Fridas värld bland tankar och ord. -

Det skulle inte vara lätt 070224

24 februari 2007:
Detta beskriver exakt hur jag kände då, vid den tidpunkten i mitt liv. Om val, om att välja fel. Om att välja rätt. Speglar mycket, speglar exakta känslor under den tiden. Åh, det är en annorlunda text .. kanske ganska djup. Kanske för djup? Kände iallafall för att lägga upp den.

Det var rätt kallt, och vägen hade varit lång. Jag hade stannat någon gång på vägen, men endast för att hämta andan och besegra nästa känslofyllda hinder för att komma dit jag ville. Allt kändes rätt, och jag var fullt och fast bestämd att "klara det". Mitt hjärta var helt inställd på att kämpa. Och nog hade jag kämpat mig fram. För det kan bli rätt ensamt, när man kämpar för att få det man saknar. Because all the things you feel, can become your prison. Men jag fortsatte att gå, men en bra bit fram kom en vägkrök och efter den blev allt tyngre. Jag snubblade mig fram, rev och slet utan att ge mig. Men trots allt så föll jag. Då ångrade jag att jag inte berättat för någon om mina exakta känslor, då ångrade jag att jag valt att gå ensam. Men där satt jag, men blödande sår som fallet skrapat upp. Såren var inte ytliga, utan allt fanns inombords. Jag var ur stånd att resa mig upp men förstod inte hur jag kunde välja att sitta och tycka synd om mig själv. Min blick drogs mot fortsättningen av vägen och jag kände ett hugg i magen när jag såg alla nedfallna träd och snåriga buskage som döljde det som fanns bakom. Vägen blev alltså inte lättare. Men det hade jag inte väntat mig heller, men inte heller valde jag att fortsätta, utan istället reste jag mig upp och vandrade rätt in på en gullig liten stig som gick rätt in i skogens djup. Den var lätt att gå på och mina såriga fötter älskade dess mjuka, jordiga yta. Hur långt kunde jag gå innan någon eller någonting hindrade mig? Det var spännande till en början, men jag som var van att kämpa för saker, kände en liten besvikelse & en liten tvekan över om stigen var så rolig att gå på ändå. Utan hinder eller djupare känslor. Jag stannde och vände mig om, visste att om jag skulle gå tillbaka, så skulle jag göra det nu. Inte senare, nu. Då kände jag att det var fel att avsluta något jag redan börjat, när allt ändå gick så bra och så lätt. Jag tänkte att det skulle nog finnas mer tid att fundera över att vända tillbaka, jag kunde ju gå en bit till och titta vad som skulle hända. Men vad jag inte visste var att stigens "slutstation" låg mycket närmare än jag trott. Jag hade ökat mina steg, för att tidigare kunna välja att vända tillbaka om det skulle behövas, men då kom jag även fortare fram till stigens slut och det som väntade där. Då var det försent att vända tillbaka. Där väntade det jag saknat, men känslan var ändå inte densamma. Det var underbart, helt underbart, men jag kände ändå, att det kanske inte var riktigt rätt. Inte till hundra procent, som jag känt på den svåra vägen som fått mig att känna så mycket. Så mycket djupare än som jag kände här, på stigen. Jag vände mig åter igen om, och kände den djupaste saknad och en huggande ånger. Hade jag valt fel? Jag hade haft aldeles för bråttom, och bortsett från vad som kanske verkligen betydde någonting. Ändå kände jag att jag inte ville lämna det jag fått, för jag hade ju trots allt en hel del känslor upp i varv. Men mer än hälften av mig ville tillbaka till den svåra vägen. Det var där jag hörde hemma. Det skulle inte vara lätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0