Fridas värld bland tankar och ord. -

Årsresumé


"För om man tänker resa sig upp, så måste man falla först. Och på något vis känner jag mig varken svag nog att falla, eller stark nog att stå stadigt tills stormen ridit ut." När jag tänker tillbaka på året som gått, kan jag inte låta bli att förundras över att jag står här idag så pass stadigt som jag ändå gör. Det har varit en jävla resa det här året och jag har gått från att vara den mest trasiga människa till den lyckligaste, för att sedan bli förtvivlad och rasa rakt ner i en nedåtgående spiral utan ork eller lust att klättra uppåt. Livet gjorde ont, men jag envisades med att stå upp trots att smärtan rev och slet i bröstet med sådan kraft att hjärtat blev sprucket och jag tappade bort mig själv utan någon aning vart jag skulle börja leta. Och ibland satt jag och räknade ärr och kunde känna en liten dos glädje i kroppen, på grund av den lycka de gett mig en gång i tiden innan de högg rakt in i huden och minnena blev mer levande än verkligheten och jag grävde min grop allt djupare utan att blinka. Det var väldigt destruktivt och jag hade ett väldigt svårt år, men jag kommer även att minnas 2010 som det år som gav mig några av de absolut bästa och mest oförglömliga stunderna i mitt liv. Studenten. Jag har aldrig varit så lycklig som den där torsdagen, den tionde juni 2010, och den där känslan, av fullständig och fullkomlig lycka och vetskapen att världen låg framför mina fötter, den har slagit sig till ro i hjärtat och jag älskar att jag kan plocka fram den ibland.
Och efter det här året är jag redo att leva på riktigt igen, för till skillnad från föregående år, 2010 och 2009, tar jag inte med mig någon smärta eller personer som gör ont in i 2011. Det här året tänker jag fokusera på mig själv och mina drömmar, för vilken tid är bättre att göra det än nu? Än nu, när jag är ung, driven och målinriktad, och inte har några förpliktelser till någon annan än mig själv. När jag har en vilja att kämpa för vad som gör mig lycklig. Men jag tänker äntra året utan löften och lämna det öppet för vackra saker att slå rot och för lyckan att knacka på dörren. Jag är redo att leva, för jag tror att 2011 är ett år där jag kommer att skratta från hjärtat och le på riktigt.
Det är drygt tretton timmar kvar av 2010 och jag hoppas att när jag står där och ser fyrverkerierna äntra sitt livs scen, då kommer jag att komma ihåg stunderna jag kommer att sakna och lämna resten att falla i glömska. Men det kommer inte att vara svårt att säga hejdå och släppa taget och känslan när klockan blir 00.00 och 2011 hälsar på för första gången... jag är säker på att det är någonting jag kommer att minnas. För att jag är lycklig.
Gott nytt år på er, älskade människor.
Utan er, och den här ventilen, hade jag inte klarat av det.
Tack.
<3

Vackert.

Jag har en romantiserad bild av att mannen i mitt liv lever i en helt annan värld. En värld där allt är intensivt och färgsprakande, där det är sena kvällar och frukost på sängen till inget mer än tystnaden. Där varje tanke är konstnärlig och där vi upplever nya saker lika ofta som vi gör samma sak igen. En värld som han var inbjudningskortet till och som han inte är rädd att dela. Och han ska vara sådär vacker att jag dör inombords för att återupplivas på en sekund varje gång han kliver upp på morgonen och han ska inte ha några hemligheter utan bara vara mystisk för att hans blick är sårbar och självsäker.
Och han ska titta på mig som att jag är ett av världens konstverk.
Det är min romantiserade bild.

Who owns my heart

Saltet letade sig in i sprickorna på de torra läpparna och tequilan rev i halsen innan citronen dämpade med saften som flöt ut i mungiporna. Jag skrattade och grimaserade samtidigt, hoppade runt på ett ben och skakade händerna brutalt i luften i ett försök att få allting att rinna ner snabbare.
- Satan.
Jag svor med ett stort leende och fnittrade likt en liten flicka. En timme, och ännu en shot, senare svävade jag som på moln när jag gick, log åt allt och var ärlig för att sedan hitta på historier. Skrattade och dansade, klättrade på möbler och pussade på människor jag tycker om. Det var en fantastisk kväll.
Och du, igår borde egentligen vara inatt, men det var en onsdag förra året också. Kommer du ihåg?
När du log åt mig sådär som bara du kan när så undrade jag om du också mindes tillbaka dit och om du tänker på det ibland. Om du också kan sakna någonting som inte blev så mycket alls i praktiken. Vad vi var, och vad vi är, finns i de där rödskimrande ärren som fortfarande läker. Jag brukar titta på dem ibland och minnas hur det låter när du skrattar och hur fantastiskt vacker du är när du sover.
Och vet du vad?
Om jag kunde skulle jag spola tillbaka till just den natten och säga allt jag inte sa och jag skulle inte låta dig gå. Jag skulle aldrig låta dig gå.

Idag ska jag lira järnet.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var, mer än att jag var ung. Betydligt mycket yngre än jag är nu, betydligt mycket kortare och betydligt mycket argare. "Jag vill inte åka. Mammaaaaaaa, pappa tvingar mig att åka på bandyträningen fast jag inte vill!" Men pappa stod bestämt i hallen med min trunk på armen och en blick som sa: du ger fan i mig inte upp. Och det gjorde jag inte heller. Jag gick från att vara Bambi på hal is till att sitta i ett omklädningsrum i Falun med landslagsdressen på kroppen. I flera år ägnade jag all min tid till att spela bandy eller åt att längta efter att få spela bandy. Jag har aldrig älskat någonting så mycket som jag älskade det. Älskar det.  Förutom orden då. Och nu ska jag iväg och lira järnet tills tårna fryser till is och kroppen gör ont.
Har ni någonting eller har ni varit så passionerad för någonting?
Berätta!

Tycker om dagens outfit


These are just STUNNING. I love'em.


He's the one.

weheartit

Jag vill hitta honom i en dunkel bar dit jag gått för att jag är lika ensam som honom. Där ljuset reflekteras i hans ansikte och leker i de små vågor som han framkallar i den guldbruna whiskyn genom att vicka glaset rastlöst fram och tillbaka. I den bar där det är nästan folktomt och han sitter ensam vid bardisken, framåtlutad och med ansiktet begravt i glaset. Och när han vrider upp blicken och placerar ögonen i mina kommer ha ta andan ur min kropp och benen kommer att bli ostadiga som en flaggstång i en orkan. Sedan sätter jag mig bredvid och ser tydligare hur tatueringarna formar sig efter musklerna och leker över huden som att han är konstverket och de är betraktarna. Och sedan ska vi prata och vi ska lyssna och förstå, och jag vill att han ska viska art never comes from happiness för att det är exakt så jag tänker. Sedan ska jag skratta när jag klarar en shot mer än honom och tillsammans går vi hem i samklang med solen som reser sig i horisonten, hand i hand, som om våra händer är som gjorda för att vara sammanflättade för alltid. Och sedan borrar jag in mina händer i hans mörka lockar och säger att han är det vackraste jag sett och han ska kyssa mig på en folktom gata den där tidiga morgonen. Och det är början på någonting fantastiskt och tillsammans är vi modiga och vilda som bara två personer kan vara när två hjärtan slår som ett.
Honom vill jag hitta.
Han den dära.

Godnatt

Jag har klätt av mig naken under en stor stickad tröja i grått. Håret är en knut på huvudet och sminket är otvättat. Mascaran i klumpar på ögonfransarna och pudret har torkat in i ansiktet. Men man kan inte kräva mycket mer av en sjuk tjej som trotsade bakterierna och dansade tills fötterna gjorde så ont att hon ramlade på garageuppfarten till sin egen gård. Och ikväll är en sådan kväll där jag önskade att det var någon som kunde blotta sin hals för mig att gräva mig in vid och slå armarna om min frusna kropp. Jag har en hund i fotändan och det får duga.
Men ändå.

Och saknaden sa hej och steg in

I en röd, glansig och hellång klänning brukade hon ta emot oss i dörren. Den var knuten med ett band i midjan och en rosett hängde ner i stora, vida ögglor längst vänster höft. Ibland täckte hon det kritvita och spikraka håret med en yvig tomeluva, ibland inte. Hon fick tusentals rynkor i mungipan på den bebislena huden när hon log sådär stort att ögonen glittrade och sträckte ut armarna för att krama oss. Och varje år skrev hon att hälften av paketen var från henne och hälften från morfar. Aldrig var det från dem båda och vi fick aldrig veta varför. Hon log bara lurigt. Sa att det var "roligare så". Och när vi åkte därifrån stod hon i samma dörr och vinkade tills vi försvann runt snövallarna och inte längre såg hennes lilla figur i bakrutan.
I år är det andra året hon inte gör det.
Och som jag saknar henne.
Mormor.

MERRY CHRISTMAS!

Det är förmiddag, julafton 2010, och jag spelar Like a virgin med Jay Smith och snorar som en treåring på dagis. Mina bröst är alldeles för stora för världens vackraste klänning men vad gör det om hundra år. Snön vägrar ge med sig och jag kan inte riktigt greppa om hon Tilde på tv:n heter Fröling eller de Paula i efternamn. Men jag har för mig att Tilde Fröling är mycket, mycket snyggare än sådär. Jag har världens vackraste lillasyster och det är massa paket under granen. Det är en rätt soft dag.
Och jag önskar er en fantastisk jul,
fina, fina, fina människor!

Christmas part I.

Som jag tidigare nämnt firar jag jul idag, imorgon och på juldagen i år. Så startskottet har officiellt gått och nu är det dags att fira med min pappa och hans släkt. Hoppas ni får en fantastisk dag!

När livet går som på repeat.

Jag har fingrat på tangenterna hela dagen. Pressat ner dem och sett markören förvandla en tom yta till någonting fullt av en ensam bokstavs upprepning. Pressat, suckat, upprepat. Och jag undrar om det är så mitt liv sett ut det här året. Om jag besökt samma kompakta mörker som 2009 och om väggarna varit lika hala och kala att klättra uppför som då? Om jag dränkt sorger på samma vis och om jag ens upptäckt någonting nytt, som inte är inlindat i taggtråd, eller fått en helt ny erfarenhet som inte river i bröstet. Tack gode gud att jag väntade med tatueringen, annars hade jag inte haft någonting som varit nytt för i år, tänkte jag tidigare idag. För förra året har visat sig vara det år jag tog oskulden av mest grejer. Jag hoppade fallskärm, åkte till England, besökte festivaler för första gången och levde ut allt jag fantiserat ihop i huvudet utan några som helst hämningar. Jag älskade att ingen försökte stoppa mig när jag löpte amok. När jag fick försöka klösa ut smärtan ur bröstet på alla mer och mindre galna sätt jag ville. Nu tror jag att problemet i år låg i att jag redan visste vad som fungerade... och vad som inte gjorde det.
Så, jag tatuerade mig. I övrigt började jag på universitet, flyttade hemifrån och fortsatte följa massa gamla mönster. Tog dem till en ny nivå, men ändå, samma gamla former av galenskaper. Men jag tror vi alla behöver sådana år ibland. Mellanår. År då vi bara formas som människa, för att bli redo för nya äventyr. Jag har precis påbörjat ett nytt. Universitetsstudier med chansen att hitta väldigt många nya mål på vägen. Vad drömmer ni om att göra för äventyr, "när ni blir stora"?

Words down memory lane

- Jag visste att du inte skulle orka vänta med att öppna paketet.
Jag kikar upp från min exaltation och släpper fokuset från de sju böckerna som ligger fint förpackade i den uppsprättade kartongen.
- Men jag trodde du skulle göra det på en sekund, du väntade ju faktiskt en liten stund med att göra det.
Jag ler åt en av mina bästa vänner där vi sitter på träbänkarna utanför den lokala ICA-butiken och väntar på skjuts genom kylan.
- Ja, men jag visste inte riktigt hur jag skulle lossa på banden runt kartongen utan sax.
Jag hade fått pilla med naglarna för att lyckas. De hårda plastbanden satt tätt ihop och skar in i huden när jag försökte lossa på den med ren armstyrka. Istället attackerade jag skarvarna och lyckades pilla isär dem med naglarna, och som på beställning gled kartongkanterna isär och presenterade 400-kronors beställningen från CDON som fick fjärilarna att vibrera i maggropen.
- Den här ser gubbig ut, säger min vän och plockar upp Jan Guillous Ordets makt och vanmakt - mitt skrivande liv ur kartongen. Hon vänder den upp och ner, fram och tillbaka och nämner än en gång ordet gubbigt i meningen om omslagets utseende innan hon lägger tillbaka den. Jag bläddrar genom Mediababe och Alla får ligga samtidigt och för huvudet åt vänster och höger likt ett ivrigt nekande.
- Jag tror att du kommer att läsa den här först.
Hon visar upp Jag är med bandet. Den tjockaste av alla pocketböcker och jag ler. Den legendariska skildringen av groupielivet längst The Strip på slutet av 60-talet. Pamela des Barres självbiografiska berättelse.
- Ja, man har väl känt sig som en groupie ibland.
Jag skrattar när jag avslutar meningen och skakar roat på huvudet.
- Nä, vad menar du?
Hon är ironisk och spelar dum med himlande ögon och ett stort leende. Jag skrattar åt minnena som lämnar minnesbanken och placerar sig på näthinnan.
- Det var tider det, säger jag, lite tystare men med samma äkta flin på läpparna och biter mig själv i underläppen.
När jag kommer hem plockar jag upp en av de två konkreta ungdomsböcker som hamnade i min beställning och inte långt senare har jag läst halva boken. Och nu tänker jag på när kärlek var ett namn i läxbokens kant eller i imman på duschkabinen. När man målade ett hjärta runt hans huvud i skolkatalogen och stora kryss över tjejerna som också tävlade om hans gunst. När man kämpade för att byta skolkort i plånboksformat och sedan pussade det till förstörelse bara för att man undrade om hans läppar smakade sådär fruktigt som i tanken. När allting var förbjudet för att det var oprövat och när riktig kärlek egentligen bara var en ytlig förälskelse.
Jag vill också sätta ord på sådant någon gång.
I konkret form, med bokrygg och beställningsorder.
På allt livet gett och ger.
Det är vad jag vill. Mest av allt.

Where there's white, it needs some black


Frida + tidning = analys?

Alla som känner mig vet att jag har en självdiciplin som är totalt okontrollerad och att jag är trotsig som en sexåring när någon vill tvinga på mig kunskap bara för att jag måste. Det är enormt motsägelsefullt eftersom jag älskar att lära och att jag kan vara enormt målinriktad och bestämd när jag vill. Men det tar bara sådan tid att sätta igång de rossliga gångjärnen när det väl gäller något jag inte direkt brinner för. Som en tidningsanalys. En tidningsanalys av Söderhamns-Kuriren som jag bara måste göra för att få ett betyg i en kurs jag läser. Min hjärna tar fram surläppen och fingrarna lägger sig på golvet, ålar och skriker att de inte vill. Och jag får stå som en ilsken mamma och hytta med pekfingret i luften och säga "Nu är det du som tar tag i det här annars får du inga julklappar." Typ.
Så om ni undrar vart jag kommer att befinna mig så är det på en skinnklädd köksstol, i ett försök att göra vad jag ska men också med Svenska hjältarTv4-play. Senare ikväll tänker jag brainstorma lite olika jobbidéer, för jag saknar att åka ut och ta del av andra människors hjärtesaker och tankar och få vara den som delar det med andra. Jag saknar det något alldeles förfärligt.

So tell me, would you hear my heart stop?


"Jag menar, musik är ändå till för att trösta tonåringar med brustna hjärtan, men vem blir tröstad av Lady Gaga?"
Lykke Li är trött på musikbranschens utseende. Hennes tankar citeras noga i senaste numret av Elle och på den svartvita bilden plutar hon nonchalant med läpparna. Som att hon är på väg att spotta någon i ansiktet eller pussa en främling på kinden. Jag kommer ihåg när jag hörde Possibility för första gången. Satan vad den skar rakt genom kroppen. Genom hud, ådror, celler och alla murar jag trodde att jag hade byggt upp så stadigt att ingen andedräkt som smakade bra på tungan skulle kunna rasera dem. Och när den där pilen träffade hjärtat spred sig en sådan smärta genom kroppen att fingrarna kröktes automatiskt och andetagen fastnade i gommen. Jag todde inte det var verkligt. Och samtidigt som den där pilen letade sig igenom varje liten millimeter stirrade jag tårögt rakt ner i golvet och munnen var formad i ett fascinerat och förvånat o.
Jag reagerar väldigt hårt på ord. Formuleringar, uttal, sammansättningar. Orden i sig. Lykke Li säger själv att låten handlar om hur smärtsamt det är med kärlek. No kidding, tänkte jag när jag läste intervjun. Jag tror mitt hjärta fortfarande blöder sedan jag hörde Possibility den där gången för flera, flera månader sedan. Den är förbannat smärtsam och den knäcker den där sista lilla biten som håller ihop hjärtat för att sedan tvinga det att pussla ihop sig självt. Och fan vad mycket bättre man mår av det i slutändan, än att shotta till Bad romance i en discobelyst bar där karlarna slåss om vem som bjuder på nästa.
Läka måste man göra i ensamhet.
Men inte helt.
Därför tycker jag att vi krossar våra hjärtan lite ikväll. Som Lykke Li själv säger i intervjun: "Förra gången jag var involverad med en man så gick det riktigt illa. Men det var ju i själva verket jag som krossade mitt eget hjärta, han var bara ett redskap för det. Det som stannar kvar sen, hjärtesorgen, det är egentligen bara en vålnad av kärlek. Ett hjärnspöke av sorg och saknad, en känsla att klamra sig fast vid när objektet försvunnit."
HÄR har ni en spellista som knäcker mitt hjärta lite då och då.
Om det går och om ni kan, lägg gärna in egna låtar, så vänder vi oss till det när vi vill läka nästa gång.
Ingen ensamhet, men inte heller någon famn att falla ihop i.
Bara ord. Och varandra. Deal?

Åker söderut!

Nu åker jag till Uppsala för att dricka en herrans massa vin och må bra i sällskap av en drös saknade och älskade vänner. Uppdateringen kommer att vara låg och jag är ledsen för det. Jag är tillbaka söndag kväll med en massa texter och bilder. Promise. Puss

När snön faller kommer skrattet


Det snöar sådär otämjt vackert ute. Snöflingorna yr åt vänster, höger, uppåt, neråt och det går inte att grabba en enda med handen så som de flyger runt i luften. Det får mig att skratta. Skratta sådär klingande som jag egentligen inte kan, för jag piper, hetsar och får andnöd när jag skrattar i vanliga fall. Och jag älskar att stå ute i alldeles för lite kläder och känna snöflingorna riva tag i mitt hår och smälta på min hals. Det snöar väldigt lite i Sundsvall, kanske är det därför jag blir så exalterad över att komma hem till Söderhamn och se dem falla i skurar ner från himlen. Kanske. Jag vet inte. Men vackert är det.
Och när jag vaknade imorse slog det mig. Jag har gått en hel termin på journalistprogrammet i Sundsvall. En hel termin på en universitetsutbildning och jag har klarat mig bra. Från att vara den där tjejen som pendlade hem varje dag utan lägenhet, som satt i soffan och grät och sa att hon skulle hoppa av, så är jag den där trygga tjejen som alltid väljer att inte ge upp och som är precis vart i livet som hon borde vara. Där hon vet att lyckan kommer att knacka på dörren, men där hon också får kämpa för att hålla kvar den hon är och vad hon alltid viljat att sina ord ska bli och vara.
Och jag måste få vara lite stolt över mig själv. Nu ska jag försöka njuta av sjutton dagars ledighet innan allvaret drar igång igen. Men hörrni. Det här känns himla bra. Livet. Och det var längesedan jag kände så på riktigt.

Blir salongsberusad på glögg hemma i lägenheten


Materiell lycka finns också, say hello to my baby!


Och oj, så vacker den var.

Jag vejade för en vagn med rea-varor och snubblade in mellan två hyllor då jag såg den. Åh, pep jag och smekte tyget mellan fingertopparna och fascinerades av den otroigt fina urrigningen och ryggen som gick i samma raka v-ringning. Jag älskade den. Älskar den. Däremot hängde jag tillbaka den med ett hjärta som trånade och köpte julklappar till min lillasyster och hennes flickvän istället. Men ack gärna jag skulle viljat bära den på Stardolls femårsjubileum i Stockholm som går av stapeln ikväll. Det är Skugge & Co som annordnar och jag fick en inbjudan på mailen som jag önskar att jag kunnat tacka ja till. Men icke. Samtidigt försöker jag leta utrymme att hinna åka en sväng till Stockholm i mellandagarna. För att bränna julklappspengar på Topshop men också för att gå på utställningen Fashion Fotografiska. Som jag vill beundra det som konkret går inom ramen för vackert.
Resten av dagen ska jag ägna åt att städa, packa och dricka glögg. Imorgon går jag äntligen på lite ledigt, om man kan kalla det ledigt att behöva läsa böcker om journalistisk moral och etik under tiden, förstås. Men ändå, ledigt. Fantastiskt.

Trött tomtenisse med en luva i svart

En kvart innan skolstart släpade jag mig upp. Orkade inte bry mig mer än att dra på ett laget smink på dryga fem minuter och sätta en stickad mössa på huvudet innan jag begav mig iväg. Från kylan in i värmen, skulle kanske herr Winnerbäck ha sjungit med tanke på min lägenhet som inte alls faller in under kategorin varm, men min melodi blev en helt annan. När jag klev utanför ytterdörren greppade de isande och fruktansvärt brutala minusgraderna tag i mina ben och gjorde dem nästan förlamade. Jag kunde förminna det knastrande ljudet när halsduken stelnade så som frosten spred sig över det svarta tyget. Ett resultat av mina varma andetag och halsduken var plötsligt vit. I några sekunder stod jag bara blickstilla. Spärrade upp ögonen som tårades av kylan och drog några djupa andetag. Termometern visade - 20 och klockan var åtta på morgonen. Helvete, svor jag och mötte upp några klasskompisar för att bokstavligen springa till skolan och värmen. Sedan spenderade jag en timme och fyrtiofem minuter åt att sitta och halvsova näst längst bak i föreläsningssalen till ord om yttrandefrihet.
Visste ni att 136 journalister sitter fängslade världen över sedan ett år tillbaka och att 99 dött för vad de skrivit eller fotograferat? Inte jag heller. Jag undrar om jag kommer bli en av dem någon dag. Som slåss blodig för rättvisan och sanningen och som skriver om saker som är så viktiga att andra människor är villiga att göra allt för att det inte ska komma fram. Jag menar... jag har ju en tendens att göra vad människor säger att jag inte ska. Det skulle inte förvåna mig om jag ligger och ruttnar i ett asiatiskt fängelse för en text jag publicerat fast jag inte fick. Det skulle vara rätt typiskt mig.

This pain is not for real.

Jag har varit rätt inspirationslös på sistone. Mycket för att jag plötsligt tryckte på stopp, vände om och bestämt pressade ner delete istället för repeat, och nu går jag på en väg jag inte visste fanns. Den är trevlig. Grönskar lätt fast vintern biter i kinderna och jag litar på att om jag faller, då faller jag mjukt. Jag bestämde mig för att livet är spännande och även om jag är sårbar så betyder det inte att slutresultatet blir smärtsamt. Det kan bli sådär magiskt att jag faller handlöst rakt ner i en fantastisk och bomullbeklädd verklighet som får hjärtat att leva ut allt. Eller så blir det en ordentlig smäll rakt in i en stenväg och huvudet börjar värka. Men jag är inte rädd för den tanken längre. Jag har bestämt mig för att trivas. Med mig själv, med livet och med de beslut jag tar och de andra tar åt mig. Det är kul att leva när man lärt sig packa ner smärtan i en liten ask och börja om.

Where are you?

Igår var det på pricken två månader sedan jag officiellt flyttade hemifrån. Från en villa på hundratals kvadrat till någonting alldeles eget på tjugotvå. Från mitt brunturkosa flickrum till en vitmålad rektangel femton mil norrut. Jag kommer ihåg hur jag och pappa lyssnade på en intervju med Håkan Hellström på vägen upp. Jag log hela tiden och när vi äntrade Sundsvall så tittade jag mer nyfiket på den stad där gått i skolan i över en månad. På IKEA gick jag mest runt och sa "usch, vad dyrt" men tog de sexton tusen jag fått från CSN till att betala hyran och köpa varenda liten  pinal - verkligen varenda. Sedan sov jag första natten bland kartonger och plast, men ovanpå en ny säng och i en helt annan stad. Det var en speciell grej men jag hade förväntat mig att det skulle kännas mer. Från Söderhamn till Sundsvall precis fyllda nitton, en helt okej grej liksom. Vart bor ni?

Nemän hej, fröken Söderlund!

Studentmagasinet är ute med nytt nummer och förrutom att jag debuterar som krönikör så har redaktör-Malin skrivit en drös kick-ass intervjuer, bland annat med självaste Slash och Hoffmaestro. Dessutom pryder Rihanna omslaget och de har återigen provat julöl. Jag minns det från förra vintern då jag själv satt runt bordet på deras redaktion och grimaserade när jag svalde alldeles för många klunkar äcklig sörja. Min åsikt var inte direkt av värde då jag tyckte att allt var bedrövligt äckligt vare sig det var ljust, mörkt eller mindre beskt. Checka in senaste numret. Ni kommer gilla't!

Går till skolan och utvärderar tidning!


Godnatt

Jag försöker laga varma mackor på det där sättet du lagade dem till mig för nästan ett år sedan. Då när mina knän skakade när vi passerade din tröskel och du tyckte att jag var söt i luva. En luva som du ändå förde ner med högerhanden när du la vänster mot min kind och ställde dig så nära, så nära att dina andetag bildade fukt på min underläpp. Snön föll utanför och det var du och jag. Och när morgonen kom bröts inte illusionen utan vi satt inlindade i dina lakan och åt varma mackor helt nakna. Jag kommer ihåg dig stunder som dessa. När små, små snöflingor rasar från taket i ett nattsvart Sundsvall.

Puss och kram från en produktiv Frida

Jag har bränt tungspetsen på en kokhett pappmugg svart te. Annars har jag huvudvärk och däckade innan tio igår kväll. Idag önskar jag mest att jag får sova innan tolv, för jag har varit produktiv som satan sedan åtta imorse. Skrev ett reportage på 5000 tecken på få timmar och efter det skrek magen av hunger. Nu ska jag gå in i min nattchefsroll och redigera. Är fortfarande hungrig och sugen på en sockerdos som får ögonen att flimra. Typ. HÄR har ni en länk till vår webbtidning. Vi jobbar som galningar med den som ska gå i tryck. Puss!

A lot of happenings

I ett par skinnbyxor från H&M har jag försökt vara produktiv sedan halv nio imorse. Jag var en halvtimme sen då jag förlorade hjärnan någonstans runt sexsnåret igår kväll efter att ha varit i skolan konstant sedan morgontimmen. Ställde klockan helt fel och kände mig levande död när jag vaknade alldeles för sent imorse. Sedan dess har min redaktion (Vi har redaktionsövning, vilket innebär att vi lever som en tidning och ska trycka en dagstidning som ska kunna konkurera med tidningar i Sundsvall.) letat knäck och skrivit artiklar. Jag har mest flummat runt och försökt hjäpa andra så gott jag kunnat, samt skrivit frågor till ett reportage som jag ska ta med mig bildredaktör David och göra hemma i Söderhamn i eftermiddag. Jag är egentligen nattchef, men eftersom vi är två nattchefer och det är väldigt lite att göra just nu då vi inte jobbar så sent på kvällar och nätter, så har jag tagit på mig lite annat också. Imorgon och torsdag däremot är det jag som kommer ramla hem sist och jag har redan bett min redaktion om ursäkt för mitt galna humör som kommer infinna sig lagom till tryck torsdag kväll. Då kommer jag vara den mest uppsnurrade, uppstressade duracellkanin någonsin och jag kommer skrika åt allt och alla att skriva klart artiklar eller redigera foton snabbare än blixten.
Vilket som. Nu har jag precis lagat den enda måltid jag kommer att få för dagen. Jag dränkte champinjoner och bacon i ostsås och kokade pasta. Hivade i mig framför det senaste avsnittet av Gossip Girl och nu tänker jag ta en tupplur innan tåget går om exakt en timme. Väl i Söderhamn har vi exakt två timmar och åtta minuter på oss att göra en intervju och en fotografering innan tåget går tillbaka igen. Wish us luck!

Dina ögon kan krossa min värld, som stenar mot glas.

Jag kastade alla bilder från min första kärlek rakt in bland flammorna i braskaminen för några månader sedan. En efter en matade jag in dem i elden och lät minnena brinna upp och bli till aska. Jag hade väldigt ont den stunden. Inte på grund av honom, utan på grund av den andra som fullständigt knölade sönder mitt hjärta och spräckte det i tusen bitar som om inte knölandet vore nog. Men jag tog ut det på honom, han den första. Rev itu korten precis som han rev itu mitt hjärta den där gången för länge sedan och förbannade att han en gång lärde mig älska. Lärde mig vad kärlek var och fick mig att åtrå det som ingenting annat. Jag förbannade att han tog med sig allt det fina i allt det jag fann vackert. Musiken. Bilderna. Minnena. De blev bara fula saltkar som fick såren att svida ännu mera och jag förbannade honom för att han drivit mig i armarna på på han den andra. Han som var så magisk att det kändes som en elektrisk stöt varje gång mina fingertoppar nuddade honom. Han som lärde mig att om än glädjen återvänder så ska jag inte tro att den stannar. Han som sydde mitt hjärta så varsamt för att sedan rycka isär det några månader senare. Jag kastade in bilder i elden på han den första, och hatade att han den andra hade varit den enda punkt där jag kunde fokusera bort allting som gjorde ont och där jag kunde stå stadigt även fast livet precis skjutit av mig knäskålarna. Jag kastade in bilderna så brutalt att askan flög runt likt en cirkuskonst och landade på mina strumpbyxpr och brände ett hål lika stort som en lillfingernagel. Såg lågorna slicka våra ansikten men log inte som jag hoppats. Såg minnen brinna, försvinna men kände dem inte släppa det gastkramande greppet om mitt hjärta. Det enda som inte brann var betydelsen. Den stannade kvar, klöste i bröstet och påminde om vad som alltid, alltid, skulle finnas kvar. Som inte försvann med bilder som brann. Betydelsen av någonting alldeles, alldeles underbart.
Och det var en rätt sorglig stund.

I say goodbye in the pouring rain

Mina sängkläder luktar flickrum. Det är som att ligga hemma hos pappa bland mina buddhafigurer, teckningar, böcker och minnen. Ovanpå min gnissliga madrass. Och det gör att grannens basmusik försvinner lite och dunkandet i väggen inte hörs lika tydligt. Jag bara ligger och andas. In och ut. Väskan är oöppnad. I den ligger böcker som jag rafsade ner på några få sekunder innan jag sprang ut genom dörren. Sådana som jag läst flera gånger om. Som jag alltid kommer att vilja läsa igen. Någon gång den här veckan tänker jag försöka få tid att vandra runt inne på Akademibokhandeln här i Sundsvall. Köpa nya ord och må bra.
Jag har varit en ledsen människa så lång tid nu.
Det är dags att bygga upp någonting nytt.
Och det börjar med en bok.

It's a ghost on the horizon


- Det gör ont!
Femtonåriga Sanna rosslar och piper när hon slår sig för bröstet. Pekar mot mellangärdet och fnissar samtidigt.
- Men drick nu upp hela, skrattar jag och pekar på det halvfulla shotglaset i dyrare design och hon grimaserar innan hon sveper den sista slurken ren vodka.
- Det är inte meningen att det där ska vara gott, fortsätter jag och skrattar igen.
Tjejerna kring bordet faller in i skrattet och Signe, ägare till vodkan, ruskar på flaskan och det skvalpar lite i botten.
- Mäh, har ni druckit upp den här?
Hon skrattar och vi förklarar att det var väldigt lite i den från början. Hon rycker på axlarna och plockar undan två tomma champangeflaskor från bordet. Champange av samma märke som den gången jag tog studenten. Eller den gången jag halsade rakt ur flaskan på väg till balen. Jag ler. Min lillasysters flickvän kommer upp iklädd en rock, halsduk, mössa och med en banan i trosan och jag dör nästan av skratt när hon sedan försöker rocka rockring. Hon hinner snurra den tre varv innan den dalar i golvet och hon måste lämna över till nästa tävlande. Signe försöker härma lyftet i Dirty Dancing till The time of my life och lyckas sparka rakt upp i luften, träffa mitt vinglas och svätta vid över både henne och mig. Jag skrattar, hon skrattar och alla andra skrattar när nya upptåg ständigt avlöser varandra. Och jag kommer på mig själv med att le på riktigt. Med att trivas. Trivas med att vara tillbaka där allting finns och annat en gång funnits och med tanken på att jag fått chansen att se hur fint Söderhamn är när man väl begett sig bortåt.
Gårdagen var väldigt fin.
Idag mår jag desto sämre.
Jag hatar att vara bakfull.

Bad to the bone

- Nummer 7! Två minuter för fasthållning.
Jag känner hur irritationen fullkomligt exploderar i kroppen och jag knyter näven hårdare om klubbskaftet. Har det inte varit för att jag flåsar så mycket har jag bitit av en kommentar som gjort att utvisningen blivit betydligt mycket längre.
- Helt. Jävla. Otroligt.
Jag mumlar sammanbitet och slår mig frustrerat ner på plaststolen vid sekretariatet. Ser pappa skratta på läktaren och knyter nävarna hårdare i knäet. De börjar spela Bad to the bone med ZZ top och jag skakar på huvudet och mumlar igen.
- Jävla mesar. Mesdomare. Så sjukt fjantigt.
Jag tror att jag är svartlistad av domarstaben i division 2 Västernorrland. Nästan varje match åker jag ut. Pang, tjong och jag är på utvisningsbänken. Och lika förbannad blir jag varje gång. Ibland är det förtjänat, men ibland är det så löjligt att jag vill veva med klubban rakt över domarens feta skalle.
Jag kommer vinna busligan den här säsongen.
Lätt som en plätt.
För jag åker ut vare sig jag borde, eller inte.

7 ½ timme senare, KLAR!

Nu ska jag ut och äta med pappa och leta efter böcker i bokhandeln.

This ain't a good day

Viktig information en fredag klockan 07.53!
Hemtenta i politisk kommunikation 07.00 - 16.00
Vi hörs om jag överlever. Vilket ni lär be för eftersom jag i stort sett dog redan på första frågan som var värd 20 poäng. Jag måste, måste, måste lära mig att plugga innan. Dags att ordbajsa! Wish me luck.
Update: Drygt tre timmar sendan tentans start lever jag fortfarande, jag har succéartat nog gjort två frågor och har två frågor kvar. Vilket betyder att den här tentan säkerligen kommer att ta sex timmar. Heja, heja!

Update: En halvtimme till sex timmar och jag är inte riktigt färdig men det känns bra. Fan vad jag ska lära er saker om politisk kommunikation och mediernas makt i samhället sen. Hoho.

Lovely


Min oerhört vackra silverklänning från Elise Ryan har äntligen kommit. Jag har två andra klänningar av samma märket i garderoben och jag bara älskar dem allihopa. Den här ska jag bära 23, 24 och 25 december. Tjugofemte ska jag bli full med den och en skinnväst över. Kommer bli grymt. Men först ska jag göra hundra armhävningar om dagen så brösten blir mindre. Jajemen. För bättre bilder och för att köpa: klicka här.

Jag har varit vaken sedan sju. Nu: packa!

Jag är så trött att jag ser suddigt (varför gör jag alltid det?) och det var lite svårt att se glad ut även om min chokladkalender gör mig superduperjätteskitglad. Den är väldigt fin. Förra året hade jag ingen, mamma var för sent ute, inte en endaste fanns kvar i butikerna och till slut rann det ut i sanden. Jag kommer ihåg att jag stod och stirrade på en chockrosa Hello Kitty-kalender strax före jul (det kändes som ett Halleljuah-moment) och tänkte pröjsa fyrtio spänn för den, men den var så sjukt ful och ojulig att det bar inte gick. Vilket som. Nu ska jag packa hem mig till Söderhamn över helgen (har en nio timmar lång hemtenta imorgon, hujedamig, så då kan jag passa på att åka hem till pappa en dag tidigare) och eftersom jag rör mig i takt med en sengångare är det dags att börja samla ihop alla grejer nu.
Det är soligt och fint i Sundsvall idag.
Så hoppet om att tåget är i tid, det finns faktiskt.

Äta bör man annars dör man!

En anonym kommentar satte huvudet på spiken - jag har glömt dag fyra. Inte helt dock, inlägget blev helt enkelt aldrig publicerat. Dag 4 - det här åt jag idag.
När jag vaknade var det alldeles för tidigt och frukost kändes inte som prio ett. Fingrade på filen och åt två ynka flingor innan magen skrek att den inte var vaken. Köpte en smörgås i cafeterian till lunch och försökte pressa i mig en banan som bara växte i munnen. Tuggade och tuggade utan resultat och jag gav upp mitt försök att få i mig något ganska snabbt. Kom hem och tänkte göra soppa. Kände ivern när jag klippte upp den gröna papperspåsen med alla ingredienser till en utsökt svampsoppa från Knorr. Men så dök den upp i anvisningen för tillagning. Mjölken. Och för en tjej som är mjölkallergisk slutade det i katastrof eftersom hon aldrig har mjölk hemma och jag svor och domderade innan jag vispade ihop en våffelsmet så brutalt att den var helt fri från klumpar. Dränkte de lyckade våfflorn i sylt och stoppade in dem i munnen samtidigt som jag lagade nya. Två och en halv åkte ner, sedan hade jag ont i magen tills jag åt kex och drack te vid elva på kvällen.
Mina matrutiner brukar inte vara så bra.
Det var de inte idag heller.
Nu tänker jag försöka att inte glömma fler dagar.
(Att lova är lite riskabelt. Mitt huvud är inte med alla gånger. hehe.)
Imorgon: Min dag!

Dag 5 - Vad är kärlek?


One word frees us of all the weight and pain of life: That word is love
- Sophocles

Jag vet vad kärlek är. För mig. Pussar i nacken, en behaglig ilning i ryggraden och en människa som gör mig knäsvag. Som visar en glimt av himelriket genom att bara finnas till. Som är så vacker att jag antingen slutar andas eller andas så snabbt att jag inte andas på grund av det. Men kärlek är någonting nytt för varje gång det sveper förbi och jag älskar lika villkorslöst varje gång. Man ger hjärtat till någon, med kupade händer och förtrollad blick, och hoppas att de ska hålla det sådär ömt och vackert som man gav bort det. Världen blir allt mer fantastisk men ack så oviktig utan den andre personen, utan begreppet och faktorn som gör det så varmt inombords och som smakar så sött på tungan. Kärlek är att känna. Känna någonting ovärderligt och unikt som man inte kan hitta någon annanstans än i hjärtat på någon annan. Det och sig sjäv i den bästa versionen möjlig och jag har inget problem med att säga att kärlek är meningen med livet, för jag är onekligen stensäker på min sak.
Kärlek är min drog. Mitt heroin. Det som skjuter rakt in i kroppen och gör mig, världen och allt runt omkring färgstarkt och bra. Kärlek är bra. Kärlek är hemskt. Jobbigt. Frukansvärt. Underbart. Men man måste få definera det för sig själv. Vad är kärlek? Det är allt, för mig. Jag vet vilka konkreta saker det innebär. Fingertoppskänslan när man sveper med fingret över någon annans hud, sötman när man smakar på någon annans läppar och rörelserna i maggropen när man ser honom efter alldeles för mycket saknad. Jag vet också hur det känns. Viljan att vara så nära att man önskar bygga bo innanför den andres skinn och oviljan att leva utan den andra personen. Och jag känner smärtan. För visst smulade den sönder mig. Kärleken. Den har tvingat mig att leka med elden tills fingertopparna varit alldeles sotsvarta och tills jag legat i fosterställning med ett sprucket hjärta och tusen bitar av mig själv spridda ut i universum. Och jakten på dem har fört mig till mörka platser och jag har fäktats, gråtit, slagits och kämpat för att ens stå på benen. Men när den där djävulen viskar i mitt öra, med hes och lockande röst, "Vad skulle du gjort annorlunda?" så kommer jag inte möta hans blick. Bara le rakt ut i luften.
- Inget, för jag har älskat på riktigt.
Och det mina vänner, det är värt att leva för.
Jag har skrivit om kärlek femhundraelva gånger. Läs mer här.

I walk the line

- Ja, hon behöver en dammsugare. Hon har ju inte direkt en städad lägenhet, om man säger så.
Pappa skrockar och följer efter den unga expediten genom affären. Vänder sig om mot mig samtidigt som han går, viftar på ögonbrynen med ett knasigt flin och en blick som säger "han är söt, Frida. Söt!". Min min är mer skeptisk. Likgiltig. Den unga pojken är alldeles för ljushårig med gyllene lockar som är hårt sprayade och så lång att det inte ens skulle hjälpa om jag stod på tå för att ens snudda vid hans läppar. Jag gillar mörkhåriga killar, signalerar jag med blicken och han vänder sig om igen med ett retsamt leende. De svänger runt en trave kartonger och jag följer snabbt efter.
- Hörru, vad är det för fel på en dammsugare om den inte suger?
Jag lutar mig mot en ställning elprylar och tittar uppmuntrande på expediten. Ler lätt och höjer på ögonbrynen.
- Tja.. alltså, det är rätt dålig... uppsugning på de där.
Han nickar mot den dammsugare jag hade innan, pappa hade hunnit förklara mittt problem med den trådlösa dammsugaren i ett andetag, och jag stirrade på den förbaskade manicken som gjorde att jag hade dagsgammalt skräp under köksbordet.
- Då blir det en med sladd, konstaterar jag och expiditen lyfter upp en klarblå boll på hjul och ger min pappa som med ett "tack så hemskt mycket, det här blir bra det Frida!" travar iväg mot kassan.
Min lillasyster strosar runt vid några lådor filmer och plockar upp en i handen.
- Frida, kolla.
I handen håller hon Walk the line och mitt hjärta fladdrar i bröstet.
- Åh!
Jag tar dvd-filmen ur hennes grepp och flinar sådär fånigt som man gör när man ser en snygg kille för första gången. Och andra gången. Och tredje gången. När jag sedan ser att den kostar trettiotre ynka kronor slår jag till. Lätt ett av de bästa köpen på hela året. Jag menar, love sure is a burning fucking thing. Tack Johnny Cash. Nu spenderar jag kvällen med dig.

RSS 2.0