Fridas värld bland tankar och ord. -

A beautiful remembrance

Jag låter rysningarna gå runt, runt i min kropp.
Jag låter själen följa med i varenda ton, i vartenda ord.
Det är som att vara där igen.
Annexet, Stockholm. Elfte april tvåtusenåtta.
Kelly Clarkson.
Känslan när hon sjunger "Because of you", alla minnen när hon sjunger "Behing these Hazel eyes" och den enorma glädjen när hon tar ton till "Breakaway" och "Walk Away".
Det absolut bästa jag någonsin varit på.
En spdan personlig konsert, en sådan enorm upplevelse som jag kommet att minnas föralltid.
Jag ler & kan inte förklara nog hur bra hon var när någon frågar.
Men hon gav mig så mycket mer än bara glädje.
".. my heart can't possible break, when it wasn't even whole to start with.."
Det var så grymt mycket känslor inblandade.
Låtarna och minnena rev upp gamla sår, men det var det värt.
När jag gick därifrån var dom mer läkta än någonsin.

Kelly Clarkson
Annexet, Stockholm.
11/4 - 2008

   
Musik är allt.
Musik är terapi.

ge mig ett lösenord

Ge mig ett lösenord och låt mig komma in

Rädda mig från mitt mörker, jag kan bli hel i din själ

Låt oss två smälta samman, låt mig finna ro

Vagga mig till sömns, låt kärleken gro


Jag ser den röda färgen i olika nyanser,

Jag låter den blekna och jag låter den stärkas

Ibland tappar vi bort oss, vet inte vart vi är

Det finns ett slut, frågan är bara när


Jag tror på ett liv, jag tror på något högre

Jag tror på ett öde, något som är menat

Vad skulle det annars vara för mening med mig, med dig

Det finns många frågor kring mig, kring dig


Genom en tunnel, genom ett hav

Genom det tjockaste mörker, genom det vitaste ljus

Vi ska finna vår väg, vi ska finna vår bro

Över snåren som lurar, hjälp mig att tro


Vi har ett band som aldrig brustit,

Vi har ett band med många knutar

Tillsammans är vi stark, tillsammans är jag hel

Jag är ledsen för allting som blivit fel


Ge mig ett lösenord och låt mig komma in,

Rädda mig från mitt mörker, jag kan bli hel i din själ

Tillsammans, du och jag, bara du och jag,

Tillsammans med dig kommer jag aldrig mer att vara svag


Frida, 080830

the light fades to dark

Sista helgen i  augusti.
Det är sista helgen på sommaren.
Septemeber är inte sommar.
Det är höst.
Nu kommer färgerna och bringer liv tills mörkret och färgen grå tar över.
Sen kommer vintern & det blir vitt och världen blir plötsligt ljus.
Sista helgen i augusti innebär förändring.
Det innebär också lyskväll i Söderhamn.
Vilket är väldigt gosigt.
Marshaller ljusar upp stadens skärgård, stadens centrum och lite värme sprider sig vidare i den mörka augustikvällen.
I fjol tillbringade jag lyskvällen i Timmys stuga med hans släkt för att titta på den brinnande skärgården.
En vacker syn & en härlig kväll med kräftor.
I år är det inte samma då släkten inte lägre är hel.
I år stannar jag hemma.
Men resten av släkten Härdin har inte hittat hem.
Dom är vilse i all sorg och min lyskväll kommer jag att spendera med att tänka på dem,
titta på foton från förra året och minnas.
För deras skull.
För minnena dom gav mig.

  
sista helgen i augusti 2007

Tillägnat; Bertil Härdin

lycka

En skena ut på isen.
Bananböjd. Sönderåkt.
Strålkastarljuset lyser på en tom is.
Skratten hörs inte längre, men isen skvallrar om en glädje som alltid kommer att kommas ihåg.
Ett djupt andetag. Kylan är bekant.
Men jag är ensam kvar.


som jag saknar det,
en lycka som försvunnit.
Men som ändå alltid kommer att finnas kvar.
<3

Den försvunnes berättelse

Dagens & förra textlektionen handlade om att skriva en novell med temat "försvunnen." Novellen skulle heta "Den försvunnes berättelse" & här har ni min. Lite genant att lägga ut den men vad tusan, jag skrev ju i förr förra inlägget att jag skulle göra det. Härnäst väntar en intervju. :)


Den försvunnes berättelse                                                                      Frida Söderlund Mp2



Hon läste varje rad i hans blogg. Memorerade varje ord och satte upp nya gula lappar på den redan överfulla anslagstavlan. "Det bästa jag gjort", "lämna allting bakom dig", "börja om på nytt". Hans ord fanns överallt. I hennes dator, på hennes anslagstavla och framför allt i hennes huvud. Hon var helt genomsyrad av den svarta Arial-texten på datorn. Han avslutade varje inlägg med " Jag tog tag i livet och visade att jag bemästrar det. Jag är fri". Snart, snart kanske hon var det med. Det var inte långt kvar nu.


Korridoren var gul med höga fönster ut mot vattnet. Det var en vacker syn, med solen som glittrade på vattenytan och de gula väggarna som gav känslan av att stå i ett enda stort och varmt ljus. Men hon var så trött på det. Samma gula väggar, samma stora fönster, samma vackra utsikt. Hon hade tröttnat på den vackra utsikten och tillslut blivit nonchalant mot den. Hon ville ha någonting nytt. Nya kontakter, ny utsikt och ett nytt liv. Hon ville helt bryta med ett invant mönster, helt bryta med sitt nuvarande, föråldrade liv. Så många gånger hade hon vandrat i samma korridor. Så många år hade hon jobbat på samma ställe. Men nu kanske, kanske det snart skulle vara över.


Hennes mamma var död och hennes pappa satt inne på ett hem för alkoholmissbrukare. Nog brukade hon vara där och hälsa på men han hade det så bra där utan henne i alla fall. Den enda hon riktigt hade var en syster men deras kontakt sköttes mest på telefon. Det fanns inte någonting för henne här, det fanns ingenting som kunde hålla henne kvar. I spegeln granskade hon sin spegelbild. I stort sett samma som hon alltid hade sett. Mörkblont hår som fint och rakt föll ner en decimeter nedanför axlarna, slank kropp, alltid osminkad. Hon slängde en blick till vänster där hon radat upp röd hårfärg, smink och där låg också en lapp med en tid hos frisören som höll till i hörnet av gatan. Det var snart dags att förändra allt. Utseende, boende, kläder. Och framför allt, livet.


Hon läste för hundrade, kanske tusende gången igenom hans blogginlägg om hur, varför och när han hade flytt och lämnat sitt gamla liv bakom sig. Det hade varit augusti precis som nu men året hade varit 2007. Med en röd ryggsäck full av kontanter, pass och andra nödvändigheter hade han nyblonderad och kortklippt vandrat ut ur sin lägenhet i centrala Karlstad för att aldrig komma tillbaka. Han hade tröttnat på att vandra i samma steg, prata med samma människor och han valde att klippa av bandet med livet han vant sig vid. Det fanns en bild infogad i inlägget, ett inskannat tidningsurklipp där det stod om en 35-årig man som försvann spårlöst. I sin blogg vägrade han däremot berätta vart han nu funnit sin nya livsglädje. Det enda som beskrev hans nya revir var orden om att han hade havslukten i näsan varje dag och att vinden numera var som en smekning mot kinden. Han var fri. Han hade bemästrat sitt liv. Åh, hon ville så gärna hon med.


Hon flätade det numera röda håret och rättade till den nyklippta luggen. Håret var permanentat i stora lockar, ögonen var sminkade i många svarta lager, kläderna var i en helt annan stil. Hon var redo. I många månader hade hon planerat och nu var det dags. Omsorgsfullt lade hon ner den svarta boken innehållande utskrifter av alla hans blogginlägg och alla gula lappar där hon planerat, skrivit av ord och dikterat poesi om sitt liv. Lägenheten var välstädad och fin, posten intagen och disken diskad. På byrån i hallen låg nyckeln och utan en blick tillbaka stängde hon den bruna dörren och började sin vandring ner för trapphuset. Med ett lyckorus genom kroppen gick hon för sista gången genom staden och klev in på tågstationen. Här började hennes nya liv. Som hon hade längtat.


En vecka senare damp fortfarande tidningen ner i hennes gamla lägenhets brevinkast. Där stod fortfarande om hennes försvinnande. Hon hade ingen aning om det, hon var fri nu. Fri från att vandra samma stig varje dag, fri från ångesten hon hade om att vara en del av någonting invant. "Helena Jansson, fortfarande Spårlöst försvunnen."


a new schoolyear means new pictures

   
Nu har ännu ett år gått & här över visar jag det första fotoarbetet som vi gjorde när vi började Mediaprogrammet. 

Jag & Jenny gjorde det här tillsammans :)


  
"Söderhamn i närbild" 
Under tiden vi var Mp1. Fotona tagna av mig.
Det längst till höger är från reklamprojektet.

   
Vårens stora fotoprojekt, tema Kärlek.
Fyra av fem bilder jag knäppte. :)


Grunge, skola & fotografering

Det händer mycket nu runt omkring allting som heter Frida Söderlund.
Iallfall känns det så & det känns bra, men dock ändå väldigt .. fullt.

Igår blev det skola för fulla muggar, hade första matte b lektionen och den fick mig att fundera på varför jag egentligen valde kursen. Men det ska nog gå bra, I hope. Däremot låg jag ju tre sidor efter efter dubbel-lektionen imorse och fick sitta på lunchen och plugga x,y och siffror tills huvudet inte såg annat. But still, det här kommer nog att lösa sig :)

Det jag tänkte berätta var att den första fotograferingen för vårat stora modeprojekt i SöderhamnsNytt ägde rum igår. Blev riktigt läckra bilder och jag är väldigt nöjd över min alldeles utmärkta styling. Jens & Stina var och är underbara modeller. Nu väntas 40-tal, glampunk och rock efter det första avklarade, grunge. Kommer bli kanon! Vad jag däremot ska skriva i min text är lika klart som .. ett tomrum. Man ser ingeeenting. Och jag vet ingeeenting om vad jag ska skriva. Däremot har chefredaktören Sara på MAN Magazine lovat att hjälpa till, och jag har mejlat till bland annat Elin Kling, Li Svärd och andra för att förhoppningsvis få mera hjälp. Mode är trots allt ingenting jag sitter och gräver ner mig i om dagarna.

Hörrni, från och med imorgon lovar jag att uppdatera oftare och kanske ta med kameran på lite fler ställen. Direkt efter text-lektionen imorgon efter lunch lovar jag att min novell med temat "den försvunnes berättelse" kommer upp. Sen ska jag vara en duktig uppdaterare. Förresten, detta inlägg tillägnar jag Jenny, som idag sa att jag uppdaterar alldeles för lite.

Peace!

   
Helgens bravader, fredag & lördag.
Mycket trevligt! :)

Till Timmy, från Frida. I sorgens stund är det svårt.

jag skrev längre ner till dig, Timmy, någonting kort. Någonting enkelt som ändå beskrev hur jag kände då under torsdagen. Sen nu drabbade den där panik-känslan mig igen, du vet den jag kan få ibland? Då jag vill skriva mig in i ditt hjärta, fast jag ändå vet att jag redan finns där. Då jag vill förklara att jag finns här som en klippa i stormen och som nu, som en livboj bland alla tårar. Som en säkerhetslina i all sorg. Jag finns här, och jag vet att du vet. Men jag vill ändå säga det. Det och mycket annat.

Jag vet att det känns tomt nu.
Jag vet hur det river i hjärtat, hur alla minnen plötsligt blir plågsamma och hur livet plötsligt känns så dumt när det ändå rycks ifrån en och åstakommer så mycket smärta.
Jag vet också hur mycket man vill jaga bort tomheten, hur det värker i själen och hur skuggorna plötsligt får liv och natten känns så mörk.
Jag vill att du ska veta att jag iallafall försöker förstå och att jag skulle bära din smärta, din sorg och mörkret på mina axlar om du gav mig den.
Jag gör allt för dig, det vet du.

Jag vet att allt förändrats.
Men jag vill inte se dig förlora hoppet på någonting som stått dig, din familj och din morfar så kärt.
Det gör ont i mitt hjärta att se dig så krossad, det gör ont att se hur sorgen kan tränga bort all glädje som funnits i ett ställe som en sommarstuga. Man får inte se förbi glädjen, och jag ska kämpa för att se till att ni förstår det.
Men det gör ont, och det får göra ont.
Sorgen är svartare än natten, svartare än sot.

Ni fick min själ att bli glad och ändå liten sorgsen, när jag såg den fina kontakt ni hade släkten emellan.
Min släkt har inte samma.
Min morfar är inte likadan, men nu när han stött på döden så nära, men ändå så långt ifrån efter det med mormor så har han förändrats. Jag har äntligen fått den morfar du hade och Timmy, du får aldrig glömma hur fint och bra ni hade det tillsammans. Glöm inte bort att minnas bara för att det gör ont.
Han var så stolt över dig Timmy, man såg det i hans ögon.
Han var så glad att han hade er alla.

Jag vet hur det river i själ och hjärta,
jag vet hur ångest och sorg kan tära dig inifrån.
Men jag finns här och jag kommer aldrig att vika en tum.
Jag älskar dig.

21 augusti var dagen ett rikt liv fick sitt slut.
Men i hans bok stod det iallafall "happy ending" längst ner, något alla inte fått ditskrivet.  
Han dog lycklig. För att han var älskad av er.
Och inte minst av sin bästa vän.
Du,
Timmy.



it's such a big part and I if I loose it I'm gonna break

okej. Har ni nånsin haft en känsla som liknar en fruktansvärd rädsla som bara tränger in överallt? När nånting gör er så obeskrivligt lycklig och får er att känna er bra, bra på nånting och helt avslappnad och lugn. Har ni nånsin kännt den lyckan? Och sen den hemska känslan när det är påväg att försvinna ifrån er? När framtiden är helt osäker & ni vill bara skrika "NEJ!", för ni vill inte att det ska försvinna. För med det försvinner även en lycka, fantastisk stor och känslan av att man är bra, och att man kan bli nånting. Inte bara vara en människa, utan att kalla sig nånting. Jag är en bandyspelare. Ska inte jag kunna säga det nästa vinter? Ska jag inte få känna samma lycka och gemenskap, roligheter och all den positivitet som det för med sig? Då DÖR jag ju. Det är konstigt, att man kan känna en sådan lycka, riktig jävla lycka av att kliva ut på en isfläck och jaga en orange boll. Men det kallas livsglöd, man måste leva för nånting. Man måste få ha nånting man ÄLSKAR, nånting man är bra på. Jag MÅSTE spela bandy, the fucking game saves me. Justnu har jag panik! Ska jag inte få spela bandy nästa vinter? Förbannade ålder, man borde få bestämma själv när man vill växa upp.. we wanna be forever young. "Frida, du kan gå hur långt som helst." Så sa en person till mig. Och det värmde ända in i min själ och jag kände att jag KUNDE nånting. Och det betyder enormt för mig att få vara bra på nånting. Att känna att man gör nånting bra för både andra & sig själv. Det spelar ingen roll om jag inte "går hur långt som helst", jag vill bara spela bandy, känna mig lycklig och göra något jag älskar. Det är verkligen obeskrivligt för mig det här, känslorna ute på isen & känslorna inne i mig. Jag skulle inte med ord kunna förklara, men gör ändå ett försök justnu. Det är nog ingen som förstår hur illa det känns när man känner att man inte har några som helst begränsningar men kanske ändå måste kasta in handduken många år för tidigt. Nog för att jag aldrig skulle komma på tanken att kasta in handduken, aldrig, om det så ska betyda att jag åker upp på hällåsen på nätterna bara för att få min träning. "Hon måste vara störd" tänker ni. Men somsagt, det är obeskrivligt. Helt jävla obeskrivligt. this is my dream.

someday, by me 06

It's gonna take a long time,
before I trust myself again.
Because I can't control my feelings
and sometimes you have to choose beween right and wrong.
And you can't always choose with your heart,
You don't know what you have to sacrifice before it's to late.
So from now on,
I'm gonna be careful with my choices.
I know that someday,
I will trust myself again.

/ Frida, sommaren 2006

Go F, by F




death hits us all

Det finns miljoner stjärnor, och idag har vi fått ännu en att vinka till

Jag letar efter rispor i ytan
en spricka ett hål en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt
Det måste växa nått under alla lister
jag skall värma dig, Timmy
Jag skall lyssna och förstå
För trots all tomhet
trots det timglas som sliter i dig
Så ska vi hitta en väg ändå
Vi skall hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två


Att se dig så nedbruten, att se sorgen i dina ögon,
mitt hjärta går sönder av att se dig såhär.
Jag älskar dig Timmy,
och jag lovar att jag ska föra dig i hamn igen.






Go F, By F



Roat mig med att måla lite kläder idag :)

silence in the flower, within the power

Jag läste i tidningen att för att bli en framgångsrik bloggare ska man uppdatera 5-6 gånger per dag, minst.
Så bland dom "framgångsrika" hör inte jag hemma riktigt. Jag har annat för mig om dagarna med och datorn är ingen sak jag tar med mig överallt. Men det var inte riktigt det jag skulle skriva idag..

Jag satt ute & åt glass på jobbet eftersom golfbanan var helt tom häromdagen och då började fingrarna klia så jag grabbade tag i en penna och lät som vanligt allting gå av sig själv. Och såhär blev det:

Tystnaden skrämmer inte längre,
för den är inte längre svart.
Det är bara ett lugn som fallit och spridit sig i vindens kyliga sommarfläkt.
Regnet tog lugnet med sig ner från molnen
och lät det sjunka in i växterna,
och stillade deras räsla och iver att få blomma,
och sedan dö ut.





magic, it's magic

  
Lars Winnerbäck, Gävle 15 Augusti 2008
Magiskt och underbart
<3

bilder - it's all about love

 
Fotograf: Pontus Orre
Tänkte att bilderna passade in med mitt förra inlägg "It's all about love".
Detta är tre bilder från en liten fotogrej en kompis som är fotograf gjorde på mig och min pojkvän i våras.

it's all about love

Jag har en mailkompis från ett land som inspirerar mig. Hon heter Thiwanka & kommer ifrån Indien. Vi brukar prata om det mesta, men de senaste mailen har handlat om kärlek. Hon hade sett en video på YouTube och tyckte att den var så vacker men hon trodde inte att så sann kärlek fanns. Hon tror inte att äkta kärlek finns över huvudtaget. Och hon har en sådan religion/familj så att hon får inte heller ha en pojkvän eller ha sex innan hon gifter sig. Och den hon gifter sig med ska hon vara tillsammans med resten av sitt liv. Vare sig hon vill eller inte. Så hon har den uppfattningen, att äkta kärlek inte finns. Och jag tycker att det känns .. dumt och hemskt att hon känner så om kärlek. Detta fantastiska. Den dag man säger "Kärleken är överskattad", den dagen har man förlorat hoppet, man har förlorat tron. Och jag tycker inte att man har förstått tillräckligt vad det handlar om. Leta längst in i dig själv, längst in i din egen själ och du får säkert samma svar som iallafall 99 % av jordens befolkningen också kommer att få. Kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek. I alla dess former och i alla nyanser av rött. Livet kretsar kring alla former av kärlek. Godhet, vänskap, omtänksamhet. You name it.

Det finns en del av en dikt som går såhär: "När kärleken går på djupet finns något mer man lär, i mötet med den andre får man veta vem man är."  Av egna erfarenheter kan jag säga såhär, att jag har jobbat lika mycket med mig själv och utvecklats något enormt sedan jag träffade min pojkvän, som vi har jobbat och utvecklat vårat förhållande. Vi utvecklas tillsammans, han och jag och det är hela tiden en lärande process att vara kär och i ett förhållande. Det är lika stormigt som det är lugnt. Men det är liksom en del av det hela. Om man inte bråkade, skrek åt varanda och grät (och på så vis visa sin sårbarhet) hur tusan ska man då ens kunna utvecklas tillsammans? Det är ju trots allt för att man bryr sig så mycket om och älskar den andra personen så mycket som man blir arg. Annars skulle man ju inte bry sig, och inte bli arg överhuvudtaget.

Iallafall, så är kärleken den bästa och svåraste dans som finns. Så att säga. Men den är också otroligt vacker, lärande och helt jäkla underbar. Det bästa som kan hända en, enligt mig. Bättre att ha älskat, än att inte ha älskat alls. Det tycker jag är en jäkligt passande mening.


more or less

Först: Jag har glömt min honung hos Timmy, och det är inte bra.
För min såriga hals kräver sin honung.. och det gör oooont.

Annars har det inte hänt så mycket..
Jag har kallt blondinbella idiot,
men det är inte så konstigt om man är en hemsk människa som vill komma hem med "minst en hel minkfamilj" för att ha dom på sig. Jag har härmed slutat läsa hennes blogg, vilket jag endast gjort tre gånger men ändå. Den är ändå inge bra och för dom tio tusen spänn hon fick för att jag kommenterade och så vidare kunde hon väl iallfall köpt en FEJKpäls för. Jävla, dumma primmadonna.

Aja, annars har jag hittat julklappar till min pojkvän redan nu. Precis som förra året då jag beställde den första i augusti. Rädd att dom ska ta slut ;p Men nu ska jag försöka fixa någonting annat varmt än honungsvatten till min såriga hals. Men jag är allergisk mot mjölk, vilket betyder att varm oboy är utesluten och jag tycker inte om te..
Jag tror att jag har ett problem här?

Godnatt folk. :)

Go F, by F



Som jag sa; här kommer den.
Det är iaf en svart tubklänning med en illgul blixt och tre vita blommor snett nedanför.
Vet att jag inte riktigt har den rätta touchen för att rita klädesplaggen, men den ser bättre ut i huvudet ;)
Och så kom jag på en super slogan!
Fuck Fashion. Go F, by F ;)

hurt with johnny, mistake with me

För er som inte lyssnat på Hurt med Johnny Cash, gör det!
Det kallas ärlighet, iallafall i mitt huvud. I mitt hjärta.

Den låten får någonting att vakna till liv inom mig. Den väcker någonting, en vilja att förmedla samma sak.
Ärlighet. Sorg. Glädje. Lycka.
Någonting ärligt.
Det är en mening som jag älskar i låten;
full of broken thoughts, I can not repair
och för er som inte sett filmen också, Walk the Line. Så gör det. :)

Iallfall, hans text påminner mig om texter som jag brukar skriva.
Det är inte ofta jag tittar i mina samlingar & ser en text som inte är dyster.
Eller dyster och dyster.
Jag har svårare och skriva om glädje, jag vet inte varför.
Jag kanske inte behöver det?
Iallafall, här kommer en dikt som jag skrivit förr.

Every day I look myself in the mirror,
always changing from day to day.
One smile and happiness can be gone the other day,
and insted the girl who is looking back i sad,
and every step is filled with pain.
The day after that the girl can feel a little better,
and a small small smile has taken place in her face.
A broken heart has recoverd,
because all the love from friends and family has made her strong and loving.
Every day she takes with a smile and tries with all the new wissdom to live as she wants,
and with all that wissedom,
from every mistake she has done,
she keeps fighting because new mistakes will come,
and help her on her way to do everything right,
and be the one she wants to be.
And soon the girl in the mirror always gonna have a smile on her face, happy and strong,
and everything is gonna be all right.

sickness brings creative

Eftersom min infektion i kroppen inte vill gå över så har jag donat & grejat med annat.
Så med en kopp varmt honungsvatten vid min sida så håller jag på att skriva färdigt Neverstore-intervjun.
Plus, att jag har målat en design på en klänning som jag skulle vilja ha i min ägo.
Totaly made by me. Stolt över mig själv :)
Så, jag tänkte att jag senare under dagen skulle ladda upp en bild på min design.
Så håll er här inne, kika in lite då & då för snart dyker den upp!
+ att jag hade tänkt, antingen varje dag eller varannan, att ladda upp en teckning jag målat under min period då jag levde med kolpennor och ritblock.
Jag har alltid älskat att rita/måla med. :)
So, keep in touch.

bilder - remembering


Remembering
- Turkiet, Icekum, Pegasos Maj 2008
Stranden, havet. Något jag alltid har älskat.

writing is passion

Jag sitter & försöker skriva på en intervju med herrarna i Neverstore.
Det blir inte riktigt som jag vill, and it makes me pissed.
Det kom en tid, inte alltför länge sen, då jag liksom tappade allt som hade med skrivande & göra.
Det kändes som om orden bara stannade i fingrarna, fingrar som annars bara går utav sig själva. Som ett jädra nageltrång var det. Alla orden bara stockade sig fram i naglarna och ville inge längre.
Det var så det kändes, som om ingenting längre ville ut och sedan jag började jobba som frilansare har jag den pressen på mig. Det måste ut. Det finns någonting som heter tisdag, och tisdagar då ska orden vara ute & inlämnade.
Jag började få panik. I hela mitt liv hade det aldrig kännts dåligt eller svårt att skriva.
Never.
Det kändes fruktansvärt upp&ner, knasigt och minst sagt dåligt när jag inte kände någon glädje i att skriva efter mitt nageltrång.
Jag var rädd för att jag inte skulle få ut orden, få ut det jag ville ha sagt.
Och jag var mest rädd för att jag skulle tycka att det var tråkigt att skriva när jag väl satte mig ner för att göra det.
Jag var rädd för att spilla ut en av mina största glädjekällor.
Att skriva fick inte kännas "inte kul" för min del.
Jag sköt upp jobb efter jobb som inte hade någon alldels speciell tidspress och lät dem ligga på hög.
Av rädsla.
Men när jag väl satte mig ner för att skriva igen, ja då, då var det så roligt så :)
And my heart got releved.
Och tur var väl det!

Bilder - Leksand Sommarland

 haha, kepsen flög så fint av ;) & där låg den och guppade i vattnet 
Leksand Sommarland
- Det var regnigt, det var blött och det var otroligt kallt.
Men det var våran 14månaders-dag & vi fick vara med varandra. :)
It's amazing how you can speak right to my heart

RSS 2.0