Fridas värld bland tankar och ord. -

LOOK AT THIS!


Vill du få en helt ny look och vara modell för en dag?
I år har jag ansvaret för en Gör-om-mig-tävling i SöderhamnsNytt. Vinnaren får en helt ny frisyr, (färgning och klippning) blir sminkad av en make up artist och blir sedan fotograferad i två eller tre olika vår-looker som jag tar fram tillsammans med vinnaren. Det är samtidigt en personlig stil som passar vinnarens personlighet och utseende.
Låter det inte fantastiskt så säg.
Så klicka in
här och anmäl er nu!


Breathe.

Funderar.
Jag försöker skaka av mig den här känslan av att jag inte riktigt är tillräcklig. Att jag inte duger. Jag förstår om ni är trötta på att höra det här och jag förstår om er enda tanke just nu är "ryck upp dig kvinna". Jag tänker likadant. Och jag är också trött på det. Men jag försöker, kom ihåg att jag försöker och jag behöver få ventilera det. Försöka förstå det genom att sätta ord på det. Det är liksom.. svårt för mig att tappa kontrollen på mitt liv och mina känslor. Att inte ha den där möjligheten att trycka undan smärta och sorg med ren glädje. Det river upp ännu mer sår längst inne och ibland vill jag bara få en litet tecken på att det är påväg mot det bättre. Att det här är stormen före lugnet och inte tvärtom. Att det här är på samma sätt som gud sa om världen. Gud sa att världen skulle vara ett kaos innan dagen D kom. Nu tror jag ju inte på gud för fem öre, men jag hoppas att det här är mitt kaos innan min dag D. Min familj försöker trösta mig med orden: nu kan det kan inte bli så mycket värre. Förstå det. Min familj säger till sin artonåriga dotter, att livet inte kan bli så mycket värre. Ska man behöva höra det i såhär unga år? Det känns helt sinnessjukt. Det mesta känns helt sinnessjukt. Och det gör så vansinnigt ont. Det svider och det river, det hugger som knivar i bröstet och ibland måste jag lägga mig ner dubbelvikt för att få det att försvinna. För det är inte bara min egen smärta jag behöver se och känna varje dag. Runt omkring mig har jag människor som upplever större och mindre smärta inombords, och eftersom det är människor jag älskar, så tar jag emot deras smärta och bygger upp en bomb i bröstet på mig själv. Det är jobbigt att simma i ett hav av sorg och smärta, för att upptäcka att räddningen som finns på land bär på samma sak. Det ger dubbel dos av ett gift svårt att tvinga ur kroppen. Det gör så ont i mig alltihopa.

I skolan är de tydligen besvikna på mig, tycker att jag prioriterar fel. (Där med, jag blir tokig.) Jag tror de har glömt hur det var att vara tonåring och se sin värld falla samman runt omkring och utan något val behöva ge sig ut på jakt efter den lycka de förlorade i samma stund. Jag får höra att jag är sur. Det är som människor helt tappat förståelsen för att svåra saker inte försvinner på dagar eller veckor. Det kan ta månader, år. Speciellt när det är mycket på engång. Och när jag fortfarande står i stormens öga är det svårt att ta det är steget mot någonting nytt och bättre. Och jag skulle vilja se människors miner om jag kom till skolan utan mitt hela skal, med allt trasigt till beskådning, med all sorg och all smärta som en aura kring mig själv. Jag skulle vilja se allas miner då. Då kanske orden onm hur jag är skulle bli andra. Men det är inget jag skulle vilja utsätta någon för. Då får de hellre kalla mig sur.
Cover up the pain, har jag hört.
Det är det alla vill att man ska göra. Här får man inte visa sig starkare än andra, men man får absolut inte söka stöd genom att visa sig svag heller.
Då är man patetiskt och "bara svag". Inget mer än så. Man är ingen människa som kanske, mot alla förmodan förstås, går igenom det värsta hinder de någonsin stött på. Onej. Absolut inte. De är bara svaga och patetiska. Så varsegod, jag är svag och patetisk. Eller just det ja. Sur var vad jag är. Jag är sur, svag och patetisk.

Och nej, jag söker inget tycka synd om.
Så alla ni haters där ute kan ta till er den här texten på vilket vis ni vill och tycka exakt vad ni vill. Nå jäkla sympati vill jag inte ha. Men lite förståelse, om så bara en liten liten nypa, skulle jag hjärtligt ta emot. Annars skulle jag aldrig ge ut mig själv på det här viset.


Ospeciellt, någon?

Har jag berättat att jag åkt buss 70 mil idag?
Se för det har jag faktiskt! Hela trettiofem mil tur och retur. Vi drog iväg halv åtta på morgonen och kom inte tillbaka förrän halv tolv på kvällen. Krokom har jag varit i. Litet ställe det. Dåligt innebandylag med. Vi spöade dem ordentligt. Till något helt annat, (på tal om winerbröd som Lisa skulle ha sagt) så har jag en buister på mig idag. Jajemensan, jag har inkasserat i en och känner mig görläcker. Eller ja, typ. Detta måste jag berätta för er eftersom jag sitter här ensam en lördagnatt utan att ha någon att visa den för. Jag ville visa den för någon men det verkade inte direkt som någon ville se mig i den. När jag stod i dörren till Söderhamns it-place nummer ett (lät coolare än att säga vad det egentligen är) runt tvåtiden och folk började strömma ut så stannade människor till för att antingen säga "Godnatt Frida", "Fan va snygg du är i håret", "Jävlar vad sexig du är ikväll" eller "Det var trevligt att träffa dig" för att sedan bara kila ner för trappan och gå. Ingen jävel ville plocka med mig hem. Trist för mig. Dock vet jag att fröken Söderlund skulle ha tackat nej till alla erbjudanden hon i så fall fått, för att hon bara vill visa sin buister för speciellt utvalda personer. Trala. Men det hade ju varit roligt om någon vräkt ur sig en liten hint om att de viljat se mig i den. Eller näck om det är så. Jag kände mig väldigt ospeciell där jag stod.
Och idag var inte en dag där jag ville vara ospeciell.
Jag är ospeciell nog i den här förbannade världen.
Ospeciell nog för att inte få ett enda sms av en enda person på hela dagen. Äsch, jag orkar inte rabbla upp allt som gör mig ospeciell. Idag har varit en sådan dag. Det känns ju lite.. ospeciellt.

Svar till Lina!

Lina, eftersom jag verkar vara oteknisk utav rang och inte fixar att skriva en kommentar i ditt lilla cyperspace så svarar jag här. Nej, du behöver inte skämmas för jag går media i Söderhamn, så vi hade nog inte råkat på varandra innan torsdagen. Men vi kanske gör någon mer gång i framtiden!


Pictures from MOViE YOUR MIND







MOViE YOU MIND.

Fick ett sms där det stod:
"Haha, hittade oss på film från igår. Inte visste jag att du blivit intervjuad :)"
Nu har jag skrattat bra nog. Jag är verkligen mer lämpad att vara den som intervjuar, inte den som svarar på frågorna. Till ett litet försvar kan jag säga att de haffade mig mitt i all stress där jag letade min frisör för klädprovning. Men ja, sen är det ett litet klipp där jag knallar ut på catwalken också, plus lite andra intervjuer och catwalk-klipp. Egentligen borde jag inte ge ut den här länken, men what the hell. ENJOY!

http://www.valbogatan.se/2010/02/webbtv-sammandrag-fran-movie-your-mind/

We got to fight, for this love.

- Men hej Frida, vad fan, har du slutat spela bandy?
Mannen tittade på mig med ögonbrynen höjda. Jag log lite snett och det högg till lite i hjärtat när jag behövde säga ja. "Men du som var så duktig!". Jag log snett igen och stirrade blint ut på isen. Mitt hjärta både sörjer och glöder när jag går på bandymatcher. Det gör mig lycklig ända ner i maggropen att se andra uppleva den lycka som jag älskade att vara en del utav när jag spelade. Idag kom den igen, tillsammans med fjärilarna i magen. Det var längesedan de där fjärilarna inte skavde, men idag, idag var det bara underbart att ha dem där. Jag kände mig komplett där jag stod på läktaren, i kylan, omringade av äldre karlar fuktiga under näsan av jäger och öl. På ett vis kände jag mig hemma. Det är därför mitt hjärta sörjer. För de stunder jag tog klivet ut på isen och spenderade nittio minuter i ett enda rus, de stunderna var några av de bästa i mitt liv. Och som jag saknar det. Jag njuter av bandyatmosfären. Jag njuter av allt som har med det att göra. Gummimattorna i korridoren, kylan, skridskoskären, den orangea bollen, ljudet av skridskor som glider över en nyspolad is. Allt. Och jag njuter när jag ser Robert Dammbro åka skridskor. Jävlar i min låda vad snyggt karln åker.
Jag har alltid haft en liten crush på bandyspelare, för den delen.
Men mest av allt är jag kär i sporten. Det sitter så djupt inrotat i mig efter alla dessa år och det gav mig så mycket som människa. Obeskrivligt är exakt vad det var, och vad det någonstans fortfarande är.

ÅH.

Så var den dagen förstörd.
Vad fan är det här.

Säger tack och godnatt efter denna afton


Tjoho.

Okej. Fem timmar kvar.
Mitt hår är stylat, ögonlocken är gröna, lösögonfransarna är rosa och glittrar och jag har dockläppar. Fint sörrni.

Hey guys!

Woho, en uppdatering, tänker ni.
Modell-lekandet är slut för idag. Jag vet inte om jag ska säga att genrepet gick bra. Det var mycket snurrar och gå-kors-och-tvärs. Men vi i komedi-genren har iallafall rolig musik, Isabelle som är i tragedi-genren är lite mer bitter eftersom deras låt rent utav sagt sög. Passande. Efteråt gick vi supermodeller (läs: jag, Malin, Linda, Alex, Isabelle, Wille och Magnus + Louice) ut och tog en pizza och drack öl. Eller ja, vissa gjorde det. I mitt fall var det pasta och loka som gällde. Ska man gå på catwalk imorgon och se slim ut, så ska man.
Nu sitter jag, Malin, Isabelle och Louice i Lojs görsnygga lägenhet i Gävle. Malin är lite småsur över att vi satt igång Ice Age, me nu skrattar hon iallafall. Det kom fram att hon inte sett Ice Age. Det är en liten skandal i sig. Jaja. Önska oss lycka till imorgon! Jag ska, *trumvirvel*, försöka mobilblogga imorgon. Men jag lovar igenting. PUSSIS

Blurred.


Tar mitt pick och pack och drar till Gävle.
Jag kommer inte att kunna blogga, tror jag, förrän jag kommer hem sent torsdagkväll. Då får ni veta hur jag såg ut, om jag trillade av catwalken eller om jag gjorde en ofantlig succé. Men bildbomb, det blir det med all säkerhet när jag kommer tillbaka! Puss på er.

Hey dude, let's go.

Igår var vi på mässa i Sundsvall.
På plats fanns en hel del högskolor, en drös uf-företag och Tomas DiLeva. Det var meningen att vi skulle hitta vår framtid bland alla montrar och representater som tryckte sina blanketter och kataloger i famnen på en innan man hann säga hej. Jag hittade ingen framtid, men jag hittade ett ragg i Lantbrukshögskolans monter. Den representanten diggade mig och jag diggade hans tatueringar. Dock gick han lantbruk. Malin tyckte det förstörde allt. Jag höll med. Han tyckte att allt förstördes när jag sa att jag var en media-människa. Bland Uf-företagen blev jag helt såld på ett örngott som visade sexställningar. Jag tyckte det var vansinnigt roligt och förstod inte varför jag inte kunde komma på en sådan idé. Sjuttio pix kostar det och när min lön ramlar in kan det hända att jag har ett sådant i min ägo. Vilket som, tjejerna i mitt sällskap blev mest sålda på cupcakestillverkningen och spenderade sina pengar på det.
Som sagt, jag hittade inte min framtid.
Det kändes lite kasst att komma hem med galet många kataloger och sjukt med information och märka att inte en enda inehöll något som passar mig. Men ja, jag blev iallafall fyra pennor, tre godisar, en klubba, en tandborste och två kondomer rikare. Det känns ju iallafall.. kul.

Everyone I love, goes away in the end.

Jag känner mig helt tom.
Det värker i bröstet och det ligger som en tyngd över hela mig som gör det svårt att andas. Det är som att allting kväver mig och all min vilja, motivation och glädje bara dör ut. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag är så trött. Så trött. Jag orkar inte hålla någonting uppe längre. Varken humör eller kvalité på saker och ting som jag tar för mig. Jag vill bara lägga mig ner och sova, och vakna när allting är bättre igen.
För hur mycket jag än försöker kommer det alltid till en gräns.
Och nu är jag helt tömd på allting. Jag jobbade som fan för det jag trodde kunde hålla mig uppe och när det bakslaget kom, om än i liten mängd, då blev det liksom droppen.
Jag fungerar inte ensam och jag har aldrig någonsin känt mig så ensam i en storm som jag gör nu. Någonsin.


Ja, men typ såhär.


Ibland fångar inte ens systemkameran allt rätt.



Okej.
Jag har alltså kortare hår på min högra sida, detta går runt huvudet och blir längre och längre och tillslut är det hellångt på vänster sida. På vänster sida har jag tre olika effekter i håret, en lysande röd bland annat. Likaså bak. Jag vet att bilderna är kassa och att ni inte ser ordentligt men jag fastnade liksom inte på bild idag. Jag ska försöka ta bra i dagsljus imorgon om jag inte får till något bättre snart!

Even the wrong words seem to rhyme.

Jag får ofta höra att jag aldrig är hemma.
Eller att jag beter mig som att jag inte vill vara hemma. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Det är sant, jag vill inte vara hemma alla gånger, men det handlar egentligen inte om det. Det handlar inte om att jag inte trivs hemma, i mitt rum eller med de jag har runt omkring mig. Mitt rum är min fristad och hemma är det enda stället där jag kan känna mig rofylld inombords även om livet utanför den röda dörren är kaos. Men.. den känslan har försvunnit litegrann och det jag inte trivs med är stämningen som finns här hemma. Känslan av att trippa på tå för en verklighet som egentligen inte alls är verklig. En verklighet som vi inte kommer att vara en del utav inom tre veckor. Jag vet inte om det kommer att vara en tyngd som försvinner från mina axlar när min familj splittras konkret eller om det kommer att bli ännu ett slag under bältet. Jag vet inte vad som händer vid den punkten, med mig och alla andra, och det skrämmer mig att den stunden kommer allt närmare för varje dag.

När jag kommer till ett vägskäl med två vägar som delar sig åt varsitt håll, väljer jag alltid inget utav dem. Jag går alltid rakt fram. Bryter mig lös och hittar min egen väg. Det är liksom inte vad jag gör. Att välja vägar som redan är uppstakade om jag inte tycker att de är rätt. Jag väljer mina egna vägar och om jag behöver tid utanför centrumet för att hitta dem, då måste jag få den möjligheten.
Samtidigt måste jag få vara vanlig tonårstjej. Jag måste få prioritera konstigt, fel och rätt. Jag måste få vilja stänga den röda dörren för att vilja öppna den igen. Och jag måste få chansen att hantera det faktum att det inte alls är många dagar till jag får den möjligheten. Att öppna och stänga den dörren som jag vill. Att säga "Hej Mamma, hej pappa, jag är hemma". Och jag tror att ingen, ingen, förstår min sorg i det.

What the fuck happened?



Extreme makeover

Tänkte påminna om att jag inte kommer att hinna blogga imorgon.
Jag kommer att hoppa på ett tåg och landa i grannstaden söderut. Där kommer jag att sitta i frisörstolen, hela dagen. När jag hoppar på tåget igen kommer det att vara kväll och jag kommer att se totaly diffrent ut. Håret ska klippas av och det ska plötsligt gå i fyra nyanser istället för en. Det blir en intensiv röd, en mörkare röd, en lila och en kopparfärg som kommer att invadera min skalle. Jag är lite nervös, men det känns rätt bra. Jag har ju min bästa Isabelle vid min sida, hon ska bli tokblond. Kallt, jätteblond. Det kommer att bli snyggt på henne! Sedan har vi ju Wilhelm med oss också, han ska också förvandlas.
Ja, jag tar med mig kameran.
Puss på er!

I can feel the love tonight.

Människor frågar sig ofta hur man vet att man är kär.
Svaret lyder ofta att det bara är något man vet. Att fjärilarna i magen är ett bevis på det och att man är det när man inte kan sluta tänka på personen. Jag vet det på ett litet annat vis. Jag vet att jag är överförtjust i någon när jag skriver personens namn i imman som bildas på glasdörrarna i duschen när jag duschar. Det har jag gjort sedan jag varit pytte. Skrivit personens namn i imman på fönster, på speglar, på allt där fukten möter kylan och bildar imma.
De där glasdörrarna har blivit lite av en tradition.
Även om jag inte blivit kär så många gånger, så skriver jag personens namn där varje eviga gång jag ställer mig i duschen så länge jag håller personen varmt om hjärtat.

Ja, lite kuriosa sådär. Tänkte jag.

Eh.

Malin: Det är bara du som kan spruta grädde rakt ut i luften utan att inse konsekvenserna utav det.

Jag skulle bara prova om sprutgrädden fungerade, det gjorde den.

Memories of summer. Frontpage, check.


Used.


I guess you don't like me, you just like the attention.

Sorry.

Okej. Ta förra inlägget med en liten nypa salt.
Ni som hann se det innan jag tog bort det. Jag hade precis forscerat en snöstorm för att ta min innanför tröskeln, jag var lagom avskärmad i skallen och jag var sådär lagom irriterad. Nej, lagom är inte rätt ord. Jag var galet irriterad. Man får ha sådana kvällar ibland. Men dessvärre känns det som att jag har många, ofta. Jag har bara så förbannat svårt att se det positiva i saker och ting nu. Det känns som att inget riktigt duger. Inget jag gör, även om jag lägger själ och hjärta i det.
Nej, det är svårt det här.
Men jag rycker upp mig. Det är bara lite mörkt ibland.

Tonight I'll be a little bit brave.




I see your true colours.

Det gick som smort idag.
Jag kommer inte att se ut som en clown på torsdag. Den röda trenchcoaten fick mig inte alls att känna mig som Pippi på rymmen eller som att jag backade bra många år i tiden. Nejdå. Men färgglad kommer jag att vara. Med ett huvud som kommer att vara trefärgat, chockrosa ögonfransar, en röd trenchcoat och godishalsband kommer jag nog att lysa upp den där catwalken bra nog. Men det känns bra. Jag behöver ju inte ta med mig mer färger än håret hem igen. Det kanske botar min färgfobi också, vem vet. Jag kanske slutar få panikångest när ett plagg som inte är svart eller grått nuddar min hud efter det här.
Nä, nu ska jag gå och rota bland alla ofärgade kläder i min garderob. 
Ikväll är det all in som gäller. Så får vi se vad jag skriver på herr Elffors tavla denna gången. Om han nu har några pennor som funkar. Det var ju lite sisådär med det förra gången.

Collide - Howie Day. (Live in Las Vegas) UNDERBAR!


I will breakaway.

Nu är jag upprörd. Inte arg. Upprörd.
Det är jobbigt att gå runt bland människor och känna att inte en enda förbannad individ förstår ett jota. Jag är så trött på att ständigt behöva förklara allt jag gör. Att behöva försvara det jag väljer för mig själv. Att ingen förstår att jag är arton år gammal och har upplevt det värsta året i mitt liv och att jag behöver uppleva bra saker. Roliga saker. Bekymmerslösa saker. Att jag behöver göra allt för att leta reda på dem. Att jag behöver få bryta mig lös och prova mina vingar. Att jag behöver få göra fel för att göra rätt. Att jag behöver få stunder där jag inte behöver tänka längre, inte grubbla. Att jag behöver få se en dag utan problem. Att jag behöver få ta saker med en klackspark. Jag behöver få göra det. Och när jag inte behöver göra det längre, så handlar det bara om att jag vill göra det. Jag vet att det är meningen att jag ska vara vuxen eller att jag iallafall är på väg åt det hållet. Men det betyder inte att jag behöver ge upp alla galna lördagar, alla mornar när jag sover över eller de gånger jag stänger in mig och skriker åt dem som kliver innanför tröskeln till mitt rum.
Bara för att jag vill ha det kvar så ger det ingen rätten att säga att jag inte kan göra mina egna val och bestämma över mig själv. För om det är något jag kan, så är det att ta hand om mig själv. Det har jag fått göra väldigt ofta i det här livet, vare sig jag viljat göra det eller inte. För som sagt, ibland känner jag mig väldigt missplacerad. Och det känns som att ingen förstår.

A beautiful lie.

I 38 minuter lät jag inlägget vara här.
Men nu är det borta. Det kändes inte riktigt rätt.


I got a present from the band!

 


I spread my wings.




Nu: Jobb.
Tröstar mig själv med att det bara är tre dagar kvar med det här fula, röda håret. Det börjar få en konstig orange färg och utväxten är bra många centimeter. Tre dagar. Sedan ska Forsman göra en makeover som heter duga. Men nej, jag kommer fortfarande vara rödhårig. Men på ett helt annat sätt!

Work is the thing.

Tänkte berätta för er vad som händer imorgon.
1. Om, jag säger om, jag pallrar mig till skolan för att ägna tre timmar åt textkommunikation C så ska jag skriva ett läckert informationsblad. Min kreativitet strejkar. Demonstrerar. Säger att den inte vill. Jag vill utmanas. Att skriva ett informationblad som ska gå ut till lärare och elever är tråkigt och min kreativitet blir stum bara därför. Det utmanar inte mig som person, eller som skribent, att skriva ett informationsblad som får min kreativitet att gå på noll. Jag vill få de där svåra uppgifterna där kreativiteten sprudlar ur mig likt lava ur en vulkan. Men icke. Inte imorgon. Dock är det inte därför det där ordet "om" ligger i första meningen. Om jag inte pallrar mig till skolan så är det för min förbannade förkylning som börjat om på nytt. Näsan svider, snoret rinner och jag känner mig allmänt hängig. Det brukar vara anledning nog att dra täcket över huvudet och somna om.

2. Vid lunchtid åker jag och kollegan till Ljusdal. Vi ska till Järnvägshotellet och träffa ännu ett band. Uffe hette han jag pratade med på telefonen idag. Han pratade kvickt som attan. Jag borde nog värma upp handlederna innan, för det känns som att jag kommer att behöva skriva i en fart jag aldrig tidigare uppnått. Förresten, jag har börjat en ny trend där jag skriver frågorna i bilen. Om det så är en tio-minutersfärd eller en närmare två-timmars, som denna gången. Det spelar ingen roll. Jag skriver frågorna i bilen. Jag undrar vad som kommer att hända på den här lilla jobbturen. Jag menar, det händer alltid, och då menar jag alltid, några galenskaper när jag och Pontus beger oss iväg. Jag glömmer aldrig Malmö-jobbet, då vi var på Melodifestivalen, eller senaste gången vi jobbade för HudikNytt. Då hände detta. Kommer ni ihåg?

Aja. Det var det.
Får se när vi kommer hem igen och jag ska tvinga Pontus att ta lite roliga behind the scenes-bilder så jag har något att visa er sedan!

Another pic. I will take a good one. Someday.


Frida, var det ja.

Frida Marie Söderlund heter jag, och idag är det typ min dag. 
Jag har namnsdag. Frida är ett nordiskt namn för den som inte visste det och betyder den sköna, den älskade. Det är fint tycker jag. Betydelsen alltså. Själva namnet har jag aldrig upplevt som något speciellt. Under första halvan av 90-talet gick namnet i en modevåg och var och varannan jänta döptes till just Frida och jag blev visst inget undantag.
Och alla vi Fridor har alltså namnsdag idag.
Sedan 1901 gäller det, då vi puttade ut namnet Concordia ur almenackan.

Så, ja, ett grattis skulle väl typ sitta fint. Då blir mitt namn glad.

Ett enkelt ord, med en lång historia.


Första bilden.
Jag är svullen. Plasten misshandlade min hud när den skulle bort i tio minuter. Det svider litegrann. Jag tänkte att jag skulle förklara hur mycket den där skapelsen betyder för mig, men det går inte. Det ligger en hel uppväxt bakom det där ordet och tatueringen hyllar den grund jag skapat för mig själv och den hyllar dem som villkorslöst trott på min förmåga att nå mina drömmar. De känns nära på det här viset. Drömmarna. Och de jag älskar. De kommer alltid att vara med mig på det här viset. Och precis som låten handlar det om en tjej som sitter i en liten stad och tittar ut genom fönstret när det regnar och känner att hon inte hör hemma. Att hon är menad för någonting mer. Och hon tillåts drömma och hon bestämmer sig för att chansa, för att ta risker och hon bestämmer sig för att våga flyga. Det är sådana dagar som tagit mig hit. Och de var aldrig meningslösa och jag måste påminna mig själv att det kommer att komma fler sådana dagar. Dagar som lägger en grund för den stund det är dags att flyga igen.

But something felt so wrong here, so I prayed I could break away.
I'll spread my wings and I'll learn how to fly.
I'll do what it takes til' I touch the sky.

And I'll make a wish, take a chance, make a change, and breakaway.
Out of the darkness and into the sun
But I won't forget all the ones that I love.
I'll take a risk, take a chance, make a change
and breakaway.

Jag har ägnat dagen åt detta.






Isabelle var med och höll min hand.
Och busade när tatuerar-Emma tog en liten rökpaus. Men vet ni vad. Det gjorde inte alls speciellt ont och jag blev förbannat, jäkla jättenöjd. När plasten åker av då ska jag knäppa bilder och visa vad som pryder min hud i en evighet framöver. Den blev tuff och väldigt mycket Frida. Och jag är sugen på en till. Nu. Men det får vänta. Men jag har en känsla av att jag kommer göra många, många i framtiden.

We got to fight.

At the bottom of everything, heter det senaste avsnittet av oth. 
Jag själv däremot är påväg uppåt. Jag reder alltid mig själv, grejen är bara att jag måste få tid att låta vissa dagar vara smärtsamma och tunga. Jag måste få stirra verkligheten i vitögat och hitta en punkt där jag kan acceptera att dåliga saker gör intrång. Det är så jag fungerar. Jag måste få kräva att livet ska vara vackert och konstnärligt, för det är sån jag är och jag måste få bli besviken och arg när verkligheten blir en annan. Att jag är påväg uppåt betyder inte att allt är bra. Absolut inte. Det betyder bara att jag klarat av att ta några steg framåt trots att jag många gånger bara viljat lägga mig ner i fosterställning och låta sorgen dränka mig helt. Men jag fungerar inte riktigt så heller. Även om det känns som att jag många gånger går på knäna viker jag aldrig ner mig helt. Jag trodde att jag gjorde det för ett år sedan nu. Då trodde jag att jag hade nått en gräns där det inte spelade någon roll om jag öppnade ögonen nästa dag. Det var aldrig riktigt så. Det var bara en långdragen jakt på en lycka jag hade svårt att få tag på. Många gånger för att jag krävde så mycket av det som skulle ersätta det som gjort att det värkte i hjärtat varje dag jag slog upp ögonen. Nu vet jag att jag reder mig. Att jag alltid gör det. För det sjuka med allt det här är att jag inom loppet av ett enda år, sjutton och arton år gammal, blev tvungen att se mig själv förlora allt som jag kunnat förlora. Jag fick erfara allting som kunde sänka mig till botten. På ett och samma år. Men smärtan av allt har lärt mig många läxor och även om den bubblar upp ibland vågar jag lita, hoppas och tro på att allting blir bra. Att allting händer av en mening. Och att jag reder mig.
Grejen är ju den att det oftast är värt det.
Det är värt smärtan. För den där smärtan visar att vi fått uppleva någonting som gjort oss så lyckliga att det känts som att insidan dött i oss när det gått förlorat. Vi skulle ljuga om vi skulle säga att vi skulle radera de där lyckliga dagarna för att skona oss själva smärtan. Mitt hjärta har dött för att återupplivas många gånger det senaste året, men jag är oerhört tacksam över att jag fått uppleva så fina stunder som jag fått, även om det gör ont att de aldrig kommer att komma tillbaka.


I'm waiting for ..

Det är lite full rulle just nu.
Förrutom allt jag gör varje dag ska jag även ta mitt ansvar i hushållet under den här veckan. Mina uppgifter är att gå ut med hunden och att laga mat. Jäklar vilken tid det tar och att laga mat, det är inte något jag brukar göra. Verkligen inte. Sedan har jag fått ett långt mail angående helg-jobbet, en lista på samtal som ska ringas, jobb som ska bokas och grejer som ska fixas. Vilket som, nu sitter jag och laddar ner ett tiotal typsnitt från olika gratis-sidor på internet. Jag ska bestämma vilket utav dem som ska sitta på min hud i all oändlighet. Svårt val. Jag kan inte bestämma om jag vill vara Coola-Frida eller Stilrent-och-fint-Frida.
Det är inte heller något jag gör varje dag.
Sitta och bestämma typsnitt som ska plågas in i huden och sitta där i en evighet. Men idag gör jag det.

Det här känns skumt, med förjävla bra.


It's all yours.



Kreativiteten flödade och två timmar senare var jag tio armband rikare.
Nu är ju inte det det fantastiska med det hela. Det fantastiska är att jag inte har någon lust att behålla ett enda, även om de är jäkligt snygga. Jag tänker sälja dem. Alla tio. Idag. (Klockan är ju trots allt 17 minuter över tolv) Här. För ynka 40 spänn.
Är det inte fantastiskt, så säg?

Dreaming out loud.

Det är fint att ha sovmorgon till klockan två.
Så strax efter lunch tänkte jag bege mig hemifrån och inskaffa inspiration i form av böcker. Hade jag varit rik då hade jag byggt mig själv ett eget bibliotek där alla fantastiska ord skulle vara samlade. Det skulle vara alla de bästa självbiografierna, alla underbara kärlekhistorier, alla dramatiska romaner och alla fantasifulla världsberättelser. Jag behöver ord just nu, en massa ord att frossa i. Och hade jag haft pengar, den här månaden har jag inte ett ynka öre, så hade jag spenderat de på alla fantastiska böcker och novellsamlingar som jag upptäckt på senaste tiden. Men nu ska jag dra fram mitt röda kort och gå till biblioteket och låna mig en hög. Jag vill inte bara läsa för att läsa, jag vill läsa för att lära. Jag vill se hur man bygger upp en mening på ett bra vis och hur dialogerna hålls vid liv. På ett sätt som duger för att publiceras i en bok.
Det kommer att få mig mer i balans.
Dock känns det jobbigt det här med pengaproblemet. Jag som alltid har pengar, äger inte mer än.. ojdå, tio kronor för resten utav februari. Fint.

Thinking it over, I want to make a change.

Sådärja, nu har jag äntligen bestämt mig.
Och jag är galet taggad. Frida Marie Söderlund ska bli egen företagare. Jajemensan, det ska hon. Efter lite betänketid så har jag kommit underfund med att det verkligen är rätt just nu. Jag vill utveckla mitt skrivande och ta det till en annan nivå, därför är det här rätt beslut att ta. Och det är inte bara skrivandet det gäller, jag vill bevisa att jag kan skapa mycket mer än bara ord. Nu ska jag bara förstå allting runt omkring. Bokföring, skattesedlar, fakturor, moms och så vidare. Men jag vet att om jag ger mig fan på det, så går det bra. Det här är förhoppningsvis ett bra sätt för mig att sparka mig själv i rumpan och få lite motivation och inspiration, för just nu har jag svårt att fokusera. Men det känns som att det håller på att vända, vilket är otroligt skönt. Men det har varit mycket nu på senaste tiden och jag har behövt den här tiden för att förstå att jag behöver fokusera mer på mig och det jag älskar att göra för att bli lycklig.
Jag vet att jag kan och jag vet att jag vill. Så nu gör jag det.
Jag har så många drömmar och det här är ett sätt att bana väg för att förverkliga några.

Tell me, I could have it all.


Empty spaces, filled me up with hope.

Igår var en sådan där kväll.
En sån där kväll där de flestas förflutna verkade jaga ikapp dem. Dock utgjorde mitt inget drama, jag blev bara den lugnande punkten när dramat bröt lös. Ett drama som egentligen inte innehöll mig överhuvudtaget, jag fick bara vara lösningen i vissa skeden. Det kändes bra att vara den som tittade på och den som kunde vända om och gå utan att det gjorde någonting. Man har ju liksom haft tendensen att vara mittpunkten den senaste tiden, men nu var jag bara en lösning för att jag valde att vara det. Det kändes typ.. bra. Annars var det en kväll där en annan snygg rödtott gav mig en Alla hjärtans dag-present (happyface. Tusen tack igen!) och en kväll där jag kände att jag hade koll på läget. Det var bra folk, det var roligt folk och jag och Lisa gjorde årets goda gärning på hemvägen då vi plockade upp en kille som knallade ensam i mörkret på den öde längan mellan Sandarne och Ljusne. Han hade hoppat av bussen i tron om att han var i Ljusne, men det var han ju inte riktigt.
Nu ska jag ventilera vidare med en av mina bästa.
Tillsammans med det fina vädret och min älskade vovve ska vi knalla runt i den här kära lilla staden som förhoppningsvis firar alla hjärtans dag för fullt och diskutera allt som hände igår. För en utekväll i Söderhamn har en tendens att inte lämna någon oberörd.

I want a map of the world


"I hate you!"

Förr var jag väldigt dålig på det, nu är jag rätt hyffsad. 
Det var inte så längesedan jag hade väldigt svårt att hålla mig lugn när någonting gjorde mig riktigt förbannad, arg, eller bara irriterad. Ett ord fel och jag tände till och piskade iväg några ilskna kommentarer till irritationsobjektet lika snabbt som en skallerorm hugger efter ett byte. Jag var aldrig rädd för att tycka till, men när man är arg kan så mycket gå fel, och efter mitt senaste förhållande lärde jag mig grunderna i både tålamod och tolerans. Jag tycker det är oerhört viktigt att kunna tolerera ilska från en annan människa om det gör att saker och ting i slutändan blir bra. Så nu andas jag och räknar till tio och försöker prata lugnt med den som får mig att känna mig pissed off istället för att brusa upp. Mest för min egen skull, men också för att saker och ting reds ut både fortare och lättare om ena partern är lugn. Dock så har också jag en gräns. Jag tål inte när folk nöter. När det ska tas upp samma saker om och om igen utan anledning och att det på så vis orsakar onödig smärta inom en annan människa. Och jag tål inte när någon medvetet ger någon annan psykisk smärta, utan att kunna ta ord, åsikter eller kommentarer tillbaka. Samma sak med skuldkänslor. Jag tål inte när någon medvetet ger en annan människa skuldkänslor, helt i onödan. Jag tål inte när folk eftersträvar "tycka-synd-om-känslor" på bekostnad av andras sinnesro. Helt enkelt så tål jag inte när människor ger ilska och smärta till någon annan, men själva är helt obenägna att ta samma tillbaka. När de vägrar lyssna på ord som de får tillbaka, för att de gör ont inom dem. För att de är en sanning och en verklighet som de vägrar öppna ögonen inför.

Det är någonting som människor behöver komma underfund med själva, men som de inte alltid klarar av att se ensamma. Därför tycker jag att det är viktigt att kunna ta ilska från andra, för att det många gånger ligger mycket omtanke invirat i hårda ord även fast de för stunden gör väldigt ont.
Men där finns det något ännu viktigare att hålla fast vid. Förlåtelse. Det är livsviktigt att kunna förlåta hårda ord och handlingar, om så bara för sig själv. För sin egen skull. För att själv kunna ta sig vidare. Samtidigt är det viktigt att kunna använda den här ilskan och att ha kontroll över den. För när det gäller den som inte kan förlåta och gå vidare så snabbt, kan det bli jobbigt på vägen. För alla parter inblandade.

Give it to me, baby.

JAG VILL JÄTTEGÄRNA HA EN ALLA HJÄRTANS DAG-PRESENT.
Det här kommer jag att fortsätta påminna och tjata om tills denna trevliga dag faller in. Vilket är om sisådär 23 timmar. Mamma har börjat ignorera mitt tjatande och Lisa flinar bara. Mina vänner säger inte så mycket. Nittio procent av dem har redan en andra hälft. Men ja, en present. Jag vill ha en och tydligen så får man ju inga presenter när man agerar solo. Men som sagt. Jag vill ha en.
Jag älskar presenter.
Och jag har en liten crush på just själva Alla hjärtans dag-tramset.


I shout for the sky

Jag inte bara gillar musikjobb, jag älskar dem.
Och nu verkar det som att jag och Pontus ska dra iväg till Ljusdal nästa helg och göra en grej på nåt musikevent, rättare sagt en tvådagars skivsläpparfest med ett återförenat band som bildades på 80-talet. Det låter skoj och stort, hela deras historia ska med. "Ni är ju så bra på att porträttera band och musiker" lät det i mailet. Nu hoppas jag bara att kollegan inte är upptagen den helgen för jag är matchfri och känner mig taggad för en tripp till Ljusdal.
Så Pontus, om du läser det här.
Jag ringer dig imorgon!  

Yesterday


I need someone, who needs me back.


Exposed. Har jordens snyggaste leggins på mig.




Whatever.

Tänker skriva om något som egentligen är ointressant.
Jag stod och stirrade på det röda ruffset i spegeln och suckade över en utväxt som heter duga. Jag har sedan december varit strängt förbjuden att färga/klippa håret eftersom fröken Forsman ska göra en total makeover om två veckor då jag ska gå en visning på Spegeln i Gävle. Det röda ska bort och den senaste visionen skvallrade om att mitt hår ska bli trefärgat. Rött, lila och koppar. Jag gillar inte lila, men jag är glad att det ska sitta på huvudet iallafall och inte någon annanstans. Men iallafall, jag blev plötsligt lite skrajsen. Jag menar, jag har varit röd i huvudet bra nog länge nu och jag har precis kommit underfund med att jag vill vara rödhårig för resten utav livet. Jag passar liksom bättre i rött än min egna hårfärg och nu ska det röda bort för en stund. Hm. Efter ett och ett halvt år som readhead ska jag alltså prova något nytt. Men iofs så håller jag mig ju på samma färgskala.. Men ändå. Äh. Jaja, jag blir ju vilket som "tvungen" att färga tillbaka det röda då mitt hår växer som ogräs och jag inte kommer att kunna hålla efter tre olika nyanser i skallen.
Nono. Men samtidigt.. Jag är lite sugen på koppar.
Nej. Rött. Jag ska vara röd. Forever and ever.
Och jag vet inte varför jag skrev det här egentligen.
Vill väl bara ha nåt annat att skriva om och jag vägrar knäppa kort på en varm choklad på Waynes och skriva att jag drack det. Då får ni höra hårhistorier istället.


It's going down, down, down.

Jag är inte jag just nu. Egentligen.
Jag prioriterar fel och jag prioriterar konstigt. Jag vänder ryggen åt kunskap fast jag egentligen vill åt den och jag känner mig omotiverad till att skriva, fast jag vet att jag kommer att känna den där enorma glädjen när jag väl sätter mig ner och låter skapandet komma igång. Jag blir nästan bitter, fast det jag bär på inombords egentligen bara är ett stort vemod och jag ser inte vad som är det viktiga i det som egentligen är viktigt. Vad har det för betydelse om jag inte känner mig lycklig? tänker jag och så tror jag att jag blir lycklig av att slösa pengar på att bättra på ett skal som håller på att dö från insidan. Jag tror helt plötsligt att allt värde i det här livet ligger i något helt annat än kunskap, utveckling och skapande. Det handlar om hur jag ser ut. Om vart jag är. Om vad jag gör på lördagskvällarna. Om att bekräftas. Om att få. Om att ta. Om att ge. Om att se sig själv i spegeln och känna sig bra. Jag spenderar pengar på mitt yttre, som att det skulle läka mig. Men det jag ser är inte bra. Det är aldrig tillräckligt och den där döende insidan, den skiner igenom och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är rädd för att låta det göra ont på riktigt, jag är rädd för att vara till besvär och jag är rädd för att inte känna någonting alls.

Jag är rädd. För att jag vet att när jag väl släpper på den där masken, det där yttret.. då klarar jag det inte ensam. Då är det så mycket mer än sorgen över att min familj ska splittras som kommer upp. Då kommer allt annat som jag lagt undan, som jag gömt och som jag förträngt. "Ta hand om Frida, hon får alltid vara den starka". Med ett sista andetag blev det yttrat. Men det blev jag som fick stå upp för alla andra och någonstans vet jag att det är en styrka att våga och vilja vara stark för andra som inte klarar av det. Men jag är rädd att jag drar ner andra i fallet, om jag väljer att ta itu med allting. Om jag vågar vara svag för att resa mig upp. Jag vill inte att andra ska bli svaga på kuppen och någonstans är jag rädd för att själv vara den där svaga länken. 
Det känns som att jag sitter fast och det gör att jag liksom.. tappar allting.
Känslan för vad som är betydelsefullt, vad jag vill, vad jag borde göra och det där modet som jag inte vågar plocka fram ensam.
Jag känner mig inte trygg i känslan av att någon kommer att hjälpa mig upp om jag inte orkar rida stormen ut. Så ja, jag vet inte. Tills dess är jag väl bara fast här. I min egna overkliga verklighet. Som en vingklippt ängel som inte vågar falla, trots att den enda vägen är just, nedåt. Ner till någonting den bevakat åt andra så länge, men som den själv inte har modet att möta. Ensam.

I know I'm gonna fall, but I thought I could fly.


It might be going down, down, down.

Hm.
Jag tycker att musiken man lyssnar på ofta beskriver hur man känner sig för studen och många gånger är det väldigt lätt att sätta fingret på en människas humör genom musiken de lyssnar på. Nu är ju grejen att jag sitter här vid köksbordet och växlar mellan Backstreet Boys och Mötley Crüe..
Tja, jag kan inte riktigt sätta fingret på den blandningen.
Och inte på mitt humör heller.


Jag är hög nu sen den dagen när du kom


So, I got a crush on you boy.

Alla hjärtans dag var det ja. Inte idag kanske, men snart.
I år är det på en söndag, förra året var det på en lördag. Bra dagar för sån skit egentligen. Förra Alla hjärtans dag spelade jag bandy långt uppe i norr och sedan blev jag full. Det låter som någonting jag borde göra den här alla hjärtans dag då jag inte, vad jag vet, kommer att hinna med att få en ros, en present och en puss där emellan, som förra året. I år är det bara jag och den gnutta kärlek jag kan finna för stunden. Eftersom alla hjärtans dag officiellt kommer att ta sin början när jag, och alla andra, är som mest på lyset så hoppas jag att bryter ut världens puss - och kramkalas. Det skulle vara fint. Speciellt för alla oss där ute som har den oerhört braiga möjligheten att ta emot alla pussar och kramar utan att behöva tacka nej.
Men ja, jag och Louise har ju trots allt slagit vad om en grej tidigare idag.
Hon är liksom min partner in crime nu när hon blivit singel igen.
Och jag tänker absolut inte förlora och behöva stå för pizzan dagen efter. No way. Så, jag kommer att vara på ganska vilt, galet och lurigt humör under lördagskvällen och då vet man aldrig vad som händer.
För den som ville veta.


Vill ha dig i mörkret här hos mig.. eller på idol.

Jag kan inte sluta skratta.
Knallade upp till dumburken på övervåningen för att svara på ett mail från släkten i USA, jag är nämligen min mors personliga lexikon, och fastnade plötsligt i alla gamla bilder från början av tvåtusentalet. Jag skrattade så jag grät åt gamla fjortisbilder, fester och galna upptåg, och mitt i allt hittade jag en video från min trettonårsdag där vi sjunger kareoke på nedervåningen. Helt plötsligt visste skrattet inga gränser och vill ni veta vad som står i början av videon när jag sjunger solo till låten Vill ha dig med Freestyle? 
"Frida är idol 2010!"
var år 2010 väldigt långt borta och tjop, helt plötsligt sitter jag här. År 2010 och någon månad från idoluttagningarna. Det är som ett tecken! Eller hur?

Hello .. playboy.


Nä, allltså. Nej. Nej. Nej.
Den där klänningen är galet snygg. Galet snygg. Men jag sitter och funderar på hur många som skulle titta mig i ansiktet när de pratar med mig på lördag om jag skulle ha den på mig. Min gissning ligger på runt cirka två personer och de skulle nog stirra så hårt in i mina ögon att jag får huvudvärk. Bilden gör inte ens urringningen rättvisa, den är grymt snygg. Men för en med en kupa som passerat en bit över D så känns det mer som ett ställe där folk tror att de ska dra kreditkorten.
Så nej. Den åker tillbaka.
Den hade en knasigare form nedtill också för den delen. Jag kände mig inte ritkigt proportionsenlig. Och det är en skum känsla.

Soundtrack of our lives

Lie in the sound - Trespassers William.
Lyssna på den här låten, jag bara älskar känslan i den. En fin låt är det. En fin känsla. Allting känns bara väldigt fint och sårbart i den. Jag kan se den spelas runt alla människor som man möter på stan. Har ni aldrig känt så någon gång? Att ni tänkt på vad soundtracket till deras liv skulle innehålla för sorts musik, eller på vad soundtracket till erat liv skulle innehålla för låtar och för budskap? Jag kan se den låten i de flestas soundtrack, inklusive mitt eget. Det där lilla vemodet och känslan av att man ändå kan le när man lyssnar på den. Jag gillar det. Det passar inom ramarna hos de flesta. Det är fint. Så ja.. förrutom den skulle jag vilja ha Breakaway med Kelly Clarkson, Glitter in the air med Pink, Hurt med Johnny Cash och Captured in a dream med Void808 i mitt soundtrack.
Vilka låtar skulle finnas med i erat soundtrack?


Hello handsome!

Har en liten hemlis som jag tänker låta bli en icke-hemlis.
Till helgen har bloggen förmodligen en ny design. På onsdag står jag och poserar vilt och galet i studion nere på media och förhoppningsvis lyckas jag och min älskade vän få ett kanonresultat som sedan gör den här bloggen apsnygg. Jag ska börja om från grunden (åh, hur ska det egentligen gå med mitt tålamod..) och låta bloggen se ut som en vanlig blogg gör från början en liten stund innan jag bygger upp den från grunden igen. Allt ska fungera därefter. Kategorifältet ska vara i sin ordning och min vision ska slå in. 
Kanon, tycker jag.
Och kanon, tycker förhoppningsvis ni med.
 

Keep me alive, give me something to lose.


I'm totaly lost.

Har helt tappat känslan för hur man stavar till ordet restaurang.
Det var det första svåra ord man fick lära sig stava när man var plutte och sedan dess har jag varit expert på att stava svåra ord, då speciellt detta. Tills nu. Jag sitter och skriver marknadsföringstexter om olika semesterställen och tänk er då hur många gånger ordet restaurang ska in i texterna, och jag har inte lyckats stava rätt en enda gång. Inte en enda jäkla gång. Det går inte. Jag lyckas bilda nya knasiga ord, blandar bokstäver hit och dit och hjärnan blir galet förvirrad varje gång. Jag lyckas röra till det så mycket att inte ens Microsoft Word har ett ordförslag när jag högerklickar på det understrukna ordet som jag försöker få till restaurang.
Restaurang. Restaurang. Restaurang.
Jisses. Det är inte ett lätt ord det inte.

Veckans nummer blev förbannat bra.



Nattjobbet vi gjorde för några torsdagar sedan blev till en konkret form i veckan och har nu hittat hem till er Söderhamnsbor under helgen, och jävlar vad bra det blev! Pontus knäppte sjukt bra bilder, jag skrev en sjukt bra text och grafikerna gjorde ett riktigt snyggt jobb. Detta gjorde min dag och höjde dagens bra-nivå ännu ett snäpp! Innan hade handledar-Malin, vars blogg ni hittar här, höjt den ordentligt när hon berättade att hon skulle kunna fixa, vad hon kallar, en "porrblaska" till mig. Med andra ord en tidning med ett innehåll som man är i desperat behov utav att ha. Oftast då pågrund av en karl i den. Så var det också denna gång! Och det är niiiice.

Bambambam.

Nej, men hallå människor. Det var inte igår!
Det var det ju faktiskt inte. Igår var jag fast i grannstaden fyra mil västerut i femton timmar. Jag var på en speakerutbildning med min fina vän Sofia. Vi började hela grejen med att kila ner för fel trappa och upptäcka det ett uns försent. Det resulterade att vi klev över tröskeln till föreläsningen några minuter in på det första talet och femtio-plussarna vände sina höjda ögonbryn mot oss. Det är ganska tydligt vad missplacerad man kan känna sig ibland. Med min Kizz-tröja, mitt röd hår och nitarna runt handlederna, conversen i skinn och de tunna tightsen kände jag mig som en karaktär från en framtidsfilm. När vi väl slagit ner stjärten på stolarna analyserade vi föreläsaren mer än innehållet. Han var söt och hade ett par riktigt läckra skor. Sådana där skor jag skulle vilja se på alla killar efter converse. Det var en helt okej förmiddag, men jag vet inte riktigt om jag lärde mig något. Vilket som. Efter att ha gosat en snabbis med mitt lilla kusinbarn och haft en liten pratstund med mina två äldsta kusiner åkte jag vidare till ishallen och bänkade mig på läktaren för inomuscupen i fotboll. Det är fantastiskt vad jag trivs med alla mina fina tjejer. Det blev en riktig härlig kväll.
Nu ska fröken fräken skriva reportage för fulla muggar.
Och försöka bli frisk. Min hosta var värre än någonsin inatt.
Men så blir det väl när man bänkar sig i en isahall i tights.

Det är en bra dag idag, förresten!


It's just ups and downs.

And tonight I thank the stars,  as I count my lucky scars.
For everything you've given me.


Tomorrow is a new story.

Jag får fjärilar i magen när mitt huvud börjar pumpa idéer.
Och framtidsplaner. Innan jag dör ska jag ha bott minst ett år i ett charmigt engelskt hus i utkanten av London, jobbat på tidningen Interview i England, på tidningen Rolling Stones i USA och på tidningen Bon i Sverige. Gjort världsförändrande reportage, blivit utbildad copy writer, skrivit en drös böcker, gjort fina förändringar i världen, sett nya platser och varit fullkomligt och fullständigt lycklig. Det är tanken på det som gör att det pirrar lite extra nere i maggropen.
We create our own tomorrow, by what we dream today.
Kom ihåg det.

Say hello to my new, little friend.


The trick.. is still to keep breathing.

Jag råkade strö salt i sår under gårdagen.
Jag hittade en video på min mobiltelefon från något som känns som ett helt annat liv. Det var sommar, det var kväll, det var björkar som sakta rörde sig i vindens framfart och det var en öde golfbana. Men det hördes skratt mitt i stillheten och bakom kameran fnissas det tyst igenom hela videon. Videon visar upp en bild av en lycklig familj, en hel familj, hela hjärtan och en fullkomlig sommarkväll. Jag säger som en person skrev igår. Ett liv som fallit i glömska i vintermörkrets händer. Det är exakt så det känns. Ett liv som aldrig någonsin kommer att komma tillbaka, ett liv som var ett helt annat, ett liv som sakta kommer att falla i glömska. Och det har gjort den här dagen till en sjukt tung dag. Jag försöker prata, prata är bra och jag tycker att jag pratar på väldigt mycket. Jag tycker om att prata när det väl ger med sig. Men mest så gör det bara ont nu för tiden. Jag försöker bara att skymma smärtan och präntar in skallen med diverse musik, texter och filmer bara för att få fly.
Ikväll flyr jag. Igen. Ut i natten.
Runt halsen bär jag ett silverhalsband med ett ankare och i hjärtat bär jag hoppet om att jag ska få en bättre dag imorgon.
Ingen sa att livet skulle vara lätt, men det enda jag ber om är lite medvind. Eller en kram. En kram skulle också fungera bra.

Edge of desire


Live every moment ..

.. laugh every day. Love beyond words.
Jag behövde en kväll som gårdagen och en natt som denna. Jag behövde få skratta och jag behövde få gosa ner mig med fem personer i en stor säng och låta natten bli relativt sömnlös. Men som jag sa, mest av allt behövde jag få skratta. Ärligt och äkta. Bara le och skratta för att allting kändes bra. Det tog bort fokuset från smärtan en stund och jag behövde det så innerligt. Det är skönt att få känna att det kan bli bättre. Att vissa stunder är bra, rakt igenom, bara bra.
Det tar bort lite av tyngden på axlarna och i hjärtat.
Iallafall för en stund. Och det är guld värt.

Tack Jenny, Isabelle, Ida och Malin för det.
<3


Jag och Bullen har funnit lycka.


Mindful UF har gjort både intervju och fotografering.




You will ask for me.

Att vilja ha något och att vara i behov av något är inte samma sak.
Jag vill ha väldigt mycket som jag egentligen inte behöver. Jag vill ha någon vid min sida även om jag är stark nog att stå upp själv. Vissa stunder kan jag känna ett behov, att jag behöver det, men jag vet att jag klarar av att möta världen ensam om det skulle vara så. Men jag tror bara inte på att det är menat att människor ska vara ensamma, därför vill jag inte vara det. Jag känner mig starkare med någon att falla tillbaka på. Jag vet att man når en annan lycka, finner en annan styrka och ett annat mod med någon som villkorslöst står bredvid. Iallafall, det jag försöker komma fram till är att man fortfarande kan vilja ha saker även fast man inte är i behov utav det och att det inte är fel att ta någonting eller att känna någonting även fast man känner att man kanske inte behöver det egentligen. På samma sätt kan jag vara i behov utav något men inte vilja ha det. Förra året var jag i behov utav hjälp. Jag behövde något eller någon som hjälpte mig och som höll mig uppe när det var som tyngst. Men jag ville inte ha hjäp. Jag ville inte erkänna mig svag. Men ändå så behövde jag fortfarande hjälpen och när jag släppte stoltheten och lät dem plocka upp mig, så läkte jag bättre än jag gjorde ensam.
Men det jag vill säga är det här.
Man borde inte avstå saker bara för att man är rädd eller för att man känner att man inte är i behov utav det. Man kommer aldrig att utvecklas som människa om man tar avstånd från allting som man vill ha, men som man ändå känner att man kan klara sig
utan. På samma sätt är det här. Du kanske inte vill ha någonting, men det betyder samtidigt inte att du inte är i behov utav det. Vi är i behov av väldigt mycket som vi intalat oss själva att vi inte vill ha eller inte behöver.

Confession of a broken heart.


Jag undrar fortfarande om det var rätt eller om det var fel.

Såhär i slutändan var det kanske inte riktigt rätt, men av alla trasiga bitar som fanns kvar, var det det ända som jag lyckades plocka ihop av mig själv. Ibland blir jag rädd att jag gett ut fel bild av mig själv. I mitt försök att vara en form av perfektion och en person som jag i stundens hetta trott passat bättre in i sammanhanget, har jag inte riktigt gjort rätt alla gånger och jag kanske inte kan rätta till det. Jag kanske inte kan ändra den bild som folk byggt upp om mig och den jag är. Den bild som du byggt upp. Du kom in i mitt liv när jag var som galnast, som vildast, som mest krossad och som mest trasig. Och jag visste inte riktigt vad jag gjorde, just där och då, alla gånger. Jag visste inte vem jag ville vara. Jag visste inte vad jag dög till och jag försökta nagla fast alla tecken på att jag var duglig någonstans. Även om det gick lite snett ibland. Även om det blev mest vilda rus och en sommar och en höst som stöptes i samma form som sex, drugs and rock n' roll. Jag ville bara hitta något att hålla fast vid. En version som dög för någon, samtidigt som jag letade efter en perfektion jag aldrig hittade. Du blev något att hålla fast vid, men den galna version jag byggt upp, forsatte bara sitt framtåg. För att jag trodde att det var den jag var menad att vara, för alla människor. Även om jag var mig själv mer än någonsin i ditt sällskap.
Men jag är som mest rädd för att du inte tror på att det var äkta.
Att du bara var en i mängden. För det är inte sant. Du har aldrig varit en i mängden och för mig kommer du aldrig att vara det.
För mig var och är inte du bara ett löfte i natten. Du är mer än så. Jag vet bara inte hur jag ska säga det.

Or maybe.. I guess I just did.

Hanging by a moment

Jag vill skriva något liknande en vacker dag.
One Tree Hill är väldigt speciellt för mig. Mycket på grund av fantastiska karaktärer och för att jag får den där känslan av att jag vissa stunder kan dra mitt eget liv parallellt med deras. Att jag kan relatera, inte bara till händelserna utan också till karaktärerna. Jag känner mig som Peyton upp i dagen. Sårbar, konstnärlig och ständigt med en motgång hasandes i hälarna, men ändå stark och självständig. Ibland känner jag mig som Brooke. Som någon som människor bara ser ytligt men som har så mycket inom sig, som kommer ut på ett helt annat sätt än det egentligen är menat. Jag känner igen mig i hennes rädsla men också i hennes mod att stå upp, även fast skalet inte riktigt är rätt. One Tree Hills konstnärliga utformning rör mig längst in i hjärtat. Citaten, kärleken, sveken men framförallt framgången och känslan av att allt blir bra till slut, har plockat upp mig många, många gånger.
Jag vill också beröra så mycket.
Jag vill kunna ge tillbaka en del av det jag fått.
Och jag hoppas att jag en dag kommer att göra det.

It's all about happiness.


Vi längtar alla efter att vara lyckliga, inte sant?

Jag har tänkt på det, kanske lite för mycket. Antagligen lite för mycket. Iallafall, varför kan vi inte känna lycka över saker som tidigare varit det bästa vi visste innan någonting annan eller annat tog över? Jag kan inte det. Jag måste ha ett problem att släppa tillbaka någonting, när det en gång blivit ersatt av någonting annat. När jag upptäckt att man kan känna en annan lycka, på en helt annan nivå, och när det går förlorat, blir ändå det man var lycklig över innan på något vis obetydligt. För att jag vet att det finns någonting mer. Jag vet att det finns någonting som höjer sig över det där som jag funnit glädje i tidigare. Olika nyanser av rött, hur ofta har inte jag använt mig av den meningen? Just kärlek finns på så många olika plan, men grejen är att det endast är ett som kommer att göra dig lycklig på riktigt. Och det är när det blir rätt, när man hittat rätt. Man kan känna kärlek till ett djur, till en vän, till en sport, till någon man älskar, man kan känna kärlek till mycket. Det är bra att den känslan kan ta över så många saker och väga upp så mycket negativt. Men vet ni vad? Ibland känner jag att jag är för ung för det här. Jag är arton år gammal och sitter och funderar på hur man ska väga upp en lycka som gått förlorad. Jag är arton år gammal och funderar på hur jag ska kunna bli lycklig av saker som just nu känns obetydliga. Men det är kanske tur, att jag blott arton år gammal, vet att det finns en lycka att kämpa för. Precis som vilken människa som helst kommer jag aldrig sluta kämpa för den, och det tror jag inte att ni kommer att sluta göra heller.

Det är antagligen därför det känns tungt just nu.
Genom hela livet har jag alltid behövt kämpa för saker. Jag har ersatt lycka med ny lycka, med starkare lycka, med mer betydelsefulla grejer och känslor. Jag har alltid tillåtit mig själv att känna mer och mer hela tiden. Och nu, nu känns mycket runt omkring obetydligt igen. Jag riktar in mig själv åt ett håll, åt en lycka jag vet kan bli hur stark som helst och vill bara ta mig dit. Det är det enda jag har i huvudet. Den lyckan som jag kan ge och som jag kan få. Det är det enda som betyder någonting.
Jag vill dit. Jag vill ha det.
För jag vet att jag kan lova ett för alltid och en lycka starkare än någon annan, om jag fick chansen. Men kampen tar aldrig riktigt slut.


I'm sorry, but..

Alltså, temaveckan fungerar inte så bra.
Jag är trött på den. Jag går tillbaka till mitt ursprungliga bloggande. Det är ju trots allt min grej. Och jag behöver det.

Eh, jaha.

Vän 1: .. och så i boken handlar det om en lärarinna som tar hand om autistiska barn. Så upptäcker hon en pojke och en flicka inne på toaletten och tjejen håller i kuken på killen. När tjejen släpper taget om den så har han bitmärken över hela snoppen!
Vän 2: Nej, men gud..
Vän 3: Jag har gjort ett bitmärke på *pip*'s snopp en gång.
Vän 2: Stackars pojken..
Vän 3: Nä, han märkte ingenting förrän han stod i duschen senare.
Vän 2: Jag menade pojken i boken.
Alla vid bordet börjar asgarva.

LET'S TALK ABOUT SEX.


Första dagen på sex-temat. 
Vi börjar dagen med att snacka om såkallade fultal.

För att få fram ditt fultal tar du årtalet på den yngsta du har legat med minus årtalet på den äldsta. Den siffra du får fram av det tar du gånger det antal som du haft sex med. Detta är sedan ditt fultal.
Mitt fultal blev 20. Vad blev erat?

(Och det är lönlöst och försöka lista ut vare sig siffran eller åldersgruppen via det här. Det finns många kombinationer för att få nummer 20, till exempel.)


Do you?


Bearbetar saker genom att skapa.


Theme.

Tema-vecka var det va.
Men med brist på teman och eftersom min hjärna inte riktigt förstått att det är måndag (och temavecka), så börjar tema-veckan imorgon. Det enda tema som är klart är sex-temat. Vilken överraskning va? Och det kanske blir en tvådagars till och med.
Vilket som. Imorgon damer och herrar.
Imorgon.


RSS 2.0