Fridas värld bland tankar och ord. -

Vill-ha-begär


Men så sjukt dyra.
Jag ska åka till Skokanonen, köpa mig ett par svarta tygskor för 200 spänn, åka till Barnens Hus och köpa nitar plus en sån där maskins om man trycker fast dem med, sen ska jag köpa svara resårband och så ska jag fan göra de där skorna helt själv. Smart va?

Haha?

" Som ni märker används brun utan sol flitigt. Tydligen tycker dessa människor det är vackert att se ut som om man doppat ansiktet i en stor skål lösbajs. Läpparna målas också ljusbruna för att så mycket som möjligt uppnå liknelsen av ett ihopdraget anus. "

Vissa kan verkligen konsten att formulera. Jag skrattar så tårarna sprutar. Min dåliga humor kanske, men jag tycker att det där var en sjukt rolig analys av en fjortis. Samtidigt tycker jag det är elakt gjort. Men det gav då mig ett gott skratt iallafall. Läs mer här: http://sverigessamstasida.se/fjortisar.php

Dream on


Ett steg framåt.

Kan ge två steg bakåt, flera steg framåt eller ingenting. Ingen förflyttning, ingen förändring, ingenting. Idag gav det mig ännu ett steg framåt men jag skjutsades också två steg bakåt samtidigt som jag inte kom någonstans. Låter det komplicerat? Det är det faktiskt inte. Det skulle ske någonting, på så vis tog jag redan ett steg framåt, det skedde ingenting och jag hamnade två steg bakåt, samtidigt som det därför inte skedde någonting och jag på så vi stod kvar, men jag tog också några steg framåt eftersom andra saker bestämdes samtidigt. Så just nu är jag alltså ett steg framåt, minus två steg bakom och plus ingen förändring och några steg framåt. Vad blir det tro? Tja, jag skulle säga att det blir ett steg framåt ändå trots allt. Puss!

.

Och alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel.

<3


Världens bästa glädjepiller. Min älskade snygging.

Babies.


Svar: Nej. Jag kunde verkligen inte motstå.

I'm sorry

Full rulle hela dagarna långa.
Uppdatering kommer. Puss på er så länge!

Let's give it a try


- Man skapar sin egen lycka.

Jag satte cidern i halsen och nickade ivrigt till orden som gav mig en ordentlig käftsmäll, ett uppvaknande och en liten gnutta mod. Man skapar sin egen lycka, sin egen framgång, vill man att någonting ska hända så är det upp till en själv att få det att hända. Jag vet det, jag är medveten om det och det har alltid varit någonting som jag har sagt, men i sjukt lång tid har jag gått och gömt mig bakom min egen rädsla och tänkt att om det är meningen, ja då kommer det till mig istället. Inte ska jag behöva ge mig ut, inte ska jag behöva butta ut min egen båt från fast land och bege mig ut på öppet hav. Nä nä, inte jag inte. Det jag vill ha, det kommer om det är meningen. Så slipper jag bli sårad på kuppen. Men sanningen slog mig på käften, om jag vill ha någonting får jag ta det och ursäkta, men när har jag varit rädd för att ta vad jag vill ha tidigare? Dags att dra fram det där modet ur sin gömma kanske och försöka. Friskt vågat hälften vunnit. Tjo, nu försöker vi!

Holly & Petra







H&M goes party


Idag kör vi H&M.
Jeans från H&M, linne från H&M och till det en MCjacka i skinn från H&M och ett par pumps. Armbanden är från diverse ställen. Till exempel Lindex, London och Turkiet. Nu är det party!

Beautiful night sky


När jag dansade som vildast till Kelly Clarkson och Lars Winnerbäck mitt i vägen längst klossdammen vid halv tolv såg det ut såhär. Jag lovar, jag var ful, (med ett L) jag var glad och jag tyckte att natten var oerhört vacker just där, även fast jag ser sur ut på bilden. Jag klev på bussen, stirrade ut i mörkret och lyssnade på mer Winnerbäck och när jag hoppade av i mörkret nedanför mitt hus lyckades jag skrämma ihjäl en jäkla full Wille Åker. Han skrek och jag skrattade och vi pratade en stund innan vi skiljdes åt.
Och förresten, vill ni veta vart jag har hämtat glädjen ifrån? Isfolket. Jag känner mig som Sol i Isfolket. Jag vet att min sprallighet och glädje finns där inne och böckerna har låtit det komma fram lite med hjälp av den underbara häxan i berättelserna. Ibland kan jag vara sådär strålande glad och ibland .. är jag lite mer ledsen.

En liten kvällspuss

Började jobba en och en halv timme tidigare imorse och fick jobba över tre, så jag missade fotbollsträningen men tog mig en löprunda när jag kom hem. Nu blev det så bråttom att jag missade bussen men tur nog att jag har Lisa i familjen som kan skjutsa mig in till Mallan! Peace


Where love grows



"In my opinion Love is the one thing and the only thing one can never measure and never trade." Enligt min åsikt så är kärlek det tinget och det enda tinget som aldrig kan mätas och aldrig bytas. En indisk, sjuttonårings åsikt och jag hade min klar. Jag visste vad jag tyckte då, när jag var så fruktansvärt kär och hade en som älskade mig lika mycket tillbaka vid min sida. Nu när vi tar upp det här samtalsämnet så kan vi diskutera lite bättre och jag försvarar inte längre kärleken med all min kraft som tidigare. Jag tycker fortfarande att kärlek är det viktigaste här i livet och ja, jag tror fortfarande att det är meningen med livet men nu har jag sett alla sidor av den.

De där två halsbanden köpte jag i Göteborg.
Nu ska jag kränga av berlockerna från sina läderband och dona lite med mina smyckesgrejer. De ska få turas om att hänga i en silverring i en lång silverkedja runt min hals för att påminna mig om att kärlek och hopp, det hör ihop. Never give up. Ha hopp. Och tro. Nu ska Frida gå i lite mer kreativ terapi, som vanligt. Jag är då en trasslig människa jag hörrni. Att ni står ut med mig (;

Och till den person som kommenterade det förra inlägget anonymt.
Tack. Från djupet av mitt hjärta, verkligen tack.
Det var ett plåster på många sår och det gjorde mig lite mer hel.
Jag vet inte vad jag ska säga, så rörd och så tacksam är jag.
Tack. Tack. Tack. Tack.
<3

Ett bävande hjärta


Jag har alltid haft en stark livshunger.
Och i de flesta fall har jag alltid haft en stark livsglädje, men på senare tid har jag tappat glöden och den har en tendens att svalna bra ofta. Men livshungern, viljan att ta sig vidare, att uppnå saker och att känna att jag lever, den finns där och det svalnar inte. Det här gör att jag blivit en kluven människa. Inte lika glad, men ändå med en stark vilja och hunger för att uppleva saker. För att leva. Ändå har jag tappat glädjen.
Jag förstår inte.
Livshungrig men utan livsglädje.
Men som sagt, det har hänt mycket det här året.
Så det har väl sina förklaringar.

Working nine to five?

Puuuh.
Blev bra många timmar till på jobbet igår kväll då jag ryckte in och sprättade öl, hällde upp whiskey, serverade, plockade in och städade när alla golfare hade lill-lördag. Så åkte jag hem och klev upp några få timmar senare för att infinna mig på jobbet igen och nu är jag helt slut. Min säng ser så fruktansvärt inbjudande ut och jag tror inte jag klarar av att motstå. Godnatt! Vi hörs senare!

Sex, drugs and rock n' roll.



Jag är väldigt mycket H&M idag.
Därför var det väl väldigt passande att den nya katalogen damp ner i brevlådan idag. Imorse klev jag upp halv sju efter en sömn på två timmar, hoppade på bussen och spenderade tiden fram till tolv med att bli itutad att jag inte ska dricka eller ta droger innan jag kör bil, som att jag inte visste det? 600 spänn fick jag betala för kalaset också. Vandrade runt på stan en halvtimme i väntan på bussen, gick ut med hunden och nu ska jag strax iväg och jobba. Jippie. Hemma vid halv tio.

Puss på bästa!


Jag saknar min klass.
Det är det enda bra med att skolan börjar igen om fyra veckor. Då får jag spendera största delarna av dagarna med ett tjugotal fantastiska människor, mysa i medias soffor och sucka över "samling MP...3!" Sista året på gymnasiet, sen skiljs vi åt och det kommer bli fruktansvärt vemodigt, det känner jag redan nu. Men innan dess ska vi klara ett sista år, tåga genom staden med största glädje och hinna vara fulla tillsammans många, många gånger.
Det här är förresten Mr Bush i egen hög person,
men han var lite stel i personligheten måste jag säga.

Trodde jag ja.


My heart can't possibly break when it wasn't even whole to start with.
Jobba ikväll igen, åter hemma vid halv tio och då tänker jag lägga mig ner och dö eller någonting. Bra va?


Face down in the dirt


För att visa vad jag har gjort de senaste nätterna.
Målat, skrattat och varit väldigt trött. Känns lite tomt nu.

När kreativiteten slår till


Såhär blir det när jag får en kick av kreativitet.
Då måste jag skriva skriva skriva och då skriver jag på det som finns tillgängligt och denna gången var det H&M som fick stå för underlaget. Jag kan också berätta att det ligger ett trettiotal servetter i min byrå, fulla av kråkfötter. Så blir det ibland när man inte har så mycket annat att sätta ord på.

You oughta know


And every time you speak her name, Does she know how you told me you'd hold me, Until you died? But you're still alive. Bambambam. Det rör mig inte i ryggen, men i hjärtat gör det ont. Jobba kväll. Hemma igen vid halv tio.


Jag är halvblodsprinsen


Nu går vi på bio i ett linne och en svart jeanskjol från H&M.
Tightsen är svarta, armbandet är fullt av nitar och skinnjackan är svart i MCmodell.

Me and my darling


Ikväll ska jag dejta Harry, men jag måste dela honom med syster och alla andra biobesökare. Jag är så förväntansfull så det är inte sant eftersom jag är vansinnigt galen i böckerna, men Isabelle sa att de glömt bort själva historien om halvblodsprinsen i filmen och några delar som faktiskt är ganska viktiga. Men jag tycker det ska bli enormt roligt iallafall! Som jag har längtat. Nu blir det iallafall en liten löptur, sedan får vi se om jag ska fortsätta måla Bullens rum och senare blir det bio. Peace

Light as a candle


Jag känner mig lite obekväm för jag brukar inte vara såhär ljus i klädseln. Svart, grått och mer mörka, jordnära nyanser brukar jag använda mest och om jag har någonting ljust på mig har jag alltid någonting mörkt till, men nu är jag bara ljus. Men det ska väl gå bra att vara lite ljusare ibland också och visst är shortsen snygga?

At Bun's place tonight


Internet. Vem var vi och vem är vi nu?


Mitt första community på internet var Lunarstorm.
Jag måste ha varit runt elva-tolv år gammal och hade säkert fem, sex stycken olika krypin med olika kreativa och mindre kreativa namn. Jag stannade dock på ett och där spred jag allt jag ville. Bilder, texter, känslor och så vidare ända fram tills jag var .. fjorton, femton ungefär. Det är också i denna tidsålder som bilderna över hör hemma. Iallafall, när jag för första gången klev över tröskeln till cyberspace, på den tiden då vi inte hade bredband och jag fick kämpa mig till en halvtimme framför burken, så kändes det som en helt annan värld. En värld där man kände de man egentligen inte kände och kunde visa sig på ett annat sätt än i skolan där man gömde sig för de större barnen och tjejerna med klackskor. Nu är det en del av uppväxten att ta del av den världen.

Det är en del av uppväxten att läsa om andras liv, att fläka ut sitt sexliv i olika listor, att begrunna andras bilder, att få sina egna bedömda, att skapa ett intresse kring sin vardag och någonstans på vägen få en stämpel beroende på vem man är och framför allt: Hur man ser ut. Tanken på vem man var sket man i under min Lunarstormtid. Allt fokus låg på hur man såg ut, därifrån blev man bedömd. Mellan - och högstadietiden var ett enda virrvarr där fokus låg på utseendet på nätet och trots att vi visste att vi blev bedömda, att det var tanken, att stämplarna fanns, så valde i stort sett alla att pluta med läpparna framför webbcam eller att göra peacetecken framför pappas nya digitalkamera eller att bara le lite blygt. Trots att vi visste att man blev en fjortis om håret var rakt och sönderblekt, om läpparna var täckta med ett lager ljus foundation, trots att vi visste att ett emo hade tuperat svart hår, svart kajal, piercingar och svarta kläder med några plagg i en knallig färg som bröt av, trots att vi visste om alla stämplar, trots att  vi var medvetna om dem och sättet vi valde att klä oss så försökte vi rymma från den där stämpeln när vi vällagt upp den där bilden och blivit placerade. Ingen ville vara emo eller fjortis, ingen ville vara en brat, ingen ville vara en tönt, ingen ville vara en hippie. Vi ville vara oss själva och någonstans ville vi bli ihågkommna som oss själva, men internet hade en värld där det blev upp till alla andra att bedöma vilka vi var menade att vara.

Internet är en av bovarna som gjort det lättare att få den här stämpeln som sedan placerar oss i ett fack. Framför allt under högstadiet. Under högstadiet ska man besegra, övervinna och klättra på rangstegar och mitt i allt ska man finna sig själv. På gymnasiet är det annorlunda och mycket beror nog på att alla växt på sig. Vi har fler år bakom oss, fler erfarenheter och så vidare. Men internetvärlden följer med oss och där har vi också gått vidare. Blivit medlem på en ny sida och kanske startat en blogg. Vi fortsätter finna ett sätt att visa upp oss, att hitta en intressant punkt i våran vardag och på så vis bli värderad på ett annat sätt. Nu söker vi bara den sociala känslan, det där med bedömningen ligger inte kvar på samma sätt och det som är bra, är att när det kommer till gymnasieåldern, så kan vi alla gå vidare. Skaka av oss våra stämplar och bestämma om vi vill ta med spöket från högstadiet. Om vi trivdes som den vi blev satt att vara eller om vi vill visa en annan sida som stämmer in bättre.

Jag har min Lunarstormsida kvar.
Jag har till och med valt att uppdatera mitt foto och för ungefär ett och ett halvt år sedan la jag in lite nya bilder. Jag bloggade där också, i dagboken som det då hette, och jag har en hel del tankar och åsikter där som jag känner kan vara till nytta någon gång. Några spöken vill man spara, andra radera. Jag trivdes nog ganska bra med den jag var under högstadiet. Hon som kände alla. Sportfånen. Hon som inte brydde sig speciellt mycket om saker hon ansåg oviktigt. Hon som var noga med att göra det som kändes rätt. Någonstans förändrade internet, msn, lunar, bilddagboken och andra mysiga små sidor mig till en bättre person. Jag fick fram den jag ville vara där. Jag gillade att stå i centrum, att synas, att bedömas och att skriva. Det passade mig att vara där. Men det kanske inte passar alla.

Borta bra men hemma bäst


Imorse lämnade vi Götet, värmen och svininfluensan bakom oss och nu är jag hemma. Jag har hunnit se otroligt mycket fotboll, shoppat, ätit, druckit, flängt, gått och jag har till och med lyckats få ett kusinbarn under tiden. Klockan 04.45 imorse föddes en liten Holly, och jag är så omåttligt stolt så det är inte sant. Förutom det så har jag har sovit i en underbart skön säng, gått sju våningar varje dag och spenderat bra mycket pengar.
Har ni saknat mig?

Dock har jag inte kunnat fly från vissa saker som jag hoppades att jag kunde lämna hemma en stund, men tankar följer med. Tydligen. Annars har jag hunnit boka biljetter till Harry Potter på söndag (ÄNTLIGEN) och nu ska jag färga håret och imorgon ska jag träffa min bästa vän. (ÄNTLIGEN). Vi hörs lite senare, nu måste jag packa upp och som jag hatar det.  

Ciao

Nu har jag packat alla kläder och konstaterat att det bara är svarta, vita och gråa plagg. Kamerabatteriet är på laddning. Jag har hunnit skrämma upp Lisa över att jag ska köra första biten. Jag har checkat mailen, facebook och bilddagboken. Laddat min Ipod. Läst mina favoritbloggar en sista gång. Jag har för en gångs skull lyckats packa tandborsten och jag känner att jag har läget under kontroll. Hejdå allihopa. Nu blir det Göteborg fram till fredagkväll. Miss me.

En sista grej.
Petra, håll mitt lilla kusinbarn inne i magen tills jag kommer hem.
<3

I miss you

 
Det är först nu jag har börjat känna hur det värker. Det är först nu jag har förstått att det inte kommer att dyka upp några stöttande ord i kommentarfältet, det kommer inte att ringa tre gånger om dagen, det kommer inte att gillas och kommenteras vilt på Facebook och det kommer inte ett sms där det står "Jag är så stolt över dig och jag älskar dig väldigt mycket". Jag hann aldrig berätta klart om London. Jag berättade om när jag misstog Orlando Blooms vaxfigur för en levande människa och hon skrattade och skrattade. Det var ett snabbt telefonsamtal, hon orkade inte prata, hon var för trött. Två dagar senare var det över. Allt. Livet. Skrattet. Det var över. Borta. Det existerade inte längre. Hon existerade inte längre. Det är fortfarande svårt att förstå, men det har börjat lägga sig. Jag känner hur det värker i bröstet, hur allting kan kännas .. fruktansvärt idiotiskt. Men det är väl det enda vi vet om vårat liv. Att det någon gång ska ta slut och att när det gör det så gör det ont. I oss eller i någon annan.

Gårdagskvällen


Försökte fixan någon form av outfit-bild och ja ..
jag hade en svart klänning, nitskärp, svarta leggins och pumps. Håret på sne, lite halvlockigt, bandet från P&L är fortfarande kvar och runt handleden hade jag lite mer kärlek i form av ett armband med hjärtan. 


Jag var kvällens kung, men på Donken blev det suddigt. 


Vid fyra vad jag och fröken Mickelsson hemma hos henne på Öster igen efter pratstunder på stan med en massa människor, ett bevittnande till bråk och några trottoarprotester från fröken M:s sida. Vi drog igång en film och somnade på fem röda, sen vaknade jag titt som tätt av värmen och runt elva när jag ville sova som mest vrålskrek fröken M allt hon kunde, det fanns ingen återvändo, Mallan ville ha frukost. 

Jajajajajajaja. Så känner jag nu.
Löptur nästa. Grymt.

When time flies


En bild på en hund och en röd conversesko.
Motivet bara flyter ihop, flyger iväg, precis som tiden har gjort sedan den här bilden togs. Fyra år har sprungit iväg, flygit fram och där, när jag hade röda, trasiga converse och svart hår, trodde jag kanske inte att jag skulle stå här som den person som jag är idag. Tänk om man visste i förväg vad som skulle hända, tänk om man visste att den där människan man stötte på under den promenaden skulle göra en förändring som gällde hela ens liv två år senare. Eller liknande. Jag och Malin pratade om det häromdagen. Om Gothia år 2005. Om att vårat lag bodde hundra meter från Söderalas dåvarande P15 lag, och att jag inte hade en aning om att deras ena forward, som jag just då inte ens visste existerade, skulle bli min största lycka två år senare. Och min största sorg fyra år framåt. Det är saker man inte vet, som man kan förundras över senare. Skratta åt. Glädjas åt. Som kan ge en klump i maggropen. Som på bilden över. Jag var en jävlig fjortonåring som rymde, som umgicks med fel folk, som alltid bar mjukisbyxor och svarta kläder. Som fortfarande inte sminkade sig, som hade färgat håret svart, som skötte skolan, som hade väldigt bra betyg, som hatade tyskalektionerna, som charmade de flesta och som inte hade haft några långvariga kärlekshistorier. Vem är jag nu? En snart myndig .. kvinna? Med rött hår, jobb, toppenbetyg, ett långvarigt förhållande i registret, två korta, växt ungefär en decimeter, vet vad hon vill. Påväg framåt. Nu finns det ingen bild på en hund och på en röd conversesko.
År 2009 finns hunden kvar och conversen står i garderoben,
men det är inte samma person.

Och om fyra år är det år 2013.
Och vad finns det då för bild att förundras över?
Och hur ser livet ut då?

Ey .. jag vill bara vara Frida.

Jag ändrade min status på msn till "inte vid datorn" och ändrade visningsnamnet till "Frida - ute & går". Allt för att intala mig själv att jag borde ut och gå. Nu. Röra på mig. Få lite luft. Det tog 15 sekunder innan jag ändrade tillbaka till "Frida".

Let me find my path back


Alla människor som älskar mycket, får också mycket sorg.

Hide behind the spots


<3


I got spots in my face

Har jag berättat att jag har fräknar?
Jag upptäckte det förra veckan, de kom fram (eller ploppade upp) samtidigt som jag blev brun. Det är inte många, och inte speciellt stora, men de finns där och när jag kikade runt näsan på min mamma så visade sig att hon också har det. Vi får väl hoppas att de är så "charmiga" som folk säger. Det syns lite på en bild från Bruce Springsteen, vilket jag också upptäckte. Så jag kanske (troligtvis) har haft dem jämt. Gulligt va?


.. gives me what I need



I would always be here for you in the other corner of the world!!!
Your ever loving,

Thiwanka

Underbara, underbara, indiska mailkompis. Ibland får man stöd och tröst från ett håll man helt enkelt inte förväntat sig och det här var precis vad jag behövde idag. Trots att livet är roligt just nu så ligger det ändå saker och trycker, som jag förträngt. Som jag gömt bakom vinglas, groggar, vänner, händelser, träningar och leenden. Som sakta men säkert bubblat upp till ytan. Jag önskar mig saker som jag inte kan få eller som jag inte kan verkställa. Och det jobbiga är att jag måste göra det jag .. måste. Det jag önskar. För att det ska bli bra. Men det är det jag inte vågar. Så jag har hamnat mitt emellan, i ingenmansland och bara är utan att ta mig någonstans. Jag försöker leva mig in i böcker, bloggar, filmer, bara för att få komma bort till en annan värld för en liten stund. Bara för att få upp hoppet på att bra saker faktiskt händer, bra saker segrar och det löser sig. Det som är menat händer och det bli bra vilket som.
Jag har iallafall en person som finns där för mig.
Som tror på mig.
Jag har en objektiv synvikel, i världens andra hörn.
Och det lilla, men ändå stora, är ovärderligt.


:)




Livet är roligt!
Det är det jag har att säga.
Det är roligt och otroligt fullspäckat.
Nu ska jag iväg. Igen. Ovanligt? Inte speciellt.

Hold on

"Jag ska leta tills jag hittar honom och när jag gör det ska jag hålla honom så hårt att han får blåmärken!" Vad jag letar efter? I'm looking for someone to love. Om jag har hittat någon? I just might.

Det är vi som översätter världen



Waynes. Chai Latte. Sofia. Gamla bandyminnen. Skratt. Kärleksprat. Sibylla. Strips. Sol. Mer prat. Planering. Hem. Facebook. Läsa bloggar. Bara vara. Fundera över bibliotekets öppettider. Längta till Harry Potter. Gamla kort på Converseskor. Längta till Göteborg. Känna fjärilar i magen. Tränga bort andra känslor. Sms. Malin. Vi ses ikväll.

True love way


Jag promenerade in till stan och lyssnade på Kings of Leon på högsta volym, träffade Malin och diskuterade gårdagen, käkade glass och cyklade sedan hem och nej, jag trollade inte fram en cykel bara sådär, jag hade min hemma hos henne. Nu har jag tittat igenom alla videos på mobilen och det har gett img en våg av skratt och många glada minnen. London, olika allsångstillfällen under fester, när vi gungar i lekparken, när vi är på Stenö med klassen och filmer från både Bruce Springsteen och Peace and Love, det finns en hel del glada minnen i min telefon. Tänkte ladda upp lite på youtube och visa här någon dag framöver. Men nu ska jag sova för imorgon klockan tolv ska jag dricka Chai Latte på Waynes (ÅH, längtat efter det som en galning) och prata med en saknad vän. Peace

A prayer for the wild at heart, kept in cages



Jag har valt nu.
Och jag har valt att släppa tyngden i bröstet, valt att förlåta och jag har valt att våga igen. För jag tror på det här nu. Jag tror på det här. För en gångs skull vågar jag släppa på motståndet och jag vågar ge efter och om det går åt helvete, så har jag iallafall modet att släppa taget och släppa in. Jag vågar. Jag vill. Och jag kan. Jag har valt nu och det känns så jäkla bra. Det känns rätt och det känns äkta.
Och jag blir så glad utav det att jag knappt kan sova om nätterna.
Det här blir nog bra.
Det här kan bli riktigt jävla bra.

Godnatt!


Bababababapapapa

Jag ser ut som ett troll.
Mitt röda ruffs står åt alla håll och kanter och jag ser sådär småsöt ut men ändå ful. Smålockar hit och dit och en för lång lugg. Sen är det ju den här jäkla färgen. Saltvatten plus sol är inte lika med klar-rött hår. Färgen blir matt och jag gillar inte der riktigt, men jag tänker inte färga en annan färg "bara för att" det är sommar, som många andra gör. Det får vara lite matt och ljust istället! Det ser ut som ett helvete i mitt rum, i mina garderober och i tvättstugan eftersom jag gått loss i sökandet efter en outfit till ikväll. Jag äger så fasansfullt mycket kläder men det finns inte mycket som passar ihop tillsammans, det är en drös av olika stilar, färger, mönster och tyger. Får ta med mamma och shoppa loss i Götet om två veckor. Det jag egentligen skulle komma fram till är att jag ska parta med mina tjejer ikväll, partykvällen igår slutade tidigt eftersom jag är ordentligt sjuk, men nu är det inget som håller mig inne. Så nu måste jag fortsätta med allt. Vad tror ni om leopardlegging, ett svart längre linne och ett vitt över? Ledigt och lätt. Eller? Äsch. Vi får la se.
Peace


Eller kanske det där?

You spin my head right round

Idag ska jag vända på skiten.
Jag ska ta fram alla sårade känslor, all ilska och all smärta jag går runt och bär på dag ut och dag in och vända på det, rikta det mot någonting helt annat, ladda och sen ska jag springa skiten ur mig tills alla känslor är borta. Jag vill få bort all smärta och jag vill vinna derbyt. Sen ska jag supa och glömma en liten stund till. Wie.

I miss the company


Man vänjer sig vansinnigt fort vid saker.

Det är ett känt begrepp att man ofta vänjer sig väldigt lätt med personer runt omkring men att man har fruktansvärt svårt att vänja sig när de inte längre finns kvar. Jag har fortfarande svårt att gå och lägga mig själv, jag blir nästan ledsen för att jag är så van sen tidigare att inte sova ensam och att om jag nu gjorde det så fanns det någon att sova med om jag så skulle ändra mig. I nästan två år sov jag i stort sett aldrig ensam. Aldrig. Slår man ihop alla nätter under den tiden som jag sov ensam så blir det max två veckor och då var min sovpartner utomlands en hel vecka, och det är inräknat i dessa två ensamma veckor. Jag är så jäkla van vid att lägga mig ner bredvid någon, att ligga och prata om allt och inget en bra stund och att säga godnatt och sedan få ett svar från någon som ligger en centimeter bort. Jag brukade kalla det "min bästa stund på dagen", varje gång jag fick gå och lägga mig. Men nu är det liksom .. bara jobbigt att gå och lägga sig.
Jag har inte vant mig vid att vara ensam.
Kanske för att jag aldrig ville vara ensam,
men kanske också för att det ibland måste bli så ändå.

All you single ladies

Jag hoppade av bussen riktigt tidigt imorse, såg väl sådär lagom sliten ut som vanligt och granntanten stod ute i bikini med hunden.
Britt-Marie: Men heeeej! Har fröken varit på nattliga äventyr?
Full av förhoppning ler hon som aldrig förr.
Jag: Nja, körlektion.
Leendet dör och hon suckar.
Britt-Marie: Jahaaaa.

Ledsen att göra folk besvikna, men det är helt enkelt ingen som vill ha mig.
Till och med granntanten börjar bli desperat för min skull. Det är inte bara jag som tycker att singel-livet inte är någonting för mig, har fått höra att jag har varit lagom sur de senaste månaderna. "I två år var du glad, hela tiden. Men nu, nu är du ju en jävla surpuppa." Eh. Tack.


Jag har ju försökt fångat Johnny Depp också, men ja ..
.. ingen fastnar i min högerkrok. Det är synd om mig, så gråt en skvätt tack.

When life moves on and you are left behind


När det blir motigt och livet bara innehåller en drös med snubbeltrådar så lär man sig att krama ur någonting bra ur allt. Det är det jag har lärt mig under det här halvåret, jag har blivit bra på att se det goda i småsaker och jag har lärt mig uppskatta och ta vara på allting på ett helt annat sätt. Jag har kört mig själv i botten, jag har varit sjukt trasig och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle kunna repa mig ordentligt. Men samtidigt så har jag lärt mig väldigt mycket, jag ser allting på ett helt annat sätt och jag tror på att det kommer att bli bra. Jag vet inte när och jag vet inte hur, men jag tycker inte att det är jobbigt längre och jag drabbas inte utav panik. Jag tar det som det kommer och jag blir inte längre förstörd när jag faller tillbaka i allting som varit svårt. För inte så länge sedan levde jag i allt det där, jag tog mig inte upp men nu hamnar jag bara där ibland, och det är ett jäkla steg på vägen. Snart kanske det är borta för alltid, men det är viktigt att jag och alla runt omkring låter det ta tid. Jag behöver tid. Jag behöver stimulans. Jag behöver få känna att jag fortfarande är värd någonting och jag behöver få känna att jag inte är så ensam som jag tror. Någonstans så känner jag att det här, det kommer att bli bra, tillslut. Och att jag kommer att sakna allting med ett leende, inte med en känsla av panik.
Livet rullar på och jag känner att jag hänger med.
Jag lämnas inte längre bakom.

RSS 2.0