Fridas värld bland tankar och ord. -

THE Q


Hemligheter.

Det var ni och jag mot så mycket, en gång i tiden.
Tills en dag då det inte var det längre. 
Det kändes lite som att vi gjorde slut, ni och jag, när jag bröt upp och satte punkt. Ni var så många här en gång, vi hade vår egna lilla ventil där saker som gjorde pissont ofta kändes bättre. Jag kan sakna det. Ni är fortfarande en drös här. Trots allt! Jag blir alldeles "flinig" av det, om det ens är ett ord. 
Men jag kommer inte att komma tillbaka än. Kanske aldrig. Det är mer som står i vägen än vad som kanske verkar. Men det jag ville säga är att jag har en låst blogg, för den som vill.
Hittills har det bara varit mina närmsta vänner som haft länken, namnet och lösenordet.
Men tja, jag vet inte, om någon av er också vill hitta dit, mejla mig.
soderlundfrida@gmail.com 

Puss och kram. 
 
Och för er som undrar över allt det ytliga: jag är en jävel på selfies, fridasoderlund på Instagram. 

13 goes 14.

Det känns surrealistiskt att 2013 är borta. 
Lite som att det inte är på riktigt. Lite som att det är något som hände på fyllan. Något som kommer att komma tillbaka när ruset övergått till tristess och säga: "hej, här är jag, tror du verkligen att jag skulle lämna dig när vi blivit så bra vänner?". Och man skulle skratta och säga att nej nej, det är ju vi för alltid. 
Det är en märklig känsla jag har, inombords.
Men jag känner ingen tomhet, det är inte det. Istället känns det som att saker har fallit på plats. Som att 2013 verkligen bara... vände blad. Släppte taget, sa hejdå. 
Klippte navelsträngen.
2013 har redan lärt mig allt det kan, det finns inget kvar för mig att upptäcka. Jag har krälat i rena mardrömsscenarion, jag har kämpat och rivit och slitit. Jag har skrattat, herregud, vad jag har skrattat. Och utvecklats. Och blivit bättre. Starkare. Tryggare. Förverkligat drömmar mitt i veckan. Vunnit över svårigheter. Förlorat vissa slag, men gått vidare ändå. 
Jag har... jag har en känsla av att 2014 kommer att komma med något ännu större.
Det är det som håller mig vaken. Det är det som känns. Det är det som gör mig förvirrad, förvirrad i inbillningen om att när något håller mig vaken, håller mig på spänn, så borde det vara tomhet. Eller sorg.
Det är inte så nu.
Inte den här gången.
Inte det här året.
Jag säger inte att det känns fel. Men det känns märkligt. Märkligt för att det kanske är... rätt. 
Exalterande.
På många sätt känns det som att stå längst fram i kön till en karusell. Man har valt den. Karusellen. Banan. Känslorna som kommer att komma med, även om man inte exakt vet vilka. Och trots att man vill springa därifrån så står man kvar. 
Skräckblandad förtjusning, antar jag att det kallas. 
 
Och det är så det känns. 

Hey.

 
 

Lovers.

Jag älskar er för att ni fortfarande är här, varje dag.
Envisa, tappra, älskade ni.
Ni lärde mig så mycket om mig själv, precis här. Jag har förstått det nu. Jag trodde att jag förstod det redan förr, men jag förstår det på riktigt nu. Hur ni gav mig livet och kraft att leva det. Jag startade den här bloggen när jag var 16 år gammal.
Det är sex år sedan.
Jag brukade drömma om att vara 22. Nu är jag purfärskt 22. 
Och på något jävla vis gick det vägen. Allt, nästan. Allt jag drömde.
Det gjorde det faktiskt.

Do or die.

      
Så. Som jag sa tidigare, jag har inte tagit avsked av er. Jag har bara försökt linda tankarna kring varför den här bloggen inte är densamma. För det är den inte. Jag har mycket att säga, men jag vet inte alltid vad jag ska göra med det. Jag vet inte när tiden är rätt eller inte. Just nu känns den inte rätt. Jag känner inte mig själv tillräckligt i den här positionen för det. Men för den som fortfarande vill följa mig, eller hänga med mig, eller what fucking ever, så finns jag på instagram: fridasoderlund, på mejl: soderlundfrida@gmail.com, eller på twitter: fridasoderlund. Livet med intervjuer och vin och vänner och sånt har inte stannat av. Och jag finns fortfarande här. Ibland. För jag kan inte släppa saker helt. Det är som att rycka ut hjärtat ur kroppen och tro att det liksom inte ska blöda. Det var bara det. Love you guys. 

Hey guys.

 
   
Den här bloggen var under en stor del av mitt liv bland det allra viktigaste jag hade.
Och när den plötsligt blev viktig för andra, för vissa av er som läste, så var det något av det allra mest omtumlande och tongivande som någonsin hänt mig. På alla sätt. Jag hittade en röst och ett värde i saker jag gick igenom. I saker jag tyckte, tänkte, kände. I saker som jag inte kunde förstå. Eller hantera. När livet bara var livet. Och det räddade mig. Flera gånger om.
Jag är så innerligt tacksam för att den här ventilen fick bli någonting mer. En mötesplats. En fristad. Inte bara för mig, utan för oss. Ni fanns där för mig när jag inte visste var jag skulle vända mig. Eller var livet var på väg.
Några av er har hängt kvar. Finns fortfarande här. Andra har gått vidare.
Men det gör ingenting.
För som ni märker är den här uppdateringen rätt sporadisk och oregulbunden. Och jag är ledsen för det. Men jag är mest ledsen över att den här ventilen inte längre... känns för mig. Inte på samma sätt. Kanske är det för att jag inte längre är hjärtekrossad. Inte lika uppmärksamhetskrävande. Inte lika instabil eller oerfaren eller osäker. Kanske är det för att jag jobbar, skrattar, jobbar, kämpar, bygger, förändrar och jobbar lite till. Att jag har så mycket i livet att jag inte riktigt har... tid. Tid att sätta ord på saker. Eller att gå igenom det som jag alltid känt att den här bloggen, den här ventil, stått för. Turbulens och kärlek och män och uppbrott. Lite drama ibland.
Alltså.
Jag har fortfarande issues. Jag går fortfarande igenom nya prövningar om och om igen. Jag gör misstag. Kysser fel. Kysser rätt. Men jag har börjat skydda mitt privatliv. Mina känslor. Det innersta i allting. Jag vet varför. Samtidigt som jag inte vet alls.
Men jag behöver få göra det.
Jag skriver allt på ett annat ställe nu. Det kommer en dag att finnas där för er, precis som den här bloggen alltid gjort. För det var ni som tog mig hit. Till tanken om att min röst, mina ord, kan nå någonstans. Så de ska få nå ut en dag. När det blir, och hur det blir, det vet jag inte än. Men det kommer att komma när tiden är rätt. 
Det här är inget avsked.
Jag vet att det låter som det.
Men det är det inte.
Det är bara ännu en söndagkväll på vad som alltid varit ett av de bästa ställena i hela jävla världen för mig. Och återigen: jag är så tacksam. Verkligen. För allt. Jag vill inte svika er. Och jag kommer att dyka upp här igen. Men som ni har sett så är bloggen inte densamma. Och jag vill inte att den ska förvändlas till något som inte längre känns.
Vi hörs snart.

Sweden Rock – the sammanställning.

 
 
 
 
 
Rad 1: Flyttade in på ett "Grand"-hotell i Kristanstad som hade speglar runt sängen och Absolut Vodka-tavlor. Kändes väldigt snuskigt. På ett porrigt sätt. Och sängen hade bra studs. 
Rad 2: När vi hade några minuter till övers pratade vi skit över en lättare måltid. Markus försökte reda ut varför jag är singel och vi försökte reda ut varför han inte förlorade oskulden till rätt person. Vi kom inte fram till något.
Rad 3: Sedan jobbade vi ju en herrans massa också. 
Rad 4: Jag var glad mestadels. Men mycket trött.
Rad 5: Ja, varken min kropp eller mina skor kommer att vara sig likt efter det här jobbskiftet. Hade festivalpicknick i hotellsängen och åt allt som inte borde ätas varje dag. 

TOURING LIKE A PRO.

   
Min största sorg när jag var yngre var upptäckten att jag inte kan sjunga. Att jag knappt kan ta en ton. Att jag inte är musikalisk. Att det inte skulle hjälpa att försöka spela piano och tvärflöjt och trummor. Jag skulle inte få mer än ett enormt behov av musik. Jag skulle inte bli rockstjärna. Jag skulle inte få åka på turné.
Förrän nu.
Jag hittade mitt kall, min kärlek, min del utav allt och i morgon klockan 06:45 börjar ett tre månader långt äventyr på Sveriges vägar med musik i fokus. Behöver jag säga hur peppad jag är? Hur kul det ska bli?
Nä, jag tänkte väl det. 
 

Such a girl.

   
   

You set me free.

 
    

The bright side of life.

  
  
  
Hela livet har slagit om den här veckan. Som att någon bara släppt på handbromsen i hundraåttio. I alla kanaler. Någonstans när klockan blev halv nio i torsdagskväll började jag störtgråta uppkrupen i hörnet på min säng och torkade floder som samlats i handflatorna. Sedan åt jag glass till middag och somnade slutkörd. Men det har inte varit negativit på något vis. Det har bara varit mycket. Mycket omställningar. Mycket nytt. Många erkännanden. Många kontraster. Mycket jobb. Mycket vid sidan av. Det känns, precis som att jag försökte beskriva i början, som att någon bara släppt på spärren och låtit livet braka lös. Jag älskar det, men i början hade jag problem att hänga med. Jag är fortfarande lite skrämd. Och jag blir inte rädd så ofta, men jag känner mig exalterat och upprymt förskräckt inför allt det här. Men jag har inga planer på att bromsa. Jag tror att det enda jag kan göra är att följa med.
Alltså.
Det här har varit ett fantastiskt halvår. Det har varit späckat och intensivt och omtumlande och oförutsägbart. Varje dag har fört med sig något nytt från dagen innan. Jag har känt mycket och lite. Stort och smått. Jag har rivit murar och byggt upp nya. Jag har jobbat med extremt roliga och utmanande saker. Träffat fantastiska människor.  Och det tar liksom inte slut här. Jag har så mycket framför mig att jag blir alldeles adrenalinkickad vid bara tanken.
Men först: i morgon åker jag hem till Hälsingland i två dygn. Jag ska hämta mig gudson på dagis och äntligen få hälsa på vårt tjejgängs nyaste lilla tillskott Liv. Lite drygt en vecka gammal och herregud jag blir alldeles skakig bara jag tänker på henne. Jag ska gå ut med hunden och äta godis. Ha långa samtal med mina bästisar tills de inte orkar lyssna mer.
Bara... följa med.
Jag är på en bra plats i livet.
Jag får inte glömma det.

I mitt nästa liv: make-up artist.

    

Gold digger.

 
   

.

Det spelar ingen roll var jag är. Eller var jag har varit.
Den 20 maj har alltid varit fläckfritt vacker. Gömt det mördande monstret under blomster och solsken och tanken om att det här kan vara den bästa dagen på hela året. Så kommer den krypande. Andnöden. Trycket. Det börjar försiktigt, sedan brakar det loss i hela bröstet.
Och jag bara tar emot.
Känner pulsen rusa genom kärlen i halsen. Det dunkar orytmiskt. Överallt. Bränner. Sliter. River. Och jag vet inte riktigt om jag andas. Det är bara luft som hastigt slussas in och ut. Utan plan. Utan vägledningen. Men jag bryr mig inte märkvärdigt. Jag vet att det är såhär det kommer att vara.
Det är den 20 maj.
Jag går alltid sönder den 20 maj. Som på nytt.
Jag tror alltid att det ska gå an. Att det ska gå bra. Att det inte ska kännas lika färskt, lika verkligt, lika hårt, lika kraftigt. 
Men det gör det.
Jag återkommer när jag hämtat mig. 

bloglovin

Om

Min profilbild

Frida Söderlund

Jag är en sucker för kreativitet. Min största passion i livet är att skriva och jag har många gånger sagt att jag skulle dö inombord om jag inte hade chansen att göra det. Den här bloggen startades inte upp "för att jag hade tråkigt" utan för att jag hade ett galet stort begär av att dela med mig av det jag älskar att göra. Jag jobbar just nu som nöjesreporter på Aftonbladet, pluggar Journalistik på Mittuniversitetet i Sundsvall och den här bloggen är tillägnad Margareta Bjurman, för att hon alltid trodde på mig och mina ord. Ni kontaktar mig på: soderlundfrida@gmail.com Enjoy!
RSS 2.0