Fridas värld bland tankar och ord. -

I'll see you in the dark. Xoxo


I'm gonna be who?

Det är inte fantasin det sitter i.
Tänkte vara en död brud i en vit brudklänning, nedblodad, vit i ansiktet, lockigt men ruffsigt hår och lite småläskig sådär. Så kom jag på det att en nedblodad brudklänning verkligen känns som ett dött läge. Vart får man tag i det liksom? Då tänkte jag att en alien, det skulle ju passa perfekt, men så hade mamma slängt sin limegröna badräkt. Så tänkte jag pinuppa, men då kommer nog alla tro att jag bara vill se billig och sexig ut. Så var jag tillbaka på ursprungsidén, Bellatrix i Harry Potter eller en i Flintstones. Så har jag ingen päls och ingen läcker svart klänning. Så sket sig allt iallafall. Och hippie ska tydligen alla vara, djävul och häxa är för tråkigt och med två maskerader ganska tätt inpå går min hjärna på tomgång. Det enda som finns i garderoben att slänga ihop är isåfall en Frida alá åttiotal.
Och det är mindre än 24 timmar kvar.
Bra jobbat, du är alltid ute i så god tid Frida Söderlund.

I love this jewellery


Jag & Bullen har gjort vår första intervju för Mindful UF och vilken succé det blev! Yihaaaa.


Tjoppla.

ÅH. Jag har körkort men måste åka buss. Hur coolt är det på en skala ett till tio? Det känns så jäkla ocoolt och mamma förstår inte att lillepluttevolvon inte klarar sig utan mig. Hon säger att det gör han visst det. Men jag vet att det gör han inte alls det. Jaja. Jag ska få låna den lite senare iallafal och då ska Lojsan med. KANON.
Nu ska jag iväg och göra det jag gör bäst.
Fika och intervjua. Peace


Stay forever

So I heard, never give up on someone you can't stop thinking about.
Well. I just might.. No, I won't. I just won't let this go.

Hey you.

Jag börjar lessna.
Jag önskar jag kunde flyga som stålmannen mellan ruta ett och den sista rutan i spelet. Hoppa över allt daltande och sedan se om det går bra eller dåligt. Jag vill inte stå kvar här och trampa, men jag vågar inte heller ta steget över till nästa lilla plattform. Jag gillar inte den här leken längre, jag gillar inte att vara med, jag gillar inte att spela, jag gillar inte att vänta, att se, att hoppas, att förvänta sig någonting, att försöka. Jag gillar det inte. Jag vill bara spola fram tiden och se vad som är menat.
För just nu är det bara en massa daltande.
Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Men mest bara tillbaka.

Enjoy life


Jag fick oerhört mycket presenter, hade fina vänner runt omkring, det hölls tal och lektes hela kvällen lång och jag är så glad att jag har så fina vänner som vill göra allt det här för mig. Nu ska jag pallra mig iväg och jobba en sväng, sedan bär det vidare ut mot Kostymladan och Halloweenutstyrsel och sedan mer jobb innan vi drar veckans andra utgång. Om jag inte ska köra bil, vill säga. Och det lockar nästan mer.

Santha is coming early this year

Okej. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här för er..
Men jag blev kidnappad av tomtar imorse. Jo, det är sant. Sedan har jag blivit utsatt för en massa knasiga saker hela dagen. Jag har åkt runt i en bil, haft picknick ensam på tribunen mitt i stan på en rutig filt och med en liten julgran vid min sida, åkt kickbike fram och tillbaka genom gågatan, varit in på en krog mitt i ett soundcheck och beställt en drink (vi kanske ska lägga till att jag var skitful med ett diadem med en liten tomteluva på mitt på skallen), dragit en pulka genom stan, bjudit Söderhamn på pepparkakor, haft arobicspass på scenen i stadsparken, två söta pojkar sjöng julsånger för mig, varpå jag senare sjön bjällerklang i duett med en och jag har stått mitt i Söderhamns mest trafikerade rondell. Jag tror det är det just nu.
Annars har jag fått besked att jag ska vara klar 18.30 igen.
Festfin. Kan bli en bra onsdag det här.

Be your own piece of art, because you are.


Jag ville göra världen till ett konstverk.

Det fanns en tid då jag ville tatuera in orden I am my own piece of art i nacken. Jag ville måla världen, skapa den och jag ville se allting poetiskt, jag ville att allt skulle vara vackert och jag ville att man skulle kunna bygga upp någonting vackert ur allting som inte var det. Jag ville att alla skulle tro på musiken, på konsten, på ord, på kärlek, på människor runt omkring. Så mötte jag den plötsligt, världen och verkligheten, blåögd men full i fan. Jag vill fortfarande göra världen till ett konstverk och jag är fortfarande full i fan. Därför förstår jag inte hur jag ska kunna välja ett yrke som passar. Jag vill skriva, jag vill fota, jag vill fotas, jag vill ressigera musikvideos, jag vill skriva låtar, jag vill skriva manus, jag vill inreda, jag vill designa. Mångsysslare har jag hört talas om, men de säger bara de storbystade (ojdå, kasta inte sten i glashus Frida) Big Brother och Paradise Hotel - tjejerna att de är. Men jag vill också vara mångsysslare. En kreativ mångsysslare som räddar världen.
Jag tycker att det låter fint.
Tycker inte ni det?

WOHO!


Äsch, lätt som en plätt. Var väl inget att vara nervös över. Jag är grym ju.
Närå, men det gick bra på uppkörningen, som ni kan se. Och hur underbart är det inte att vara ensam i en bil? Aaah. Kommer att bli min nya hobby. Jag, bilen och musiken. Best friends for life. Det här känns underbart!


I'm like a loaded gun

Hej. Hej. Hej. Hej. Hemskt mycket hej.
Inatt har varit en hemsk natt. Jag har vaknat fler gånger än jag ens kan räkna till i vild panik, kallsvettig och med en nervositet som höll på att spränga mig i bitar. Nu har jag försökt hitta saker som lugnar mig. Jag blev bara stressad av någon konstid komediserie på trean, men när Alla älskar Raymond dök upp gick det bra. Nya ICA-reklamen med Jerry får mig iallafall att skratta. Jag har lusläst kuriren, eller, jag har lusläst sporten iallafall. Jag har målat naglarna, det blev inte så bra, och jag har fixat mig i tusen år känns det som. Precis som det kommer hjälpa att vara snygg. Eller kanske. Hoppas. Och jag har fått ner en ynka mandarin i magen. Men samtidigt som jag är fasansfullt, äckligt skitnervös är jag också vansinnigt taggad. Det här ska jag fixa.
Vad? undrar ni.
Ja, det får ni allt veta senare idag.

Let's hiss and diss! Typ.


Lyssnade precis på gaybloggarens hiss och diss-lista.

Ja, lyssnade. Han hade antingen missuppfattat det här med att blogga, skrivagrejen ni vet, eller bara försökt visa att det finns en levande person bakom tangenterna och gjort ett videoinlägg. Nej, förresten. Nu läser jag att han ville vara först med att spela in en hiss och diss-lista. I ett modernt samhälle måste utvecklingen gå framåt! Jaja. Det var inte det som var poängen jag tänkte komma till här. Men fokuseringen på att hissa och dissa ska ni behålla.

Det blev iallafall ett jäkla liv efter den listan.
Han dissade emos, gingers och hissade sig själv och smink. Först och främst; jag tyckte att det var roligt. Inte roligt så att jag tycker att det är roligt att han klankar ner på människor som tyr sig till någonting speciellt. Men jag tyckte det var roligt hur han uttryckte sig och hade jag varit emo eller ginger.. tror jag att jag hade fnissat lika mycket som jag gjorde nu. (Är jag ginger förresten, rödhårig som jag är? Fast det är ju fejk förstås.. aja.) För för det första, det är en rosa killblogg där blondering och smink står i fokus, så jag menar hey? Vad trodde vi egentligen att han skulle gilla och ogilla? Och för det andra, det är hans blogg och han får faktiskt tycka som han vill. Och det spelar ingen roll om han får femhundra kommentarer eller som nu, ett videoinlägg på sex minuter där en tjej försöker försvara emos och gingers, för han kommer inte att ändra åsikt. Jag gillar till exempel inte playboytjejer. Jag tycker att det är dumt att spela osmart, att låtsas att hjärnans storlek ökar tillsammans med bröstens och jag tycker att det känns fel att man tänker att någon ska ta en seriöst när man öppnar sig, bokstavligt öppnar sig, för väldigt många människor. Dumt, dumt, dumt. Men det är min åsikt och så länge man står för den och så länge någon verkligen inte kan bevisa en motsats så klar att man kan ändra den, så är det okej.
Jag menar.
Man behöver ju inte hata hästmänniskor bara för att man hatar hästar.

Eller ja, man behöver ju inte hata överhuvudtaget. Men ogilla kan man göra. Jag tycker folk ska låta människor ogilla saker. Tänk vilket tråkigt samhälle det skulle vara annars. Ge oss en ogilla knapp på Facebook, för den delen.

Tycker inte ni att folk får ogilla saker?
I den mån det inte går över gränsen totalt.

Yeah, you just try to judge me.

Mina föräldrar kommer nog att gå i taket snart.
Och ja, det kan nog vara så att det är mitt fel. Men i arton år har jag tyckt det varit okej att folk bestämt över mig. Jag har varit helt okej med att folk har sagt att jag inte får göra det ena eller det andra, sagt åt mig hur jag borde sköta saker och när mamma har sagt att jag ska ta upp någonting från golvet, städa eller plocka ur diskmaskinen så har jag gjort det. Men nu skiter jag i varenda liten grej och om någon försöker säga någonting snäser jag bara. Jag pallar inte. Jag är elak och less. Och jag fokuserar oerhört på det här med att jag är vuxen. Vuxen nog att bestämma själv. Vuxen nog att festa på vardagar. Vuxen nog att ha ett rum som ser ut som ett krigsområde. Vuxen nog att bli lämnad ifred. Vuxen nog att komma hem när jag vill.
Men nja. Mina föräldrar håller inte med.
Och det irriterande är att de ibland har rätt.
Ibland sa jag. Ibland. Och det är mindre irriterande.

Red goes red


Okej. Åkte till Hudik och brände ett litet hål i plånboken.
Lite kuriosa är att det här är första gången jag köpte ett rött plagg sedan jag blev rödhårig. Ett och ett halvt år sedan mer exakt. Jaja. Blev iallafall den röda skjortan som egentligen är lång och kjolen på bilden som mamma tycker är fruktansvärt ful. Tur att det är jag som ska ha den och inte hon. En annan grej är att jag hittade en bh, på H&M. Fantastiskt. Det var också flera år sedan sist.

Good morning

När jag vaknade nu imorse visste jag inte vad jag skulle tro.
Den ena klockan visade halv tolv, den andra visade halv elva. Men nu har jag förstått att klockan fakitkst är elva och det passar ganska bra, för när klockan börjar ticka mot tolv får jag alltid känslan av att dagen håller på att ta slut. Igår var en helt okej kväll, det blev lite mycket daltande med saker som hände i våras bara och när jag åkte hem hade jag mest en stenhård klump i magen. Men det var roligt stundvis. Jag är rädd att mitt "förflutna" alltid kommer att jaga mig såhär men jag antar att det är något jag får ta. Även fast vissa parter inte precis gör det lättare. Men nu lämnar vi det. Jag har en annan fundering nämligen. Vart är min familj? Huset är knäppt tyst. Hör inte ens ett tassande från en hund. Mystiskt. Aja.
Idag ska jag bo i min säng och framför min tv.
Om jag inte kilar iväg till några av mina vänner och diskuterar allt knasigt, knäppt och roligt som hände igår. Kan behöva andras perspektiv på det hela.

Kontaktannons.


Men bry er inte om mina ex. De är inga märkvärdiga personer.


En artonåring rödtott söker charmig karl som kan ta diskussioner och som gillar att hitta på nya saker. Du ska tåla kvicka repliker och att ha en halvgalen, men fast trogen rödhårig rockbrud vid din sida. Jag gillar dig extra mycket om du är lite talangfull sådär inom någonting och en guldstjärna i kanten får bandyspelare och musiker. Du får gärna dela mitt intresse i att lösa världsproblem, jag har ett litet gott öga till sådana fantastiska grejer. Annars gillar jag att pussas. Pussas är kul. När jag inte gör det skriver jag mest hela tiden, ränner ute på jobb eller något som lutar lite mer åt en dimma, tränar eller fortsätter försöka lösa världskriser. Jag gillar att dricka vin också. Jag samlar på Buddhafigurer men är religionslös, vilket jag gärna ser att du också är. Gud och jag är osams och jag vill helst inte sova med fienden, så att säga. Men är du buddhist är det okej, jag gillar det. Du får gärna tycka det är roligt att överösas med presenter, kläder och överraskningar för jag är bra på sånt. Så, om ni söker en obotlig romantiker som inte alls har någonting emot långa skogspromenader så hör av er. Ni kan ju motivera varför jag kommer att bli störtkär i er också. Typ. Skulle vara kul.

Someone?


Love comes to those who believe it.


Jag är stolt över mig själv,
men ibland önskar jag att jag hoppat på första bästa tåg.

Det hugger lite att se och höra, att bo i en liten stad och i ett modernt samhälle, där man inte kommer undan sitt förflutna eller saker som man valt att kliva ifrån. En väldigt god vän sa: Jag tror alltid att det kommer att vara såhär så länge ni båda bor här. Det tror jag med. Och ibland undrar jag om det inte kommer att vara så i vilket fall, om vi så skulle bo på varsin sida jordklotet. För genom Facebook, bilddagboken, bloggar, mail och vise verca får man ibland reda på lite för mycket än hjärtat egentligen pallar. Att höra om en lycka och veta exakt vad varenda liten detalj innebär, så konkret att det känns som att det är din, är lite jobbigt. Att veta att den var din. Exakt den var din. Men någonstans på vägen misslyckades för alltid och innebörden av det ordet och den blev inte längre din och innan du visste ordet av var den någon annans.

Jag hade aldrig modet att fånga det igen.
Folk sa att jag hade det, att de till och med visste att jag hade det med all jordens säkerhet. Men jag hade tappat det totalt. Jag har fortfarande svårt att tro på att det kan bli så igen. Har jag kapacitet att ge så mycket av mig själv en gång till? Okej. Dumt. Klart jag har. Men min första tvekan när allt gick rakt åt pipsvängen var hur jag skulle kunna säga allt det där igen till någon annan. Ord som jag redan använt till bristningsgräns på någon annan. Åh. Jag vill inte fundera. Vi tar det som det kommer? Eller? Och jag hörde att det skulle finnas något poetiskt eller vackert i en bristande kärlek, i sorg och krossade hjärtan. Men vet ni vad. Det är bara skit och smärta. Inget poetiskt över huvudtaget. Det gör bara ont. Och det tycker faktiskt Haley i One Tree Hill också. För grejen är att man förlorar så mycket mer än bara en partner. Det är människorna runt omkring, de nya vännerna, vardagsrutinen, hoppet.
Jag vill fortfarande att det ska vara med rätt person.
Inget hoppa på första bästa tåg. Även fast det ibland kunde gjort mig gott.

Slit upp mitt hjärta och ni hittar Melissa Horns låt Lät du henne komma närmre.
Lyssna på den. Jag gör er inge klokare jag inte. Era stackars läsare som behöver stå ut med det här. Men det här är liksom min ventil.. eller vad vi ska kalla det.


Here I go again on my own

Jag: .... men han är ju nitton år så han bestämmer själv. Jag har ju kunnat bestämma själv i nästan tre veckor nu!
Mamma: Nähädu, vet du inte att de ändrat till tjugo?
Jag: Tss. Vadå? Ska du göra det annars eller?
Mamma: Jag har redan gjort det hör du väl.

Trooooor hon ja.
Jag är vuxen och bestämmer helt över mig själv. Sååådeså.

Peace out


Jag gillar mina kläder idag. Dock förstör mina kära vänner på bröstkorgen det hela ibland, jag skulle vilja ta en nål och sticka rakt igenom dem så att de pyser ner. Eller nåt. Men jag tror inte att det funkar. Men jag ser så vansinigt ocharmig ut och det är irriterande. Jag vill också vara charmig. Liten och charmig. Och jag vill att folk ska titta på mig när de pratar. Men aja. Man kan ju inte få allt här i livet. Iallafall så är min skinnkjol från H&M, linnet likaså och halsbandet är från Åhléns. Men kedjan har jag satt dit själv. Pusselipuss


Nöjdöga.

Idag är en nöjd-dag.
Jag är nöjd för att jag lyckades stava till initiativ i intervjun, det är annars det ord som jag har mest problem med. Jag är nöjd för att jag har en av de få datorstolarna i skolan med fungerande ryggstöd, i annat fall håller man på att dråsa i backen varje gång man planerar att luta sig bakåt. Jag är nöjd för att intervjun flyter på, för att det är fredag och för att det är lov när jag går härifrån idag. Sen har jag en snygg-dag också. Ibland känner man sig snygg och idag känner jag mig snygg. Min svarta skinnkjol och mitt halsband med ett stort silvrigt peacemärke känns så jäkla nice och det gör att det känns som en snygg-dag. Jag har väl ångrat mig angående det när vi går hem idag. Peace


A funny guy



Okej. Haha. Det där var faktisk ganska jätteroligt!
Med tanke på detta inlägget, som ni också kan se under.


Today is just another mess?


Nog för att oktober börjar närma sig sitt slut, men ändå.

Jag sitter och läser mitt horoskop för den här månaden i Cosmopolitan och jag tänkte att vi skulle gå igenom det här litegrann och se vad som stämmer och inte. Jag är då alltså en våg.

Styrkor: Öppensinnad, rättvis, romantisk.
Där slog dom spiken i kistan.. Öppensinnad, okejdå. Eller, vad är det? Det finns inte med i lexikonet på internet. Äsch skitsamma. Men lite rättvis är jag och vansinnigt över-romantisk. Näääästa.

Svagheter: Obeslutsam, flummig, lättrogen.
Jag kan vela lite fram och tillbaka men är ofta väldigt bestämd så jag vet inte riktigt, att jag är lite över molnen ibland kan vi ju instämma i men lättrogen. Nej, här var det längesen jag var en blåögd liten tjej som gick på det ena och det andra. Jag har varit, men är inte längre. Nu tror jag mer dåligt om allt och alla. Jag blir hellre glatt överraskad än ser mina förväntningar sjunka till botten. Been there, done that. Så att säga.

Dejtingtips: Stjärnorna gör så att din Facebook-inkorg blir överfull av roliga inbjudningar. På en fest kommer du att flirta med flera söta killar. En av dem har långsiktigt potential.
Eh. Nej. Om man inte räknar med meddelanden som "wanna have cam6?", "Hi, I'm from Turkey, you are hot. Wanna have a picture at my cock?" eller "wanna talk dirty?" som roliga inbjudningar. Långsiktigt potential? Tro mig. Ingen är speciellt långsiktig. Och ingen vill vara det heller.

Kärleksråd: Under tillbakadragna Neptunus, stanna hemma, hyr skräckfilmer och kryp närmare honom när det blir för läskigt. Fyll på nytt bränsle i ert förhållande genom att ta en gemensam cykeltur den 28:e. Svalka av er tillsammans i duschen.
För det första har jag ingen partner, för det andra är det för halt för att cykla och för det tredje så tycker jag inte om att duscha kallt. Men om det inte är någon som har något bättre för sig och är sugen på att halka runt på en vinglig cykel på onsdag så fine, hör av dig!

Bitterfitta? Nja, idag är en helt okej dag. Men jag är avundsjuk på kräftan som enligt horoskopet ska: hitta en kille vars hjärna är lika imponerande som hans magrutor. Och jag är hungrig och lite pissed för att quizen är inställd. Jag tycker inte att det är skitkul att ligga hemma själv och stirra upp i taket så länge att man hoppas att det ska byta färg.
CIAO

My skirt is a fantastic skirt


I will write until my fingers bleed

Ni vet den här känslan av att känna sig riktig passionerad?
Jag har den nu. Jag vill skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva mest hela tiden. Meningar, reportage, texter, dikter, you name it. Det bubblar i kroppen, det pulserar i blodet, jag spricker nästan av motivation, kreativitet och passion. Ska strax iväg på en intervju med lekpedagogen Laila Lindberg, sen är det lite som ska bokas in inför den nya serien i SöderhamnsNytt och andra reportage. Och det känns så jäkla bra.
Ah. Som jag har saknat det här.

Happiness depends on you


Vad gör er lyckliga?

Vad är det som får erat hjärta att slå dubbla slag, fjärilarna att virvla runt i magen, vad är det som får erat adrenalin att pulsera fritt, små glädjechocker att rusa genom kroppen, vad är det som gör att ni får känslan av att ingenting kan vara bättre, att ni är herren på täppan, vad är det som gör att ni når en känsla av ren, skär lycka?

Det är inte det att jag inte vet vad som saknas eller att jag inte vaknar med en bra känsla i kroppen varje morgon. Men lycka.. ren, skär, villkorslös, obotlig lycka, vad var det? Vart är den? "Man är sin egen lyckas smed". Tjoho. Jag smider inte på speciellt bra må jag säga. Jag smider planer som aldrig verkställs dock. Så en smedja har jag, men den där smeden, hon är fan inge vidare hon inte. Hon är rädd. Jo, det är sant. Hon är rädd för att den där brinnande glöden hon försöker smida i, ska falna och dö ut och trasa sönder allting igen. Rädd för att hitta den där eldhärjade passionen igen, för att hon vet vad den gör. Att den går hand i hand med den där lyckan, men att ett enda felsteg kan få hela glöden till aska. En sekund. Ett felsteg. Ett ord. Bam. Borta. Men samtidigt, olycklig står den kvar som misslyckats, men ännu olyckligare står den som aldrig ens försökt.

Jag börjar liksom lessna lite på det här nu. Lite fejkad kärlek dit, lite åt höger, kasta lite bakom axeln, titta in ett par bruna ögon, in i ett par blå, hålla en liten hand, hålla en stor hand, ge ett löfte som aldrig hålls, blinka lite, skratta bort det, väja undan. Ja, ni vet. Det är nog inte bara jag som börjar lessna, jag tror nog att människor runt omkring börjar lessna på mig också. "Du är så frånstötande". "Är jag inte alls det". "Det är du visst det". Men jag behöver den där perfektionen. Jag känner på en gång när det blir rätt, när det är rätt. På samma sätt när det är fel. Oftast blir det fel. Oftast är det fel. Jag har låst in mitt hjärta i en liten box och jag väntar på att personen med rätt nyckel ska förstå att den har den.

Men jag börjar lessna. På att smida. På att försöka. På att tro.
Men jag antar att vissa saker bara är löften i mörkret.
I natten. I stunden. Där och då. Här och nu.


Jag menar det. Vad gör er lyckliga?
För jag har tappat instruktionerna någonstans på vägen.

Om ni vill ringa hit någon gång, så vet ni.

Telefonen ringer, ringer, ringer och fortsätter ringa. Jag höjer på ögonbrynen och undrar varför mamma inte svarar, hon som brukar rusa iväg efter första signalen. Så hör jag henne ropa uppifrån:
- Jag orkar inte svara på det där. 
- Jaha, vem är det som ringer då? 
- Ja, någon vi känner antar jag..


Och då svara man inte?


Burn.


Min kollega Pontus längtar tills han får bränna sin körkortsbok, idag har jag all rätt i världen att göra det så jag tänkte sporra honom lite med den här bilden. Nu är det bara uppkörning kvar och det är så sanslöst skönt.

Fiender i sikte


Ser ni vad det är?
Inte? Det är fem stycken små After Eight. Ljuvligt och lagligt såhär efter åtta på kvällen, tänker ni. Mina största fiender, tänker jag. Lisa dumpade dem här på mitt nattduksbord med orden "utifall du ångrar dig". Ack, hon känner mig alldeles för väl för att veta att ett nej till godis egentligen inte är ett nej. Det är bara ett försök att hitta en livboj bland det stormande sockerhavet, ungefär som en nål i en höstack. Men bestämt mig, det har jag. Eller hade. Har. Hade. Beror på hur det här slutar. Jag hade iallafall tänkt sätta en spärr för sockret på vardagar. Men det kanske finns hopp ändå, för tio minuter har gått och de ligger fortfarande kvar. Vad ska jag göra? Äta eller inte äta? Vad gör de där små minibitarna för ont egentligen? Eller gott? Ont. Gott. Gott är det iallafall.
Aaaaah.
Kan. Inte. Sluta. Titta. På. Dem.
Eller jo, det kan jag faktiskt.

Jag täckte över dem med lappen om svininfluensan.

Som många andra har jag drömmar, en gick inte hela vägen fram. Men kan jag beröra en enda person, så har den slagit in iallafall. Här är mitt bidrag som inte klarade sig hela vägen i Lilla Augustpriset.





Bland skärvor av det som var

Han slöt ögonen och andades djupt. När hans tunna ögonlock gled tillbaka och avslöjade de isblå ögonen hade glöden i dem falnat. De glödande ögon som jag hade lärt mig att älska hade dött, brunnit ut, och kvarlämnat i dem var svarta skuggor av smärta. Jag såg osäkerheten segla förbi, som vågor utanpå ett isblå hav, men långt där bak fanns beslutsamheten och det gjorde uttrycket i de kristallklara ögonen tomt. Det fanns ingenting kvar, ingenting att hålla fast vid, ingen liten tråd eller skärva som jag kunde limma ihop. Det fanns ingenting. När den bittra sanningen sakta började ta form i mitt bröst gjorde det svarta hålet det också. Det kändes som att någon hade slitit upp bröstet, trasat sönder allt jag kämpat för att bygga upp, kastat mig på botten och låtit mig ligga kvar i spillrorna av det som var.


Jag såg i hennes ögon när mina ord tog plats i hennes inre. När de svepte som en tsunami genom hennes kropp och skakade om den trygghet vi byggt upp tillsammans. Jag ville sträcka mig efter henne, ta hennes händer, kyssa hennes panna, viska att allting skulle bli bra. Men jag kunde inte. Jag fick inte. Jag försökte undvika hennes panikfyllda ögon, försökte stänga ute den snabba andhämtningen och jag försökte undvika det bedjande uttrycket i hela hennes kroppshållning. Jag ville inte göra henne illa. I den stunden, då tsunamin nådde hennes guldbruna ögon, hoppades jag att någon laglydig människa någonstans i världen skulle döma mig för psykisk misshandel och föra mig långt, långt bort. För det här var mer smärtsamt än jag någonsin kunnat föreställa mig.


Jag betraktade hans sandfärgade hår, käkens mjuka linjer och läpparna som sakta särades för att sedan slutas igen. Om och om igen. Som att han ville säga något men valde att vara tyst. Av rädsla för hans nästa ord, för vad hans röst skulle riva upp nästa gång så var det en lättnad varje gång hans ljusröda läppar slöt sig igen. Jag ville inte höra hans röst, jag ville inte lyssna till hans andetag, jag ville inte se in i hans blå ögon, jag ville inte se hans fot peta med den svarta converseskons front i gruset. Men mest av allt ville jag kasta mig i hans famn och be honom säga att det här inte hände. Att allting skulle bli bra. I huvudet upprepades det jag redan visste. Att vi båda var oförmögna att få ur oss de fem bokstäver som kunde bli räddningen från de svarta hål som jagade oss båda.


Gruset knastrade under mina fötter när jag gick. Jag vände mig inte om, för jag visste att hon skulle stå kvar där på samma sätt som jag lämnade henne. Det svarta hålet som hotade inifrån mitt eget bröst skulle ha svalt henne och fört henne ned till botten. Det var ingenting jag ville se men ändå satt bilden fast på näthinnan. Hennes försiktigt utsträckta hand när jag vände mig om, paniken som jagade i ögonen och de förskräckt särade läpparna. Jag försökte trycka undan skuldkänslorna, dra i mitt svarta håls frätande kanter, dra kanterna emot varandra för att få det att sluta igen. Jag hade sagt till min bästa vän att jag inte ville vara med henne längre. Jag hade sagt till den som villkorslöst funnits vid min sida i års tid att jag inte längre ville vara med henne. Jag hade sagt till den jag älskat mest av allt att jag helt enkelt inte gjorde det längre. Det svarta hålet frätte till inom mig när den sista tanken virvlat bort. Jag ville inte veta vad det svarta hålet gjorde inom henne. Vad det gjorde inom henne att se min ryggtavla vandra längst grusgången.


Hans ljusa tröja följde med ryggens rörelsemönster där han gick. Muskulöst men ändå svajigt, snabbt men med fötter som släpade i gruset. Jag hade sjunkit ned på knä och kunde inte sluta betrakta vad det var som gick längst grusgången. Det var han som vandrade med släpiga steg, men så gjorde också jag. Bredvid honom gick den jag brukade vara, den som jag alltid velat vara. Jag ville rycka tillbaka henne och försiktigt lirka ihop de band som brustit för att på så vis få hans svarta converseskor att ändra riktning. Men det svarta hålet i mitt bröst svalde allting i min kropp. Det kändes som att mitt hjärta hade dött och det svarta hålet orsakade svidande sår. Och för varje steg han tog saltades de öppna såren med smärtan av att han inte skulle komma tillbaka. Att på bråkdelen av en sekund, bråkdelen av en enda mening, så hade jag förlorat mycket mer än jag tidigare trott varit möjligt.


När asfalten övertog gjorde tystnaden det också. Jag kunde inte längre höra det knastrande gruset som varit som en klippa i stormen. Det hade varit någonting som jag kunnat fokusera på för att hålla tankarna och det svarta hålet i schack. Nu var det bara jag, mina tankar, tystnaden och vetskapen om att hon satt där om jag vände mig om. Det frätte återigen till i bröstet av att behöva lämna henne där, bakom mig, i det förflutna, medan jag följde asfaltens grå riktlinje framåt. Hur kunde någonting så rätt vara så fel? När glöden falnat och aldrig orkat flamma upp igen så fanns bara askan kvar, och då fanns det inget annat beslut att ta. Hur kunde det då göra så ont att följa kurvan och veta att jag försvann ur hennes synfält, ur hennes liv på det vis som jag alltid funnits där?


Jag såg honom försvinna bakom de höga björkarna. Den ljumma sommarvinden fick trädkronorna att svaja lätt och mitt mörka hår att försiktigt virvla runt ansiktet. Några hårstrån fastnade i fukten under mina ögon och jag förde med skakande händer hårslingorna bakom örat. Så hade han försvunnit. Hans ljusa hår, hans isblå ögon och det leende som jag för alltid skulle sakna. Jag drog ett djupt andetag och tittade upp på den ljusblå himlen. Det var en dag med en yttre perfektion och det la sig ett vemod i bröstet över hur den kunnat bli så fel. Så plötsligt stannade det svarta hålet upp och den frätande smärta jag känt gick över till ett mildare svidande. Jag hade med tankarna rört vid min livboj. Jag hade i tanken tänkt att livet inte kunde bli så mycket värre, vilket innebar att jag inte behövde vara rädd. Det värsta som kunnat hända hade redan hänt. I den tanken försökte jag försiktigt hitta en balans och jag torkade bort tårarna med baksidan av handen. Det svarta hålet fanns kvar, men härjandet i min kropp hade tagit en paus.


Jag lät solen värma min kropp genom det ljusa tyget på mina kläder och jag ökade stegen. Asfaltvägen fortsatte ringlandes genom sommarens gröna klädnad men jag kunde inte riktigt fokusera på det vackra det grå och gröna byggde upp tillsammans. Mitt sista minne av henne malde i bakhuvudet. Jag kunde fortfarande se den tafatt utsträckta handen och de tårfyllda ögonen. Jag visste hennes styrka och jag var säker på att hon skulle repa sig till slut. Att hon en dag skulle kunna se det vackra i den här dagen och att hon skulle kunna blicka tillbaka med ett lätt vemod, utan den ilskna smärta som rev och slet. Jag hoppades att hon visste, att även fast jag inte trodde på oss, så trodde jag på henne och det jag i mitt hjärta visste att hon var kapabel att åstadkomma.


Jag stirrade fortfarande på den punkt där han hade försvunnit. Där trädkronorna fortfarande svajade lätt i vinden. Smärtan fanns där men inte lika intensiv, för nu hade jag hittat min tråd att hålla fast vid. Han var borta och så var också den jag brukade vara. Men någonstans i dagens yttre perfektion, i en återfunnen balans, i tårar och skärvor av mitt hjärta, kunde det finnas hopp. Hopp att de fem ord vi inte kunde yttra tillsammans, var någonting jag kunde yttra för mig själv. Att allting i slutändan skulle bli bra.  


Massa blöta, goa pussar till er allihopa!

Åh, nu låter jag som en storbloggare, men helt underbart att se att statistiken bara skjuter i höjden och att jag hade besöksrekord i söndags. Nu tog sig kurvan ett rejälare steg uppåt och det gör mig både nervös och jätteglad! <3

Jens tycker att mitt 14-månader långa förhållande borde ta slut.

Jens: "Jag saknar ditt gamla naturliga, bruna hår. Då var du den gulliga tjejen, nu är det liksom bara fire away! Du är mer wild.. come and take me hard and crazy, typ."

Kevin goes Darin, Darin goes Kevin?

Jag och syrran sitter och tittar på Idol, då Jordin Sparks kliver upp på scenen och sjunger duett tillsammans med en tidigare svensk idol-deltagare. Efter ungefär halva framträdandet slår det mig:
- Alltså .. jämfört med tidigare, gud vad snygg Darin har blivit!
Syrran tittar på mig och höjer ögonbrynen.
- Darin?! Det där är Kevin!
Åh.
Då har vi löst det. Darin blir alltså inte snygg.
Helt enkelt.

Ordperfektionisten har talat.

När jag kliver in genom dörren till D-huset på Staffangymnasiet är jag ofta väldigt trött och lite småirriterad. Egentligen har jag ett helt okej morgonhumör men jag blir inte skitglad över att behöva gå in genom den dörren när det är kolsvart utanför fönstren. Jag borde inte ens ha vaknat om det fortfarande är svart som natten. I vilket fall som helst så sitter det en stor tv-skärm ovanför trappan och med knallgrön bakgrund hade Staffangymnasiet glatt försökt hälsa välkommen genom ett litet meddelande. Men grejen var den att det står "Välkommen till en ny härlig veckan!"
Det gjorde mig inte precis midre irriterad att de lyckats klämma in ett N så meningen blev helt fel. Mission failed, Staffangymnasiet.

Please come and find me my love


Jag vet varför jag inte är bi - eller homosexuell.

Manlighet fascinerar mig något alldeles vansinnigt. Eller fascinerar kanske inte är rätt ord, men jag blir liksom betagen. (kanske låter liiite fel det där men ni förstår vad det är jag menar) Jag vill liksom bara hoppa upp i famnen på killar som utstrålar det här och be dem skydda mig från all världens ondska! Killar, män, karlar utstrålar trygghet på ett helt annat sätt än vad tjejer gör. Jag vill ha manlighet, jag behöver manlighet. En redig karl vid min sida.

Jag blir kär i killar som har en liten sårbarhet i ögonen, men som utåt sätt är en charmig, talangfull och självsäker människa. Det finns två, endast två personer, som jag sett detta hos. Och när det här dyker upp, så blir jag monogam utan dess like. Första intrycket är allt för mig, jag kan inte jobba fram en attraktion eller förälskelse. Om jag falller för någon så gör jag det på en gång. Pang tjong sådär bara, så ligger jag med fejan ner i backen. Okej, bli nu inte helt bestörta och tänk att det är dött lopp bara för att ni pratat med mig trettio gånger utan att "få till det". Men det är så det har funkat hittills.

Tjejer kan vara fruktansvärt snygga men jag är ju tjej själv, so what's the fun with that? Jag vet hur en tjej fungerar, jag vet framförallt hur en tjej ser ut och jag tycker inte att tuttar är lika gosigt som att hålla en hand som är lite större än min. Ni får inte tro att jag diskriminerar på nåt vis, jag menar min syster är lagd åt lite olika håll och hennes flickvän bor under samma tak som mig. Samtidigt tycker jag att bisexualitet är det finaste som finns, för det visar verkligen att man är kär i personer och inte i kön. Att man kan se det fina hos alla liksom.
Men jag blir bara inte kär i tjejer.
Jag älskar karlar!

It's you and me, and all of the people


Jag blir ofta väldigt generad när folk pratar om min blogg.

Mitt hjärta börjar slå väldigt fort, jag känner hur blodet rusar upp till ansiktet och jag står och flinar generat som ett jäkla fån och stammar ordet "ja" och "tack" om vartannat. För när någon pratar om min blogg som pratar de om mig. Det här är liksom.. jag. Det är mitt liv, mina tankar, mina känslor, mina knasiga analyser, mina knäppa historier, mina känsloladdade upplevelser. Det är Frida Marie Söderlund i allra högsta grad och det är egentligen lite småläskigt när jag tänker efter. Även fast ni läsare inte känner mig på samma sätt som mina allra närmaste vänner så vet ni ändå ganska mycket och.. Såhär: Jag berättar väldigt mycket i bloggen, beskriver hur jag känner, men bara de som är nära förstår vilken situation i livet jag pratar om. Det är skillnaden.
Jag känner att.. det behövs.
Och era fina kommentarer driver mig vidare.

We can climb every mountain, if we just know that we are not alone, right?


Do you wanna have a drink with me?


Jag gillar alkohol men jag gillar inte vad det kan göra med människor.
Och är det egentligen inte ganska läskigt att många av oss behöver den här dosen, är i behov av en dos alkohol, för att klara av att vara sig själva och att det många gånger blir raka motsatsen? "Han beter sig bara sådär när han är full" eller "hon vågar bara vara sig själv efter en fem-sex öl". Det är många som är i behov av den här "lilla världen" eller vad vi ska kalla den. Men jag tycker att det är lite läskigt att vi många gånger inte klarar av att genomföra de vi gör när vi är fulla nyktert. Att vi behöver gömma oss bakom en liter vin och fem cider, för att ha någonting att skylla på om någon inte gillade oss för de vi är.

Jag själv, jag älskar känslan av att inte bry sig ett jota om någonting. För jag är en person som i vanliga fall tänker väldigt mycket, bryr sig väldigt mycket och jag är en sådan som är känslomässigt med i det som händer i mitt liv till hundra procent. När jag är full då är det noll komma noll fokus på världen och människor runt omkring. Jag bryr mig bara om att ha roligt, på att bara få vara, på att få lägga allting annat på is för en liten stund. Det är min lilla sidovärld det här med alkohol, vänner, dans, barer, musik och en massa rännande hit och dit. Vissa dagar i veckan väljer jag att få kliva bort från allt för en liten stund och jag ser inget större fel i det.

Men samtidigt är det för mig väldigt frustrerande att få behöva vara en del av människor som väljer fel på grund av ett bedövat sinne. De som gör saker som de aldrig skulle göra annars. Saker i form av otrohet och stöld, eller bara sanningar som de aldrig skulle ha sagt. Ord som hör hemma i helt andra situationer eller som aldrig borde bli sagda överhuvudtaget. Men det kan ju också resultera i bra saker, att man vågar säga det man borde ha sagt, men det är egentligen ganska tragiskt att det ska behöva vara på grund av alkohol. Det blir mycket kärlek förklarat i sådana här sammanhang också. På alla möjliga sätt och vis, det är vi nog alla ganska medvetna om.

Man kan nästan förklara alkohol som en liten flykt för mig. Jag vet, jag tycker också att det låter tragiskt, men det är det egentligen inte. Det är bara en liten värld där jag möter allvaret med en klackspark och gör en undanmanöver från alla måsten och seriösare grejer. Jag tror faktiskt att vi alla behöver det och till råga på allt så har jag alltid så förbannat roligt också. I need something to fill this empty heart.  Men vi måste nog vara medvetna om att den här världen inte passar alla och att alla händelser och att alla sanningar som utdelas under nätterna borde tas med en liten nypa salt.
Vi borde komma ihåg vilka personerna är en vanlig vardag.
För alkohol kan göra mycket dumma saker med bra personer.

My night was a good one

Idag kanske man ofrivilligt sticker ut med sitt första inlägg för dagen.
För jag tänker inte berätta om blog awards, att jag vann en liten glaspokal, hur förbannat dyr min klänning var, och jag tänker inte svartsjukt berätta hur "värd" vinnaren av årets blogg var priset. Nono, because I'm just a little girl with a little few readers, but I love this anyway! Så därför tänker jag förklara min lördagsnatt med några helt andra ord. Innebandymänniskor, California White, leopardtights, skinnconverse, MC-väst, tequilarace, dans, människor och en liten vaktincident. Men en betydligt lugnare natt än förra lördagen, men nu var det här ju trots allt min andra lördag som artonåring och jag har lärt mig. Så jag tror att jag hade minst lika roligt som storbloggarna! hihi

Let's give our life some colour!


Färglägg ditt liv säger de fantastiska experterna i senaste numret av Cosmopolitan.
Vadå färglägg, tänker ni. Vadå färglägg, tänkte jag. Jo, detta ska jag nu förklara för er med en liten touch alá singel-Frida. Så ta fram era färgkritor, sno av småsyskon eller norpa några från skolans bildsal, för nu ska vi färglägga och göra karriär, få tyst på bästa vännen och fånga Mr Right. Visst låter det spännande? Here it goes.

Alltså, färglägg ditt liv. Så länge hänger vi med.
Precis som kroppspråk signalerar färger en hel del och då finns det alltså en bunt med färger och knep att ta till när man vill göra succé på vissa plan. Vi börjar med förhållandefärgen, pojkvänsfärgen, färgen som säger "Jag är bara din, du är bara min", tralalala ... Grön! Ja, jag vet. Jag blev också lite ställd mot väggen här. Grönt liksom, what's up with that? Rött hade jag tänkt, lite mer passionerat och kärleksfullt sådär, men grönt är skönt och tydligen helt rätt när det gäller förhållanden.

Ord som förknippas med färgen grönt är ömhet, hopp, fertilitet, känslighet, harmoni, stabilitet, hållbarhet och trohet. Trevliga ord sådär. Grönt ska, enligt Cosmopolitan, vara perfekt när du vill visa din karl att han kan lita på dig, prata med dig och lyssna på dina goda råd. Kanonbra. Ryck bort toppen på rosen bara, kasta den över axeln och överös din karl med de gröna, sköna bladen och han kommer att förstå vilken dunderflickvän du är!

Det här kan alltså förklara varför jag är singel.
Jag hatar grönt. Just det, jag hatar grönt och det värsta som finns är när det sitter på en vägg. Jag blir obekväm, men kan faktiskt andas och acceptera färgen, så länge den inte sitter någonstans på väggen där jag bor eller på min kropp. Grönt funkar inte för mig, så alltså ska jag då vara en väldigt harmonilös (det hade vi ju redan listat ut tidigare, eller hur?), ostabil, opålitlig och otrogen flickvän.. eh, ser ljust ut för mig hörreni. Får nog ta och ändra färgkartan här. Ni märker om jag kommer med en grön kaluffs på måndag.

Men så har vi då det röda. Den röda färgen.
Singelfärgen, den förföriska färgen, den uppmärksamhetsväckande färgen, den sexiga färgen. Enligt Cosmopolitan hör rött hemma i *trumvirvel* .. baren! Och folk undrar varför jag är ut så mycket? Nä, men rött ökar hjärtfrekvensen hos människor, speglar mod och grymt mycket sexighet. Killar kommer att märka, jag citerar, hur "va-va-voom-snygg" du är. Maybe I'll keep the red head after all?

Vi är inte så dumma att vi inte vet att rött ger mycket uppmärksamhet, att de ger energi och att det helt enkelt är en fräck färg. En liten fräckis sådär. Vi behöver alla en dos av rött, det betyder inte att alla behöver färga skallen i en röd ton eller bära en röd klänning i helgen, bara en touch utav det. Jag har hört att om man har färgen röd nära kroppen, så ger det en massa energi!

Men det är ju inte bara i kärlekslivet vi ska färglägga.
Nu kör vi en blondinbella, det känns iallafall som en bellagrej, här kommer det bästa karriärstipset någonsin! Bär gult. Va? tänker ni. Köp en kycklingdräkt, säger jag. Nä, men den gula färgen symboliserar intelligens, organisation och koncentration. Och vem vill inte vara smart på jobbet? Känns ju inte skitbra att stå i kassan på McDonalds och säga "Välkommen till Burger King!" eller att vara tandläkare och gräva i fel hål. Nej, lite bättre än så ska vi alla bli. Så gult flickor och pojkar, gult kommer att föra oss till succé!

Samtidigt, önskar ni inte ibland att jag bara kunde hålla igen truten?
Vi kan nämligen fixa det med. Bär blått, vira in mig i ett ljusblått lakan eller doppa mig i en blå färgburk, för den blå färgen ska ge lugn, stillhet och självkännedom. En liten dos av blått och vi fixar ett långsammare tempo i allt mitt babbel. Kanonbra va? Hur många  toasters hör jag? Tre, fyra? Eller till och med fem?

Så, det finns alltså fyra färger som fixar livet åt oss. Grönt, gult, rött och blått. Två lite livligare färger, två lite lugnare färger. Så om vi alla köper någonting regnbågsfärgat, så tror jag att vi kommer att klara oss galant genom allt detta! Eller vad tycker ni?
Tror ni att något av detta stämmer?
Eller vilken färg är ni?
Vilken passar den ni är bäst?
TELL ME and I tell my story later.

I sure got company


Jag vet att jag tjatar mycket om singelliv här.
Ibland känner jag att jag borde skaffa någon sådan där bok, typ en handledarbok för singlar, en singelbibel eller rent utav sagt en "hej-såhär-fångar-du-en-karl"-bok, för jag kommer inte riktigt ihåg hur det går till. Eller jo, ja, lite koll har jag väl men inte riktigt hundra procent sådär. Men har man ingen karl så gör man det bästa av situationen.
Och som ni ser på bilden, så vet jag hur man gör det bästa av situationen till hundra procent iallafall. Ingen handbok som behövs där inte.

When you seek, you'll find

Jag blir en ganska harmonilös människa när jag är singel.
Eller vänta nu, det finns inget ord som heter harmonilös, men ni förstår poängen. Jag saknar harmoni. Avsaknad av harmoni. Noll harmoni. Nema harmonia. Ja, ni fattar. Jag behöver en person som kan lugna ner mig. Inte det att jag inte klarar mig själv, bara det att jag är ute och flyger och flänger, tar beslut hit och dit, stressar, lever lite galet ibland och är alldeles uppsnurrad. Jag behöver bli nersnurrad, och de enda gånger jag är nersnurrad är när jag har en trevlig liten prick vid min sida som håller min hand väldigt hårt.
Men för att hitta en sådan måste man ju ut och leta.
Och det gör mig ännu mer rastlös, uppsnurrad och harmonilös.

Jag kanske borde sätta ut en kontaktannons.

"Say what you think and do what you feel, because those who matter don't mind and those who mind don't matter."






Can you imagine?

Så fick jag plötsligt världens största lyckokänsla i kroppen när jag klickade in mig på blogg.se's startsida. Ett Harry Potter-land ska öppna våren 2010. Ni förstår inte, det bubblar i kroppen på mig som på ett litet barn på julafton. Hur kul är inte det här? Världskul. Jättekul. Fantstiskt. Underbart. Jag kan inte ens beskriva. Jag vill se Isabelles min när hon läser min status på Facebook, det här eller mitt sms. Nu är det dags att börja använda spargrisen och sluta låta pengarna rinna genom fingrarna, jobba hårt och spara, spara, spara.
Florida, USA, någon gång 2010?
Harry baby, we won't let you wait.

I'm read, let's get more red



Torsdagspill.


I mitt snuviga huvud har jag för tillfället bara en massa lager, rörelseinterpoleringar, nyckelbildrutor, färger, bilder och reklam. Det är morgonpill i Flash som gäller och en reklambanner för medieprogrammet som står på schemat. Det blir sådär helt okej. Inte lika coolt som Pontus banner som innehåller 162 nyckelbildrutor, men sådär lagom häftig för att läraren ska bli nöjd. Tur att jag är stencool iallafall, så att jag väger upp det.
Har lust att tänka på annat.
Som typ utlandsresor, julklappar, helgen, ikväll.
Ska nog ta och göra det en liten stund.

Tänkte ta lite nya bilder ikväll, har en idé.
Så kika in senare också, vettja.

Hello Wednesday


Hittade en gammal myströja i garderoben, försökte med ett par ljusa stentvättade jeansleggins men fick panik och slängde på mig ett par svarta lackleggins istället. Jag tror att jag har fobi för ljusa kläder. Majoriteten av det jag har på mig måste vara mörkt, gärna svart eller grått. Jag klarar inte av att vara för ljust klädd.
Nu ska jag kila iväg och köra lite bil, plugga lite bil och så vidare. Peace


I react, I break, I raise


Man kan komma långt i livet genom bearbetning och ren styrka. 
Vi läste lite om det här idag på dubbeltimmen i psykologi. Om kriser som uppstår i livet, om allvarliga händelser och om olika faser som man tar sig igenom när en kris drabbat en. Det min grupp inriktade sig på var de olika faser som man måste ta sig igenom när man drabbats av den här smärtan och sorgen. Den första är chockfasen och den andra är reaktionsfasen, vilket var den fas jag skulle berätta om och kände igen mig väldigt mycket i. Sedan fanns det två faser som kom efter reaktionsfasen, men namnet på dem kommer jag inte riktigt ihåg.

Reaktionsfasen innebär iallafall att man plötsligt känner och reagerar på det som har hänt. Det är i den här fasen som det verkligen gör ont. Man drabbas av skuldkänslor samtidigt som man lägger skulden på andra, känner smärta, sorg och det är i den här fasen som man kan tappa all livslust och inte känna att det finns någon mening med livet. Det var inte speciellt länge sedan jag var i den här fasen. Reaktionsfasen. Och jag har aldrig någonsin varit med om någonting värre. Från slutet av mars till slutet av juni var jag totalt knäckt. Att jag överlevde intrigerna på Peace and Love och valde att stå upp gjorde mig till nån jäkla stålkvinna. Bokstavligt. Där kom min vändning.

Men innan dess var det ett stort kaos. Det var återvändsgränder, bottnar, djupa dalar, skällsord, tårar och misstag. Jag var nedtryckt i ett svart hål och ingen, förrutom en enda människa, kunde plocka upp mig. Det var inte riktigt bra. Varje gång den personen valde att lirka upp mig ur hålet lät den mig också falla handlöst tillbaka. Jag föll djupare för varje gång och det var en värld av beslutsångest, skuldkänslor, ilska, kärlek och allt som inte var kärlek. Men under Peace and Love och efter allting som kom fram i ljuset under dagarna som började utan allt som hette fred och kärlek, valde jag att vända ryggen åt mitt förflutna, åt det som varit och åt det som jag inte förtjänade att bli utsatt för.

Nu rör det mig inte i ryggen längre. Blickarna, ignoreringen, nonchalansen, respektlösheten. Det rör mig inte på samma sätt, mer än att jag blir vansinnigt förbannad, samtidigt som det är skrattretande att människor inte kan bete sig ordentligt. Jag har tagit mig igenom alla fyra faser, chockfas, reaktionsfas och de två på slutet, men jag trodde på vägen att jag inte skulle klara av det. Jag trodde att det aldrig skulle bli bra, livet skulle aldrig bli normalt, jag skulle aldrig repa mig. Men när vändningen väl kom gick det fort. Jag rusade igenom livet på ett moln av skratt, vänskap och glädje och kunde stråla ikapp med allt som var fint i livet. Jag såg inget vackert under tiden i min reaktionsfas.
Nu ser jag allt vackert igen.
Och jag är som en ny människa med fler erfarenheter i bagaget.
Hur hemska de än var.

I just put a new face on the same loneliness


Så tänkte jag att yes, nu kör vi Frida style och skriver något långt, djupt, inspirerande och halvflummigt. Jag har så mycket i huvudet. Men så kom den meningen upp och förklararade allt, det är precis så jag gör. I just put a new face on the same loneliness. Samma ensamhet, samma saknad, samma sorg, samma smärta, jag sätter bara upp nya barriärer, nya skydd, ett nytt ansikte på det hela. Ibland krävs det bara en simpel mening. Men jag kan lägga till lite andra ord som beskriver min situation just nu. Förvirrad. Irriterad. Fjärilar i magen. Glad. Ledsen. Uppe. Nere. You name it. Men det är en del av mig och en del av år tvåtusennio. Det har vi väl lärt oss under den här tiden, eller hur?

Vet ni vad jag brukar göra när jag känner att jag är den mest betydelselösa personen på den här grönblå planeten? Jag brukar läsa era underbara kommentarer som jag sparat på datorn. Ni är en del av det som håller mig uppe. Jag ska pyssla ihop ett litet fotoalbum med era kommentarer och lite annat, till exempel mail och beröm jag fått efter vissa jobb, så att jag kan plocka fram det och ge mig själv en liten självförtroendekick när jag behöver det. När det lilla projektet är färdigt får ni naturligtvis ta del utav det hela. Tusen pussar till er för att ni står ut med mig, mina tankar, mina känslor och för att ni är en del av min passion.
<3


Hugs and kissies, today is another bad day


I feel worse today and nothing I put in my mouth taste a shit.
Feel sorry for me. I will just hide underneath my quilt all day long and maybe I will have some time to figure out a very interesting contribution for you guys. In Swedish, of course. I just like to shine with my excellent English for a while. Xoxo.


I don't feel very well



Ja, jag har ju fina sockar iallafall.
Och en Marabou Digestive i kylen. Och en massa One Tree Hill avsnitt. Och noll plugg, om man inte räknar med körkortet. Och en galet skön säng. Men jag gillar inte min snoriga näsa, min svullna hals och mitt bankande huvud. Jag vill vara frisk. Men jag antar att man får skylla sig själv när man blir så full att man sover på golvet halvnaken en natt i oktober. Eller som pappa säger: "Du skulle inte ha haft den där korta skinnkjolen!" Men jag skyller inte på skinnkjolen, den är snygg. Mitt golv dessvärre är varken varmt, trevligt, mjukt eller speciellt snyggt.
Dumma golv.
Dumma förkylning.
Dumma, dumma höstkyla.


Gjort intressetestet på arbetsförmedlingen

Teater, film, bild, form, råd, stöd och information hamnade högst på min intresselista på intressetestet som man hittar på arbetsförmedlingens hemsida. Det innebär jobb som tex. psykolog, journalist, illustratör, designer, copywriter, skådespelar, informatör och liknande.
Kunde det bli mer passande?
Icke sa nicke.
Tänkte bara att ni kanske ville veta.


Sweet kissies



Okej, jag vaknade på golvet i mitt eget rum och undrade vafan som hände.
Men igår var en bra kväll, en rolig kväll, en galen kväll. Jag sprang runt med famnen full av drinkar, tusen tack till alla som tyckte att det var lika roligt som jag att jag fyllt 18 bast, hade pusskalas med alla jag kände, dansade, minglade och spårade ur totalt. Men det var vansinnigt roligt. Idag ska jag bara ligga framför tv:n eller kanske besöka några av mina vänner med lite godis. Jag behöver en update från igår, för minnet .. är lite sådär.
Jag hoppas att ni hade en kanonlördag ni med!

Vi gör seriepremiär och sedan gör vi kvällen till någonting alldeles fantastiskt. Första lördagen som artonåring, vi ses i dimman!




I am who? And I am dreaming about what?


Jag har fastnat i någon sorts dröm.
Jag är fastkedjad i förhoppningar, i drömmar och med tanken på att så länge jag håller fast vid det jag vill så kommer jag att få det. Att jag någonstans på vägen har förtjänat att få tillbaka en del av det jag gett. För den här våren handlade bara om att ge. Jag gav och gav, skänkte mitt hjärta, mig själv och allting jag hade inom mig till det jag trodde på, för att sedan se det sugas in, kastas bort och aldrig återkomma. Det var en enkelriktad gata där jag bara hade chansen att röra mig åt ett håll, medan andra tjuvade och skapade våldsam trafik åt motsatt håll och jag fick stanna upp för att antingen veja undan eller bli överkörd.

Jag tänkte aldrig efter hur jag gjorde.
Vissa gånger vejade jag undan, andra lät jag mig köras över. Men jag hade alltid en tendens att veja undan för fel saker, att stöta bort, att gömma mig bakom saker som gav ett sken av att allting var fullständigt normalt. Ibland gjorde jag det bra, ibland lite sämre och ibland gick saker käpprätt åt helvete. Jag har nått slutet av min enkelriktade gata. Och jag har klivit ifrån den personen som valde den vägen, vinkat av henne vid korsningen och jag är för första gången på länge säker på att jag aldrig kommer att behöva stöta på henne igen.
För det här är nu.
Det här är vem jag är.
Och den jag valt att vara.


Men jag är fortfarande fast i den där drömmen där jag når allting jag är i behov utav. Där livet är ett fantastiskt äventyr med dagar nästintill obeskrivliga. Jag är verkligen fast i den drömmen i mitt huvud. Därför vaknar jag ofta med förhoppningar, med en tanke på vad den dagen kan utformas till, vilket också gör att jag ofta får lägga mig igen besviken. Men jag får skylla mig själv.
Som man bäddar får man ligga.
Och man skapar sin egen lycka.
Jag är bara ingen bra skapare.


I LOVE YOU GUYS


Har jag berättat att mina vänner är världens bästa?
Världens, världens bästa. Tusen pussar och kramar till Sofie, Sofie och Louise för att de låter mig se Winnerbäck en femte gång och tredje gången för iår. Och jag är ännu gladare över att två av dem följer med! Sundsvall, 6 december, we will be there. Iiiih!

Put a few words on my skin


Min hjärna går på högvarv angående en liten grej.

Jag är 18 år gammal. Det är alltså fritt fram att tatuera sig. Men jag har Sveriges, om inte världens, lägsta smärttröskel och ljudet av maskinen skrämmer mig. Men jag vet att jag vill. Jag vill, jag vill, jag vill och det är motivet som spökar i mitt huvud om dagarna. Jag vill ha en text, jag vill ha en massa text! Ordälskare och ordperfektionist som jag är, men hur tusan ska jag kunna bestämma mig?

Det är citat, låttexter, låttitlar och en hel hög med citat och avsnittstitlar från One Tree Hill. Ord som haft betydelse och som alltid kommer att ha det. Ord som speglar mig, ord som speglar det som var, ord som speglar vad som kan bli. Det är egentligen ett roligt problem, att inte kunna bestämma sig för en hel hög betydelsefulla ord.
Ni får naturligtvis veta när jag bestämt mig.

We ain't gonna live forever

Pappa gav mig en hundralapp med orden "Jag hoppas det räcker till någonting. Fira nu att du fyllt 18 år!" Vet ni vad? Det tycker jag också att jag ska göra. Jag tänker göra den här torsdagen till en bra torsdag, en kanontorsdag. Så får vi se hur kanon jag mår i skolan imorgon.
We ain't gonna live forever.
We just ain't.

My mother is a Gwen

Det kändes lite halvknepigt att upptäcka att min mamma är lika gammal som Gwen Stefani. Inte det att min mamma ser gammal ut, det gör hon verkligen inte, faktum är ju att hon inte alls är speciellt gammal.
Men ändå.
Lika gammal som Gwen Stefani.
Helt plötsligt kändes det som att min mamma bara var några år äldre än mig själv.

Give me a ..

Det här med att fylla 18 har ju sina fördelar.
En av dem må vara alla sms med meningen "jag bjuder dig på en öl i helgen!".
Okej, då har jag alltså tre dagar på mig att lära mig tycka om öl.
För om sanningen ska fram så .. usch, fy och blä.
Men det ska nog gå. Jag jobbar på det!
Och tar en liten smygstart redan imorgon.

"Det är visst nån som är tillbaka"

Jag önskar att jag hade ett gammalt, mysigt skrivbord.
Men nu är så inte fallet, vart skulle det egentligen får plats i mitt lagom stora brunturkosa rum? Så det är sängen som får agera pluggplats idag, nästan lite för bekvämt. Jag seglar allt för ofta in i min egna lilla värld innanför pannbenet. Men uppslagna här bredvid mig ligger allt som handlar om fotosyntes, cellandning, ekologi, växthuseffekt, klorofyll, kolets kretslopp och protister. Just det, mitt första prov i Naturkunskap A. Och jag har äntligen hittat den skiva som får mig att slappna av och koncentrera mig på pluggandet.
Jag försökte med Lifehouse, John Mayer, Void808 och Muse.
Men så kom Lasse till min räddning med vatten under broarna.

En parantes är att jag egentligen har saknat den här skivan lite, av den anledningen att jag älskar den. Jag kommer ihåg nätter då jag och den jag var tillsammans med försökte analysera varenda låt från den här skivan. Vi diskuterade hej vilt ända in till småtimmarna. Speciellt låten Det är visst nån som är tillbaka. Jag hade mina teorier, han hade sina och vi kom liksom aldrig riktigt överens.
Har ni någon sådan Lars Winnerbäck låt?
Det mystiska ordgeniet man egentligen inte kan förstå sig på.
Eller har ni någon låt som ni vill höra mina flummiga analyseringar utav?



Det här var en av gången jag såg Lasse i somras.
Och det här var också kanske den bästa Winnerbäck-konsert jag varit på. Fyra gånger har jag ju sett honom och det blev tredje gången gillt. Tredje var bäst. Vad jag tyckte om den konserten kan ni läsa här.

It all gives me power, as beautiful as the flower


Så börjar också artonårsdagen gå mot sitt slut.
Jag har kanske de två vackraste blombuketter jag någonsin fått på min byrå, ser ni hur underbara de är? Mina underbara tjejer var här nyss på maränger, chokladsås och glass, en massa prat och kvällsmys. En perfekt avslutning på en fin dag och en perfekt start på veckan.
En vecka som med all säkerthet kommer att fortsätta med perfektion.
Men nu är jag helt slut och sömn är mer än välbehövligt.
Hörrni, tack för att ni läser mig blogg.
Puss och godnatt.
<3

Because tonight ain't like no other night


Danke sehr schön, där kom det!

Det är såna här dagar man kommer på hur många former av tack det egentligen finns. Till exempel tack, tack så mycket, tusen tack, tack ska du ha, tack tack, thanks, thank you, thank you very much, grazie, man tackar och tackar.
Den enda jag undvikit hela dagen är danke.
Tyskan känns inte riktigt rätt för min artonåriga image.
Men dagen är ju inte riktigt slut än.


EIGHTEEN AND LIFE



Tjopp så blev jag ett år äldre. Woho. Ser ni någon skillnad?
Min klädnad, eller vad vi ska kalla glasögonen och huvudbonaden, fick jag i 17-årspresent av mina kära vänner förra året. Det passar mig lika bra nu, som då. Nu är det krogen, VISA-kort och körkort som gäller!
KAAAANON!

Varför jag inte joinar så många Facebook-grupper

Jag har 26 olika gruppinbjudingar på Facebook.
Den ena mer orginell än den andra, den ena roligare än den andra, den ena mer seriös än den andra, den ena dummare än den andra, vissa saker jag inte kan stå för och andra som jag kan stå för.
Den här dock är den enda på listan jag kan stå för.
Och den enda som känns som den naturliga ignorera-grejen. Men att ignorera är egentligen inte riktigt rätt. Jag har faktiskt "lekt" lite i Antalya, Alanya eller vad tusan alla ställen nu heter.
Men lugn nu, andas, han var och är fortfarande svensk.
Bara lite kuriosa sådär.


With a touch of seventeen


Eftersom jag bara är sjutton i ungefär två timmar till försökte jag hitta en bild som beskriver 2009 alá sjuttonåring. Jag fastnade för den här.
Jag var full, skitig, på festival, solbränd, glad, galen och hade både sömnbrist och vätskebrist. Och det är lite så det här året har sett ut. Jag har konsumerat bra mycket alkohol, flängt runt en hel del, varit omogen, mogen, töntig, smutsig, lycklig, olycklig, glad, ledsen, galen, fnissig, fantastisk och omyndig. Och det enda som kommer att förändras är det sista.
Vi tar bort ett o och spar myndig. Kanonbra.
Jag kommer att vara precis som sjuttonåring alá 2009, med ett o mindre.
Doesn't it sound great or what?


Raaaaw



Jag älskar skor. Jag älskar att gå på bio. Ikväll blir det både och, i dessa pjucks. Underbart hörreni.


Buenos días, good morning, hyvää huomenta, god morgon!


Det här med att vakna utan en karl vid min sida känns fortfarande lite halvskumt sådär. Tur att jag har en i reserv. Dizel är mannen i mitt liv. Och ojdå, jag fick det visst att låta som att jag är en riktig liten Casanova i kvinnlig tappning, vilket inte riktigt stämmer. Jag tror på sex efter äktenskap. Typ. Oskuldsfull brud i vitt ni vet. Nej, men nu börjar jag spåra iväg lite här va? Jag är van vid förhållande. Även efter några månader känns det bra nog konstigt att ha hela sängen för sig själv. Såååådär ja Frida, bra förklarat och ivägflummat såhär på söndagmorgonen.
Nu behöver vi inte fundera mer på det.

I had a blast with a little sunlight in my arms


This is a kick-off, most likely


Nu ska jag äta tårta, öppna presenter, fika ännu mera, pussa på en bebis, skratta med tjocka släkten plus Sanna och Isabelle. Kommer bli en bra dag idag. Iiiiih. 36 timmar kvar till 18-årsdag.

We made a moment last forever


Idag fotade jag förresten Isabelle. Hon är en väldigt genomvacker människa för er som inte vet det. Absolut en av de vackraste personer jag känner. Både på insidan och på utsidan. Hon har den där speciella glöden ni vet. Hon har en blogg också, naturligtvis. Här hittar ni den.


I live, sometimes I do.

Lyssnar på Foo Fighters och The Veronicas såhär på kvällskvisten en fredag i början på oktober. Jag har umgåtts med två av mina finaste vänner och jag är väldigt glad att jag har dem. Men nu är det bara jag och musiken. Här och nu. Det var det jag behövde bli bättre på. Att leva nu. Inte tänka framåt hela tiden. "Come on baby we ain't gonna live forever, let me show you all the things that we could do" The Veronicas känns ganska rätt just nu.
Jag kommer definitivt inte att leva för alltid.
Men som jag ska hinna leva på vägen dit.

Göra saker som kan fortsätta leva utan mig.

I got another confession to make, I'm your fool



Friday, I'm in love. Äsch. Vi kör nitbandet igen då va. Håret på sne. Stor halsduk, skinnjacka, cheap moday-linne, tights och boots med nitar. Grymt. Peace people.


Sometime pain becomes such a huge part in your life, that you expect it to always be there.


Igårkväll var som att backa tillbaka fem månader i tiden.
Jag har svårt att  beskriva vad som hände. Men det var som att jag rycktes tillbaka fem månader i tiden. Det fanns en tid då det gjorde ont att bara finnas till. Då man vaknade varje morgon och behövde erkänna för sig själv att det som funnits i så många år, inte fanns kvar. Trygghet. Tro. Hopp. Kärlek. Liv. Det hade packat väskan, dragit igen dragkedjan, vänt om och valt att försvinna. Jag visste inte vad jag var utan allting som höll mig uppe. Jag vaknade varje morgon och behövde erkänna för mig själv att den dagen, den skulle göra ont och det skulle göra ont att vakna, andas och leva i många dagar framöver. Jag kunde inte värja mig ifrån det. Men jag försökte.

Man skapar ofta sig själv, eller man hittar ofta sig själv, i eller runt omkring saker som man har i livet. Skola. Partner. Familj. Jobb. Idrott. Man vänjer sig lätt vid att ha det man har, jag vande mig och byggde upp en trygghet i allt jag kunde och hade. Sedan kom kraschen och tre saker ströks på min lista, vilket gjorde att prestationerna i resterande sjönk till botten och jag tappade bort mig själv. Partner försvann. En del av ordet familj försvann. En del av ordet idrott försvann. Jag kunde inte fokusera i skolan. Hittade ingen glädje i att skriva på ett inspirerande sätt. Jag kunde inte koncentrera mig och prestera på träningar. Jag hade byggt upp mig själv och mitt liv, runt och i allt jag hade. Jag var någons flickvän, jag var bandyspelare, jag hade en komplett familj, jag hade en talang och jag hade toppbetyg. Men sedan kom en tsunami och röjde bort allt.
Jag blev som ett tomt skal.

Det var det som hände.
Och jag vet att jag har berättat om det förr, skrivit om det förr. Men den här gången känns det mer konkret än någonsin tidigare. Lite som ett nytt erkännande. Men jag kan också berätta för er att jag är starkare än någonsin, att jag litar på mig själv och min förmåga, att jag vågar leva och att jag har världens bästa vänner. Jag hittade mig själv där bland alla spillror av det som var. Jag vågade försöka bygga upp allting igen och med lite tid, med lite mod, med lite nya utmaningar, med lite smärta och med lite livsglädje så gick det.
Fint va?
Från botten, till toppen.


Och till er där ute som går eller har gått igenom samma grej.
Kan jag, kan ni. Det blir bra. Till slut.

My head says yes but my heart says no

Idag är en sån där kväll.
När det bara hjälper med daimglass, en hög med one tree hill avsnitt, min säng och mitt gosiga täcke. Jag behöver lugna ner lite känslor, om man säger så. Nyss hade jag kunnat spy på allting. Eller inte allting. På vissa personer. På två personer. Jag lovade mig själv att inte ge vika.
Men fan så nära det var idag.
Aldrig mer. Aldrig mer.

I'm working creative today, as usual.

Jag jobbar hårt i skolan idag.
Eller nja, det här är väl vad jag har gjort. I multimediakursen ska vi göra en reklambanner som ska rulla på hemsidan, alla ska göra en varsin och läraren ska välja ut den bästa, så jag har fipplat med att fotografera alla karaktärsämnen på ett litet mer kreativt sätt. Hann med tre av fem och jag hoppas att ni kan lista ut att det är textkommunikation, foto och ljud som jag så fint försökt visa på ett lite konstnärligt sätt. Bara grafiksk kommunikation och rörlig bild kvar, men idétorkan slog till.
Och nu slog en annan sak mig.
Jag kommer tamme tusan sakna det här.
Springa runt och fotografera, kämpa i Photoshop, modella, snacka skit i soffan, bråka om hörlurar och smita iväg tidigare på lunch.
Att få vara kreativ. På gymnasiet.

Aja, jag kan ju trösta mig med att min kreativitet måste fortsätta jobba. Har textkommunikation B + C resten av dagen och vi har blivit tilldelade en varsin journalist att berätta om och göra en powerpoint-presentation på. Nja, inte skitkul inte. Jag gillar inte powerpoint, det känns så jäkla B.
Men då har vi iallfall gjort det, om man tänker så.
Nästa vecka ska vi slå oss ihop med fotograferna för ett längre reportage. Undrar vilken fotograf som blir min lilla slav?

Och ja, i hörlurarna har jag:
Captured in a dream - VOID808


RSS 2.0