Fridas värld bland tankar och ord. -

Creating a piece of art.


The secret I can not tell.

Ni vet det där projektet jag håller på med?
Det är det enda som existerar i mitt huvud för tillfället. Jag sitter och jobbar fram olika storys i skallen hela dagarna, vilket gör att jag har lite svårt att koncentrera mig på sådant som fortfarande måste göras. Skola. Jobb. Ni vet. Men det här är så bra, det kommer att bli så sjukt bra när det är färdigt. Jag vet det. Jag känner det. Jag tror på det här. Karaktärerna har dessvärre inte fått namn än, det är någonting som kommer när det är menat tror jag. Däremot har jag faktiskt ett namn som är klart. Blake. Jag är fullkomligt kär i det namnet. Blake. Det passar oerhört bra in på personen i fråga också.
Mmm. Fantastiskt.
Jag blir nästan lite småstolt över mig själv, utan att ens skrivit en femtedel av allt som ska göras. Och jag längtar tills den dag då jag kan visa det för er. Även fast det kommer dröja väldigt länge.


It's love in the air.

Jag satt mitt emellan kärleksparet på bion igår.
Min funktion var en typ av popcornhållare och när de skulle pussas över mitt huvud blundade jag. Dock hade jag strängt förbjudit handhållning i mitt knä. Det hela slutade med att karln i förhållande flyttade över till andra sidan för att få vara närmare sin beloved. Så då hamnade jag istället mitt emellan två olika kärlekspar och jag förbannade att jag inte lagt ut en förfrågan på Facebook om någon ville vara min dejt till bion.
Lite femte hjulet uder vagnen kände jag mig.
Lite. Grann. Sådär. Då. Va.

Today it's all about pearls.



Bitter? Njaaaaaa. Kanske det, kanske.


Jag blir irriterad varje gång jag läser någonting om det.

Jag får en äckelkänsla, lägger armarna i kors och svär en ramsa för mig själv, varenda eviga gång någon skriver hur mycket de ska "mysa med sin älskling ikväll". Jag är så jäkla trött på att läsa sådant trams överallt. För det första så är det inte ett dugg intressant.. och för det andra så blir jag avundsjuk. Blä. Det var värre igår, både för mig och Malin, eftersom vi inte fick gå ut. Så länge vi vandrar i dimman, då kan folk få ligga hemma och pussas hur mycket det vill. Men när jag och Malin behöver ligga i hennes soffa en lördagkväll och titta på Twilight och låtsas att vi är Bella, då är det inte lika kul längre. Då vill jag att alla kära människor bara ska knipa igen en stund. Det är för allas bästa. Mitt humör är inte riktigt the it-thing just nu så att säga. Nästa gång jag blir sådär äckelkär som jag var i vintras och som alla är nu, då ska jag skriva hur förbannat jäkla underbart allting är femtioelvatusen gånger på alla sidor som finns. Facebook, bilddagboken, bloggen, lunarstorm, you name it. Bara för att bli en i gänget.
Men jag tror att den här bloggen skulle lida om jag inte vore singel.
Då skulle jag inte göra så många knasiga saker som både ger mig goda skratt och ett snäpp av ångest. Jag tror att den här tiden har gett mig mer kreativitet än någonting annat.

Men ja, jag blir ju tydligen bitter också så.

Yesterday I was all about trash.


It's all about take, you took to much.



I don't know where I belong.

Jag har tryckt in en skiva av The Fray i min dvd.
Nu ljuder deras ljuva musik runt, runt i mitt surroundsystem och det får mig att känna mig mindre närvarande än vanligt. Jag flyger liksom iväg, i tankarna, i sinnet. Försvinner. Det är skönt ibland. Jag har en orolig klump i magen, en sådan som gör att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. En sådan som gör att man vet att livet är på väg att ta en sådan där oväntad, fruktansvärt vändning där allt börjar rasa. Det jobbiga med att vara på topp är att när det väl börjar rasa, då är det en lång väg att falla. En väldigt lång väg. Och sedan är det en lång väg upp därifrån. Ja, hörrni. Det är inte mycket som går rätt precis nu. Det är inte mycket som känns bra längre. Jag har en sak jag håller fast vid, men grejen är att det inte ens är mitt. Det kan försvinna lika lätt som det kom. Utan att vända om.
Det är bara löften i natten.
Men ändå är det bara det som håller mig igång.

Jag önskar att någon kunde ge mig en kram och säga att allt blir bra. Att det inte är mig det beror på när livet vänds upp och ner. Att det inte är mitt fel alla gånger. För det känns så.


Det är julstök på Ankarvägen idag.





"Men Frida! Har du ens bakat en enda papperkaka? Du äter ju bara! Och nej, inga snoppar i år, tack." Jag vet inte om mamma är så nöjd med mitt deltagande, så jag haffade kameran istället och försökte fånga känslan.


I love you, dad.

Jag är äntligen hemma.
I mitt gröna hus, som mamma julpyntat från topp till tå. I mitt rum, som fått en vit julstjärna i fönstret. I min säng, som är ungefär lika stökig som jag lämnade den. Och ja, jag är helt enkelt hemma. Hos min familj. Hos min hund. Åh, det känns bra. Och för den utav er som funderade vart jag varit, så har jag varit på praktik i Stockholm. På tidningarna Piraja och Studentmagasinet. En underbar praktik borde kanske tilläggas.

Pappa läste min blogg för första gången idag. Han fastnade totalt i tjugo minuter sa han och funderade hur länge han skulle behöva läsa för att ta igen de ett och ett halvt år på bloggen som han missat. Men han var lite besviken över en grej. Svaret på frågan där ni ville ha svar på vem som gjort djupast avtryck i mitt liv.
- Här tror man att man gör avtryck, men så skriver du att alla gör det. Det är som att gå runt och trampa i snö!
Ja, pappa lilla. Alla gör avtryck, men du gör så mycket mer än så. Du är en förebild för mig, du gör att jag vågar tro på mig själv och du är en trygghet. En enorm trygghet och jag älskar dig något oerhört mycket. Du gör att jag vågar och kan göra avtryck i den här världen och för det kommer jag att vara tacksam för alltid.
Och någonstans kanske det är viktigast av allt.

Fly on the wings of love

Klockan är 14.44, och man kan säga att min praktik officiellt är slut.
Intevjun är färdigskriven, de sista mailen är sända och jag börjar känna ett litet vemod. Jag trivs här. Det här känns som min grej. Men jag måste tillbaka till verkligheten, till Söderhamn, till min utbildning. Men det här är lite vad jag vill göra i framtiden och det har gett mig ännu mer beslutsångest än tidigare vad jag ska välja att ägna det kommande åren åt. Journalistik, reklam, PR/Management, manus? Åh, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill fortsätta skriva och jag vill fortsätta vara kreativ för resten av mitt liv.
Just nu vet jag bara att jag ska krama sönder MP3 på måndag!

Och att jag ska fortsätta kämpa för det jag vill.
"Du är duktig" sa handledar-Malin till mig under vårat kramkalas.
Den här praktiken har minst sagt gett mig blodad tand.

Thanks, I guess.

Jag vet inte om jag ska tycka att min hosta är bra eller dålig.
Bra tajming (hur i helvete stavas det ordet?) har den iallafall. Jag hostade konstant fram till en halvtimme innan Westlife intervjun igår, hade det cool-lugnt under intervjun, men började råhosta en halvtimme efter och sov inte många timmar inatt på grund av det. Nyss hade jag en intervju med Joel Alme. Jag hostade som en galning innan, var helt lugn under intervjun och gav inte ett hostigt ljud ifrån mig under hela tiden, men började tokhosta så fort jag klev utanför skivbolagets dörr.
Ja, jag vet inte jag.
Den är bra på ett sätt, men nu orkar jag tamme fan inte hosta mer.

Open your heart


Next: Interview with Westlife.


And I don't want the world to see me, becuase I don't think that they would understand. I just want you to know who I am.



Nej, jag är nog inte redo.

Jag har spenderat två veckor här i Stockholm och under de här två veckorna har jag kommit underfund med att nej, jag är inte redo att flytta än. Nu är det ju några månader kvar, om allt går som planerat, men ändå. Jag saknar min familj, jag saknar mina vänner och det känns lite vemodigt att sitta och titta upp på himlen om kvällarna och undra om det är någon 25 mil bort som gör samma sak. Jag vet inte vad det är. Även fast jag längtar bort, mot framgång och chansen att göra storverk, mot andra städer och annat folk, så vill jag stanna kvar hos mina busungar och hos min familj. Jag kommer att sakna alla galna impulsgrejer vi gör, alla myskvällar, alla utekvällar, alla möten i korridorerna på gymnasiet, alla hemligheter, alla problem, alla misstag, alla höjdpunkter. Jag kommer att sakna det. Grejen är att jag redan gör det. Jag är inte redo att lämna det än. Jag vill stanna kvar som den jag är nu med det jag har runt omkring mig ett bra tag till. Jag vill att mamma ska skälla på mig när jag kommer hem på en söndagmorgon och fråga varför i helvete jag inte kom hem. Jag vill att pappa ska skratta åt mig när han ser hur sliten jag ser ut. Jag vill att mamma ska säga "neeej, godnattpuss också!" och jag vill att min hund ska hoppa upp i min säng varje morgon. Jag vill få massa tokiga sms från mina fina vänner och jag vill gå genom dörren ner till media varje morgon och kasta mig i soffan tillsammans med alla goa människor i klassen.
Jag vill vara en jävlig tonåring ett tag till.
Jag vill göra fel för att sedan göra rätt.
Jag är inte redo att lämna det än och jag vet inte om jag kommer att vara redo i sommar heller. Inte på det viset. Även fast jag vet att jag egentligen är mer än redo.

It's war outside the movie.

När jag var mindre gillade jag inte att gå på bio.
Jag tyckte att det var jobbigt att stå i kö, jag tyckte att det var fruktansvärt irriterande med alla människor, jag spillde alltid ut alla popcorn eller så fastnade de i halsen. Jag önskade bara att vi bara kunde ta med popcornkartongen hem och hyra filmen när det kom ut istället. Nu däremot, älskar jag att gå på bio. Det är ett riktigt nöje, enligt mig. Jag älskar stolarna, som för den delen verkligen borde ha drickhållare, jag älskar att titta på allt folk, jag älskar att bioduken är så stor och jag älskar att popcornen är supermegajättegoda. Dock kan jag vara en av tidernas mest störiga biobesökare. Jag och de/den jag besöker salongen med har en tendens att hamna i världens diskussioner, skrattanfall, popcornkrig och ett jädrans flamsande utan dess like.
På lördag klockan åtta ska jag gå på bio.
Så om ni har lust att vara med i popcornkriget, smsa under reklamen vilken rad och stolsnummer ni sitter på, så ska vi kunna fixa det.

THIS IS YOUR ANSWERS.


Vad är de bästa med att vara Frida Söderlund?
- Det bästa med att vara Frida Söderlund är min fantastiska familj och alla fina, underbara och galna vänner jag har runt omkring mig. 

Vad tycker du om homosexualitet, tror du att du skulle kunna vara det själv?
- Jag tycker att homosexualitet är precis lika fint som vilken annan sorts kärlek som helst. Nu tycker jag i och för sig inte att det är olika sorters kärlek det handlar om när det kommer till vilket håll man är lagd åt, jag tror att känslorna är exakt lika i vilket fack man än väljer att lägga sig, men iallafall. Däremot tycker jag att bisexualitet är vackert på en helt annan nivå, eftersom det bevisar att man blir kär i personer och inte i kön. Att man kan se det fina hos alla. Genom det tror jag att man får en bredare syn på både kärlek och livet i sig.

Men jag måste säga att varken homosexualitet eller bisexualitet är någonting för mig och det har sina anledningar. Jag tycker att män, killar, karlar utstrålar trygghet på ett helt annat sätt än vad tjejer gör och det är någonting som tar mig med storm. Jag behöver manlighet och jag vill ha manlighet. Samtidigt tycker jag att tjejer kan vara fruktansvärt snygga, de har en helt annan sexappeal än vad killar har, men eftersom jag är tjej själv så ser jag inte det roliga i det hela. Jag vet hur en tjej fungerar, jag vet framförallt hur en tjej ser ut och jag tycker inte att tuttar är lika gosigt som att hålla en hand som är lite större än min egen. Och jag tror inte att jag skulle orka med själva bedriften att vara tillsammans med en tjej heller. Men jag skulle lätt vinna alla catfights. Jag blir helt enkelt inte kär i tjejer. Jag älskar karlar!

Hum.. Vad letar du efter hos en kille/Hur tycker du killar ska vara?
- Vi tar det härifrån. Jag blir kär i killar som har en liten sårbarhet i ögonen, men som utåt sett är en charmig, talangfull och självsäker människa. Första intrycket är allt för mig, jag kan inte jobba fram en attraktion eller förälskelse. Om jag faller för någon så gör jag det på en gång. Det har jag berättat för er förut. Och det är väl lite samma som jag letar efter. En sårbarhet, charm, talang, självsäkerhet. Det är blicken som fångar mig och jag ser ganska fort i människors ögon om de har något att ge och om jag har någonting att ge dem. Jag har en tendens att falla som en fura för människor som är lite struliga eller som har varit med om någonting speciellt. Som behöver mig på ett helt annat vis än andra.

Jag vet inte hur jag tycker att killar ska vara, de ska väl vara sig själva. Men om vi ser det ur min synvinkel och om jag ska rabbla upp en drös med egenskaper så vill jag naturligtvis att min kille ska hålla sig till mig och vara omtänksam. Det finaste någon kan göra för mig är att hålla mig hårt när jag behöver det som mest och när jag behöver det som minst.

Hur ser din perfekta drömkille ut? inte är utan hur han ser ut.
- Åh, vi mixar Edward Cullen och Nikki Sixx och wolá, vi har honom! Jag vill ha den där fängslande mystiken, ögonen som man kan drunkna i, bad boy - känslan, det mörka och det rockiga. Jag gillar mörkhåriga killar, men det betyder inte att jag har något emot ljushåriga. Det fångar mig på ett helt annat sätt bara. Sen gillar jag tatuerade killar. Jag tycker om att ha någonting mer att betrakta.

Vilken är din favoritlåt?
- Det är svårt att sätta fingret på en speciell låt eftersom jag lyssnar på väldigt mycket beroende på humör. Det händer också väldigt ofta att jag lyssnar på en låt väldigt intensivt och sedan aldrig lyssnar på den igen, även fast den var en favorit för tillfället. Men vi kan säga såhär, Kelly Clarksons album Breakaway, jag älskar varenda låt på den skivan och jag tröttnar aldrig på dem. De följer mig och de passar in i livet vart jag än står. Jag kan alltid relatera till dem och det har jag kunnat göra i alla år. Det är som mina dagboksanteckningar, fast skrivna av någon annan. Annars ligger Bruce Springsteens The river väldigt varmt om hjärtat.

Vilket djur skulle du vara om du fick välja? (förutom människa ;))

- Fågel. Jag skulle vilja kunna flyga och välja ur vilket perspektiv jag vill se världen. Jag skulle vilja sitta i toppen på ett träd, på toppen av ett berg och se att det finns en värld där ute som jag kan uppleva och sedan skulle jag bre ut mina vingar och prova. Annars skulle jag vilja vara ett lejon. Jag har fått höra att jag har ett lejonhjärta, vilket betyder att jag får folk att lyssna på mig på ett bra sätt. Att jag har ett hjärta som rymmer många och mycket. Och det känns fint. Därför skulle jag kunna tänka mig att vara ett lejon också. 

Berätta en pinsam grej du varit med om?
- Oj, det händer ju mest hela tiden tycker jag. Men jag har lärt mig bjuda på mig själv, det blir bäst så. Annars skulle jag nog få ligga och skämmas under täcker var och varannan dag. Speciellt måndagar. Men ja, det ska väl vara den gången då jag misstog Orlando Blooms vaxdocka i London för att vara en riktig människa. Jag stod bakom och bad dockan flytta på sig flera gånger innan jag svor till och trängde mig förbi. När jag upptäckte att det var hans vaxdocka vek jag mig av skratt men skämdes oerhört på samma gång på grund av alla blickar jag fick.

Vem tycker du är snyggast av dina vänner?

- Jag tycker att Isabelle Krüger är den absolut snyggaste av mina vänner. Hon har en glöd omkring sig, ett stort leende och hon är naturlig på ett helt annat sätt än många andra. Jag tror att de flesta som känner henne vet vad jag pratar om när jag säger att hon har en intensiv aura av skönhet omkring sig. Och det har nog mycket att göra med hennes fantastiska insida. Men jag tycker att alla mina vänner är väldigt vackra. De är väldigt speciella var och en utav dem. 

Om du skulle skriva en bok om ditt liv, vad skulle den heta?
- Åh, så många gånger som jag funderat över det här. Jag har haft olika titlar beroende på vilket stadie i livet jag varit i varje gång jag funderat.. Men jag vet inte riktigt än vad den skulle heta. Jag tror att jag behöver bli äldre och få en chans att titta tillbaka på allting som hänt i mitt liv hittills. Men jag kan avslöja att jag håller på med ett projekt som heter "En bön för vilda hjärtan hållna i bur". Alla människor jag stött på har inspirerat mig till den och allting jag varit med om finns med. Den känns oerhört viktig för mig att få göra.

Finns det någon människa som har satt extra djupa spår i ditt liv? vem och varför isnfl!
- Alla människor som kommer min väg sätter ett spår. Andra lite tydligare och lite djupare än andra. Min första riktiga kärlek satte ett tydligt avtryck. Att dela så mycket med en person som vi gjorde med varandra under en sådan lång tid är en grej som satt sitt spår för resten av mitt liv. Jag kommer alltid att minnas honom och det vi gav varandra, och han kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, även fast kärleken försvann för länge sedan. Många av er vet vem det var, men av respekt för hans vilja, så väljer jag att inte lägga ut namn.

Choklad eller chips?
- Ah! Hur kan man välja? Men jag måste nog säga choklad ändå.

Vad är du mest nöjd med i ditt utseende?
- Mitt hår, utan tvekan. Men jag tycker att mitt leende är ganska fint också, tack vare mina raka tänder.

Om en kompis skulle komma till dig hysterisk, svärandes och allmänt superförbannad när du har något jätteroligt att berätta, vad skulle du göra då?
- Jag skulle hålla mig och låta min vän få ur sig det han/hon behöver. Sedan skulle jag pigga upp med min glada nyhet!  

Bandy, innebandy eller fotboll?
- Bandy utan tvekan. Jag älskar att spela bandy och jag älskar att titta på bandy.

Vad beställer du när du är på waynes och fikar?
- En stor chai latte! Någon som vill bjuda mig?


Så. Klar. Hoppas ni blev nöjda!


This is the time, almost.

Nu har jag suttit här och svarat på era frågor.
Jag tänkte släppa lös svaren klockan 18, innan dess tänkte jag kasta mig i duschen, skriva lite i min blå bok och kurera mig med en kopp te. Men så att ni vet, klockan 18 dyker svaren upp!

Words. Music. Pain. Joy.

Upptäcker lite ny musik och samtidigt hur bra gammal musik är.
Lyssnar på lite Marion Raven, John Mayer, Kelly Clarkson, Queen, Katie Melua och Anna Ternheim. En salig blandning med andra ord. Jag har precis upptäckt lite nya låtar med raden av musiker och jag har också upptäckt hur bra de gamla är när man inte lyssnat på dem på länge. Det ger en feel-good-känsla. Som Break you med Marion Raven. Den lyssnade jag på när jag var en trotsig fjortonåring som umgicks med helt fel männisor för att uppnå en normal uppväxt. Låten är fortfarande bra trots att jag är lite mindre strulig. Likaså Queens Too much love will kill you med Katie Melua. Åh, den känns fortfarande i varje nerv i kroppen.
Iallafall. Jag gillar Here I am med Marion Raven.
Jag upptäckte den precis och har redan skapat en historia i huvudet där den skulle passa som soundtrack. Det är lite så jag fungerar när jag lyssnar på musik.

Just make me come back alive.

På fredag ska jag träffa Joel Alme.
Vi ska göra en intervju face to face där jag ska låta honom sia om år 2010. Grejen är att jag ska hitta till och från mötesplatsen själv. Handledar-Malin ska rita en karta, som utgår från McDonalds vid Slussen, eftersom det är det enda ställe jag hittar till där omkring. Där fyllde vi våra magar efter Pink-konserten för två veckor sedan. En annan idé var att sätta en GPS-sändare på mig. Jag gillar den idén.
Men ja. Jag känner redan hur lost jag kommer att vara.
Jag har inte ens koll på alla gator i Söderhamn.

Tänkte släppa lös nyheten om att jag ska träffa och intervjua Westlife på torsdag. Vi ska prata kärlek i massor! Mark är snygg som tusan, för den delen. (Till vänster om mig i bilden)





Keep on going people.

Jag är imponerad av att några av er vågat slänga iväg en fråga.
Keep on going. Jag gillar det. Ni får fortfarande fråga vad som helst, om vad som helst. No more secrets.. Kommer jag att få ångra att jag sa sådär tro? Iallafall, fråga på. Vad som helst. Vilken färg jag helst skulle se på en zebras ränder, vad jag skulle göra om jag vann en miljon, vad jag vill att mina barn ska heta, hur många tänder jag tappat.. just use your imagination. This is fun!

Jag tänkte att vi kör frågegrejen tills imorgon eftermiddag, så svarar jag på de som kommit in imorgonkväll.

Ask me something, and I will give you an answer.


Jag kände mig så jäkla sugen på att göra en intervju med mig själv igen.
Jag tyckte om den jag gjorde i januari, men idag klickade jag inte riktigt med mig själv. Så, om ni har en fråga eller en fundering, eller vad som helst ni vill säga till mig, så snälla gör det. Mal mig. Gör vad ni vill! Kommentarsfälten brukar oftast lysa tomma när jag ber er om någonting, men det ska vi ändra på! Ni är bra många där ute så något kan vi väl knåpa ihop tillsammans?
Lockar det mer om jag säger att jag lovar att svara på allt?
Jag hoppas det gör det. Kom igen nu. Jag hejar på er!  


Give me words.

Okej. Jag har skrivhäfta. Eller vad vi ska kalla det.
Jag har för en gångs skull en hög med papper där jag iallafall kan tyda vad jag har skrivit för någonting, nu är bara problemet att jag sitter som ett fån och stirrar in i det tomma Word-dokumentet utan att få igång någon skrivande/kreativ verksamhet överhuvudtaget. Och jag tror tamme fan att det där var den längsta mening jag någonsin skrivit som ändå låtter vettig. Det är iallafall någonting jag är bra på. Långa meningar. Och att ha med kommatecken i texten. Så kom igen nu, verksamheten där uppe. Rassla igång så kör vi!

Please come and find me my love.


Jag skrev ett inlägg tidigare om att man inte kan "komma över" kärlek.

Då var det maj och jag strulade fortfarande med att förstå det här med att resa sig upp efter att hjärtat blivit knäckt på mitten. Och jag tror fortfarande, några månader senare, på att kärleken finns kvar även om man förlorat personen man delade den med. Och jag tror fortfarande att det inte handlar om att "komma över" kärlek. Utan att det handlar om att våga använda den på nytt. Om och om igen. Och det var där jag tappade bort mig själv. Jag hade inte den tron så att jag kunde bygga upp modet, jag hade inte modet att utveckla känslor och jag stod i en återvändsgräns där den enda utvägen var att vända tillbaka, ta ett djupt andetag och prova vingarna igen. Men trots allt som hände, trots alla fall och alla motgångar, så tror jag ändå inte att jag tappade tron på kärleken en enda gång. Även fast det hade knäckt mig och slagit mig i bitar, så visste jag att om det var någonting som skulle plocka upp mig igen så var det kärlek. Som jag också sagt tidigare, det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det. Kärlek. Och det spelar ingen roll vart det kommer ifrån. Vänner, familj, pojke, flicka, sig själv. Huvudsaken är att den finns där och att man tror på den.
Vi kan inte komma ifrån att kärlek gör oss lyckliga.
Att det inte finns någonting annat som når upp till den nivån.
Vi kan inte fly från det. Även om vi vänder ryggen till, så når den oss ändå.
Och då är det viktigt att tro på den.

It's where they are.

Sitter med Westlife's nya skiva i lurarna.
Den skickades till redaktionen med tanke på deras Pr-besök och nu är det jag som låter den rulla. Och jag tror att man helt seriöst kan bre mig på en macka just nu. Ungefär fem låtar på raken går bra, men sedan blir det så mjäkigt och smörigt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det betyder inte att skivan är dålig, det betyder väl mer att Westlife låter ungefär som de brukar. Det osar kärlek, det osar brustna hjärtan och tillsammans med de sammenslena pojkrösterna blir det en typsik julklapp till mamma. Jag har lyssnat på alla tretton låtar och jag skulle bara vilja trycka in lite Volbeat eller Mötley Crüe i skallen för att få bort mjukiskänslan. Men det finns en låt som jag tycker är rätt schysst. (försöker bättra på Stockholmsuttrycken) Låt nummer fyra. Shadows.
Men jag skulle vilja höra dem sjunga Sweet child o' mine.
Eller något annat med mer fart och i andra toner.

Jag gillar liksom andra pålägg också.

I'm shining bright

"Nä, du är för smart för mig."
Jag vet inte riktigt vad den karln inne på krogen ville mig igår egentligen, men det där var det enda som kom ur hans mun i ungefär fem minuter. Samma sak. Om och om igen. Om att jag var för smart för honom. Jag antar att jag ska ta det som en komplimang, eller något. Jaja. Jag är för smart för mitt eget bästa, jag vet. Men det föder ännu mera dumheter. Tro mig. Men jag gillar allt som händer nu. Det är intressant.


You spin my head right round, right round.


Det var verkligen "you spin my head right round" när jag vaknade imorse.

Hela världen var som en enda karusell och allting for fram och tillbaka, upp och ner, i cirkulerande rörelsemönster framför mina ögon. Jag tänkte "okej, nu blundar jag och jag tänker inte öppna ögonen nå mer idag". Det funkade inte riktigt. Klockan var åtta på morgonen och jag räknade ut att det gett ungefär tre timmars sömn, samtidigt som jag förbannade allting som säger att man ska få en lugn bakfylla om man ser till att äta och dricka vatten innan man lägger sig. Jag åt faktiskt upp Malins förråd på kyckling runt klockan tre. Och jag drack några glas vatten. Sedan fick jag ju frisk luft när jag promenerade vidare. Men när jag vaknade var det som att någon hade ruskat om mig upp och ner, kastat in mig i släng-gungan på Grönan och låtit mig snurra runt hundratrettio varv. Så nej, det fungerade inte riktigt.
Till råga på allt blev det värre när jag blundade.
Så jag spenderade morgontimmarna med att diska.
Ibland slår bakfyllan slint i huvudet på en.

Lordy. I can't help it. I like to party. It's dramatic. It's electrifying.


Words can be like sharpen arrows, they can cut so deeply. I am sorry.


Mamma tyckte att jag var oerhört glad när jag kom hem igår.
"Som en virvelvind", blev hennes förklaring. Jag har varit lite inne i mig själv på senaste tiden. Lite för nonchalant, lite för snabb för att visa ogillande, lite för egocentrisk. Men man behöver sådana stunder för att utvecklas också. Och att få komma bort en stund, ta tag i mig själv, fundera och prova vingarna gav mig ny energi. Ny inspiration. Och nu är jag är tillbaka i gamla, goda former. Så att säga. Det känns bra nu igen. Allting. Det märktes att bägaren hade runnit över innan jag tog mitt pick och pack och drog. Jag hade blivit osams med familjen, med en av mina bästa vänner, skällt på andra runt omkring, haft endast mig själv i tankarna, blivit skälld på och varit på väg att göra val som skulle såra människor ordentligt. Men nu är det över med den skiten. Nog var allting utrett när jag hoppade på tåget, men jag tror att det var behövligt att jag fick lämna allting för en stund. Men som sagt, nu har jag ny energi, ny inrpiration och en helt ny glädje att möta världen med. På vägen ber jag om ursäkt till alla som blivit utsatt för Elaka-Fridas dumma idéer.
I am so sorry.
<3
 

I've got a feeling.


Den här känslan som jag har i kroppen nu, den vill jag ha kvar.

Jag tror att jag är kär i kärleken. Kärleken på bioduken, kärleken bland orden i böcker, kärleken bland människor runt omkring mig, kärleken i en famillj. När jag kom hem från bion hade jag en sådan fantastisk känsla av lung i kroppen. Ett hopp, en gnista. Allting kändes perfekt och den känslan gick runt, runt i kroppen i små pirrande strömmar. Tills jag äntrade vardagsrummet och såg att mamma och syrran tittade på inspelade idol ochsamtidigt upptäckte till min fasa att Erik hängde lös. "Nej, nej, nej, jag börjar gråta" var det första jag vräkte ur mig när jag damp ner i soffan. Hade Erik åkt ut hade jag personligen ringt Tv4 och bönat och bett tills de tagit tillbaka honom i tävlingen och på så vis hade jag säkerligen blivit korad som det mest fanatiska och desperata idol-fan någonsin. Men jaja, jag gillar inte när folk rubbar bra känslor. Och jag gillar inte när det förvinner saker ur mitt liv som får mig berörd, som får mig att känna hopp och att känna glädje. Jag blir enormt glad för andras skull, och det skänker faktiskt väldigt mycket bra känslor till mig själv, så det vill jag gärna ha kvar. Och jag vill gärna ha kvar Idol-Erik, för jag gillar talanger och jag gillar känslan jag får när han sjunger. Släppte för den delen lös världens glädjetjut när jag såg att han skulle sjunga en Kelly Clarkson-låt, jag menar, hennes musik är så djupt inrotad i mig så ni förstår inte och den betyder mer för mig än någon annan musik. Så att para ihop henne med Idol-Erik kändes som kvällens lhöjdpunkt, men nja. Jag hade hellre sett honom sjunga Behind these hazel eyes eller Addicted.
New Moon tog det priset, som kvällen höjdpunkt.
Det kanske till och med överträffar känslan av att sova i sin egen säng igen. Edward får ju gärna komma och joina, men Jasper funkar också. Eller varulvarna och deras fantastiska ryggmuskler.. Åh, just det. Det är en grej som attraherar mig väldigt mycket, om ni ville veta. Snygga ryggtavlor.. Aja. Vampyrerna röstar jag nog på ändå. De är sådär underbart mystiska. Just come and have a bite!

I'm out for some vampirelove.


Next destination: Home.


Jag har laddat upp med allt mitt favoritgodis, fem avsnitt av Gossip Girl, bytt kläder och packat resvänskan för nu ska jag åka hem till kära Söderhamn, min familj och New Moon. Jag hinner slänga av mig resdammet och väskan med en timmes marginal när jag kommer hem, för sedan bär det av till biografen. Trånandet efter Edward behöver få sin tillfredsställelse. See yah.

Let me be.. whoever.

När jag var mindre älskade jag att spela teater.
Jag var med i varenda uppsättning vi hade i skolan och hade alltid en tendens att göra om karaktärerna efter mitt eget tycke. Som den gången i fyran eller femman då jag skulle spela en vek lärarinna som blev totalt överkörd av eleverna, men se, det gick jag inte riktigt med på. Jag ändrade om till en dominant, bitter och sträng glasögonprydd kvinna som röt hit och dit och det hela blev en väldigt humoristisk historia som gav många goda skratt. Det kanske sitter kvar lite än, det här med att ändra om, vilja vara i centrum, vilja ha huvudrollen, ja, ni vet. För jag älskade att synas, jag älskade att få folk att reagera, och det gör jag ju fortfarande.
Jag fick en enorm kick att springa ut på scenen/gympasalen och spela någon jag egentligen inte var. Jag tror fortfarande det skulle ge mig en härlig kick. Och jag tror fortfarande att jag skulle vara helt okej på det.

Ägd.


Ett halvår på marknaden räcker, men ja..
Glad i hågen, taggad och med en finurligt leende på läpparna gav jag mig in i leken. A, B, X, 1, 2, C. Testerna flöt på, jag klickade vidare, skrev ner resultaten, fortsatte, leendet började ge vika, jag forsatte klicka runt, leendet byttes ut till en bekymrad min och jag stannade upp med resultatet i handen. Hur kan flera Facebook-tester, löjliga tidningstester och andra påhittade grejer säga samma sak?

Det dök upp där på Facebook helt plötsligt. Det första testet. Någon av mina vännerkontakter hade gjort testet "Why are you still single?" och eftersom jag ändå funderat lite på samma grej så startade jag det. Klickade lite, svarade, försökte vara lite halvseriös genom att ta det alternativ som faktiskt passade in bäst. Sen kom det en liten käftsmäll som säger någonting i stil med att jo, jag förtjänar att hitta någon men att ställa in fokus på en drömprins är helt jäkla korkat. Jag måste tydligen förstå att karlarna inte kommer att vara exakt som i sagorna, samtidigt ska jag inte hoppa in i någonting utan låta det ta tid. Sedan står det med fet text, expecting to much. Jaja, som att jag aldrig har hört den förr? Vad är det för fel med prinsar? Vad är det för fel på kvalité? Jag gillar drömprinsar. Och jag gillar när jag hittar dem.

Jag forsätter med mina tester, får veta att mitt egentligen namn borde vara Cara för att jag är känslosam, söt och ansvarsfull. Får veta att min drömprins kommer att hete Elijah och att han kommer att vara väldigt cool och vältränad. Sure, tänker jag. Cara och Elijah. Nej, det klickar inte. Jag fortsätter göra kärlekstester, den här gången i ett av de senaste numren av Piraja och får käftsmäll nummer två. Reslutatet lyder Med dina höga krav kan det bli problem för att ingen duger. Sänk garden och inse att alla har brister, det är mänskligt. Okej. Fine. Jag fattar poängen. Stop bugging me. Jag tycker fortfarande inte att det är fel på kvalité.

Jag forsätter. Tänker att "en gång är ingen gång, två är lika med noll". Men får käftsmäll, på käftsmäll, på käftsmäll. You are looking for prince charming, not for a boyfriend. Du har omänskliga krav. Dina förväntningar är för höga för att någon av mänsklig karaktär ska nå dem överhuvudtaget. Nananananaa. Det hela blev ju inte bättre när en av mina bästa vänner säger "Du är ju så jäkla kräsen när det kommer till vem du tänker gå hem med".
Okej, fine. Jag är öppen för förslag. Vidöppen.
I helgen tar jag vem som helst. Kom bara!


Okej, nej, det där stämmer inte. Jag vill fortfarande ha min drömprins.
Och jag vet att han finns där för jag har faktiskt hittat honom två gånger. Så det så.
In your face, stupid Facebook-tester.


Supermassive black hole

Ni får ha lite tålamod med mig just nu.
Jag sitter och skriver Melissa Horn - intervjun och jag behöver fokusera på det medans minnet är färskt och jag fortfarande kan tyda mina kråkfötter. Annars sitter jag och smsar med en god vän, som följde med mig på den där vintertrippen en mörk kväll då vi körde raka spåret ner till Gävle för att se Twilight på bio. Det var filmens sista visning och det var alltså för lite mindre än ett år sedan. Sedan dess har jag sett den så många gånger att jag har koll på i stort sett varenda replik, ansiktsuttryck och vampyrfight och jag har läst alla fyra böcker. Iallafall, hon ska gå på New Moon ikväll.
Och det ska inte jag.
Jag börjar nästan gråta.

Me and my lover.


Jag mår bra av det här.

Att sitta i hörnet på en mörkbrun soffa, att titta ut genom två stora, vita fönster och se in i grannarnas lägenhet och samtidigt lägga märke till att de stänger av tvn. Att känna ett lugn i en storstadspuls, att spela bra musik i hörlurarna, att skriva en text och veta att jag kan skapa någonting. Att veta att det jag skapar blir bra. Att veta att jag får chansen att göra det här.
När jag blir stor, då vill jag ha en egen takvåning i New York. Där ska jag sitta i ett av mina stora fönster iklädd endast en rutig skjorta, ett par svarta spetstrosor och en matchande bh, barfota med en liten laptop i knät och skriva mästerverk. Och ibland ska jag kliva ut ur mitt lugn och möta pulsen nedanför mig.

Jag ville mötas någonstans nere på djupet

Det känns .. bra och lite märkligt.
När jag hade det som jobbigast i vintras, när livet kantrade totalt och när jag inte hittade styrka någonstans, så hade jag några få saker att hålla fast vid. En av de sakerna fick jag i handen på samma praktikplats som jag är på nu, fast förra året. Jag hade Melissas Horns skiva Långa nätter. Och den skivan var som tagen ur kaoset som var då och det var som att hon sjöng mina ord, mina känslor och mina tankar. Och jag håller med om vad hon sa idag. "Låtarna är självbiografiska men jag tycker inte att det är jobbigt att vara utelämnande. Jag tycker att det är det som är hela grejen med att skriva och göra musik". För om hon inte hade varit utelämnande, hade jag inte haft någonting att hålla fast vid och jag hade inte haft någonting som fick mig att börja bearbeta.

Och det känns sjukt roligt och samtidigt lite märkligt att jag har fått chansen att prata med den ispirationskällan. Att jag har fått prata med henne om hennes musik, om musik överlag och om att känna. Hennes musik var lite av en livlina, precis som mycket annan musik, och jag har pratat med henne.
Det känns bra. Och det känns märkligt.
Men mest av allt så känns det givande.

" Och det står skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan "



Lät du henne komma närmre

Jag sitter och fipplar med frågorna till Melissa Horn.
Och det känns jäkligt bra. Jag vill att tiden bara ska springa iväg till fyra så att jag kan få svar på det jag funderar över. Melissa är en av de personer som jag har på min lista över "människor-jag-vill-ha-en-pratstund-med-innan-jag-dör". Man lär sig så mycket av andra människor och det känns skitkul att jag får chansen att prata med så många som jag gör, då framförallt genom mitt jobb. Sen skadar det ju inte att var nyfiken och intresserad, vilket jag är. Jag kan bli sådär oerhört intresserad av människor för att jag undrar vad det finns för någonting inom dem. Det behöver inte vara kända personer, inte alls. Men jag tycker att det är viktigt att lyssna på andra och att lära sig av andra. Att ta åt sig av det man själv känner att man behöver.
Och idag behöver jag en pratstund med Melissa Horn.
Och det känns ännu bättre att jag får ge en del av hennes ord till er sedan. Håll utkik i SöderhamnsNytt helgen den 28-29 november. Jag kan nog säga på förhand att det kommer att bli grymt.

Är man praktikant så är man. Då ställer man upp på det som behövs. Som att sitta runt ett litet barbord i köket på en redaktion på Sveavägen och prova julöl/julcider tillsammans med ett gäng säljare, en reporter och en Art Director!






"Hej, jag är oseriösa Frida, men egentligen är jag seriös!"

Jag har skämts och känt mig oerhört oseriös.
Jag pratade i telefon med Ronnie, pressansvarige för Melissa Horn. En väldigt trevlig karl för den delen, lätt att ha och göra med. Allting gick som smort tills jag skulle uppge min mail. Skit, tänkte jag bara och skämdes som en hund när jag rabblade upp adressen påhittad av en tolvåring som inte hade någon större kreativitet när hon skulle skaffa sin allra första msn. Men sagt och gjort, han skulle höra av sig till mig när han pratat med Melissa. Naturligtvis ringde han, jag menar, den mailen håller man sig nog helst borta ifrån om man är i det lite seriösare laget. Grejen var att jag missade samtalet och såg att jag hade ett meddelande i röstbrevlådan. NEJ, tänkte jag. Inte röstbrevlådan också! Helvete. Jag har något småpinsamt, gammalt och oseriöst kackel där jag försöker säga något i stil med "Hej, du har kommit till Fridas mobil" ganska neutralt men det låter som en liten, uttråkad och snabbpratande tjej som är fastkedjad i kategorin oseriös.
Kändes inte bra det där.
Men desto bättre att jag har en liten pratstund med Melissa imorgon klockan fyra. Det känns bra! Kanske borde tillägga att jag skapat en ny mail, för mer seriösa grejer. Kändes passande.

You can't win the prince, if you don't compete.

Inatt bestod inte utav sömn, utan av en hel del annat.
Nu är det som upplagt för att jag ska skriva ner en drös grejer som hamnar i kategorin sexuellt, för jag kan tänka mig att det var bland det första många av er tänkte på när ni läste den första meningen. Men det var inte riktigt så. Om man inte räknar med några kyssar hit och dit på Gossip Girl, de är ganska dåliga på att rulla runt bland lakanen i den serien just nu. Till och med Chuck Bass har blivit pryd. Men iallafall, jag började med att kanta kvällen med ångest när klockan började närma sig nio, för mitt i mitt Gossip Girl-tittande upptäckte jag Felicias samling av OC-boxar och samtidigt slog det mig att det kommit ut ett nytt avsnitt av One Tree Hill. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag välja? Jag valde Gossip Girl. Jag kunde helt enket inte slita mig. Men ikväll ska jag faktiskt prova OC, den enda serie som jag sett endast nio avsnitt utav. De åtta första och det när den blonda tjejen dör. Känns som att det är dags att utöka den erfarenheten lite och jag hoppas att jag inte kommer att bli besviken.

Aja, det var inte riktigt det här jag tänkte komma fram till när jag påbörjade det här inlägget. Jag skulle behöva lite sympati, det är egentligen det jag är ute efter. Lite sympati sådär. För jag sov inte mycket inatt. Jag satt där framför Gossip Girl och snorade och hostade tills jag trodde att jag väckt hela lägenhetshuset. Jag kunde inte ens ligga ner för att min hals slemmade igen. Inte coolt. Nä, nu ska jag sluta bygga upp en klagomur här. Det jag tänkte berätta var att i mitt förkylda lilla stadie, utan något besök av John Blund, i en tyst Stockholmsnatt, när ljuset sakta men säkert började sippra in mellan gardinerna och Gossip Girl-känslan fanns kvar i bakhuvudet, så slog det ner.
Pang. Inspiration.
Sedan satt jag där och skrev och skrev.
På mitt eget tonårsdrama, med det här livet som inspiration.

And so we begin day two.


So, how about today?


Så, jag antar att ni funderar lite på vad jag har gjort idag?
Jag började med att knalla rakt in i fel port och hamnade därför stående med kläderna droppande av regnvatten, nedanför en trappa som var beklädd med en röd matta. Inte riktigt rätt, tänkte jag. Inte riktigt rätt, tänkte nog killen som öppnade porten åt mig och frågade om jag skulle in. Så jag hoppade ut i regnet igen och hittade min port cirka fem meter längre bort. In genom dörren, upp för trappen och sedan in genom nästa dörr för att slå sig ner på skinnstolarna och invänta redaktionen. Det blev ett kärt återseende med min gamla handledare Malin ungefär tio minuter senare.

Sedan har dagen rullat på, med en hel del snorande och hostande. Jag och Malin besökte systembolaget strax efter tio och fick varsin godisburk som tack för att Malin visade leg innan de hann fråga. Egentligen var hon ett år för gammal för att få den där lilla grejen, de hade tydligen en 25-årsgräns på det. Men jag tyckte då att hon var värd den där burken. Jag menar, de har ju slutat ge en grejer hos tandläkaren. Tydligen ska man bara få beröm för att man är duktig när man är miniplutte, nu när man börjar bli gammal som gatan ska man tydligen bara vara duktiga ändå. Anledningen till att vi var på systembolaget är att det vankas ölprovning på redaktionen imorgon.

Sen har jag suttit och klurat lite på meningen med livet, lekt lite fotoassistent (langat ölflaskor), kikat på de snygga byggarna på byggställningen utanför fönstret (jag tyckte att vi skulle öppna fönstren och bjuda in dem på kaffe, eller ölprovningen) och jag och Malin har pratat snygga killar, snygga stilar och Twilight så mycket att Petrus har fått ont i öronen. Och sen ska jag intervjua Melissa Horn också. För SöderhamnsNytt då.
Ja, det är väl ungefär så det sett ut.
Nu ska jag försvinna in i Gossip Girl ett tag.
Och i mitt egna, nybörjade projekt.

God morgon, god morgon.

I'm on the inside.
Sitter på redaktionen och är avundsjuk på handledar-Malin som ska gå på premiären till New Moon imorgon, den premiär som innehåller en röd matta och en drös med kändisar. Åh. Det regnar här i Stockholm idag förresten. Aja, nu ska jag och Malin ner på systemet och handla öl. Ölprovning står på schemat idag. Peace

Sweet dreams

Så. Jag är i Stockholm och jag lever.
Tågresan gick helt okej. Däremot har jag en tendens att bli oerhört rastlös när jag åker själv. Kvinnan brevid var inte speciellt pratglad, jag var för lat för att packa upp datorn och hon framför läste Illustrerad Vetenskap så sakta att jag hade snålläst uppslaget genom springan mellan sätena femtioelva gånger innan hon vände blad. Det var lite småtrist. Tills det hoppade på en riktigt sötnos i Gävle som slog sig ner på platsen mitt emot mig. Han påminde om Skövdekillen jag gick och höll hand med en natt på Peace and Love. Jag skickade ett sms till Sanna, som tyckte att jag skulle ge honom hennes nummer. Jag höll inte riktigt med. Men efter att ha suttit och betraktat honom halvvägs till Uppsala så kändes han inte lika söt längre och han var egentligen inte ett dugg lik Skövdekillen. Sannas nummer kändes mer lockande än mitt, men efter att han rest sig upp och vandrat iväg i ett par gympadojor bestämde jag mig för att bespara henne den nitlotten. Elaka Frida, men jag gillar inte sånt, det borde ni nog veta. Skitsnygga kläder, snyggt hår och sen ett par skitiga, fula gympadojor. Vart var conversen? Det stämde liksom inte.
Jaja, nu tänker jag iallafall krypa till kojs. Jag har fått mitt eget space bakom soffan i tvrummet. Riktigt mysigt har jag det. Strax efter nio imorgonbitti ska jag infinna mig på redaktionen på Sveavägen.
Det blir nice.


Hey ho, let's go. Next destination: Capital.


I don't believe you.

Kaotiska, känslomässiga kaos.
Imorse var som att backa tillbaka tiden ett år exakt. Det var samma klump i magen, det var samma förvirring, det var samma människa, det var exakt samma känslor och det var inför exakt samma grej. Jag är trött på det här. Jag vill bli lämnad ifred. Jag vill inte att det ska behöva vara så att två människor som känner varandra utan och innan ska behöva önska varandra olycka, inte kunna glädjas för den andras skull eller hamna i bråk på grund av missförstånd. Jag vill att det ska vara två vuxna människor som kan le åt varandra, skratta ihop och gå åt varsinna håll i livet och vara glada för varandras skull.
Men jag tror aldrig att vi riktigt lämnat det som var.
Varken jag. Varken du.
Vi står mentalt kvar på samma ställe.
Men nu går jag och jag kommer inte att vända om.

I'm out.


It's just like one of those bad dreams, and you just can't wake up.


Jag är .. upprörd. Ja, det är faktiskt vad jag är.

Upprörd. Längst inne och alldeles under huden. Jag är ordentligt ledsen, besviken, irriterad och upprörd, det går inte ens att konkret förklara. Jag hatar att det ska behöva känns som att allt som känts så nära bara förflyttat sig så långt bort att det absolut inte går att nå. Jag är arg över att jag ska behöva riva upp en massa gamla sår när jag gjort allt för att hålla igång en gladare version. Jag är arg över att det är andra i min närhet som utsätter mig för det här och jag är arg för att de inte förstår hur svårt det här är för mig. Men mest av allt gör det ont. Alltihopa. Besvikelsen gör ont, rädslan gör ont, såren gör ont, allt gör bara ont. Det är en sårbar tid det här ändå. Jag skrev tidigare att jag kände mig öppen utan att vara sårbar. Jag vet inte om det riktigt stämmer. Jag ville bara att det skulle vara så. Jag önskade att det skulle vara så. Men när det blir såhär, när jag låter mig själv falla handlöst, då vet jag inte längre. Och det som känns tyngst är att jag kanske blir tvungen att återigen möta det i vitögat imorgon. Det är som att kaoset aldrig tänker ge sig av. Det är som att det tänker stanna här.
Och jag vet inte om det här är rätt ställe att skriva eller berätta.
Men som vanligt hamnar jag här, hos er.
Det får mig att känna mig mindre ensam ibland.
Åh, ni måste verkligen tro att jag är en helt fucked up människa.

I don't really know you, but I want to, and still I'm falling. Falling. For something I deep inside know that you got.






Idag är .. ingenting speciellt.
Gör det speciellt. Ge mig någonting speciellt.
Någon?


Såhär tyckte vi om mediastudion idag. Men ett stort tummen upp för Mindful UF:s andra intervju. Kanon! Bilderna får dock vänta tills en annan gång.



Fredag 13 november 2009

Fredag den trettonde.. den tredje fredag den trettonde för iår?
Om jag inte minns fel så ska det vara så. Tredje och sista. Tredje gången gillt, så skulle man ju också kunna se det och eftersom jag har ett vagt minne av att jag inte råkat ut för någonting konstigt eller skrockfullt de tidigare fredagarna så ligger jag risigt till denna gråmulna dag. Och därför tänker jag undvika att gå under stegar, att ha sönder en spegel, att fälla upp ett paraply inomhus, att lägga fötterna på bordet, att kliva på A-brunnar och jag tänker spotta sjuttioelva gånger över vänster axel om en svart katt springer över gatan.
För att ha lite marginal sådär.
Man vill ju inte utmana ödet.


I want it bad, your bad romance





Let's fly, or maybe we should just try.

Så är jag tillbaka i praktik-kaoset nere på media.
Jag är tydligen en liten leksak som man kastar mellan alla projekt. Skriva en text där, planera där, skriva en annan text där borta, hjälpa till där, gör si, gör så, men gör absolut inte någonting vettigt som du kommer att lära dig någonting utav eller som du behöver få gjort. Tur att jag är lite rebellisk och att jag har en liten tendens att lyssna mer på mig själv när jag anser att mina egna idéer är bättre. Som nu. Nu gör jag någonting vettigt. Jag skriver en vettig text, till en vettig uppdragsgivare. Mina lärare gillar det inte.
Det ska bli oerhört skönt att sätta foten på en riktigt redaktion på måndag. Att få prova vingarna på riktigt, inte leka reklambyrå nere i medias lokaler.

I'm not here for your entertainment


Jag kommer nog aldrig att kunna beskriva i ord vad det här betydde för mig, för den jag är och för den jag kommer att fortsätta att vara.
Har ni haft den där känslan av att ni går runt och bär på någonting som behöver komma ut, men ni vet inte riktigt vad det är eller hur ni ska göra för att släppa ut det på rätt sätt? Ni vet inte vad det är ni behöver eller vad det är som har störst betydelse i era liv, ni känner att ni har tappat bort lite av den ni är till någon som människor runt omkring tycker att ni borde vara och ni känner er ensamast i världen och kan inte hitta glädje i saker som tidigare fick er att bli toklyckliga. Har ni känt så? Exakt så kände jag innan jag äntrade Globen i tisdagskväll. Det var inte så jag kände när jag gick därifrån.

Det är svårt för mig att beskriva när det hände, men det hände nog ganska direkt när Pink landade på fötterna efter sin första flygtur upp i luften precis när konserten dragit igång. Där stod hon. Hon stod upp. Trots sina egna motgångar så stod hon upp och en känsla av trygghet borrade sig rakt in i hjärtat på mig. Man kan om man vill. Det blir bra. Det kan rent utav sagt bli mer än bra och när hon tog ton till de låtar som jag lyssnat på när jag varit som mest vilsen läkte det mitt hjärta på ett helt annat sätt än tidigare. Det jag var i behov utav var en sista bearbetning och i publikhavet på golvet i Globen gav Pink den till mig. Känslorna strömmade genom varenda liten nerv i min kropp och jag kände mig levande utan att känna mig sårbar. Jag kände mig öppen och jag kände mig bra. Bra. Bra är ett ord jag inte använt ofta, men nu känns det bra. Jag känns bra.

Pink läkte mig där under den där tisdagskvällen. Precis som Kelly Clarkson gjorde i april 2008. Det är deras musik som plockat upp mig många gånger och att få de här konkreta avsluten är så underbart att jag inte vet vad jag ska säga. Det rörde vid varenda liten del utav mig och jag behövde få känna den här obotliga lycka som man kan känna vid sådana här tillfällen. Jag hoppas att någon av er har känt så någon gång.
Har ni det? Isåfall, när har ni gjort det?
Säg inte att jag är ensam om det här.
Tell me, tell me, tell me.
 

Yeah. It was a good night!


Missed me?


Det blev ett typiskt Sanna-Frida-Isabelle-äventyr.

Isabelle är försenad och rusar in genom dörrarna till resecentrum strax innan tåget ska gå. Sanna räknar biljetterna femtioelva gånger och jag funderar över vilket tågnummer det är och envisas med att få veta. Bullen får sitta själv på tåget, som bestraffning för sin sena ankomst, och jag och Sanna pratar och fnissar så mycket att varenda passagerare runt omkring vänder huvudena åt vårat håll. Isabelle bli kompis med tanten bredvid men jobbar inte speciellt hårt för att hålla vänskapen vid liv utan pluggar in hörlurarna i öronen istället och somnar. Jag och Sanna fortsätter dock att diskutera, det mesta handlar om sex och Sanna tycker att det är vansinnigt roligt att prata om mig i en samtalston som är nära begreppet skrika. I slutet av resan dör våra samtalsämnen ut, eller sexpartners, beror på hur man ser på saken, och vi pluggar också in våra hörlurar i öronen och bildar en gosig hög på våra två säten.

När vi hoppar av på centralen börjar vi vår vandring längst Stockholms gator och min resväska blir genast mobboffret av mitt sällskap. Dels för att den är pluttig, dels för att hjulen gnisslar och dels för att jag aldrig får den att rulla ordentligt. Den svänger mest fram och tillbaka. Vi lämpar av våra grejer, bättrar på sminket, byter kläder och pratar snabbt med den yngsta generationen Söderlund innan vi beger oss iväg för att mätta våra magar. Efter det hoppar vi på tunnelbanan och ställer oss i den halvlånga Pink-kön femton minuter innan insläpp. Tiden går. Och går. Och går. Det enda som inte går är våra fötter. Eller personerna framför. Kön står helt stilla. Tiden fortsätter gå, jag och Isabelle börjar skaka och domna bort i våra skinnjackor, min glädje dör och jag balanserar på gränsen till hopplöshet. Jag ringer mamma och säger att jag snart tänker sätta mig ner och börja gråta och sälja biljetten så att jag kan få lite värme. Efter två timmar i rå novemberkyla, två timmar för sent, väljer de små rödklädda vakterna att börja släppa in folk. En minut till ute i kylan och jag hade gett upp hoppet om livet.

När jag lämnar Globen är jag varm och i extas. Lycklig. Läkt. Obeskrivligt lugn. Mer om det kommer senare i ett annat inlägg. Vi stannar förbi på donken och mättar konserthungriga magar med glass, nuggets och någonting att dricka. Vandrar vidare i natten, hoppar på tunnelbanan, hoppar av, vandrar igen. Kryper ner under våra täcken, en upplevelse rikare. Och vilken upplevelse. Dagen efter är vi sega, orkar inte kliva upp när vi ska. Äter frukost, vandrar ut i kylan igen. Shoppar. Jag får ett ragg i kassan på 7 eleven. Isabelle kommer och förstör genom att daska ner en tidning på bänken. Sedan kom Sanna på den fantastiska idén att jag skulle leta ragg på varenda 7 eleven. Go for it, tänkte jag. Det skulle dessvärre visa sig bara jobba tjejer på resterande 7 eleven vi passarade. Inte en karl någonstans. Kanske var bra ändå, för mina raggningsskills är inte på topp och det hade varit någonting Sanna hade kunnat reta mig för resten av resan.

När vi återvänder till centralen är det dags för hemfärd. Vi följer det gröna bandet som visar vart vi ska, eftersom det så fint ploppat upp en vägg framför den tidigare trappan till spåren. Sanna följer den till punkt och pricka, avviker inte från den en sekund. Inte ens för att flytta sig från andra människor som hon är påväg rakt in i. På tåget blir jag ensamvargen men det hindrar mig inte från att diskutera med mina vänner. Jag putar ordentligt med stjärten och lutar mig över sätet. Jag och Sanna hamnar i en diskussion om vilka vi ska dejta i Brobergs A-lag. Vi har några kandidater, men en går bort eftersom jag lyckades blända honom med min charm och fick honom att falla för mig. Nu är ju det förhållandet över iofs, men han går bort ändå. Sanna paxar målvakten. Jag paxar ingen. Jag tar det jag får. Nä, det där stämmer inte. Jag är för kräsen för det.
Aja, att återuppleva Pink i hörlurarna till min blå ipod i sällskap med två människor jag upplevt som mest med, med ny luft under vingarna och ett läkt hjärta fick mig att känna mig bättre och lättare än någonsin. Som vanligt blev det en väldigt speciell resa.

Xoxo, I'm gonna have some fun.


Min lilla resväska är blå. Ipoden är fylld av pinklåtar, nyladdad och har slagit sig ner i jackfickan. Allting som ska med är med. Min röda lilla kamera slår följetåg, systemkameran är portad från sådana här större event. Ja, hörrni. Jag ska på Pink med två av mina absolut bästa vänner och det känns så fruktansvärt bra. Våra äventyr i Stockholm brukar alltid bli någonting riktigt speciellt. Någonting riktigt, riktigt speciellt.
Så det här blir det sista ni hör från mig innan onsdag kväll.
För jag förstår mig inte på mobilbloggning än så länge.


I'm damned to feel the way I do. What have I done, to fall so hard. For you.



Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Mina inlägg är oftast riktad ut i tomma intet. Till allt och alla som kan ta vara på det. Men med det här inlägget är det annorlunda. Det är bara riktat åt ett håll. Ett. Och jag tror inte att någon egentligen kan förstå det eller förstå vad jag menar. Och det är intressant.


Driving me crazy

Psykologiprov. Fråga nummer 6.
Beskriv sex behandlingsmetoder mot psykiska sjukdomar. 6 poäng.
Frida svarar: Eh.. ja, man kan ju alltid äta anti depressiv-medicin, vilket jag kommer att behöva göra så deprimerad jag kommer att bli efter det att den här frågan gick åt skogen.

Tror ni jag får full pott eller vadå?

Tip of my tongue

M: Men nu har du faktiskt trasslat in dig Frida. Vi syns i skolan imorgon. Lycka till med dina problem!

Thanks. I guess.
Jag lyckas alltid skapa en kaotisk röra av livet.
Men det kan ju vara lite småroligt ibland det med.

Like it a lot. Sometimes I become really proud of myself.


This is what I like, or dislike.


Jag tänkte att ni skulle lära känna mig lite bättre.
Jag älskar snygga tidningsomslag, jag kan stå och stirra på dem i timmar, likaså snygga modebilder. De gör mig väldigt inspirerad. Jag är enormt dålig på att hantera stress, jag blir alldeles upp i varv och skäller på allt och alla. Till råga på allt kan jag sätta mig ner och börja storgråta. Jag tycker att mailen är en fantastisk uppfinning. Så underbart lämplig och perfekt om man har fobi för att prata med folk i telefonen. Men nej, jag har ingen sådan fobi. Jag tycker att det är sjukt onödigt att gilla sin egen status på Facebook. Sjukt, sjukt onödigt. Jag tycker heller inte om att ligga runt. Ni vet, pojke+flicka=sant-för-en-natt. Inte min grej. Verkligen inte. Betyder inte att det inte har hänt, men det betyder inte att jag är ett större fan av det heller. Jag älskar tonårs-tv-serier från USA och jag gillar inte svenska serier, med vissa undantag. Jag gillar inte heller svenska filmer, där också med några få undantag. Typ Beck, Wallander och Män som hatar kvinnor. Jag älskar det engelska språket och jag skulle lätt byta ut svenskan mot att få prata engelska dagarna i ända. Det är ett vackert språk och allting låter så vettigt på det. Jag ska inte säga att jag inte dömer folk, men jag dömer aldrig någon utefter deras utseende. Däremot är jag snabb att döma när någon öppnar munnen. Ibland alldeles för snabb. Jag är väldigt bra på att sätta mig in i andras situationer och på att förstå. Faktiskt. Jag är ofta en jävel på att ge goda råd, grejen är att jag aldrig följer dem själv. Även fast jag borde. Jag är väldigt spontan och en ganska oblyg person. Folk märker väl ändå i slutändan vem man är. Men grejen är att när jag blir blyg, då blir jag blyg. Då kryper jag in i mitt skal ordentligt.
Och sist men inte minst, att dejta skrämmer livet ur mig. Prestationsångest är en helt annan grej, en prestation kan jag förändra, men när någon ska döma mig för den jag är, då blir jag livrädd. Livrädd.


I create my own magic


Jag sa tidigare att 2009 har varit det värsta året jag någonsin varit med om. Och det må stämma, det må vara så att jag varit totalt knäckt, nere på botten och det må vara så att jag fått kämpa för exakt allting. Men jag har hittat magin i det här året, jag har hittat det som varit bra. Ser ni boken på bilden? Kom ihåg den boken. För ni ska veta vilken inspiration och passion jag har just nu, och vilken magi jag håller på att skapa i den. Jag skojar inte. Det här är fantastiskt. Och allt tack vare allt galet, tokigt, hemskt och bra som hänt under det här året.
Tack vare 2009 håller jag på att skapa det kanske viktigaste och bästa jag någonsin gjort. Och det får mig att må bättre än någonsin.


Face down in the dirt, this starts to hurt


Jag vet inte om idag är en speciellt bra dag.

Eller om jag är speciellt bra idag. Men det jag vet är iallafall att det är bättre att känna någonting, än att inte känna någonting alls. Om det så gör ont, så är det iallafall något. Eller? Jag antar att man ska veta att man lever och att man hela tiden ska få sota för saker man gör, även om det var länge sedan. Att alla val man gör och andra gör kommer att följa med tills den dag man dör. Att allting ska ha konsekvenser. Jag antar att man bara får lära sig hantera det när allting gör sig påmint. Jag är ju trots allt bara arton år gammal, jag lär mig ännu.
Men det är väldigt jobbigt att oförtjänt få sota för andras val.
Att andras val ska göra ont i mig.

Keep you in the dark, you know they all pretend


Sista avsnittet i första säsongen av Gossip Girl bröt mig i bitar.

Jag vet inte riktigt vad jag väljer åt mig själv eller om jag ens gör det överhuvudtaget. Ibland känns det inte som att det är jag som väljer åt mig själv, det är en annan version av mig som gör mina val. Och ibland blir jag rädd för att människor runt omkring inte ska tycka om mig för den jag är, för att de redan tycker om tanken på vem jag kan vara. Och jag blir rädd att jag inte kan leva upp till de förväntningar som människor har på mig. Jag vet att jag är bra på saker och jag vet innerst inne att jag är en bra person. Men de senaste veckorna har jag använt orden jag är ingen bra människa så många gånger att jag strulat till allting för mig själv. Jag är så inne i mig själv, så uppe i det blå, så fövirrad, så undrande och så intensiv att jag strular till det för folk runt omkring bara för att jag inte kan hålla koll på mig själv och mina känslor.

Och jag vet ärligt inte om jag valde det här åt mig själv.
Om det egentligen var mitt val att kliva åt sidan och veja undan för alla som vill ge mig det jag egentligen är ute efter. Om så bara för en stund, så valde jag alltid att kliva undan. Med vissa undantag. Och det är det där undantaget som gjort att jag inte riktigt kan fokusera på vart jag står, som gör att jag faller utan att det egentligen känns som att jag gör det. Jag var hela tiden rädd för att jag skulle bli för involverad och att livet skulle bli för intensivt igen, att det skulle byggas upp någonting som sedan skulle rasa ihop och jag valde att ta små steg. Men de här små, förbannade stegen har gjort att allting bara har blivit utdraget och struligt. Och intensivt. Och förvirrande. Och jävligt. Och underbart. Och det irriterande är inte att jag inte gjorde valet att hamna i den här situationen, jag lät mig själv bara följa med i ett val som egentligen inte var mitt, utan det irriterande är att hur mycket jag än försöker välja att stiga åt sidan så går det inte. Och det som irriterar mig mest är att jag inte vill stiga åt sidan heller.

Men om jag inte rör mig framåt eller bakåt blir jag kvar här.
Och samtidigt som jag är rädd för att kasta loss och ge det ett försök, så är jag rädd att jag går miste om mycket fint på vägen. Att jag vejar undan för bra saker och i slutändan står där och undrar vad jag egentligen gjort mot mig själv och andra. Och egentligen handlar det inte om att jag inte vet vad jag vill. Det handlar bara om att hitta modet att göra det och hitta sättet att göra det på. Och jag blir arg på mig själv för att jag inte vågar ta tag i de saker som egentligen betyder någonting. 
Men nu är jag mest arg över att det inte går att få igång Foo Fighters på en högre volym. Jag vill bara andas, lyssna och få det här att lugna ner sig. Nu.

S.H cut my hair and tried to make me pretty.


This is the beauty of the world.








Holly är för mig perfektion och mitt favoritmotiv att fotografera.
Är hon inte vacker?


Mother gives a helping hand

Jag sitter uppflugen på datorbordet och pratar sönder mamma om allt jag vill, allt jag drömmer om och ber om råd hur jag ska klara av att välja. Det är inte det att jag inte vet vad jag vill, det är bara för mycket jag vill göra. Min mamma har svaret.
- Okej. Jag tycker såhär. Låt skolan gå först innan du räddar världen.

Hur skulle jag klara mig utan min mor?

Yes, I've been out doing some work.


Let's work our buts off

Å hej och hå.
Jag är inne i ett jobbstimm just nu. Det är mycket jobb på gång den här veckan, det har blivit mycket skrivande sedan slutet på förra och allting fortsätter fram till tisdag. Då är det lugna puckar igen, så vitt jag vet. Det har varit bandyrep, gör-om-mig-rep, religionskrönika, bokningar och samtal. Imorse dök det upp ett nytt jobb, som är ikväll. Så jag måste fly ifrån alla bullar och kakor en stund ikväll när vi ska fira lillasyster en gång till.
Kan nog behövas det.
Om jag ska komma i den figursydda matchtröjan i storleken för liten på lördag.

Now I got some other stuff to write and I got a lot on my mind. Hugs and kissies!


Shalalalalalala

Jag sitter inträngd i hörnet nere i datasalen på media.
Hörnet som ger uppsikt över resten av salen, över de andra elevernas arbeten och över lärarna. Hörnet som gör att ingen ser vad det är man fifflar med bakom skärmen. Jag plitar ner intervjufrågor. Klockan elva ska jag besöka mitt gamla hem Hällåsen för en intervju. Men innan dess ska jag smyga ner bakom skärmen av avverka några avsnitt av Gossip Girl.
Och folk säger att praktik på skolan är tråkigt.
Pyttsan.


I know how to impress and how to make a success


Jag vet inte om jag har berättat det här för er förut.

Men när jag var liten gillade jag att imponera på människor, speciellt på grabbarna. Det räckte inte med att jag var en av deras bästa polare, spelade i deras fotbollslag, hade samma sorts kläder och kort hår. Jag ville imponera som tjej också, inte som en tvåkönad varelse i samma ålder, och jag ville ha deras uppmärksamhet. Iallafall så kom pappa fram till mig en normaltrevlig dag i Stugsund när jag var i runt tio-elvaårsåldern och räckte fram ett domarset med en visselpipa, ett gult kort och ett rött kort. Hur coolt var inte det? Iallafall så knallade jag glad i hågen till skolan dagen efter och på första rasten rycket jag upp min nya ägodel ur fickan. Det blev succé. Hela rasten satt jag på sidan av fotbollsplanen med ett gäng grabbar som passerat tioårsgränsen och solade mig i berömmelsen. Alla ville blåsa i visselpipan och prova på att visa ut varandra från planen genom att ivrigt vifta med gult respektive rött kort tills deras armar nästan gick av. Jag var stencool, imponerande och hade dem som lindade runt lillfingret i flera dagar framöver. Jag och min nya skatt, domarsetet. Jag hade uppmärksamheten.
Nu är det om än ännu lättare.
Nu har jag G-kupa.
Plötsligt blev det oerhört lätt att få uppmärksamhet.

It's like you are a drug. It's like you're a demon I can't face down. It's like I'm stuck. It's like I can't breathe, without you inside of me. I'm addicted to you.







What if I say I'm not like the others? What if I say I'm not just another one of your plays? You're the pretender. What if I say that I'll never surrender?




I feel it, can you? Do you?


När det amerikanska accenten tystnat gjorde jag det.
Jag kollade min topplista på Spotify, vilka låtar jag lyssnat mest på och blev först förvånad, och sedan inte. Det kändes ganska självklart ändå när jag läste igenom vilka som låg tio i topp. Jag tror man lär sig väldigt mycket om människor utifrån musiksmak, jag tror faktiskt det. För musik går oftast så djupt in i alla människor. Orden, tonerna, det ger liksom en tillflykt för en stund. Beroende på vad man behöver så ändras också vad man lyssnar på. Jag lyssnar på väldigt mycket musik bara tillfälligt och jag fokuserar heller aldrig på artisten. Jag lyssnar på musiken, på låten och värderar den inte utefter vem som gjort den eller vem som sjunger den. Man behöver inte tycka illa om låten bara för att de tidigare låtarna av samma artist inte fungerat. Jag lyssnar också väldigt intensivt på samma låt eller samma sorts musik under en period. Det handlar alltid om vart jag står i livet och oftast står jag kvar på samma ställe väldigt länge, vilket också kräver samma sorts musik.
Jag har många gånger sagt att jag vill skriva låtar.
Inte musiken, utan bara orden. Jag skulle vilja ge tillbaka en del av det jag fått. Vem vet, det kanske blir så en dag.


Nu är ni kanske nyfikna på hur min topp tio lista såg ut på Spotify? På första plats låg .. *trumvirvel* .. Best of you med Foo Fighters, tätt följd av Take my lips - Ferras och This years love - David Gray. Fjärdeplatsen gick till 4ever - The Veronicas och de låtar som följde var Captured in a dream - Void808, Kedjebrev - Lars Winnerbäck, I gotta feeling - The Black Eyed Peas, Free fallin' - John Mayer, Broken - Seether och My Love - Lene Marlin. Det var det. Just nu lyssnar jag mycket på The pretender, Hometown glory, The kill och That's the way it is. Någon som har några musiktips?


I don't wanna be the girl who laughs the loudest, or the girl who never wants to be alone. I don't wanna be that call at four o'clock in the morning.




Nu ska vi sätta oss in i min livssituation.

Ja, jag har alltid en livssituation. Varför vet jag inte, men jag har det alltid. Varför tror ni att jag har det? Iallafall, tänkt er att ni är strandsatt på en öde ö. En ganska fin öde ö, det går ingen nöd på dig egentligen, du saknar bara allting du inte har och vill därifrån. Du upptäcker ett rött skepp med stora, vita segel och tänker att det kan rädda dig och föra dig i hamn. Du vill till skeppet, du vill ha skeppet och du vill ha besättningen. Du gör allt för att få det, jobbar och sliter, lirkar och ger av dig själv, och skeppet kommer sakta närmare. Precis utom räckvidd stannar det. Blickstilla. Bakom det röda skeppet tornar sig ett nytt skepp upp, med lika stora, vita segel men i en helt annan färg. Du börjar försiktigt lägga koncentrationen på skepp nummer två som sakta men säkert närmar sig dig och din situation på ön. Skeppet sluter upp precis bredvid det röda, men nu är det du som håller det på avstånd. Du har kämpat för det röda, du vill ha det röda, men egentligen är det skeppet du vill ha. Inte färgen. Skeppet. Men när du kämpat så länge och nästlat dig in i magin hos det röda är det svårt att byta. Att vända, att vilja på nytt. Att jobba fram samma känsla utan att misslyckas och sänka skepp nummer två utan att mena det.
Så du har två skepp på avstånd.
Två skepp med det du vill ha men i olika färg. Så hur gör du?
Hur gör jag?

I know the world is black and white, I try to keep an open mind but I just can't sleep on this tonight.


Halloween 2009 blev en intressant historia.

Det blev många kära återseenden igår, speciellt för oss gamla bandybrudar. Det kändes lite som att spola tillbaka tiden några år, för inombords var jag alldeles nostalgisk och exalterad över att vi stod där fyra gamla Brobergsspelare i gången inne på Statt och pratade gamla och nya minnen. Jag kan inte ens förklara för er hur mycket jag vill spola tillbaka till de åren när vi alla var en del av Brobergs damlag, storförluster, glädje, skratt, donken, bussresor och allsång. Åh. Annars var det en lite småförvirrande kväll med mycket klarhet i. Ja, jag vet att det låter lite konstigt men det var exakt så det var. Jag blev förvirrad några gånger fram och tillbaka, fick klarhet i några saker, men gick därifrån om inte mer förvirrad än tidigare. Det är intressant det här med livet hörreni, nu får vi ser vart saker och ting tar vägen härifrån. Annars var det ett jäkla mingel bland gorillor som skrämde livet ur mig, bin, en hel drös med Lilla My, häxor, troll, pirater, hippies, clowner och superhjältar. Supermegatrevligt.
Och jag blev den där zombiebruden förresten.
Nä, nu ska jag gå upp till syster i köket. Hon bakar kakor.
Kan sitta fint nu.


RSS 2.0