Fridas värld bland tankar och ord. -

Happy new year!


Let's get this party started.

2009


Aftonbladet skriver om 00-talets största musiker och skandaler. Veckorevyn försöker spå framtiden och modemagasinen tävlar om vem som är först med de nya plaggen för nästa år och årtionde. Men vad handlade det här årtiondet om för det vanliga folket? Vad handlade det här årtiondet om för mig? Jag växte upp, ändrade hårfärg hit och dit, ändrade klädstil, blev tonårig, fick min första kyss, gick ännu längre, fortsatte utvecklas, mötte högstadiet, mötte gymnasiet, upptäckte sann vänskap och tiden gick bara vidare och åren med den. Men vad handlade det här enstaka året, år 2009, om för mig egentligen?


År 2009 handlade om överlevnad. En rödhårig tonårstjejs värld ställdes på kant om och om igen och jag fick kämpa mig igenom varje meter jag valde att gå framåt. Ofta gick jag inte ens framåt, det var ett steg tillbaka eller att stanna kvar på samma ställe, resten gjorde för ont. Men för mig handlade det ändå om att bryta mig ur den bubbla av smärta jag hamnat i och att få känna att jag levde. Att jag kunde känna någonting annat. Att jag var menad att göra någonting annat i livet än att gå runt och bära på ett stort svart hål med frätande kanter som gjorde att jag gick i skuggan av den jag alltid varit. Så jag begav mig ut på resor. Länge och djupare, och några som bara snuddade på ytan. Jag kastade mig ut ur ett flygplan på fyratusen meters höjd, såg världen under mina inbillade vingar och undrade vad som krävdes för att rädda den. Jag hoppade på ett flygplan till England och hoppades att jag skulle kunna hitta glädje på en helt annan mark. Jag försökte hitta fred och kärlek bland lera, människor, tält och olika dialekter. Höll hand med en kille från Skövde, svimmade i publikhavet på Lars Winnerbäck och gjorde en löpning som kan klassas med OS-löparna när jag sprang med mitt ex vid min sida från Thåström till Mötley Crüe, en av de galna, fredlösa kvällarna. Jag gjorde intervjuer, försökte hitta magin hos varje människa jag mötte och kämpade för att utveckla det jag så hårt höll fast vid, orden och vetskapen om att vara bra på någonting. Jag gjorde min sista säsong som bandyspelare i Brobergs IF och det var med ett stort vemod jag klev över sargen en sista gång, tog ett sista skär och lekte med den orangea bollen. En sista gång. Men jag visste att det egentligen bara var slutet på en era och att slutet bara gjorde att den nya början kom allt närmare. Jag håller fortfarande fast vid det, för under det här årtiondet var bandyn en sådan stor del av mig själv och jag saknar det. Någonting att hålla fast vid när det stormade inombords.

Jag var så långt ifrån mig själv men ändå så nära, jag gick vid sidan av eller alldeles bredvid, levde fullt ut eller valde att inte försöka alls, kämpade, bröt ihop, reste mig upp igen. Människor runt omkring sa att jag var modig, att jag var stark. Själv kände jag det som att jag satt i skuggan, i ett hörn och gömde mig för världen och människorna i den. Utåt var det inte riktigt så det såg ut. Utåt sett var jag galnare än någonsin. Oräddare. Men det var endast i de stunder jag kunde övertala mig själv att det värsta som kunde hända, hade hänt, och att jag inte kunde falla längre ner än jag redan gjort. Men jag var rädd. Jag var rädd för tystnaden och ensamheten, så jag begav mig ut bland människor, fester, rus och musik så mycket jag kunde. Jag försökte uppfylla önskningar för att hålla smärtan borta. Jag stod i publikhaven på Bruce Springsteen, Thåström och Pink och lät allting strömma igenom mig, läka det som det kunde och sedan försökte jag ta mig framåt. Jag träffade nya människor och lät de göra en inverkan på mig utan att försöka styra den. Men det jagade ikapp mig vart jag än flydde eller styrde kosan. Smärtan fanns alltid kvar. Och det tog hela 2009 för mig att bli av med den. För trots allt, trots att det fortfarande kan göra sig påmint, trots att vissa saker fortfarande hugger längst in i hjärtat, så kan jag säga att det är bra nu. Att det inte gör ont.

2009 handlade om överlevnad.
Jag överlevde och det har gjort mig till en starkare människa.


New Year, here I come.


Nyårsafton är räddad av en av de snyggaste klänningarna jag sett på länge. Jag är helt kär i skinndetaljerna och att den är baraxlad på ena sidan, mums. Och i klädkammaren står en proppfull systempåse och en flaska champange. Det här blir så jävla gött. Jag vill ha ett nytt år! Nunununununu.

Watch it.

Nej, Frida. Nej.
Andas. Räkna till tio. Låtsas att du varken sett, hört eller läst. Du lovade dig själv. Inge mer elakheter. Andas. Ett, två, tre. Andas, säger jag. Fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Frida, du är fortfarande irriterad. Andas. Äh, det här fungerar inte. Jag blir arg. Och elak.
Well, I am the crazy bitch around here.
Dock är jag ju snäll. Egentligen.

I won't give up on you.


I dare you to be brave.


"Alla ska ha med sig en lek på nyårsafton" lät det häromdagen.
Jag slog på stort och pröjsade för ett av de roligaste spelen jag sett på länge. Sanning och konsekvens i den mest galna, vågade och roligaste version som finns. Get ready, girls!


I feel it in my feet on the street

Killen i kassan inne på Blå var en sådan man vill vakna tillsammans med.
"Han är nog en sådan som ser bra ut alla tider på dygnet" konstaterade Louise när vi lämnade affären. Hans nyvakna, sexiga look tog oss med storm när vi skulle betala mina jeans. Ja, hör och häpna, Frida Söderlund köpte ett par jeans. I vilket fall, hans småflirtande gick rakt in i våra hjärtan och vi smygtittade genom fönstret varje gång vi gick förbi.
Jag borde verkligen ha lämnat mitt nummer.
Därför tänker jag göra det nästa gång.

Friskt vågat, hälften vunnet. Har jag hört.


Who the fuck is that?


I guess, I just need it.


När jag har mycket i huvudet, då måste jag skapa någonting.
Jag måste få vara kreativ, jag har ett behov av att vara kreativ. Det är nödvändigt för hela min existens och då menar jag det, på fullt allvar. Jag vet inte vad jag vore utan den, utan kreativiteten. Då hade jag nog sprängts inombords för länge sedan. Så ikväll satte jag igång oth-boxen jag fick i julklapp och skrev tills jag inte hade något mer att skriva, ritade till jag inte hade något mer att rita och sedan drog jag fram alla pärlor, kedjor och smyckesdelar som jag hade och fortsatte skapa.
Det här var vad jag kom fram till. Hopp, dröm, lycka och fred.
Armbandet med det kinesiska tecknet, som står för lycka, ska jag bära varje dag, för att påminna mig själv om vad som gör mig lycklig och vad jag behöver göra för att nå dit.


In life, you get what you give.

Det kanske räcker med att säga att jag har skrivit fem inlägg, fem, och inte publicerat ett enda. Tonight, I got a troubled mind.


Hey.


When I got nothing to cheer me up, I create something that does.


Possibility - Lykke Li, makes me think of you.


It's the hangover.



Jag har knästrumpor med nitar idag.


I TELL YOU.

Okej. Nu ska vi reda ut en sak här.
Förhållanden är svåra för att det enda som är svårare är att vara ensam. Så är det. Vi söker alla omedvetet efter kärlek hur mycket vi än vill avstå från det och hur mycket vi än försöker avstå från det. Undermedvetet dras vi till allting som har sin grund i kärlek. Till alla faktorer som har med det att göra. Så som närhet. Kärlek är så stort att det bygger upp allting runt omkring och alla små bitar som bygger upp detta fenomen, det dras vi till. Medvetet och omedvetet. Vi behöver alla en bit av kärlek, om det så bara är en liten smula, så är det ändå någonting som har med detta att göra.
Så nu orkar jag inte höra mer om att kärlek är skit och att man hellre vill vara ensam. För det är fan inte sant. Att avstå en partner, det är inte samma sak som att avstå kärlek. Så, nu har vi rett ut det. Och ja, jag är lite förbannnad idag.

So tell me, would you hear my heart stop?

Gårdagen var egentligen bara tuff.
Det var svårt att kliva över tröskeln till ett hus som saknade en person. Det var svårt att vara en samlad släkt, när en person saknades. Det var svårt att fira Hollys första jul utan den person som längtat efter det som mest. Det var svårt att titta sig själv i spegeln och intala sig själv att allting var bra. Det var svårt att hålla igen med alla sina finaste vänner omkring sig. Det var svårt att hålla sin bästa vän i handen och säga att allting var okej, att det var lugnt. Det var svårt att vara bland hundratals människor när man egentligen bara ville blir lämnad ifred. Det var svårt att vara ensam när ensamheten skrämde som mest. Det var svårt att sova när känslorna tog överhand.
Allting var egentligen bara .. svårt.
Men det vore konstigt om det inte vore så.
Man lär sig acceptera. Nästa jul kommer iallafall att gå bättre.
För oss alla.


Babygirl


I told yah.



Juldag är partydag. Vi ses i dimman ikväll!


What did you say?

Syster: ... ja, och så tänkte jag låna dina lackleggins.
Jag: Okej. Vart är dem?
Syster: De ligger i din korg inne i tvättstugan.
Jag: Åh.
Syster: Ja, och så tänkte jag låna ditt vita linne.
Jag: Har jag ett vitt linne?
Syster: Ja, ett långt i din garderob.
Jag: Åh. 

Eh. Om jag har för mycket kläder?
Nja. Det tycker jag väl inte. Man kan inte ha för mycket.
Bara spännande när man upptäcker nåt nytt som man haft en väldigt lång tid.

Under my Christmastree.


Så, vad har vi lärt oss av denna julafton?
Jo, det faktum att det inte är lika roligt längre när Kalle åker på däng av den där fågeln eller när Ferdinand sätter sig på en humla, som inte alls är en humla egentligen, utan en geting. Jag börjar bli för gammal för det där. Jag är ju trots allt hela arton bast. Vi kan också konstatera att det är exakt lika roligt att öppna julklappar, att böcker är det jag tycker är roligast att få, att Gossip Girl -boxen var min favorit under granen och att jag inte alls suger på guitar hero, så länge jag håller mig till easy - nivån. Sedan tyckte pappa att "Frida, du är en jäkla rock-kärring du", när han upptäckte att de flesta av mina julklappar innehöll något prytt med nitar eller leopardmönster.
Ja, det var väl det.
God jul på er igen, fina människor.
Jag hoppas vi ses i dimman imorgon.


Merry Christmas everybody!



Christmas outfit.


Imorgon kör vi en svart kavaj, ett långt Guns n' roses linne från Amplified, strumpbyxor och galet mycket smycken. This Christmas is gonna rock!

Tralalala.

Det sägs att spikmattan är årets julklapp 2009.
Jag hade för mig att den var det redan förra året? Aja, jag hoppas iallafall att det inte ligger en matta med piggar på under granen adresserad till mig, för det räcker med den vi har i det här huset och som min mamma tjatar om att jag ska ligga på. Okej, ärligt. Det bränns, det sticks, jag får tusentals små prickar på ryggen efter piggarna och jag är öm i ryggen i flera timmar efteråt. Så nej. Jag vill hellre göra något annat smärtsamt och pickande, som typ en tatuering. Men hey, jag är världens vekaste när det kommer till smärta så vi får allt se hur jag överlever det. Aja, ingen spikmatta under granen alltså. Jag hoppas mer på en drös självbiografier av olika coola människor, citatböcker och flera tv-serier-boxar, en hel del kläder, en chokladask, en mobiltelefon och naturligtvis, Edward Cullen.
Det var väl det.
Nu är det mindre än 2 timmar kvar tills det officiellt börjar hörreni. Julafton. Iiiih. Nu kommer känslan!


E.C, I want something like that.




My future is almost here.

- Ja, vill du krossa din mor och trycka henne ända ner i gatstenarna, så gör det du.
Mamma blev inte skitnöjd när jag berättade om mina London-planer inför hösten. Ett halvår på annan mark där jag försöker sälja in mina skrivarkunskaper samtidigt som jag tar hand om någon familjs skitiga barn. Kanon, tyckte jag. Mindre kanon, tycket mamma. Så nu har hon smidit en plan. Hon ska lägga ut en kontaktannons som säger "Jag söker karl till min dotter", eftersom hon vet att det är det enda som skulle kunna få mig att stanna på svensk mark. Ja, vi får väl se hur det går med det.


Turn the lights on.


Det är snart januari 2010 och det är då det skulle vara dags igen.

I december 2007 damp det ned ett brev i brevlådan, det var adresserat till mig och jag visste att det skulle komma. Några dagar tidigare hade förbundskaptenen i F17-landslaget ringt min gamla tränare i Brobergs IF och berättat att jag var kallad till ett uttagningsläger i januari 2008, och när jag hoppade av bussen på resecentrum samma kväll, efter en match med Bollnäs GIF, sken pappa som en sol på parkeringen. Jag kommer ihåg den känslan. Den kick som rusade genom hela kroppen och det skakiga leende som inte ville ge med sig. Jag var rädd men överlycklig, tvekande men bestämd. Elitlägret året innan hade alltså gett resultat, nu hade jag tagit mig ett steg längre och fick ett konkret bevis på att jag var en av de trettio bästa tjejerna i min ålder i hela Sverige, i just den sport jag älskade allra mest. Det tre dagar långa lägret var en pina men också en glädje. Jag drabbades av svår prestationsångest, hade en dust med hemlängtan och svårt att sova, men på isen var jag lyckligare än någonsin. Jag blev inte uttagen som en av de femton bästa, men det spelar ingen roll för mig. Inte då och inte idag. För jag hade kämpat i flera år, pushat mig själv så långt jag kunde, gett mitt hjärta och själ i en sport som tagit mig med storm och jag kom så långt att jag fick vara på ett läger, iklädd svenska landslagets matchkläder. Så långt att jag var en av det trettio. I hela Sverige. Jag är fortfarande väldigt stolt över det och det påminner mig om att man kan ta sig dit man vill, så länge man kämpar för det.
Nu är det snart januari 2010 och F19-lägret skall äga rum.
Nu står skridskorna på hyllan, men bandyhjärtat glöder fortfarande.
Jag undrar om jag hade varit där igen om jag fortfarande spelat och hur bra jag hade varit, om jag fortsatt kämpa. Jag undrar jag. Jag kommer alltid, alltid att sakna bandyn.


There is a possibility..

Okej, jag försöker kalla det kreativitet och inte egoism.
Vad? tänker ni. Jo, det faktum att jag har en mapp på datorn som heter "Frida" och som råkar innehålla exakt 564 bilder. Ooops. Kreativitet var det ja, kreativitet.

Hello, christmasfeeling.




Remembering a time.

Tar en liten nostalgitripp till ett gult hus i Söderala och kramar om en familj som jag saknar. De har allihopa varit en sådan stor del av mitt liv och just den tiden kommer alltid att ha stor betydelse för mig och den jag är idag. Dock är inte den person som betytt som mest för mig hemma, men ibland kan det vara lika bra. Ibland orkar man inte påminnas om allt på en och samma gång. Det var längesedan jag var där hemma nu, det var sommar sist jag stängde den dörren. Nu är det ny årstid, så nu öppnar vi den igen. Det känns fortfarande som hemma, även fast det inte är det alls längre.


Sweet dreams

Jag byggde upp en skyddsmur runt mig själv tidigare i år.
Jag ville inte ha någon tätt inpå, jag ville inte tillåta mig själv att känna ett uns av vad jag tidigare gjort och jag vågade inte låta någon betyda någonting. Det var så jag trodde att det var, det är så jag trott att det varit hela tiden, men det skulle visa sig vara helt fel. Skyddsmuren fanns inte kvar för att jag var rädd, den fanns kvar för att rätt person inte hade tagit steget innanför. Skyddsmuren fanns inte där för att jag behövde den. Inte för att jag ville ha den. Inte för att den borde vara där. Den stängde inte ute känslorna som jag trott, den stängde bara ute personerna. Fel personer. När rätt person tog det där steget, då föll den, utan motstånd och utan minsta lilla ljud. Den kämpade inte för att stå kvar, för den behövde inte stå där. Jag behövde den inte. Det skrämmer mig lite nu. Men jag vet att jag inte behöver den där muren. Jag kan stänga ute fel personer själv, jag kan göra mina egna val och nu när jag släppt in rätt människa, så kan jag stå rak i ryggen även om det inte blir ett lyckligt slut.
Då vet jag att jag är stark själv. Och att jag kan, vågar och vill känna igen.
Och det är också viktigt. Att jag vet att jag kan välja mellan att vara ensam och inte, utan att det blir tungt om jag får stå där själv.

Follow your heart.




Hey sugar.

Jag lyssnar på soundtracket från New Moon.
Jag gillar känslan i den musiken. Den får mig att stanna upp för en sekund och minnas saker och ting, och det är den egenskapen hos musik som jag gillar. Jag vill att musiken ska jobba fram minnen eller känslor inom mig, annars betyder den låten väldigt lite för mig och jag glömmer den i stort sett på en gång. Jag gillar att hitta ett minne och sedan ersätta det med ett nytt. Alla minnen behöver man inte spara på och vissa bleknar väldigt ofta med tiden och betyder inte alls lika mycket någon vecka efter händelsen ägt rum. Dock kan musik komma in riktigt fel i vissa sammanhang. Ett exempel är den gången jag var med en person, väldigt intimt, och det började spelas Ronan Keatings "When you say nothing at all". Den passade inte in i den situationen och det var också där jag verkligen kom underfund med att personen i fråga egentligen inte attraherade mig alls. Inte ens fysiskt. Personen betydde ingenting, inte på något vis. Vi var inte på samma våglängd. I en annan, mer romantisk eller betydande stund, skulle nog den låten passa in väldigt fint. Men den här gången var det inte riktigt rätt pusselbit. Jag hade nog hellre hört Wait your turn med Rihanna eller Bad influence med Pink. Dock dök han upp där med sin ljuva stämma, herr Keating. Hela minnet blev plötsligt väldigt komiskt. Faktum är att det spelades riktiga smörlåtar om kärlek hela natten, som borde gjort att man smälte som smör i solsken och lätt kunde bres på en macka, men jag var nog så osmält som man kunde bli.
Haha. Det är fantastiskt det här.
Minnen. Musik. Människor. Och dåligt sex.
Haha. Nu är det dags att krypa till kojs.
Verkligen dags.

Nananananna.

I hope you guys la-la-la-lajk it.
Jag diggar min nya design. Jag slet som ett djur, därför hoppas jag att ni finner den lika råsnygg som jag gör. Dock är kategorifältet fortfarande inte riktigt bra, det står allmänt överallt och jag vill ha menyfältet svart också, i samma storlek som profilbilden, but I just don't know how to do it. Någon som vet, någon som kan? Hör av er. Aja, nu ska jag fortsätta slå in julklappar och ställa in leopardpumpsen (huuuur snygga? Iiiiih.) och det nya Guns n roses - linnet i garderoben. Hugs and kissies.

These shoes are made for me.


Christmas shopping.



I'm growing up.

Jag kände mig egentligen lite för ung för att köpa Plaza kvinna.
Men jag gjorde det, dock endast för deras reportage om Nwe York och dvd-skivan med utvalda modeavsnitt ur Sex and the city som man fick med. I alla fall, kvinna.. är jag en kvinna? Jag åker fortfarande som skolungdom på bussarna, jag går för den delen fortfarande i skolan, jag får fortfarande skäll av mina föräldrar, jag gör fortfarande knasiga saker som inte riktigt hör hemma i ett mer vuxet perspektiv och jag hatar matlagning. Det känns inte som någonting som passar in i ramarna för en kvinna. Jag är fortfarande en tonårstjej. Jag och Malin konstaterade det igår, att den dag vi fyller 20, då kommer paniken. Då kommer vi helt plötsligt närmare trettio för var dag som går och tio bast försvinner lika fort. Inte helt okej att tänka på nu, för just nu är jag inne i ett stadie där jag försöker övertala mig själv att "jag är bara 18 år, jag kan ta det lugnt. Ingen stress, ingen press" men att 18 är så nära trettio, det känns inte skitbra.
Nej, hua.
Jag känner att jag har en hel del att lära innan jag blir kvinna. Kvinna på det vis att jag är en vuxen, genom-mogen person som lämnat det galna livet bakom sig. Nja hörrni, tonåring, det är vad jag är.

Holly Margareta 20/12 2009





The snow keeps falling


I won't miss a thing.

Ibland känns det verkligen som att jag inte får någon luft.
Den ligger över mig. Den där tryckande känslan ligger kvävande över bröstet och jag går runt med en hand över bröstkorgen för att känna att den verkligen rör sig upp och ner. Det här året har varit så jäkla tufft, så jäkla tungt och verkligheten har varit så jäkla overklig och jag tänker inte hymla med det längre, jag tänker inte låtsas som att det här året har varit ett bra år. För det har det inte. Jag hatar det. London var bra, jag kände mig tillräcklig som person, stark nog att stå på egna ben, men verkligheten hann ikapp mig så fort jag landade på svensk mark. Det här året har varit så fruktansvärt slitsamt, nedtryckande, tungt och smärtsamt.
Jag längtar tills det är över.
Det ska bli så jäkla skönt att se det här året som någonting som passerat, någonting som redan gått förbi. Inte som någonting som fortfarande finns kvar.

Feeling the moment slip away


Do you ever think of me?

Jag önskar att det där berget jag drömmer om fanns på riktigt.
Jag har berättat om det för er tidigare. Att jag har en återkommande dröm där jag går fram till kanten på ett berg och nedanför mig finns en stad, en annan gång en skog, eller ett hav, ibland en äng. Det växlar för varje gång jag drömmer om det på nytt. Det har varit New York, det har varit en solnedgång över ett glittrande hav, det har varit varma briser, det har varit rå kyla, det har varit natt, det har varit dag. Det har hela tiden växlat, likaså känslorna i drömmen. Ibland har jag känt mig ihålig, ibland oåtkomlig, andra gånger ensam, en annan gång har jag varit kär och varje gång jag vaknat, har jag fått en ny insikt om vart jag egentligen står när det kommer till verkligheten.
Så, jag skulle vilja att det där berget dök upp igen.
I en dröm eller i en verklighet, så att jag kan stå stadigt igen.

The music in me.


Vi säger Över sundet med Joakim Thåström, Let it die med Foo Fighters, Lät du henne komma närmre med Melissa Horn, Elden med Lars Winnerbäck, Beautiful disaster med Kelly Clarkson, Feeling a moment med Feeder och Almost lover med A fine frenzy, och vi sammanfattar allt jag känner, vill och behöver i ett enda svep. It's a beautiful disaster.

SöderhamnsNytt år 2009


Tidskriftsamlaren är full, orden är många och året snart förbi.
På söndag kommer årets absolut sista SöderhamnsNytt och jag grämer mig fortrfarande över att jag missade att jag skulle skriva årskrönikan. Jag hade gärna gjort det, jag gjorde ju det förra året, men nu är det som det är. Iallafall, de fem uppradade tidningarna, är mina favoriter från året som gått. Det är de fem jobb jag är som mest nöjd med och som jag utvecklats mest utan, kreativt och skrivmässigt. Vi har vårens modereportage, intervjun med Hanna som förlorade allt hon ägde under en brand i somras, Isolde som började första klass, Hellsingland Underground som spelade in en ny skiva och Stefan Larsson som var tillbaka på bandyplanen. Förrutom det har jag hoppat fallskärm, besökt Melodifestivalen i Malmö, träffat nya människor, fått nya perspektiv, haft en pratstund med Melissa Horn, besökt crossbanor, teaterföreställningar, musikarrangemang och en hel drös unga föräldrar. 
Det har varit ett bra år för mig och jag har utvecklats i mitt skrivande.
Jag älskar verkligen det här, hörrni.
Och det känns sjukt bra att påbörja ett tredje år med nya utmaningar, nya händelser, nya människor och nya ord.

It's just how the game is played.


I never wanna see you unhappy.

Det var en väldigt vacker natt att åka hem i.
Termometern stod på minus femton och snön glittrade kristallklart när den bländades av helljuset. Runt omkring slöt mörkret allting i ett kyligt täcke och toner från äldre låtar seglade ur högtalarna på den exakta nivå att de stängde ut allt annat ljud.
Jag kände mig oåtkomlig.
Och det kändes ganska bra.

It's what we all surch for.

Vilken jävla svacka det här är. 
Jag har ett jobb, en utbildning, bra betyg och fantastiska vänner. Jag får höra att jag är talangfull, ibland att jag är vacker, att min familj älskar mig och att jag är bra på det jag gör. Vad mer kan man kräva?
Well, it still feels like I ain't good enough.

There is life, even after I'm broken.

"Tack Frida, för ditt otroliga sätt att använda orden på som gjorde att reportaget du skrev om mig blev så fint. Du är en underbar person. Kram Ann-Sofie"

Det är oerhört rörande när någon tar sig tid att skicka ett kort med posten, för att berätta någonting sådant här. Det gör mig till en lyckligare person.

Hot stuff.

Det är intressant vad man kan hitta i skrymslen och vrår när man städar.
Hittills har jag hittat fyrtiotvå godisklubbor, en tub kroppschoklad, ett presentkort på Carlings värde över fyrahundra kronor med utgångsdatum inom en vecka, en silvermedalj från skol-dm, ungefär 22 kuvert med lönespecifikationer (jag vågar inte kika igenom dem, för då kommer jag att upptäcka vilken fruktansvärd slösa jag är), diverse försvunna smycken, konserbiljetter, en glasmugg med Hitta Nemo på och ett oöppnat dataspel.
Sen kan man ju hitta lite mindre trevliga saker också.
Som en svart kartong innehållandes allt från det senaste förhållandet. Ajaj. Inte okej.
Så nu vill jag veta, vad gör jag med kartongen?

Jag envisades i ungefär sex månader, men seriöst, nu blev jag så förbannat trött på den där lila färgen. Rest in peace, Peace and Love 2009.




Still, the show must go on.

Okej, hörrni, till någonting positivt!
Erik Grönwall kommer tydligen till Bollnäs i mars, för en spelning på Tranan tillsammans med Calle Kristiansson. Jag ska ringa till redaktören i Bollnäs och böna och be på mina bara knän, tills jag får ta det jobbet! Jag skulle till och med kunna göra det gratis. Att få skaka hand med Erik och prata musik är lön nog.
Men ja, jag kommer att tvätta handen efteråt.
Så besatt är jag inte.
Men jag klandrar er inte om ni tror det.
Har jag sagt att jag älskar mitt jobb förresten?

You make me shine.


Tusen tack för kommentaren, vem du nu är. Amigo.
För första gången på länge släppte den tryckande känslan i bröstet och jag log för att jag var glad. Jag blev mållös, gick runt, runt i rummet och bara flinade. Jag gick fram och tillbaka i en cirkel på den del av golvytan som inte är täckt utav kläder och undrade vad jag gjort för att förtjäna så fina ord från människor. Det får mig samtidigt att förstå hur viktiga ord är och vilken effekt de kan ha på människor, och det ger mig ny energi att hålla den här bloggen vid liv. Men jag tycker synd om er som behöver vara med på alla ups and downs. Ord är.. något utav det absolut viktigaste vi äger och har. De sköter all kommunikation, de ger så mycket glädje. Ord kan samtidigt skapa mycket smärta, men de ger och tar, och de skapar också tillit, vänskap, kärlek, beröring, utveckling.
Ord är fantastiska. Och det är ni läsare med.
Ni ger mig chansen att förmedla mina ord.
Och era ord, gör att jag tror på min egen förmåga att göra det.
Tusen tack.
<3

The cracks in the crystal ball.

Jag har drabbats av en riktig självförtroendkrash.
Jag ser inget värde i mig själv, i det jag gör eller i det jag skapar. Det känns som att allt bara är totalt värdelöst. Utan värde. Jag gömmer mig för min egen spegelbild, knölar sönder fullskrivna papper, raderar word-dokument och suddar ut blogginlägg. Det känns inte riktigt bra just nu. Jag vet inte vad jag ska se fram emot, vad jag vill göra eller hur jag ska kunna andas när det känns som att jag inte får luft. Jag känner mig otillräcklig. Lovet och allt som kommer med det, känns iallafall ganska passande.
Jag har suttit en stund och läst alla era fina kommentarer, läst gamla sms och mail och bläddrat i boken från min födelsedag. Det lyfter mig och jag behöver den pushen just nu.
Jag behöver känna att det finns värde någonstans.
Om inte annat, att det iallafall har funnits det.

When someone kills the pain.


Ja, det skrämmer mig.
När jag vaknade imorse ville jag gömma mig under täcket. Jag vill gömma mig, jag ville bygga upp en mur runt mig själv som ingen och ingenting kan ta sig igenom och jag ville låsa dörren till mitt hjärta och kasta bort nyckeln i ett skummande hav. Jag blev rädd. En liten uns av den smärta som jag behövde bära på i våras gjorde sig påmind och det skrämde mig. Jag vet inte om de såren har läkt så pass att de inte slits upp igen. Jag vet inte. Därför blir jag rädd. Jag vill bli läkt, jag vill få känna igen och jag vill ha någon som plockar upp mig när stormen rider som värst. Jag vill ha det. Men jag vet inte om jag skulle ta mig upp om såren började blöda en gång till, inte såhär tätt inpå. Jag vet att det är värt det. Att det är värt att kämpa för. Men det har inte gett mig någonting, om jag faller igen.
Ingenting.
Och vad gör jag då?


Och världen bestämde sig för att bli ljus igen.



I see shadows.


Det är konstigt vilka vändningar livet kan ta.

Att personer vi möter gör att vi blir någon annan i ögonen hos andra. Att vi blir dömda, uppskattade, upphöjda på en pedistal eller nedsänkt på skalan beroende på vem vi har vid vår sida, vår umgängeskrets, vilka vi äntrar lördagsnatten med och vilka vi går hem med. Det är som en liten ond cirkel och alla kommer att se på det olika. Domen ligger i betraktarens ögon och när du blir granskad, vet du inte varför och du vet inte vem de har sett dig med tidigare, vad de vet och vem de tror att du är. Du vet ingenting. Det enda du vet är att du kommer att betraktas, bearbetas och bedömas av tusentals människor genom hela ditt liv. Så vi låter det ske. Och ibland har vi inte modet eller orken att ändra den där bedömningen. Många gånger bryr vi oss inte alls. Andra gånger är det jobbigt att ta steget in i folkmassan. Ibland skäms vi. Ibland vill vi sjunka genom jorden. Ibland har vi ryggen rak. Ibland låter vi domen falla innan vi jobbar för att ändra den. Ibland banar vi väg för en förändring innan domen ens fallit. Och ibland gör vi saker som vi aldrig skulle gjort tidigare, för att vi vill ha en dom, som kräver att vi är någon annan. Jag tror att alla har varit där.
Det kändes ganska tydligt igår.
Där fanns människor som var sig själva, som var någon annan, som bar en mask framför sitt ansikte och någon som levde ut den de alltid viljat vara. Men det är viktigt att förstå, att ingen människa under en längre tid kan bära ett ansikte för sig själv och ett för alla andra, utan att till slut undra vilket som är den rätta.
Like Nathaniel Hautborn once wrote.

It's perfection.




Söndagsbehov.


I can not help it.

Ibland vinner den otämjda sidan över mig.
Det blir utgång ikväll. Som vanligt. Som alla andra helger det här året. Men det blir nog bra det, hörreni. Jag blir så förbannat rastlös annars.

The show must go on.

Ikväll ska jag ordna en ordentlig mobilräkning genom att rösta fram något utav det mest läckra och talangfulla som finns, till en vinst i idolfinalen.
HEJA ERIK!

I don't play your rules. I make my own.







Idag damp det ned en bok med minnen i brevlådan.


Inatt var en sån här natt. Pretty sleepless.


Det här är viktigt, för mig.


Ibland är det lite tydligare än vid andra tillfällen.

Jag känner att jag har hittat tillbaka lite till mig själv. Till den jag vill vara, till den jag brukade vara, utan att lämna de bra sakerna från den förra versionen bakom mig. De har jag med mig, medans skalet av en vild och otämjd rödtott är lämnad i bakgrunden. Jag behövde henne för att bevisa för mig själv att jag kan vara den jag vill vara. Att vilket skal jag än väljer, det duger. Och på så vis försöka hitta vilket jag vill stanna kvar i. Och jag har nog gjort det. Jag är fortfarand lite galet otämjd och jag har tänjt ut alla gränser som går, men jag vill ha det så. Jag vill det. Men jag vill inte göra allt lika extremt längre. Jag orkar inte leva någon form av sex, drugs and rock n roll längre. Det är roligt, det är det. Och jag trivdes. Men jag duger ändå precis som jag alltid varit. När jag inte passerade alla gränser som jag aldrig drömt om att ens ta ett litet pyttesteg över. Jag tror jag blev den där galna versionen, av fel anledning. Av den anledning att jag inte kände att jag dög för det jag ville ha, om jag var den jag brukade vara. Lite smågalen, men inte extrem. Så jag blev extrem. Och allting blev extremt. Och ibland blev det lite för extremt och ibland glömde jag bort varför jag hade satt mig i den sitsen från början. Vad det egentligen var som jag var ute efter.

Jag tror att det blir bra nu.
Jag tror att jag lättare kan lirka till mig det jag vill, om jag är.. som jag egentligen är. Jag ville ha drama ett tag och jag blev krönt till en renodlad drama queen innan jag visste ordet av. Allting omkring mig var hysteriskt och jag hade så mycket frågor, funderingar, olösta gåtor och konstiga händelser runt omkring mig så det var inte riktigt klokt. Men som jag sagt, jag behövde nog det för att hitta tillbaka. Och nu, är jag en bra bit på väg. Jag tror inte att det blir lätt att bli av med den där extrema, rödhåriga tjejen som gjorde allt till bristningsgräns, men när jag vill eller behöva plocka fram henne, då gör jag kanske det. Jag kommer nog inte att släppa henne helt.
Men hädanefter, så är det en Frida i normaltempo som tar sig an livet.
En Frida som inte behöver vara extrem för att bli omtyckt.
Jag tror att jag fixar det ändå.
Vad tror ni?

I'm learning to be brave in my beautiful mistakes.


I'm a bad ass.

När jag inte kan reda upp mitt eget kärleksliv,
tar jag tag i mina bästa vänners.

Jag är lite som en egen match making-site. Jag planerar, tar tag i saker, delar ut nummer, beskriver tillvägagångssätt, ger råd, formulerar sms, går med på dubbeldejter, peppar och kickar igång hela tåget så att det rör sig i full fart framåt. Jag är faktiskt ganska så bra på det. Så länge det inte gäller mig själv vill säga. Just nu är jag personlig coach till en av mina bästa vänner och jag tar arbetet på fullt allvar. Hon är realist och jag har en lite mer romantisk bild av verkligheten. Jag känner att vi kommer att ha en hel del att lära utav varandra. Vi kommer nog att bli lite osams på vägen också. Jag har redan känt att jag velat ruska tag i henne och skrika det högsta jag kan, x antal gånger. Tur att de gångerna skett på telefon, annars hade jag nog bokstavligen gjort det. Just nu håller jag på att smida en liten plan.. Det kommer att betyda att jag får offra mig lite, men det är det värt.
Åh. Jag kommer säkert ångra det här när jag behöver gå ensam ut på lördagkvällarna, medans hon rider iväg lycklig mot solnedgången. But, that's what friends are for!

There are six billion people in this world, six billion souls. And sometimes, all you need, is one.



Den ena dagen är lite bättre än den andra.

Idag har varit en ganska ospeciell dag.
Jag kan fortfarande inte förstå hur mamma fortfarande bara glömmer bort det faktum att jag borde ha en chokladkalender till hands varje morgon som alla andra år. Nu har det gått åtta dagar och jag har fortfarande ingen. Jag vill ha den med Disneyfigurer och jag vill ha den snarast. Fast i och för sig tillåter inte min nya diet mig att äta en endaste liten pluttelucka under vardagarna, men jag förstår inte grejen. Jag äter ju ändå upp alla jag sparat på lördagen och då blir jag väl lika tjock vilket som? Aja. Det är något att fundera på. Annars har den här dagen bara seglat förbi som en i mängden. Jag har agerat målsaman och signerat falska signaturer till fotografligan i klassen och ätit äcklig tjockpannakaka i skolan. Den som kom på det måste ha haft en kreativ kortslutning. Pannkakor ska vara tunna, inte påminna om gelé. Sedan har jag försökt agera grafisk och gjort en tidslinje i InDesign. Jag vet inte om det blev bra, jag fick då blodförlust i rumpan iallafall. Grejen är att jag har riktigt bra idéer i huvudet, det har jag faktiskt, men när jag ska trassla i programmen så fungerar det inte riktigt. Resultatet blir oftast aldrig som jag tänkt mig. Men är man textare, så är man. Då ska jag inte kunna alla snabbkommandon lika flytande som Challe. Iallafall, jag vet inte vad som hänt med gymnasiet. Antingen så har lärarna fått separationsångest eller så tycker de att vi är ruskigt osmarta, eller smarta, för de har sänkt nivån litegrann. Det känns som att vi bara klipper och klistrar på varje lektion.
Men titta hörrni.
Det blev ett lite längre inlägg från en vardag som egentligen inte innehöll någonting. Det är fantastiskt vad jag kan ordbajsa.

I won't take it all away, but I will change.


Jag har varit lite rädd för mig själv ett tag.
Tills jag kom underfund med svaret på hur allting blev som det blev. Jag tog ett steg bort från mina egna normer och värderingar, av den anledning att jag behövde påminnas om att de var bra. Det jag tänkte, tyckte och kände, det var bra och det gjorde att jag mådde bra, men jag valde att leva som andra tyckte var rätt och jag valde att leva på ett sätt som andra tyckte att jag skulle göra. Jag fick hjärtat stampat i bitar, så jag gjorde det alla sa att jag skulle. Jag gömde mig bakom färgglada drinkar, många glas vin och jag kastade lite fejkad kärlek till höger och vänster bara för att se om jag kunde reparera allting, eller om jag kunde känna som jag gjort igen. Jag letade hela tiden efter ett tecken på att jag kunde återupplivas längst inne. Att det fanns någonting kvar som inte var trasigt. Men jag har kanske gjort det på lite fel sätt, även fast jag lärt mig en hel del under den här tiden. Jag ville någonstans vara den där andra personen, för jag anpassade mig lite efter det jag hade runt omkring mig. Jag trodde inte att jag dög om jag hade kvar mina egna värderingar. Men nu vet jag att det inte är sant. Det här har gjort att jag har utvecklats som människa och jag kan skilja på rätt och fel mycket tydligare nu. Det kunde jag inte alldeles nyss. Men jag ångrar ingenting. Jag vet inte hur jag ska förklara det, för det har varit jag hela tiden. Jag har liksom.. varit mig själv, men ändå inte. Jag tappade lite av det som var typiskt för den jag alltid varit där ett tag och jag känner att jag behöver återuppta det litegrann. Men samtidigt.. så ångrar jag inte att jag levt som jag gjort. Jag hoppas bara att ingen har kommit i kläm. Den här tiden har lärt mig ganska mycket om vem jag är.
Jag vill hellre känna någonting i hjärtat, än att känna lite här och där, lite då och då, lite hit och dit med lite olika personer. Även fast jag levt långt ifrån den normen det här året, så är det fortfarande en värdering som jag tycker om att jag hållt fast vid. Även fast det, som sagt, inte fungerat riktigt så det här året.
Förlåt Louise, att jag inte var den förebild jag varit. Jag ska bättra mig.

Jag har solen i ögonen



Det är inte ofta jag drar en parallell mellan fläkt och fart, och Lars Winnerbäck. Men den här gången måste jag nog få tillåtelse att göra det. Jag tänker alltid att det är svårt att beskriva en konsert med Lars Winnerbäck för någon som aldrig varit på en, men jag ger det alltid ett försök. Det är magiskt att gå på en konsert med Lars Winnerbäck. Det är en magi som inte ens Harry Potter besitter. Den rör runt i människors hjärtan och skapar en abstrakt men ändå konkret blandning mellan smärta och lycka. Det är fantastiskt att människor har den här kapaciteten att beröra människor och det är fantastiskt att ord, toner och en publik samspelar så fint och att det får människor att känna på det vis som de gör. Gårdagen innehöll en Lars Winnerbäck i högform. Av alla gånger jag varit på honom, var det här den gång han haft mest fart under benen. Det var elgitarrer, läckra ljuseffekter och det osade rock om en låtskrivare som ändå bär blygheten med sig överallt. Det var fläkt och fart, och jag trodde inte jag skulle säga så om en konsert med Lars Winnerbäck. Låtvalen satt som en smäck och ja, det var ruskigt bra. Ruskigt bra. Det här var femte gången jag var på Lars Winnerbäck, men det kommer inte att vara den sista. Jag tror att jag alltid kommer att ha ett behov av hans gåtfulla mystik, hans magi och det han ger mig när han står där uppe.
Jag har upplevt så sjukt mycket till hans musik.
Det har varit sjukt mycket kärlek, men också en hel del smärta.  
Och jag antar att stå där i publikhavet är mitt sätt att tacka, samtidigt som jag måste få känna så vilt som jag gör, för lugnet efteråt, det är ovärderligt.


Nä. Nu drar jag iväg några mil norrut och kikar på Lars Winnerbäck. Hugs and kissies!



Godmorgon. Nu tänker jag låta sminket göra underverk. Det är inte Halloween fortfarande, liksom.



AH.

Okej. Klockan är snart sex på morgonen.
Jag vet inte om vi ska kalla det här ett nattlig inlägg, det är ju faktiskt morgon nu och jag har precis kommit hem. Det är.. bra. Att jag kommit hem vill säga. Men ibland önskar jag bara att jag kunde knipa igen och sluta vara så förbaskat ärlig i situationer som faktiskt inte kräver det alla gånger. Men som en person sa idag, "du är en sådan som säger vad du tycker." Jaaaaaaaaaa, jag är ju det. AH. Jag borde inte vara det.
Jag säger sanningar som inte borde sägas.
Och jag säger sanningar som egentligen inte är så jäkla sanna alla gånger. Det är bara .. åh. Jag vet inte. Vad håller jag på med? Jag kommer nog att vakna med ångest. Typ. Vi hörs. God natt.

Are you afraid to be loved? Let's get out in the dark and find out.


I'm with dubble M tonight.


This is just.. what it is.

Idag.. är en sådan där dag.
Då jag har så mycket jag vill säga. Då jag har så mycket inom mig. Och att sitta här i sängen och stirra på skärmen och tro att det kommer att dyka upp någonting intressant, gör inte att jag funderar någonting mindre. Nu behöver jag er hjälp. Hur når man någonting som är ganska, väldigt, jätte ouppnåeligt? Som är ganska omöjligt. Det känns iallafall som att det är det. Okej, ja, man tror på det och man fortsätter jaga det, så att man antingen får det eller slipper fundera på vad som kunde ha hänt. Jag vet. Jag försöker. Jag kämpar. Jag ger plats. Jag försöker att ta plats. Jag försöker visa utan att skrämma. Vad gör man om man inte känner sig tillräcklig? Om någon inte låter en bevisa att man är tillräcklig? Åh. Ligger och lyssnar på 9 crimes med Damien Rice om och om igen. Om en timme ska jag ta mig ur kragen och röra mig ut och spräcka hål på den här bubblan av funderingar jag har. Och imorgon tänker jag spräcka hål på den ännu mera.
Det är halt ute.
Jag behöver någon som håller min hand.
Eller som tar emot mig när jag tappar balansen.

Here I am.


Jag har börjat använda den här bloggen mer och mer i ett annat syfte.

Jag vill fortfarande dela med mig utav det jag har inom mig och jag vill fortfarande att alla ska kunna plocka bitar som berör dem ur det jag skriver. Jag vill fortfarande ha det så. Det är fortfarande min grundtanke. Men, på senare tid har jag börjar skriva texterna.. till speciellt utvalda människor. Eller, människor är inte rätt ord. Människa är mer korrekt. Till en människa. För att jag vill att den personen ska förstå. För att jag vill att den personen ska lära känna en del utav mig. För att jag vill att den här personen ska förstå att texterna inspireras utifrån det den personen ger till mig och tar ifrån mig. Och jag vill att den personen ska förstå att det är fritt fram att göra så. Att ge och ta. Att använda mig, att prata med mig, att vara med mig, att röra mig.  
När jag inte vågar säga vad jag vill, då kommer det ut här.
Men inte på ett konkret vis så att jag säger det rakt ut.
Man måste nog läsa mellan raderna.
Jag hoppas att jag når ut, om inte annat, så kanske efter det här.

Crash. Boom. Bang.


I am done.


I julklapp önskar jag mig självdisciplin

Jag tror att jag skulle ha lite mer självdiciplin om jag inte var så lättlärd som jag faktiskt är. Det tror min mamma också. Jag vet att jag kan sitta kvällen innan eller samma morgon och läsa på ett prov och ändå få ett toppresultat. Jag vet att jag kan göra färdig saker på bara en timme, så länge jag sätter mig ner och gör det. Jag vet att jag prestera hundra procent oförberedd och på kort varsel. Så har det alltid varit. Och det är egentligen inte så bra. För jag har ingen som helst självdisciplin för tillfället. Jag tar inte tag i någonting, istället tar jag det lite för mycket med en klackspark. Jag skulle kunna vara lika smart som Einstein om jag verkligen la hjärta och själ i någonting mer än Textkommunikation B och C. Typ. Jag hade kunnat vara värsta allvetaren. Mamma vill det. Hon försöker komma på en plan för att få mig dit.
Men jag tror inte att hon kommer att lyckas.
Jag törstar inte efter kunskap för tillfället.
Jag är liksom.. bara törstig.


Ibland blir magi nästintill konkret


Det finns sådana här magiska, små stunder i livet.
En onsdagskväll på Söderhamns teater med Melissa Horn på scen var en sådan. En fantastisk sådan.

.

Jag är ganska tom idag.

It hurts.


Jag är lite rädd för julafton i år.

Förra året hade jag den mest perfekta jul jag någonsin haft. För mig var det toppen av lycka att springa runt med en tioårig kusin på det hala vardagsrumsgolvet hemma hos mormor och morfar och dela ut julklappar. I en gul body och en hög, svart hängselkjol. Med svarta strumpbyxor och röda korkskruvslockar som dansade på axlarna. Med svartsminkade ögon och med en mun som log konstant i flera timmar. Med kusiner, morföräldrar, föräldrar och en lillasyster i soffan. Med chokladaskar på vardagsrumsbordet och julprogram på tvn. Att kliva ut i den sena vinterkvällen, att trampa ner med skinnstövlarna i snön och att andas in kylan, det var ännu ett tecken på perfektion. Och att få kliva innanför dörren hos en annan del av sitt liv, att få kura ihop sig i en famn man lärt sig känna trygghet i och att avsluta kvällen med gitarrspel, allsång och skratt tills julafton övergått till tidig juldag, var ännu ett. Och att somna tillsammans med en perfektion, och att känna perfektion, var ett sista. Det var en fantastisk julafton och en fantastisk juldag. Men det är inte alltid lycka håller i sig. 

I år gör det ont.  
Det är inte mycket av det som var, som finns kvar. Det känns som att någon stampat sönder lyckan som var och sopat undan alla spår av att den en gång existerat. Kärlek tog slut. En människa dog. Andra blev osams. Två blev ensamma. Det gör så förbannat ont längst inne vid hjärtat. Det gör så förbannat ont att veta att hon är borta. Jag har så mycket jag vill säga, som jag vill ge, som jag vill visa. Texter som jag skrivit, kort som jag tagit, saker som jag gjort. Men hon är inte här. Inte i år. Inte nästa år. Inte året därpå. Inte om tio år. Inte om tjugo år. Inte när jag tar studenten. Inte när jag får barn. Inte när jag gifter mig. Hon kommer aldrig mer att vara här på det vis som jag vill ha henne här. Aldrig. Någonsin. Och jag vet inte hur jag ska tackla det. I sex, förbannade månader har jag bara skjutit det åt sidan. Tänkt på annat. Gömt mig bakom lycka som jag kunnat konstruera för stunden. Men nu när det börjar närma sig en högtid då det är tänkt att man ska vara tillsammans med de man älskar mest, då blir det för påtagligt. Min släkt, min familj, min mamma, min syster, jag själv, vi är inte hela i år. Vår släkt är inte komplett längre. Och jag har gått och burit på den smärtan så länge att jag inte riktigt vet vart jag ska göra av den.

Jag älskar julen. Men det är tungt i år.
Det är tungt att vi inte kommer att vara komplett och att vi som finns kvar, ändå inte kommer att kunna vara där och stötta varandra. Att nya livsval ska komma i vägen för det som betyder mest. Att vi är tillsammans. Jag skulle inte vilja möta mormors blick om hon skulle vara här med oss och fick höra att vi inte kommer att vara samlade en julafton som denna. Samtidigt skulle jag göra allt för att få göra det.


The hardest thing is loving someone, then having the courage to let them love you back.



RSS 2.0