Fridas värld bland tankar och ord.

Här ligger jag mitt i natten och fördriver tid med att klia mig i huvudet.

Jag bar runt på en ledsen bebis i en timme tidigare i kväll. Han skrek mig i örat och med en bortdomnad arm runt hans minirumpa tyckte jag för en sekund att det var lite jobbigt. Och tungt och verkligen en men-snälla-sluta-gråt-situation. Men det är inte direkt en katastrof i jämförelse med det faktum att mitt fördömda, jävla pass är borta och jag behöver det som INGENTING ANNAT på Aftonbladet i vår. Känns SÅHÄR kul att ankomma till Stockholm i morgon bitti (åker bil dit 02.30 i natt för att svänga förbi Arlanda och lämpa av syrran) och behöva gå raka spåret till en polisstation och göra ett nytt pass med stockholmsköer och stockholmsfolk och stockholmsattityd.

Det liksom stramar åt. I hela kroppen. Axlarna känns som betongklumpar, jag är sömnig hela dagarna och huvudet vet inte vart fokus ska ligga. Det är många avslut nu. Många avslut och nya starter på någonting oprövat. Bara det gör att jag har nålar under fötterna och förvirring under huden. Mina ord är, liksom min kropp och min hjärna och allting runt omkring, och svävar någonstans där jag inte får tag på dem. Jag måste installera verkligheten i det som händer nu. Men som med allting annat finns det inga svar. De kommer att komma eftersom. Så jag ber om ursäkt för mindre begåvade eller roliga inlägg. Jag har lite åt er. Jag måste bara få landa.

Från att sitta på VIP-avdelningen i Uppsala med glas som aldrig var tomma och champagne upp över näsan, till att möta ett snörikt men folktomt Söderhamn tillsammans med groggar som aldrig gjorde någon större effekt någonstans, ungefär så såg gårdagen ut. Eller ja, exakt så såg den ut. Och det var mina två dagar att säga hej då till den värld som varit väldigt central i väldigt många år. Om en vecka börjar ett nytt äventyr. Då kommer jag att sitta i mitt fönster i lägenheten i Stockholm och se när mörkret sänker sig över neonbelysningen. Oerhört obakfull och med friska andetag. Nya. Och jag kommer att vara rädd och nervös men fokuserad och glad. Det bästa med att säga hej då, är att man får säga hej till en bunt nya saker bara därför. Ibland bättre. Ibland inte.

Det är när man vaknar av sms från sin mamma som beskriver "hur varmt och skönt det är i Thailand" och från en bästa vän som bockar av sin "att göra nu när jag reser jorden runt"-lista som man BARA VILL SOMNA OM IGEN.
#inteallsavundsjuk

Jag spontanbokade ett tåg till Uppsala nyss.
För 175 kronor får jag en restid på tre timmar, en plats vid ett bord för fyra och chansen att krama om mina vänner. Vi ska dricka vin, dansa och prata som bara vi kan i en lägenhet värd miljoner. Jag ser fram emot det. För när livet tar en till nästa steg, till nya platser och nya framgångar, är det alltid någonting som offras på vägen. I mitt fall kommer det att bli mycket av det på sidan av. På sidan av jobbet och journalistrollen och det jag flyttar till Stockholm för att göra. För den här branschen kommer med övertid, hängivenhet, hårt jobb och tillfällen man inte kan missa.
Så det är där mitt fokus kommer att vara ett tag framöver.
Men inte i morgon. Då kommer jag lämna allt som har med jobb att göra till måndagen den 30 januari.
Och bara vara.

– Jag tycker att du är häftig jag.
– Va?
– Ja, jag tycker det. Du bara... gör saker.
– Ja. Jo. Men jag känner alltid att jag inte har något val.
Det har alltid triggat mig inifrån. Tvingat mig att agera som att jag vore en slav under mitt eget huvud. Många gånger är man ju det, men kroppen kan strejka och tankar förändras. Mina göra nästan aldrig det. Grunden är alltid densamma. Bär alltid med sig samma vilja och samma eggande målsättning som aldrig ger med sig. Samma grundtanke. Vara bra. Duktig. Bäst. Bli så bra som jag kan bli.
Jag valde väldigt tidigt.
Karriären och att aldrig tänka två gånger. Att aldrig släppa en tanke helt utan att låta mig ledas av den tills det antingen tar stopp eller tar mig vidare. Ännu längre. Jag valde att bygga min grund så snabbt och stadigt jag kunde.
Kanske är det häftigt.
Kanske är det inte det.
Men det har tagit mig till ställen. Till upplevelser och utmaningar jag aldrig kunnat drömma om. Frilansjournalist vid sexton, landslagsläger, modelljobb, magasinkrönikör, fallskärmshopp, egna reportage-serier och Melodifestivalen vid sjutton. Aftonbladet vid tjugo. Bland annat. Ansvaret har växt och tvingat mig att göra det samma. Växa.
Men det har aldrig gjort att jag inte kunnat vara ung. Inte kunnat leva.
Jag har halkat i festival-leran i Borlänge. Två år på rad och kysst främlingar med smutsiga händer. Jag har blivit alldeles för full alldeles för många gånger. Skrattat på trappen till tandläkaren tills dess att solen åter rest sig över horisonten. Skickat avslöjande sms och lagat potatisgratäng sju på morgonen. Jag har ramlat från en mur i Turkiet, druckit finsk sprit på en risig balkong med den sämsta utsikten och gjort mer än vad jag borde bara för att det var roligt.
Jag har spelat ping-pong med hjärtat bara för att se om någon servar tillbaka.
För att det är så man måste göra.
Med allt.
Satsa. Ge hundra procent och inte en enhet mindre. Våga och inte tänka en gång extra. När man är ung är en tanke, lite mod och lite vilja allt man behöver för att lära sig av det här livet och njuta av det.
Allt man behöver för att ta sig någonstans.

Många frågar sig "om du skulle dö i morgon, skulle du varit nöjd med livet du levt?".
Fram tills nu hade jag nog sagt nej, men endast för att det är så mycket mer jag vill göra. Uppleva. Sanningen är den att i dag så är jag nöjd. Jag är nöjd med det här livet. Hur det utspelat sig och vart det har tagit mig. Vart jag har tagit livet och vad det har gett mig i slutändan.
Jag har satsat.
Och jag kommer aldrig, aldrig att ångra det.
Trots att hjärtat gått i itu, trots att prestationsångesten fått mig att gå sönder och trots att jag ibland känt mer smärta än lycka kommer jag aldrit någonsin att ångra att jag spelat ping-pong med det här livet.
Aldrig.
För ibland servar det tillbaka.
Var inte rädd. Det är det jag vill säga er.
"Be brave".
Som min pappa alltid sagt.

– Det här är kanske goja för dig nu, men du kommer att förstå sen.
Bokstäverna är gröna. Snirkliga. Uppdelade i staplar och jag tittar på dem. Förstår inte. Men får veta att det är en planering för Melodifestivalen och ler.
– Har du gjort nöjesjobb tidigare?
Chefen står lutad över bordet med händerna som stöd längst kanten.
– Ja. Jag har bland annat bevakat Melodifestivalen en gång. För två år sedan i Malmö.
– Jaha. Oj.
De säger det i kör. Cheferna och reportrarna.
– Men i somras jobbade du som vanlig nyhetsreporter i Söderhamn eller?
– Ja. Då var jag allmänreporter.
– Så jag antar att du lusläst Nöjesbladet den senaste tiden då?
Chefen ler.
– Du, det har jag gjort länge.
Han skrattar.
– Bra svar. Bra svar.
När jag går därifrån, efter en guidad tur och många "Jaha, soft" och "oj, men gud vad bra" så är fötterna lättare. Tyngden på axlarna har liksom lättat. Det känns bättre. Fastän tanken på Sveriges största tidning fortfarande skrämmer mig. Fastän jag egentligen inte förstod någonting av planeringen, av förkortningarna, av de snirkliga bokstäverna. Det är sånt jag ska lära. Sånt jag vill lära. Sånt som kommer att vara den största delen av min vardag fram till juni.
Två veckor kvar.