Fridas värld bland tankar och ord. -

sickness

Hostan tar kål på mig & skär sönder min hals,
medicinerna ger mig bieffekter i form av outhärdliga krampattacker i magen,
Öronen tjuter & hörseln är nedsatt,
halsen ömmar och blödningarna i den blir fler.
- kanonkul.
Inte precis fem av fem toasters.

bilder - lite som hänt


the bad side, of love

kärlek kan innebära många saker, eller rättare sagt många känslor. Kärlek är ett virrvarr av fullständigt kaotiska känslor som svallar runt & aldrig verkar finna någon ro. Ofta uppstår en djup konflikt mellan hjärtat & hjärnan, det har vi nog alla upplevt. Det finns många olika sorters kärlek, och då menar jag inte det ytliga som mellan kvinna och man, eller man och man, utan nu menar jag sort. Och då menar jag äkta eller oäkta, het eller sval, glödande eller tråkig, ja, ni förstår nog poängen. Det beror på vad man har för personlighet, och hur man "klickar" med motpartnern. Det finns även många olika sätt hur man uttrycker känslorna & kärleken i sig. Många har glömt hur man visar äkta känslor och kan inte uttrycka sig på ett kärleksfullt sätt. Ändå är det kärleken som håller världen igång, för utan att ge & få kärlek kan vi inte hålla oss levande. För vem känner sig inte levande i famnen på den man älskar? Att förstå kärleken är livsviktigt om man ska lyckas i livet som människa och levande väsen.

Det här med trohet beror mycket på hur man är som person och hur den andra är som person. Ibland kan man motstå allt - utom en frestelse. Ibland passar inte ni två tillsammans med kärleken, ibland är ni som gjorda för varandra. Antingen är man trogen - eller så är man det inte. Så enkelt är det. Otrohet kan bero på att man inte tycker att partnern ger en det man behöver eller att man känner att ens partner inte förstår sig på en, och försöker därför finna just det hos någon annan. Är det fel eller rätt? Och vems fel är det? Den som inte får det den tycker sig förtjäna & behöver och därför går till en annan under förhållandet, eller den som inte ser sin partners behov? Sen kommer vi till frågan, När är någon otrogen? Vart går gränsen? Är man otrogen om man kysser en annan? Har sex med en annan? Det är nog det vanligaste som anses vara otrohet. Är det även otrohet att fantisera & tänka mer på en annan människa än sin egen partner? Är det samma sak att fantisera om att ha sex med en annan, som att ha det? Är båda grejerna otrohet? Förstår ni tankegången? VAD är otrohet, vad innebär det, och NÄR är man otrogen? Gränserna sätts nog av oss själva, och det resulterar ofta i att någon blir sårad, allting strular sig och förhållandet tar slut. Det finns ingen anledning att stanna kvar i ett förhållande som drabbats av otrohet, för då var någonting fel från början och någon av personerna fick förmodligen inte vad den behövde. Eller, så är den partnern bara dum i huve, & anser sig kunna göra vad han/hon vill & då finns det ingen mening för den andra att stanna kvar. Han/Hon är inte värd den personen, och den personen förtjänar bättre än han/hon. Otrohet är nog en fråga som aldrig kommer bli riktigt besvarad. För vad är egentligen otrohet? Hur, varför, anledning? Fråga er själva och se var eran gräns går.

Kärlek kan hålla i en minut, en timme, ett år, hundra år, det beror på hur personerna växer tillsammans. Den ena kan inte växa, & sen vänta på den andra. Man BEHÖVER ligga på samma nivå, annars tröttnar man lätt på varandra & det fungerar inte som det ska. Den som "växt mest" finner ofta den andra omogen & löjlig och det är oftast den personen som avslutar förhållandet. I vissa fall finner man verkligen den rätta! När man känner att allt stämmer och man vill inget annat än att älska den personen & att älskas utav honom/henne. När man känner hur det pulserar små vågor av "vetande" genom kroppen så fort man tänker på den personen, så fort man ser den personen och hör dennes röst. Det är det som kallas förälskelse, och även kärlek. Vissa männsikor älskar med eldig entusiasm och kastar sig in i kärleken utan en tanke på morgondagen. Det kan sluta lyckligt, men det kan även sluta illa. Antingen så går allting för fort och man inser senare sitt misstag när man märker hur illa man hör ihop med den personen. Eller, så älskar den andra en tillbaka med samma passionerade glöd och det kan vi ju kalla ett lyckligt "slut". Det beror hela tiden på båda personernas personligheter & hur man passar ihop.

allt jag skrivit har jag tagit på något sätt ur mina egna perspektiv. Egna upplevelser, saker jag hört eller lagt märke till & liknande. Jag ville bara visa hur jag uppfattat en liten del av dethär med kärleken, och dess kanter och sidor. För det finns så mycket mer, så många känslor, så mycket glädje & sorg. Men att världen behöver mer kärlek, det kan vi vara säkra på! :)

black grief

Jag skrev det här inlägget på Lunarstorm för lite mer än ett år sedan. Innan jag skulle sluta nionde klass.
Egentligen vet jag inte riktigt varför jag väljer att lägga ut det här, men vet ni. Det är verkligen JAG, och min ilska, sårbarhet och sorg som har skrivit det där. Och jag vill vara ärlig här på min blogg.
Och det där, det är nog det ärligaste, svåraste inlägg jag någonsin skrivit.


Jag vrålar till vinden för att få den att förstå
det är lugnet som jagat dig tills nu
Men jag kommer med minnen från ett tivoli till dig
när jag vet att ljuset aldrig tar slut
Och ljuset ska vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö
Varje gång som jag viskar dit namn för mig själv
skiftar en färg från blå till röd


jag blir irriterad på mig själv. Jag skrev just nånting, långt, men för andra gången suddade jag ut det. Varför? För att det känns som om jag inte känner mig själv längre. Vart jag har mig själv. Ensam är inte längre stark. Hur kommer jag reagera på skolavslutningen, hur kommer jag att må? Han skulle ha varit där med mig. MED MIG. Men nu står jag där ensam. Alla vi från stugsund, vi går ut nian, tillsammans. Där står alla.. jag, malin, adam, philip, emil, alla! Men inte Linus. Han skulle vara med! Det var meningen att han skulle gå ut samtidigt som oss, då fanns inga tvivel på det. Vem visste att vi skulle stå där, med ett hjärta så tomt, och en människa mindre? Vem visste att någons liv skulle ta slut, innan det ens han gå ett jävla decennium! Jag klippper ut alla stjärnor från himlens pappersvalvoch lägger dom i liten blå ask. Jag kände honom bäst, under sommaren 2000. Sommaren som började så bra, med huuur mycket glädje som helst, men som slutade i en obeskrivlig smärta & sorg. Min bästa vän DOG! Är det någon som har en jävla aning om hur det KÄNNS?

Sen syr jag täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt
När du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet


Vet ni om att jag är rädd? Rädd för att jag ska bryta ihop helt som i sjuan. Rädd för hur ont det kommer göra när jag vet att jag står där ensam. Rädd för att se någon som känner lika. Rädd för att det bara ska bli för mycket. En dag som borde vara av glädje, kanske blir till sorg, för att jag inte är tillräckligt stark? Jag vet ingenting om framtiden. Jag vet inte hur skolavslutningen kommer gå, lika lite som jag visste att min bästa vän skulle dö när jag var 9 år gammal. Är det någon som vet hur mycket jag kan hata mig själv ibland? För att jag inte sa hur mycket jag uppskattade varenda dag under den tiden, för att jag inte gick på begravningen, och för att jag var så jävla svag.

nobody knows.

eight years, of everything

all I want,
all I need
is to make you breath

För åtta år sedan idag var det 27 juli 2000. Det var en riktigt varm & härlig dag, solen sken och jag sprang ut på verandan i samma veva som telefonen ringde. Mamma svarade och jag satte mig ner på trappan och kisade mot solen. Mamma började prata lite tystare, meningarna blev kortare och hennes ögon förändrades. Då visste jag det. Då visste jag att mitt liv inte skulle bli som det varit. Det var en enorm visshet som bara flög igenom min kropp och det kändes som mitt hjärta skulle stanna. När mamma lade på visste jag exakt  vad hon skulle säga men att verkligen höra det och få det bekräftat var så fruktansvärt smärtsamt. "Frida .., Linus har dött."
Min bästa vän hade dött.

Jag blev aldrig den samma efter det och jag kan inte säga att jag är den samme nu heller. Blott nio år gammal fick jag höra att min bästa vän hade dött. Nio år gammal ska man inte behöva uppleva döden så pass nära. Jag har inget minne från tiden två månader efter Linus död. Jag var så pass chockad att jag levde som i en bubbla av sorg. Jag hade totalt ramlat ner i ett svart hål och jag kunde inte ta mig upp. För min glädje hade dött tillsammans med min bäste vän. Min livsvilja fanns inte längre. Smärtan däremot, är det enda jag kommer ihåg.

Det gjorde så fruktansvärt ont att så plötsligt förlora någon som man alltid trott skulle finnas, tills man själv dör. Vid nio års ålder dog inte barn i min värld. Dom dog inte. Barn skulle leva tills dom blev mormor/morfar eller farmor/farfar och bjuda sina barnbarn på fika och ha tusentals foton på väggen. Sen var det slut, kaputt.
Men nio år gammal, då dog man inte.
Nio år gammal handlar allting om att leva, livet. Inte om död.
Så tillsammans med smärtan, den ofantliga sorgen över att ha förlorat någon så blev jag tvungen att ryckas upp ur min trygghet och det förstörde min barndom.
Barn dör, det var den hemska sanning som kom in i mitt liv tillsammans med Linus bortgång.

Linus var en fantastiskt, sprudlande människa. Grymt duktig på alla sporter och ofantligt positiv.
Han var en glädjespridare och tillsammans med hans död dog också en del av glädjen i vårat lilla samhälle stugsund.
Det var en stor chock och tragedi för alla, och det går inte att beskriva ordentligt.

Jag älskar och saknar min bäste vän.

Åtta år av sorg och saknad.
Men också av gränslös kärlek och en vänskap som aldrig kommer att dö.

Jag orkar inte beskriva hur mycket jag saknar honom,
det blev jobbigare än jag trodde.

as a remembrance



och där låg den.
Som en påminnelse utanför Stugsunds skola.
En påminnelse om en blomma som brutits av i sin vackraste blom.
Men vi kommer aldrig att glömma.

it is my best friend, and I can't do a thing

It hurts with every heartbeat

Jag vaknade upp i söndags, igår, av att telefonen ringde. Det var inget speciellt, bara en kompis som ville prata.
Sen ringde en till telefon och mamma ropade att nu var det snabba puckar, jag skulle in i bilen på engång.
Min bästaste vän hade blivit biten av en huggorm. Vår hund hade blivit biten av en huggorm på golfbanan.
För er som har hund, ni vet att det är livsfarlig för en hund att bli biten av en huggorm.
Så, min bästa vän svävade i livsfara. Vet ni hur det känns?

För åtta år sedan förlorade jag min bästa vän i hjärninflammation. Han dog. När jag var nio år dog min bästa vän. Det tvingade mig att växa upp, fort som fan och det krossade min barndom. För fyra år sedan dog min bästa vän, igen. Nej, inte samma vän. Min nya bästa vän. Det var en hund. Han dog ifrån mig och jag blev helt förstörd igen. Det kändes som att hela min själ krossades och det rev upp nya och gamla sår. Linus & Simson har varit mina bästa vänner, kommer alltid att vara men de rycktes ifrån mig. Vet ni hur det känns att känna att det kanske är påväg att hända en tredje gång?

Bilturen till Sofieholms Golfbana har aldrig varit längre. Mina tårat sprutade och jag var livrädd. Inifrån och ut skakade rädslan min kropp och jag har aldrig någonsin bett mer till högre makter och till livet på länge som jag gjorde då. Jag är aldrig stark i såna här stunder, inte på det sättet att jag kan hålla tårarna tillbaka & inte ställa miljoner frågor. Jag är stark på det sättet att jag hoppas och låter hoppet leva kvar, hela tiden.

Jag har aldrig sett min bästa vän så trött, så loj och så svullen som då. Det gjorde ont i hjärtat, det gjorde ont för varje slag mitt hjärta slog och jag visste att jag inte kunde göra någonting. Jag satt och pratade med honom hela vägen till veterinären i Bollnäs och jag grinade. Jag kunde inte sluta. Han fick inte röra sig, han ville inte röra sig och han hade otroligt ont. Ändå sa han ingenting. Han satt där och tittade på mig med sina ögon fulla av trötthet och det var som att han frågade mig varför han hade så ont. Vägen till Bollnäs hade heller aldrig känts längre.

Hos veterinären fick han sprutor och dropp och vi fick hem speciellt foder och mediciner. Om tre veckor vet vi med säkerhet om han kommer att bli bra. Han blev sämre igen igår kväll och det var nära att vi fick åkta till djursjukhuset i Falun. Jag började grina igen och mitt hjärta värkte av oro, och det går tammefan inte att beskriva hur fruktansvärt rädd jag var. Idag går han lite iallafall och ser ut att må bättre. Men han är fortfarande inte densamma och vi kan inte ge honom de smärtstillande sprutorna för att han börjar hyperventrilera av dem. Så min älskling har ont, och det gör fruktansvärt ont i mig att veta att jag inte kan göra ett dugg.

helgens bravader i bilder

    
Rock the mountain, med fyra galna och världsgoa blondiner!
Tjejsnack, plankning & neverstore :)

and when they come our way, we better catch them

Drömmar.
Dreams.
Träume.
Sogni.
Rêves.

Om vi ska lita på ett av internets språklexikon så ska alla dessa ord över betyda drömmar på olika språk. Dröm eller drömmar. Ibland har man en, ibland har man flera. Så, det är alltså det jag tänker skriva om idag. Rêves.

Jag har en drömfångare ovanför min säng. Den är liten & söt, kommer hela vägen från bartenderlandet Mallorca. Den är brun & pärlan i mitten är rödbrun. Fjädrarna är gråbruna och trådarna är orange. Alltså så går min drömfångare i en brun färg, det hade jag ju egentligen kunnat förklara med en mening istället för tre. Men nu blev det en liten längre förklaring, som det istortsätt alltid blir när jag ska skriva/blogga om någonting.

Iallafall, när jag var mindre, eller rättare sagt i köpandes ålder (11, skulle fylla 12) så köpte jag den för att jag inte ville drömma mardrömmar. Som de flesta andra barn så var det en hemsk & svettig nattlig upplevelse. Nu när man har blivit äldre ägnar man sig åt andra mer svettiga nattliga upplevelser, men det behöver vi inte prata om nu. (tänkte bara flika in det i ett försök att vara lite rolig.) Anyway, nu har jag min drömfångare i ett helt annat sytfe. Som en symbol för att fånga och hålla kvar mina drömmar.

Då när jag var fem år yngre (nu 16, 17 när hösten faller in) så var jag noga med att skaka min lilla dreamcatcher för att mardrömmarna skulle skakas ur & försvinna ut i tomma intet. Nu tittar jag på den för att försöka minnas och för att jag ska komma ihåg varje gång jag vaknar och varje gång när jag går och lägger mig att det är viktigt att jag fångar mina drömmar och vågar hålla dem kvar. Jag har varit dålig på att verkligen uppskatta tid & händelser, men nu när jag har blivit mer medveten har jag blivit bättre på det. Jag kan sitta och sörja över drömmar som tillslut gått förlorade eller som fick en helt annan utgång än planerat. I stort sätt har det alltid hänt. Att mina drömmar fått en helt dum, icke planerad utväg. Men jag har fler drömmar nu än förr, så om tjugo stycken går förlorade har jag minst tjugo stycken kvar.

Ändå har jag svårt att hitta den där. Den som man ska sukta efter mest av allt. Alla människor har en sådan dröm. Eller, ja, jag har en. Jag vill bli författare. Ska bli författare. Tänker bli författare. Ja, ni förstår. Vad vill ni bli för något? :)
Ställ er frågan och har ni tur hittar ni ett svar. Kom ihåg att vägen till era drömmar kan bli a really bumpy ride.

Dreams do come true,
and when they come our way, we better catch them.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0