Fridas värld bland tankar och ord. -

Är jag död nu?

Jag tänkte lägga upp en novell som jag gjorde under första året här på media, så att ni som vill har lite att läsa! :)

Är jag död nu?

Frida Söderlund mp1


Kvällssolen sänkte sig sakta bakom skogen, det glittrade en sista gång i sjön, myggen började komma. Det kändes inte likadant längre. Kunde jag känna om myggen bet mig och sög mitt blod? Hade jag något blod nu? Vinden blåste rätt igenom mina tunna kläder. Ja, den kunde jag känna iallafall. Jag tittade ner på mig själv där jag satt på bergskanten. Inget blod på kläderna längre, det kändes bra. Var jag verkligen död nu? Ja, dom sa det. Alla på sjukhuset. Dom såg inte mig när jag gick ut ur rummet. Jag tyckte inte om att se mig själv på operationsbordet. Det kändes fel.  Så jag gick hit för att samla tankarna. Eller gick, jag hann bara tänka tanken så var jag här. Det var i alla fall rätt coolt. Dom sa alltid att man skulle hamna framför Gud när man dog. Och bekänna sina synder eller något, och komma in i himlen. Jag har inte bekänt något framför någon Gud. Inte har han tagit emot mig med öppna armar heller, som andra säger att han gör. Jag tror inte ens han finns. Varken här på jorden eller i himlen. Jag är helt ensam nu. Många säger att i dödsögonblicket flimrar hela livet förbi framför ögonen. Allt man ångrat, allt man älskat. Och ja, det var ju faktiskt sant. Jag kände fortfarande samma smärta, det liksom högg till inuti mig. Som det kan göra när man får ett dåligt besked. Precis som det gjorde när mormor dog. Kommer jag få träffa henne nu? Det var inte bara dom som förlorat mig, jag hade förlorat dom med. Dom var inte ensamma i sin saknad, men det var jag. Det gjorde ont, på ett mänskligt vis. För jag var väl inte mänsklig nu längre? Är man död så är man väl bara, död. Jag ruskade på huvudet och tömde det på tankar. "Hem, hem till mitt rum" tänkte jag och det blåste upp runt omkring mig.


Jag drog ett djupt andetag och lät doften av den nyaste Hillary Duff parfymen fylla mina luktsinnen. Behövde jag använda parfym nu? Jag gick fram till spegeln som hängde på väggen i mitt rum och tittade i den. Ja, jag kunde fortfarande se mig själv. Var jag bara halvdöd? Nä, det kunde jag inte vara. Jag snurrade runt och tittade på allting. Sängen, skrivbordet, datorn, hyllorna. Fullt med grejor överallt. I den öppna byrålådan låg alla anteckningsblock. Allting som jag hade skrivit. Det var min stora dröm, eller det hade i alla fall varit min stora dröm. Att få ge ut alla noveller och romaner i bokform. Undrar vad dom skulle göra med allting nu? Slänga det? Paniken grep mig och jag sprang runt i mitt rum och visste inte vad jag skulle göra. Dom fick inte slänga det! Alla skrifter, det var ju jag. Jag hade lagt ner hela min själ i det där. Febrilt försökte jag komma på ett sätt att berätta hur viktiga dom var för mig. Mitt försök att skriva en lapp rann ut i sanden då mina fingrar bara gick rätt igenom pennan. Min hand kunde inte längre greppa en penna. Jag snurrade runt, fortare och fortare tills jag damp ner på golvet.

- Hjälp, viskade jag för mig själv med gråten i halsen och blundade hårt.

Plötsligt var jag inte ensam längre.


Jag satt kvar på golvet med ögonen stängda ett tag. Vågade jag öppna dom? Jag var egentligen fånig som satt där och blundade. Vad var det värsta som skulle kunna hända? Jag var ju redan död liksom.

- Hej Veronica, sa en röst som jag mycket väl kände igen.

- Mormor! skrek jag och flög upp.

Hon hade inte förändras någonting sen den dag hon dog och hon log stort där hon stod mitt i rummet.

-  Är jag död nu, frågade jag försiktigt.

- Ja vännen, svarade mormor. Det är du.

- Ja, jag tyckte väl det.

- Tycker du att det är hemskt? frågade mormor och gav mig en kram.

- Nä, inte än i alla fall. Blir det värre?

-  Värre? Är du tokig? Det är så fint dit vi ska. Varmt, skönt och helt underbart.

Jag log bara.

-  Vi går ner, sa mormor. Din familj har kommit hem.

Nervositeten grep mig och jag höll hårt i mormors hand när vi gick ner för trappan. I vardagsrummet satt min mamma, pappa och lillasyster och grät. Alla höll om varandra och under soffbordet låg min hund. Han stirrade rätt på mig och viftade på svansen.

- Kan han se mig? frågade jag mormor. 

-  Nej, men han känner att du är här. Djur är mycket mottagliga för oss.

Jag gick fram till min familj och rörde var och en på axeln och viskade i deras öra:

- Jag kommer alltid att finnas vid er sida.

Sen tog jag mormor i handen och följde henne mot ljuset. Det var min uppgift nu att skydda min familj. Jag skulle vaka över dom för alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0