Fridas värld bland tankar och ord. -

The green door


Dörren som var helt omöjlig att forscera.
Det är en sak ni ska ha i minnet när jag berättar att jag och Pontus ska utanför Hälsinglands gränser och jobba, det händer alltid någonting och vi har oftast ingen större koll på alla detaljer. Vi tar det lite som det kommer och följer Pontus Iphone, vilket är en manick som jag verkligen lärt mig uppskatta då den leder oss rätt i virrvarret av kullerstenar och höga stenhus. Den här gången var det inte tåget som var problemet, det var inte tunnelbanan, det var inte Stockholmarna.
Det var den där gröna dörren.

När bilden togs var jag förmodligen i full färd med att lista ut om någon på gatan var stark nog att sparka in den eller om vi kanske skulle ha turen att stöta på en liten buse som kunde lirka upp låset. För det hjälpte inte att banka, att sparka, att skrika genom brevinkastet eller att frenetiskt trycka på ringklockan tills tummen blev blå. Vi var helt enkelt fast utanför medans jobbet låg på andra sidan den där förbannade dörren. I början var det roligt, vi skrattade och var inte speciellt förvånade över att vi inte kom in. Det hade gått alldeles för smärtfritt för att vi faktiskt skulle komma hela vägen fram dit vi skulle. Efter 45 minuter, tre samtal till fel person, två samtal till redaktören i Hudik och en massa suckar så var det inte lika roligt längre. Så klev plötsligt en krushårig man ut genom dörren.
Han såg ut som Jack Sparrow med en touch av rock.
Och han blev våran räddning.


Ja, helt omöjlig var inte dörren att forscera alltså. Men det krävdes en musiker från Ljusdal, som också var läskigt lik Jack Sparrow, för att öppna den. Men när han satt där med micken en centimeter från munnen och en Carlsberg i handen så försvann den bilden av att han var en pirat från de sju haven. Tänk er Jack Sparrow dricka Carlsberg, åh nej, det funkar liksom inte. Jack Sparrow var förresten Charlie, sångaren i Hellsingland underground och de sex i rummet intill var inte besättningen på The Black Pearl. Det var bara riktigt duktiga musiker som jobbade med sin andra platta. Jag och Pontus lyssnade, tittade och pratade.
Så flöt det mesta på..
en stund.


Allting gick som smort tills Pontus ville ha mer ljus i taket och en i bandet lyckades bryta huvudströmmen mitt i inspelningen. Eller tills Pontus blev rädd när jag började prata med en vilt gestikulerande och sjukt hög man om raketer, firande och en ny start på livet. Eller tills jag lyckades få in oss i första klass-vagnen och en karl på knagglig engelska undrade om jag verkligen reserverat den plats jag slagit mig ned på. Klart jag inte hade. Jag hade bara gått lite fel. Eller tills vår tågvärdinna lät som en försupen tonåring som försöker prata tydligt inför sina föräldrar. Det och det faktum att hon både pratade genom näsan och att hon sluddrade i slutet på varje ord gjorde att jag och Pontus vek oss av skratt. När hon sedan skulle ta våra biljetter var jag oartig nog att skratta mig igenom hela proceduren.
Men vem kunde låta bli?
Jag ångrar att jag inte spelade in henne.

I helgen ska jag och Pontus till Edsbyn.
Inom Hälsinglands gränser brukar det vara lugnt.
Men man vet aldrig.


Work work work

Nu drar jag och Pontus iväg för lite storstadspuls. Jobb hela dagen lång i Stockholm. Tillbaka ikväll. Wish me luck!

Today I'm wearing this


Igår och idag. Mitt nya Today I'm wearing this-linne är redan en favorit. Underbart att det passar till så mycket. Men ikväll får det stanna hemma, frågan är väl vad jag ska rota fram inför kvällen. Sånt som märks. Kanske hinner jag visa er det också, om ni har tur. Mycket kläder nu för tiden i bloggen känner jag. Men vissa av er gillar ju det med! Pusselipuss


Hittade delar av mig själv



Dream and peace


Lite fredagspyssel. Dream-symbolen sitter på mitten av kedjan, med de två delarna på varsin sida om ni förstår. Den kunde dock inte hänga vågrätt, det vore väl lite skumt? Aja, lite nöjd är jag allt med mina nyaste verk. Invigning imorgon kanske. Vi får la se.


Love is my drug, it's my heroin



Jag blir irriterad.
Jag diskuterade det här ämnet över en sockerkringla och en päronfestis med min bästa vän idag. Inte för att det kanske har med saken att göra, tänkte väl bara berätta att jag inte alltid diskuterar med bara mitt eget huvud. I alla fall så har jag lyssnat på "Love is my drug" konstant under två dagars tid. Om och om igen. Alla bra versioner som finns. Den vanliga, den akustiska, den med Amanda Jenssen. Jag älskar den. Jag är helt fast i den. I orden, i innebörden, i sättet John ME rör munnen vid mikrofonen när han sjunger live på P3 guld-galan. Kanske för att jag känner igen mig, kanske för att det är sådär jag ser på kärleken. Som en drog. Som mitt heroin. Men det tror jag många av er har förstått, i alla fall ni som följt mig ett tag. Att kärlek är det enda som förstör mig och det enda som gör mig så stark. Men det var inte riktigt det som jag tänkte prata om, inte riktigt det som gör mig både irriterad och frustrerad och inte riktigt det som jag diskuterade över en sockerkringla.

Det är det här med förhoppningar och de lögner som filmer skapar åt oss. Jag tror att många av er har sett "The notebook" eller "A walk to remember" och fascinerats, önskat och beundrat den villkorslösa kärlek som genomsyrar människorna och handlingen. Jo, jag med. Men det gör mig irriterad och frustrerad. För det här samhället, det här moderna samhället och det mesta runt omkring oss kan inte låta oss få den kärlek som filmerna får oss att tråna efter. Den blir inte lika villkorslös, den blir inte lika .. magisk. Man kan älska en person, vara tillsammans med en person, ge och ta, få ett hjärta, ge sitt hjärta och vara lycklig, men någonstans i bakhuvudet, ligger de där filmscenerna där och gnager tillsammans med tanken på den där filmkyssen som aldrig riktigt blev som på film när det väl kom till kritan.
Jag tycker att filmerna begränsar oss och förstör den lycka vi skulle kunna uppleva tillsammans med någon vi verkligen älskar. Utan de där filmscenerna i bakhuvudet som man drömmer om att få uppleva. Utan det där citatet som man drömmer om att få höra. Ofta duger det vi har precis som det är och jag tycker det är irriterande att vi kanske inte ser det på grund av det. På grund av den bild man skapat av kärlek utefter en film, eller en bok. Utefter en påhittad historia.

Kärlek är min drog, mitt heroin. Har man en gång upplevt det blir det svårt att leva utan. Och jag tycker att det är underbart att alla har chansen att skapa sin egen film. Sin egen romantiska komedi. Eller kanske sin egen kärleksfulla actionfilm? Det är fint det här hörrni. Det är så sjukt fint och jag blir irriterad över att vi ska behöva glömma bort det ibland. Vi kan finna det där magiska hos någon. Vi kan .. skapa, leva, älska, utvecklas, skratta, bråka, irriteras tillsammans med någon.
Det är riktigt, riktigt fint.

Och just det.
Ni börjar bli en hel drös där ute nu som läser och jag vill så gärna veta vad ni tycker och tänker. Om kärlek. Om allt. Kom igen nu. Diskutera med mig! Kommentera. Kom ihåg att det går att vara anonyma om ni känner er osäkra, men det finns inget rätt och fel i det här ämnet. Och jag är så sjukt intresserad av era åsikter så ni förstår inte! Varje gång jag får en kommentar får jag fjärilar i magen.

Kläder är kul



Överst: Nä, tro det eller ej, men jag gick inte naken idag heller. Så jag slängde på mig diverse grejer från H&M. Visst är ombytlig när det gäller affär?
Nederst: Lite ombytlig är jag allt. Fick hem mina beställda linnen idag och det till höger kommer att bäras imorgon med ett längre leopardlinne under och svarta tights. Jag hoppas på kyligare väder så jag kan använda mina röda converse till.
Det var det jag hade att säga om kläder.

The first thing

"Du har just vaknat i ett mörkt rum. När du tänder en tändsticka ser du att du aldrig varit i rummet tidigare. Beskriv miljön med hjälp av ljusskenet från stickan så att läsaren kan ana vad för slags människor som bor i rummet."

Min första uppgift i textkommunikation B & C.
Utmana mig, utmana mig, utmana mig.
Tjo, nu ska det skrivas. Och har ni tur hamnar det här någon gång i framtiden.

The important things of my life?

Jag vet inte riktigt vad som känns viktigt att skriva just nu.
Att jag somnar på naturkunskapen? Att jag börjat äta frukost? Att de kommit underfund med varför jag varken går upp eller ner i vikt? Att jag har väldigt mycket att göra? Att jag ska kunna peka ut tretton trädslag utefter deras löv nsäta vecka? Att jag har två reportage som ska in på tisdag? Att jag ska ha min första text-timme imorgon? Att jag älskar att träna innebandy? Att jag önskar att fotbollen tog slut? Att jag tänkte gå och lägga mig exakt nu?
Förhoppningsvis har jag någonting vettigare att komma med imorgon.

It woke me up


Det var med klar blick jag såg fyrverkeriernas sista skådespel sommaren 2009. Söndagen den 23 augusti sa Söderhamn officiellt hejdå till sommaren och det var kanske ett av de sista åren jag så självklart tittade på.
  

Mörkret hade lagt sig över neonbelysta karuseller, över den nedplockade scenen, över de härjande barnen på Sibyllas uteplatser och över resten som strosade runt i väntan på att få se himlen lysa för en stund. Gatubelysningen glittrade på vattenytan och jag tittade upp mot det svarta mörkret ovanför mig. Jag kände mig nöjd, lite vemodig och redo. Min fötter dinglade över kanten och det kändes bra att jag valt att sitta långt från platsen jag valt att stå på de tidigare två åren. Kanske var det här det sista året jag satt där och beskådade fyrverkeriernas fria vilja dansa över kvällshimlen. Kanske var det här sista gången jag behövde känna den där svidande känslan i bröstet, av vemod och av negativ nostalgi. Kanske var det här en tradition på väg att brytas. Kanske är jag långt, långt borta om ett år. Kanske är jag väldigt nära men ändå inte riktigt där. Vart är jag, vart ska jag, vad vill jag? Jag fascinerades som ett litet barn och sa "oo", "aaa" och "oj, kolla där" i kör med resten av folket på plats. Kanske hade de samma frågor som mig. Kanske kände de samma svidande känsla. Kanske kände de sig också nöjda men sommarens framfart.

Den här sommaren väckte mig ur dvalan som jag vandrat runt i under det första halvåret. Det ryckte okontrollerat bort mig från skuggorna och väckte mig till liv igen. Trots att jag saknat det faktum i livet som jag hade de två tidigare somrarna så har jag haft den roligaste sommaren på väldigt länge. Jag har varit fri, glad och galen. Som det ska vara ett sista sommarlov. Så mitt hjärta kändes lätt när jag beskådade färgens sprakande explosioner på himlen den kvällen. Den svidande känslan var bara nostalgi, någonting det vore konstigt att inte känna under en kväll som denna. Sen att jag ibland tror att jag ska falla tillbaka där jag var innan är en annan femma. Nu kan jag hitta styrkan i så mycket mer än tidigare. Jag har världens bästa vänner. Jag kan inte ens beskriva med ord hur bra de är.
Så sommaren 2009 ..
kommer att ligga mig kärt om hjärtat.
Och om jag inte är tillbaka där det slutade nästa år så kommer jag att komma ihåg den sista kvällen och alla minnen som forcerade näthinnan i det ögonblicket. Och där kan jag finna styrka när jag någon gång börjar vackla.

I'm tired

Tjop tjop säger det bara.
Jobben ramlar in, jag sänder mail, svarar på mail, klottrar mobilnummer och ringer runt. I skolan går tiden sakta. Jag fascineras av psykologilektionerna, irriteras på naturkunskapen, hjärnan somnar så fort klockan börjar gå mot två och jag är tröttare än jag någonsin varit. Inte skolan, utan i. När jag vaknar på morgonen är jag i stort sett död och hjärnan börjar egentligen inte fungera förrns vid lunch och efter lunchen är det dags att sova middag och så kommer tröttheten smygande igen. Jag går runt och är konstant trött och hungrig.
What's the problem liksom?
Nu ska jag äta upp min sallad med feta ost, sen ska jag ta en powernap.

Now, all I want is you

Rastlösheten pulserar i blodet, tröttheten ger sig till känna, jag stänger in alla känslor i ett litet fack intill hjärtat och blundar för en stund. Lyssnar, andas, försöker ta in allting. Försöker bestämma mig.
Jo, jag tror att det är värt det. Att du är värd det.
Besväret. Energin.
Och risken att jag ska falla tillbaka.
Men utan att våga, så kommer jag att göra det vilket som.


We take, we give and we learn


Och sen kan ingenting stoppa mig.
När jag väl bestämmer mig för någonting blir jag ett med mitt beslut. Jag går in för det helhjärtat med allt som krävs och det blir som ett begär som pulserar genom kroppen. Det är svårt att förklara men jag håller fast vid det tills jag antingen lyckas eller faller tillsammans med det. Det här är både negativit och positivt. Ibland är det inte nyttigt att lägga så mycket kraft eller energi i ett beslut och trots att jag vet det hindrar det inte mig från att besluta och välja de mest knasiga, svåra, lätta eller omöjliga beslut åt mig själv.
Sen försöker jag tro fullt ut på att jag ska lyckas.
Och nja, det är inte alltid jag gör det.

Men någonstans på vägen så tror jag att en sådan beslutsamhet är viktigt om man vill klara av någonting överhuvud taget. Att få fram det där modet och våga ge sig efter det man vill ha. Och precis som jag sa så är det inte alltid jag lyckas, men det händer väldigt ofta.
Jag brukar få vad jag vill ha.
Men det är på ett ödmjukt och överraskat sätt jag tar emot det när det väl kommer. Det är också viktigt. Att bygga ödmjukhet kring det man jagar. Men det viktigaste är att tro. På sig själv. På andra. Och på det man tar och ger sig själv.


I'm falling in love with your favorite song


Äsch, en lugn partykväll drar vi på oss ett långt leopardlinne från Gina och sätter ett svart, smalt skärp runt bröstet. Sedan smyckar vi oss i silver och slinker i de svarta strumpbyxorna, ruffsar lite i håret och tar den svarta skinnjackan i MC-modell över. Efter det öppnar vi en cider, sätter oss på verandan, lyssnar på regnet och väntar.

I'm taking it slow, feeling my flame


Jag tittade ut genom bussfönstret men såg ingenting.

Allting som kom inom mitt synfält gled obemärkt förbi. Bilar, bussar, människor. Hade en rosa älg med jultomten ovanpå stegat ut i gatan hade det inte rört mig i ryggen. Samtidigt började en uppmärksamhetskrävande låt spelas i min ipod och det ryckte tillbaka mig till bussens vibrerande framfart. The Kooks. I want you back. Det var första gången jag hörde låten trots att den funnits i min ipod i en mindre evighet. Och någonstans passade den in i det tomrum som bussfärden bjöd på. Blint stirrande, långt bakåtlutat säte, frånvarande rörelser med fingrarna på ipoden.
Allting kändes så onaturligt.
Ett tomt säte bredvid. Ingen som vill ta plats. Ingen som vill synas. Finnas där. Ett tomrum som blivit över.
Naive hade jag iallafall hört.
Den kom att spelas efter.

Kanske var det just naiv jag var.
Och lite nonchalant till världen runt omkring.

My words are fab

Åh, jag älskar när orden bara flyger ur mig. När fingrarna rör sig som i trans över tangentbordet, när det känns som att historien redan är skriven i mitt huvud. När jag inte behöver kämpa fram någonting, när det bara rullar på. Jag har så mycket passion just nu så ni förstår inte. Till allt. Till skrivandet, till fotbollen, till innebandyn, till livet. Det enda som måste byggas på lite mer är skolan. Men det ordnar vi.

What a day


Idag har jag klivit upp så tidigt att jag mådde illa av att titta på de röda siffrorna på alarmklockan, varit med och börjat ettan ute på Rosenvallsskolan, påbörjat mitt sista gymnasieår, missat de nya gymnasieettorna, gått en tipspromenad där sjuåringarna kunde frågorna bättre än mig, skrattat åt hur frispråkig man är som barn, fikat, gått en promenad och loggat in på Facebook. Nu är jag trött.
Men först måste jobbet renskrivas.

Here I am again on my own


Jag försöker febrilt komma på någonting nytt.
Jag vill inte skriva dagens outfit, look of today eller såhär såg jag ut idag även fast det faktiskt beskriver bäst vad jag försöker säga. Det är bara det att jag inte finner det ett uns intressant alls, men jag vet att några av er där ute vill att jag ska lägga upp mer sånt här. Så jag, det här är jag.. idag.
Ikväll är i-landsproblemet;
Vad ska vi ha på oss imorgon?
Första dagen som sistaårselev.

Ja, vi får väl se.

Hard working woman

Jobben bara ramlar in. Jag hämtar ut tågbiljetter, svarar på mail, lägger till nummer, skriver stora kom ihåg på kvitton, pappersbitar och på händerna och förbannar mig själv för att jag inte har någon almenacka. Men det är roligt, det är det. Imorgon börjar jobbet runt 07.00 och sen börjar skolan 09.30 .. fast vi slutar inte jobba förrän 12.30.. så ja, det ska bli roligt och se om jag och kollegan kan klona oss själva!


Eh .. ja, det här är alltså varför.


Det här är alltså varför.
Varför jag behöver en mer privat dagbok än den här bloggen, som jag i det här inlägget kallade för en dagbok. För att ni ska slippa all idioti när jag är irriterad. Det blir väldigt mycket fula ord just då och jag tror nästan att "fan" är det som ligger mig närmst om hjärtat, men jag tycker om att spä på med lite mer också. Gärna äckligt, jävlar, helvete, ja, ni ser själva. Ibland står det inget vettigt, som på den här sidan, från idag faktiskt. Det står bara massa fula ord, fula saker och ibland kommer jag inte ens ihåg vad det handlar om. Som idag. Det står att Facebook är en "äcklig jävla skitsida som avslöjar för mycket" också. Så det var väl det som var problemet antar jag. Och fömodligen nåra "jävlar" som uppdaterat sin status.

I know who I'm gonna be with tonight


I love this part right here


Jag älskar den här delen med mitt rum.
Nog för att jag är störtförälskad i mina turkosa och bruna tapeter, mina sexton buddhafigurer, min A wall of memories, min säng och Marilyn Monroe-tavlan ovanför sängen, men min lilla samling böcker, jag blir seriöst glad av att bara sitta och titta på dem. Ja, jag vet att jag klämt in två Harry Potter filmer mitt i smeten men alla HP-böcker gör att hyllan rasar ner pågrund av tyngden, men eftersom Harry hör hemma där på hyllan så ska han inte försummas. Jag älskar böcker, jag älskar att läsa och jag älskar självbiografier och fantasy. Jag behöver den världen, som jag sa tidigare. Och jag vill skapa den världen för andra. Hur mycket jag behöver det kan ni ju läsa här, i ett tidigare inlägg.
Idag ska vi utöka hyllan.
Med Edward, Bella, vampyrer och kärlek.
Kan nog inte bli så mycket bättre.

I went home to everything that was before


Idag tog jag en nostalgitripp till Söderala.
När jag hoppade på sextiofyran och kläckte ur mig samma fras som jag gjorde flera dagar i veckan några månader tidigare så kändes det som att ingenting hade förändrats. Det blev lite som att komma hem. Samma blå säten, en busschaufför som skjutsat mig till och från många gånger tidigare, samma pris, samma busskort, samma människor, samma hållplatser. Det enda som förändrats var busstidtabellen och anledningen varför jag åkte.

Kyrkan tornade upp sig på min högra sida, fotbollsplanen låg tom på min vänstra och jag började knalla efter vägen som så många gånger förut. Samma gropar i gruset, samma sprickor i asfalten, samma högersväng, samma backe ner, samma hål i häcken, samma gula hus. Men magkänslan när jag klev över tröskeln var mer tryckande och jag blev väldigt illa till mods. Sorgsen, nere, det kändes så fel att kliva över tröskeln av en anledning så annorlunda än de tidigare två åren. Men jag svalde det, log och lät allting bara komma.

När jag gick därifrån så kändes det befriande. Det var första gången på över två år jag viljat gå ut genom den dörren, det fanns inte längre någonting som kunde hålla mig kvar. Det är två skilda liv, inte två personer som delar på ett längre. Det fanns ingen önskan, inget hopp, ingen saknad. Bara sorg. Det fanns ingenting kvar av det som var. Vi är inte samma människor, vi har inte riktigt samma drömmar och det som fanns finns bara kvar som minnen. Redo att plockas fram, redo att ta oss med på en nostalgitripp, men inget mer än det.
Och det är oerhört befriande.
Att man kan få vara sorgsen utan att falla tillbaka.


This is my home, my childhood, my life.


Det här gott folk, det är Söderhamn.
Från en regnig vinkel, uppe på den största kullen i staden och med röda Converse i förgrunden. Vi skulle kunna samla allt om den här staden i den lilla box som vi nu skapat med detta foto. Folk är ofta rockiga, gillar converse, svarta kläder, tuperingskammar, skinn och nitar. Det är den stad med högst klamydiaprocent i hela landet, men det är egentligen ingenting att förvånas över. I den här staden kan man inte undgå att bli bukis med grannen, bästa kompisen, en i fotbollslaget eller en i kompisgänget. Det fungerar liksom inte så att alla håller sig till olika eller att alla leker lite monogam. Finns inte på kartan. Söderhamn heter det ja. Alla gillar det sydligare delarna och att föra sig själv i hamn. Men, inget illa om det. I Söderhamn behöver du inte hålla koll på dig själv, vad du gör eller vem du är. Det gör alla andra åt dig. Du kan dra världens karatefylla eller ligga spiknykter hemma med en film, alla vet ändå vad du gjort och det är bara att hålla med när du får måndagens rubrik slängd i ansiktet. Att du kanske gjort annat än du själv kommer ihåg är bara en del utav det hela. Le och spela med, det har ändå nått alla från de djupa skogarna i Trönö till den äldsta delen av Ljusne. Alla vet din bakgrund, din nutid och din framtid. Alla vet vilka fotbollsmatcher du gillar att gå på, vem som kommer att vara fullast när helgen kommer och vilka du har att välja på om du inte tänkt gå hem ensam.
Söderhamn gott folk.
Här står vi alla väldigt nära varandra,
i alla bemärkelser.

En liten kuststad med en smutsig å som rinner rakt igenom, där Broberg ligger i elitserien, där de manliga fotbollsspelarna i den högsta divisionen har en liten släng av hybris, där gymnasiet delar ut Europaresor, där de förstört trivselkvällar med allsång, där de försöker ordna upp stökiga ungdomar och där det finns enormt många bra musiker. En stad som gav mig chansen att dela ut mina ord.
Ja, jag trivs, det är inte det.
Men ändå, ett år kvar bara. Ett.
Så kanske jag kan se det här med lite andra ögon senare.

Reach out


Så långt bort men ändå så nära.
Det är mycket som känns vara tusen jordår bort just nu men det känns också som att det finns nära, tätt intill. Som att jag kan sträcka ut handen och rycka tag i det om jag skulle vilja. Men när jag stannar upp och vänder blicken framåt känns det så avlägset, som att det är meningen att jag ska känna mig kluven och inte riktigt veta åt vilket håll jag borde och vill gå. Jag vet vad jag vill, det är egentligen inte det. Det som saknas är känslan att .. det kommer att gå. Att det blir bra. Att det är meningen. Att det inte alls är fel att våga. Att modet inte kommer att svika. Att alla mål jag satt upp, alla planer på att skriva, att utvecklas som person, att få tag i det jag saknar, att ådstakomma det jag vill.. att det kommer att gå. Att hindren som kommer bara är en del i det hela, att välja rätt. Att det inte är någonting som stoppar.
Det är så mycket jag vill.
Som jag önskar.

Som känns så långt bort men ändå så nära.

When I grow up I wanna be famous



I miss it all


Iår tog det mig sex dagar.
Sedan slog det mig. Sex dagar för sent. Det var nio år sedan min barndomsvän dog. Det var nio år sedan jag var nio år, det var nio år sedan vi sprang med myggbitna ben fulla av blåmärken, det var nio år sedan jag slog upp ett djupt jack i armbågen och det var nio år sedan jag fick mer än ett ärr. Min barndomsvän dog, min barndom slogs i spillror och det ärret sitter på annat ställe än på armbågen.

Men det har gett mig ett helt annat perspektiv på livet och som jag sagt så många gånger förr växte jag upp alldeles för fort, men det har kanske gett mig mer idag. Jag tog tiden att utveckla de förmågor som varit till stor hjälp idag. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag förlorade en av mina bästa vänner, men jag är arg på världen för att den svek mig på det viset. Att den ryckte glädjen och barndomen ifrån mig när det tog min lekkamrat, en av de vänner jag älskade mest. Jag tycker inte synd om mig själv, även fast döden alltid är oförtjänt. Men jag känner en enorm besvikelse över att någonting i den här världen kan göra så. Att det finns saker som gör att barn dör. Att det skulle krävas det här för att jag skulle upptäcka saker inom mig själv. Jag känner en besvikelse, en ilska och en sorg över att Linus aldrig fick uppleva sin tioårsdag. Sin elvaårsdag. Sin tolvårsdag. Sin trettonårsdag. Sin fjortonårsdag. Sin femtonårsdag. Sin sextonårsdag. Sin sjuttonårsdag. Sin artonårsdag. Aldrig ligga och spy i en buske på grund av för mycket hembränt, aldrig hosta lungorna av sig vid första tjuvröken, aldrig busåka på moppen, aldrig förlora oskulden till någon blond, brunhårig eller kanske rödhårig tjej, aldrig uppleva alla dumma tonårsgrejer som plötsligt känns värdefulla bara för att någon aldrig fick den chansen att uppleva det. Det vi tar för givet. Ändå känns det bra att han aldrig fick vara med och se vad som hände med oss alla. Vilka som valde rätt, vilka som valde fel. Hur vi alla förändrades, hur vi glömde bort alla osagda löften bland gungor och sandlådor, bland skateboardrampar och fotbollsplaner. Hur vi gled isär. Hur världen glömde bort människorna när de glömde bort deras löften till den. Hur vi fortsatte förstöra, hur hybrisen bara fortsatte växa och med den kraven på makt.

Jag saknar min barndomsvän.

Och jag saknar tiden som var.
Det var på tiden att jag hälsade på honom idag. Inte för att han är där, han är ju här, där och överallt.
Men jag känner mig nära. Så sprang jag över till andra sidan och sa hej till en annan, och bad än en gång att han skulle vaka över en person som står mig varmt om hjärtat. Så sa jag hur stolt han ska vara, över det han gjort, att det var hans förtjänst att den personen blev så fin som han blev.
Två fina människor var det ja.
Två fina människor.



Let's get out and find my heart

Vi tar min turkosblå Ipod, en lillasyster, en lillasysters flickvän och kränger på oss den grå stora tröjan från H&M och ett par svarta leggins och så åker vi in och donar lite i stan. Har två stycken jag känner att jag vill hälsa på idag, vilka det är återkommer jag med ikväll. Två väldigt fina människor iallafall.

Sleep tight


Nä, godnatt eller nåt?
Jag brukar ligga så länge och stirra upp i mitt vita tak på kvällarna att jag många gånger tänkt skriva någonting i taket bara för att. Typ som ett "hej" eller "godnatt Frida" eller något lite vettigare. Bara för att det inte ska kännas lika dumt att stirra på samma vita fläck medans tiden sakta går vidare mot en ny dag. Då har jag iallafall någonting att titta på, att läsa, även fast tankarna ofta är på många andra håll. Vill ni veta en annan sak? Under dagarna är mitt huvud så upp i varv av allt som händer att jag inte riktigt hinner fokusera på det som gömmer sig i huvudet egentligen, men på kvällarna, när jag lägger huvudet på kudden och låter mörkret och tystnaden omsluta mig, när jag låter kroppen slappna av, då kommer det. Alla tankar.
Därför sover jag alltid med papper och penna på sidobordet vid sängen.
För att jag så många gånger blivit tvungen att skriva ner det som kommer upp. För att det behövs, för att det är viktigt, för att det är oviktigt eller för att det helt enkelt är ganska smart.
Inatt är pennan röd.
Vilken färg ska vi ta imorgon?

Godnatt på er.
<3

Så klippte vi av och upp



BandyFrida


Vi drömmer alla om att vara riktigt bra på någonting.
Jag blev riktigt bra på någonting. På två saker. Jag gav hela mitt hjärta när det kom till två saker i livet. När det kom till att spela bandy och när det kom till att skriva. Det sistnämnda går inte att förlora på samma vis, jag kan inte bara tappa orden, det fungerar liksom inte. De kan inte tas ifrån mig, de kommer alltid att finnas här. Men det andra, likt en sten som kastas i havet kan det bara försvinna. Första gången jag var påväg att förlora min andra passion i livet, bandyn, var i början av 2007, men jag höll hårt i min dröm och hittade en lösning. Grejen var att jag och bandyn, vi var som helan och halvan. Det var som att hitta hem för mig och det är enormt tillfredsställande för själen att veta att du är bra på någonting. I januari 2008 fick jag veta exakt hur bra jag var. En av de trettio bästa i hela Sverige i min ålder och jag trodde inte riktigt att det var sant. Ett år senare skulle det bara återstå två månader av det livet.

Jag har släppt taget om min andra passion, om mina andra dröm och ibland kan det ge mig någon form av panikångest. Vad är jag utan allt det här? Vem är jag om jag inte är den som jag alltid varit? Vad händer nu? Vad ska jag göra? Ibland har man inget val. Ibland måste man släppa taget om något som man skulle vilja hålla kvar för alltid. Det finns ingen chans för mig att spela bandy vidare iår. Det finns inget lag. Det finns ingen tid till pendling. Det finns ingen garanti för att ryggen skulle hålla. Det finns liksom ingenting där. Mer än en passion och mina utslitna skridskor och alla strumpor med hål i. Men förstår ni.. att släppa taget om någonting som varit en stor del av ens liv? Att behöva släppa taget och ge upp någonting man varit bra på? Jag blir ledsen när jag tänker på det. För som sagt, det var som att komma hem för mig. Att få kliva ut med mina bananböjda, sönderåkta skridskoskener på en nyspolad is. Med strålkastarljuset i ögonen och den kalla luften i lungorna. Och glädjen. Glädjen. Det är sjukt. Och det har jag behövt släppa taget om.
Tur att mina ord finns här.
Vad vore jag annars?
Utan allt som betytt någonting alldeles speciellt för den jag är, som person? Vad vore jag utan det?
Just det.
Jag vore tom.

I'm so dead ... line.


Jag har min första deadline nu sen semestern tog slut.
Och det knakar lite i fogarna här måste jag få säga, för eftersom det här är en så sjukt bra story, så vill jag fixa en sjukt bra ingress .. men jag stirrar mig bara blind på den blinkade markören i Word och på den icke existerande Times New Roman texten. Men det där är sånt som löser sig, får börja med själva repet så trillar nog femman ner om en liten stund. Något annat som inte trillar ner men trillar in är fler jobb. Tjop tjop säger det bara. Nu ska vi till Uppsala och Stockholm bland annat. Har jag sagt att jag älskar det här jobbet?

Annars är det ju inte långt kvar till skolan. Det är tur att jag verkligen har njutit av den här sommaren för nu börjas det. Jobb, körkort, skola och allt annat som ska hinnas med. Men det är roligt att leva! Och just det.. modella ska jag ju hinna med innan också. Jens, hör av dig när du vet när jag ska boka in mig själv.

Red goes black


Eh .. hur får man knallrött hår svart för en kväll?
I helgen ska jag nämligen vara Kat von D. Coolt va?
Det är maskerad alltså. För den som inte förstod. Man kan ju liksom inte förvandla sig på riiiiktigt. Tror ni jag hade väntat så länge med att vara henne isf? Njäääe.

Give me a pen


Den här ängeln målade jag till min mormor för två år sedan.
Jag sa att den skulle skydda henne, mot allt ont och det onda som precis hade inträffat. Jag la allt mitt hopp i teckningen och det gav mig kraft att tro på att det skulle lösa sig. Det skyddade i två år, sen gick den kraften ur och teckningen är åter hemma hos mig. Rita, teckna, skriva eller fippla med någonting annat kreativt skapande har alltid varit mitt sätt att bearbeta och hantera saker. Mitt sätt att bara vara. Att bara vara jag. Att vara glad, lycklig, arg, ledsen, sårad, sorgsen, förväntansfull. Det spelar liksom ingen roll. Jag behöver skriva och ibland rita, mer än någonting annat. Annars går jag under.

Jag har också alltid varit en sådan som vill skriva mig in i folks hjärtan. Eller rita. Helt skriva. Därför är det ganska dumt, eller bra, att jag har tillgång till en mobiltelefon. För när jag känner att jag verkligen vill säga något så skriver jag det, oftast med hjärtat och jag gör det ofta. För om jag känner för det, om jag känner att jag vill beskriva hur jag känner, då gör jag det. Jag tror människor är ganska vana att få ett femsidigt sms från mig där det står både det ena och det andra.
Ja, då vet ni det.
Puss!

Jag är inte rädd


Det går inte längre att förneka.

Jag var rädd de månader jag vandrade vid sidan av. De månader jag försökte hitta skrävorna av det jag trodde skulle finnas kvar. De månader jag försökte hålla mig undan allt som orsakat min vandring på sidan av. De månader jag drogs till det jag behövde allra mest men som jag fortsatte förneka. Jag var rädd för allt vad det innebar. Som en mycket klok tjej sa till mig härom dagen. "Det finns alltid ett slut, det är det enda vi vet. Antingen är det nu, eller imorgon. Eller så är det när döden skiljer oss åt, eller så är det om två, tre, fem, tjugofem år. Det enda vi vet är att det finns ett slut. Men vi vet aldrig hur det slutar."  Det var det som gjorde mig rädd. Jag hade precis stött på det där slutet. Den där kanten och rasat rakt ner, tumlat runt och slagit mig gul och blå. Som jag sa tidigare, det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det. Kärlek. Men jag valde att gå på sidan, att titta på, att stöta bort, att säga nej. Jag ville inte ha det där. Jag ville inte ha det där slutet. Men nu vill jag ha allt. En början, en fortsättning, ett slut.
Det går inte längre att förneka.
Jag vill ha allt.
Och jag har stött på det och släppt in det..
.. och jag tror att det kommer bli mer än bra.

Puss


Jag har skrapsår på fötterna, på benen, på axeln och på händerna. Ja, ibland kan man klanta till det ibland. Väntar på att få åka upp på sjukan och kolla upp allting som inte riktigt är som det ska efter min vurpa igår. Sen ska jag möta upp pärlan och åka lite båt. Sen blir det fest. Wie.

Happyface


My heart is like an open highway.
Och eftersom jag kör rally så är jag just nu uppe och svävar bland massa små glädjemoln och det är därför jag är så frånvarande. Det känns liksom i kroppen, i blodet. Det pulserar. Livet är så jäkla roligt just nu och jag har helt underbara dagar med mina fantastiska vänner. Är i stort sett aldrig hemma, vilket mamma gnäller över, men jag har helt enkelt inte tid. Jag lever. Det tog .. i stort sett sex-sju månader av det här året innan jag gick tillbaka till den normala Frida. Full av liv, glad, förväntansfull och målinriktad. Inge mer gå i skuggan och grubbla, vika ner sig och gömma sig för allt. Nu lever jag igen. Och jag vet att mormor hade kickat mig i rumpan om jag inte slutat gå på knäna någon gång.

Semestern är slut, journalistjobben börjar ramla in igen och det känns hur roligt som helst. Jag tycker det är så sjukt roligt att få skriva, att få träffa människor, att få jobba. Jag har energi till det nu.

Tack för gårdagen alla


Redhead


Vad ska vi göra åt det röda ruffset ikväll?
Inte flätor kanske, det är ju party som gäller. Jag ska klippa av mig en bit och kanske färga en svart bred slinga under lite av det röda på ena sidan. Kanske. Vad tror ni? Mamma är helt på, men samtidigt gillar jag bara att vara röd i hela skallen, men som sagt. Det kliar i fingrarna efter förändring.

Rock me handsome


Har jag berättat att jag älskar snygga omslag?
På tidningar, på böcker. Allt som har omslag. Jag älskar det. Vandrade runt inne på biblioteket och surade över att boken jag vill ha fortfarande är försenad och hittade de här tre. Rockbiografer är ofta vansinnigt snygga på utsidan. Jag skulle kunna hamra upp ett tiotal på väggen.

I am a word


Började städa min byrå och hittade mig själv.

Jag drog upp papper efter papper, anteckningsbok efter anteckningsbok, sönderkluddade servetter och sönderkluddade reklamblad, teckningar, dikter, sångtexter, foton och dagböcker. Jag stötte på tusentals minnen, ord och känslor och på vägen stötte jag på mycket jag inte ville kännas vid, men som jag ändå hade blivit tvungen att möta någon gång. Det var framför allt foton, som jag sakta och vemodigt sorterade ut och sedan la ner i en kartong. Jag tror inte att jag är redo att skiljas från det som var bra än, när jag väl gått vidare från det som var dåligt. Vad var då allt värt om jag skulle riva sönder, bränna och hata vart enda minne bara för att det gör ont?

De två böckerna på bilden här överst är två av alla mina dagböcker. Den gula är mestadels från 2006 och den grå är årets, 2009. Just de här två dagböckerna är de två saker som gör mig mest sårbar. Som visar mig själv från mina bästa och mina värsta sidor. Som visar hur trasig jag varit, som visar hur modigt jag försökt lappa ihop allt som krossats och som visar hur stark jag kan vara och hur svag jag kan vara. De innehåller allt som jag vågar och inte vågar visa för andra. Det finns två människor som läst vissa delar i mina dagböcker, som jag låtit ta del av det som finns allra längst in vid hjärtat. Det finns två personer som jag vågat visa mig svag och sårbar för. I & T. En tjej, en kille. Två personer som kände mig lika bra som alla böcker. Det är i dessa som jag kan hitta tillbaka till mig själv, böckerna alltså. I dagböckerna och i alla tusen små pappersark som jag valt att fylla med .. mig själv.

Jag tror att det här bloggen någonstans är som en dagbok. Min vanliga har kommit lite i skymundan för att jag har känt att det varit viktigt att visa den sida som jag alltid gömt där inne, men ändå på samma sätt som jag alltid gjort och ändå inte hela vägen. Det finns fortfarande saker som jag gömmer bakom andra pärmar, som jag endast skriver med hjälp utav en penna, som jag inte förmår att få ut över ett tangentbord. Ord som bara är menade för mig själv. Men det finns också ord, som jag känner är menade för annat.
Som är menade att synas.

Give it to me baby


Längtan


Jag längtar till skolan.
Jag längtar efter att få träffa tjugo härliga människor varje dag, jag längtar efter att stöka till, slåss om sofforna, få skäll för att man har fötterna på bordet, komma försent, driva lärare till vansinne med evigt kackel, mysa nere på Media, spela kort i cafeterian, planera klassfester och prata om dem på måndagarna så ljudligt att lärarna skakar på huvudet, jag längtar efter att få se de nya ettorna, jag längtar efter att få sitta ute på bänkarna och sola, skratta, leka, prata och ja, jag längtar nog lite efter att få lära mig saker också. Att få utvecklas. För efter det här året är det över. Över. Men innan dess ska vi ha sjukt roligt.

Puss på min pappa!


Pappa är bäst.
Och han är ännu mer bäst eftersom han ska försöka fixa första filmen som han missade att köpa förra helgen också. En stor, blöt puss på påde pappa och Aftonbladet. Jag är väldigt glad just nu!

I en annan värld


Jag behöver den där världen.

Jag behöver få bege mig in i världar som inte finns, jag behöver få tro på varelser som inte existerar och jag behöver få tro på att det kanske inte är fantasi alla gånger. Jag vill och jag behöver få tro på att vi är kapabel till mer. Att det finns världar, dimensioner eller människor som är som de jag läser om. Det här kan väl inte vara allt? Måste vi vara såhär lika? Är människan det enda? Vi är så lika så att det är sjukt egentligen och jag vill inte att det ska vara så att det bara är hudfärgerna som vi kallar skillnaden. Jag vill inte att vi ska utrota det som är intressant med ny teknologi och höghus med tusen glasfönster, asfalt, bilar, båtar, bussar, ni förstår vad jag menar. Jag skulle älska att leva i en värld där alverna gömde sig bakom varje träd, där dvärgar bodde i det djupaste mörker, där naturen fortfarande var orörd och där indianerna fortfarande var de visaste av människosläktet. Nu är väl indianerna det närmaste vi kommer fantasin som finns bland så många ord, på så många sidor, i så många böcker. Men sakta och säkert försöker alla politikermuppar på sina sidenstolar och blankpolerade skrivbord göra "människa" av folket. Ta bort deras vishet, flytta dem från skogen, sätta dem i ett hus med mikrovågsugn, tändstickor och säng, sticka ett busskort i handen eller ge körlektioner och låta dem vara som "alla andra". Är det här verkligen allt?

Jag behöver den där världen. Jag behöver få förlora mig i all fantasi som människor skapat men jag behöver också få tro att det någonstans finns lite sanning i det hela. Det är därför jag är så förälskad i Harry Potter, i Narnia, i Sagan om Ringen, Sagan om Isfolket, Häxmästaren och Ljusets Rike. Det är därför det är det här jag drömmer om.
Att få skriva. Att bli författare.
Att få ge en värld att leva i till någon.
Om så bara för en stund.

RSS 2.0