Fridas värld bland tankar och ord. -

Life is good


Dagarna är underbara.
Jag solar och badar, umgås med härliga människor, spelar volleyboll, pratar med mina tjejer, äter glass, spelar fotboll och bara njuter. Det händer saker hela tiden, det är därför bloggen blir lidande. Är ute på små äventyr hela tiden och jag älskar det. Livet leker? Ja, det känns faktiskt så. Nu blir det natti natti, halsen gör så förbannat ont och jag snorar hur mycket som helst. Stenö igen imorgon iallafall, skjutsen dyker upp runt 11. Ska försöka sova bort det halsonda tills dess! Peace

Lars Winnerbäck 25/6 2009


I början stod vi nästan längst fram.
Det var tredje gången jag såg Lars Winnerbäck och från första stund ryste jag från tårna ända ut i hårtopparna. Akustisk spelning, bara Lasse, de markerade glasögonen, gitarren och ett vitt, mjukt ljus och tusentals människor. Vi jublade, skrek, skrattade, log och just den här konserten hänförde mig längst in i hjärtat. Det var förtrollande, för det var bara orden. Det var orden som gjorde det. Orden och gitarren, för det fanns bara det. Och Lasse. Konserten blev annorlunda, för att det var orden som gjorde den så bra. Det blev inget röj med musiken men känslan och betydelsen kom fram mycket tydligare och jag tyckte att det var fantastiskt. Oerhört mäktigt. Jag blev svimfärdig mitt i allt så Sofie fick släpa ut mig ur publikhavet och vi satte oss på trottoarkanten på bron, sjöng med och berördes ändå. När han körde "Timglas", "Dom tomma stegen" och "Kom änglar" trodde jag att jag skulle börja gråta.

Det är svårt egentligen att göra en konsert där orden står i centrum, där orden blir det som tar tag i publiken, men Lasse gjorde det. Och han gjorde det på ett förtrollande och magiskt sätt och för det kommer jag alltid att beundra honom. Efter detta blev jag nog ett ännu större fan av hans livespelningar. Nu har jag sett honom fyra gånger och jag längtar tills nästa gång och jag hoppas att jag någonstans får uppleva en spelning som denna igen.

Happy face of belief




Och vändpunkten den kom. Nu tänker jag bryta mig loss och leva mitt liv för mig, för mig och det jag vill. Jag klarar det här, jag är värd det här. Jag kan inte stanna här och trasas sönder ännu mera. Nu kliver jag ut, ut ur ringen av smutskastning och nedtryckning. Nu går jag. Bort, men mot sakerna som gör mig lycklig.

Pics with love and peace


Sweet dreams are made of this

Inga frysattacker. Ingen sovsäck. Ingen fuktig kudde. Ingen rå kyla. Inget tält. Ingen stekande sol. Ingen irritation. Inget hårt underlag. Inget sällskap. Ingen sömnlöshet. Jag ska bara sova. I min nybäddade, rena säng med det nytvättade, rena jag. Festivallivet är över för denna gången och nu ska jag sova. Sova. Sova. Sova.


Borta bra, men hemma bäst?


Bilden föreställer den tidiga morgonen idag i Borlänge. Vi var så fruktansvärt slitna så jag och Sofie bestämde oss för att åka hem direkt på morgonen istället för på natten. Nu ska vi spela match och jag vet inte hur det ska gå till riktigt. Har sovit totalt 5 timmar på tre nätter och varit alldeles för full och glad ibland, men se, nu ska jag spela fotboll.
Peace and Love to you.

Fred och kärlek nästa!






Living after midnight, loving until the morn'


Slitsam dag idag? Nja.
Det blir väl mer slitigt framåt sju då det vankas hemmamatch, vi måste måste måste ta poäng idag. Och jag måste måste måste packa inför Peace and Love och framför allt, jag måste måste måste hitta min hatt. Timmy har ju den ena och ja, den kommer jag nog aldrig att få tillbaka. Tur för honom att han passar i den. Nu måste jag hitta min svarta .. och allting annat jag måste ha med mig. Har vi ens en sovsäck i den här familjen? Och liggunderlag? Eh .. hoppas. Vi åker iallafall imorgon kväll! Bloggar en gång till innan jag åker imorgon. Morgondagen kommer bestå av en massa inhandling, allting som jag skulle ha gjort tills imorgon, ska jag göra imorgon. Och för Lojsans skull, ska jag köra en "festival-outfit" innan jag åker. Härligt va? Pusselipusspuss

Och solen gick ned över Söderhamn idag med.


For love itself, lives on.


Kärlek är oftast bra. Bra rakt igenom
.
Förhållanden är oftast bra. Men kanske inte alltid rakt igenom.
Det blir inte riktigt så alla gånger när man så många gånger aldrig tar sig riktigt rakt igenom, när det inte räcker till hela vägen fram till "för alltid" och "tills döden skiljer oss åt". Jag hade bestämt mig för att aldrig tänka så, att aldrig tänka att det finns någonting negativt med kärlek överhuvudtaget, men när man i slutändan blir så fruktansvärt sårbar så kommer det fram att det alltid finns en baksida med allting. Alltid en konsekvens. Att känna att man behöver någon annan mer än sig själv, är det egentligen nyttigt? Att känna att man inte klarar sig utan någon, är det kärlek eller är det svaghet? Kärlek är bra, det är inte det jag menar. Kärlek är alltid bra, men det gör oss svagare på vissa punkter, samtidigt som det gör oss ofantligt mycket starkare när det kommer till andra. Jo, jag tror fortfarande att kärleken är meningen med livet och ja, jag tror fortfarande att man inte kan leva utan den. Men ibland, som idag, kommer det fram hur mycket den försvagar mig vid vissa tillfällen och jag tror inte att jag är ensam om det heller.

Jag tror absolut att ett förhållande är .. bra. Det är enormt tillfredsställande och stärkande att se sig själv i någon annans ögon och att älskas villkorslöst av någon man älskar lika mycket tillbaka. Men .. för att inte krångla till allting nu så tar vi väl mig som exempel. Jag blev singel iår efter nästan två år i ett väldigt stadigt förhållande och vi fick ofta höra av andra att vi var ment to be. Visst, det kan hända att vi var det. Till en början. Det är här baksidan med kärlek kommer in, efter att ha stärkts och stärkts och fått höra vareviga dag hur älskad man är osv så blir det fruktansvärt .. tomt. Och det känns som ett stort fett misslyckande. Den känslan kan jag fortfarande känna idag, några månader senare. Känslan av att ha misslyckats. Av otillräcklighet. Det räckte inte hela vägen och man tappar den där styrkan och allting man byggt upp. Man tappar tron. Visst kommer allting tillbaka, men det är förbannat jobbigt när man är där mitt i ingenmansland. Jag tror absolut att ett förhållande är bra och jag vill inte leva ensam. Men det är viktigt att ha kvar känslan av att man kan leva ensam, om man vill. Att man klarar sig själv, för så trasig som jag var, det är sjukt. Så borde det inte vara. Jag trodde inte att jag klarade mig själv och jag tror att det är alldeles för lätt att bygga upp trygghet och styrka kring personen man älskar istället för runt sig själv.
Det är viktigt att älska,
det är viktigt att älskas.
Av någon annan.
Men också av sig själv.

Those we love, remain with us
for love itself lives on
and cherished memories
never fade
because a loved one's gone

Those we love can never be,
more than a thought apart
For as long as there is memory
they'll live on in the heart 


I fell in love


Sunny day. It sure is.


Underbara väder. Legat ute sedan halv tio, men nu åker jag till Bollnäs och träffar Petra. Peace

Hope


Music drama

Detta är det typiska familjen-Söderlund-dramat.
Lisa står uppe i köket och spelar musik för fulla muggar, syster sitter i rummet nere och spelar sin musik och jag sitter mitt emot i mitt rum och försöker spela Out in the fields med Thin Lizzy på sådär lagom hög volym. Vem vinner striden om vilken musik som hörs bäst? Det återstå att se.

Hole in one ..

Jag och Magnus spelar Nintendo Wii. Vi golfar mot varandra och spelet tar slut redan vid tredje hålet och jag undrar varför. Magnus svar är enkelt.
- Jag tycker om tre hål. Inge mer .. eller mindre.
Vi förstår Magnus. Vi förstår.


Happyface


Det blev mist sagt en glad midsommar igår. Jag var glad, glad, glad, glad.
Sjöng, skrattade, lekte och tjoa på verandan med en hel del folk hela kvällen och en bit in på natten. Ikväll ska jag vara lugn, eftersom jag måste ladda batterierna till Peace and Love nu i veckan, så jag och Hänne drar hem till Wille för lite umgänge med de två öldrickande pojkarna. Sitter och tittar på videon när jag, wille, magnus, nils, elin, lisa, linda, malin och amanda sjunger och spelar sex on fire. Mys! Det var verkligen en bra kväll igår. Big time. Peace

Midsommar


Midsommar, nyfärgat hår, leopardjacka från H&M, svart klänning från Gina och blålila tights från Gina. Smycken från bla. Lindex och H&M. Bacardi Breezer och Carlifornia White, trevligt sällskap, nyplockade blommor och en solig gård.
Det kan nog bli en härlig dag. Detta är alltså den ljusaste dagen på året och sedan går vi tillbaka mot mörkare tider. Den här natten ska vi ta vara på.

I can hear London calling


London. I början av maj 2009. Klockan börjar närma sig ett på natten.
Jag och Ida är lyriska i en skatepark längs Themsen.
Klättrar, poserar, skrattar.
Vi småspringer längst vattnet, drar händerna på räcket och pekar. På vattnet, på ljusen, på byggnaderna, på Big Ben och på London Eye. Jens spelar in en video med sig själv, säger "Hello, this is Jens Lestrade from BBC in London" och vi går bakom. Skrattar, skriker och pratar på både svenska och engelska. Vi stannar upp för att ta in synen av Big Ben. En ståtlig fasad som lyser upp himlavalvet tillsammans med London Eye's blåa ljus. Jag blir yr när jag böjer nacken långt bakåt för att se hela vägen upp till cikelns högsta punkt. Vi kan inte förstå varför de stängt båtturen för dagen, även fast vi vet att vi precis påbörjat en ny dag och att det ännu är timmar kvar tills solen går upp. Jag och Ida springer upp på bron, mot busshållsplatsen, skrattar och de tre grabbarna kommer gåendes efter oss. Vi försöker förstå bussturen, hoppar på första bästa och hamnar mitt i smeten. Mitt i smeten av människor, taxibilar och neonskyltar längs den alltid så levande Oxford Street. Jag skrattar och snurrar ett varv på den breda trottoaren. Pontus kliver ut i vägen, stoppar en taxibil och vi får åka billigt tillbaka den långa vägen till hotellet.

Living the dream, det var så vi sa det och det var så vi ville ha det.
Och det var det vi fick.


My day so far





Körlektion. Långpromenad. Myggor. Lugnesjön. Fota. Buss. Coop. Hårfärg. Dollar Store. Rosa bebiskläder med apor. Sportlunch. Buss. Svara på mail. Checka Facebook.
Ja, det var dagen hittills det. Vad händer sen?

Våffeldamen ber ursäkta

En "bra" bloggare ska uppdatera 6-8 gånger dagligen.
Skojar någon med mig? Jag tror att jag håller mig till den "dåliga" ligan, men ber om ursäkt för dålig uppdatering. Ett mer välfyllt inlägg kommer ikväll. Nu väntar våfflor och jag älskar våfflor!

Sunny day? Yes, I think so!!

Yr.no (älskar att norge är vädergudarna som aldrig ha fel) säger att det ska bli strålande sol här i kära Söderhamn imorgon. Inte sådär jättevarmt, men strålande sol, så imorgon tänker jag baka lite på morgonen sedan ska jag spendera hela dagen med mitt fika och min leopardbikini ute i solen. Så, om ni vill komma förbi på fika så hör av er!
Och jag säger bara YES till vädret på P&L! Sol, sol, sol och över 20 grader varje dag!

I love candy?

Sanna och jag är inne på ICA och Sanna tappar bort mig i vimlet av människor, hyllor och varor. När hon väl hittar mig vid alla tidningar, jag stod och beundrade tidningsomslag as always, vräker hon ur sig:
- Jag har letat efter dig överallt! Första stället jag letade på var vid godishyllan.
Tja, jag klandrar henne inte.

I'm a high five

Just nu går jag runt och flinar som ett fån till allt och inget.
Vill ni veta varför? För att jag är ett tvättäkta MVG-barn.
Hittills har jag gått ut med MVG i alla kurser som avslutats den här våren. Alla. Alla viktiga och alla mindre viktiga. Nu har jag bara tre kvar som jag inte vet riktigt, men jag känner nog på mig vad det blir där också *storflinar*. Så, totalt i mina betyg är det bara två som inte är MVG, av alla kurser från ettan till tvåan, och ja, jag är sådär skapligt nöjd.


Hold me tight

Jag har problem att sova.
Och går därför runt och gäspar hela dagarna, plus att jag ser ut som ett vrak. Ute verkar det som september fast vi egentligen påbörjat den ljusaste sommarmånaden och det var 24 stycken i kö före mig på den bok jag ville läsa på biblioteket. Antingen får jag punga ut cirka 200 spänn för boken, eller vänta, hm, få se nu, två år på boken. Man får ha en bok under en månad och om det då är 24 segproppar framför så betyder det alltså två års väntan. Lyckat. Jag får helt enkelt leta vidare efter någonting annat att fördriva tiden med ute i kiosken. Annars är det en ganska lugn dag. Jag har fortfarande väldigt mycket med mig själv, men lite senare ska jag iallafall träffa Linda och Sofie för en fika och fotboll.

Hold me tight,
cus' I am losing all the energy to fight. 

   

But right now, everything is turning blue


Jag gjorde en intervju med mig själv i januari.
Länken till den intervjun hittar ni här.

Jag läste igenom den och på vissa ställen har jag haft rätt, på vissa ställen har ingenting förändrats och på andra är det helt annorlunda. Jag tänkte svara på en av frågorna igen och gå igenom svaret jag gav i januari, för att visa skillnaden nu, fem månader senare. 2009 har varit en resa utan dess like för mig såhär långt, men när jag satt där i januari trodde jag på det här året, trots allting som hände så fort decembernatten gick över till tidig januarimorgon. Jag trodde på att allting skulle bli bra, men jag kunde inte ens föreställa mig vilket kaos det skulle bli. Och nu, 14 juni 2009, är det inte mycket som förändrats.

I januari så skulle jag beskriva mig själv under 2009 med tre ord. Jag valde förändrad/utvecklad, modig och omtänksam. Under det första kvartalet fick jag ofta höra hur modig jag var, men jag förändrades till det sämre och omtänksamheten gick till överdrift och sårade mer än den gjorde nytta hos den som stod mig närmast. Men för det har vi oss själva att skylla, för vi behandlade varandra med samma medel. Det finns vissa band som brustit och även fast vi knutit ihop dem, så finns knutarna kvar som en påminnelse om vilken skada vi gjorde inom varandra. Så finns det ett nytt svar 14 juni 2009? Jodå, det finns det.
Om du skulle beskriva dig själv med tre ord 2009, vilka skulle det vara?
- Rädd. Först och främst så känner jag mig rädd. Jag är rädd för att misslyckas, jag är rädd för att inte bli omtyckt och jag är rädd för att hoppa på ett nytt tåg när jag blev överkörd av det förra. Men samtidigt känner jag mig modig. Jag har vågat tagit tag i allt under det här halvåret. I alla känslor, i alla människor, i alla händelser och i alla frågor som krävde sina svar. Det kanske inte slutade bra alla gånger, men jag vågade iallafall ge mig in i det. Kanske är det ändå det som gör att jag är rädd idag, att jag vågade och att det gjorde ont. Jag har inget tredje ord, för jag har fullt upp med att vara rädd och att vara modig. Jag måste bygga upp tilliten inom mig själv och få mig själv att förstå att allting som hände inte var mitt fel. Att jag duger även fast det slutade som det gjorde.

Jag funderar på en ny intervju, jag vet bara inte vad jag ska fråga mig själv.
Så har ni en fråga. En rolig, en konstig, en djup eller bara en allmän. Så varsågod, fråga på! Det är bara roligt. Puss!


I miss you

Jag saknar mormor.
Om det var någon som trodde på mig och mina ord, så var det mormor. Jag skulle hålla tal på begravningen igår, men det krånglade och blev aldrig av. Men det var det här jag ville ha sagt:

De gamla grekerna blev kända för hur starkt de kämpade, hur mäktigt de älskade och för deras intelligens, hjärta och passion. Jag vill någonstans bli den där personen. Som kämpade och vann, som var passionerad och som gav sitt hjärta i allt den gjorde. För mig var och är mormor personen som gav mig tron på att det var möjligt. Ni vet hjälten Akilles och hans omtalade häl? Jag tror att någonstans inom oss alla så finns det en gammal grek, en kämpe och en hjälte men att vi också alla bär på den där hälen. Akilles dog när de fann hans svaga punkt och kanske är det så vi alla någon gång kommer att lämna det här livet. När jordelivet är slut har vi kanske gjort allt som var menat och i slutändan kanske det är vår svaga punkt. Vår häl. Att vi har vunnit, att vi har kämpat, att vi har älskat, att vi har räddat, att vi har brytt oss. Mormor var den där starke riddaren men hjärta och passion som lämnade ett tydligt avtryck av omtänksamhet för resten av världen. Det var det hon skulle göra och det var det hon gjorde, vilket kanske blev hennes häl. Hon skapade en trygghet inom mig, på ett unikt och fantastiskt vis, och det är det jag ska bära med mig idag. Mormor trodde alltid på mig. Hon hade aldrig det minsta tvivel på att jag skulle klara av det jag skulle göra eller det jag själv tvivlade på att jag skulle ta mig igenom. Det är det som är viktigt idag. Att vi tror på oss själva, som hon trodde på oss.

<3


A long way to happy

När jag var liten tänkte jag att allt skulle bli så mycket bättre när jag blev äldre, och jag längtade efter allting som kom med åren. Nu kan jag sitta och fundera på varför jag skulle ha så bråttom. Det blev inte speciellt mycket bättre med åren, allting blev bara djupare och mer komplicerat ju fler dagar jag fick på axlarna. Allting känns så mycket mer när man blir äldre, och förståndigare på det plan att man ger sig mer helhjärtat in i allting. Och i slutändan blir det jobbigare. Jag är trött på att ha ett liv som liknar en dokusåpa, där det inte finns något happy ending utan bara en lång och komplicerad väg där man får skoskav av att bara gå en meter. 


Efter begravningen. Jag avundas Petra. Jag vill också ha en familj, en egen familj där man står i centrum av kärlek varje dag. Och jag vill att hennes lilltjej i magen kommer ut snart, så jag får gosa och skämma bort henne.

Beach 2009



Är de inte fasansfullt, fantastiskt, underbart jättesnygga?
Jag älskar att jag gör det jag är bäst på, spendera pengar. Nu spenderade jag lite av pappas pengar med, eftersom han tyckte att den äldsta dottern i familjen Söderlund var i behov av nya bikinis, så då slösade jag ännu mer pengar på ett par nya bruna sandaler med nitar, svarta shorts, en randig tröja, ett randigt linne, en svart klänning och världens läckraste nitskärp. Ni kan ju få en liten skymt av skärpet på bilden från gårdagskvällen lite längre ner. Så pappa blev lite fattigare och jag blev grymt mycket fattigare, men sådär vädligt mycket gladare! Som jag skrev förr så glömde jag beställa ett par bikinitrosor i min iver över sandalerna, så leopardbikinin har bara en överdel. Men det gör inget! Jag tar ett par svarta bara. Puss!

I were this crown of thorns

Du har så lätt att stampa sönder, när du väl fått in en fot.
Du trasar sönder mig inuti när du panikslaget rycker mig tillbaka gång på gång. När jag försöker stå rakryggad, när jag gör mina val och när jag känner att jag är påväg bort så stampar du sönder allt mod jag byggt upp, med orden du vet håller mig tillbaka, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Du gör mig förvirrad i mig själv, i mina känslor och i det jag kämpat för att bygga upp. Det sårar mig något fruktansvärt att du var min trygghet så länge, och att du nu river ner varenda mur jag byggt upp utan hänsyn för någon annan än dig själv och valen du har gjort. Det sårar mig att du inte låter mig göra mina val för mig själv. Att du fortfarande kräver en sådan stor del av mig själv och mitt liv.
Jag vill leva mitt liv för mig nu.

wiiiie


Tack för ikväll, klockan är inte ens ett men jag är hemma?!
Vad hände? Jo, regnet. De är regnets fel. Men roligt har jag haft! :)
GODNATT.

Beautie in the eyes of sorrow

 
Jag har klätt upp mig i min tubklänning i siden,
med ränder i blåa och gula nyanser.
Än så länge känns det som vilken fredag som helst, men om ett tag kommer det nog inte att kännas lika längre. Måste väl göra nåt åt håret också antar jag, just nu hänger bara ett vågigt, rött ruffs strax nedanför axlarna. Men jag har liksom ingen lust, jag orkar inte. Jag är ändå på ett helt okej humör, men det känns att det ligger i luften. Jag tror ändå att jag är den som kommer att klara mig bäst genom det hela. Jag har alltid varit den starka, därför är det ingen som är speciellt orolig över mig heller, det är så de säger det. Men jag vet inte, det här är första gången jag går på en begravning där någon närstående har dött. Annars har det bara varit två av mina bästa vänners föräldrar och en pojkväns morfar. Men nu är det min familj .. och jag antar att det blir annorlunda. Men det kommer nog gå bra .. Eller hur? 

Nonstalgi


Min vackra, vackra, lillasyster har blivit stor och gått ut grundskolan.
Blev sådar lagom nonstalgisk. Kommer ihåg när vi satt där för två år sedan, i stekande sol, uppklädda och ivriga. Det delades ut betyg och stependium, kören sjöng och vi var glada när vi knäppte kort tillsammans, men jag och Malin grät när vi för första gången på nio år inte skulle gå i samma klass längre. Nu har det gått två år sedan dess, två år sedan vi nior satt på berget tills solen gick ner, två år sedan Norrtullsligan splittrades och nu är vi här. År 2009. Ett år till studenten. Det går fort. Det går vansinnigt fort. Och min lilla, lilla, lillasyster. Nu var det hennes tur. Snart smäller det väl till så tar hon studenten med.. och vart i livet befinner jag mig då tro?

Passionate

Terapi. Ord är min terapi.
Jag skulle gå sönder inifrån och ut om jag inte fick skriva.
Så därför tittar jag, återigen, på skolor till efter gymnasiet. Ganska passande eftersom det bara är ett endaste, ynka år kvar just idag. Det är ju den där skolan i London, men så är det ju också Berghs School of communication i Stockoholm .. fancy place, om man säger så. Klart att jag blir taggad av den hårda intagningen, och alla miljoner arbetsprover, men det skrämmer mig också. Det känns verkligen att jag siktar till stjärnorna och inte till molnen, om man säger så. Sen att det kostar nästan 200 000.. för två år. Men det verkar ju vara värt det, med tanke på att näsan verenda en som går ut därifrån har ett jobb redan innan examen, eftersom de jobbar så mycket tillsammans med stora märken och byråer. Sen fanns det ju ett stipendie att söka. Jaja, vi får se vad jag bestämmer mig för. Nu har jag iallafall påbörjat mitt sista sommarlov. Mitt elfte och sista.


Skolavslutningen hemma hos mig förra året. Jag var halvblond, skitbrun efter Turkiet, lycklig och hade precis avslutat mitt första år på gymnasiet. Nu är det annorlunda och Ida är i Schweiz så ingen repris blir det heller. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna det första halvår som jag fått. Men innan Ida åkte sa hon "Frida, det här kommer att bli den bästa sommaren någonsin. Jag känner det på mig!". Ida, kom hem och säg det till mig igen. För just nu, känner jag bara att jag skulle vilja gå i ide och vakna upp inför studentveckan. Så att jag kan dra sen.


Regn och rusk andra sommarlovsdagen med

Tråkigt väder våra lyckliga studenter fick på den stora dagen. Regnet verkligen öser ner utanför mitt fönster och jag fick inte så bråttom att åka iväg längre, utan ligger fortfarande under täcket och myser. Får ta bussen in klockan 12 istället och hänga rosorna på mina tre pojkar. Efter det väntar studentfika .. vet inte riktigt hur jag känner angående det. Känns mest jobbigt men jag ska väl ta mig igenom det också, hoppas jag. Jag hoppas att det inte river upp för mycket bara, men det ska nog gå bra. Eller?

Puss & Godnatt


Jag känner mig helt slutkörd.

I'm braveheart

Igår tog jag mod till mig och skickade in texter som jag skrivit till olika tidningar och kände mig stolt, modig och lite som herren på täppan. Idag känner jag mig liten som en myra bara för att jag gjorde det. "Fan, de är kanske inte tillräckligt bra" eller "De kommer att tycka att jag är pinsam" är det enda som har malt innanför min röda kaluffs under dagen och när jag öppnade mejlen och såg att jag hade hela 34 olästa mejl trodde jag att hjärtat skulle stanna. Det tog tio minuter innan jag ens tog mod till mig att klicka på inkorgen, för att där märka att alla, vart enda mejl, var från Facebook. Så spänningen, den finns kvar. Skjut mig.

# 11 och #8

Min sovkompis för natten, Sofie "Nummer 11" Hännestrand, och jag har just kommit fram till att jag är en bitter singeltjej. Bitterfitta alltså. Så när vi åker på roadtrip i sommar, så ska jag spela in ett eget bitterfitta-program. Sen ska vi skaffa fler vänner, inte bara Facebookvänner, utan riktiga vänner. Sådana som man har i verkligheten. Sen ska vi göra Peace-armband och sälja när vi åker på Peace and Love, så att vi har råd att äta. För just nu har vi en biljett, en ekonomi som precis räcker till drickat men när det gäller maten, nja, då är det kört. Ja .. det var det om oss det. Puss hej, leverpastej.


Dazzling by F

Okej, här kommer de små sakerna som jag sysslat med i några dagar.
Kom ihåg att det bara finns ett ex av varje armband, så är ni intresserade så lämna en kommentar här nere med namn, nummer på smycket och allt annat jag behöver veta. Först till kvarn är det som gäller. och för att göra det enkelt går alla loss för 45 kr st.


Nummer 1
Rosen är lagom stor. Cirka 2 x 2 centimeter.


Nummer 2
SÅLD TILL FINA STINA


Nummer 3


Nummer 4


Nummer 5
SÅLD!


Nummer 6
SÅLD!

Nej, inte direkt mitt svar?

- Hej glada tjejen! Är du glad idag?
Jag stirrar upp på busschauffören och det känns som att allting stannar för en sekund. Jag hör hur busskortet kommer upp ur maskinen, ser hans stora leende och det enda som maler runt i huvudet är att jag måste svara ja. Ja, ja, ja. Ja, jag mår bra. Ja, det går bra. Ja, skolan är slut nu. Ja, ja, ja. Innerst inne vill jag bara skrika nej. Nej, nej, nej. Men jag kan inte, så jag säger "Jajemen, du med?". Det är den jag är, den jag alltid har varit. Glada tjejen på bussen. Så slår det mig att jag verkligen äger den där perfekta yttre fasaden. Glad, har nästintill perfekta betyg, har ett jobb, går i skolan, har en underbar familj och lika underbara vänner, idrottar osv. Det ska liksom inte finnas något fel i det. Om jag har sju kriterier i livet så borde jag väl vara .. glad? Men jag är ihålig.
Tom.
Lika jävla tom som alla ölburkar runt studenterna.
Och det sjuka med situationen är att jag vet varför, men att det ändå inte går att ändra på. Så jag antar att min ölburk kommer att vara tom ett tag.

Standing all .. alone?

Jag tycker inte om när det blir såhär.
När jag verkligen känner mig ihålig, helt tom på allting jag behöver och det ständiga ekandet inombors gör det nästintill outhärdligt. Jag har sagt flera gånger att jag klarar mig, att det går bra och min ständiga replik är "jo tack, det rullar på." Men vet ni vad? Det rullar på alldeles för fort och ibland känns det som att jag inte hänger med överhuvudtaget. För det rullar bara på, förbi alla hållplatser trots att jag frenetiskt trycker på stoppknappen. Men det händer inget. Jag hinner inte andas, hinner inte ta tag i saker och ting innan nästa hållplats rullar förbi, innan nästa och nästa och nästa grej läggs på allt annat. Jag orkar rent utav sagt inte. Jag vill bara att det ska få ett stopp, ett ordentligt slut. Ett riktigt hejdå. Ett riktigt. Jag vill kunna knycka ihop min bussbiljett och sluta hoppa på med samma biljett innan tiden går ut om och om igen. För den där förbannade tiden, den tog slut för flera månader sedan. Och jag vill hoppa på en ny jävla buss. Det ekar tomt här inne, längst, längst inne. Det har hänt för mycket på för kort tid och jag orkar inte med den ihåliga känslan.
Jag vill inte ha den.
Jag vill fylla ut den.
Jag tycker inte om när det blir såhär.
Och jag hatar att jag inte kan sova om nätterna.
Åh, jag hatar det här.
Hatar. Hatar. Hatar.

Suprise by F


Jag har dragit igång min kreativa sida idag.
Armbanden är i full gång och jag lovar en ny liten suprise snart. Just nu är tre armband i silver klara, men jag är så ivrig så det hinner nog bli några fler idag innan det är dags för mig att åka på träning. Sen blir det förhoppningsvis båttur med Wille ut till Stenö.

"Det är inte dig det är fel på, eller .. jo."

"Vi i UNF Söderhamn har beslutat oss för att utesluta dig. Detta därför att det finns misstänkar om att du inte följer vårat medlemslöfte om att inte använda drycker med högre alkoholhalt än 2,25 procent"  Jo, tack. Det tog er lång tid att inse. Ledsen om jag varit till besvär, men jag tror inte heller att denna förening passar mig som person. Jag gick med i sjuan, av den enda anledningen att jag skulle få åka på hockey till ett billigare pris. Sedan dess har jag inte betalat en enda medlemsavgift och nu har de också insett att nej, UNF, det är ingenting för mig. Jag önskar er all lycka i framtiden, att era gratis-pizza-kvällar och filmer lockar folk bort från alkoholen, men själv ska jag nog köpa mig ett och annat till helgen för att det passar mig bättre än pizza & filmer. Skolavslutningen, here we come!

När skrev jag denna?

Det är en gråmulen himmel som bjuder på ett smattrande regn,

Jag har ingen ursäkt för vad jag önskar och vad jag gör.

Jag har inte längre någon kontroll på vad jag väljer att känna,

Jag kan inte skydda fönstret mot regnet som smattrar

Och jag kan inte hindra molnen från att bli svarta


Blixten slår ner

Det stöter genom min kropp som en chock

Även fast jag visste att den lurade strax ovan molnen

Jag försöker skydda fönstret från ett smattrande regn

Skyla kroppen från en blixt som slagit ner

Skydda mitt fönster

Från en blixt och ett smattrande regn


Jag låter känslan vibrera genom nerverna

Fortsätta genom cellerna och vidare ut

Regnet har övergått till en piskande storm och jag skyler det i min famn

Hjärtat pulserar ilsket

Vill ut ur kroppen och rena själen

Men det är redan utdraget

Och jag skyler det i min famn

Håller det undan en piskande storm


Det är en svart himmel som bjuder på en piskande storm

Jag har ingen ursäkt för vad jag önskar och vad jag gör

Jag har inte längre någon kontroll på mitt hjärta

Och valen det gör

Jag vet vad jag älskar

Och jag vet att det är ouppnåeligt


Bring it on

Det finns två saker, and two things only, som jag tänker på idag.
Kebab och fan-i-helvete-nu-kommer-jag-att-bli-taggad-så-in-i-norden-med-alla-fula-bilder-från-igår. Det första går det lite trögt med .. inga pengar betyder ingen kebab, men på Facebook taggas det då som tusan med alla fula bilder helt gratis. Än så länge är det inte så många, men när jag vet att tre kameror till vimlade runt och jag blir en jävla linslus när jag är på fest så antar jag att fler kommer att dyka upp inom en snar framtid.
Hur som helst så var det en grym kväll igår, riktigt roligt hade jag.
Nu ska jag skriva lite jobb, har en deadline imorgon.


I'm home


Fem över halv fyra en söndagsmorgon, bara jag och naturen vaken.
Haft en grym kväll. Firade vår nasty nurse Lina med fotboll, tårta och vin. Åkte med Ida och dansade loss i en lada ute i Mo. Till sist befann jag mig i Views replokal och dansade lite till, myste och drack cider. Nu sitter jag hemma med värk i vristerna, trötta ögon och hungrig mage, precis som det ska vara. Sa hejdå till Ida i bilen utanför mitt hus, känns sorgligt att jag varken ser henne eller Jenny förrän i typ juli igen och att jag egentligen skulle ha varit med dem till Schweiz. Men det fanns annat, som ville annat och nu blir det att starta sommarlovet här som vanligt och åka på P&L istället. Jag känner mig iallafall jäkligt nöjd med den här kvällen med en massa, massa trevligt folk. Dags att sova nu kanske? Godnattpuss.

The one and only?

Det kommer nog att bli dåligt med uppdatering idag.
Om jag inte lär mig mobilblogga och lägger upp en massa knasigt i det tillstånd jag kommer att vara senare ikväll, men vet ni, den risken ska vi nog inte ta. Man vet ju aldrig vad en Frida på lyset kan mobilblogga om för något. Iallafall, sörj inte, men det här kommer kanske bli det enda inlägget för dagen. Nu vankas det match mot Trönö, derby idag igen och sen blir det partaj för fulla muggar. Kanske att jag hinner slänga in en outfit, allt för Lojsans skull som tycker att jag är dålig på den fronten. Kika in runt sju och se om jag har fixat någon outfit, och hörrni, är jag naken på bilden så är det för att jag inte har några kläder som jag tycker passar. Puss!

I love it, it, it, it, it!

Tittade på Operah för någon vecka sedan när hon fick besök av folk som var shopaholics på riktigt. I denna amerikanska talkshow berättade de att shopping för en shopaholic ger samma kick som heroin för en narkoman. Jag vet att jag ofta namnger mig själv som en shopaholic och nu tror jag tamme fan att det är på riktigt.

Jag beställde en bikini och ett par skor från H&M imorse, såg på beställningssedeln att bikinin jag beställde förra veckan skulle komma samtidigt och fick, just det, världens kick. Började skratta sådär för-att-jag-är-alldels-galet-uppspelt, sprang runt, flinade som en jäkla jubelidiot och tyckte att livet var vansinnigt roligt. Och allt för två bikinis och ett par skor från H&M. Men ja, jag slår iallafall inte sönder mitt köksbord med en slägga när jag ser ett nytt, som en som gästade Operah gjorde när hennes man förbjöd henne att shoppa ett nytt köksbort för att de redan hade ett nytt.
Mer shopping åt folket? Eller vad tycker vi?
Speciellt såhär när det bara gått fem dagar på lönen!
Kanonbra.
Frida kommer inte att ha råd att äta på Peace and Love.
Men däremot kommer hon att glida runt i två jäkligt snygga bikinis.
Om tuttarna får plats förstås. Eh. Det var den lilla grejen ja. Plus att jag glömde beställa trosorna i min iver över skorna.. men vet ni? Jag får ta ett par andra.
Så var det löst.
Puss!


Hm .. jag ser lite bitchig ut va?
Men jag fick ju bara hålla i en påse ..
Iallafall, en just nu passande reklambild som Pontus tagit åt Söderhamns Kommun. Jag fick inte gå med Charlie och Ida (och så hade jag ju bara en påse) så det är inte så konstigt att jag har lite mindre roligt på bilden än de två.

Working on a dream


För 24 timmar sedan stod jag där på stadion i regnet och väntade.
Ikväll sitter jag hemma i min säng, nyduschad och trött. Blir en väldigt lugn kväll med film. Jag funderar lite på hur dagens publik har det, om han kommer att sjunga låtarna jag ville höra ikväll istället, eftersom han i Aftonbladet berättade att de ändrade lite låtar samma dag inför gårdagens spelning och att han bytt ut många tills idag. Jag och min kompis Marilyn diggar iallafall min tröja. Working on a dream tour tycker jag iallafall är ett jäkla snyggt namn på en turné. Det känns så rätt. Speciellt när man står där och upplever allt.

Bruce Springsteen - Stockholm Stadion 4 juni 2009

Idag är det dagen efter.
Dagen efter Bruce Springsteen på Stockholm Stadion. Dagen efter flera timmar i regn & kyla. Idag är det dagen efter och jag ler varje gång jag tänker på det, för Bruce Springsteen, han kan han. Jävlar vad han kan.

När jag klev in på innerplan på Stockholms Stadion i tjocktröja, skidjacka, termobyxor och converseskor, med luvan över huvudet och regnet som dränkte ner mig så tittade jag på den tomma scenen och kunde inte riktigt förstå det. Jag var där, jag skulle se Bruce Springsteen. Klockan var strax efter 18.00 och två timmar senare så stod han där och jag var en av dem som hoppade, jublade och skrek när rockgubben och det legendariska bandet tog ton. Bruce röst sjöng ut "Who'll stop the rain" och publiken ekade det samma tillbaka och på fin svenska säger han "Är ni blöta? Vi är inte rädda för regnet!". Jag trodde aldrig att vi skulle hamna så pass långt fram som vi gjorde i publikmassan, men nog önskade jag att jag var några centimeter längre, och när Eric lyfte upp mig över huvudena på de tusentals människorna i publiken bankade hjärtat vilt. Jag var där, bland tiotusentals människor och såg en av de största och den känslan, när hjärtat bankar i extas, går inte riktigt att beskriva. 

Vi sjöng med, vevade med armarna, jublade, svarade när han pratade, bundrade hans bra svenska, hoppade, klappade och glömde bort den ständigt fallande regnet. Det var bäst när han körde Glory Days, Born to run, Twist and shout och Because the night, annars innehöll konserten mest nyare låtar från Working on a dream och när vi gick därifrån, efter tre timmar av ren musikglädje, fanns en liten besvikelse över bortglömda låtar som The River, Born in the USA och Magic. Men Bruce Springsteen han vet hur man underhåller, hur man gör en konsert personlig för publiken och hur man får tiotusentals människor att klappa i takt. Konserten var en grym musikalisk upplevelse, nu hoppas jag på en greatest hits - tour, läste att de höll på med en sådan skiva just nu, för att få höra de gamla goda man önskat höra.


En glad Frida när vi landat utanför Stadion och det tomma scenområdet innan.


Jag, Elin och Lisa i publikhavet.


Glada under konserten


När man ser den här bilden, den här videon, är det svårt att fatta att man varit där och att vi stod så långt fram som vi gjorde. Se allt folk!


Jag filmade med mobilen när han pratade och spelade lite av Working on a Dream.

D-day!

Nu är dagen här.
Om tre timmar åker vi mot Stockholm för att se Bruce Springsteen och det känns så jäkla häftigt. Jag kommer hur jag ställde klockan den 26 januari, flög upp, startade datorn, hämtade ner telefonerna och prick klockan 10.00 tvingade jag Timmy att ringa tusen gånger medan jag satt och svor över datorn. Efter en hel del strul, svordomar och två och en halv timmes kämpande så hade vi våra biljetter och idag är det dags. Regnet ska ösa ner där borta i huvudstaden, det ska blåsa och vara fem grader varmt men det gör inget. Vi är ju cirka 36 000 som ska trängas. Det här kommer nog att bli grymt vilket väder det än är.
Nu ska jag gå upp och äta en ordentlig frukost .. problemet är väl det att jag aldrig äter frukost och om jag äter så blir det typ en banan eller en halv macka, men ja, vi ska ju äta när vi kommer ner till Stockholm! Åh, jag är så laddad. Lite trött eftersom jag blev väckt av att mobilen ringde, men jag är laddad. Det här ska bli så sjukt ROLIGT!
Vi hörs igen imorgon, nu måste jag verkligen leta kameran.
The big thing (systemkameran) får stanna hemma, tar den lilla röda om det ska regna.
Peace


happyface

Snart, snart, snart, snart!



Ända sedan januari har jag gått och längtat och om ett dygn så är det över. Då har jag sett en av de bästa, live, i Sverige. Då kan jag kryssa ännu en ruta på min lista över saker jag ska göra innan jag dör. Jag har svårt att smälta att jag ska se Bruce Springsteen och det bästa är att jag har pappa med mig. (plus tre galna grabbar, syster och Lisa) Pappas största inspirationskälla, han har sett honom tre gånger och jag har alltid önskat att jag ska få uppleva det med, vilket jag får, imorgon! Åh, jag är alldeles salig, precis som innan jag skulle se Kelly Clarkson för över ett år sedan. Det känns så sjukt fantstiskt, härligt och förväntansfullt. Jag och cirka 35 000 andra ska skrika lugorna av oss och sjunga med till låtar av en riktigt musikgud. Imorgon smäller det och jag är så jäkla taggad!

Skönt att skiten snart är slut

Jag vill bara gosa ner mig bland mina färgglada påslakan och sova bort resten av dagen. Bara sova, sova, sova och vakna upp och tänka "shit, nu ska jag på Bruce Springsteen", för det är exakt hur jag kommer att vakna imorgon. Förbannat trött är jag också, alldeles seg i huvudet efter en hel dags väntan på .. ingenting. Just det. Ingenting. Klev upp fem i halv sju, åkte till skolan, hade en halvtimmes samhäll, satt och väntade tre timmar till lunchen, åt lunch, satt och väntade tre timmar på engelskan och fick veta att jag inte hade behövt vara där. Kanonbra. En hel dag i skolan till ingen nytta och jag som verkligen inte kände för att gå idag överhuvudtaget, vilket jag i slutändan inte behövt.
Nu. Ska. Jag. Nog. Sova.


London, London, London

Sitter i min Londonköpta tröja och skriver Londonrapporten tillsammans med grabbarna grus. Ska tvinga med dem till matsalen. Peace


Varför jag bloggar.

Jag var på ett musikcafé nyss där estetiska programmets första och andra årskurs underhöll och medan de sjöng kända och mindre kända låtar så slog det mig hur viktigt det är att ta vara på sin talang när det gäller någonting sånt här.
Det finaste och kanske viktigaste man kan göra är att beröra en annan människa. Som med musik, som med texter, som med känslor, som med fysisk beröring. Det är så fruktansvärt fint att man kan beröra någon, talangfullt. Att man kan nå fram och in i en människa bara för att man har en talang. Det är därför det är viktigt att ta vara på det man har, för det är fuktansvärt unikt att kunna nå ut till så många olika människor. Jag tror inte ens det går att beskriva innebörden av det. För vad vore vi utan alltind vi upplever i ord och musikväg, egentligen?

Det är det som driver mig här. Det är det som gör att jag orkar och vill blogga, att jag vågar ge ut mig själv och att jag vågar skriva exakt vad jag känner. För att det är viktigt, för att det alltid berör någon. Om jag så bara hade en enda läsare så skulle jag göra det. För bara det skapar en känsla, bara det berör så är jag nöjd. Så länge min blogg berör någon där ute, så är jag nöjd. Så är det.


Six billion people in the world. Six billion souls.
And sometimes all you need is one.


Det kommer alltid att vara så. Vi kommer alltid att behöva någon och det behöver bara vara en person som lyser upp våran värld. Vi behöver inte tusen solar, molnfria dagar och lugna nätter, vi behöver någon. Av alla sex miljarder människor på den här jorden, av alla sex miljarder själar så är det ofta bara en vi behöver. Om jag någonstans kan vara en del av det någon behöver, om någon behöver mina ord, om en enda liten själ där ute behöver mina ord så är det värt det. Det är så jävla värt det.

Mums för allt i matväg


Idag har min diet fortsatt.
Har hittills blivit lite ur godispåsen från igår + två isglassar.
Nu blir det iallafall kycklingsallad, mammas fantastiska kycklingsallad, sen blire musikcafé och fika med två av mina finaste tjejer! I will be back, peace.

Diet är min grej!


Om jag går på en diet?
Jadå, det är klart. Det gör väl alla?
Fantastisk är den också, dieten alltså.

Tagga, ladda, osv.

Hade två små flätor på huvudet idag men nu har jag en hästsvans.
Intressant? Nja, tänkte komma fram till att det snart är dags för match.
Derby till och med. Laddar batterierna. Åter senare ikväll.

RSS 2.0