Fridas värld bland tankar och ord. -

Fly.

Jag har klockan på 05.00 och tänker alltså bli högskolestudent runt 09.00 imorgon. Jag har laddat upp resväskan med kläder, öl, vin, gin&tonic, syrrans lägenhetsnycklar och en karta. (Jag har ritat den själv också.) Jag tror, men bara tror, att jag är redo. De här två dagarna nu, onsdag och torsdag, vet jag inte hur uppdateringen kommer att bli för jag hoppas att jag har fullt upp med att hitta nya vänner, utmaningar och galenskaper så... ha tålamod med mig, mina kära. Det här är en jättestor deal för mig och sjukt viktigt, så än en gång: Tack för att ni tror på mig. (Jag hade nyss en liten ångestattack så jag läste era kommentarer och hjärtat mådde sedan bra igen.) Nu är det dags för mig att börja flyga. Hej Mittuniversitetet!

Min nya almenacka. Fin va?


Kan jag ha på mig det här imorgon?


Tror ni att de kommer att gilla mig då? Mina nerver har börjat spöka i min kropp och jag har fått ett släng av Frida-ångest. Inte prestationsångest, skriva kan jag, (fuck you Jante. Jag vågar säga att jag är bra på någonting) men Frida-ångesten sitter liksom i halsen nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska bota den. Jag vill vara fin och snäll och bra och omtyckt och typ... fantastisk. Åh, hjälp. Pappa kommer att få ett helvete med mig imorgonbitti när jag sitter framför spegeln och gråter för att jag inte tycker att jag är fin nog. Precis som den gången när jag skulle på riktig dejt för första gången. Hjälp vilken ångest.
Så... kan jag gå såhär?

My future is here.

Jag fick ett telefonsamtal tidigare idag.
"Hej Frida, jag ringer från Mittuniversitetet. Vi skulle vilja erbjuda dig en plats på vår journalistutbildning. Vad säger du om det?" Jag tappade talförmågan helt ocn när jag väl fick tillbaka den stockade orden sig i halsen och för ett ögonblick flöt alla planer, tankar och känslor från de senaste månaderna förbi mina ögon likt en snabbgenomgång för ett avsnitt av Idol. "Eh. Ja. Okej" fick jag fram med ett litet leende och hon i telefonen sa med en frågande ton "Så du säger ja på engång?" varpå jag frågade om man fick betänketid annars men fick ett bestämt men lätt nej till svar. Hjärtat dunkade i bröstet och beslutsångest framkallade bomull i öronen, en öken i munnen och svett som sipprade ut ur porerna. "Ja, okej. När ska jag vara där?" Plötsligt förändrades min tillvaro drastiskt. På två minuter hade en rödhårig tjej full av tristess som dagen innan sagt att hon då inte tänkte plugga om chansen kom förvandlats till en nybliven student på en journalistutbildning i Sundsvall. Och plötsligt kände jag att september skulle bli en sjukt intensiv och galen månad innan jag förhoppningsvis landar bra många mil norrut i en egen lägenhet och med en ny umgängeskrets, utbildning och en framtid som plötsligt är utstakad.
Jag visste inte alls hur jag skulle reagera först. Jag vet inte alls hur jag ska reagera nu. Jag är nog fortfarande lite som i chock och när jag ringde mina nära sa jag mest "ja, jag tror det blir kul" för att först två timmar senare känna de där glädjetårarna bränna bakom ögonlocken och hjärtat som fladdrade iväg på egna äventyr. Vet ni vad? Jag tror det här blir bra. Imorgonbitti ska jag sätta mig på ett tåg, utan att veta någonting (inte ens vart skolan ligger) och möta en ny utmaning i vitögat. Och jag är inte orolig. Inte alls. Jag är som gjord för det här och jag vet vad jag är kapabel till att skapa. Men... jag är livrädd att ingen ska tycka om mig. Förhoppningsvis finns det någon som tyr sig till en halvgalen tjej som pratar non-stop och som har en enorm passion för att skriva. Hoppas.

Light outside

Vaknade med ett ryck i tron om att jag försovit mig och hoppade ner på golvet i bara trosor alldeles för snabbt. Jag yrade och höll på att välta likt en flaggstång i storm eller som att jag fortfarande vore berusad efter en partynatt med alldeles för få timmars sömn och grabbade tag i hyllan för att inte rasa ihop. Kylan från golvet letade sig upp och ut i kroppen via de nakna fötterna, håren reste sig på armarna och illamåendet var snabbt uppe i halsen. Det sitnämnda ett tecken på att kroppen satt sig på tvären och tycker att det är alldeles för sjukt tidigt för att kliva upp. Men klockan visade 07.59 och en minut senare satte det fjantiga alarmet igång på mobiltelefonen och jag lunkade in på toaletten för att göra någonting åt mig själv. Lite foundation, mascara, tights, en stickad tröja och en skål hallonyoughurt senare var jag på plats nere i centrum för att göra enkäter. Pratade med trevliga tjejer och fick ragg i form av en utländsk kille som stirrat på mig i tjugo minuter innan han kom fram och frågade vad klockan var. "Tio i elva, men annars kan du ju alltid titta på mobiltelefonen du har i fickan", svarade jag i skämtsam ton och han stammade ett ja med rosor på kinderna. Vi pratade lite snabbt om allting som inte var det minsta väsentligt innan jag med ett "ha det så bra" satte The Kooks fantastiska Want you back i öronen och kilade hem för renskrivning.
Nu är mailet ivägskickat och jag är lite orolig över min rygg som har börjat pulsera sådär dovt och smärtsamt likt den vintern då jag knappt kunde röra mig. Jag är stel i musklerna kring svanken och jag hoppas verkligen att det inte blir som tidigare år då jag fått idrotta med hjälp av alla smärtstillande medel, salvor och produkter som finns. Jag hoppas bara att den är lite trött och att den repar sig snart. Annars tänkte jag kura ihop mig på en uteservering i solen med en kopp te, min vän Sanna och min systers flickvän för lite skitsnack och lugn och ro. Vad ska ni göra?

Pose, baby. Pose!

Jag har fjärilar i magen igen. Jobben har rullat rakt in i mail-inkorgen och jag känner mig plötsligt sjukt tillfredsställd med tillvaron. Ibland behövs bara det lilla för att lyfta upp allting och idag har jag ägnat många timmar åt att planera årets Gör om mig-reportage genom att läsa ELLE's trendbibel och skissat på olika teman och klädkombinationer. I Gör om mig-reportaget får vinnaren av tävlingen med samma namn en ny frisyr på en professionell salong, hon blir sminkad av en make up-artist och sedan fotograferad i höstens mode (styling: jag) av Pontus Orre! Precis som tidigare år är det jag som håller i det och i år kan jag lova galet snygga trender och killer-outfits. Idéerna är redan klara och nu är det upp till butikerna att hålla måttet och för mig att springa runt som en galning och kolla färger, material och accessoarer. Sedan är det dags att ha roligt!
Så för er Söderhamnare eller Hälsingebor: Det här är en sjukt kul upplevelse och vi har alltid galet roligt på plåtningen så om ni vill vara med och tävla så maila in en bild och en liten motivering till tavling@soderhamnsnytt.se! Vinnaren ska utses redan nästa vecka så tveka inte och var inte rädda. Det är en upplevelse ni sent kommer att glömma, på ett bra sätt.


I en bortglömd och utnött skinnväska fanns en skatt.


Never alone, always alone.

Klockan fyra inatt började kroppen sakta domna bort av trötthet. Sänktes ner i madrassen och hade jag försökt lyfta ett finger hade jag inte orkat. Men huvudet var klarvaket och ögonen letade nya detaljer i rummet att fastna på. Tankarna besökte en ljus lägenhet med djupa fönster. Med en soffa i svart och med en sliten kista som soffbord. Med en stor säng med leopardmönstrade lakan och med en rödhårig tjej som satt uppkrupen i fönstret och tittade ut. Med armarna om knäna och med ett mjukt leende på läpparna. Jag betraktade mig själv i tankarna. Den stora band-t-shirten, de svarta tightsen och knästrumporna. Det röda håret och den tidiga morgonen som lekte med nyanserna i det. Tekoppen vid fötterna och en ihopslagen bok som hölls lätt mellan tummen och pekfingret. Det var harmoniskt och enkelt. Inget mörker som jagade i hälarna eller skuggor som reflekterades i de grågröna ögonen. Ingenting. Bara jag och lugnet jag hittat någon annanstans alldeles ensam. Så väcktes jag ur tankarna igen när benen ryckte till. Sömndruckna och på väg att somna. Tittade upp i samma mörker som de senaste sjutton åren. Suckade. Mumlade för mig själv att jag skulle ha tålamod. Att allting skulle lösa sig. Somnade plötsligt bums och vaknade upp åtta timmar senare.
Jag är ledsen att jag inte uppdaterade mer igår men jag hade inte en sådan bra kväll. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och förlorade mig själv i säsong fyra av One Tree Hill istället. Sedan ägnade jag lite tid åt att svara på era mail (ni är så söta och det är så roligt att kunna analysera tankar med er) och drack te och åt varma smörgåsar. Sedan tog det alldeles för många timmar innan jag somnade och vaknade igen. Idag ska jag städa inför en visning på huset imorgon och sedan ska jag träna. Vad gör ni idag?

(P.S Musiktips: Running up that hill med Placebo och Light outside med Wakey!Wakey! De är mina nya kärlekar.)

Ja, det här är en sportfånes blogg.

Fotbollsmatch igår. Jag berättade aldrig att vi vann, att jag var äckligt svettig, helt slutkörd och överlycklig när de nitto minuterna passerat. Vinst nummer elva och vi är klara för spel i divsion tre nästa år. En ömmande vänsterfot, stela stjärtmuskler och innebandymatch idag. Vi försöker få upp pulsen till säsongspremiären i division två i oktober med träningsmatcher i stort sett varje helg. Så jag åker iväg och svettas igen. Tjugofem mil tur och retur, sextio minuter i en sporthall och figursydda matchtröjor. En morgon under täcket, tacos till frukost i sängen och säsong fyra av One Tree Hill på datorn. En helt okej söndag hittills. Nu åker jag till Sandviken. Tillbaka ikväll.
(Och hörrni, ett stort tack och en sjukt härlig tungkyss till er allihopa som röstade på mig i Veckans blogg. Jag vann och det tack vare er. Jag älskar er för att ni finns där ute och lyfter upp mig med alla fina ord som får mig att gråta glädjetårar precis innan jag ska iväg på någonting viktigt, och ser opresentabel ut med mascararester under ögonen och rödsprängda ögon, men med ett lyckligt leende på läpparna. Jag älskar att ni gör mig ful och blödig av världens bästa orsak. Ni är bäst.)

If I only could make a deal with God.

Jag önskar att ni kunde se Söderhamn just nu. Allihopa.
När jag klev ut ur bilen bet sig den råa kylan fast i kinderna, men det var inte det som fick håren på armarna att resa sig. Det var himlen. Den sotsvarta himlen och den kristallklara natten. Så vaken, så ren och så konkret som den annars bara är en iskall natt i december. Stjärnorna tindrade med all sin prakt ovanför mitt huvud och tvingade molnen på flykt. De skingrade sig i vackra mönster och bildade ett konstverk över himlavalvet med månen i centrum. Jag vände huvudet rakt fram och stirrade ut över havet. Över havet och de flera hundra marschaller som prydde varje liten kant och landsdel längst ett stilla vatten. Det nästan pulserade och vågorna vaggade bara på ytan. Lät ljuset från lågorna leka i dess rörelser och det var så mörkt. Så svart. Så svart men ack så vackert. Och det bästa var att man såg varje liten gnutta ljus så klart. Jag log där jag stod. Ensam i strålkastarljuset från en bil, med en iskall havsbris i mina röda lockar och med gåshud över hela kroppen. Jag andades så lätt och så rent. Jag älskade att se hur ljus och mörker kan bilda något alldeles perfekt tillsammans en sen kväll i augusti. En lyskväll i en liten kuststad i Hälsingland. Det jagade bort mitt mörker och jag bestämde mig för att slå tillbaka. När livet kört över en så hårt att den enda vägen är uppåt, då kommer man till ett vägskäl då man måste slå tillbaka. Det här är mitt vägskäl.
Jag har upplevt så mycket smärta. Jag har så mycket infekterade sår inombords som är klumpigt igensydda och som rivs upp gång på gång. Det har varit mycket nu på sistonde och mina spöken från det förflutna envisas med att jaga ikapp mig. Och vissa kvällar anfaller de så våldsamt att jag lägger jag mig ner i sängen med ett hjärta som skriker och tror att jag är tillbaka flera månader i tiden. Det är bara smärta, försöker jag intala mig själv. Morgondagen är en annan. Du kan göra den till vad du vill. Och nu är det dags. Det är dags att slå tillbaka. Inga brustna hjärtan, dödsfall, skillsmässor eller förlorade drömmar ska få stå i vägen för min lycka. Det här är mitt liv. Och det har väntat alldeles för länge.

Åker iväg och träffar vänner


To y'all.

02:53. Det röda ljuset irriterade mina ögon och jag kisade trots att resten av rummet låg i mörker. Stirrade upp i taket och inbillade mig att jag såg den knotriga, vita ytan och sög på underläppen tills det gjorde ont. Vickade på tårna under täcket. Täcket som låg som en tyngd över min kropp. Som spände fast mig mot den mjuka madrassen och som fick värmen att verka obekväm. Så jag slet av det. Slet av det så hårdhänt att jag slog näven i väggen och kände hur kylan slickade min nakna kropp. Slickade fukten som trängt ut ur de små porerna och jag blev än mer klarvaken. Önskade att jag ägt en trollstav likt Harry Potters, och att jag kunde sätta spetsen mot tinningen och tvinga ur alla tankar i långa silvertrådar och placera dem i en liten skål och ta tag i dem när tidpunkten är bättre. Men mitt huvud gick på högvarv och trasslade in minnen i varandra. Så jag famlade i mörkret efter min laptop och letade mig in i en värld som inte var min egen för en stund. Besökte Tree Hill och läste bloggar. Sedan satt jag där igen, med lite sorg i hjärtat, efter att ha läst ett inlägg på Tyras blogg. (Just det inlägget är inte kvar idag.) 
Jag blir så himla ledsen för hennes skull och för bloggandets skull i sig, för om människor ska fortsätta att dräpa fina personer med smutskastning och hårda ord, då kommer det inte att finnas några personliga bloggar kvar. Ingen kommer att våga och ingen kommer att vilja vara sig själv, på grund av allt de behöver utstå på grund utav det. Till slut kommer människor att forma sig efter människor utan hjärta. För att de inte orkar längre. Jag blir ledsen över att människor ska behöva försvara sin framgång och jag blir ledsen över att människor puttar upp andra på piedistaler och sedan inte klarar av att se dem tappa balansen där uppe. Jag vet inte. Det gör mig lite ledsen och lite rädd, att det där är priset man ska behöva betala för något man älskar att göra.

Vart för det mig isåfall? Som är så personlig och så utelämnande som man bara kan bli? I vilkas våld lämnar det mig, jag som har byggt upp min blogg på det? Jag vet inte. Men vet ni vad jag vet? Jag är så himla glad att jag har just er. Och om ni vill så kan ni rösta på mig här. Jag tycker fortfarande att vi ska slå ett form av röstningsrekord!
Hur coolt vore inte det?

Hear my heartbeats.

Vi skrek tills våra röster var spruckna och hesa.
Vi grät tills ögonen var alldeles svullna och vi kastade saker omkring oss tills det inte fanns något mer att trasa sönder. Inget mer än varandra och våra hjärtan som redan bara var rester av vad de en gång varit. De var skadade och såriga. Infekterade av smuts, sorg och smärta. Men sedan kysstes vi. Vi kysstes tills våra läppar var alldeles blodröda, alldeles förstörda av perfekt sammanflätade tungor och tills de sved av salta tårar och den andres beröring. Men vi brydde oss inte. Vi ville bara bedöva. Bedöva den smärta vi orsakade varandra med den andres lukt, smak och värme. Med allting vi en gång älskade. Dina andetag bildade fuktfläckar på mitt bröst. Jag var så medveten om den värme de lämnade kvar i min hud när du var så nära, så nära och jag borrade in mitt ansikte i din halsgrop. Jag blev hög på din lukt och jag kastade av mig all oro precis lika hämningslöst som vi kastade av oss kläderna den gången. Och när morgondagen kom slog det ner som en bomb i bröstet på oss. Det exploderade så våldsamt att alla små illusioner vi bäddat in våra skadade hjärtan i var som bortblåsta. Som de aldrig existerat fast det var precis så det hela tiden var. En illusion.
Jag gjorde allt jag kunde och de små klumpar jag hade kvar av mitt hjärta la jag i en liten ask och stoppade i din ficka. Men du var tvungen att gå. Och den vägen var aldrig för mig.

Bambambam.

Okej. Jag är nominerad till veckans blogg hos fina Lisa och det är ungefär femtio gånger roligare än cirkusen jag var på nyss. (Även om den gjort att jag sitter här nu och är hög på både clownhumor och socker.) Ska vi slå något form av rösningsrekord? Jag tycker då allt det jag. Ni kan rösta på mig här. (Jag har inte riktigt koll på hur länge röstningen pågår så jag skjuter med startpistolen nu på en gång. PANG! Träffade jag er? Bra. Kulan är full med all min kärlek för att ni är så himla snälla mot mig hela tiden!) Vilket som så är jag alldeles urflippad för tillfället. Jag fnissar, gör konstiga rörelser till varje refräng på Spotify och grimarserar åt mig själv i spegeln. Jag sprang nyss runt och letade TV-dosan i flera minuter, vände upp och ner på allt jag såg tills jag blev så tokig att jag skulle slå handen för pannan - AJ! Dosan hade jag hållit i handen hela tiden. Jävla smartass ibland alltså.

Jag vet inte riktigt vad mer jag har mer att säga idag. Imorgon är jag i en grannstad ett tiotal mil snett uppåt och spelar fotboll i stort sett hela dagen. Lite bloggtorka kommer det att bli just då men jag ska försöka kompensera det med något galet, trevligt eller blödigt inlägg på kvällen. Jag ska bara försöka lista ut vad. Någon idé? 

I need a map of the world.


Jag skrev nyss ett mail till min chef där jag berättade att jag lider av tristess och att jag inte alls skulle ha någonting emot om hon bombarderade mig med jobb. Jag döpte till och med mailet till bomb i ämnesraden. Finurligt. Hoppas det kommer en riktig jäkla atombomb som får hela rummet att explodera och som gör att jag måste ränna fram och tillbaka i min röda bil och snacka skit med en massa olika människor likt en jojo. Läste förresten på Wikipedia att tristess inte är ett mental tillstånd, men att det kan orsakas av andra lite mer speciella. Eftersom jag är lite halvknäpp så har det väl någonting med det att göra. (Förstår ni nu hur illa det är med mig. Jag kollade till och med upp vad ordet betyder.) Jag behöver saker att göra. Det här börjar gå utför. På riktigt alltså. Det fungerar inte längre att sova till tolv för att jag inte har något bättre för mig, klä upp mig för ingenting och sedan ligga vaken hela nätterna och upptäcka att jag verkligen sett alla tv-serier femhundraelva gånger och att det istället slutar med att jag sitter inne på Aftonbladet och läser om alla politiska partier tills jag blir tillräckligt trött. Det behöver hända någonting drastiskt. Nu.
Och det mest drastiska jag kom att tänka på idag var att måla kajal runt ögonen. Jag har aldrig ägt en kajal men fick för mig att impulsköpa det igår efter att ha sett Sex and the city 2 för tredje gången och återigen konstaterat hur läcker Carrie blir med det på. (Scenen där hon ska äta middag med Aidan i Abu Dhabi.) Naturligtvis var jag tvungen att ringa min lillasyster och fråga hur man gjorde med den, men är man inte så himla haj på smink så är man inte. Och eftersom min hals fortfarande är så pass svullen att det gör ont att luta den högra sidan mot en kudde så byter jag ut fotbollsträningen mot cirkus. Jag har inte varit på cirkus sedan jag var en liten knatte och jag tycker att det ska bli himla roligt. Ikväll kommer jag förmodligen lida av tristess igen så om ni vill snacka skit, maila mig. Tills dess: puss!

Hjärtat väljer vind

Det här har inte varit en sådan dag då jag legat under täcket med persiennerna nerdragna, men det kunde allt ha varit det. Jag har umgåtts med vänner, skrattat, pratat och ätit bullar i en bil för att picknick-planerna gick åt skogen när regnet började falla. Jag har träffat min mamma på tu man hand på första gången på väldigt länge och jag känner mig piggare. En helt okej dag och jag vet inte vad mer man kan begära av livet än perfekt umgänge ibland. Men så hamnade jag framför fönstret igen och nu sitter jag och bara stirrar på regnet som vägrar sluta falla. Kom att tänka på något jag läst ur en bok av Jonas Gardell. Och änglar faller för den enda vägen därifrån är neråt. Alla vill vi någonstans. Någonstans där vi har betydelse och någonstans där vi känner oss hemma. Och hjärtat får utstå så mycket bekymmer för att vi letar den där betydelsen överallt och på alla sätt möjliga. Varje litet tomrum ska fyllas och vi pressar ner bitar utan rätt passform utan att blinka. Låter det skava och blöda. Passformen är inte komplett men vi bryr oss inte och när vi väl gör det tar frustationen över. Vi vill fylla tomrum och vi vill älska. Men hjärtat bara skriker och blöder av spetsiga kanter och dåliga passformer. Regnet droppar från balkongens undersida ner på stenplattorna och jag följer rörelsen okoncentrerat. Rör vid tatueringen i nacken och påminner mig själv om vad jag lovade mig själv den gången då nålen pressade in svart bläck i min hud för att få mig att aldrig glömma. Att aldrig glömma mina drömmar och de jag älskar. Jag lovade mig själv att aldrig ge upp. Och att ha tålamod. Att ha tålamod på vägen dit.

Jag känner mig lite sorgsen och lite nere. Egentligen borde någon ge mig en spark i arslet, titta mig i ögonen och ge mig skäll likt den gången jag rymde ut genom fönstret när jag var fjorton. Jag är inte ens nitton år gammal och jag borde inte ha bråttom. Jag borde resa mig upp varje morgon med tävlingsinstinkt och med skinn på näsan. Jag har det, vill jag skrika med hes röst och jag vill att alla ska lyssna. Jag har skinn på näsan och jag har vad som krävs.
Men jag orkar inte skrika.
Imorgon kanske jag gör det.

Det är kallt och grått ute idag. Hej höst!

Min kollega knackade på dörren halv nio imorse. Jag var levande men absolut inte vaken och satte mig på hallgolvet med bomull i öronen och ögon som såg suddigt och försökte fokusera på proceduren där han rengjorde min kamera. "Du har damm i kameran" stod det i min logg på Facebook sent igår kväll och några timmar senare var den rengjord och mer redo än någonsin för användning. Jag tackade för hjälpen (tydligen gick det att se på mina bilder från igår här på bloggen att det var dammigt och jävligt. Jag hade ingen aning.) och däckade sedan i sängen för att vakna två och en halv timme senare. Klädde på mig, sprang utanför dörren, tog några snabba bilder och sprang sedan in och förväntade mig en drastisk förändring. Icke.

Och jag tänker skylla på honom att jag inte fastnade på bild idag. Jag har en fuldag. På riktigt. Jag känner mig obekväm i mina mönstade tights och Kizz - t-shirten som jag annars älskar. Jag grimaserade och såg allmänt störd ut på nittionio procent av alla bilder och verklighetsbilden är då fan i mig inte mycket bättre. Tur att jag ska umgås med mina två bästa vänner. De klarar av att skämmas för mig. Fick precis ett sms där det stod "Bra Frida!" efter att jag svarat ja på frågan om jag hinner med bussen. Alla vet att jag alltid hinner med bussen. Det händer bara att jag skiter i att ta den. För att jag inte orkar.

Du som reser mig.

Det vimlar av attraktioner som åker likt karuseller.

Karlar med vackra ögon och perfekt formade armar. Som vet hur de ska kupa sina händer vid beröring och som lyssnar när du pratar. Som är nästintill perfektion och gjorda av alla rätta material och alla bitar är sammanvävda till det mest kompletta pussel du någonsin kunnat önska. Men de är inte han. Han med tanden som är lite sned eller han som har fula fötter. Han som verkar vara så långt borta varje gång du behöver honom. Som glömmer bort att lyssna ibland och som bara drar handen genom håret när han går ut. Som låter Stig-Helmer tofsarna spreta åt alla håll och ler sådär fjantigt och ibland pratar om tokiga saker när han inte alls förstår sammanhanget. Men han är den enda med betydelse. Han och alla hans små brister som du packat in i hjärtat och för alltid önskar ha kvar där. De små sakerna som gör honom komplett och mänsklig och du vill bara lägga dina fel och misstag bredvid hans och gå hand i hand i kampen om att inte göra om dem. Han som fångat ditt hjärta utan att be om det. Han som aldrig frågade om det men som fick det direkt i handen utan instruktioner eller tvivel. Han som är det allra vackraste du någonsin sett. Du vet att han inte är den enda killen i hela vida världen, men han är den enda med betydelse och det lägger krokben för alla andra med perfekta leenden som blir fula för hans knasiga tänder är så mycket mer underbara. Sedan, när du väl får en dos av perfektionen, så blir allting komplett, lyckligt och ljust. Och när det går förlorat så ägnar man resten av sitt liv åt att leta efter något som är precis lika dant. Lika underbart men ack så farligt och ack så sorligt när man valt den väg man valt. Dock alltid lika oundvikligt för att det är den enda vägen gjord att gå för dig.


Åh, gud så mycket hjärtesplitter jag hade sluppit om jag alltid valt den enkla vägen. Om jag inte vågat släppa mitt hjärta till människor jag vetat skulle kunna skada det och ibland även gjort. Men annars hade det inte levt. Hjärtat skulle ha pulserat trött och som på rutin i bröstet, utan att känna och utan minsta lilla tillfredställelse. Jag läste nyss att livet inte är ett resultat av summan andetag du tagit, utan stunder som fått dig att tappa andan. När det är äkta. På riktigt. Hur du än känt det och vem du än känt det med. Man ska inte ångra stunder som en gång fått en att le och som jag har skrattat, älskat, gråtit, slagits och hatat. Bara för att en alldeles fantastisk människa en gång fångade mitt hjärta och styrde upp min bana – och för att andra sedan gjort det om och om igen. Man är bara ung en gång. Så bryt mot reglerna. Och låt det betyda någonting.


Big girls don't cry.


Jag har försökt vara vuxen idag och på många vis både bevisat raka motsatsen och det faktum att jag faktiskt är det. Jag vaknade klockan tolv, inte så himla okej, men väger upp det med att jag satt uppe sent inatt och jobbade samt att jag skjutsade pappa till tåget klockan 07.00. Vägen var suddig och jag hade en reaktionsförmåga som var helt nere på noll. Det var många dagar och veckor sedan jag klev upp till något som fortfarande anses som "morgon". Jag fikade på stan och åt en söt liten sockerbulle, vägde upp med en kopp chaite och med att besöka Arbetsförmedlingen för att kika på lite reservplaner till hösten. Där kom min tonårstrots fram när jag inte tyckte att jag fick den hjälp jag behövde, ögonen tårades ilsket och jag vände ryggen i protest mot damen bakom datorskärmen med ett ironiskt tack  och gick därifrån. Jag ville seriöst sparka sönder dörren men med tanke på att Arbetsförmedlingen ligger vägg i vägg med polishuset så... nej. Annars har min kusin skickat ett sms till Brolle om att jag är dödligt kär i honom, bifogat mitt nummer och sagt att han ska skicka ett sms så jag överlever. Väldigt snällt tycker jag.

Och för att väga upp min frånvaro tänkte jag berätta vad jag har på mig idag. För att ni brukar gilla sånt. Tröja Lindex, sjal Lindex och ring från Topshop. Nu har jag lite att stå i. Det är bland annat tänkt att jag ska skriva en sexnovell till en av sexbloggarna. Hm. Jag trodde att jag var rå nog att skriva om sådant men det blir bara gulligull och en massa känslor. Eller okej. Gulligull var att ta i. Men det är inte en massa... safter som rinner och ni förstår vart jag vill komma. Det är mer andetag i halsgropen och varma kyssar. Vi får se hur det hela slutar. Men nu: tillbaka till verkligheten. Vad gör ni idag?

KOM IHÅG MIG DÅ.

Jag slängde en blick i backspegeln för att kolla om jag såg några blinkade blåljus bakom mig. De som fantasin framkallat i sin extas. Hej, jag vill anmäla en misstänkt fyllekörning. Jag fnissade för mig själv. Inbillade mig en gäll damröst som i panik ringer och anmäler en röd bil som går lite ojämnt fram på vägen. Och visst var jag hög. Jag var hög på Lars Winnerbäcks Kom ihåg mig då och stampade i takt på gaspedalen, vilket gjorde att bilen hackade fram på vägen. Jag svängde med ratten fram och tillbaka över min vägbana med snabba och stadiga rörelser. Halvljusen lekte över den fuktiga asfalten och reflekterades på olika ställen för varje liten sväng. Jag slängde med huvudet och sjöng av min förkylda hals fulla kraft. När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan, och när du drömmer. Kom ihåg mig då. Tog nästa gir på treans växel och gasade mig upp för backen. Dansade in i huset, nynnade på den ivriga melodin och hivade i chokladglass i en skål. Krossade några chokladbitar och låtsades att det var Ben&Jerry.

Och nu sitter jag här. Med magont och treans tisdagsfilm på låg volym. Slänger upp några veckogamla bilder för att ni inte skulle vilja se mig i min nuvarande position. Jag är snorig likt en treåring på dagis och jag har en skitig Rolling Stones-tröja på mig, ingen BH och håret svänger åt alla håll. Men vem bryr sig. Jag är sjuk och jag har en till deadline imorgonbitti. En imorse och en imorgon. Så ni vet vart ni har mig ikväll. Här. Ska vi snacka? Jag har redan haft den fina äran att snacka över mail med fyra utav er den här veckan. Det var himla roligt. Eller ja. Vi pratade om brustna hjärtan. Det var väl egentligen mindre roligt. Men maila mig vetja: soderlundfrida@gmail.com. Vi kan prata om vad som helst och dela hemligheter likt små barn gör på gungor när de viskar i örat!

Ibland kan man känna allt och inget på samma gång.

Jag undrar hur livet är för dem som alltid är lyckliga.
Tanken går ett varv genom hjärnbanken och jag stirrar ute genom fönstret och betraktar hällregnet utanför. Finns det någon som alltid är lycklig eller några som är lyckliga under en sådan lång period att de inte känner smärta eller sorg? Som fortfarande klarar av att ta livet med den där klacksparken och som vågar le varje dag för att de inte är rädda att himlen ska rasa ner i huvudet på dem. Regnet smattrar mot balkongräcket. Jag hör det inte men jag ser hur det studsar mot den gröna träbalken och framkallar ljudet i huvudet. Fantiserar. Om att springa på en äng med en varm sommarbris i håret. Likt en musikvideo ska jag le så stort och underbart att man tror att hjärtat ska hoppa ur bröstet rakt genom tv-skärmen och ge tittarna en kyss. Drömmer om att ramla in genom dörren med någon som håller min hand så hårt att jag börjar oroa mig för blåmärken. Att det är den enda smärta jag ska känna. Fysisk smärta framkallad av kärlek. Öm hud och ömma kroppsdelar av vild beröring. Ibland tror jag att jag har för stort hjärta för min kropp. Den som älskar mycket får också mycket sorg. Sägs det. Och vad är då bäst? Att vara lycklig hela tiden och inte förstå hur otroligt viktig den där glädjen är, eller att veta skillnaden och uppskatta varje liten sekund med ett leende på läpparna?

Jag vet inte. Är det här ens ett vettigt inlägg eller är det förkylningen som spökar i mitt huvud? Klockan är fyra minuter i två en tisdagsförmiddag och när andra jobbar eller går i skolan ligger jag i min säng och tänker på saker som seriöst skulle få en att bli tokig på riktigt. Men vet ni vad? Jag vill så gärna hitta en lycka som jag har kapaciteten att hålla kvar. Alla små stunder där jag doseras med glädje rakt in i hjärtat är helt jävla fantastiska, men ibland kan man känna allt och inget på samma gång. Le samtidigt som hjärtat värker av saknad efter människor som gått förlorade. Och det gör att man åker bergochdalbana. Och som ni säkert redan vet så hatar jag karuseller. Jag vill slita av det här onda åkbandet från min arm och få stå stadigt på marken.
Har ni känt lika någon gång?

And I'm still sober.

Jag tvingar mig själv att minnas tillbaka.
För att jag måste och för att det är rätt tidpunkt att göra det. Det framkallar så mycket vemod att ögonen tåras och jag nästan blir förlamad i hela kroppen. Ändå går fingrarna av sig själva. Tvingar fram allting utan att stanna upp medan hjärtat pulserar högljutt i öronen och munnen blir alldeles torr. Allting ska skrivas ner, memoreras och bindas till en bokrygg i svart. Jag vet att det är meningen att jag ska göra det men jag blir förbannad att jag ska behöva lida. Jag trodde att allting gick smärtfritt. Till en början var det bara roligt. Att skriva om en fjortonårig rebell som rände på nyktra ungdomsdiscon och charmade fotbollskillar som gick på gymnasiet. Att berätta om killen som bjöd mig på sitt ex Alla hjärtans dag-present och om hur jag blev så himla arg att jag kastade en snöboll i hans huvud. Hårt. Tills jag kom till de tunga bitarna och plötsligt inte ens klarade av att se vissa statusuppdateringar på Facebook utan att känna den där kniven rakt i hjärtat och sparken i mellangärdet.

Satan, väste jag för mig själv när det hände första gången. Vilket var nyss. Gick i protest bort från datorn, värmde en kopp te och satte mig sedan långt bort och bara stirrade på den. Som att den skulle bita mig om jag gick dit. Den har inte bitit mig än men då har jag också loggat ut från Facebook, stängt ner Word-dokumentet, tagit mitt nya nummer av Interview Magazine i handen och krupit ner under täcket. Nu ska jag sova. Sedan ska jag skriva reportage hela dagen imorgon för att göra ett avbrott vid åtta och svettas bort all irritation i en sporthall. Jag väntar fortfarande på en morgondag med förändring. Men det verkar fan i mig långt borta.

Hello partytown. It's Monday!

Så ska fröken Söderlund laga laxsallad för tredje dagen i rad.
Stekpannan står redo på en spis som jag alltid tyckt varit sjukt ful och kanske är det för att jag aldrig funnit kärleken till matlagning som den inte är mycket för världen i mitt tycke. Den hjälper mig att överleva men jag kan inte göra något bättre än att steka lakfiléer och ha på kryddor lite hipp som happ och ibland alldeles för mycket. Kanske för att det inte går att misslyckas eller för att jag helt enkelt är så fruktansvärt lat att jag aldrig kommer att få någon variation den dagen jag flyttar hemifrån. Jag ska lära mig laga thai och sedan ska jag göra det för resten av mitt liv och växla med min laxsallad och tacos. För det kan jag och det älskar jag. Matlagning är en konst men jag slösar på min kreativitet i andra former så allting blir ett plattfall. Alltid ett plattfall men jag tuggar med ett leende ändå.

Så nu ska jag höja volymen och få taket att lyfta i vårt beiga kök. Spotify ska få visa varför det är så underbart och shuffle ska få välja låtar. Min lillasyster tycker inte att min lista hör ihop med sitt namn. "Happy music" trodde jag innehöll glad musik, sa hon en gång för längesedan, men det är bara en massa depp. Jag är en sucker för musik som får hjärtat att spricka lite för en stund och som skapar ett vemod i hela kroppen. Det är bra musik enligt mig och min lista må vara full av texter om brustna hjärtan eller sorg och med musik i ett lugnare tempo, men det gör mig glad. Därav Happy music. Sony Music Entertainment gav precis ut en lista kallad Smoothies och jag bara älskar den.

Så. Ja. Nu ska jag laga mat och spela musik, för att sedan packa fotbollstrunken och spela ett hederligt derby. Min näsa är fortfarande täppt och halsen alldeles svullen men jag litar på att det går bra. Har man spelat en hel bandymatch med halsfluss och en annan med feber lär jag överleva det här med. Tills jag kommer tillbaka kan ni väl ge mig tips om lugna låtar som får en att gråta inombords. Lite mer happy music liksom!

Keep the clothes on, hun.


Jag älskar klänningar.
Jag drömmer om en hellång klänning i vitt med sjukt många silverdetaljer, som är öppen ända ner i svanken och som har världens snyggaste liv. Som förminskar brösten men som håller kvar alla former av sexappeal.  Jag vill ha den där svarta skönheten hängandes i garderoben. Som får människor att tappa hakan och som framhäver allting som är vackert utan att ta bort fokus från ett par ögon som ler med alla själens lycka. Jag drömmer om en ljusblå som är fjäderlätt, älvlik och öm mot huden. Som faller likt en smekning bak och som lämnar ett litet släp att flyta över golvet. Som skapar en sprakande kontrast mot mina röda lockar. Jag vill ha en klänning med spetsdetaljer som slutar bara en decimeter nedanför rumpan och som har en urringning som framkallar uppmärksamhet på det bästa sätt möjliga.

Men det där är den bästa klänningen jag vet. För det gav mig mitt livs bästa ögonblick. Det spöar när killen man är kär i säger jag älskar dig för första gången och det kickar rumpa med jordens bästa fyllor. Jag älskar den klänningen och jag kommer att ha den i min ägo för resten av mitt liv. Jag tror jag ska gå och sätta på mig den igen nu. Ja. Jag gör det. Min fina studentklänning.

You can't play on broken strings.

Jag håller på att bli tokig här.
Jag skriver inlägg efter inlägg, fyller dem med mer eller mindre meningsfulla texter och knäpper bilder på mig själv, bara för att radera dem så fort jag publicerat dem. Jag är helt genomtäppt i höger näsborre och jag upptäckte precis fullmånen som skvallrar om att min sömn kommer att bli orolig och svår. Tungan svider av för mycket apelsinjouice och ögonen är trötta. Vissa av knapparna på laptopen fungerar inte och kameraladdaren är borta. Det är ett totalt kaos i mitt rum och jag har saker som måste göras men ingen ork att ta tag i någonting mer än att skriva det hjärtat kräver när jag får lust. Mina vänner packar flyttkartonger och jag är så obekväm i tanken på att inte veta vad framtiden innebär när andra redan tagit steget in i sin.

Allting är så kaotiskt uppe i huvudet ibland att det enda jag kan fokusera på är att andas. Jag vill ge er en inspirerande och fin Frida som älskar att kliva utanför dörren och som lever för alla små stunder, men sanningen är att jag inte känner det i kroppen nu. Jag vet knappt vad jag ska skriva ibland för att inte låta enformig eller trist. Så jag frågar er igen, är det något speciellt ni skulle vilja att jag skrev om? Så blir ni min reservtank när allting annat tagit slut.

Maybe you have a favourite spot in life.

Jag tänker bota min bakfylla och den lilla tagg jag fått i hjärtat efter gårdagen (trots att jag intalat mig själv femhundraelva gånger att jag är över och förbi, och kommit till den punkten i livet, så gör det fortfarande skada att riva upp gamla sår och fortsätta försöka leta svar på frågor omöjliga att klura ut) med lite lokal damfotboll och typiskt pausfika. Mitt hår är fett och trasigt efter plattångens misshandel igår och det ton hårspray som fortfarande sitter fast i vart enda strå, jag har rödsprängda ögon och trött blick, men jag tror ändå att jag kan visa mig ute. Annars får jag hoppas att mina vänner är lika sega som jag är.

Så nu tar jag min älskade vovve och låter solen ge mig energi. Det blåser så min tunna, fina, nya tröja från JC är det enda rätta. Jag längtar nästan efter hösten för att jag ska få krypa in i fler sådana och få den där nya känslan i kroppen. Då hösten städar bort sommaren och förnyar världen med alla varma färgers prakt trots kylan den tar med sig. Fint det. Jag fyller för sjutton gubbar år snart. Nästan. Jag är ett oktoberbarn och en våg ända in i benmärgen. Femte oktober, lägg det på minnet. Det var en av de bästa dagarna på hela förra året. En helt fantastisk jävla dag.

Captured in you. Or not. But still captured.

Jag tror att jag var lite på krigsstigen igår.
Men det var jag inte. Först. Det var som att slungas tillbaka några månader i livet och jag valde att både vända blinda ögat och döva örat mot allting jag inte ville låtsas om. Kalla det verklighetsflykt om ni vill, men hade jag tittat ut genom de stora fönstren som dekorerar O'Learys ena långsida hade jag garanterat sett snö och slask utanför. Snö, slask, kyla, triangeldraman och ett hopp om någonting mer. Jag tror att det där hoppet har bitit sig fast i min kropp så hårt att det sitter fast där än idag, och kanske var det just det som gjorde det så lätt för mig att förvränga tidsbilden för kvällen. Men så var det iallafall och trots att jag och ensamheten gick hand i hand utan att bråka så var det inte bekvämt att vandra upp för den mörka backen ensam när natten tagit slut. Jag blev trotsig likt ett litet barn och vände mig om för att betrakta Söderhamns upplysta centrum med avsmak. Så mycket smärta och så mycket sorg för att lära sig hundratals läxor om sig själv och andra människor. Men så oerhört mycket glädje och fina minnen av att kunna falla i armarna på vänner man älskar och torka ilskna tårar med baksidan av handen. Lykke Li's Tonight började spelas i bakhuvudet där jag stod i backen och jag nynnade. You walk the surface of this town, the high heels above the ground and the high horses that we know, keep us safe until the night. Jag log lite för mig själv, triumferat, och klev rakt in på krigsstigen. Skrev ett illa valt Facebook-inlägg om att jag var glad att jag ville tillräckligt med livet för att ta mig härifrån, utan att vilja pika andra människor i hjärtat. Jag tog bort det när jag vaknade men jag står fortfarande för att jag tycker så och att det är det jag väljer för mig själv.
Jag är nitton år och jag är trött. Jag har en ung människas ambitioner men ibland känns det som jag har en gammal kvinnas själ. Som att händelser bara går på repeat och att jag redan vet att det inte kommer att ge mig mer än en större vilja att ta mig någonstans eller en större längtan efter allt jag inte kan få. Varför tänker du så mycket på allting? undrar människor och jag får mig ett litet törn i bröstet. Hur kan man inte analysera? tänker jag och undrar om de inte förstår att allting går hand i hand. Det är mycket som är oundvikligt när man väl tillåtit sig själv att känna. Som kvällar där allting förvandlas till allt som var med en enda skillnad. Inget av det finns kvar.

En bakfull Frida berättar en hemlighet


Vaknar med ett ryck av ingenting och flyger upp i sittande ställning. Skriker "Aj, aj, aj" och slår handen för pannan. Faller tillbaka ner bland kuddarna och svär. Illamåendet letar sig upp i halsen och jag andas djupt, gnussar ögonen och kniper sedan ihop dem hårt. "Förbannat" säger jag för mig själv och minns tillbaka till det söta vinet, mina fantastiska medmänniskor, dansen, spelen och hemligheterna. Det var en sjukt bra kväll igår och det får jag sota för idag. "Men det var värt det" försöker jag frenetiskt intala mig själv där jag ligger med täcket uppdraget till hakan och känner pulsen dunka i tinningen. Mobiltelefonen börjar pipa ilsket. Mamma påminner mig om verkligheten igen och jag gnäller som en liten hundvalp. Släpar mig ur sängen med långsamma rörelser och fyller ett glas vatten på toaletten. Sätter mig på det kalla golvet och fnissar lite för mig själv. Det är många kvällar, timmar och nätter man tillbringar i detta töcken och sedan vaknar upp och känner att kroppen vänt sig ut och in. Och alltid är det värt det och alltid har man känt sig bekymmerslös och fri. Jag går tillbaka till sängen igen och kryper in under täcket likt ett litet barn som leker kurragömma.
Om två timmar måste jag vara människa igen, för då kommer mamma och hämtar mig. Det vankas fotbollsträning, metning (jag har inget spö så jag funderar helt seriöst på att gå ut och hugga av en gren av en av björkarna utanför. Sedan lär vi väl ha någon tråd som fungerar och lite ståltråd så jag kan göra en krok. Ain't I smart or what?) och sedan är det fest. Igen. Vi ska slå klackarna i taket och dansa som galningar. Men först ska jag alltså överleva den här morgonen. Kan bli en utmaning. Ni verkar inte gilla att berätta för mig vad ni ska göra när jag frågar er, så jag avslöjar en hemlis istället: Snart kommer det upp en tävling där ni kan vinna ett signerat exemplar av Isabellas bok Egoboost! Berätta, hur mycket älskar ni mig nu?

Do you know. Do you know.

Höstens kyla letar sig in i mitt hjärtat och det fryser.
Ändå beger jag mig ut. Försöker hitta en kylig bris som ska få mina fjärilar i magen att virvla upp. Nu ligger de som fallna löv på botten av min mage och på botten av mitt hjärta. Glanstiden är förbi och färgen har ändrats. Fallet har kommit och vägen man måste jobba för är uppåt. Jorden kommer inte att dela på sig och sluka det som finns kvar och det kommer inte att växa vingar på skulderbladen om man inte bestämmer sig. Händer ingenting står man kvar i allting som var och människor går vidare. Du kan inte ta på dem. De virvlar förbi likt spöken i ett tidigare liv. Den tanken stör mig och mitt hjärta velar. Vill vissa stunder bara ge upp och ställa sig själv i viloläge. Släcka lampan, tända ett ljus, slå ner stjärten i soffan och dricka ett glas vin. Inte göra någonting av betydelse. Andra dagar gråter det blod för att det inte finns mer att åstadkomma. Det vill upp en nivå och det tär på mig. Velandet och viljan. Den starka passionen som pulserar i blodet non-stop. Det tär på mig att jag inte kan kontrollera mitt liv förrän den kalla höstdag då jag kommer få känna att jag lever igen. Då jag får ett besked som kommer att påminna mig själv igen vart jag vill och hur mycket jag är beredd att offra för att ta mig dit. Allt. Jag är beredd att offra allt. För grejen är... att här är allt inte speciellt mycket alls.
Jag har ingenting att förlora och för en snart nittonårig tjej är det nästan lite skrämmande. Nästan. Som ung ska man ha allt. Allt att förlora men jag har ingenting. Vänskapsbanden ligger uttänjda över Sveriges land och all kärlek är använd och förstörd. Det finns ingenting som håller mig kvar i trygghet eller i en rädsla att förlora det jag har. Det jag har är värdefullt och det är inlåst i hjärtat för all framtid och jag...
... jag har ingenting att förlora.
Jag vet bara inte vart jag ska börja hitta en betydelse. Därför ska jag dricka vin ikväll med mitt förflutna. Med mitt MP3. Mina fina människor.

FS & JC.



Du har känslorna kvar.


Jag har sådana där fjärilar i magen ni vet.
Som att det vore första skoldagen. När vibrationerna letar sig ut i varenda ynkla liten cell i kroppen och man är så nyfiken så att man nästan spricker. Jag ska besöka min gamla gymnasieskola idag. Mitt älskade medieprogram och hämta grejer, snacka skit och kika på de nya ettorna. Inte ens tre månader sedan jag tog studenten och nu påbörjar andra vägen dit. Tycker fortfarande det känns alldeles knasigt i hjärtat. Men alldeles fantastiskt också, för nu är vingarna redo att flyga och jag är fri. Fri att skapa mästerverk och förverkliga allting jag drömmer om. Och det är inte fy skam det heller.

Hade tråkigt. Orkade inte skriva. Klippte. Klistrade.


Jag ägnade eftermiddagen åt att skriva ett och annat kapitel på min bok. Tiden flög iväg och när jag vaknade ur min ordkoma så skrek kroppen av näringsbrist och jag var tvungen att svepa ett glas apelsinjoice och tugga i mig en smörgås fort som attan för att inte bli galen. Sedan fick jag ont i huvudet när jag upptäckte att torsdagar tydligen är veckans-sämsta-dag-hos-alla-kanaler och blev glad först när det blev Two and a half men på trean. Sedan blev det skit igen och jag började pilla i gamla magasin. Sa "åh vilken fin bild" och "nemän oj vilket bra citat" var och varannan minut och grabbade saxen. Fyllde en kartong drygt en halv centimeter i höjd av diverse urklipp och satte igång och lät fingrarna leka med limstiftet utan att tänka. Det blir som det blir, som man säger. Ibland känner jag mig störd. Men det kändes iallafall fint att det blev ganska färgglatt. Med diverse dödskallar, naturligtvis, men ändå.
Det blev glatt. Och jag brukar inte göra glada saker.

En massa svammel om dagens.

Det är strålande sol ute idag.
Ändå sitter jag här ihopkurad i min säng. Med benen i kors, täcket virat runt kroppen och med tekoppen mellan händerna. Tungan blir skinnflådd av det heta vattnet men jag kan inte vänta på värmen att sprida sig i kroppen. Jag fryser trots att jag är inomhus och trots att augusti bjuder på tjugo grader plus. Hör hur pappa klipper gräset utanför och letar fram den mörka Marabouchokladen ur goodiebagen som jag fick på Isabellas releasefest. Sjuttio procent kakao och med en smak av citron. Upptäcker hur munnen får en orgasm av att lägga en bit choklad på tungan och låta den smälta när det blandas med det varma teet.
Jag huttrar men njuter. Några timmar i havsblåst ute på en ö har gjort sitt. Fullt fokus hela tiden. En filminspelning för ett nytt program på TV8 och vi var där och bevakade. Agerade journalist och barnvakt på samma gång. Räddade ettåringen från att få en tallrik i huvudet med ena handen och miljöbeskrev med andra. Illa kvickt sprang parveln in bland kameramännen. "Bryt" hörde jag producenten ropa med ett leende och jag hämtade den lille mitt i scenen med rosor på kinderna. Och idag fick jag jobba med min kollega igen. Pontus. Han är äckligt bra på det han gör. Alla som förstår foto förstår också varför. Galet bra är han. Jag har saknat honom under sommaren.

Nu känner jag mig helt hjärndöd men jag ska vara duktig och ta tag i mailen, diverse jobb, era kommentarer (gud vad jag älskar dem. De gör min dag. Varje dag.) planera andra grejer och sedan ska jag köpa mig en almenacka. Bra va?

Skärgårdsjobb



Lay me down.

Första gången man är kär, när allting bara är nytt och sådär ljuvligt sött, ser man inte att det krävs ett enormt mod att ge sitt hjärta till någon. Att kupa händerna och varsamt lämna fram det utan några som helst tvivel och utan en önskan om att någonsin få tillbaka det. Det känns som det enda naturliga att göra och ditt liv kretsar kring det där behagliga du får uppleva när någon rör vid ditt hjärta. Du bygger upp hela världen kring det som att det vore livsnödvändigt. Inte konstigt alls. För det är det också. När du sedan står där och antingen behöver rycka tillbaka ditt hjärta ur någon annans skattkista eller får tillbaka det alldeles sprucket är det svårare att göra om samma procedur. Kärleken smakar inte längre bra på tungan. Den är besk och den svider. Den gör ont och du får för dig att du inte vill ha den. Men sanningen är den att du inte vågar. Du vill fortfarande ha kärlek men du vågar inte älska. Men naturligtvis kräver hjärtat det och du har ingen kontroll när du drunknar i ett par nya ögon som är sådär äckligt jävla fantastiska. Hjärtat väljer att känna och när du väl vågar älska igen vågar du inte älskas. Det svåraste blir inte längre att älska någon, utan att låta dem älska dig tillbaka. För att bli besatt av den där sötman och att få uppleva det där ljuvliga igen, gör dig svag. Tror du. Det gör världen ful när den går förlorad och alla vill vi ha en vacker plats att leva i. Att leva för. Och du är fortfarande för rädd för att förlora det igen. Kärlek och mod går hand i hand och de är de två svåraste tingen att förlora här i livet. Försvinner det ena, ja, då följer oftast det andra med rakt ner i fördärvet.


Och hur jävla frustrerande är inte det när man ligger där i fosterställning och inte orkar resa sig upp? Att alla viktiga delar i livet alltid ska kräva så långa vägar tillbaka till läkande efter lidande. Jag blir seriöst förbannad. Och jag blir förbannad på min kropp som sänder ut sömniga hormoner i min kropp först vid 02.00 varje dygn. Tji får jag för mina nattugglevanor som framkallar sådana här tankegångar. Jag har återfått mitt mod och min önskan att ge bort mitt hjärta i en liten ask utan lås för den delen. Fast det vet ni ju redan. Och nu väntar jag på Mr Right. Fast det vet ni ju också. En man med mörkt och ruffsigt hår. Som gör mig galen av lust. Som är lite otämjd och lite sårbar, men talangfull och säker på sig själv. Okej. Jag vet. Nu orkar ni inte höra om det mer. Jag har ju för sjuttsingen skrivit en halv roman om det här.


Så berätta för mig mina vänner, hur ser Mr eller Mrs Right ut för er?


Bara lukten gör mig svag

Det regnar idag.
Jag har hittat en underbar version av Kents utan dina andetag. Carolina Wallen Pérez gör den på ett alldeles utmärkt vis och jag har den på repeat. Stirrar ut genom ett fönster med trasiga persienner och ser regndropparna slå mot rutan. Konstaterar att det blåser. Annars skulle inte regndropparna nå min blanka fönsteryta som ligger en och en halv meter in under en avlång balkong. Stirrar ut mellan ögonfransar fulla av gårdagens smink. Ett reslutat av en ung journalist som däckade på en madrass bakom en soffa i Vasastan efter att ha suttit uppe till tidiga morgonen med en intervju. Håret är ruffsigt. Det ser ut som att jag lekt hela natten mellan lakanen men sanningen är att jag hade en orolig sömn. Att ha någonting att se fram emot är det som hållit mig igång. Tvingat bort tankarna på att framtiden är oviss.
Nu vet jag inte riktigt vart nästa punkt att hålla fast vid ligger. Funderar på att gå på BlogAwards. Funderar på att inte hoppa på någon utbildning alls i höst för att jobba röven av mig och åka till New York i mitten av oktober. Stanna tio dagar hos Sofia utan dåligt samvete över en utbildning jag betalar för. Åka hem, jobba någon vecka till och sedan besöka Stina i London när England rustar för jul. Kommer på mig själv med att trivas med tanken att ingenting är bestämt där jag sitter med täcket virat kring kroppen och stirrar ut genom fönstret. Samtidigt ekar hjärtat lite tomt när jag läser om eleverna som börjat gymnasiet idag. Det var inte ens tre månader sedan jag tog studenten och nu påbörjar andra resan dit. Gymnasiet var en fantastisk tid. Men som med allting annat upptäcker man dess värde när det redan är förbi, avklarat eller gått förlorat. Jag suckar och hjärtat skriker att det vill till Stockholm och Södertörn. Min klocka har stannat, under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi, inuti är du fjärderlätt och vit. Carolinas stämma letar sig in i öronen. Jag andas in och håller kvar andetaget extra länge i lugorna.
Sliter blicken från fönstret och ser de två ynka inköpen från Stockholm ligga högst upp på den blå trunken. Glider ner från sängen och rör vid det kalla tyget. Silver. Leopardmönstret är svart men transparent. Tvåhundrafemtio kronor och jag älskade det. Rör vid skorna som fick mig att gå barfota på Stureplan. Hellre det än att stappla fram, tänkte jag när jag gick från Isabellas releasefest. En krona under trehundra och jag blev plötsligt över en och sjuttio. Det regnar fortfarande när jag kliver ut genom dörren. Men som ni vet så älskar jag regnet. För vill man ha en regnbåge, då måste man stå ut med regnet. Och en regnbåge vill jag ha. Knäpper några bilder och hoppas att ni inte ser att mascaran bildat mörka skuggor under mina ögon. Orkar inte le. Går in. Nu ska jag skriva på min bok. Det är en bra dag för det idag.

Where I belong is there.

Jag vill inte åka hem. För här kan jag andas igen.
Jag har pratat om att få andas ny luft eller andras andetag. Andas någonting som ger en kick. Jag har kvävts av rutiner som inte ändras. Samma blickar som smeker ansiktet och bränner på näthinnan. Samma människor som smakar exakt lika för varje gång. Samma samtalsämnen och samma vyer. Inget utvidgat och ingen som orkar göra revolt. De äldre har hittat sitt. Trivs med tryggheten att ha allting under kontroll. Den yngre generationen finner sig i och accepterar att en yta inte kan erbjuda mer. När jag var i den åldern var jag okontrollerad och otämjd. Någonstans är jag det fortfarande, på exakt samma trotsiga sätt, men här blir jag lugn. När pulsen utanför är värre än den som bultar i mitt bröst så blir jag lugn. Det finns någonting där ute för mig att ta del utav. Och jag kan andas igen. In och ut. Känna luften fylla lungorna och vara medveten om det. Om det och om att livet kan bli så mycket mer. Innehålla så mycket mer. Bara man vill det. Åtrår det. Eftertraktar det. Det finns där och jag vill ha det. Och jag vill ha det nu. Vi försöker alla hitta färgklickar i en svartvita värld. Det här är min. Drömmen om någonting mer. Det gör, i sig, trots att jag längtar bort och känner mig kvävd, att platsen jag är på nu... känns helt okej.
Men någonstans har vi alla en önskebild av att skina mer än alla andra. Det är inte egoistiskt på det plan att vi missunnar andra lycka och framgång, vi vill bara nå dit hjärtat får ro och fram till någonting som ger en dos lycka rakt in i kroppen. Andra tycker att det är fult att önska sig mer. Att vilja klättra uppåt och känna att man inte hör hemma där man är. Och att våga stå för det. Det är fult. För att det skapar ett litet agg i själen hos dem som inte önskar sig högre. Det i sig är lika fult tillbaka. Det finns mycket som svärtar ner allt vackert, vitt och rent vi kan ta del av här i livet och jag är beredd att bana min egen väg utan det. Mot en rening och mot en plats där jag kan andas. För min egen skull. Jag vill hit. Till Stockholm. Till framgång och till ord. Ord som skapar reaktioner.
Vad drömmer ni om?

Releasefesten för Egoboost


Mina fötter är svarta efter att ha vandrat barfota på Stureplan.
Nu kommer ni bli ledsna på mig för jag har inget smutsigt skvaller eller en drös bilder där jag poserar med mer eller mindre kända ordbajsare. Jag hejade på Isabella när jag gick in. Skakade hand och bländades av hennes fantastiska leende som skapar små gulliga äppelkinder som man bara vill nypa i. Såg Tyra, såg Paulina, såg Cimon (honom hade jag kunde dödat för att få snacka skit med. Dock inte på en releasefest med etthundranittionio andra människor på en svettig och liten yta, utan i en dunkel hörna med ett glas vin och fötterna på bordet.) såg Emelie Ohlsson, såg Annie, såg Bellas boy Nils och snackade med (eller störde. Det är en tolkningsfråga) Egoina (som presenterade sig med sitt riktiga namn.) och det var väl typ det. Satt tillbakalutad i en soffa med fötter som värkte av dagens bästa inköp, ett par riktigt snygga killerheels och jäste när Isabella blev intervjuad av Anette Kullenberg och sörplade på en päroncider.
Allting var väldigt propert, elegant och trevligt. Tjejer hade höga klackar och fina klänningar. Killarna hade håret ruffsat på ett stilfullt sätt och alla minglade runt med medvetna rörelser och med drickat i hand. De flesta kände varandra. Genom Stockholms stad, genom bloggandet eller genom bekantskapskretsar. De log och konverserade. Vissa slickade varandra med blickarna, med ett leende som sa mer än vad som kom ut genom munnen. Det är fascinerande att slå ihop tvåhundra människor på ett litet ställe. Tvåhundra personer som alla är där av olika anledningar och som alla är där med olika avsikter. Bloggare, press, läsare och mer eller mindre kända människor. Jag beundrar Bella för energin hon utstrålar. Energin av att hon bara vill vara sig själv, utan att sätta sig på någon annan, men inte heller med avsikt att kliva undan om någon skulle försöka plöja hennes körfält. Och den här kvällen var hon så fantastiskt vacker i en bedårande klänning och med blonda lockar vilandes på höger axel. Med mjuka rörelser och ett stort leende. Ingen stress och ingen press. Bara Isabella för att hon inte vill vara någon annan. Och aldrig har viljat vara det heller.
Och nu ska vi göra Cupcakesmuffins. Det låg ett sådan paket i goodiebagen och nu ska vi i släkten Söderlund luta oss tillbaka här i soffan i Vasastan och titta på fotboll. Fortfarande festsminkad men med bekvämare kläder - och med kladdiga chokladmuffins. Nu kanske ni funderar på vad som låg mer i denna egoboostade blå tygpåse? Okej. Here we go. Muffinspaket, VeckoRevyn, boken Egoboost, armband, någon rosa grej som fungerar som lyse, mascara, läppglans, peanutbar, Marabou-kaka, en kölapp för att få förhandssmaka en ny Marabou-choklad och något mer. Lite större grejer och lite mindre grejer och jag ska ägna några timmar åt att läsa Isabellas bok. Ordperfektionisten vilar aldrig.
Puss och kram på er. Nu ska jag socialisera med min släkt.

I wanna hear my sound

Sist jag var i Stockholm var det maj.
Jag gick en visning för Glitzy på White Room och dansade till halv fem på morgonen med nyfunnen vänskap. Torsdag till lördag och jag älskade att jag kunde strosa runt ensam på gatorna och bara njuta av våren när den är som bäst och livet när det känns som mest konkret. Imorgon bitti åker jag igen. Med min pappa och med min lillasyster och vad vi ska göra de två nätter som vi spenderar där, mer än att jag och syster ska gå på releasefesten för Egoboost imorgonkväll, vet jag inte riktigt. Vi ska nog bara äta god mat och njuta av att vi är någon annanstans. Jag älskar att vara någon annanstans än där jag är nu. I en liten kuststad som jag bott i hela mitt liv, med drömmar och ambitioner som alltid varit på ett helt annat ställe.

Nä. Jag behöver andas lite ny luft. De här två nätterna i huvudstaden kommer att göra mig gott och jag kommer att ha separationsångest när jag ska tillbaka hem igen. Uppdateringen imorgon kommer att vara låg fram till vi ska iväg på kvällen. Sedan berättar jag naturligtvis allt när jag kommer hem från festen. All the dirty secrets. (Nu känns det dock inte som att det kommer att bli några, men man vet aldrig med ett större gäng bloggare och läsare på samma ställe) Så fram tills vi hörs igen imorgon, puss och kram. Ni är så himla fina!

I do remember. Together we don't.

Bakfyllan har lagt sig som ett töcken i min kropp och jag är så trött att armar och fingrar reagerar flera sekunder efter att hjärnan bestämt sig för att göra någonting. Flashbacks från natten avlöser varandra och jag skakar på huvudet åt mina spontana handlingar som avlöser varandra likt skott ur en kulspruta när jag är på det humöret. Jag ringde till en kille på Cypern. Jag pussades med människor bara för att det föll mig in. Jag nöp andra i rumpan. Jag beställde en drink för hundra kronor och blev lycklig när jag såg hur bartendern fifflade med smaksatta spritsorter i mitt glas. Jag dansade. Jag skrattade. Jag log.
Natten som var hade nog ingen kunnat stampa ner mig i marken. Hur hårt de än försökt dunka ner mig i asfalten med sina converse eller stappliga klackar så hade jag stått upp likt en flicka med en kropp av stål. Jag var upp och svävade bland mina egna små blåa moln och jag viftade bort allting som kunde rasera min lilla drömvärld. Huden var som en sköld och alla jobbiga känslor som får det att knyta sig i magen studsade bara av när de nådde fram. Försvann. Poff. Borta. Jag var oövervinnlig och blodet pulserade friskt. Kidnappat av alkoholens behagliga rus men det pulserade. Jag levde och jag kände. Kärlek får oss att hålla fast vid saker vi inte borde, och vilka är vi att veta bättre, men natten som var, den var så fri. Så fri från smärtsamma ögonblick och ett förflutet som gör sig påmint. Så fri från ågest över framtid och så fri från allting destruktivt och smutsigt. Allting hade en större mening och den där kvällen var bara ett stopp på vägen. "Jag ska dit" tänkte jag och tittade upp mot ett kolsvart himlavalv som gömde stjärnornas elegans i sitt mörker. "Livet är mitt. Jag tänker inte låta det mördas och torteras av människor som inte vet bättre" tänkte jag, fortfarande med blicken riktad mot skyn.
Och nu hittade jag den här bilden i min inspirationsmapp på datorn. Hur fin? Den är så klockren. Precis just nu, kvart över sex den femtonde augusti tvåtusentio, är den perfektion och den sista lilla bit som gör pusslet komplett. För det var så det var. Så det är. De tittar mig knappt i ögonen, de med händer som varit de bästa jag visste att hålla men som nu bara är redskap i en saga som gör ont. De tittar mig knappt i ögonen men jag ser dem inte heller. De är bara minnen. Inte levande och inte bortglömda. Inte obetydliga men inte heller med en betydelse. De är bara minnen. Och jag är någon annanstans. I ett nytt minne. Som de inte är en del utav.

Oh my fucking god.

"Jag är väl härdad" sa jag till min mamma när hon undrade om jag verkligen skulle orka kliva upp och spela en träningsmatch i innebandy dagen efter en vinflaska med serietidningstryck på framsidan och dans på den lokala krogen. Idag känner jag mer eller mindre att det var ett skämt. Mina händer darrar när jag ska försöka pressa ner tangenterna, blicken blir suddig när jag ska försöka fokusera på skärmen, huvudet dunkar och jag har ett lätt illamående som sitter fast i halsen. Resorben smakar som en drink utan kolsyra och det vänder sig därför lite upp och ner i magen när jag håller för näsan och försöker svälja ner det. Men vad gör man? Jag är bara ung en gång och jag hade så himla roligt bland alla mina vänner igår kväll och under natten att jag helt enkelt får ta att jag kommer att ha det sjukt jobbigt i sextio minuter i en varm sporthall.

Om inte annat har jag lagt hoppet till att den här hallonsmakande vätskeersättningen och nektarinen jag så frustrerat försöker pressa i mig gör underverk. Jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet och blev berusad på några cider och vaknade upp dagen efter utan några som helst biverkningar. Jag luktade knappt illa. Tusan att man ska behöva bli äldre. Studentveckor, festivaler och artonårsdagar gör en tydligen inte härdad. Levern skjuter bara allt mer och mer bakut. Men vet ni vad? Det skiter man väl i, som jag och mina vänner skulle ha sagt med en avfärdande gest och med en iver efter ännu mer galenskaper. Det skiter man väl i och nu, nu måste jag försöka rycka upp mig här. Tills jag kommer hem, berätta för mig vad ni gjorde igår kväll!

Kräftskiva i nytt linne från Topshop

Nu ska jag iväg på en kräftskiva... utan kräftor. Jag är nitton år gammal men tillräckligt omogen för att lyckas köra kontot i kris på krogen förra helgen, så pappa har tagit mina pengar för att jag ska lära mig något utav det. Det betyder att jag måste gå på kräftskiva utan kräftor idag. Men vad gör det.
Jag har ju en vinflaska.

Öppnade mailen. Det börjar närma sig.


Min lillasyster ska följa med som min plus one och jag har aldrig sett en mer hispig och nervös kvinna i mitt liv. Hon började snacka goja och stamma redan en vecka innan då jag frågade om hon ville följa med mig. Nu är det bara två dagar kvar. Jag vill se hennes nerver på måndag morgon när vi sätter oss i bilen mot älskade Stockholm. Jag är rädd för att jag kommer att få släpa henne till festen, men jag förstår henne. Mina nerver är lite härdade efter tre år i journalistyrket med diverse kändismöten och efterfester,  men om de inte vore det hade jag säkert varit så äckligt nervös att tarmarna suttit i halsen. Nu ska jag i och för sig inte säga aldrig såhär två dagar innan. Vi får helt enkelt se på måndag. Vilket som kommer det nog att bli himla roligt.
Jag vet att det är många utav er som även läser Isabellas blogg (jag menar, majoriteten av alla tjejer i Sverige läser den ju) så jag tänkte höra om det är någon annan som fått en inbjudan? Vore sjukt kul att ses där isåfall. Så kan vi vara lite nervösa tillsammans om nerverna spelar oss ett spratt.

Hi, I'm you.

Ett enkelt vitt kuvert med Frida Söderlund i blått bläck på framsidan. Det är min egen handstil och jag förundras. Vad är det här? tänker jag och slår mig ner på sängkanten. Lirkar upp det så klumpigt att den lilla fastklistrade fliken blir alldeles knölig och drar sedan ut en bunt med ihopvikna A4-papper ur det lilla kuvertet. Daterat tjugofemte april 2007. Jag börjar läsa och förstår allt eftersom vilken skatt det är jag hittat under all bråte i min översta byrålåda. Ett brev till mig själv, från mig själv. Ett brev från årsmodell 07 av fröken Söderlund. Niondeklassare och hjärtekrossare. Förvirrad men bestämd. Ett brev som hon inte ville skulle öppnas förrän tre år senare. "Jag antar att nu när jag läser det här så är jag arton, nitton år gammal och har äntligen tagit studenten. Eller?" Jag flinar tårögt åt att det blev som jag ville. Tre år senare hittar jag det, efter att ha glömt bort det totalt och ser att jag fick mycket av det jag önskade den gången jag plitade ner allting med röd penna år 2007. Jag fick den man och den kärlek som jag så hårt eftersträvade och jag fick de betyg jag ville ha. Brevet skvallrar om drömmar jag glömt och om saker jag ville då. Vissa som jag inte alls vill nu. Jag skakar flinande på huvudet när jag viker ihop brevet igen och ska precis till att lägga ner det i kuvertet igen när jag skymtar en pappersbit på botten av det. Jag rynkar pannan och tar upp det med två fingrar. Vecklar ut det och läser. Så sätter sig hjärtat i halsgropen och ögonen tåras.

"Frida. Nu hoppas jag verkligen att du vågat göra det du velat göra och kämpat dig igenom allt. Jag hoppas att du gjort mig stolt." Mitt hjärta dunkar och jag vill skriva tillbaka till den där femtonåriga versionen av mig att jag kämpat. Att jag kämpat så hårt att hjärtat blivit alldeles sprucket men starkt av alla erfarenheter. Och jag vill berätta för henne att jag nådde en större framgång än jag någonsin kunnat önska mig vid den här åldern. Och att livet, det är svårt ibland. Men att det är värt det. Det är värt det och att jag blev en helt okej person till slut. Och med ett P.S vill jag lägga till att den där spröda lilla sportfånen i baggeyjenas och mahognyfärgat hår någonstans skulle vara stolt över den jag är idag. Att livet, det blev egentligen ganska bra. Trots allt.

UTESERVERING JAJEMEN.


Hemmafru i lackleggins

Jag har egentligen inga som helst färdigheter i köket. I och för sig så har jag egentligen inga färdigheter alls som har med jag-är-en-vuxen-kvinna att göra. Allting som anses vara kvinnligt ur ett alldeles knasigt stenåldersperspektiv har jag fått helt om bakfoten. Men om det är någonting jag är lite haj på så är det att baka. Jag vet hur man gör smeten porös och jag kan göra det viktigaste. (Alltså kladdkaka, muffins, bullar och jordgubbstårta.) Det är fan i mig simpelt att mixa smetar och klicka i små klumpar i formar. Jag spelade Eminem på högsta volym och gjorde rap-moves med elvispen i högsta hugg och det hela resulterade i några alldeles fantastiska chokladmuffins. Några hade letat sig ut över halva plåten, men äsch, det var ju inte hela världen.

Nu är ju grejen att jag inte vet vad jag ska göra med de här muffinsen längre. Tanken var att jag och två vänner skulle ha picknick i en park i centrum men nu har solen ersatts av en rå dimma. Så nu låter det istället som att vi ska slå oss ner på en uteservering och jag tror inte man får ha med sig matsäck i form av muffins på en restaurang. Eller vad tror ni?

I looked my demons in the eyes.

- Livet är för kort. Jag har inte tid att gå runt och vara olycklig och må dåligt över andra människor. Men jag behöver komma härifrån.
Söderhamns centrum låg tyst och mörkt. Gatlyktorna kämpade med att lysa upp de asfalterade vägarna. Vägarna som fallit i skugga när solen sagt sitt för dagen och sakta seglat ner bakom trädtoppar med allt glesare trädkronor. Löven faller när ingen ser och hösten är på väg. Jag har också sagt mitt. I Söderhamn har jag sagt mitt och jag längtar efter den dag då jag sitter flera, flera mil bort och känner ett uns av saknad i bröstet. Ett litet uns av saknad och jag tänker suga i mig känslan likt en uttorkad blomma. Sedan ska jag njuta av den. Njuta av saknaden efter något hjärtat så hårt avfärdat i jakten på någonting mer.
För nu vill jag andas ny luft och låta andra människor banka på bröstet i jakt på att få komma in. Och jag vill andas andra människors andetag. Människor jag inte känner nu men som jag kommer att känna sen och jag vill banka på deras bröst tillbaka. Komma in i annan värme och möta utmaningar som kommer att rycka fjädrar av mina vingar men som också kommer att lära mig flyga genom varje storm. Rida ut dem och hitta den där sanna lyckan i att finnas till för att livet bara är sådär fullkomligt, vackert och fantastiskt som bara det kan vara. Man är tonåring har har upplevt allting för första gången och nu är man är redo igen. Såren är omplåstrade och startbanan vid fötterna. Det finns ingenting som håller en tillbaka. Hjärtat skriker efter kickar som gör att glädjen vinner kampen över all världens ondska och smärta och vi letar dem. Letar dem i alla hörn och när vi hittar dem... då finns inget annat. Då vill vi missbruka livet likt heroin. Rakt in i blodet. Rakt in i hjärtat. För att vi kan, för att vi vill och för att vi vågar.

Jag älskar att vi människor har förmågan att läka men jag hatar all smutsig smärta som gror till ett hat i bröstet på oss. Ett hat till det liv vi så friskt älskar de stunder vi får leva utan taggar i hjärtat. Jag älskar att vi behöver göra val men jag hatar de konsekvenser som bringar små tomrum i själen. Jag älskar livet men jag hatar att det ska vara så vårt att växa upp. Livet är en skola och jag lär mig. Ni lär er. Varje dag. Och till slut lär vi oss att definera lycka för oss själva, trots all smärta som andra människor har orsakat oss.

FREEDOM by Topshop


My colours will burn

Pressar ner mellanslagsknappen med pekfingret och bokstavligen flyger baklänges i sängen när The Veronicas rockiga stämma dundrar rakt in i huvudet på mig. "Aj, aj, aj" säger jag upprepande för mig själv med händerna för öronen och närmar mig datorn sakta för att sänka volymen. Jag känner mig bakfull fast jag inte är det. Kanske blev jag full på intensiteten och mina vänner alkoholdoftande andedräkter igår, jag vet inte. Vi var alltså på en krog i grannstaden och dansade. Jag har inte varit nykter där sedan jag var tretton år och gick på något som kallades "fjortistranan". Tranan är namnet på stället och fjortis, antagligen, en benämning på oss som var där då. Men vid nästan nitton års ålder kom det igen och jag höll först på att krypa ur skinnet. Visste inte riktigt hur man umgick med människor som hade no limits och som förväntade sig att jag skulle fortsätta deras knäppa konversationer när de tystnade efter diverse utläggningar. Men efter en timme släppte det och jag dansade tills jag blev alldeles svettig och tills rösten lät alldels rökig av all heshet.

Sedan, vid halv fyra på natten, tankade jag bilen för första gången alldeles ensam. Jag stod som ett fån framför den höga bensinpumpen och trummade på tanklocket med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen ett bra tag. Det slutade med att jag behövde ringa och väcka pappa bara för att fråga vilken bensin som skulle i bilen. Skam när man haft körkort nästan ett år. Nu är jag vaken och redo att ta tag i dagens måsten. Städning, bebispussar, promenad och träning. Jag ser förjävlig ut. På riktigt. Håret är stripigt och äckligt, ansiktet ser härdat och gammalt ut och jag har både värmeutslag och ingen kontroll på kroppen. Men det får vara så idag.

With tired minds and tired souls, we slept.

Klockan är över fyra på morgonen och jag får bestämma själv om det är onsdag eller torsdag. För har man inte stängt sina små speglar till själen och somnat med ro i kroppen så är gårdagen fortfarande idag fast så inte är fallet. Jag är så sjukt trött nu, efter en natt på dansgolvet och bilkörande i timmar, att jag både hoppas och tror att jag kommer att få en problemfri sömn inatt. Men får jag inte det så vet jag vart jag ska vända mig. Tack så hemskt mycket för tipsen, ni är helt fucking underbara ni. Nu tänker jag klä av mig naken och somna med sminket på, i en nybäddad säng med rena, fina och vita lakan.

Förresten, jag ber om ursäkt för att jag inte berättat för er vart jag varit eller vad jag gjort, men jag tror att jag behövde en dag där jag bara var med vänner, pussade grodor i jakten på en prins vid sidan av fotbollsplaner och spontankörde till grannstaden för att dansa i neon. Vi behöver alla sådana dagar ibland och tills vi ses igen, senare idag, så godmorgon... och godnatt.

How did we get here?

Ni går bredvid varandra med händerna längst sidorna av kroppen. De följer med i rörelsemönstret framåt och det är så medvetet så medvetet att de bara är centimeter ifrån varandra. Vibrationerna gör luften svår att andas, hjärtat dunkar hårt i bröstet och andetagen blir grötigare. När hans fingertoppar snuddar vid dina ger det en stöt rakt in i hjärtat och plötsligt är du mer levande än någonsin. Det finns ingenting annat. Ingenting annat som når dit och när ni tar varandras händer så lägger sig vart enda litet ben i de mjuka händerna tillrätta bredvid varandra. Som att det alltid varit meningen att ni två ska hålla varandras händer i tid och otid. Matchningen är felfri. Varje linje och varje liten detalj hör ihop och ni undrar hur det kommer sig. Hur det kommer sig att ni ser världen hand i hand och hur det kommer sig att ni föll. Att ni föll så hårt för varandra att det enda som skulle kunna plocka upp er igen är händerna som är som gjorda för att användas mot, för och på varandra.
Ni undrar.

Jag kan inte sova om nätterna. Jag kan inte och det känns som att jag vrider och vänder på mig i en evighet. Det kliar i kroppen trots att huvudet är helt utmattad och kroppen värker efter träningar eller matcher. Det är varmt, täcket är inte längre mjukt och luddigt utan bara obekvämt och den digitala klockan på tv-boxen stressar mig och jag blir för trött för att ens somna. Jag får ingen ro och när jag vaknar är jag fortfarande helt slut. Har ni något mirakeltips på god sömn så tar jag emot det med öppna armar.

The love of a lifetime

Jag undrade om de fann trygghet i varandra.
De två tjejerna som passerade bakom fotbollsmålet såg ut som avbilder av varandra, men ansiktena skilde sig åt. Den ena hade större ögon och den andra bredare mun, men annars var det samma längd och samma kroppsstorlek. Håret var mörkt, rakt och uttryckslöst. Säkert och enkelt. Tröjorna var likadana. Stora och vita från Gina Tricot. Highschool inspirerade med ett stort svart H på framsidan och jeanslegginsen var mörka. Inga utstickande detaljer men mascarafyllda ögonfransar och en flackande blick. En hand som ständigt drog upp de stora tröjorna över munnen och det var unga. Blott tretton eller fjorton år gamla och jag undrade om det var deras sätt att visa att det var dem mot världen. Föll de så föll de tillsammans. Blev deras kläder hånflinade åt så blev de det tillsammans. Blev de ogillade så blev de det tillsammans. Jag förväntade mig nästan att de skulle ta varandras händer, som ett bevis för att den nästan var kära i sin vänskap. Att världen inte betydde någonting utan den och att de fann trygghet att möta den och människorna i den i varandra. Som att de var ett. I allt. Utåt, inåt, uppåt och neråt. De var de två och ingen i hela vida världen skulle behöva undgå det.
När jag var tretton eller fjorton var vänskap också allt. Jag andades och jag levde för mina vänner. Utan dem hade jag varit ett tomt skal utan några som helst riktlinjer i livet och jag hade varit helt borttappad i frågan vem jag egentligen är. Men jag ville aldrig vara lika dem. Jag ville vara min egen person och ett med mig själv fast jag inte var hel utan dem. Jag ville bana mina egna vägar, köpa mina egna kläder och ha mina egna åsikter men jag ville ha dem där så att de kunde ta emot mig när jag blev rädd. När jag föll och skrubbade knäna eller när jag blev avfärdad för att jag helt enkelt försökte vara den jag trodde mig vara. Och de fanns alltid där och även om jag ibland måste påminna mig själv hur mycket jag älskar dem så är de det mest ovärderliga jag har.
För när man blir äldre blir andra aspekter i livet så mycket tydligare. Kärlek går på djupet och man tror att allting annat blir mindre betydelsefullt för att man får en romantiserad bild av verkligheten och hjärtat fladdrar iväg till stjärnorna. Saker runt omkring blir viktigare ju fler ljus vi får på tårtan och det både krävs och förväntas mer av oss själva som personer. Men vänskap är det som håller oss uppe när allting går förlorat. Det är vi och vännerna mot världen. Och någonstans har det alltid varit så. Hur ofta vi än glömmer det eller hur tydligt, eller otydligt, vi än låter det visas utåt. Jag andas och jag lever fortfarande för dem. Mina fina, fina vänner. Utan dem är jag ingenting.

Write til your fingers bleed, girl.

En kopp grönt te för att lugna oron och stressen i kroppen. Två buntar intervjuanteckningar vid sidan av varsitt lår, stjärten nedslagen på sängkanten och en mage som skriker av hunger. Datorn i höjd med bröstet och musik på högsta volym. Kröker fingrarna som en gammal tant och ser om de är med på noterna. Det är de. Nu blir det skriva av och snabbt som sjuttsingen måste det gå. Deadline om någon timme. Det är jag, Microsoft word och Photoshop denna eftermiddag, så för att förhindra att jag driver mig själv i någon form av ordkoma eller till vansinne, vad gör ni idag?

Patience is not my style.

Jag skulle behöva en semester med mina bästa vänner. Borra ner fötterna i glödhet sand och dra kallsupar i vatten som framkallar kräkreflexer men som ändå är så underbart klarblått och vackert. I solstolar ska vi ligga och snacka skit, dricka cider och känna en varm sommarbris försöka lyfta det blöta håret som klibbat fast på våra axlar. Sedan när solen börjat gå ner och återspeglas på vattenytan så nära att man tror att havet ska sluka den ska vi dricka drinkar i regnbågens alla färger och tungkyssas med pojkar vi inte känner. Precis i vattenbrynet ska vi lägga oss och känna vågorna svepa upp över knäna, men inte längre än så. Klänningarna ska hållas torra och pojkarna ska lägga armarna om våra axlar och luta oss tillbaka ner i sanden. Där ska vi ligga och betrakta ett kolsvart himlavalv som är sådär svart som det bara kan bli i länder där det är varmt hela natten. Och när skratten övergår till små fnissningar ska vi hålla varsin pojk i handen, svinga skorna i den andra och andas in en luft som känns alldeles, alldeles bekymmerslös. Sedan ska vi ramla ihop på hög bland kritvita lakan och vakna till en morgondag med ett leende. Ett leende som aldrig ger med sig.

Men det finns ingen tid till semester, drinkar och tungkyssar. Det finns ingen tid när framtiden väljer att knacka på dörren och en höst bestående av nya utmaningar väntar med piska i hand. Men för fröken Söderlund är allting ovisst och hon hatar att tappa kontrollen. Hatar det så mycket att hon bara vill fly för att känna att hon kommer någonstans. Hon vill vakna varje morgon med en bekräftelse av framgång och kärlek, vara omtyckt av människor runt omkring och ha en vardag som är spännande och underbar varje timme av dygnet. En vardag att andas i. Jag har bråttom. Jag kan inte vänta på livet. Jag är för tidigt född med en och en halv månad, klart som fan jag har bråttom fortfarande. Just nu dunkar huvudet i vaket tillstånd och ingenting känns riktigt okej. Inte riktigt rätt och inte riktigt bra. Men det kanske blir bra imorgon igen. Kanske. Kanske är det spännande med.

Meet me halfway

- Jag hoppas att jag inte förstör teet med den här nu.
Jag sliter loss tråden från den lilla teförpackningen i papp och sänker ner örterna i den blå koppen. Den orangea färgen sprider sig i cirkelmönster på ytan och jag vevar runt i vattnet med en sked som är alldeles för stor. I nästan tvåtusen år har människor druckit te och jag förundras över hur lite små detaljer förändras. Människor begär fortfarande samma saker och känner fortfarande samma känslor. Det är bara vad som orsakar dem som ändras och det är vårt eget fel. Min bästa vän sitter mitt emot med en stor kopp choklad i händerna. Vi hinner bara ta några få klunkar innan vi tar vid där vi slutade sist vi sågs ordentligt. I juni. Jag spyr ur mig allting som legat och grott i bröstet. Som tryckt så hårt att det känts som jag haft blåmärken på insidan och jag berättar alla tankar jag haft. Om hur jag blir rädd för mig själv ibland när jag blir sådär känslomässigt avtrubbad att jag inte ser och inte hör varningssignalerna. Hur jag är stolt över mig själv för vad jag åstadkommer men att jag är ledsen över att det just nu inte tar mig någonstans. Att jag står i en återvändsgränd och inte riktigt vet hur jag ska ta mig vidare. Jag berättar om hur mina drömmar om nätterna gör att jag vaknar och känner hur kroppen är i uppror. Helt utpumpad och skakig. Hon berättar om sina. De är lika varandra. Vi sitter i hörnet på ett café som vimlar av mammor med barn. Som alltid. Men det är mysigt och det känns privat, teet är billigt och när jag ska berätta om saker som bara rör henne och mig behöver jag inte sänka rösten mer än nödvändigt.

När vi pratat klart har huvudvärken återvänt och jag känner mig snurrig och matt. Men i bröstet är tyngden lättare och vi går in på bokhandeln och bläddrar i böcker. Vi älskar det båda två och hon är så fin, så fin min Isabelle. Vi delar så mycket och är lika fastän så olika. Efter en tur i butikerna åkte vi hem var för sig och det är dags för mig att ta tag i ett reportage. Är det något speciellt ni vill att jag ska skriva om senare ikväll, när jag är som mest kreativ och sugen på att skriva? Tell me.

(Och till dig som ville att jag skulle skriva om lite bilder och så, jag håller på att jobba på det. Ska visa er bilder som jag älskar i ett inlägg någon dag framöver.)

Today the rain poures down again.

Jag vaknar upp med ett ryck och häver mig upp ur de mönstrade lakanen så snabbt att det snurrar i huvudet. Sedan lägger jag det lite lätt på sne, med handen mot tinningen och förbannar mitt undermedvetna som spelar ett spratt med mig om nätterna. Som får mig att inte glömma det jag så länge önskade men aldrig fick, och som lämnade mig tomhänt och med ett hjärta som kved. Om dagarna har jag lärt mig kontrollera det. Accepterat verkligheten och fokuserat på annat. Men om nätterna när kontrollen inte längre är min så påminner mitt undermedvetna mig om vad jag egentligen vill men inte kan få. Om allt jag vill men inte kan få. I ett kök lägger han handen om min midja och kinden mot mitt hår, pressar sin kropp mot min och när han försvinner är det som att han lämnat brännmärken på min kropp och det svider. Det svider och det river och jag sätter mig på golvet med ett snyftande och försöker badda såren med en kall trasa. När jag vaknar flyttar jag på täcket och tittar ner på min hud som fångar upp ljuset från den trasiga persiennen. Inga sår. Men saknaden är levande i mitt hjärta igen och jag låter mig själv falla bakåt och drar täcket över huvudet när jag landar med överkroppen på madrassen med en svag duns. Förbannat, tänker jag och drar ett djupt men sprucket andetag.

Kliver upp ur värmen mellan tygerna och går upp för trappan i bara trosor. Häller upp ett glas apelsinjouice och sväljer ner en ipren för huvudvärken. Hoppas att den ska jaga bort nattens demoner ur mitt huvud. Tvingar ner en smörgås och klär på mig för att skriva ner några snabba intervjufrågor. Får ett sms att intervjun är inställd. Suckar men tidigareflyttar tepimplingen med min bästa vän på ett café i staden. Sedan ska jag köpa Blondinbellas bok. Jag är ju inbjuden till hennes releasefest den sextonde i Stockholm. Om jag inte berättat det.

Det är den förbjudna frukten som är den godaste.

Det ligger som ett pockande begär i kroppen.
Musklerna spänner sig men du känner dig ledlös och knäna ger vika. I hans ögon pulserar en outtalad fråga. Det brinner i bröstet och lusten sprider sig ut i cellerna. Ni vill men ni får egentligen inte. Det finns inga rätt, det finns bara fel och kliver man över gränsen går det inte att gå tillbaka. Men ni vill utforska varandra. Ni vill röra vid varandra och ni vill låta fingrarna löpa över huden så att håret reser sig bak i svanken av den beröring som ni begär mer än allt annat. Du är medveten om varje rörelse han gör. Hur han fuktar läpparna med tungspetsen. Kvickt. Som att det aldrig har hänt när han lämnar läpparna särade i en gäckande leende. Ni vill kasta er över varandra men ni får inte. Ändå hamnar ni bredvid varandra. Det är som att ni har ett osynligt gummiband som sammanlänkar era kroppar och gör att ni följer varandras rörelser.
Han är inte din och du är inte hans. Men det spelar ingen roll. Inte då. Inte när hans hand sakta letar sig in under din tröja och leker över din varma hud. Det är diskret och osynligt. Men om någon hade tittat i era ögon skulle de se begäret som är nära att explodera i era kroppar. Du kan inte fokusera. Inte på vad som händer runt omkring eller på vad som sägs. Hans beröring fyller vart enda utrymme i dina sinnen och du får bomull i öronen. Det är förbjudet men det gör det så magiskt. Så mycket mer eggande och så mycket mer på riktigt. Inga obehagliga känslor och inga små änglar på axlarna som skriker "stopp!". Allting är borta och förträngt och det finns ingenting annat än där och då. Ingenting annat av betydelse. Inga andra människor som kommer att lida av konsekvensen om det ni gör går för långt. De existerar inte och det är så farligt, så farligt för att det är så fel. Men ack så spännande.

Du vill det och han vill det. Ni tittar på varandra med blickar som skriker och era kroppar formar sig likt pusselbitar som hör ihop när de närmar sig varandra. Men när en av er trillar över gränsen så vaknar ni till liv. Det är som att himlen faller ner med insikt och förståelse och ni klipper bandet. Vänder ryggen till och går. Men i huvudet fortsätter historien ha sin gång och ni ligger sömnlösa och försöker få det ur huvudet. Intalar er själva att det bara finns rätt. Det finns inga fel.

I couldn't take the ride all by myself

Först blir jag lite smågenerad över att behöva erkänna för er att natten var så galen att jag vaknade först nu och inte kom hem förrän fem över nio imorse. När jag väl gick hem hade solen gått upp, regnet föll fortfarande från himlen och jag gick i en karls stora, gula foppatofflor. Mina klackar hade dödat mina fötter i discoljusens dimma uppe på dansgolvet på O'Learys och jag var, efter att ha varit ett energiknippe hela den tidiga morgonen när pojkar åkte pulka nerför trappor och kastade pil på varandras stjärtar, dödstrött när jag ramlade in genom dörren. Där såg jag en tidning med mitt reportage på förstasidan och flinade fånigt åt min spegelbild i hallen. Svart ögonskugga i en konstig form runt rödsprängda ögon, ett rött ruffs som förlorat sin frisyr och en transparent skjorta som hade lite för många knappar uppknäppta. "Jag är bara ung en gång" tänker jag när jag ramlar ihop ovanpå soffan i min mammas lägenhet och somnar för att vakna tre timmar senare av att familjen sovit bort sitt rus och är redo att kliva upp. "Skjut mig" tänker jag och somnar om i mammas säng och vaknar inte förrän halv fyra.

Nu spelas Love is my drug om och om igen i mitt huvud och jag återminns hur tio personer ligger i en soffa under en filt och har allsång klockan sex på morgonen. Hur de obekymrat blandar en ny grogg för att morgondagen inte riktigt finns fast den redan är där. Jag tycker om sådana stunder. Har ni något sådant minne? Där allting är bekymmerslöst?

The woman in black

Helklädd i svart och med högklackade skor beger jag mig iväg till ett rött hus fullt med tjejer. Vi ska drick vin, äta middag och vara alldeles galna för att sedan charma pojkar på krogen och ragga efterfest. Tills jag är tillbaka (i lite sämre skick än jag åkte) så kan ni fortfarande rösta på mig som Veckans Blogg här. Till er som redan röstat: Tack. Tack. Tack. Tack!

We just... Breakaway.

Jag har alltid haft en känsla i kroppen likt ångest då jag måste skriva mig in i människors hjärtan. Även hos dem där jag vet att jag redan finns. Där jag är fastkedjan i en evighet utan vare sig möjlighet eller vilja att ta mig loss. Jag har ägnat morgonen åt att skriva två brev. Två brev för hand och min handled är alldeles öm och stel efter påfrestningen att skriva fint. Journalistlivet har förstört min handstil och det krävs numera en oerhört koncentration för att det ens ska synas vad jag klottrat ner. Två brev har jag iallafall skrivit. Två brev till två av mina bästa vänner och eftersom jag skriver det här nu så kommer de veta vad det är för överraskning jag har till dem ikväll.

Ikväll ska vi bli berusade för kärlekens skull och vi ska gråta i varandras armar och snyfta att det inte är ett hejdå utan ett "vi ses lite senare". Vi blir gamla och sprids vind för våg över vårt avlånga land för att förverkliga vad vi drömmer om och bli någonting mer än vad vi är idag. Och över landet ska banden av våran vänskap ligga uttöjt för att leda oss tillbaka till varandra när vi behöver det. Vänner är det bästa man kan ha. Och jag älskar mina villkorslöst.
But we all just... Breakaway.

A KISS TO BUILD A DREAM ON.

"Du är svart under ögonen Frida. Inte som du brukar vara alltså, men..." Pappa avbryter sig och rynkar pannan. Vevar med grillstängerna han har i handen ovanför grillen och avslutar aldrig meningen. Rycker på axlarna och fortsätter peta i de marinerade köttbitarna. Jag drar pekfingret under båda ögonen och fuktig mascara lossar från de understa ögonfransarna och fångas upp av huden på mitt finger. Jag tittar mig i spegeln och ett leende bryter ut i mitt ansikte när jag ser ögonen som glittrar tårögt av glädjetårar. Jag skrattar för mig själv, försöker torka bort den svarta skuggan och fläckarna i samma nyans som dykt upp i mitt ansikte.

Ni är så himla fina. Vet ni det? Så himla fina och jag är så oerhört tacksam över era kommentarer att jag önskar att datorskärmen var en magisk port till varenda en utav er så jag kunde kasta mig igenom den och krama er så hårt att ni nästan går sönder. Sedan skulle jag samla er i en hög allihopa, bjuda på muffins och vin i en park och vi skulle prata om allt tills myggen åt upp oss. Åh. Ni är så fina, så fina och ni berör mig hela vägen in i hjärtat.
Tack för allting.

Ni kan läsa en intervju med mig här om ni vill, förresten.
Jag är veckans Fredagsintervju hos söta Jennie.

Him.

Så var jag tillbaka där igen.
Jag tänkte att jag skulle berätta någonting för er. Åh, jag vill skriva om kärlek, tänkte jag och nickade med huvudet uppmuntrande åt mig själv precis som det vore första gången jag gjorde det. Men vet ni vad? Jag känner ingenting. Det är inget hjärta som blöder. Det är inget hjärta som glöder. Det skriker efter närhet och beröring, men det är ingen smärta och inte heller några dubbla slag som orsakas av fjärilar i magen. Mitt hjärta har placerat rumpan i ingenmansland. Ur sin håla i skyttegraven har den kravlat och är beredd att bli beskjutet med pilar som skjuter sötma likt heroin in i blodet. Det var längesedan jag vaknade i samma säng som en kille med ruffsigt hår och perfekta andetag. Som går i ett med mina när vi ligger bredvid varandra. Som inte sticker mig med sin skäggstubb. Som bara är behaglig med sin sträva beröring mot min hud när han kysser mig på magen. Det var, i och för sig, längesedan jag vaknade bredvid någon värd den där skäggstubben.
De har varit pojkar med hjärtan som inte gått att tämja. Känslorna har varit många men okontrollerade och tungan har varit överallt och ingenstans. Det har varit attraktioner likt karuseller. Uppochner och vändningar när man inte är beredd. Men jag tyckte om det och hjärtat pulserade medgörligt i dessa stunder. Men nu vill jag ha någonting eget. Jag vill ha någonting mer och jag vill vara så kär att jag skriver hans namn i imman på glaset i duschen och i hörnet på varje löst papper som kommer min väg. Jag vill ge mitt hjärta och aldrig behöva känna att jag vill ta tillbaka det. Jag vill att det ska vara sött och ljuvligt, galet och spännande. Jag vill göra mig iordning på mornarna tillsammans med någon som gör mig alldeles galen på det bästa sätt som finns, för att sedan slita av varandra kläderna så fort de hamnat på kroppen. Jag vill hålla hand i en biosalong bara för att man kan, känna den salta smaken från smörpopcornen på någon annans läppar och gå hand i hand därifrån när mörkret sakta sänkt sig utanför. Jag vill hitta en man som viskar i mitt öra att jag är bäst i hela vida världen och som avslutar meningen med att locka med sina varma andetag mot min hals. En man som formar sig efter min kropp om nätterna och som tycker jag är fin fast jag ser alldeles förskräcklig ut med utkletat smink, ruffsigt hår och med en stank av bakfylla.

Jag vill ha någon som jag begär med varje del av min kropp.
Och som begär mig tillbaka. Som jag älskar så mycket att jag skulle vilja krypa in i hans skinn och aldrig lämna det för att jag vill vara så nära, så nära, så nära. Som älskar mig så mycket att han håller min hand så hårt att fingertopparna vitnar. Som säger att vi är föralltid fastän vi bara är unga och som vågar lova trots att löften kan brytas. Jag vill ha honom.

I have a surprise for you guys...

... but I won't kiss and tell. Clues? Video. Ah. I think you just figured it out.
Och för er som har det lite knackigt med engelskan. Jag håller på med en överraskning åt er, så ha lite tålamod med mig mina kära. Jag och lillasysters Samsung ES15 jobbar så hårt vi kan. (Under tiden kan ni ju rösta på mig som Veckans blogg här. Vetja.)

Uppdatering: Jag känner mig störtlöjlig just nu. För det första så gick inte inspelningen något vidare, klippen blev inte som jag ville och redigeringsprogrammets effekter är kassa. Naturligtvis var jag inte ett dugg nöjd trots att jag pillat med filmen i en timme och fått en färdig fil. Men så bestämde jag mig för att det fick gå vägen iallafall. Tro på fan att inte filen fungerade hos Videofyme och att det egentligen inte spelat någon roll att jag bestämt mig för att publicera skiten. Det fungerar ändå inte. Så vänner, när Adobe Premier äntligen infinner sig på min dator inom de närmaste dagarna, då gör vi något bra av det här. Men tills dess: No Frida-tries-to-make-a-movie.

You are gonna catch a cold

Mina ben skakar, munnen har förvandlats till en öken och fjärilarna pickar ilsket på insidan av magen. Jag fyller i mitt personnummer. 911005. Fingrarna skakar på de sista fyra så att det blir fel och jag får göra om. Sedan sänker jag händerna och låter dem bara vila över tangenterna. Stirrar på skärmen och håller andan. Musiken som är på högsta volym hörs egentligen inte. Det enda jag hör är pulsen som ekar i huvudet. Du-dunk-du-dunk-du-dunk. Ett snabbt klick och jag är inne. Det första slaget träffar slår så hårt i mitt mellangärde att jag automatiskt tar tag i bordskanten för att jag tror att jag ska falla ihop. Tårarna väller upp i ögonen, blicken blir alldeles dimmig och sekunderna går i slowmotion. Jag ser fukten som bildar pölar ovanpå laptopens grå yta och besvikelsen får kroppen att vibrera. Jag skakar och ett illamående sprider sig upp från magen. För att få det att försvinna kryper jag ihop på den svarta köksstolen och slår armarna runt de uppdragna benen. Vaggar fram och tillbaka, hulkar av gråten och svär. Jag svär den fulaste ramsa jag kan och försöker trycka undan rädslan som slår rot i hela min kropp. Jag vill inte bli kvar här. Det är ett misslyckande och min kreativitet kräver mer. Den dör här. Jag hör inte hemma här och jag förtjänar bättre. Tankarna mal. En månad på nålar där hoppet höll mig hårt i handen resulterade i ingenting. Det är påväg att glida ur mitt grepp men mina svettiga händer famlar. Grabbar tag i ett finger och håller hårt. Vägrar låta det försvinna.
Tre veckor till av ovisshet lär jag överleva, intalar jag mig själv. Sedan slår det till i magen igen och jag tappar andan. Stirrar så frenetiskt på datorskärmen att det svider i ögonen men jag struntar i det för att det svider ännu mer i magen och i hjärtat. Sätter telefonen på ljudlös och bestämmer mig för att inte svara om någon ringer idag. Jag måste få vara ensam med min besvikelse.

Men om ni vill hjälpa mig plåstra om det här lilla hjärtat som får utstå så mycket stryk ibland, så rösta på mig här. Jag blev finalist i veckans blogg. Och det ger faktiskt den här lilla sårade klumpen i bröstet ett glädjeskutt.

It's you and me and all of the people.

Ikväll... vill jag bara spela The Sims 3.
Jag vill skapa en rödhårig filur som är snäppet snyggare än mig, som heter Frida och har väldans många tatueringar. Hon ska bo i ett råsnyggt hus med en pool, stor veranda, ha en görsexig säng och alla komfortabla grejer man kan tänka sig. Yrket är superhjälte och pojkvännerna är många, men alla lika trogna och underbara med kyssvänliga läppar och snygga kläder. Hon ska gå på varenda grillfest, rocka varje nattklubb och vara en succé rakt igenom. Alla ska älska henne och hon ska må sådär jättebra och känna att hela livet ligger framför fötterna och att hon har möjligheten att göra en massa olika val. Alla de här valen leder till någonting bra så klumpen av oro i magen är borta och allting är frid och fröjd. Hon får en dotter som heter Hailey och oroar sig ändå över att hon ska bli exakt som henne och undrar hur man tämjer en virvelvind som alltid ska gå andra vägar. När hon dör är hon tillfredsställd med livet och karln, dottern och sonen de fick senare gråter en skvätt innan de lever ut de stunder hon inte fick vara med på.
Bra va?
Nemän alltså... jag hade inget bättre att skriva. Säg mig vad vill ni höra? Vad ska jag skriva om? Eller berätta vad ni gör ikväll. Min mun är igensydd och mina fingrar ofokuserade. Tankarna har virrat iväg på egna äventyr. Jag lämnar det här inlägget till er.

Regnet står som spön i backen i Söderhamn idag.


Yrvaket stannade jag till med handen på dörrhandtaget och lyssnade. Dånet av regnet som höll på att mörda plåttaket ovanför verandan var öronbedövande och hunden tittade på mig med en blick som sa måste vi gå ut? Jag kände de tunga regndropparna när de träffade min hårbotten och hur de landade på axlarna. Jag stannade upp några sekunder i regnet och log åt hunden som tryckte under tak. Han vägrade bli vän med det blöta som gör hans päls alldeles obekväm. Vattnet smekte mitt ansikte och jag vände det upp mot himlen för att göra det mer tillgängligt för de kalla dropparna. Jag älskar regnet. Jag har alltid älskat regnet fast jag gnäller över det varje gång det kommer. Jag älskar det när det är tillåtet att bli blöt. När man får kliva ut i det och sköljas. När man inte är påväg till skolan, till jobbet eller till något viktigt möte. När regnet inte är någonting som står i vägen.
När man bara får kliva ut i det och känna hur det dränker en och hur kläderna klibbar mot kroppen. När kylan får håren att resa sig på armarna och man känner hur alla dåliga energier bara rinner av en. Jag blir pånyttfödd i regnet. Vad tycker ni om det? Om regnet.

Jag sitter i en ödslig vagn, det luktar lite dig och mig.

Jag får ingen ro i kroppen.
Jag har en skaparlust som brinner men fingrar som inte orkar röra sig och en mage som skjuter konstiga pilar genom kroppen. Jag är trött men rastlös. Lars Winnerbäcks En stannfågel ger sig av går på repeat och jag kurar ihop mig i sängen och stirra blint på tv-skärmen och tror att han skrivit låten om mig. Att han grävt sig in i mitt huvud och skrivit ner varenda liten tanke och känsla som jag har. Hade jag skrivit en låt där jag sitter nu, snart nitton år gammal i väntan på att få veta om jag får uppfylla mina drömmar och med en massa avslut i det förflutna, då skulle jag återge samma visa som LW själv skapat. Den är fantastisk och det är samma skumma känsla som när jag upptäckte Kellys Breakaway-skiva och var säker på att hon snott min dagbok. (För er nya läsare, som inte vet om det, så har jag just den titeln tatuerad i min nacke.) Det känns som att tiden står stilla fast den går för fort. Människor jag älskar packar flyttkartonger och jag väntar på besked för att kunna göra det samma. Allting är surrealistiskt och overkligt, jag tappar kollen på vilken dag som är vilken och min kropp är trött. Den är trött men så full av livsglädje och målmedvetenhet att den slutar fungera. Ett svart moln möter ett vitt moln och det blir oväder. Så känns det i min kropp. Jag vill så mycket men kan så lite. Kan inte kontrollera det. Det ligger i andras händer och det skapar en oro i min kropp som är svår att bedöva.
Jag kan inte leva för stunden när jag längtar efter framtiden.
Jag vill spolar fram tiden ett halvår och se vart jag är, vem jag är och vad jag skapar. Min kropp kräver en glimt av framtiden efter månader på nålar och ilskna tårar som torkats med baksidan av en hand. I veckan kommer smygtitt nummer två. Jag begär den men jag är rädd för den. Förra antagningsbeskedet knäckte mig på mitten. Jag vill ha ett lyckligare slut den här gången.

Jag har en fuldag idag...

... fuck this shit, tänker jag och snor upp det nyfärgade håret med ett hårspänne i nacken och försöker få den svarta färgen att fastna på de korta ögonfransarna. Guns n' roses-tröjan var dyr och alla kommenterar att jag har den utochin. Nej, det har jag inte, den ska vara så, svarar jag och kommer ihåg när jag vandrade runt på Covent Garden i London och slog till med de sista femtio pund jag hade innan vi skulle flyga hem. Nu sitter den på kroppen igen och jag älskar den. Tur att den är snygg när jag inte är det. Min garderob kryllar av plagg prydda med den gula loggan, Stone's fräsiga tung eller plagg i leopardmönster. När jag betraktar röran får jag lite ångest. Jag måste ha mera. Någonting nytt. Jag måste känna mig vuxen i mina kläder. Jag ska vara vuxen i höst. Jag ska vara vuxen nu.
Jag har träning ikväll. Det är bra.
Då ska jag svettas bort den här obehagliga känslan av att vara ful och göra lite fräcka brytningar nere på min högra backposition. Trodde ni det om mig? Att jag är fotbollsback? Det är jag iallafall.  Men nu ska jag bege mig in mot centrum. Jag måste känna mig snygg på lördag. Det är skitviktigt.

Lies will lock you up, with truth the only key.


Var medieprogrammet på Staffangymnasiet bra,
och har du några tips till den som tänker gå där?
- Jag älskade att gå medieprogrammet. Det var mitt andra hem och jag spenderade fler timmar om dagarna där än jag gjorde innanför väggarna på mitt eget hus. Många väljer medieprogrammet för att det låter som en busenkel linje för den som vill jäsa sig igenom gymnasiet genom att knäppa några bilder. Det är inte riktigt sant. Det är tuffare än man tror att tvingas vara kreativ dag ut och dag in, för det är vad det handlar om. Mitt tips är att börja skolan med en attityd som säger att du vill och en utvilad kreativitet som brinner av passion att få skapa. Det är sjukt viktigt att du har valt det här programmet för att du vill det. Annars blir det tre tunga år där du kommer att behöva mäta dig med människor som både vill och många gånger också redan kan. Mina tre år på medieprogrammet var de tre roligaste åren i mitt liv. Jag utvecklades något alldeles enormt och jag känner stor tacksamhet till de fem lärarna på programmet i Söderhamn och vad de gav mig. Mycket av det ser man inte där och då, när man helst vill slå in datorskärmen på multimedia-lektionerna eller håller på att somna när det handlar om medieetik. De gav mig alla grunder jag behövde för att stå på. Att gå media var det bästa beslut jag tagit i mitt liv. Det gav mig kunskap, men det gav mig framförallt ovärderlig vänskap med min lilla familj - MP3. Så ja, medieprogrammet på Staffangymnasiet i Söderhamn var bra. Men det krävs mycket av dig själv för att saker och ting ska bli så bra som du vill, det är någonting att komma ihåg. Utmana dig själv. De ger dig vingarna, men det är du själv som väljer vad du ska göra med dem. Flyga, flaxa eller stå stilla. Krascha i marken på första försöket eller träffa trädtopparna på det hundrade. Det bästa med programmet är chansen du får. Chansen att utvecklas och att bli bra. Det sämsta är, eller var iallafall när jag gick där, datorerna. De var inte helt okej. Men vi hotade rektorn sista veckorna, så nu ska ni som går där få nya. Kul va?

Om du fick välja en grej du skulle ta med dig till en öde ö,
inte personer utan grej, vad skulle det vara?
- Jag ska bryta mot regeln här och välja tre grejer. Jag tänker inte välja en dykardräkt med alla tillbehör eller en båt för att ta mig därifrån för att det är mest clever, utan jag ska försöka berätta för er vad Frida Söderlund skulle ha tagit med sig. Anteckningblock, penna och PET-flaska. Du-tänkte-ta-med-dig-vadå? tänker kanske ni nu. Men jo, det där är vad jag skulle ha tagit med mig. Jag skulle ha lutat mig mot den endaste, ynka lilla palm som stod på ön och så skulle jag satt mig ner och skrivit. Jag skulle skriva allt jag sagt och aldrig sagt och jag skulle försöka få min tid här ihågkommen. Sedan skulle jag ha rivit lös alla bladen från blocket, rullat ihop dem till de minsta format som gick och pressat ner de fullskriva sidorna i flaskan. Sedan skulle jag skruva åt korken, hårt, och lägga flaskan i vattenbrynet och hoppas att den kommer någonstans dit den har betydelse. Efter det.. skulle jag lägga mig ner i skuggan och dö.

När blev du av med oskulden och hur många har du legat med?
- Det är sådana här gånger jag slår handen för pannan och blir lite smågenerad, trots att jag är nästan nitton år gammal och älskar sex men har enorma spärrar när det gäller alltihopa. Jag blev av med oskulden när jag var femton år gammal, med en kille jag var dödskär i. Vi var tillsammans nästan två år efter det. Ända sedan jag var liten har jag haft någon form av "strikt" syn på det här med att ligga. Jag ville förlora oskulden till någon jag tyckte om och aldrig ligga med någon jag inte var kär i. (Sedan vet vi ju alla hur det blir. När det väl brakar lös, ja, då brakar det lös. Det sista löftet blev svårt att hålla.) Jag har inte haft sex med många personer. Jag tycker om att utmana gränser... alltså, jag vet inte hur jag ska förklara det här men jag älskar att leka med sexualiteten och jag kan verka väldigt inbjudande. Både medvetet och omedvetet, men oftast vill jag aldrig ha någon. Jag är så himla kräsen så det är inte sant. Sedan bor jag i en stad där alla har knullat alla och det är motbjudande, så återanvändning (ja, visst låter det hemskt) har liksom varit the it thing för att få det hela att rulla. Men det är under tio personer. (Jag ser hur ni som gissade på uppåt fyrtio sätter i halsen) Jag menar, jag är inte ens nitton år gammal. Hur många ska man ha hunnit ligga med när man varit kär två gånger sedan femton års ålder? Men jag älskar sex. Vem gör inte det?

Har du fått till det med en kändis och isåfall med vem?
- Nej. (Not for lack of trying though.) Jag tror inte jag är tillräckligt intressant för kändisar. Eller... Jag har genom mitt jobb och andra saker jag fått tagit del utav träffat kändisar rätt så ofta. Många gånger har jag deras uppmärksamhet i väldigt lång tid eftersom vi har en konversation om dem själva och jag har efter de här tre åren i mediebranschen tappat all den här starstrucked-känslan. Jag blir inte starstrucked och kanske reagerar jag inte på samma sätt när de lägger in en smidig stöt. De kan flirta, det kan de och alla tjejer kan ta emot signalerna men jag vet inte... jag ville ha Erik Grönwall när han var här men det var studentvecka och jag hade druckit åtta dagar i streck så jag tappade flowet. Det hela slutade med att jag följde med en av hans bandmedlemmar till hans hotellrum. Och det måste ha varit det närmaste kändis jag... fått till det med. Så vet ni det också. Nu är jag generad igen.

Träffar du någon?
- Nej. Jag har väldigt svårt att dejta, för jag blir så väldigt sällan intresserad. När jag blir intresserad av någon så säger det PANG och hela min kropp begär den andra personen. Det har bara hänt två gånger och sedan blir jag helt insnöad på just den enskilda individen och ingen annan manlig person i hela världen bryr jag mig speciellt mycket om på ett dejta-pussas-ligga-plan. Jag har varit singel, få se nu, lite mindre än ett och ett halvt år och den tiden ägnade jag åt att bli kär i en annan person i typ ett helt jävla år. Smart där. Så jag har inte riktigt haft tid med det här med att träffa någon eller några. (Om det inte räknas det här med att träffa någon ny.. lite då och då och inte mer än i några timmar.) Jag längtar efter att bli kär i någon som blir kär i mig tillbaka dock. Men jag tror jag får vänta med det tills jag flyttar ifrån den här staden. Så svaret blir: Nej, jag träffar inte någon. Men jag vill.

Sådär. Tack för frågorna.
Några följdfrågor eller kommentarer på det?

MY HEART IS YOURS GUYS.

Jag känner mig... knepig.
Jag har fnittrat som en liten flicka med händerna för munnen och huvudet är snurrigt för att jag skakat det fram och tillbaka i något surrealistiskt glädjerus nonstop. Sekunden efter får jag prestationsångest. Alla era fina kommentarer får mig att löpa amok av glädje här i min obäddade säng men jag blir också alldeles torr i munnen av känslan att jag måste vara sådär bra som ni tycker att jag är. Himla i-landsproblem, eller vad säger vi? Nä, men alltså.. hjälp. Det är sjukt vilka bra människor ni är. Fina människor. Jag har sagt det förr: Det är modigt att våga berätta för andra att man tycker de är bra. Många tänker den tanken om personer men låter aldrig orden lämna kroppen. Det är mod att berätta sina känslor för en annan människa. Vilka de än är. Och nu känner jag mig generad på det lyckligaste viset som går. Det är en underbar känsla. Jag skulle vilja stanna i den. Men imorgon ska jag bänka mig framför den här skärmen och gräva ner mig i intervjuanteckningar. Jag har reportage att färdigställa och det är jalla jalla, om ni förstår vad jag menar. Ingen återvändo.
Bara att sätta sig ner och försöka skapa mästerverk. Därför kommer mitt huvud minst sagt att vara alldeles uppfuckat imorgon, så jag har funderat.. Jag har haft en frågestund här på bloggen tidigare, vilket var sjukt kul och enligt mig blev det himla bra, så vad sägs om en till? Tänkte att det kunde vara passande också med alla nya läsare som kommit.
Så ja... fråga mig någonting. Vad som helst. Jag kommer att svara.
Vi kör från och med nu, tills imorgonkväll. SHOT!

Uppdatering: Jag avslutar frågestunden klockan 22.00. (Så att jag har någonting att göra när jag ligger i ordkoma framför Sex and the city och 2 ½ män senare ikväll. Det här reportaget som jag jobbar med nu.. det går trögt. Om vi säger så. Det är frustrerande.) Så kom igen nu! Jag hejar på er! Nu är det er tur att vara journalisten för en stund.

RSS 2.0