Fridas värld bland tankar och ord. -

F goes E

Eh, jag väntar bara på att idolsidan ska krascha.
Efter fyra försök kom klippet med Erik Grönwall igång och jag förstår verkligen varför det är segt, jag är förmodligen inte den enda som tittar. Jag är helt såld, jag blir oftast helt såld på musiker, men det här .. vilken jäkla pipa. Han tappar inte tonen en enda gång. Erik var min favorit redan 2007 då han inte tog sig riktigt lika långt och jag håller fortfarande fast vid den favoriseringen. Han är verkligen värd de där sex kronorna från min mobiltelefon.
Flickidol säger de,
jajemen, jag ställer mig gärna i den beundrarskaran.

My brain is not on track

Nej, vet ni vad?
Idag har jag skrattat ur mig all energi, inspiration och alla hjärnceller, så jag känner mig helt tom och kan inte komma på någonting alls att berätta för er. Jag använde all min kreativitet på galna sms under några tråkiga föreläsningar till en av mina bästa vänner. Sms som handlade om att jag utvecklade gälar i min Ramlösaflaska, att jag var Mowgli som behövde lära sig lite knep av sin nasty mother Baloo, att jag uppfann en ny glass på McDonalds nämligen McFlurry Nike Schwosh och så vidare.
Förstår ni nu varför hjärnan är helt tom?
Den har arbetat konstant under hela eftermiddagen, även fast vissa nog trodde att det fanns en hel del störningar där uppe så som jag höll på och härjade.


This is today


Lite skinn, lite nitar, lite leopard, lite svart, lite grått, lite converse,
och det blir såhär.
Det är höst nu hörrni, jag bävar inför dagen då jag måste hänga in min älskade skinnjacka i garderoben. Jag trodde nästan att den dagen var idag. Tur då att jag hade mormors halsduk. Den räddade min frusna själ.

Safe sex to everyone!


Säkert. Säkert. Säkert. SÄKERT.
Är det bara jag som tycker att ungdomsmottagningen i Söderhamn har tappat bort sitt T på skylten? Det borde vara ett T där. SäkerT sex. Ju mer jag upprepar det här för mig själv tänker jag på ordet sex i plural, och då vill jag inte ha ett T där, men vid första tanken, klart som fan det ska stå säkert?
Eller vad säger ni?
Vill ni ha säker eller säkert sex?

Och ju mer jag stirrar på det där ordet, desto knasigare verkar det.
Säker, vilket fult ord det är.


Look into my eyes, you are killing me, killing me.


För mig är tiden mest ett uppochnedvänt timglas just nu.

Sanden och alla miljarder små korn tränger sig allt mer nedåt. Nedåt, nedåt, nedåt. Jag virvlar med. Hinner inte ta några större beslut utan tänker att när timglasets sand nått nästa nivå så kanske jag får tid. Men tiden är en ovän. Precis som timglaset. Jag lever hela tiden i framtiden, tänker framåt, tänker på vad som kommer att hända sen. När tiden bara fortsätter att gå, och jag bara fortsätter att sätta upp drömmarna och målen längre fram, så bleknar känslorna för allt som var och för allt som aldrig blev. Det är inte till min fördel att hjärtat skyfflat bort och stängt in modet som jag jagat fram men lyckats tappa bort igen.

Jag förstår inte hur det kan gå så lätt för vissa människor. De bara seglar iväg med ett charmigt leende, slänger iväg ett sms eller går rakt på sak under en msnkonversation. Jag förstår inte. Och hur de kan hoppa, fram och tillbaka, mellan olika objekt, som en casanova bland hundratals adelsdamer. Jag är som ett förbannat lås utan nyckel, som ett olösligt pussel eller som ett tärningsspel där spelaren hela tiden behöver stå över ett kast. Jag är nästintill hopplös hörrni. Tycker ni inte det? 

Och just det, på tal om ingenting,
jag vill kunna skriva låtar. Musik ni vet. Utan musik. Bara orden.

I don't regret this life, but it's not just for me

Tänkte smörja in mig med H&Ms tanning lotion för att bygga på en fejkbränna, sätta igång spelningslistan i Spotify, sno upp håret i en knut på skallen, krypa i min stora, stickade tröja och gräva ner mig i Lev i tiden - psykologi för gymnasiet. Det är sjukt mycket Frida Söderlund att vara ute kvällen innan ett prov med själva pluggningen. Jag är i något konstigt stadie i livet där jag bara går och längtar efter saker och ting. Längtar, längtar, längtar. Efter artonårsdagen, efter en krogrunda, efter bullar, efter julafton, efter en utlandsresa, efter större reportage, efter en radikal förändring av min vardag. Jag vill ha en hel del. Och vissa saker är lättare att uppnå än andra. Och grejen är att allt jag längtar efter hör ihop med måndagen den femte oktober. Vissa saker kommer att bli så mycket lättare att jobba fram därifrån. Nu ropar mamma efter bakmästaren här i huset, mig, naturligtvis.
Mm.. det luktar kaka i hela huset.
Jag hoppas inte mamma bränner denna,
som de kolsvarta kolakakorna som ligger i soporna.

Love them, I really really love them


Bambi på hal is

Lagom till början av filmen på trean har jag skickat iväg alla modetexter inför modereportaget som går i tryck nu i veckan. I helgen kan ni se mitt och Pontus tredje modereportage. Vi var mer stressade än någonsin, hade mer problem än någonsin med vissa detaljer i reportaget är snyggare än någonsin. Jag hoppas verkligen att det blir så bra som jag tror. Nu ska jag sätta näsan och ögonen i körkortsboken för att läsa lite om abs-bromsar och stoppsträckor. Jag ska ju ut på hal is imorgon, så att säga.

I did some rock n roll



 
Mina kodord av dagens shopping: Svart, nitar, leopard, skinn, boots och zebra. Rock hela vägen. Och som jag älskar det.

Celebration


Vi firade en gammal artonåring med partyhattar, tutor, lättkläddhet, poledancing, chips, vindruvor, vin, idol och en massa mys. Vi lyckades göra en fröken Mickelsson oerhört förvånad, chockad och lycklig. Perfekt.


Respect

Jag blir inte ens lämnad ifred i mina drömmar.
Till och med på natten nästlar sig allting jag varit med om och fortfarande funderar på in i skallen. De saker som fortfarande sårar mig vid bara tanken, som jag aldrig riktigt kommit ifrån och som jag fortfarande inte kan förstå hur de kunde ske. Det gör att jag vaknar med en känsla av uppgivenhet och drömmarna fräter ett litet svart hål i bröstet. Imorse vaknade jag förbannad. Jag stirrade på mig själv i spegeln, drog vårdslöst med plattången längst mitt röda hår och lät scenerna från sommarens kaos spelas upp i huvudet. Men jag vill egentligen inte tänka på det, jag vill kunna lämna det där och vända på klacken. Men kanske är jag inte klar med det som hände, eftersom det fortfarande gör sig påmint. Det gör mig fortfarande riktigt, jävla arg. Och det gör mig ännu argare att veta att jag inte ens förtjänade en smula av det som hände.
Jag kan inte förstå hur en människa kan vara så respektlös.
Jag kan verkligen inte förstå det.

Idag har varit en sockerbomb till dag



Smaka?
Idag ska jag träna tills jag spyr på innebandyn. Efter den här dagen kan det behövas. Först tog jag och Bullen en fika med en chokladboll i skolan, det vat gott. Sedan kom vår mentor Örjan med världens läckraste chokladtårta, ett underlager som bestod av typ kladdkaka, ett överlager med chokladtryffel och mintgarnering, och vi kunde inte stå emot. Sedan stod den här kokosbollen i kylskåpet och bara skrek "Frida, jag vet att du vill ha mig!". Och det ville jag.
Ni som känner mig vet att jag är Sveriges onyttigaste människa och den som hellre äter två av nåt istället för inget. Men nu känner jag att fan, det är dags att trappa ner nu.
Vilket jag gjort. Men det sket sig lite idag.
Back to salladen med feta ost imorgon.

Och ja, i vanliga fall skulle jag tycka ett en kokosboll, en chokladboll och en liten bit chokladkaka skulle vara ingenting. Men efter en tid utan sockerbomber under dagarna har jag liksom vant kroppen vid något annat. Jag får ont i magen för första gången i mitt liv.
Och det är ingen kul grej.

Zebraaaaa


Det är mysigt med höst egentligen. Att få kura ihop sig i stora mysiga kläder och vira gosiga halsdukar runt halsen. Idag var jag ganska mysig. Hade en stor grå tröja och en zebrarandig sjal. Till det ett par svara lackleggins och grå converse. Men det var kallt idag. Burr.


Shopaholic

Tjoho. Jag och Isabelle har lekt storbloggare i regnet och shoppat lite på lunchen. Jag var verkligen i behov av en svart lång cardigan och ett par nya tights. Nu hoppas jag på att mamma hittar de linnen som jag söker i Bollnäs, för i Söderhamn finns tydligen inte storleken medium. Hann naturligtvis kära ner mig i andra plagg, men plånboken mår inte så bra. Nu ska jag leka textare på min karaktärsämnestid.


Sweet punkrocker

     

Jag älskar leopardmönstrat. Jag älskar armband. Jag älskar svart. Jag älskar grått. Jag älskar nitar. Jag älskar boots. Jag älskar randigt. Jag älskar skinn. Ibland skulle jag vilja chocka någon och komma i en söt, vit klänning med volanger längst ner, en ljus jeansjacka och små söta tygskor i en knallig färg. Bara för att det liksom aldrig skulle hända. Jag är nog en liten rockbrutta ända in i benmärgen. Jag klarar inte av det här med att vara en cute girl. Jag vill bara slita av mig sådana där sockersöta kläder. Det funkar liksom inte.
Welcome to the dark side.

Jag lovade mig själv att tänka igenom mina närmaste köp.
Så impulsiv som jag är klickade jag hem ett armband och ett linne igår, lite grejer från H&M nu, ett par boots från Din Sko och sedan väntar två tröjor på mig på Hollywood imorgon.
Eh. Oops.

LOVE IT, LOVE IT, LOVE IT!



Åh. Ett paket från Nelly låg snällt och väntade på mig idag på köksbordet och jag älskar verkligen mitt nya linne från Cheap Monday. Så jäkla läckert! Hade också beställt ett armband i silver med en bricka som det står Carpe Diem på. Skitsnyggt. Så nu vet jag vad jag ska ha på mig ikväll iallafall när jag och Mallan ska iväg och lyssna på lite musik!
Jag älskar kläder.

I hurt myself today, to see if I still feel, I focus on the pain, the only thing that's real


Okej. Skit. Fan.
Jag hatar när det där händer. När två eller tre pyttiga ord kan riva och slita i bröstet och få det att kännas som att någon strött salt i tusen öppna sår. Som att någon skjutit elchocker rakt igenom kroppen. Som att någon ställt sig på bröstet och hoppat tills det är alldeles trasigt och tills andnöden känns konkret. Det enda bra med det här är att det går över på någon minut. Det håller inte i sig dagarna i ända längre. Det dalar och försvinner.
Poff. Borta.
Men ont gör det för stunden.

Fast det känns skönt att veta att jag kommit hit och att det bara händer ibland. Vid sådana här mer ordentliga tillfällen. Men i helgen, då rörde det mig inte i ryggen. Och det bevisar faktiskt att jag tagit mig vansinnigt långt på min lilla färd här i livet. Det blir nog inte min första färd till botten och upp igen. Tyvärr. 
Men det ska det ju tydligen vara värt,
om jag lyssnar till mina egna ord.
 


Take my thoughts for what they are worth


Jag har skapat en ny rutin.
I somras hatade jag allting som hette rutiner. Jag ville inte att varje dag skulle se likadan ut, jag ville inte ens att den skulle vara i närheten av lik dagen före. Jag ville att varje dag skulle vara en helt ny dag. Det enda jag stod ut med var att träffa samma sorters människor, men jag ville att varje dag skulle ge mig någonting nytt. En ny känsla, ett nytt äventyr, ett nytt minne. Men jag är en rastlös själ och kan egentligen inte vakna och veta att jag inte har en enda sak inplanerad under dagen. Jag behöver ha någonting att längta efter. Men då, i somras, var jag less. Då ville jag bara ta allt som det kom och var i stort sett alltid ute och flängde. Nu är rutinerna tillbaka i och med skolan, jobbet, träningarna och så vidare. Och nu har jag alltså skapat mig en ny.

Jag tar en runda runt Stugsund varje dag, med musiken på högsta volym i min turkosa skönhet och rensar skallen. Och det är så skönt att känna kylan i kinderna, det blir en frisk fläkt i min vardag som annars är så instängd i skolmiljö och träningslokaler. Jag går runt och ser samma hus, samma vägar, samma träd och samma rispor i ytan som jag sett så många gånger tidigare. Fotbollsplanen jag älskade när jag var liten, gungorna i lekparken som jag försökt nå molnen tillsammans med, cykelbanorna där jag cyklat tills benen inte orkat längre och hamnen där jag sprungit och plockat flintastenar i års tid. Allting finns kvar, det är inget större som förändrats. Inte mer än att folk flyttar ut, andra flyttar in, hus ändrar färg och nya barn kliver över tröskeln till Stugsunds skola för första gången. Inte mycket mer än mig själv. Det är jag som förändras. Jag växer upp, jag utvecklas, jag färgar håret, jag försöker hitta min plats, jag försöker minnas min barndom, jag letar mig själv bland gruset på fotbollsplanen på skolgården, bland de färgglada löven och bland Färssjöns glittrande vatten. Stugsund har hjälpt mig bli den jag är idag.
Det är en självklarhet.  

Någonstans behöver jag den här tiden då jag rensar mig själv psykiskt. För hur mycket jag än tränar, ger hundra procent, tar ut aggressioner och svettas så hjälper det bara för stunden. Jag behöver den där utrensningen på tankar, för hur som helst, vilken dag på veckan det än är, vad som än händer, så maler det i mitt huvud konstant. Jag tänker mycket om allt. Om människor jag träffar, om människor jag ser, om det jag lär mig, om det som händer där och då och vad det kan ha för betydelse senare. Den enda gången jag egentligen inte tänker speciellt mycket är när jag bedövat mina sinnen med alkohol. Även fast jag kan prata om sådana saker i ett sådant tillstånd så tänker jag egentligen inte, jag släpper det under kvällen och jag maler det inte runt, runt. Jag säger bara saker jag redan tänkt ut och jag tänker egentligen aldrig på nytt.
Då låser jag mina tankar.
Men på mina promenader runt Stugsund släpper jag dem lösa.
Som en kalv på grönbete.
Sedan är det utrensat.

Toppen i min Ipod idag:
Make this go on forever - Snow Patrol
My hero - Foo Fighters

True love way - Kings of Leon
Look after you - The Fray

The paper got through the green door

Kommer ni ihåg min och Pontus jobbresa till Stockholm?
Den jävliga gröna, metalldörren vi aldrig kom igenom och rockbandet som vi skulle göra ett reportage med? Ni kan friska upp minnet här eller läsa reportaget på:
http://helahalsingland.se/nojekultur/musik/1.1359432

Imorgon ska vi knalla upp och se det i tryck!

Big surprise

Jäklarns vad Lars Winnerbäcks nya skiva förvånar mig.
Jag har lyssnat på honom väldigt mycket i två års tid och sett honom live fyra gånger, innan dess låg han högst på min gillar-inte-alls-lista. I de nya låtarna är känslan helt annorlunda. Magin försvinner lite när musiken dunkar på i värsta rocktempot. Det känns hårdare och tuffare. Lite Kent-inspirerat och en liten touch av Thåström-texter ibland. Det softa, halvdeprimerande tempot är helt borta. Nu kör vi bah. Tydligen.
Men jag kommer nog att gilla det här med.
Hans tidigare verk ligger mig varmt om hjärtat så då kommer nog de här också att göra det.

Take my lips and make them yours


Det krävdes inte mycket för att sätta ett flämtande hjärta i brand.

Blåmärken, skrapsår och svullet finger. Galet rolig kväll igår!


Fashion baby, fashion


Pontus in action.

Nu har det börjat röra sig inom Hälsinglands gränser folket.
Min och Pontus otur med dörrar, med telefonnummer och med allt annat tok som alltid sker när vi ska till och göra någonting. Den här gången trodde vi att vi hade allt under största, möjliga kontroll. Vi var en timme tidiga, för att fixa i ordning studion, kläderna och planera poser inför modellernas intåg. Ponus drar kortet i kortlåset på skolan, slår koden för att avaktivera larmet och dörren klickar till och är öppen.
Där börjar problemen.


Den röda lampan i mitten på kortlåset lyser ihärdigt, ett tecken på att larmet fortfarande är igång. Men dörren är upplåst och efter många försök hit och dit med koder, kortdragning och suckar så knallar Pontus pappa in genom dörren och larmet brakar igång. Det tjular vansinnigt högt, Pontus blir tokig, jag sitter på den blå sandlådan och flinar och känner att det inte var speciellt oväntat. Pontus slåt numret till Securitas, får prata med tre olika kontor medan jag spanar längst vägen för att se om de kommer i illfart. Tiden går, larmet tjuter fortfarande inne i skolan men ingen Securitas eller polis syns till. Klockan fortsätter ticka och tillslut dyker en upp och hans muskler sväller under t-shirten och tatueringarna spänns ut över dem. Jag hejar, han hejar tillbaka, drar sitt kort och får dörren och huset att bli avlarmat. Han flinar, tar Pontus alla uppgifter, vi tackar och säger hejdå.
Då kommer problem nummer två.

När vi muntert springer ned för trappen mot medias lokaler stöter vi på kortlås nummer två. Pontus drar friskt sitt kort, försöker avlarma och trycker koden. Ingenting händer. Lamporna lyser röda. Efter tjugotals försök ger vi upp. Vi kommer inte in genom dörren. Pontus blir återigen tokig och jag skrattar för mig själv. Vi knallar upp igen och möter upp modellerna utanför, Pontus ringer samtal och det slutar med att vi får vänta i fyrtiofem minuter på att vår mentor ska komma och öppna. Han kunde absolut inte komma på engång när vi ringde, trots att han bor trehudra meter därifrån. Han var verklige tvungen att äta frukost först.
Gi-metod, ni vet.

Därefter går det desto smidigare, förutom att vi ligger två timmar efter i tidschemat. Jag packar upp påsar, stylar modeller, fixar hår, glömmer bort vilka skor som ska i vilken kartong, håller i reflexskärmar och kastar löv. Tidsmässigt gick fotograferingen mycket fortare än vi kunnat föreställa oss och bilderna kommer att bli sjukt snygga. Dock besannades min farhåga att jag glömt låna en massa saker, vilket jag alltså hade. Men jag var så förvirrad av alla teman igår så jag hade verkligen noll koll. Men det hela löste sig bra ändå.
4 oktober folket. Då kommer tidningen.
Nu har jag tryckt i mig en kebabrulle.
Fotbollsmatch nästa.



Upp till bevis


Jag har planerat och tänkt på modereportaget i veckor.
I morgon är det upp till bevis och jag vet ett tema som kommer att bli fruktansvärt läckert, oh boy, längtar efter att få visa er, men också ett tema där jag inte fick till det riktigt som jag ville. Men det blev snabba puckar när vi skulle låna kläder idag och jag var så borta i skallen så det var helt otroligt. En liten miss får man göra ibland, hur som helst så kommer det att bli bra det här. 08.30 kommer Pontus och hämtar upp mig, vi ska fixa lite i studion och jag ska para ihop kläderna så att jag har full koll innan modellerna kommer in en timme senare. Sedan blir vi där hela dagen lång, ska försöka ta lite behind the scenes bilder åt er!
Blir nog ingen uppdatering imorgon.
Kommer att vara i studion fram till två-tre, klockan fyra har jag match i Enånger, vid sju är jag hemma och åtta ska jag infinna mig på maskeradfest. Så ha tålamod med mig så hörs vi på söndag.
Ha världens bästa helg!
<3


I have always been in love with autumn






A portrait of a woman


Textkommuikaton B+C.
Personporträtt - kvinna på bussen.

Här, i inlägget under, kan ni läsa om vad uppgiften gick ut på. 


Hennes raka hår saknar liv men tillsammans med bussens skumpande framfart rör det sig försiktigt likt en smekning vågrätt fram och tillbaka nedanför axlarna. Annars sitter hon blick stilla. Nagelbanden är lite upprivna men naglarna är lackade i ljus, genomskinlig färg och de taniga händerna ligger omsorgsfullt över minihandväskan i knäet. Handväskans pråliga yttre skriker dålig kopia av ett betydligt dyrare original men händerna har en beskyddande position över den, precis som att den för henne är värd mer än den egentligen kostar. Kanske vill hon verka rik, kanske vill hon ge sken av att leva i välfärd, kanske vill hon stå i rampljuset av större märken. Men den lilla väskan, med det lyxiga märket klart och tydligt i guldbroderi på framsidan, blir en konstig kontrast till bussens slitna fasad. Den passar inte in i den världen, äkta lyx paras ofta ihop med en illröd Ferrari eller en silverfärgad Corvette, inte med en skumpande buss i lokaltrafik. Den missanpassas lika mycket som hennes obekväma, stela ställning tyder på att hon känner sig.

Hon sitter på sätet längst fram på den upphöjda delen av bussen, kanske är det för att hon vill ha en överblick eller för att hon vill vända ryggen åt allt som finns bakom. Ungdomarna, de resterande blå sätena, han med alla tatueringar, den mörka killen med krulligt hår eller kanske sitt förflutna. Blicken hålls stadigt framåt och positionen är fortfarande orörlig. Kanske är det en trasslig barndom, ett krossat hjärta eller bara osäkerhet som får henne att vända ryggen åt allting som ligger bakom, men ändå så ger hennes yttre ett sken av att hon vill tillbaka och stanna kvar i vissa stunder. De små rynkorna kring ögonen och hudens slapphet längst käkens linjer skvallrar om att hon har passerat trettioårsstrecket med några år. Ögonskuggans ljusa pastellfärg ligger tät över ögonlocket och ögonen ramas in av svarta, skarpa linjer. Kanske för att ta henne tillbaka i tiden, för att ge henne ett yngre yttre eller kanske för att liva upp de sorgsna och inte så livfulla ögonen. Kanske fungerar de rosa ögonlocken som en falsk glädje kring något annars så sorgset. Hon lyfter ena handen från väskan och stryker en blonderad hårslinga bakom örat.

Mockajackan går i en beige nyans och slutar strax ovanför de lågskurna jeansen. Under de svarta skorna med en spets längst fram syns en liten klack. Hårbotten är mörkare än längorna som ligger spikrakt ned mot axlarna och som går i en ljusbrun ton med blonda inslag. Hon tittar fortfarande framåt men det ser ut som att hon egentligen inte ser människorna som kliver på eller husen som sveper förbi utanför. Som att hon har fastnat i sina egna tankars färd. Dagen har börjat gå mot sitt slut och hon ser inte alltför glad ut över att ännu en dag i hennes liv passerat. Att ännu en dag bara trallar vidare i sin jakt på slutet. Hon rör handen i en båge upp mot den röda stoppknappen och trycker på den med ett smalt finger. Händerna placeras återigen över den lilla väskan medan hon inväntar hållplatsen. När bussen börjar bromsa för hon den lilla väskan över axeln och den försvinner in under armhålan när hon lägger armen efter sidan. Blicken hålls fortfarande stadigt framåt och hon knycker lite men huvudet när hon kliver ut i mittgången. Det är precis som att hon söker en värdighet, en annan sorts karaktär med den lilla väskan, huvudet som hålls högt och de små klackarna under skorna. Som att hon inte vill verka vara en söt, gullig tjej utan mer som en stark, nonchalant, rik yrkeskvinna. Som att bussen bara är plan B. Som att hon egentligen är den där Hollywoodfrun med ett fullsmockat sminkbord och en väska i äkta original. Med en röd Ferrari till.


Today's assignment


Uppgift: Personporträtt. Beskriv en människa du möter på gatan eller som sitter ett stycke bort vid till exempel ett cafébord. Det ska vara någon du inte känner. Du vet ingenting om henne/honom, inte mer än det du ser. Beskriv det yttre, använd din intuition för att i de små detaljerna i utseendet och klädseln skapa en fyllig bild av den här människan, också med inre egenskaper som du bara kan ana dig till. Berätta om människans utseende och sätt att röra på sig men också om de inre och avläsbara egenskaperna, hans/hennes historia, sorger, glädjeämnen, förhoppningar. Din text ska vara cirka 1 A4 lång.

Textkommunikation B+C är verkligen mitt favoritämne.
Nu ska jag fundera lite kring tjejen på bussen som jag betraktat så många gånger tidigare. Kanske slänger upp det här senare om jag hinner bli klar idag, vilket jag borde. Tillbaka till Microsoft Word.


My heart says yes, but my head says no



Jag önskar att jag kunde koppla ur mitt huvud.

Att jag kunde stänga ner tankesystemet, spräcka hål på min lilla bubbla av funderingar och bara låta det som är menat att hända hända. Inte försöka kontrollera, inte försöka styra, inte försöka tänka ut allting i förväg. Gör jag si, ja då blir det så. Men gör jag så istället, ja, då kanske det går bättre och så vidare. Jag önskar mer än någonsin att jag kunde stänga ner min tankeverksamhet, mina funderingar, mina förväntningar och mina förhoppningar. Jag vill inte ha dem och jag vill inte se röken av dem på ett bra tag.
Jag behöver fritt spelrum när helgen kommer.
Jag har några spöken i garderoben som jag kommer att behöva möta i vitögat när lördagen trallar vidare mot kväll. Mitt förflutna kommer att göra en ordentlig frontalkrock med min framtid, om man säger så.
Tur att jag har alla mina bästa vänner där.

So we went famous for a day


I said hello to miss Love and mr Hate during my summer


Jag ser tillbaka på den här sommaren som en sommar då jag stod upp.
En sommar då jag tog mina egna beslut endast för mig själv, då jag valde att sätta en spärr framför mig själv och vände ryggen åt all skit som kastades mot mig i början. Jag valde själv och jag stod upp för det. Jag tänkte inte låta mig sparkas på något mer, jag ville bevisa vad jag hade inom mig. Vilken styrka mina vänner hjälpt mig bygga upp runt omkring. Och jag gjorde det och jag hade roligare än aldrig förr.

Peace and Love var ett kaos,
av fylla, lera, kärlek, hat, musik och härliga sommardagar.
En resa som, med tanke på sällskapet och händelserna, fick mig att stärkas till tusen. Men nej, jag skulle aldrig göra om just den resan igen, men jag vill absolut åka tillbaka nästa år och skapa nya minnen. Jag kan blicka tillbaka och förundras över att jag klarade av att stå upp den där första natten, då kaoset bröt ut och det slutade med att jag låg ensam på ett hårt tältgolv, frös arslet av mig och funderade hur fasen det skulle sluta. Jag valde att stå upp. Skakade av mig händelsen men tog modet att konfrontera den. Det skulle tillslut bli ett av de bästa beslut jag tagit, för resterande dagar, var fantastiska..
Sen att jag ringde till mamma lördagmorgon klockan fem och grinade och bad att hon skulle komma och hämta mig för att jag inte orkade mer, för att jag frös, för att jag mådde fruktansvärt dåligt, för att jag hade sömnbrist och för att jag var hungrig och sönderbränd, det är en annan femma.
Det hörde liksom till.
Kanske borde tilläggas att min mamma aldrig kom, utan istället rådde sin festivalare till dotter att gå och lägga sig. Vilket jag grinandes och utmattad gjorde. Jag vaknade två timmar senare och sedan var det kört. Det dröjde bara några timmar innan vi dissade Håkan Hellström och tog vårat pick och pack, våra slitna kroppar och en bunt minnen och åkte hem.
Festival är verkligen en speciell grej, och att jag och Sofie, med vårat impulsbeslut att åka, överlevde den resan, flummiga och flokiga, betyder att alla kan leva festivallivet. I den mån det är möjligt.
Vilka ska med nästa år?


I don't feel right when you are gone away

From where you are - Lifehouse, Make this go on forever - Snow Patrol, Save tonight - Eagle Eye Cherry, Broken - Seether feat Amy Lee, Free fallin' - John Mayer, Jag myser till mysmusik.

I'm not a singer, oh no.


Jag vill också bli en idol.

Jag vill också kunna sjunga. Det är så sjukt roligt och jag förstår att man blir passionerad för det vare sig man är en talang eller inte. Jag själv, jag kommer då aldrig att bli en idol jag inte. Men jag får väl nöja mig med att jag iallafall har haft förmånen att träffa juryn.. men då tatuerade jag en fejktatuering på Bagges överarm. Efter det blev det ett jäkla liv i tv-studion och han blev tvungen att täcka över den med sin tröja. Sen kramades vi. Gosigos. Men sången, den skippade jag.
Jag hör Sannas kommentar när hon läst hit.
"Och tur var väl det!"
Ja, det var nog tur det.

Läckert sörru


Visste ni att jag älskar den här bilden?

Jag hade den filmaffischen, Fight Club, med den där bilden på min vägg i många, många månader. Jag tycker att den är så satans läcker. Lite vad jag dras till också. Sen knyckte syrran affischen när vi gjorde om. Vilket kan vara förståeligt. Alla behöver sin dos. Eller vad säger ni? Har ni också någon speciell filmkaraktär som ni dras till?
Jag kan rabbla upp flera.
Aragon i Sagan om Ringen, Edward i Twilight, Lucas i One Tree Hill, Tristan i Tristan och Isolde och Orlando Bloom i Pirates of the Caribbean. I den mer naturliga vardagen är det musiker och bandyspelare som jag tycker är så tjusiga bara i tanken på att de är bra på just det.
Vilka är era filmkaraktärs - och verklighetshotties?

Nyfiken i en strut.


Hatkärlek till fejan

Aaah, det är sjukt vad tid jag spenderar på Facebook.
Det märker jag nu när jag vägrar gå in och inte tänker gå in på miljarder timmar framöver. Det var en statusuppdatering som fick illamåendet att skjuta upp i halsen, som gjorde mig ännu mer skakis än jag redan är och som fick det att kännas som att en snara drogs åt runt mitt hjärta.
Ja, det gjorde ganska ont.
Jag hatar att man får veta så mycket om andras liv.

I'm free, free fallin'


Jag är inne i något knasigt känslorus.

Allting åker bergochdalbana, jag berörs av allting runt omkring och andras känslor rör mig mycket starkare än tidigare. Jag tittade nyss på Tristan & Isolde och jag tror att jag grät mig igenom 70 procent av den. Jag älskar den filmen och jag önskar att jag kunde skriva en historia som är som den. Det är lite så med mig. Jag skapar mina egna historier av händelser i min vardag. Jag kan ofta koppla händelser till karaktärer i filmer, sedan blir det ofta så att jag tänkt ut femtio olika scenarion innan händelsen ens har ägt rum. Vi tar ett exempel. När man dejtar någon, till exempel, så kan man ofta tänka ut bra många händelseförlopp innan det ens ägt rum. Det brukar vara intressant att se hur det slutar, om man haft rätt på någon punkt. Jag är så, även fast jag brukar vara bra på att styra det dit jag vill. Jag önskar faktiskt att jag kunde sluta förvänta mig saker, det skulle vara ganska trevligt för omväxlings skull. Men annars gillar jag den delen med mig själv. Fantasin och kreativiteten. Men det gör också att jag skapar galnare saker i skallen än någon ens skulle komma på att verkställa. Så kan jag nästan bli lite förundrad över att de inte tänkt tanken, även fast jag vet att min skalle är lite one of a kind.
Jaja,
just nu lyssnar jag på My Love och Free Fallin'
vilket gör mig ännu mer blödig än jag redan är.

Alltid lika sliten dagen efter, nu ska det skrivas rep!


This is my reality


Ibland vill jag bara fly undan min egen verklighet.

Inte för att jag inte gillar den, utan för att jag bara behöver komma ifrån den ibland. Jag behöver komma ifrån den rutin och det mönster som jag upprepar dag ut och dag in, jag behöver få en touch av någonting annorlunda. Jag vill inte tänka att det här är det enda som finns just nu. Att gå i skolan, att träna, att jobba, att gå och lägga mig och sedan vakna till en ny dag som ser i stort sett likadan ut. Jag behöver en touch av en värld som jag har ingenting med att göra. Så därför läser jag. Och nu när jag har läst ut den sista boken i serien om Bella och Edward så håller jag på att driva mig själv till vansinne. Tur att de skulle skicka efter en bok till mig från Edsbyn som någon aldrig lämnar tillbaka i Söderhamn, så får jag knalla in i min lilla bubbla igen och bara vara. Innan jag dör heter den, för den som var nyfiken på det. Men som sagt, jag gillar egentligen min verklighet. Jag behöver bara få gå ifrån och komma tillbaka ibland. Det är mycket roligt pågång nu iallafall. Jag och Isabelle ska väl dra igång med vårat UF-företag på riktigt, modereportaget ska fixas, det vankas maskerad och innebandyn rullar på.
Min verklighet är bra.
Men idag ska jag ta min ipod och gå ett varv runt Stugsund,
och försvinna in i min bubbla och mina funderingar för en stund.

Yesterday was a night with a lot of dance


The music in me


Vissa låtar har jag förstört.

När mitt liv tog en vändning i början av det här året och jag blev totalt söndertrasad inuti lyssnade jag på Kelly Clarksons nyaste platta All I ever wanted konstant. Jag var så totalt nedkörd i botten, arg och ledsen på samma gång och varenda låt på den skivan passade in i mitt rörelsemönster i livet. Framåt och bakåt, uppåt och nedåt. Vart enda ord på den skivan, vart enda spår, passade in i de skärvor jag försökte trassla ihop igen. Nu kan jag inte lyssna på den skivan längre. Inte en enda låt kan jag lyssna på, med ett svagt undantag för My life would suck without you och I do not hook up. Det blir nästan som att ryckas tillbaka dit jag var och dit jag inte vill tillbaka. Dock har jag fortfarande All I ever wanted som ringsignal och Long shot som alarm. Men då behöver jag bara höra introt och det gör inte så mycket, för låtarna är ju fortfarande vansinnigt bra. Det är bara det att jag inte riktigt var mig själv när jag dunkade dem konstant.

I maj förstörde jag en till. Scorpions Send me an angel. När momor gick bort lyssnade jag bara, och då menar jag bara, på den låten i en vecka i streck. Nu skulle det aldrig falla mig in att lyssna på den igen. Aldrig. Det var också ett tag här i början på året då jag var rädd för att lyssna på Lars Winnerbäck, eftersom hans låtar hade så mycket med mitt förflutna att göra. Jag totalvägrade lyssna på honom i två månader, innan jag helt ofrivilligt blev tvingad att höra på en utav låtarna, eftersom jag trots allt lagt till honom i Spotifylistan. Jag stod inne på toaletten och gjorde mig i ordning när hans stämma seglade ut genom datorns högtalare och jag i panik stod alldeles blickstilla och bara stirrade på min egen spegelbild. Efter det släppte motståndet och jag kunde börja lyssna som vanligt.
Thåströms Karenina är också en låt som sticker i hjärtat tillsammans med Winnerbäcks Kom änglar.
Brukar det bli såhär för er med?
Vilka låtar/skivor kan inte ni längre lyssna på?

Break my heart, I expect you to


Jag tror inte att det är tänkt att jag ska vara lycklig.
Jag tror det är tänkt att jag ska stöta på motgång efter motgång, snubbla på sten efter sten, falla handlöst gång på gång och sedan resa mig upp och skrapa gruset ur handflatorna. Jag tror det är tänkt att jag ska sitta här och skriva de här inläggen, om hur nedtrampad och trasig jag kan bli, som någon förbannad underhållning. Det är så det är tänkt. Gubben på molnen vill se mig falla, han vill se mig resa mig upp och han vill se mig skapa de här inläggen. Om sårbarhet, vemod och kärlek. Han vill inte se mig sväva förbi på de rosa molnen, han vill inte ge mig det. Kanske har jag för mycket här inne som jag behöver dela med mig utav?
Jo, jag är lycklig.
För jag har världens bästa vänner och roligt dagarna i ända.

Men det räcker inte riktigt till.
Men kanske ska jag falla lite till, skrapa bort lite mer grus och sedan får jag kila upp dit och slå den där gubben på molnen gul och blå.


Sometimes I walk a lonely road


I got a fever in my blood


Okej, Frida Marie Söderlund.

Dags att fokusera. Men det pyr av rastlöshet i kroppen, jag är allmänt fnittrig och vill bara springa runt och jävlas med mina fina klasskamrater. Dock är det ju så att jag har en lite större novelluppfigt framför mig. Jag citerar. "Jag kräver lite mer av er än tidigare". Undermening: "Lämnar ni inte in en sjuhelvetesbra novell efter de tolv timmar som ni har på er att skriva så jäklarns". Nu har jag sprungit runt och härjat, ritat på tavlan och garvat i två timmar. Tio kvar. Och vill jag sluta ett imorgon är det dags att lägga på ett kol.
Men fnittriga Frida tycker egentligen inte att det brinner i knutarna.
Hon skulle helst vilja gå och jävlas med fotogruppen som klipper papperskameror eller grafikerna som har redovisning. Snow Patrols Make this go on forever lugnar mig inte speceillt, även fast det är lite av en sådan låt. Men jag lovar att för tillfället är det så mycket feber i mitt blod att jag skulle kunna rocka loss till My heart will go on.

Oj, jäklarns. Nu fick vi en ny uppgift.
Och den verkar vansinnigt rolig! Men först fröken Söderlund, novellen. Novellen, novellen, novellen.
Tio timmar kvar, tio timmar.

This is what I'm doin'

Jag har hittat de mest perfekta, nitförsedda bootsen, gjort en H&M reklambanner i Flash, planerat ännu mer modereportage i huvudet och försökt få in modefotograferingen på ett lämpligt ställe i min totalfyllda kalender. Nu är bara grejen att det inte finns något lämpligt ställe. Så jag har återgått till mitt skapande av reklambanners. Nu är det bloggnätverket Spotlife som är offret.

My fork and I

Ibland kan jag få för mig halvknasiga saker.
Idag, till exmepel, ristade jag in ett F i min gaffel i matsalen bara för att se om jag någon gång under det här läsåret kommer att få tillbaka samma gaffel.

And right here everything just disappeared.


Okej, när hände det här?

När jag kröp ned under mitt täcke med röda hjärtan? När mamma väckte mig och frågade om jag ville vänta med maten? När jag var totalt insnöad i drömmarnas värld eller när Kelly Clarksons rockigaste låt väckte mig? Någonstans försvann .. jag. Jo, jag vet att det låter konstigt, men det är sant. Det är som att någon buttat in mig i en dusch och sköjt bort allting som heter självförtroende. Och detta hände alltså under en powernap. När jag vaknade var jag totalt förvirrad, nedslagen och jag ville helst krypa tillbaka ned under täcket så jag skulle slippa träffa resten av världen på en väldigt lång tid. Nu har jag varit vaken i en halvtimme och jag är fortfarande .. skygg. Jag vet att det låter helt knasigt, men jag tappade allt. Mitt självförtroende ligger annars någonstans över Kebnekaise, eftersom jag, som jag sagt väldigt många gånger tidigare, har hittat mig själv på ett helt annat sätt en tidigare det här året. Och jag tror på mig själv, oftast. Inte alltid, men oftast. På mig själv och det jag gör. Men nä, nu skulle jag skygga inför att ens steka köttbullar eller knalla ut på gatan. Det känns riktigt fel här inne.

Så det ska ju bli skitkul att åka på innebandyträning, där jag måste prestera hundra procent annars kommer jag att ligga med ångest resten av natten. Och där pressas jag inte bara fysiskt utan även mentalt, eftersom det finns människor i laget som har att göra med mitt förflutna.
Vilket inte känns som världens bästa grej just nu.
Inte alls.

No one like my ipod

Jag hittar nya favoriter i min ipod hela tiden.
Jag vet mycket väl att jag har lagt in låtarna, ändå blir jag lika förvånad när jag hittar dem. Som idag, när Scorpions No one like you dök upp och jag blev stormförtjust. Sedan spelade jag den om och om igen under min femton minuter långa bussresa hem. Innan dess var det The Kooks som slog mig häpnad, fast jag var väl medveten om att jag lagt in låtarna.

Det här är vad jag kämpar med just nu


En fotobok från Fuji

Jag har fått ett erbjudande att berätta om en väldigt unik grej,
nämligen en fotobok från Fuji!

I ett fotoboksprogram skapar man själv sin egna fotobok, full med galna, fina fotominnen. Det är bara att låta fantasin flöda fritt och det är upp till en själv att bestämma hur många bilder som ska finnas med i boken, hur många det ska vara på varje sida, vart man ska trycka in lite text och så vidare. Det finns en hel drös olika effekter, format och färger för att man ska kunna lägga sin egna personliga touch. Skapandet är helt upp till en själv för att få den där perfekta boken att sitta och minnas till. Två veckor efter att man skickat in sin färdiga bok till Fuji får man smidigt hem den konkreta boken i brevlådan!
Jag tycker att alla ska ta chansen att skapa en egen, proffesionell fotobok. Det är en unik och rolig grej att ha. Jag tänker ta chansen nu och skapa en härlig bok med bilder från vår Londonresa i våras. Vill ni läsa mer om fotoboken tycker jag att ni ska gå in på:
http://www.fujifilm-fotobok.se/ eller http://www.fujidirekt.se/fotobok/


Ett exempel från Fujis hemsida.

Alone is the new together


Igår var en natt som många andra.
Jag låg och stirrade upp i mitt tak, såg förbi den vita färgen och fastnade med blicken i minnen som aldrig mer kommer att existera och minnen som kan göras om. Kände ett litet vemod trycka över bröstet och la händerna bakom huvudet efter att jag dragit upp täcket hela vägen till hakan. Tänkte på hur det skulle kunna vara om det helt enkelt varit annorlunda. Om jag tagit del av andras val och liv istället för mitt eget. Eller om jag inte gjort de val som jag har gjort. Om jag inte gjort alla stora val, som tackat ja till jobbet på SöderhamnsNytt. Hade jag fortfarande suttit hemma med en penna och undrat om jag någonsin skulle räcka till? Eller om jag inte gjort alla små val, som att färgat håret rött. Hade jag fortfarande funderat på hur jag skulle trivas med hur jag såg ut? Förmodligen. Någonstans på den här vägen, på ganska kort tid, har jag funnit mig själv på ett helt annat sätt. Och tappat bort mig. Virrat ute i skuggan av allt jag byggt upp och varit totalt nedstampad bland spillror av det som för alltid skulle förbli trasigt. Det visste jag ju i och för sig inte då, att all kämparglöd, all förtvivlan och alla försök var förgäves. Men när jag tog mig därifrån kunde jag fokusera på ett helt annat sätt och nu rör det mig inte i ryggen längre. Det lägger sig bara som ett vemod, en liten sorg, i bröstet ibland. Men det är så det borde vara.

Jag har äntligen funnit ro i tanken på att vara själv.
Det tog mycket av min glädje när jag varje natt ställde mig i dörröppningen och stirrade på min tomma säng som att den skulle bränna mig om jag la mig där själv. När jag kurade upp mig i ena hörnet och bara stirrade ut i mörkret och hela tiden försökte svälja klumpen i halsen. När en förändring kommer plötsligt, drastiskt och verkligen förändrar exakt allting man varit van vid så blir det som en chock för det psykiska jaget. Man rubbas ur sin balans och man sätts på prov, om och om igen. Klarar du det här? Kommer det här att gå? Kan du göra det här ensam? Är du värd någonting nu? Är du någonting utan allt det här? Det jag aldrig förstod var att jag bevisade att jag fixade det där från första början. Jag plockade fram mitt mod, min styrka och min tro på mig själv och åkte till Stockholm i en hel vecka för att prestera hundra procent på tidningen Piraja. Min värld hade vänts upp och ner dagen innan, jag var helt ur balans men jag klarade det. Nu, bra många månader senare, har det slagit mig. Men jag känner ändå inte att den vissheten skulle ha tagit mig ur den där skuggan tidigare. Det var en fas jag behövde gå igenom men det skrämmer mig att människor runt om ska behöva gå igenom samma grej och att jag förmodligen kommer att behöva göra det flera gånger till under min livstid.

Jag brukar säga att det är värt det.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är det men jag tror att det skulle höras en gnutta falskhet i min röst om jag sa att det var det också. För att vara så trasig som jag var då, hur kan någonting vara värt det? Hur kan någonting vara värt att man tappar all tro på sig själv? Fullständigt. En stor del av mig tycker att det är värt det, den andra delen vill skrika nej nej nej nej nej. Men tron är tillräckligt stark för att butta ut mig i virrvarret igen. I allt letande, i alla val, i alla känslor. Vi kan inte leva utan det. Utan kärlek. Det är bara så, vi är gjorda för att älska. Och att kämpa mot det, det är en kamp som vi aldrig kommer att kunna vinna.
Så jag har släppt taget om kontrollen,
så får vi se vart det för mig den här gången.


Look of tonight when it comes to work


Today I hold a little angel in my arms


An eighteen year old, icecream, friends and party.


Everything is important


- Frida, kan du också komma är du snäll?
Jag hör min mentors röst genom The Kooks fartfyllda rytmer och toner och tar försiktigt av mig hörlurarna. Några av eleverna i datasalen har vänt sina blickar mot mig, andra har de fortfarande tryckta mot datorskärmarna. När jag kliver in i lärarnas eget lilla krypin sitter min kollega Pontus och flinar i en grön datorstol och bredvid sitter Jens. Då slår det mig plötsligt vad den lilla sammankallningen kommer att handla om. Jobbet och skolan. Skolan och jobbet. Vilket som ska gå först, vilket som ska komma efter.

Pontus har lagt upp ena foten över det motsatta benet och skruvar på stolen fram och tillbaka i sidled. Jens har händerna knäppta i knäet och jag glider ned i en liknande stol med båda fötterna i golvet och med armarna hängades utefter armstöden. Vår mentor sitter bakom sitt skrivbord och flinar åt oss tre begåvningar, som vi blivit kallade vid några tillfällen. Först kommer pikarna. Jens som åkt till Hudik lite titt som tätt de senaste dagarna, jag som rymde från en föreläsning under gårdagen. Sedan kommer en kort och inte alls speciellt smärtsam diskussion där vi får chansen att förklara oss. Jag hade varit beredd att vässa klorna och hade mina åsikter och repliker upradade i huvudet från första stund jag kom underfund med vad det skulle handla om. Men det gick smärtfritt och det lilla faktum som låg bakom kom sakta men säkert upp till ytan. Omtanke. Oro.

Det känns bra att våra lärare är positiva och stöttande när det kommer till vårat arbete. Det de egentligen oroade sig för var att de är rädda att vi ska gå in i väggen. Så den diskussion som jag trodde skulle handla om att vi skulle tänka på att jobba mindre, att de inte skulle tolerera att vi försvann lite hipp som happ, handlade egentligen om hur vi skulle lösa det. Och om en dialog som skulle kunna bli bättre. Mellan oss, våra arbetsgivare och våra lärare.
Det känns riktigt skönt att de bara vill hjälpa oss.
Hjälpa oss att prestera hundra procent i både skolan och arbetet.
Att vi inte ska springa in i den där väggen.


För skolan är viktig för mig. Det känns som att det ger mig en värdighet. Jag skulle aldrig tillåta mig själv att sacka efter och låta mina toppbetyg falla. Men jag är oerhört tacksam över att jag har fått den här chansen att jobba med det jag älskar att göra och det är inte heller någonting jag tänker ge upp. Och det känns skönt att jag har människor runt omkring, mentorer och lärare, familj, vänner, som inte heller tänker låta det hända.

Save me out there


Ibland tryter allting för mig också. Inspiration, ord, tankar.
Jag försöker jaga fram dem för jag vet att det finns så mycket att plocka fram här inne. Men jag behöver hjälp. Vad vill ni att jag ska skriva om? Vad skulle ni vilja läsa om? Vilket ämne vill ni att jag ska gå runt och grubbla på och sedan dela med mig utav? Vad vill ni se bild på? Brainstorma!
Ge mig inspiration, ge mig orden och ge mig tankarna nu mina kära vänner. Ni ökar och blir fler hela tiden och jag vill så gärna veta vad ni vill läsa om. Så kom igen nu, save my day!


Today's a nice day


Who are we?



Vem är hon i de rosa jeansen?
Vem är den äldre herren på parkbänken? Vem är den onaturligt blonda flickan med ljusrosa läppar? Vem är han som står vid gatuhörnet med en cigarett i mungipan? Vem är egentligen de människor vi dagligen ser, pratar med eller kanske bara förundras över. Vem är hon som står framme vid vita tavlan och breder ut vår kunskap om renässansen? Vem är hon som jobbar i matsalen, som stått där varje dag i flera år, så ofta att vi till och med märkt när hon varit borta? Vem är de personer vi egentligen inte vet någonting om?
Vilka är vi?
Och vad är det egentligen som är utstakat för oss?
Och vad vet vi egentligen om varandra?

Vad vet vi egentligen om vad som gror inom en annan människa? Varför är vi så snabba på att döma någon utefter det skal de bär utanpå? Jag har en vän, en väldigt fin och ofta missförstådd vän, och det är hon som gett mig idén till detta inlägg. När jag såg henne gå genom gatan i centrum i sina rosa jeans, under en stjärnklar natthimmel, så slog det mig. Det är så mycket människor inte vet men ändå är vi så snabba med att döma. Den här tjejen.. hon ses ofta som tuff, stark, galen, annorlunda, självsäker. Som att inte en enda storm skulle kunna rubba henne där hon står. Då ska de bara veta hur galna stormarna har varit på insidan, hur hon kämpat för att hålla sig upprätt. Hon är väldigt vilsen längst inne och hon har den tuffa, starka, galna fasaden för att gömma den sårbarhet hon bär där längst inne.
Det är inte många som ser det.
Det är inte många som väljer att se det.

Men under fasaden kan det ibland finnas en helt annan människa än den som man lär känna till det yttre.

Det är inte alltid så.
Att fasaden, den yttre masken, lurar omgivningen. Vissa människor är precis de som de utger sig för att vara. Som de ser ut att vara. De är precis som de beter sig och precis som de utstrålar. Den äldre herren på parkbänkens varma ögon kanske inte är en lögn, han kanske är precis sådär godhjärtad på insidan som han utger sig för att vara. Men killen vid gatuhörnet, med cigaretten i mungipan, han har en helt annan tanke med sin vänliga hälsning och inbjudande smilgropar.
Jag kan inte riktigt välja vad som är rätt och vad som är fel.
Jag tycker att det är fel att bilda en uppfattning om någon utefter andras åsikter. Det kan man gott göra själv. Men jag tycker ändå att det är bra att vi pratar om varandra med varandra, om våran egen syn på världen och dess invånare. Det kommer alltid att finnas ett sådant behov.
Men det är viktigt att inte döma,
innan man vet hela sanningen.
Och kanske ta ett uppseendeväckande beteende med en nypa salt.
Eller kanske se det som ligger bakom.

Äsch, inte vet jag.
Det är ju helt enkelt inte tänkt att vi ska vara tankeläsare, vissa kan läsa människor bättre än andra, det är det enda som finns utav det. Det där första intrycket ger och tar så mycket från den som blir avläst.
Kom igen nu,
vad tänker ni om mig?



Här i bloggen eller i verkligheten.
Var elaka, snälla eller ge mig pikar, vad gav jag för första intryck? Det här är spännande! Det går att kommentera anonymt om ni vill det ju. Kom igen nu.
Be brave!


Today's a busy day


RSS 2.0