Fridas värld bland tankar och ord. -

respect

Astrid Lindgren måste verkligen vara den mest kloka människa som vandrat på Sveriges fina mark, har ni egentligen tänkt på hur hon skriver? Vad hon gör med orden som får dem att flyta och hon förklarar allting på ett alldeles fantastisk sätt. Jag blir helt hänförd och jag beundrar denna kvinna som ingen annan författare. Hon bygger upp meningarna nå fruktansvärt snyggt och orden, meningarna, bokstäverna, allting hon använder för att beskriva det hon vill ha fram, it's fuckin' amazing.  Smart var kvinnan också, fruktansvärt smart.

"När jag skrev var jag oåtkomlig för alla sorger"
- Astrid Lindgren

När jag skriver är jag så nära alla känslor och allting som hänt att det är konstigt att jag trots allt är så lugn varje gång jag skriver. Jag är inte ett dugg oåtkomlig, däremot är jag nog mer öppen, åtkomlig och mer mottaglig än någonsin, dock upprör det mig inte när jag är inne i min egna lilla "skrivar-bubbla". Känslorna strömmar in, sedan strömmar de ut genom fingrarna och sen är de borta. Inte borta så, utan mer .. hur ska man förklara det .. mildare, känslorna är mildare och jag har gjort mig av med det som gjorde att jag just behövde skriva. Tvärt emot Astrid är jag väldigt åtkomlig, men ändå inte, det berör mig men stannar inte alltid kvar.

"Men så var det Pelle, hur skulle det gå för honom? Hur skulle livet bli för en som kunde ge sig till att gråta för att folk såg ledsna ut i spårvagnen eller för att han hade mött en katt som såg ut att inte ha någonstans att bo. Detta ständiga bekymmer för att någon människa eller någon katt eller någon hund eller någon geting inte var tillräckligt lycklig."
 - Vi på Saltkråkan.

Ibland tror jag nästan att jag skulle kunna vara Pelle, vi är väldigt lika varandra, han och jag.
Aja, nu ska ni få se lite bilder och så från min vardag.


I Gävle blev det en, enligt mig, skitsnygg kavaj, en svart hatt och ett hårband i silver.


En lapp väntade på mitt nattduksbord också, tyckte jag var sött.
Fick mig att bli väldigt glad :)

Peace everybody!

I'm a vettig girl

Puh. Jag vill helst blogga när jag har någonting vettigt att skriva, eller iallafall tycker att jag har det. Inte "hej, jag gick i skolan, hade en lektion, tråkigt som tusan. Tränade, kom hem. Tittade på film" och liknande. Nope, that's just not me. Jag älskar att använda ord men här i min blgg vill jag använda dem till vettiga saker, och det kan växla från dag till dag. Som idag, när jag tycker att det är vettigt att jag berättar för er att jag helst skriver om vettiga saker.

time goes on and on

Idag har varit en typisk "frida-är-så-jävla-trött-och-orkar-inte-ens-skratta-eller-bli-sur-dag". Men när mamma köpte lite godis åt mig och jag fick komma hem hit och köra min vanliga eftermiddagsrutin (läsa en massa bloggar och ligga och stirra upp i taket och pussa på Dizel) så känner jag mig lite piggare. Kan vara för att jag, mamma, pappa & Timmy ska åka på derbyt mellan Bollnäs och Broberg lite senare också.

Men pojkar och flickor, herrar och damer, vart tar all min tid vägen? Det går så jävla fort. Dagarna bara försvinner, högen med jobb ökar (vilket är enormt kul förstås!) och skolarbeten närmar sin inlämningstid och min hjärna hänger inte med. Ni vet .. det känns som att jag sitter i en bil, som rusar iväg genom tid och rum, men min kropp sitter liksom kvar på samma ställe och undrar "vafan hände?". Jag har så mycket i min hjärna och den börjar bli seg. Imorse på bussen tänkte jag på det att när man var barn, då planerade man alltid vad man ville göra, när man skulle vara kär eller när man skulle pussas osv. Men nu när man blivit lite äldre, ja då händer då allting utan att man vare sig ber om det eller inte ber om det. Fast .. ja, det är väl kanske bra det med? Det händer så mycket i livet här i tonårstiden men vet ni vad.. I slutändan tror jag att vi alla kommer att titta tillbaka på oss själva som väldigt starka personer som klarade av att gå igenom alla trapatser.

Puss på er, nu tänker jag ägna mer tid åt min lilla godispåse (jag vet, det finns en i min närhet alldeles för ofta men jag har ju trots allt kunnat börja träna igen nu!) och mysa lite mer med min hund .. vart han nu är? 

pics

   
Fotade Detroit Jukebox idag, men jag hade inte riktigt några bra idéer kände jag, plus att två av grabbarna var lite stressade och en medlem fattades, så vi knäppte lite enkla bilder för att ta nya en annan gång. Övar mig lite på photoshop nu istället. Jag tror att det blir bra nästa gång, men då vill jag ha en annan miljö än studion på media .. fast de ville ha svart bakgrund så det blir väl ändå svårt någon annanstans. Vore grymt med ett svart tegelhus, men finns det ett sådant i den här stan? Någon som har förslag annars på bra fotomiljö? Aja, det löser sig. Puss och godnatt.

smygkik på en krönika

Jag sitter och skriver mitt första "ung mamma"-reportage nu och jag kände att jag har så mycket att säga och tänkte att det skulle ut här, men vet ni? Jag tror att det ska bli en krönika i SöderhamnsNytt istället. :) Men bara för att jag gillar er så mycket så får ni ett litet smakprov på den krönikan, om det nu blir någon!

" Det ploppar upp nya föräldrar var dag, nya individer förs till världen och människor blir lyckliga. Ska människor verkligen behöva försvara sig när det kommer till att sprida nytt liv? Jag har träffat på två mammor som har fått stå ut med att folk tycker att de inte har rätt att skaffa barn, att de förstör sina liv, för att de är unga. Vi har valt att kalla den här serien för "unga föräldrar" även fast jag för tillfället börjar bli lite skeptiskt till just den titeln. De är föräldrar och de råkar vara unga. Vi behöver inte sätta dem i ännu ett fack där de just kommer att bli kallade unga mer än de kommer att bli kallade föräldrar, bara för att de valt att sprida kärlek och bilda en familj tidigare än andra. Men vi kallar den här serien det ändå, för att det inte är någonting som behövs gömmas eller glömmas, att det i den här världen sprids liv i alla åldrar och att det inte är någonting konstigt med det egentligen. Alla gör ju det så småningom och det är väl bara bra att personer gör det då de känner att det är rätt."

Det där är början.
Vad tror ni? :)
Är det bra eller bara dumt?


största nöjdögat ever



Bruce Springsteen & the E street band
TORSDAG 4 JUNI 2009.
SÅ JÄVLA NÖJD!

Underbart, underbart, underbart.

ackrediterad

Frida Söderlund har beviljats ackreditering till Melodifestivalens deltävling/Andra chansen/final i staden/städerna: Malmö.

DÄR SATT DEN!
;)

two pics

 

Det röda ljuset på den första bilden är så fint. På kvällarna blir det alltid ett rosarött ljus på vägen/marken nedanför vårat hus. Väldigt fint tycker jag. :) Min lilla Dizze är så söt, men ser lite sur ut. Han tyckte väl att jag störde honom.

oackrediterad Frida

Kul att Pontus har blivit beviljad ackreditering till Melodifestivalen men inte jag, inte än iallafall ;) hehe. Annars får Pontus åka 9-timmars-tågresan själv. HAVE FUN ;) och jag missar mitt coola presspass.. buhuuuu. Men jag tror nog att jag får ett mejl snart jag med, ANNARS JÄVLAR!

crushed

Vilken jävla start på den här dagen. Som om man inte har nog problem så ska någon som inte har någonting med det att göra skrika till en att man ska ut ur någon annans liv och bete sig som .. ja, jag kan inte ens sätta ord på det. (och när jag inte ens kan sätta ord på någonting, då är det illa) Personen förstörde mig totalt, även fast jag lovade mig själv innan jag svarade att jag skulle hålla huvudet högt och inte vika ner mig. Men jag fick inte en syl i vädret, utan blev konstant anklagad, utskälld och jag kände mig helt jävla krossad. Jag är stark endast för att någon annan behöver mig mer än jag behöver mig själv. Så jag klarar det här. Men om den där personen vänder den andra emot mig, ja, då är det kaputt. Jag känner mig seriöst mörbultad inombods. Tack gode gud för min familj. Det viktigaste och det bästa jag har.

Mamma, Pappa, Elin & Dizel
- jag älskar er innerligt, äkta och föralltid.
Ni är bäst.
<3

outfit

 
Med eller utan hatt blev gårdagens fråga .. det blev utan.

Mammajobb

Här rullar det på och jag och Pontus flängde runt igår och jobbade arslet av oss, så när vi äntrade Söderhamn igen vid klockan sex var jag heeelt sluuuut. Åkte hem och lekte med min nya fjärrkontroll till kameran och sen kom Malin Mickelsson och vi lekte lite till och fixade lite hemlisar (;

Vi träffade Sara Eriksson igår och hennes lilla dotter Joline som fyller 1 månad idag, grattis grattis.
Jag beundrade Sara från första stund för hennes fantastiska lugn. Hon är född 1992 och dottern är född 2008.
Mer om henne och hennes liv kan ni läsa i SöderhamnsNytt lite längre fram.



Nu ska jag slänga mig i duschen för ikväll vankas festligheter!
PUSS

things are going on

Nu känns det helt plötsligt som om saker och ting bara väller in här i livet. Men det är härligt att vara upptagen när man har en massa tonårsenergi att göra av med, inte sant? Idag går det ett stort tack till Josephine Norgren som lät osss intervjua henne inför mammarollen! Dessvärre var inte jag och min hjärna speciellt haj idag, jag var allmänt seg och glömde frågor titt som tätt men jag hoppas Josephine tyckte det gick bra ändå :)

Och hörrni, hotellet i Malmö är bokat nu, mitt emot arenan. Så den 28 februari bär det av ner till Melodifestivalen i Malmö för att jobba och intervjua/följa Anna Sahlin. Inte fel att som sjuttonåring jobba på ett av Sveriges största tillställningar! Dock kommer jag inte in på pressfesten efteråt .. jag är hm, få se .. cirka åtta månader för ung! :o


Jag jäser över att min bild hamnade på Kurirens hemsida om vår utställning,
eftersom jag egentligen inte är någon jättebra fotograf.
Fast jag blir / har blivit mycket bättre (;
och utvecklingen fortsäääätter! haha

have a nice day

Ni vet den där känslan när allting bara rullar runt runt runt i hjärnan tills man känner sig alldeles yr, fast det ändå känns som om tiden står still och hjärnkapaciteten är nere på noll. Ni kanske inte alls känner igen den känslan men det är så det känns för mig nu och jag hatar att dagarna bara går och går och att jag har samma rutin vareviga dag. Okej, ursäkta, där tog jag i för egentligen är mitt liv ganska spännande .. eller inte. Men va fan. Ibland är det very exciting to be me, speciellt när jag är ut på jobb eller tar tag i min kreativa hjärna, men ibland är det very boring and empty to be me too. Men idag är det roligt att vara jag, för idag ska jag jobba och då får jag köpa en kebabrulle för pappas rikskuponger eftersom jag inte hinner äta. Visst lät jag deppig idag? (Som alltid) Men idag är faktiskt en bra dag.
En bra dag.
En bra dag.
En bra dag.
Och idag känner jag mig glad.
Och idag är det inte en lögn.
HÄRLIGT VA? :D

Puss på er, lektion väntar.
P.S, jag ska verkligen köpa den där leopardklänningen som ni ser i inlägget "stilblogga" eller vad jag nu döpte den till. hihi. Men det blir inte förrän nästa löööön, och det är inte förrän i slutet av januari!

Gos


GULLIGULLIGULLGULL!
Imorgon börjar arbetsveckan med vår "unga föräldrar"-serie.
Gos, kunde inte låta bli att köpa presenter som tack till föräldrarna och barnen! Nu är det frågor som gäller.
Puss!

Stilbloggning idag

Jag lovade mig själv att alltid ha någonting vettigt att skriva när jag bloggar, men hur roligt liv har jag när jag sitter och googlar på vin, bakar bullar och kliar mig i huvudet. Nja, not very interesting haa? Så vet ni vad vi gör, vi modebloggar idag. För enligt alla listor och alla "inne personer" är det just väldigt inne att blogga om mode och mitt senaste nagellack. Grymt. Hörrni, jag äger inga nagellack, jag äger inge smink (eller jo, ett brunpuder från H&M för 60 spänn) men jag älskar kläder och älskar att spendera pengar på kläder, smycken och skor. Så välkommen till er första modeblogg som inte handlar om mode. Välkommen till stilbloggen! Inte mode utan stil. Much more interesting.

Så jag börjar med att ladda upp tre älsklingar.

 



Det där är Fridas stil så in i norden.
Men nu är det slut med stilbloggandet för idag.
Bullarna väntar!

let's kill something that keeps up

Jag hinner inte skriva det här så långt som jag kanske vill eller tänkt, kanske att jag skriver mer om det senare idag eller någon gång i framtiden. Jobb väntar och jag måste gå och göra mig klar. Men iallafall, efter en mysig kväll igår med mycket prat med två av mina fina tjejer så kom jag fram till en sak, en ärlig sak, någonting som är sant och det är det jag tänker berätta om. När man är hjärtekrossad är det ett helvete och vet ni vad, jag vill berätta en sak så att andra där ute vet och inte behöver undra varför råden inte hjälper.

Vi börjar med att ta död på det att "tiden läker sår". Såhär är det, tiden kommer inte att läka några sår, den där klyschan och det där dumma rådet kommer inte att läka några sår och det kommer att kännas som att du kommer att förbli det mest oläkta sår någonsin. Det däremot är sanning, mina damer och herrar. Att få sitt hjärta krossat gör psykiskt och fysiskt ont och det enda som läker det är det samma som krossade det. Kärlek. Inte tid. Kärlek. När du börjar känna kärlek till dig själv igen, när du slutar anklaga dig själv för vad som gick fel och när du börjar älska dig själv igen då kan vi prata om att läka. Alla delar av kärlek läker. Inte tid, kärleken. Kom ihåg det.

Nu måste jag rusa, pulkaåkning väntar.
Se upp i backen säger jag bara.
Peace.


Man gör det bäst som ett par, det är ingenting man kan komma ifrån.
Det är svårt att gå med bara en sko.
Det är svårt att gå när paret inte är komplett.

To you, you keep me awake

I went out walking late that night,
cleared my head and reached for the moonlight.
Thoughts of you keep keeping me awake,
thoughts of you that will not die.



look on the bright side of life

Okej bloggmänniskor, bloggvimlare osv, nu blir det deeptalk för nu börjar Frida lessna. Jag orkar inte med de ideal som anses vara viktiga här i världen. Jag orkar inte med att man ska vara smal, ha rätt kläder, vara inne, ligga med så många som möjligt, vimla på alla fester och hela tiden vara "snygg, sexig och smal". Let's go: "Smart, snäll och lycklig" istället. För hörrni, världen går inte under för att jag lägger på mig ett kilo på grund av att jag tycker om att äta godis. Världen går inte under för att jag köpter den där "gamla" tröjan på rean bara för att jag tycker den är snyggare än det senaste och världen går inte under för att jag har ett litet rundare ansikte än andra. Om det är någonting som sänker människor i den här världen är det idealet av att du måste vara någonting du kanske inte kan eller vill vara. Jag orkar inte hetsa kring att jag måste köpa en storlek större på byxorna än tjejen som just gick ur affären och jag orkar inte hetsa kring att jag måste göra det ena och det andra med folk jag egentligen inte ens vill röra. Det kunde vara så mycket värre hörrni. Det värsta som kan hände är inte att jag har en centimeter större bredd på mitt lår än någon annan, tänk er istället att ni förlorar någon som står er väldigt nära, vad tror ni egentligen känns värst? Tänk bara en sekund på vad som egentligen är viktigt och om det i slutändan verkligen är värt att hetsa kring hur du ser ut.
Var dig själv, klä dig efter ditt eget tycka, hetsa inte upp dig och må bra.
Så ses vi där ute med ett leende på läpparna.
Jag lovar.


help me?

Om jag tror att jag är shopaholic?
Seriöst, så ja. Trodde jag aldrig om mig själv.
Pojkflickan jag var för cirka 4 år sedan hade skrattat åt mig. Hon sitter nog där inne och har ont i skrattmusklerna. Lite av henne finns kvar, men kläder och skor, åh. Jag kan inte motstå.


KÄR!

skor är kärlek



Idag blev det ett par nya skor, thihi. Ett par svarta pumps, second hand och bara 50 riksdaler fick jag pröjsa.
Jag fotade alla mina skor tillsammans idag för att få ett hum om hur många jag har, och då tänker ni:
"Hur många skor kan en tjej ha egentligen?"
och jaa, en hel del! Jag kanske inte är den värsta sorten, (?) men jag älskar skor.

 
Mina favoriter längst fram i denna bild. / Jag älskar converse & skor som liknar dem

 

Sen äger jag ju en massa tofflor, flipflops, sandaler osv. Men de orkar jag inte ta med.
Hehe, nu ska jag skynda mig med engelskan så att jag kan titta på Top Model och Lars Winnerbäck-dokumentären :)
Peace.

min vardag

Ni vet den där känslan som kommer ibland? Känslan av att allting bara var för en tid, känslan som påminner en om att det inte är så egentligen, att verkligheten inte är så. Den dränker mig som en flodvåg just nu, påminner mig om att jag bara var för en tid och att ha en person här inte alltid kommer att vara för alltid, speciellt när det inte hör till verkligheten eller vardagen längre. Det sitter en liten djävul på min axel som retas och jävlas och berättar att den vardag jag brukade ha, är så långt bort från mig den kan bli, och att när den kommer tillbaka ibland som nu ska jag inte förvänta mig någonting utav det. Allting går bra så länge inte min "vardag" går ut genom min dörr igen, det är då känslorna och den här flodvågen kommer. Sen att jag ovanpå allt känner mig oduglig och alltid lyckas säga fel saker gör ju inte allting så lätt att gå igenom. Jag ifrågasätter mig själv konstant och jag känner att jag inte får något riktigt svar. Det jag försöker få fram är väl att jag saknar det som brukade vara min vardag och att jag hatar när den går, om och om igen. Egentligen hatar jag mig själv för att jag lyckades förlora den från början.

I have a room-mate

Ryktet har spridit sig med vinden om mina t-shirtar och det känns kul. Folk som bara kommer fram och frågar "hur går det med tröjorna då?". Nice, har ju .. hm, sju personer som vill ha tröjor med Söderhamn är dött på vita/grå t-shirtar. Om någon har några idéer om vart de finns, så hör av  er! Ska sätta igång med reserch (stavade inte rätt där va?) och liknande efter vår fantastiska serie som ska starta i SöderhamnsNytt snart, "Unga föräldrar". 
Peace 


Jag har fått en "room-mate" och han gillar saker som denna bilden innehåller. Därför blev jag inte särskilt förvånad att den var sparad på min dator. Trevligt med sällskap också, men jag borde ha en större säng.


you slip into a dream

Ett samtal/En intervju med mitt sjuttonåriga jag
- heartbroken seventeen year old me.

Hej Frida, kul att ses! Hur mår du nu för tiden?
- Tjaaa .. jag känner mig lite som en fisk på land. Kippar efter luft och försöker nå dit jag hör hemma, men jag sitter liksom fast för jag är inte gjord att ta mig någonstans på land. Jag är gjord att leva i vatten och jag har inte ens krafter att ta mig tillbaka. Känner att jag börjar torka ut, hjärtat känns liksom dött, det får ingen näring. Men jag har några fina fiskvänner som brukar simma till vattenbrynet och be mig hålla ut, förklarar att det kommer att lösa sig och ger mig råd hur jag ska agera. De får mig att må bättre, men smärtan håller i sig.

Vart känner du att du står i livet just nu?
- Jag känner mig som en forward i en lagsport, med målet i sikte om man säger så. Känns som att jag har mina drömmar så nära så det är inte sant, men en vis kvinna sa att jag skulle ha tålamod senast igår. Det känns som om jag för en gångs skull verkligen vet vart jag vill, vad jag vill och varför jag vill det. Jag är också fantastiskt motiverad till att göra saker för min skull och till att förverkliga saker jag alltid viljat göra. Så jag känner att jag står väldigt långt fram. Det känns som om jag är i slutet på en mognadsprocess och att jag nu börjar hitta mig som den .. kvinna jag faktiskt är. Grymt va?

Hur ser du på framtiden?
- Den känns plötsligt väldigt ljus även fast den ändå känns väldigt mörk och ensam. Fast jag har människor runt mig hela tiden som hittar på saker med mig och som vill hitta på saker med mig och som jag har planerat att hitta på saker med känner jag mig ändå ensammare än någonsin. Det sitter liksom inuti, det är tomt. Jag har iofs valt att vara ensam, det är ju inte så att jag inte blivit erbjuden att slippa det om man säger så. Men jag är hellre ensam om jag inte får vara med den jag verkligen bryr mig om. Framtiden var det ja .. jag hamnade ur spår litegrann. För första gången i mitt liv ser inte jag på framtiden på samma sätt, jag känner att det här är en tid där jag får ta det som det kommer. Jag vet att detta är mitt 18års-år, nittioetternas år, vilket betyder att det kommer att partajas som aldrig förr! Efter det här året måste de döpa en drink eller nåt efter mig - det känns passande.

Om du skulle beskriva dig själv med tre ord 2009, vilka skulle det vara?
- Förändrad/utvecklad - jag är en helt ny människa inom mig. Jag har släppt på så mycket saker jag bärt med mig innan och jag kommer absolut att ta det lugnare i skolan, inte hamna i mer gräl eller strul, eller stressa fram resultat. Frida kommer att ta allting med ett cool-lugn som ni aldrig sett tidigare. Vänta bara. Jag är inte den jag var.
Modig - jag har det inom mig. Jag är som som ett lejon, jag har ett lejonhjärta nu. Detta blir ett riskfyllt år, men jag vet hur det är att förlora hela sin värld. Det vet jag alldeles för väl och jag är inte rädd för det längre.
Omtänksam - vilket jag bär med mig från 08. Jag bryr mig oftast om andra mer än mig själv och sätter alltid de jag bryr mig om i första hand.

Vad är du rädd för?
- Mörker, småkryp, insekter, spindlar, trånga utrymmen, listan kan göras .. inte jättelång men en bit. Men jag tror inte det är det som är grejen, jag hatar att tappa kontrollen över saker. Jag är en ensamvarg, verkligen, men jag hatar samtidigt ensamheten i stunder som dessa. Så man kan säga att ensamhet är min bästa vän, men också det jag är mest rädd för.

Vad har du aldrig tappat tron på?
- Kärlek. Faktiskt och ärligt, kärleken är det enda som kommer tillbaka när det väl gått förlorat. Jag vet att det är ett rent helvete att gå igenom livet när man just förlorat det men kärleken finns alltid där. Jag har heller aldrig tappat tron på min fantasi eller kreativitet, jag är för bra för det helt enkelt. Egocentriskt men ärligt. Jag är alldeles för kreativ och fantasifull för att jag ens skulle kunna tänka tanken att jag inte klarar någonting som har med det att göra.

Vad är det finaste någon kan göra för dig?
- Hålla mig hårt när jag behöver det som mest och när jag behöver det som minst. Att spontant visa att du tycker om mig och berätta det. Säga det högt, ljudligt. PRATA UT DET. Jag är ingen jävla tankeläsare. Så ni som vill bli min pojkvän, berätta att ni tycker om mig och varför ni gör det. Den enda gången jag verkligen tappar tron på mig själv är när jag är fruktansvärt kär i någon och bara ger och ger, men aldrig känner att jag får någonting tillbaka. Fast jag får det i tysthet. Och det är ju ingenting jag vet om.

Så, jag märker att du börjar bli lite otålig. Du pillar med pennorna på ditt block och det syns i dina ögon att du vill se på One Tree Hill. En sista fråga, vad ska dina barn heta när du får barn?
- Hah, den frågan var inte lik alla andra. Meja och Linus. Isolde, Sunniva, Tula, Embla, Nora och Lilja är också favoriter. Bara tjejnamn på slutet jag vet, men Linus är speciellt för mig. Får jag en son ska han döpas till det. Och just nu är Meja favoriten av alla tjejnamn.


Skål på dig Polarn!
- Ja, skål på dig med.


Twilight next


some artwork.

Iallafall, pyjamaspartyt igår var verkligen toppen. En massa prat och mys med några av mina allra finaste tjejer! Det finns mycket jag måste ta tag i, mycket som behövs redas ut och jag antar att jag bara är för rädd för att göra det. Efter fikat idag med Sofia & Malin så har jag verkligen förstått att jag inte kan hålla på som jag gör nu, så snart ska jag ta tag i allting. Snart. Alldeles för rädd att släppa taget än, men jag jobbar iallafall på det nu. Alldeles strax ska jag, Sofia, Elin & Lisa åka ner till Gävle och titta på Twilight. (y) Känner att jag behöver någonting kul och någonting som distraherar mig, och då är väl en kärleks/vampyr-film alldeles kanon! Jag & Timmy såg Wall-E igår, underbara film. Så fruktansvärt söt och så .. romantisk! Nu menar jag filmen, inte sällskapet, även fast det var ett väldigt sött sällskap med. hihi.

Peace!
- Nu är jag redo för vampyrvääärlden. Wiho.

(y)

Tummen upp för pyjamasparty,
och tummen upp för världens fulaste bilder på Louise! haha, sötnosen min :))
Iallafall, jätte trevlig kväll, fortsätter imorgon med att träffa andra vänliga ansikten för fika på Furan.
Peace!







Passion

 

Jag ser i dina ögon hur du brinner för musiken och jag älskar att se den passionen och den glöd som springer ut i dina fingrar när du sätter dig med gitarren. Jag älskar att se din koncentration, tungan på sne och jag älskar att se ljuset i dina ögon när du pratar om musik som du har gjort eller andra har gjort. Viljan att prata om den men ändå den där lilla glimten av att du är generad. Jag älskar att se dig göra någonting du är så passionerad att göra, jag vill att du ska veta det. Det är det som gör dig så vacker.


a little black cloud

Imorgon ska jag ha flätor i håret och krypa ner i min tjejiga (men dock svarta) Hello Kitty pyjamas jag fick av Timmy i julklapp, sen ska det ätas godis och snackas skit med åtta av mina fina tjejer. Hihi. Shiiit, ska ta sista gardacil-sprutan imorgon också, fan, den förra som gjorde så sablans ont.
Här kommer det lite bilder:


En snabb skiss på designen till Timmys tröja.


Bara nåt jag målade.

Och ni som inte förstår varför det är suddigt på vissa delar av bilden, det är för att jag eller kameran (mest kameran, hehehe) lägger skärpan på ett ställe och inte vill lägga på hela bilden. Peace!


about clothes and who you are

"Den enda regel som finns är att inte vara tråkig eller klä sig sött hela tiden. Livet är för kort för att man bara ska smälta in" Sagt av: Paris Hilton

Kanske håller med, kläderna blir ju en sorts konst över vem man är. Och vi har ju bara ett liv här och nu.

"Working nine to five, what a way to make a living"

Nja, så är det kanske inte riktigt. Men idag ska jag jobba, för första gången på hela lovet. Blir lite streetstyle, eller gatspan som ni kanske känner igen det som. Jag och Pontus har faktiskt en hel lista på saker som ska göras, och en hel del saker på listan som ska läggas till. Problemet just nu är att folket verkar svika oss, eller mig framför allt. De liksom .. svarar inte när jag försöker få tag på dem ;O haha! Men det ska bli kul att bege sig ut bland gulliga tanter idag, oja, det är de som står på schemat idag. Inga yngre hotties den här gången, nu är det den äldre generationen som ska få vara med. Justja, jag kom på såhär på morgonkvisten att alla mina block är slut .. hm. Hur ska jag lösa det här nu dåååå?

Mitt huvud är fullt av idéer nu också. Som vanligt kanske, men nu är det faktiskt ganska smockfullt. Det är mest framtidsplaner och jag har kommit på en pretty bra idé om ni frågar mig. Jag tjänar ju faktiskt ganska bra med pengar och i februari har jag betalt av datorn, så då får jag hela mitt studiebidrag igen på 1050 kr, och då ska jag börja lägga undan så mycket jag kan av lönen varje månad. Och spara det, ända tills jag går ut trean på gymnasiet. För vet ni vad jag ska göra då? Då ska jag besöka alla de där platserna jag alltid velat åka till! Och förrhoppningsvis har jag bra med pengar då, och har jag räknat rätt, ska inte det bli ett problem. (; thihi.

Aja. Måste gå och "volume-mastra" håret.
Pusselipuss

Nightmares becomes the truth

Jag drömmer inte mardrömmar längre men jag gjorde det ofta som barn. Jag kommer speicellt ihåg en dröm när jag var i en skog. Tänk er att jag står med ryggen mot ett gammalt ruckel till hus, med en sjö på min vänstra sida och längst med den sjön löper en grå stenmur. Det är höst och jag har känslan av att behöva fly och är skräckslagen och så rädd så jag vet inte om man kan bli räddare. Bakom mig hör jag hur den onda häxans skratt ekar genom skogen och jag hoppar upp på muren och börjar springa på den, fortfarande med häxans skratt jagandes i hälarna. Jag springer och springer, genom alla årstider. Ser i ögonvrån hur höstens löv försvinner från vattenytan och isen kommer, sen blir det vår och den smälter men när jag vrider på huvudet och tittar tillbaka för att se hur långt jag kommit är jag tillbaka till början av muren och det är höst igen. Varje gång jag tittade tillbaka när jag sprang på den där muren var jag tillbaka i början igen. Och den där onda häxans skratt ekade i huvudet på mig hela dagarna när jag var barn och den där drömmen förföljde mig längre, jag drömde den flera, flera gånger. Skratta inte, det var faktiskt hemskt!


Varför får jag inte drömma mardrömmar längre? Det är som att häxorna och monstren i mina barndoms mardrömmar plötsligt är vissa människor i det här livet, eller vissa delar i det här livet. Som kärlek och ondska, and so on. Så vad var våra mardrömmar? Var de några slags förberedelser på vad som komma skulle? Att livet inte blev enkelt när barnbenen byttes ut mot två som får stå ut med konstant rakning och solariestrålar. Det känns som att nätternas rädsla liksom är utbytta och mardrömmarna pågår under dagen istället. Att natten istället blir ett gömställe istället för ljuset som vi sökte när vi vaknade kallsvettiga pågrund av mardrömmen om nätterna. Plötsligt finns inte problemen och det läskiga i drömmarna längre, utan ju mer vi börjar bli en del utav dem, desto tydligare blir det att mardrömmarna och våra andra drömmar står här rakt framför oss.

Ja, det var väl det jag hade och säga idag.
Senare blir det bandy, förhoppningsvis.
Sen ska jag väl göra det jag gör varje kväll nu för tiden. Titta på One Tree Hill för att jag är rädd för att lägga mig ner och sova, måla lite och grunna över mitt liv. Låter det kul? Nä, det tycker inte jag heller. Börjar bli ganska ensamt.
Peace!


Louise är en pärla!


Enjoy my creativity


Han är söt eller hur? Det där är alltså min första design på en tröja, en liten gubbe som är lite halvarg. Kände mig lite halvarg sådär en dag och då dök han upp! Det är kanske inget mästerverk, men jag begav mig inte ut på något djupt vatten heller. Ser fram emot att utvecklas och måla fler, det var faktiskt ganska svårt att måla på tyg, men det gick helt okej. :)

  
Klickbara bilder för större storlek.
Första bilden är på tröjan när jag har den på mig, knäppt i en spegel så texten är spegelvänd, ;p haha. Sen de andra två bilderna är på fotoskrinet som jag gjort själv av en chokladask. Har lagt i svart tyg och klätt resten med svart papper och använt eltejp (; hehe. Framsidan tycket jag blev riktigt snygg och den visade sig bli grymt praktisk.


I love it, men jag är fan inge bra på att måla händer.

happiness becomes a huge part too

Det som står nedanför det här stycket är ett inlägg från min Bilddagbok, ett inlägg som blev mycket uppskattat, så för de som inte har en bilddagbok eller inte har läst det så lägger jag upp det här med.

Sometimes pain becomes such a huge part of your life, that you expect it to always be there, because you can't remember a time in your life when it wasn't. But then one day you feel something else, something that feels so wrong because it's so unfrimiliar, then at that moment you realize you are happy.

Vi längtar alla efter att vara lyckliga, inte sant?
Jag har tänkt på det, kanske lite för mycket. Antagligen lite för mycket. Iallafall, varför kan vi inte känna lycka över saker som tidigare varit det bästa vi visste innan någonting annan eller annat tog över? Jag kan inte det. Jag måste ha ett problem att släppa tillbaka någonting, när det en gång blivit ersatt av någonting annat. När jag märkt att man kan känna en annan lycka, på en helt annan nivå, och när det går förlorat, blir ändå det man var lycklig över innan på något vis obetydligt. För att jag vet att det finns någonting mer. Jag vet att det finns någonting som höjer sig över det där. Olika nyanser av rött, hur ofta har inte jag använt mig av den meningen? Kärlek finns på så många plan, men det är endast ett som kommer att göra dig lycklig på riktigt. Och det är när det blir rätt, när man hittat rätt. Man kan känna kärlek till ett djur, till en vän, till en sport, till någon man älskar, man kan känna kärlek till mycket. Det är bra att den känslan kan ta över så många saker och väga upp så mycket negativit. Men vet ni vad? Jag tror helt seriöst att jag är för ung för det här. Jag är sjutton år gammal och sitter och funderar på hur man ska väga upp en lycka som gått förlorad. Jag är sjutton år gammal och funderar på hur jag ska kunna bli lycklig av saker som just nu känns obetydliga. Men det är kanske tur, att jag blott sjutton år gammal, vet att det finns en lycka att kämpa för. Precis som vilken människa som helst kommer jag aldrig sluta kämpa för den, och det tror jag inte att ni kommer att sluta göra heller.

life goes on and on

Innan det nya året slog till så sa alla: "bla bla bla .. nu hoppas jag på ett ännu bättre 2009!".
Folk brukar ofta pika på att jag säger "alla" om jag bara upptäckt det på några få ställen men, många då. Många säger vi. Jag hoppas att mitt 2009 blir lika bra som mitt 2008, och jag hoppas att jag får tillbaka allting som jag förlorade i slutet av 08. Men jag kan inte säga att mitt nya år började speciellt bra, och jag kan inte säga att jag har ett speciellt bra år såhär långt. Fem dagar, tänker ni. Fem skitdagar, säger jag. Det har gått fem dagar och det betyder alltså att jag bara har 360 dagar kvar, precis som ni. Fan, känner ni inte att det går fort? Det går så jävla fort.

Jag har gått exakt halva tiden på min gymnasieutbildning men jag vet inte .. jag är nog mer redo än någonsin att bege mig ut i världen men ändå inte. Jag tror inte att jag kommer att vara redo att lämna min familj, min klass, mina vänner och allting jag byggt upp här runt omkring. För livet jag har här är ingenting jag egentligen är trött på. Jag har det bra, med vänner och familj, det enda jag inte har är möjligheten att fortsätta utvecklas inom det jag vill åstadkomma. Jag vill inte säga att Söderhamn är "en stad jag vill lämna fort som fan för här finns då fan ingenting". Men det är här det finns. Söderhamn är en del utav mig och på något vis måste ju staden ha hjälpt mig att bli den jag är idag. Staden och dess invånare. Men jag tycker inte att vi ska skylla Söderhamn för de vi är, även fast staden är en del utav oss. Vägarna har vi valt själva. Och snart är det dags att välja ännu nya vägar och pröva våra egna vingar. Ett och ett halvt år kvar.

Peace


Min nya hobby. Designa tröjor.

trembling steps

Idag gav jag ingen som helst hänsyn när jag satt på bussen utan spelade Nickelbacks "Gotta be Somebody" och Pinks "Glitter in the air" för fulla muggar i mitt lilla headset så folket framför vände sig om. Jag diggade så hårt att jag ville ställa mig upp och hoppa på sätet, men jag kände att jag var lite för gammal för det. (Dock är jag inte för gammal för att planera ett ascoolt pyjamas-party med Isabelle, Sanna & Ida, maybe några fler) Kreativiteten bara kliade i fingrarna på mig på bussen och inatt. Jag har planerat spel, historier, partyn, skissat och inspirerats av One Tree Hill och musik. Åh, musik musik musik. Jag är verkligen en allätare när det gäller musik. I don't give a damn om det är Britney Spears eller James Morrison som sjunger, är låten bra ja, då är Frida glad! Nu ska jag fortsätta gå igenom de hundratals foton jag knäppt under helgens kommunmästerskap i Futsal, tusan att man inte hade råd att köpa ett objektiv med zoom. Det hade jag behövt, men det blev några fina bilder ändå!
Peace


Jag vill jobba nuuuu. Blev lite jobb under 2008, låt bilden tala för sig! :)

back to lonely

Vi en sådan här tidpunkt i livet trodde jag att jag skulle ha mer att säga, eller iallafall mer att skriva. Men jag känner mig mest tom så det blir lite prat om allt och ingenting idag istället. Det enda jag kan säga är det här:


Jag ska aldrig mer lyssna på Lars Winnerbäck.

Jag ska aldrig mer se en Beck - eller Wallanderfilm.

Jag ska radera "Domino" från datan, för nu vet jag att vi aldrig kommer att se klart på den.

Jag ska bränna ut alla bilder på cd-skivor och packa ner fotona i kartonger.

Jag ska riva ner min "A wall of memories" eller byta ut allt, minnena gör ont nu.

Jag ska packa ner mitt halsband i asken den hörde hemma, och kika på det ibland och aldrig glömma bort att det ligger där.

Jag ska glädjas åt allting som var bra.

Jag ska glädjas åt att jag har en av världens finaste vänner .


Så, back to allt och ingenting. One Tree Hill gör mig glad, choklad får mig att må illa, jag har massa planer till ett alldeles speciellt party, jag längtar efter Malin Mickelsson och jag är sugen på att jobba. Imorgon blir det KM och att fota litegrann, jag hoppas att jag får hänga med mitt lag, så att säga.
Puss

Blue like the sky


Ibland är himlen väldigt fin. :)
Det ser liksom ut som att det händer någonting och den blir som en tavla av monet, färgerna leker.
Colour in the wind


Lär mig lite Photoshop också genom att leka.

Peace :)

RSS 2.0