Fridas värld bland tankar och ord. -

Nej, jag tänker inte börja blogga om smink men..


.. det här är den första ögonskugga jag köpt i hela mitt liv!
Är inte det lite coolt? En trefärgad jäkel. Och det skedde vid 18 och ett halvt års ålder. Är jag verkligen en tjej eller hur var det? (Med tanke på att jag köpte min första mascara för egna pengar för två månader sedan och att jag inte började sminka mig fullt ut till vardags förrän efter jul)

Why am I not surprised?

- Förra årets intagningspoäng på Södertörns utbildning journalistik och multimedia var, nämen ojdå, 18,97.
Jag känner hur hakan faller ner till knäna, ögonen ploppar ur sina hålor och paniken sakta men säkert börjar sprida sig i kroppen.
- Ursäkta? jag harklar mig. 18,97?
Studie - och yrkesvägledaren nickar och jag börjar frånvarande att klia mig i huvudet. Hon tar fram min studieplan och frågar i samma veva vad jag tänkt göra om jag inte kommer in. Hänga mig, tänker jag men svarar att jag inte vet. Hon föreslår att jag ska läsa ett år i Sundsvall och söka in igen nästa höst om det blir så att jag inte skulle klara poänggränsen.
- Men ojdå, nästa år kräver de matte C och det har ju inte du läst.
Jag förbannar den som kommit på att man måste läsa tre mattekurser för att läsa journalistik och mumlar nåt om att jag trodde att det var ord man skulle hålla på med och inte siffror.
- Men du ligger ju just nu på 17,0 - 18,0 någonstans och får du mvg i resterande kurser så hamnar du på ungefär 19,0 och då borde du ju klara dig.
Jag nickar frånvarande och hon lägger upp diverse lösningar med meritpoäng, Sundsvalls och kurser, men det enda som cirkulerar i mitt huvud är "blir jag kvar i den här stan ett år till, då dör jag." När jag går därifrån med mina, vad jag trodde fläckfria, betyg i handen och väskan på axeln ligger en liten klump i magen. Jag vill till Stockholm, jag vill till Södertörn, jag vill bort härifrån, jag vill utvecklas och jag vill ta ett steg närmare min dröm.
Jag har förtjänat den. Så är det bara.
Och jag vill inte att någonting ska komma i vägen för det.

09 - 10

Jag har tittat tillbaka på april 2009.
Det var modevecka på media och vi tjejer turades om att klä på varandra och färeviga de ögonblicken av kreativitet i stillbilder. Annars röt jag ifrån för att jag tyckte att folk slängde tycka-synd-om-blickar efter mig vart jag än gick. Nu var det ju faktiskt lite så och jag visste att jag hade skapat det själv genom att vara ärlig och öppen, men jag blev förbannad och poängterade att det inte fanns något först i mål när det gällde känslor och att vinna ett hjärta. Jag uppmanade också folk att titta på mig som att jag vore en sten. Intressant såhär ett år senare. Jag blev lycklig av åtta sms, firade ett-år-sedan-jag-såg-Kelly-Clarkson, fotade Petra och henns bebismage, skrev ett långt inlägg om människors syn på utseende och insida, (det kan ni läsa igen här), åkte och gjorde mitt första hårmodelljobb i form av en visning i Gävle och kommer ihåg att jag hade en väldigt trevlig pratstund på bussen med egainthehouse på vägen ner, hela den kvällen/eftermiddagen i sig var väldigt trevlig och den slutade med att vi hittade Anton Gavell och Wille Åker sittandes med en varsin hamburgare på en parkbänk i staden tio mil söderut. Jag sa att jag inte var rädd för kärleken, men att jag ändå var räddare än jag någonsin varit. Fotade mina första riktiga bilder, om vi ska kalla dem så, på mig själv och fick enorm uppskattning. Det är sådana bilder som pryder bloggen väldigt ofta idag. Jag ordnade ett dildoparty och kidnappade två av mina finaste vänner. Kelly Clarksons skiva All I ever wanted blev min terapi och jag berättade hemligheten om att jag visste vad det var menat att jag skulle göra i livet. Jag sa att jag trodde på en större mening med allting och att livet för mig alltid skulle vara svårt, för att jag skulle kunna sätta ord på det. Åkte ner till Gävle och kollade på Views och hade en av de mest minnesvärda kvällarna i mitt liv. Det var en kväll av ljus och glädje i ett liv som just då bara innehöll ett kompakt mörker. Jag firade sista april med att strippa för ett gäng tjejer tillsammans med en av mina bästa vänner.
Strax efter att april tagit slut beställde jag biljett till P&L, skrev ett inlägg om att jag inte trodde att man kunde komma över kärlek och att det inte var själva meningen med det hela, samt åkte till London och upplevde fem av de absolut bästa dagarna i mitt liv. Det var en turbulent tid, det var det. Och en bergochdalbana av lycka och sorg. Jag väntar fortfarande på att få klippa av det åkbandet, såhär ett år senare. Men den dagen, den kommer den med. Det måste den göra, för det är skrämmande att gå tillbaka och läsa om sig själv i kras. Det är det faktiskt.

Something's not right.

Jag känner mig lite skygg för tillfället.
Vilket egentligen är helt galet eftersom jag i vanliga fall är en sådär lite översocial och framåt person, som egentligen skulle må bra av att vara lite blygare. (Det är inte bara jag som har den åsikten. Mitt ex brukade påpekade det en eller två gånger, men inte lärde jag mig, inte.) Nu är ju grejen att jag faktiskt kan vara ganska blyg, om jag vill, men det händer inte särskilt ofta. Generad och obekväm kanske jag blir detsto oftare, men blyg, nja. Vilket som. Jag känner mig lite skygg. Jag vill liksom.. helst bara stanna inne. Dra ner persiennerna, stänga av huvudet och jag vill varken höra vad någon har att säga eller prata själv. Jag vill inte vara med en stor grupp människor och jag vill inte göra någonting som andra ska till och bedömma. Jag har till och med lite svårt att blogga ibland. Jag blir nästan nervös av att se folk titta på mig.
Men ja, ibland slår det slint i huvudet på en.
Den här osociala demonen som slagit läger i min kropp tänker jag protestera mot genom att ha ett röjparty i mitt hus imorgon. Det är en hel del människor som tänker besöka mitt gröna hus och fira hedniska traditioner. (Sista april, som det kallas hos oss ungdomar) Det firas för den delen bara här, i Estland, Finland, Lettland, Tjeckien och Tyskland! Kan ju vara skoj för er att veta, tänkte jag.


Känner mig lite som Pippi Långstrump.


She's a sexy bitch.


Alltså. Det är ju det här med Frida och underställ.
Ända sedan jag var i mina yngre dagar, en sisådär elva - tolv år gammal, så har jag alltid älskat att ha underställ på mig. Sedan jag började spela bandy och vandrade i korridorerna på Hällåsen så har underställ varit det jag känt mig som absolut sexigast i. Vad i hela *pip*?! tänker ni kanske nu. Sexig? Underställ? What? Men jo. Det är sant. Jag känner mig sexig i underställ. Nu är det nog kanske inte riktigt så, men det är knepigt det där. Så fort jag drar på mig ett par långkallingar och en underställströja som täcker allt och som sitter slickad efter kroppen, så känner jag mig.. sexig. Kort och gott. Jag känner mig inte ett dugg sexig i en svart, liten klänning eller i ett par underkläder i spets, åh nej. Men underställ, det är grejer det! Under mina bandyår hade jag ett mörkblått underställ och jag brukade gå ut i korridoren och låtsas att jag behövde gå till förrådet. Allt för att få gå förbi P17:s omklädningsrum och visa upp mig i mitt underställ. Det var kanske det som gjorde att en av dem föll för mig, vem vet? Men ja.
Vad är det för fel på mig egentligen?
Är det någon av er där ute som också har någonting, egentligen ganska osexigt, som ni känner er ordentligt heta i?
Snälla. Jag vill inte och jag kan ju inte vara den enda! Jag vill liksom inte ångra att jag berättade det här för er. Ni är ju inte bara tio styckna där ute precis.

Happiness feels a lot like sorrow.

I think eventually we learn to define happiness for ourselves on our on therms, in spite of the pain that people have caused us.

It's gonna be a long way to happy?

Jag undrar om det är omänskligt att unna andra lycka på sin egen bekostnad. Jag försöker, och har alltid försökt, att ärligt och uppriktigt vara en bra människa. Snäll. Intelligent. Bra rakt igenom. Men det var inte så länge sedan jag gick till min mamma och sa: ”Vet du vad? Jag är nog en ganska dålig människa ändå.” För hur lätt är det egentligen, att i ett tonårsliv med hundratals revolutioner som vi inte kan undkomma, och där alla utför sin egen form av merkantilism, att vara en sådan person som jag försökte eftersträva?

Merkantilismen, den hör egentligen hemma några århundranden bakåt i tiden, och handlar om att ett land stärker sin ekonomi på andra länders bekostnad. Ibland kan jag känna att det är en någonting som fungerar exakt likadant i ett modernt tonårsliv, fast inte ur en ekonomisk synvinkel. Människor stärker sin egen lycka, på andras bekostnad. Människor stärker sin egen status, på andras bekostnad. Människor stärker sig själva, på andras bekostnad. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte utför någon form av merkantilism. Blåljuga. Men grejen är egentligen att bra och dåliga människor, om vi ska skyffla in oss i olika fack, gör det här både omedvetet och medvetet. Och jag måste erkänna att jag använt mig av båda metoderna, om vi ska kalla dem så. För omedvetet har jag sårat andra när jag funnit lycka, men medvetet har jag också skapat smärta i andra människor för att jag själv så innerligt vill åt den där lyckan och glädjen jag så hårt åtrår. Och det mest skrämmande är att det, ärligt, kanske inte rört mig i ryggen så många gånger. Men samtidigt talar det emot allting jag viljat och kämpat för. Att vara en bra människa, på det vis jag alltid tänkt. Jag måste erkänna att det är svårt att unna andra lycka på min egen bekostnad, men jag måste samtidigt tillägga att jag har kommit en bra bit påväg. För även om det gör ont i mig att se vissa personer ihop, för att jag har viljat ha det som de har eller för att jag tidigare har varit en del utav det, så kan jag många gånger se på dem med ett leende och tänka hur underbart det faktiskt är att två till personer är lyckliga i den här världen.

Samtidigt kan jag tycka att många överlag har svårt att unna andra lycka.
Att unna andra framgång, talang, kärlek. Jag vet att det kan göra ont att se andra få saker man själv eftersträvar, men det kommer att göra ännu ondare den dag man kommer på att man missunnat personer saker och ting. Jag tror att det kommer att hålla en tillbaka här i livet och jag vet att det finns människor där ute som stör sig på mig. På att jag är jag. På att jag har ett jobb jag är stolt över, en talang jag inte är rädd för att använda och för att jag inte är rädd för framgång och utmaningar. För att jag vill bli någonting och för att jag ibland kallar mig stark för att dagen efter säga att jag känner mig svag. Jag vet att det gör att folk hyser agg till mig som person och jag har aldrig klandrat någon för det. Så länge jag vet vad jag vill, vem jag är och vad jag känner, så hoppas jag att jag kan bli den där genombra personen jag en gång önskade vara, och lämna den här tonårsmerkantilismen bakom mig.


HUGS AND KISSIES

Ibland vill jag bara sova.
Som nu. Jag känner mig både mentalt och fysiskt utpumpad och trots att jag vill pyssla, visa er gamla grejer, saker ur min lilla svarta bok och skriva av mig allt som finns i huvudet, så orkar jag bara inte. Jag känner mig helt slut i kroppen. Jag har inte en endaste liten gnutta energi att försöka göra någonting med. Så hörrni, jag tar mig en tupplur och om energin har återvänt senare ikväll så försöker jag samla ihop mig för att berätta någonting, men om inte, så hörs vi imorgon.


UNDERBART ATT VINNA EN CUP!


Jag sa en gång för inte så länge sedan att min tävlingsinstikt på en fotbollsplan hade försvunnit lite. Jag ljög eller så slog något slint i huvudet på mig, för det är inte riktigt sant. Hade vi inte vunnit den här cupen, då hade jag börjat gråta och sedan hade det nog tagit ett tag innan jag slutat, men vet ni vad? VI VANN. Vi gick igenom cupen helt obesegrade och fick till slut ta emot en pokal i glas. Fantastiskt. Det är så underbart så det är inte sant. I sex matcher slet vi som galningar, spelade klockren fotboll och i finalen tappade vi spelet men vi kämpade oss till en seger. Just nu dock, känns det som att min rygg ska gå av när som helst, jag haltar mig fram och jag har diverse blåmärken över hela kroppen. Men det var det värt. Utan tvekan. Segerns sötma är fantastisk och det var verkligen vår tur nu efter alla andraplatser.
ÅH. WALLVIK I MITT HJÄRTA!

En dag i fotbollens tecken. Fotbollscup.


Och morgondagen blir exakt likadan.
Ha tålamod med mig dessa två dagar vänner. Bloggen hamnar lite i skymundan när jag är iväg och sparkar boll. Förresten, jag har glömt att berätta för er att jag har en inflammation i benhinnorna va? Det är ju inte direkt någonting jag brukar blogga om så ja, det har jag nog inte berättat. Men iallafall, jag har det och jag har haft så mycket problem den senaste veckan att jag till och med haft svårt att gå. Hur kan man då spela en fotbollscup, tänker ni? Jo, det har jag listat ut idag. Köp en smärtstillande salva, lägg ett tjockt lager över benen, ta sedan en liknande salva från ett annat land (denna gången var kukelimucksalvan från Japan) och stryk det lagret över det andra, avsluta med en näve liniment och svälj sedan en alvedon på ett gram. Jag lovar er, ni kommer inte att känna ett skit. Fantastiskt bra fungerade det! Jag undrar dock hur mina ben kommer att må imorgon när jag vaknar och ska spela några matcher till. Hm. Vi kör på samma metod och hoppas att jag kommer ur sängen på måndag. Det låter grymt bra. Eller hur?

Jag har fått en present idag!


En kokbok. Livet är en fest, som den så gott (förstår ni ordvitsen?) heter och den är gjord av en väldigt söt tjej vid namn Sandra som jag fotograferade till just denna lilla kokbok. Så, som tack för hjälpen fick jag en kokbok och i den hade hon lagt tvåhundra kronor vilket jag tyckte var alldeles förskräckligt mycket pengar, jag ville inte ha ett öre, men jag bugar och bockar och tackar så hjärtligt för allting. Jag kanske inte behöver svälta i höst med andra ord. Jag kanske till och med kan lära mig laga mat.
TACK SANDRA och grymt jobbat!


COME CLOSER, LOVER.




The angel opens her eyes.

Det är sådana här dagar jag önskar att jag var kär.
Eller ja, egentligen skulle jag tycka att det var ganska skoj att vara det varje dag men idag kändes som en sådan där vara-kär-dag. Det är fint väder ute, det är helg och jag slutade redan klockan tio efter att ha tvingat mig själv att sitta kvar hela två timmar på fem-timmars-nationella. Duktig där. Vilket som, det är en sådan där typisk dag där jag skulle vilja gå genom stan och hålla någon i handen och berätta hur svenskaläraren trodde att jag hade missat hela poängen med uppgiften när jag lämnade in den. (Dock visade det sig att hon inte hade läst uppgiften och bad så mycket om ursäkt när hon upptäckte att jag gjort helt rätt. Man kan säga att jag var förvirrad där ett tag.) Jag skulle vilja sätta mig på en bänk vid ån och äta glass och ha någon som stör sig på att jag alltid ska kleta glass på den andras näsa eller det att jag inte kan sluta kasta stenar i vattnet, men ändå tycka att det hela är ganska charmigt. Åh. Jag har verkligen varit singel för länge. Vad är det nu? Lite över ett år. Ja, som sagt. Alldeles för länge. Fy bubblans.

Det var kladdigt att vara MP3a idag.


LIFE IS AMAZING. Right?

Jag kommer ihåg när jag slutade nian.
Jag hade färgat mitt hår kopparbrunt och köpt nya examenskläder bara några dagar innan avslutningen. Samma eftermiddag som vi skulle sjunga sommarsånger en sista gång lockade jag håret omsorgsfullt och hoppade i den svarta klänningen, de röda legginsen och hängde silverkedjan med en stor blixt runt halsen med ett leende på läpparna. Mormor och morfar stod i hallen och väntade. Mamma hade åkt tidigare för att ta platser och pappa kunde inte ta ledigt från jobbet uppe i Sveg. Det var Norrtullsskolans första skolavslutning på Östra Berget. Något som nu är tradition. Himlen var klarblå och jag kommer ihåg att jag var ovanligt tyst när jag först slog mig ner på de främsta bänkraderna bland alla andra nior. Bland oss vars namn skulle raderas ur skolans databas när nästa måndag föll in. Det var en lycklig stund där och då. Jag var nyförälskad och såg fram emot en fantastisk sommar. Många grät. Tjejer var sotiga under ögonen av all maskara som börjat lossa från ögonfransarna på grund av fukten och killar stod och slog varandra hårt i ryggen med ögon som gömde glittrande tårar. Jag tror inte att jag fällde en enda, men jag kommer ihåg det lyckliga leende som jag hade på mina läppar. För det kändes inte som ett avslut, utan bara en ny början och jag visste att alla mina finaste människor skulle hamna på samma skola som mig. Året var 2007. Tre år sedan.

Iår kommer klänningen att vara vit och på huvudet kommer jag att ha en mössa med orden "Frida, Mp3". Det känns galet att tre år har gått sedan den där femtonåriga tjejen stod på Östra berget med ett stipendium i handen och kände att hela livet låg framför henne. Att det var sådär hon önskade att det skulle vara varje dag, för resten utav livet. I år är den där avslutningen mycket större och med den också separationen. Det är dags att prova vingarna, ensam. Men det är inte bara det som är den stora skillnaden jämfört med den där soliga dagen för tre år sedan. En av dem som stod i hallen och väntade den där gången jag lockade håret så omsorgsfullt, den personen finns inte mera. Inte här. Inte nu. Min familj kommer att finnas där, men inte som förut. Och jag står ensam. Men omkring mig kommer jag att ha några av jordens finaste människor. Jag kommer att ha mina bästaste, bästaste vänner och tillsammans ska vi fånga det där modet. Modet att våga följa våra hjärtan. Jag känner redan nu att torsdag den tionde juni 2010, också på många sätt kommer att vara lik den där torsdagen i juni år 2007. Mitt hjärta kommer att slå volter av ren lycka.
Jag vet det. Och jag är redo för det.
Och tre år därifrån kommer jag förhoppningsvis att ha tagit en examen och vara en multiutbildad journalist redo att hitta fantastiska historier i underbara människor. Och tre år därifrån, tja, då hoppar jag nog på en copywriter-utbildning och flyttar till London efter den. Vem fan sa att livet var sorgligt och smärtsamt? Jag tar tillbaka det.

Att ta outfitbild är inte min grej.





Men annars så, ja. Tights H&M, Linne Hollywood, magtröja Cubus, halsband KappAhl och diverse andra smycken.

Hey boy, hey girl, you're good

Jag är den son min pappa aldrig fick.
Pappa fick två döttrar på halsen runt trettio års ålder och den dagen vi skaffade en femte familjemedlem, i detta fallet en hund, så gick han med på det endast om hunden var en kille. Han ville inte vara ensam karl med ännu en tjej blev förklaringen. Men det var inte många som benämnde mig som tjej, eller flicka, när jag var i yngre ålder. Jag var den son min pappa aldrig fick. Med brunt hår som föll i en mittbena ned till axlarna hade jag ständigt skrubbsår på knäna och kläder från killavdelningen. Jag var Stugsunds pojkflicka. Hon som spelade fotboll med killarna, som inte bangade en hård match och som umgicks lika mycket med killar som med tjejer. Hon som samlade på fotbollskort, som hatade färgen rosa (vilket jag fortfarande gör), som inte missade en minut av sporten klockan åtta och som gick med på allt pappa föreslog. Börja med golf, det kan vara roligt. Så stod jag där på gräsmattan vid nio års ålder och slog bollar över lekstugan. Spenderade hundratals timmar ute på golfbanan, gick rundor med pappa, fick ordentliga utbrott på grund av min, då, hemska vinnarskalle. Jag fortsatte golfa i flera år. Börja med judo, det kan vara roligt. Så stod jag där på mattan, tio bast och kastade pojkar över axlarna. Börja med friidrott. Så sprang jag där på löpbanan. Förstörde en tävling på sextio meter och hamnade bara strax över två meter i längdhopp. Börja simma, det kan vara roligt. Så sprattlade jag där i bassängen. Vann en drös medaljer, men tröttnade på att få vatten i näsan. Börja spela bandy, det kan vara roligt. Så stod jag där, i ett par hockeyskridskor, som bambi på hal is vid tolv års ålder. Ramlade på rumpan, på höften, på ansiktet. Skällde och grät. Pappa sa åt mig att fortsätta, att kämpa, att jag kunde bli bra. Jag tvingade mig själv att fortsätta, med pappas uppmuntran i ryggen. Och jag blev bra. Jag fann en passion ute på den där isen som jag bara kan mäta med att skriva. Det var fantastiskt. Och som sagt, jag blev bra. Jag blev en av de trettio bästa i min ålder, i hela Sverige. Och pappa visste det från början.
Pappa höjde mig till fantastiska nivåer när jag var liten.
Han
stöttade mig alltid, i allt jag tog för mig och i allt han tyckte att jag skulle prova på och gör det fortfarande. Han gjorde mig lite till den son han aldrig fick. Presenterade mig för idrotten och sportens fantastiska värld och stöttade mig i beslutet att bli en del utav den. Jag är väldigt tacksam för att han lät mig vara den där pojkflickan när jag var liten. Jag älskade henne och hon finns fortfarande kvar, gömd under all denna kvinnlighet.

Vivaz is mine!


IT FEELS LIKE SUMMER





Sweetness


Handledar-Malin
kommenterade det här inlägget för ett tag sedan.

Jag vet inte om jag någonsin berättade för henne hur det lyfte upp mig där och då, och hur jag fortfarande går tillbaka till det när jag behöver påminnas om att allting händer av en anledning. Jag skrev upp kommentaren på en lapp och hade den liggandes på nattduksbordet ett bra tag, men idag satte jag upp den på väggen. Ovanför min samling av buddhafigurer fick den hänga, lite på sned, för att påminna mig själv om att allting händer av en anledning, även när saker och ting hamnar lite på sniskan. Och vet ni vad? Jag vill bli lite som henne en dag. Sedan första gången jag klev in på den där redaktionen, för ett och ett halvt år sedan, sedan dess är det på henne jag tänker på när jag tänker på vad som inspirerar mig och vad jag vill här i livet. Malin är en fantastiskt talangfull journalist och en oerhört bra människa. Jag skulle kunna sitta här och babbla i en evighet om hur underbart det är att se hur hon bryr sig om saker och ting, människor, you name it och om hur cool hon är. Hon påminner mig om att livet, det är fan hur kul som helst. Jag är väldigt glad att jag öppnade den där Piraja-tidningen för ett och ett halvt år sedan och bestämde mig för att ge det ett försök. Jag fick inte bara utvecklas, utan jag träffade också på riktigt underbara människor på vägen.
Så, Malin. Tack för allting.
<3

You are alive

Den här dagen började väldigt bra.
Det kändes lite klassiskt. Solen sken, det var relativt tidigt på morgonen och allting kändes bara bra. Så jag gick ut. Tog min fina vovve i ett koppel och promenerade ett bra tag. Jag njöt för första gången på länge. Allt kändes bra. På riktigt. Sedan åt jag en ordentlig frukost och ordnade en bädd av filtar och kuddar på den soliga balkongen, och där låg jag, med hunden tätt intill längst ena sidan och solade i någon timme. Sedan var jag inte bara röd i håret kan jag berätta för er. Jag hade en sådan harmoni i kroppen. Underbart. Men ja, sedan åkte jag iväg på fotbollsmatch, spelade skitdåligt, förlorade och sedan kom jag hem för att hamna mitt i ett kaos, och här sitter jag nu. Matt, arg och lite ledsen. Plus att det känns som att mitt högra smalben har sprängt inifrån samtidigt som det gått av på mitten. Satan i gatan vad ont det gör. Farligt med fotboll. Jaja. Jag hade en bra förmiddag iallafall och den kan ingen ta ifrån mig. Så nu gör vi söndagskvällen med världens bästa Sanna minst lika bra som förmiddagen. Ciao

Three is a magic number




Hittade tre gamla bilder som jag gillar väldigt starkt.
Alla är från 2008. Det var ett bra år. Den första är från konserten med Kelly i Stockholm. Den känslan där och då.. det var kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek.

Andra bilden är från Lars Winnerbäcks sommarturné och vi såg honom i Gävle den gången. Jag tycker bilden speglar lite rock n' roll, och Lasse, han är ju inte så himla rock n' roll egentligen.

Sista bilden är en konsert med Håkan Hellström i Sundsvall och jag har svårt att sätta fingret på varför jag gillar bilden så mycket. Jag ogillade Hellström starkt innan den där konserten, men en okänd tjej lovade mig inne på en toalett (innan koserten) att jag skulle älska honom efter. Tja, jag säger såhär: jag älskade konserten. Men han är ingen jag lyssnar på jämt. Bilden dock, den är skön. Jag vet till och med vilka händerna tillhör, såhär nästan två år senare.


Flickorna som lekte med elden



I år startades grillen den 17 april ute i sköna Stugsund. Gästerna på mys-verandan var Wallviksdamer. Vi hade djupa diskussioner om utropstecken, smileysar, barnafödsel och dieter. En bra kväll, med andra ord. Imorgon börjar fotbollssäsongen på riktigt. Distriktsmästerskap, kallas det. Vi brukar inte vara bra i Dm. Men jag lovar er vinst imorgon.

Baby I'm a rockstar


I can feel it.

Vill ni veta vad jag egentligen gillar mest med konserter?
Verklighetskänslan. Att allting är på riktigt. Att den där personen eller de där personerna finns i konkret form. Inte bara på ett cd-omslag, i listan på spotify eller i intervjuer. Att det finns en människa bakom allt som vill dela med sig av sin musik och sitt hjärta. Jag älskar det. Det är som att få en dröm i uppfyllelse varje gång man står där i publikhavet. Och någonstans har jag en extra crush på det här med att se trashade rockgubbar in real life, som man så fint kan förkorta med ett irl men jag gillar inte förkortningar. Som i somras då jag såg Mötley. Jag hade läst deras bok och idag, nästan ett år senare, sitter jag med Nikki Sixx's dagbok bredvid mig och då undrar man igen, såg jag verkligen de där personerna på riktigt? Jo fan, jag gjorde det. Och det var en härlig känsla. Slash kommer till Gävle i juli. Känns som att jag borde vara där. Kanske. Hans bok har jag ju också läst. På både svenska och engelska. Och han känns overklig. Han finns på bilder på Google, på tavlan i mitt rum, i en drös intervjuer och på en mängd skivomslag. Men han känns overklig. Men han kan bli verklig. I juli. Det är kanske lite det jag älskar med journalistyrket också. Att jag får träffa, se och prata med människan bakom alltihopa. Verklighetskänslan är fantastisk. För jag älskar att drömma och jag älskar vetskapen om att drömmar går i uppfyllelse. Så länge man vågar drömma om allt och inget så kan man få många fina grejer uppfyllda här i livet. Det är fakta.


Jo, det var visst sant. Fast ja, det vet jag ju. Hej Tommy Lee.


LW sjunger om nyponbuskar.

Jag sjunger om ett vackert kaos.






Söderhamn. Söderhamn. Söderhamn. "Och någonstans där så blev jag den jag är nu" Lasse sjunger om sina nyponbuskar, om gitarrer och om ambitioner. Jag sjunger om bandy, framgång, kärlek och ord. Söderhamn gav mig allting jag någonsin önskat. Det har bara tagit tid att inse det. Jag fick bandyn och med den kom framgången. Jag fick kärlek och även den var framgångsrik för en stund. Framgången gjorde att jag nådde toppen och därifrån kan allt dala. Det dalade. Då gav Söderhamn mig orden och jag nådde framgång och det är det enda jag kan luta mig tillbaka på. På riktigt. Orden. När jag når toppen den här gången, då kommer jag inte att falla. Så om jag skulle säga att jag inte kommer att sakna Söderhamn, det här vackra kaoset, så kommer jag att ljuga. Jag kommer att sakna, för det var Söderhamn som formade mig till den jag är och därför kommer det här alltid att vara hemma. Även om det inte är min framtid.

Tänker på det här inlägget.
Och lite på det här.

I can hear London calling

Jag vill åka till London. Nu.
Det var den bästa delen av våren 2009 och jag skulle kunna göra vad som helst för att få ligga i stadens gröna parker igen och bara ta det lugnt. Jag kände mig hemma där. Åh. Men som sagt, om fem år bor jag där. Punkt.

Dietskit är vad det är ja. Men bra också. Jojo.

Tänkte komma undan mina artiklar om 1700-talet för en stund.
Jag har beställt en studentklänning. Den är fantastisk och den kommer att bli alldeles underbar tillsammans med de skyhöga pumpsen prydda med en hel drös med nitar. Åh. Nu håller jag tummarna för att alla delar av mig kommer i den, om ni hajar.

Förresten, jag har inte berättat för er om mitt besök hos dietisten häromdagen. Vi kan säga såhär: jag är hungrig. Det sammanfattar nog det hela. Det var sjukt vad mycket chockerande info hon skickade på mig. Jag är här med nästan rädd för mat, samtidigt som jag aldrig viljat äta mer i hela mitt liv nu när jag har en begränsning som gör att jag känner mig hungrig stup i kvarten. (Och lite för att jag inte får, det leker ju en liten rebell i mig, naturligtvis.) Men jag gillar känslan på nåt vis. Jag har helt plötsligt kontrollen på ett helt annat sätt. Jag vet vad jag ska äta, hur mycket jag ska äta och när jag ska göra det. Fint det. Även om hon, dietist-Ulla, gör så att jag måste äta tre frukter om dagen. Jag ogillar frukt väldigt starkt, men nu pressar jag i mig diverse päron, äpplen och bananer varje dag. Samtidigt blir jag lite road när jag står i kön till matsalen i skolan och försöker måtta riset och pastan med slevarna och formar en trekant med händerna innan jag lägger på det som anses vara köttet. Jag går in för det här, hörrni. Grymt duktig är jag också, för den delen. Jag funderar dock på att unna mig tjugofya lösviktsgodisar på lördag. Jo, ni läste rätt. Tjugofyra. Endast tjugofyra. Det har samma energivärde som alla mina tre mellanmål tillsammans och då kan jag plocka bort dem. Ser ni vilken koll jag har?

Jag har blivit lite störd i huvudet också. Det enda jag tänker på är att träna, vilket i stort sett är det enda jag gör nu också. Jag beger mig iväg på diverse fotbolls - och innebandyträningar för att sedan sticka ut och springa någon kilometer direkt efteråt. Idag hann jag inte iväg på fotbollen, men jag kompenserade med att springa över fem kilometer och köra styrka i fyrtio minuter. Men nej, jag har inga som helst ätstörningar. Om ni nu skulle bli oroliga. Jag tycker själv att det kan hända att folk får det hela om bakfoten. Jag äter alltså numera efter en diet, upplagd av en dietist, helt ofarligt med andra ord. Men jag går in för det, det gör jag. Jag har fyra veckor på mig innan jag ska tillbaka och stå på vågen hos dietist-Ulla igen, och jag hade tänkt gå ner lite mer än hon räknat med. Hoho. Och jag hatar att förlora, så jag går in för att vinna. Till hundra procent.

Som avslut, det här är jag som mest sugen på:
McDonals. (Jag skulle ju liksom bara våga.)
Marinerad kykling och mer än 1 ½ deciliter potatisgratäng.
En chokladkaka på exakt hundra gram.
Varma mackor.
Kebabtallrik.
Chips och dipp. (det här är plågsamt.)
Bullar.
Glass. (ÅH. Orättvist med tanke på vädret.)

Men ja. Visst. I ett annat liv kanske.

Oh, how fantastic?


Selling the drama.

Jag blir så förvirrad i mig själv när det blir såhär.
Hej, bergochdalbana. Var det inte slut på resan än? Upp ena sekunden, ned den andra. Inte bry sig ena minuten, lägga hjärta och själ i den andra. Vara snäll för en stund, för att sedan bara bli nonchalant. Jag är ett känslomässigt kaos och minsta lilla upprör mig så att det känns som att det vibrerar i varje liten cell i min kropp och jag blir alldeles utmattad vid bara tanken på allting som händer, har hänt, you know the drill. Det blir alltid såhär när livet bringar med sig våren, för att jag inte hittar den där lilla extra nypa av lycka som alla andra så ivrigt tar för sig utav. Vart är den? Vart finns den? Jag behöver andas och räkna till tio känner jag. Andas och räkna till tio. En. Två. Tre. Fyra. Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen? Fem. Sex. Jag är trött på den siffran i alla bemärkelser. Sju. Åtta. Nio. Tio.
Nä, det där är bara bullshit.
Vi hörs när humöret är någorlunda okej.

This is it.

Ibland sätter människor upp murar, inte för att hålla människor på avstånd, utan för att se vilka som bryr sig tillräckligt för att riva ner dem.

Student 2010, klingar så jävla bra.

Jag ska skriva en studentkrönika.
Jag fick ett mail om att de vill att jag skriver en krönika angående studenten och tiden efter som ska publiceras i alla gratistidningar här i landskapet vårt. Jag blir alltid överlycklig när jag får ett erbjudande om att skriva en krönika, jag älskar det, och det bästa med den här är att jag inte har någon speciell begränsning på tecken. Jag vet exakt vad jag ska skriva. Exakt. Det ger mig lite fjärilar i magen redan nu. Deadline är inte förrän i maj, så jag har bra med tid på mig, därför ska det här bli min bästa krönika någonsin. Jag ska finslipa och sedan ska jag finslipa lite till och efter det ska jag finslipa ännu mera. Åh. Det kommer bli så himla kul!


Sad songs for dirty lovers


Lightning crashes.

Väntrummet vad nedsläckt och ljudet av en klocka det enda som hördes.
Jag stannade upp lite i öppningen och en tryckande känsla bosatte sig genast i mitt bröst. Klumpen i magen hade dykt upp redan när jag ryckte upp dörren till ingång ett. Redan då. Jag slog mig ner i en utav sofforna. Det fanns bara tre stycken där inne och mellan dem och öppningen fanns ett stort tomrum. En enda stor yta av spräckligt golv. En vit skylt hade lett mig rätt. Dietister, kuratorer och smärtmottagning. Plötsligt visste jag inte riktigt av vilken anledning jag var där, vilken utav dem jag skulle gå till. Det kändes passande att sätta sig mitt emot en människa inom all tre kategorierna. Klumpen gjorde sig påmind. Den pressade sig ut mot huden, upp mot bröstkorgen. Jag svalde. Försökte påminna mig själv om det jag var där för inte var farligt. Inte skrämmande alls. Jag skulle inte hälsa på någon som satt på en sjukhussäng med ett matt leende, med en nål i armen som sköt in cellgifter i den lilla kroppen. Jag skulle inte ta ett sista farväl av någon som aldrig mer skulle öppna ögonen. Jag skulle prata om mat.

Det hördes ett avlägset buller och röster av små barn. Jag undrade varför de var där, vad de gjorde. En ung tjej passerade öppningen. Hennes svarta t-shirt spände hårt över en stor gravidmage. Klumpen lossnade lite i magen. En till tjej passerade. Hennes jacka var grön och sjalen rosa. Under det stack en randigbeklädd mage ut. Klumpen började sakta men säkert lösas upp. Jag fipplade nervöst fram och tillbaka med fingrarna. Kanske var det ensamheten och mörkret som gjorde att den tryckande känslan bet sig fast. Vetskapen om att vissa som äntrar dörren, av oro, får gå ut igenom den igen, ensam och med sorg. Att vissa som äntrar den, av smärta, aldrig får ta ett steg utanför igen. Jag plockade fram bilderna av de två kvinnorna igen i huvudet. Den tryckande känslan började sakta lossa sitt grepp. Sjukhus skapar också mirakel.
Men ibland behöver faktiskt en artonåring bli påmind om det också.
Ibland måste en artonåring få bli påmind om att livet inte bara tar, utan att de faktiskt också ger.

The beauty never lies.

Det har varit mycket idag och jag känner mig ganska tom just nu, så jag tänker bege mig till New York för en stund. Människorna på the upper east side kommer nog att pigga upp mig lite innan läggdags. En sak har jag kommit underfund med idag. Man får inte vad man förtjänar, för att livet helt enkelt är fruktansvärt orättvist. Men ja. Det är som det är med det. Nu hoppas jag att jag haft nog med motgångar och kommer in på Södertörn i höst. Det är det enda jag tänker på. Det visar kanske hur hårt jag önskar det. Åh. Framtid hörrni. Framtid.

Oh I.

This is your life and it's ending one minute at a time.
Jag sitter här och skriver ett svenskatal. Jag kommer att rocka nationella imorgon, jag vet det. För vem kan motstå min berättelse om hur jag dras till bad boys? Hur sårbarheten de gömmer bakom en tuffare fasad gör att jag smälter som glass i solsken. Hur deras mystik och hur allt trassel kring dem får mig att känna mig värdefull. Hoho. Det är sjukt. Sjukt är vad det är. Och Tyler, Brad Pitts karaktär i Fight Club, jävlar i min låda. Han är ju nästan oemotståndlig. Även fast han är ljushårig. Mitt tal kretsar kring bilden på honom och kring citatet från hans karaktär, det citat som påbörjar det här inlägget. Det beskriver det hela väldigt bra. Den bilden, förresten, har jag haft i en storlek femtioelva gånger större på min vägg en gång i tiden. Jag köpte den postern i en liten mysig rockaffär i Gävle för flera år sedan. Den var läcker. Galet läcker. Killar är galet läckra. Förbannat vad de ska trassla till livet, men det är ju fantastiskt i samma veva. De kommer något gott ur dem med. Liksom.

What would you think of me now?





So lucky, so strong, so proud.
I never said thank you for that, now I'll never have a chance.

Det är inte mycket som gör mig nervös, men.

Solen skiner idag igen och det kunde inte kännas bättre.
Jag blev lite nervös igår kväll när jag konstaterade att jag fortfarande är väldigt ung. Om jag kommer in på högskoleutbildningen som jag lagt som prio ett så betyder det att jag kommer in på Sveriges ledande journalistskola och jag kommer förmodligen vara en liten bebis jämfört med alla andra som går där. Jag har liksom inte ens hunnit fylla nitton år innan jag äntrar en helt ny värld. Jag får lägga på råmycket smink och prata formellt så kanske de gillar mig ändå.. Det var fruktansvärt vad missanpassad och liten jag kände mig igår. Nitton år gammal tänkte en ung tjej från en liten stad bege sig till en av Sveriges största städer, med viljan att bli bra och kliva in på en höjdarskola, tatuerad, med sitt röda hår och rockiga väsen. Vad i hela helskotta kommer de tänka om mig egentligen? Vad kommer jag tänka om dem? Jag som är väldigt framåt och spontan kommer nog sitta vid en bänk knäpptyst och gömma mig för alla andra. Eller så kommer jag bli en version fyrahundra gånger värre och inte kunna hålla tyst en sekund för att tystnad i vanliga fall gör mig lite obekväm. Tur att jag har en förmåga att kunna anpassa mig efter andra människor och situationer väldigt bra, och ändå vara mig själv. Det kan nog behövas. Kanske. Men ja. Vad har man gett sig in på? Jag är bara en bebis. Jag kan inte laga mat, jag kan inte tvätta, inte hålla ordning, inte leta saker när jag tappar bort dem, inte städa, jag kan ingenting.
Åh. Hjälp.
Det löser sig? Eller hur? Jag ska vara glad om jag inte gömmer mig under täcket samma morgon jag ska gå till skolan, om jag nu kommer in. Jag vet att jag kan, men den känslan känns längre bort än den någonsin gjort.
Kanske tror jag bara att jag kan, för att jag är uppväxt här. Jag kanske inte kan alls om man jämför med andra. Nej, nu ska vi inte komma in på sådana här tankar. Det här blir bra. Jättebra.

Here you are.


Jag har fem nya böcker i min ägo.
Fyra av dem har jag inte läst, men en av dem har jag läst flera gånger om. Hon är klok, den där Anne. ".. när jag blir så påpassad blir jag först snäsig, sedan ledsen och till slut vänder jag mitt hjärta ut och in, så att det dåliga kommer utåt, det goda inåt och letar sen igen efter ett sätt att kunna bli så som jag så gärna skulle vilja och som jag skulle kunna om.. ja, om det inte fanns några andra människor i världen." Så satte hon huvudet på spiken, den där mörkhåriga tonårstjejen som blev ett offer för människans enorma grymhet. Så satte hon huvudet på spiken hos en rödhårig tonårstjej som möter en annan sort egocentrisk grymhet från människor som håller på att växa upp. Ett annat stadie som Anne själv aldrig fick chansen att möta i en normal vardag.

Smärta, kärlek och sorg kopplar samman människor, för det är det samma i varje människa, den enda skillnaden är vad som orsakade det. Och jag skulle aldrig säga att någon smärta var mer eller mindre värd i jämförelse med andras. Det är något att tänka på, där ute. Det skulle göra att färre människor behövde mötas av den här grymheten vi har förmågan att locka fram. Det blir ännu tydligare här. En tysk tjej, från 1940-talet och en svensk tjej, från 2000-talet hittar en gemensam punkt trots att deras liv skiljer sig ofantligt mycket åt. Olika yttre förhållanden, men det samma inre krig. Det som binder dem samman är sorg, smärta, kärlek. Tre faktorer i livet. Tre faktorer som är grunden i allt vi väljer att känna, att tro på, att stå på och som vi inte kan fly ifrån. Det finns inga skyddsrum när livet sätter igång. Inte hos någon. Och det är viktigt att förstå att alla kämpar i det här inre kriget, och att även om de yttre förhållanden ser perfekta ut, så kan någonting gömma sig bakom väggar.
Eller bokhyllor.

As I count my lucky scars.


May angels lead you in

Jag är världssämst på det här just nu.
Bloggandet. Jag är ledsen för det, men ibland ryggar jag också tillbaka när det gäller att sätta ord på saker och ting. Jag vill inte att det ska bubbla upp känslor som jag gömt undan nu när allting börjar flyta på relativt bra. När jag känner en enorm tilltro till allting. Jag vill inte ha någonting som sätter käppar i hjulet just nu. Jag vill bara få flyta med, få känna den där vårsolen mot huden och känna skillnaden. Jag vill bara få vara och jag vill att de människor som står i vägen ska stå där som spöken i vad som var. Jag vill att de ska stå där som vackra små spöken utan minsta chans att agera gengångare och börja nästla sig in i allting igen. Jag vill få göra valen och jag vill kunna ha förmågan att vända om med ett leende om saker och ting inte går hela vägen. Inte sitta fast eller stanna kvar, bara gå. Jag vill kunna gå, utan minsta bekymmer. Men om jag ska röra upp mitt känslomässiga kaos via orden, så kommer det att bli hinder på vägen, och jag har försökt fly undan från det. Och jag antar att den här lilla bloggen fått lida för det. Men ja, jag ska bli bättre. Jag lovar. Jag kan passa på att berätta en annan sak mitt i allt. Imorgon ska jag spela fotbollsmatch, på storplan, på konstgräs, i Gävle. Vårkänsla, eller vad? Och två månader till studenten. Två. Fantastiskt!

Tjolahopp

Sal 308 var mitt fängelse idag.
Högskoleprov, heter det en lördag som denna. Svenskan kändes bra, engelskan kändes för första gången i mitt liv inte alls speciellt bra, matten kan jag inte förvänta mig så mycket utav, orden var jag grym på (i första svängen, att vi sedan fick tillbaka dem och engelskan med orden att ett av proven var fejk kändes inte lika bra) och statistiken kändes förvånansvärt lätt. Nu är ju det absolut ingen garanti för att jag gjort rätt. Mina bästa kompisar är ord, inte siffror. Nu tänker jag rätta den här lilla orangea lappen jag sitter med och hoppas att rätten blir fler än felen och att jag höjde mig sen sist. Håll tummarna ni med är ni gulliga!

Hey, slow it down. What do you want from me?

Jag känner mig lite lost för tillfället.
Inte lite heller. Jag har så mycket annat i huvudet just nu. Saker som ska redas upp, som ska göras, samtidigt som jag försöker hitta ro och harmoni i allting runt omkring. Jag har några deadlines, ett projektarbete som måste bli färdigt, en framtid som ska lösas och känslor som slagit knut på varandra och som både behöver trasslas upp och redas ut. Jag tycker inte om att lämna saker och ting ofärdiga, men egentligen borde det kanske passa bättre att i det här skedet vända om här och nu och bara försöka leva. Att bara försöka vara de sista månaderna jag har kvar här, utan några fler känslomässiga katastrofer. Samtidigt vet jag att jag måste ta steget bort från allting som hållit mig uppe den senaste tiden också, allting som har varit bra, om jag väljer att tacka nej till de där katastroferna. A beautiful disaster, skulle Kelly ha sagt. Jag tror att jag håller med. För även om det har varit lite upp och ner, toppar och dalar, så har jag ändå fått ut väldigt mycket utav allting. Det slog mig igår när jag åkte hem i mörkret från Söderala mitt i natten och såg neonbelysningen från E-center och den McDonalds-skylten som avtecknade sig mot det svarta himlavlavet, att jag har inte lång tid kvar här. Om två månadet tar jag studenten och om fyra bor jag inte här längre, och även om den här staden är ett obeskrivligt litet kaos i kanske sin vackraste skepnad ändå, så har det gjort mig till den jag är.
I wouldn't trade the pain for what I've learned.
Jag hoppas att jag kan skriva om det här en dag. Om den här staden och om människorna i den. Jag kommer någ att få den där inspirationen den dag jag får se allting utifrån. Om några ynka månader.


En dagens outfit till dig Lojs!




Tja, vad säger man? Spetströja från Lindex, linne från Hollywood, ringar från min mormor och Glitter, armband Lindex och Primark, strumpbyxor, KappAhl och halsbandet har jag gjort själv. Hundhåren kommer från Dizel.

Ojdå, det här blev ett inlägg om allt och inget.

Okej. Jag lurades.
Innan jag får en massa trevliga kommentarer om hur snyggt håret blev i brunt och jag får ångest för att jag fortfarande sitter här med rött, så ja, jag lurades litegrann. Nu kanske ni tycker att jag är jätteful i brunt hår, men ni förstår vart jag vill komma. Samtidigt tror jag inte att så många gick på det, jag menar, jag är ju liksom ett med min röda färg. Vad vore Frida Söderlund utan rött hår? Ja, det kan man ju fundera på. Men jag har varit helt inne på mörkt hår ett tag nu. Önskat att jag haft ett mörkt, mörkt ruffs som kunde förföra varenda kotte där ute. Nu råkar ju min röda färg i och för sig vara en killmagnet ibland. Till och med karlar gillar att prata hår, det ska gudarna veta, men ändå. Klart man tröttnar. Till och med på ett knallrött ruffs kan man lessna. Vem vill inte se ut som Megan Fox liksom? Nä, jag trivs som rödhårig. I två år har det hängt med och min mamma skulle börja gråta om jag färgade över det. Hon älskar det nästan mer än vad jag gör. Hon är söt, min mamma. På tal om Megan Fox, visste ni att hon kan räkna alla sexpartners på en hand? Jojomen, det är sant. Det har jag läst serni. I en intervju. Och eftersom jag är journalist själv så råkar jag tro ganska hårt på intervjuer. Så om jag färgade håret mörkt skulle vi ha en till sak gemensamt. Nästan. Så nu vill jag inte höra något mer från vissa av er därute som tror att jag lekt runt med varenda liten leksak i den här stora vida världen och som tror att jag har en nuffra uppåt trettio-fyrtio. Det är helt emot vad jag står för. Mitt hjärta kan inte hänga med så mycket. Jag kommer nog med ganska stor säkerhet inte ens uppnå siffran tjugo innan jag dör. Vilket känns ganska bra. Och cleant. Jag har ganska starka åsikter om sex. Kanske borde yttra dem här någon gång. Kanske. Men jag vet inte om det är riktigt bra för vissa personer. Men åsikterna mina, de är rätt bra egentligen och kanske får människor att ändra sin uppfattning om hur jag är. Bara för att man är lite wild and crazy så betyder det inte att man inte kan tänka. Hm. Kanske borde ta det ändå.. Äsch. En annan gång.
Nu, over and out.
Från hårfärg, Megan Fox och sex ska jag nu återgå till lite pyssel. Jag hade faktiskt tänkt att åka ner till en liten mysig pub här i stan, för att kika lite live-musik. Men det kändes plötsligt inte rätt. Jag kommer ihåg.. nej, det borde jag kanske inte dra här. Men ja, samma band en onsdag för länge sedan. Det var en bra onsdag. Den här onsdagen skulle inte bli lika bra. Det är jag ganska säker på. Så jag stannar hemma.

Did I hear Megan Fox?



What the fuck have I done?

I'VE MISSED MY BED LIKE CRAZY!


Jag hade glömt bort hur förbannat mycket den gnisslar bara, men jag älskar den, åh, jag älskar den. Och nu ska jag äntligen få sova i den för första gången på flera veckor. Är det inte fantastiskt?

Say hello to spring


Happiness

Jag har haft en underbar kväll och natt.
Tänk vad ett gäng härliga tjejer och en tom flaska sockerdricka av märket Nygårda kan göra. När jag sprang hem, halv fyra nu på morgonen, så kändes det som att jag flög fram. Den råa kylan bet sig fast i kinderna, men jag kände mig gladare och lättare än på länge. Jag skuttade i uppförsbacken, upplyst av gatubelysningen och tittade upp mot det svarta himlavalvet med ett leende på läpparna. Jag kände mig glad och det kändes som en liten tyngd hade fallit från mitt bröst. Jag behövde en kväll där andra berättade om smärta, om lycka, om glädje, om sorg, om kärlek, om sex, om killar, om föräldrar, om andra människor och om varandra. Jag behövde en sådan här kväll. Den var riktigt fin. Jag behövde den mer än jag kanske någonsin kan förklara för er just nu. En kväll och en natt där jag fick citera One Tree Hill, förklara galna sex-grejer, berätta om lyckliga minnen och bara vara.
Sedan att jag fick utföra en lapdance, tja, det är väl en annan femma.
Livet är vad det är och jag tänker göra det bästa utav det. Som min kloka, underbara vän Sanna sa idag; Det måste gå neråt, för att det ska kunna gå uppåt.

Today, I see the light.


LET'S MAKE IT HAPPEN.

Jag har fått min uppenbarelse och verkligen bestämt mig för att plugga journalistik till hösten. "I hope you become the best journalist in the world" sa Shane i Westlife. Tja, det hoppas jag med.


Hold on little girl. A broken heart can't be that bad.


Tralalala

När vi ändå pratar lite musik.
Introt till Elegi av Lars Winnerbäck, Feeling a moment med Feeder och Kings and Queens med 30 seconds to Mars är några av de snyggaste och härligaste på denna jord. Det ger mig så mycket känsla på en och samma gång. Lasse får mig att ryckas med och jag får alltid ett leende på läpparna även om låtens titel betyder sorgesång, Feeling a moment får mig att känna och skapa historier i huvdet på engång och Jared fixar en spänning i mig som ibland känns lite magisk. That's all I have to say for now. Godnatt!

The music in me, in you, in us.

Jag har alltid älskat att ge folk skivor i present.
Antingen något de gillar, men jag har också alltid varit en jäkel på att bränna skivor med låtar vars budskap jag ville ge till personerna eller låtar som bara fick mig att tänka på dem. Folk brukade dock missa hur genomtänkt allt var från min sida, hur vartenda ord speglade vad jag ville förmedla eller hur varje intro gav rysningar längst ryggraden. Men jag älskade det vilket som, för musik och ord tillsammans är nog det absolut mest läkande och underbara vi människor någonsin kunnat skapa, och jag har alltid beundrat människor som är kapabla till det. Det jag vill komma fram till är att jag fortfarande gillar det och idag fyller min älskade Isabelle hela nitton år. (Hatten av för det) Jag hade gärna viljat bränna henne en skiva för den här vänskapen vi har, den här syskonrelationen, den har varit igenom så mycket. Men en skiva i dagens moderna samhälle..
Jag knåpar ihop en spotifylista istället. Det är ju liksom the-it-thing just nu. Jag saknar dock skivornas popularitet. Jag gillar liksom att ha dem i min ägo. Så, vad ska jag skapa för lista till fröken då tro? Jag kan skvallra om att det blir lite Roxette, Pink, Kelly Clarkson och Thåström, för vänskapens skull. Sedan blir det lite Missy Higgins och Muse, samt Foo Fighters, för hur mycket jag älskar den människan. Blir det bra eller blir det bra? Det blir bra.

Jag har haft en jäsig dag.


Motiverande och inspirerande skulle jag också vilja kalla den. Framtiden känns så fruktansvärt nära nu och det ska bli så galet roligt att komma iväg. Att få flytta. Förverkliga drömmar. Ni vet. Åh. Jag längtar, det gör jag.

Letar min framtid!


Journalistik, copywriting, marknadsföring? Stockholm eller Göteborg? En utbildning i korgen för tillfället. Journalistik i Stockholm. Känns bra. Dock ska man ha skyhöga betyg eller väldigt högt på högeskoleprovet. Betygen mina, de räcker nog till, men högskoleprovet. Det är skrattretande. Tur att jag ska göra det igen på lördag. Tio dagar kvar, sedan ska allt vara inne. Beslutsångesten är bra nog ordentlig nu.

Looking at you makes it harder.


It started with the perfect kiss then we could feel the poison set in.
"Perfect" couldn't keep this love alive. You know that I love you so.
I love you enough to let you go.


Vad som än händer, kan man kanske säga.
Det kallas ånger, önskan, val och mod. Jag står kvar här om något utav det tar ut sin rätt. Hos dig. Jag vet redan vad det gjort med mig.

Min kompis ida skulle kalla det här flumm.

Jag måste komma ihåg vilken önskan som till slut blir viktig.
Jag har väldigt mycket vackert att skriva efter det här. På ett enda sätt kan jag vända all smärta till någonting vackert, genom orden. Jag tycker dock fortfarande att det inte finns någonting vackert eller poetiskt, samt läkande, över smärta eller brustna hjärtan. Det är bara skit, smärta, smuts. Men att någonstans kunna förmedla någonting genom det, det är vackert. Själva smärtan är, som sagt, bara smärta. Det gör bara ont. Fruktansvärt ont. Men orden, det ger den där smärtan en betydelse för mig. Att kunna ge dem, använda dem, ta dem, för mig är det grundstenen i mig som person. Allting jag varit med om får plötsligt en helt annan betydelse. Jag har levt med det så länge. Och det har tagit mig hit. Till ett ställe, en plats, en sekund, en minut där jag kan hitta en betydelse i det hela. Hoppet är det sista som lämnar en, har jag hört.
Lars Winnerbäck sjunger "det måste komma något bra ur allt". Jag yttrar den frasen så många gånger och på något vis blir det mitt ankare i ett stormande hav. Det måste, måste, måste komma något bra ur allt. Härifrån kan det bara gå uppåt. För botten, den är liksom nådd nu. Det går inte längre att falla. Vilket egentligen är tragiskt, men fruktansvärt skönt. Jag ser hur det ljusnar.

Details.






Ja, jo, jag kände mig lite sliten.


Hey dudes

Påskmiddag nästa. Äntligen ska jag få äta istället för att dricka. Mitt konto är nästan nere på noll och det har gått fyra dagar på den här månaden. Fyra. Och min mobiltelefon slutade fungera inatt. Jag dör av nyfikenhet här för telefonen har pipit hela natten och morgonen. Själva telefonen fungerar alltså, men knappsatsen och displayen är helt svart. Helt svart. Åh. Tragiskt. Vad gör jag nu? Påskmiddag var det. Med min släkt. Holly har blivit stor, så henne ska jag pussa på och lära säga Frida, sedan ska jag äta hur mycket mat som helst. Och ställer de fram några snapsar, då dör jag. Det är det sista jag vill se och tänka på nu. Usch och fy och blä. Har jag berättat att vi bara är tjejer på mammas sida förresten? Det är vi. Bara en bunt tjejer, förrutom morfar. Fem av oss var ut igår, så vi får stötta varandra i det här. Dock verkar Elin och Lisa må betydligt bättre än vad jag gör, så jag lägger mitt hopp på Petra och Malin. Att de också är slakt. För jag, jag är slakt efter de här tre dagarna av galenskaper. Puss på er.

Do you dare?


Come, try to break me down.

Jag tror att den här tomheten jag känner gör mig gott.
Jag hade en riktigt bra kväll igår, en riktigt bra kväll. Jag var på något vis väldigt avtrubbad känslomässigt. Brydde mig inte speciellt om någonting, kände ett litet hugg i magen för en sekund, men sedan försvann det. Jag lät mig själv bara flyta med bland alla människor, lät dem göra intryck utan att ta in det på samma sätt som jag brukar. Jag hade satt mina gränser och jag hade en liten mur framför mig som gjorde att allting studsade tillbaka dit det kom ifrån. Det kändes skönt. Samtidigt gjorde jag vissa val och lät vissa saker komma igenom sprickorna i den muren. Det finns alltid sprickor och det gäller att använda dem på ett bra sätt. Igår kontrollerade jag dem utan att känna ett känslomässigt helvete efter att ha gjort mina val, sett det som skrämmer mig eller upptäckt det som krossar allting jag byggt upp. Jag och mina sprickor har kommit överens, på ett helt annat plan. Det var kanske hit jag behövde komma för en vändning.
Nu hoppas jag på samma känsla ikväll.
Att jag kan hitta den där glädjen i allting, med mina fina vänner och att jag kan se alla människor som trasar sönder mig och sedan gå förbi med ett leende på läpparna. Känslomässigt avtrubbad.
Jag gillar det nu. Även om jag vet att det inte kommer att vara långvarigt.

Det senaste.


I hope when your in bed with her, you think of me.


It was you, who chose to end it like you did.
And don't say, you simply lost your way.
She may believe you but I never will. Never again.

This is all I have to say.

Jag har svårt att sätta ord på gårdagen.
Natten slutade med att jag satt ensam i en busskur och bara betraktade gatan och mörkret framför mig. Det fanns ingen människa i närheten, men jag ville inte ha någon där heller. Jag bara satt där, i en svart skinnjacka och lät kylan leta sig in i ärmarna och genom mina tunna strumpbyxor. Jag brydde mig inte speciellt. På gatan reflekterades ljuset från gatubelysningen i fukten. Regnet hade slutat falla och för en sekund önskade jag att det skulle börja igen. Jag ville kliva ut från min lilla värld i den där busskuren och sköljas i regnet. Jag ville känna det kalla vattnet dränka mig och mina kläder, skölja bort smärtan och allt som kom med det. Skölja bort beröring som fastnat i min hud, ord som yttrats och de nya intryck som kämpade för att trycka sig igenom den mur jag byggde upp där i busskuren. Jag ville inte behålla någonting utav det. Inte där och då. Men när jag valde att kliva ut ur den där busskuren och titta nedåt, mot intensiteten som jag lämnat för stunden, kom smällen och den knäckte mig på mitten. Jag vek mig, stod böjd mitt på gatan, hukad, med huvudet ner mot den blöta asfalten. Försökte se om jag reflekterades där i mörkret.

När jag klev innanför porten tog jag inte trapporna upp. Jag gick istället ned, satte nyckeln i låset till källardörren och klev in i ett kompakt mörker. Jag är mörkrädd, men just då, brydde jag mig inte speciellt om det heller. Så vandrade jag runt, i gångar jag aldrig tidigare utforskat och till slut gled jag ner längst en av de mörkgrå betongväggarna och lät världen falla samman, i mitt mörker runt omkring mig. I mitt konkreta mörker vågade jag låta allting knäckas, jag vågade känna hur jag trasade sönder inuti och jag förbannade staden jag bor i, om och om igen. Jag är färdig. Med människor och med den här staden. Det var en smärtsam stund när jag insåg det, där i mitt mörker. Det var en smärtsam stund när jag insåg att allt vackert den här staden och de här människorna gett mig, drunknar i all smärta det i slutändan resulterat i. Vemodet spred sig i mitt bröst, letade sig in i varenda liten cell och jag satt där och lät det ta över mig helt. Och regnet kom. Från mina grå ögon kom regnet och sköljde mig. Efter det kände jag mig alldeles tom.

Och det gör jag fortfarande.
Det är en annorlunda känsla. Det är ingen smärta, ingen sorg, ingen glädje. Det är ingenting. Det är tomt. Jag är tom och tillbaka på noll. På ruta ett. Spelplanen är rensad. Det är dags att börja om nu.


Eh. Vad?



Jag ska ut. Sminkningen blev inge bra. Håret blev inte speciellt bra. Kläderna känns plötsligt inge bra. Groggen blev alldeles för stark, fick skölja med en cider. Bilderna togs dock när jag var till hälften färdigsminkad, inte påklädd och håret absolut inte ens ett försök till i ordninggjort. Så jag ser, förhoppningsvis, lite bättre ut. Och det är ju iallafall positivt.

Jag älskar den här filmen. Älskar.

To love and be loved is to feel the sun from both sides. David Viscott


Nej, det är inget aprilskämt.

Fick en förfrågan om jag säljer t-shirtarna sedan och ja, varför inte?
Jag ska bara skrapa ihop lite pengar, fixa lite fler tryck och sedan får ni vraka och välja så beställer jag därefter. Hur låter det? Det kan ta någon vecka, med tanke på att jag måste kolla upp bästa och billigaste tryckeriet och beställa t-shirts och så vidare, men det fixar jag. Kul förresten att någon av er gillar det!

Annars sitter jag här med en novelluppgift, som ska vara genomtänkt och färdig innan dagen är slut. Jag har en idé, jag ska bara få den att hänga ihop. Jag skulle kunna berätta för er hur jag har tänkt, men jag tycker inte om att avslöja idéer innan jag färdigställt dem. Jag hoppas jag får till det iallafall, annars får jag väl vrida och vända på den tills den blir bra. Det var väl det jag hade att säga. Happy Easter.

RSS 2.0