Fridas värld bland tankar och ord. -

Söndagssnack.

Vän: .. så länge du inte jumped into bed med honom.
Frida: Nej, det gjorde jag inte. Jag sa nej och åkte hem.
Vän: Vad duktig du har blivit!
Frida: Tack!
Vän: Ja, vi kanske har börjat växa upp vi också..
Frida: Tydligen.


Be brave.

Jag undrar ofta om jag duger precis som jag är.
Människor har många olika sidor. Många är gömda, vissa kommer aldrig någonsin att bli upptäckta och andra är väl synliga. Men vi borde aldrig vara rädda för att visa dem och vi borde aldrig vara rädda för att låta någon annan upptäcka dem. Det är så fint att våga visa sig själv i rätt ljus och att sedan våga låta någon älska det. Jag tror att det är det som håller människor tillbaka. Rädslan att vara sig själv inför något betydelsefullt. Rädslan att vara betydelsefull. Rädslan att ge så mycket av sig själv till någon annan. Att man ser sig själv i den andra personen, ibland mer än när man möter sin egen spegelbild. Jag har hört människor som tycker att det är en svaghet att ge sig själv till någon annan, att vara beroende av en annan människa för att kunna känna sig lycklig. Jag ser det som en styrka. Att våga ge sig själv till någon visar att man är en väldigt stark person. Att sedan utvecklas med den personen visar det ännu mera. Att bära upp den andra människan genom sorg, smärta och andra svårigheter och att våga låta någon annan bära en, bevisar det samma. Men jag vet, det är svårt. Det är svårt att locka fram det här modet som man har inom sig och ibland är det svårt att hantera det. Ibland resulterar det i smärta och jag har många gånger varit rädd nog att jag backat och aldrig tagit det där steget framåt igen. Det är svårt att bära på smärta, men om man hela tiden går runt och är rädd för den, orsakar det ännu mer smärta inom en. Ännu mer frågor, ännu mer funderingar. Men har man modet att möta verkligheten runt omkring, modet att älska och att älskas, då kommer man att upptäcka så mycket fint både inom sig själv och i allt runt omkring. Jag lovar. Jag är inte modig för tillfället. Jag är rädd. Men jag försöker och jag jobbar mig framåt. Jag är modig nog att aldrig backa, men inte tillräckligt modig för att ta mer än ett steg i taget. Men fina människor, jag råder er.
Jag råder er att ha mod, att våga vara modiga.
Att vilja vara modiga och tro på den styrka livet ger er.

Och till dig.
Jag vet att du är rädd. Jag vet att jag är rädd. Men någon gång, kanske vi kan möta rädslorna tillsammans. Jag tror på det och jag flyttar mig inte en centimeter så länge du inte ber mig göra det. Jag står kvar här. För din skull.


Break my heart. I expect you to.


Eh.

"Du ska ju in i dramatiken jämt du! Du borrar dig så långt in i eländet som det bara går, jämt. Din jävla knäppgök!"

En av mina bästa vänner hade en åsikt angående lördagsnatten.
Tja, vad ska jag säga? Jag är bra på det där med drama, därav anledning till att jag bli kallad dramaqueen ibland. Men jaja, jag lär mig.

But, honestly.

Alltså. Jisses.
Efter mina nyktra veckor hade jag glömt bort själva grejen med full och bakfull. Jag hade glömt bort lite vad som händer i dimman, att människor är.. som de är och att jag har en tendens att inte bete mig riktigt rätt i vissa situationer. Ibland tappar jag den där gränsen och gör saker som jag egentligen inte borde göra och som jag, ibland, egentligen inte ens har någon större lust med. Jag hör den där rösten skrika i bakhuvudet men jag dödar den och gör det som faller mig in. Om jag känner att jag vill ha någonting eller behöver någonting, då tar jag det första bästa som tar mig så nära det jag vill ha som möjligt, om jag inte kan få det till fullo. Men grejen är att jag har insett att jag inte behöver den där bekräftelsen, men ibland letar jag den ändå. Bara för att det är så det brukar vara. Sen blir jag lite för ärlig och vaknar upp på morgonen och raderar både inkorg och skickade sms för att få ångesten att försvinna. Men ja, jag tror att allt det här är en liten svaghet som jag måste jobba bort. Jag glömmer ofta bort det, att det bara är jag som kan läka mig själv, och letar ofta utifrån. Men som min tavla på väggen säger, peace comes from within, do not seek it without. På samma vis så kommer lycka först och främst från mig själv och är jag harmonisk i mig själv blir jag det mot människor i min omgivning också, och behöver inte ta det jag får varje gång. Då kan jag vända om och säga nej tack. I och för sig gjorde jag det igår också, men jag kunde ha tagit det där steget "bara för att". Men jag vet egentligen, innerst inne, vad jag vill och vad jag behöver. Och det är inte det. Det jag behöver och vill går mycket djupare och jag pendlar mellan att vara rädd att det ska försvinna och att berätta hur jag känner varje dag. Men ja, nog om det. Igår drog jag tre vurpor, det är ganska lite för att vara mig. Inomhus också för den delen. Inte en enda ute. Det är en bedrift. Just nu försöker jag samla ihop mina kläder. Jag har en tendens att kasta dem vilt runt omkring mig när jag kommer hem. Sedan måste jag leta dem i varje vrå i mitt rum.
Jag säger då det jag. Men roligt har jag!
Just nu känns det dock lite småjobbigt att vara vaken. Hua ligen.

Nananananana.

Inatt var jag tydligen lik Hayden Panettiere.
Det var en grabb som inte kunde släppa det. Tydligen såg jag exakt ut som henne, var döläcker och hon hade då färgat håret rött. Okej, tänkte jag. Så, nu vill jag veta. Har Heroes-tjejen färgat håret eller inte? Enligt Google har hon inte det. Jaja, jag har ingen aning.
Sååååå, mina kära läsare. Har hon det eller inte?
Jag är nyfiken!

Every night is another story.






It's time like these.




I'm out, in the night.



Sing it all night long.

Jag har skrivit över ett tusen inlägg.
1006 för att vara exakt. Det här blir nummer 1007. Från juli 2008 till januari 2010.. Det är ju typ, coolt.

Hjälp mig ha roligt, så får ni en massa skoj tillbaka!

Alltså, är vi inte trött på den här depp-skiten nu?
Jo, det är vi. Så jag har en idé. Nästa vecka är det no-more-depp som gäller. Det är strängt förbjudet. Så, nästa vecka blir en.. *trumvirvel*.. tema-vecka! I fem dagar, veckans fem första, har jag ett tema på bloggen varje dag och det ska jag följa. Hela dagen lång. Depp är inte ett tema och skulle det vara det är det ett bannlyst tema. Så, jag behöver er hjälp!
Vad tycker ni jag ska ha för teman?
Kom igen nu, var lika duktiga som under frågestunden! Det får handla om vad som helst. Allt från mina lärare till mina kompisars sexliv (hoho), eller journalistik, djur eller kanske analklåda. Ja, ni förstår.
Känner jag mig själv rätt så kommer jag gräva fram riktigt smaskiga och roliga grejer vilket tema det än blir, så hjälp mig lite nu! Heja, heja, heja!


It's just life.

Det har varit tre tunga dagar.
Det är jobbigt att känna att man behöver fly hela tiden. Det är jobbigt att tvivla på svaret till frågan om man är stark nog att stå upp och konfrontera den verklighet som vänts upp och ned. För om man tänker resa sig upp, så måste man falla först. Och på något vis känner jag mig varken svag nog att falla, eller stark nog att stå stadigt tills stormen ridit ut. Men som Lars Winnerbäck sjunger, det måste komma något bra ur allt. Det är lite som en livboj för mig nu. Tanken att det måste, måste komma någonting bra ur det här också. Men just nu är det svårt att se den där medgången och framgången som det ska föra med sig. Det är bara svart, tomt. Jag känner mig vilsen. Ingen lösning känns riktigt rätt och det är tungt att känna sig orkeslös när det är så mycket som händer som man måste ha energi till. Jag ligger och vrider och vänder mig på nätterna, fightas med tankar, vaknar av konstiga drömmar och håller frenetiskt fast i mina riktiga.
Jag antar att det gör ondare när man känner att man förtjänar den där riktiga lyckan och sedan upptäcker att den inte kommer. Att den sveper förbi, bara för att passera. Men jag litar på att allting som händer har en mening. Jag undrar bara vart det för mig den här gången.

Trash.




In the night I hear them talk.

Ja, jag är ju liksom journalist.
Dennis M har sina smaltips, Gaybloggen sina hiss och diss och Kenza sin dagens fråga. Så, vad ska lilla fröken fräken ha här då? Hm. Det var några utav er som gick i taket när jag ville ha en kategori som innehöll tantra sex. Jag tänker fortfarande ha den kategorin. Jag ska till och med låna en bok imorgon. Men ändå. Vad sägs som journalist-tips? Jag kan typ berätta att det är grymt effektivt att ha sina egna förkortningar. Jag sätter ett j framför varje ord som ser ut som följande: jättebra, jättedåligt, jättekul osv. Erkänn att det är lite smart? Fort går det också. Sedan är det väldigt viktigt att vara snabbtänkt (jo, tänkt för att jag är det), att ha gjort grym research, att ha med sig minst fyra pennor, ett trevligt litet block och pengar. Pengarna ska gå till den dryck/mat som du tänker bjuda intervjuoffret på. Var inte snål. Du tjänar pengar på varje minut du spenderar med personen. Insistera hela tiden på att få betala när denne tackar nej, men var inte heller tjatig. Kom också ihåg att det finns en anledning till att du sitter mitt emot personen och ställer frågor. Passa på att lära sig saker. Man lär sig väldigt mycket utav andra och deras upplevelser.
Ja, det var väl det.
Sen om du anser intervjuoffret vara någonting att ha i framtiden, utnyttja då den kontakt du tagit.
Ibland kan man träffa riktigt bra personer på vägen. Riktigt fina människor.

Home, sweet home.

Jag säger som Brooke i One Tree Hill.
I liked to be the girl behind the red door. Mitt hus, mitt rum och allt som hör till ligger nu ute till allmän beskådan på internet. Det känns väldigt skumt och det knöt sig lite i magen.
Så om ni kan punga fram en mille så är huset erat.
Ni kan få ta mitt rum om ni vill.
Jag lovar. Ni får första tjing.

FF har fått en helt annan betydelse.

Jag har typ en nyhet idag.
Och det är inget deppigt. Hur fantastiskt är inte det? Vilket som. Pappa tycker att jag borde starta eget företag och nu börjar jag hålla med. Dock har det här uf-året, jag och Isabelle driver Mindful UF, skrämt bort mig. Hur förbannat, jäkla tråkigt är det inte att driva ett företag? Jag gillar själva skapar-delen. Att jag får vara kreativ och sälja det till andra. Men allt som kommer på köpet. Bokföring, kvitton, fakturor, moms och blablabla. Jag känner mig inte riktigt haj på det. Jag gillar dock att vara min egen chef. Jag har ju en liten förkärlek till att bossa över folk också. Hm, när får man börja anställa?
Jaja. Nu kommer vi kanske till det svåraste.
Vad döper man ett företag till? Ett företag med en vild och galen, kreativ rödtott i spetsen.
Jag gillar Fixar-Frida. Ni vet, som "Ola Fixar". Han i Bolibompa. Jag är faktiskt ganska bra på ganska mycket. Nä, nu ska vi sluta egoboosten. Något föslag? Någon?

I can't face this world that's keeping us apart.

Ibland slår inspirationen bara till.
Och med den kommer rastlösheten. Jag skulle till och sova men så börjde hjärnan dra igång sin verksamhet och i mitt huvud skapades en fantastisk historia. Så var sömnen som bortblåst och klarvaken låg jag i mörkret och lät historien ha sin gång i mitt huvud. Och nu, nu är jag vaken med laptopen i knät och skriver så att fingrarna glöder. Jag antar att när livet tar en vändning och man inte riktigt når ut till det man vill ha, så måste man hitta ett sätt att få det ändå. Som nu. Nu skapar jag en berättelse vars personer får det jag vill ha och det jag behöver. Och på så vis känns det lite bättre inom mig också. Det är för den delen anledningen till varför jag läser så mycket nu igen. För att jag är i behov utav en annan värld. För att jag behöver få känna någonting annat.
Det är väl lite därför det är så viktigt för mig det här.
Det är därför jag vill bli författare en vacker dag. För att jag ska få ge den världen till någon annan.

Maybe

Jag säger som Kelly Clarkson ikväll.
I don't want to be tough. And I don't want to be proud. I don't need to be fixed and I certainly don't need to be found. I'm not lost. I need to be loved. I just need to be loved. I just want to be loved by you and I won't stop 'cause I believe. That maybe, yeah maybe. Maybe, maybe, maybe, maybe, yeah maybe.

I hope when you're in bed with her, you think of me.


I would never wish back things.

Anpassningsbar, skulle vi kunna kalla det.
Jag har väldigt lätt för att vara den person som stunden kräver eller den person som människor runt omkring vill att jag ska vara. Jag försöker ofta framkalla en perfektion inom mig själv. En perfektion anpassad efter stunden. Och grejen är att jag gärna gör det och att det går automatiskt. Om det får människor runt omkring mig att må bra, då ändrar jag gärna skepnad för en stund. Om de behöver någon vild och galen, då kan jag vara det. Om de behöver en arm att vila på, då får de ta min. Om de behöver ett lugn, då kan jag vara lugn. Om de behöver någon att prata med, då är jag aldrig sen att lyssna. Men det betyder dock inte att det inte är äkta. För det är det. Jag är fortfarande mig själv, men jag har olika versioner. Men som sagt, det är fortfarande Frida.
Så nästa gång någon snygg typ frågar mig vid bardisken vem jag är kan jag blinka med ögonen och säga "Whoever you want me to be" och mena det. Som på film.


Hey chokladboll.


Trust me. I won't turn my back on you.


Hey you, sweet girl.




734 konkreta minnen ska sorteras



I miss all the little things.

Jag är nog kär i kärleken.
Jag hittade ett klipp på youtube med Bella och Edward, där Lifehouse's låt Everything spelades under tiden. Jag fick en klump i magen när jag såg att det var just den låten. Det är kanske en av världens vackraste låtar och den skapar så mycket inom en under de sex minuter som den håller igång. Vilket som så har den låten en speciell betydelse för vissa händelser i mitt liv och jag visste inte om jag var riktigt redo att lyssna på den. Men med andan i halsen klickade jag in på videon och kände inte längre en svidande känsla när den tickade igång. Istället var det ett lugn som bubblade upp från maggropen och spred sig ut i varenda liten cell i min kropp. Kanske var det Bella och Edwards kärlek till varandra i videon som suddade ut mitt eget smärtsamma minne eller så är det min egna, nya känsla som dödar den smärta som funnits där tidigare. Det är väl så att både lycka och kärlek smiter in i dörrar man inte visste att man lämnat på glänt. Nu är jag kanske väldigt medveten om att jag lämnat den dörren vidöppen för de få personer jag kunnat tänka mig släppa in och drämt igen den framför näsan på andra. En av mina bästa vänner sa att jag var kräsen, jag anser bara att jag är bestämd på vad jag vill ha. Jag känner direkt när jag har hittat hem på en mer .. spirituell nivå. Och det är inte många som ger mig det, men det finns dem som gör det och när jag känner att jag hittat rätt, då är det kört. Då är det, den känslan, och den personen tillsammans, luften som jag andas. Det är svårt att förklara men jag har valt att låta kärlek vara en sådan stor del utav mitt liv och jag tillåter mig själv att känna väldigt mycket, och utvecklar hela tiden allting så att det får en större betydelse för mig och den jag är. Det är väl också därför jag blir så galet kär när jag väl blir det och att smärtan blir så påtaglig när och om den väl kommer. Det finns de som säger att smärtan är oundviklig, men att lidandet är valfritt. Jag ser det inte riktigt så. Med smärtan kommer lidandet och lidandet är oundvikligt när man valt att känna.
Jag ser det också så, att det är värt det. Kärleken är värd smärtan. Även fast man lägger sig om kvällarna med känslan utav att inte bry sig om man skulle vakna igen eller inte, så söker vi åter efter det som gav oss lidandet. Om och om igen. Det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det och det enda som tar bort smärtan i ensamheten är att vara två. Det är modet vi behöver plocka upp när det gör ont, modet att använda våra känslor. Att dela dem med någon. Det är det finaste vi kan göra, för oss själva och för andra. Jag tror att det är livsviktigt att tro på kärleken och att låta kärlek ha en betydelse. Även fast det inte går vägen alla gånger.

Somewhere a clock is ticking.

Jag märker ganska snabbt när jag inte är på humör.
Det går inte att gömma sig för verkligheten allt för länge. Det finns en viss gräns, sedan går det inte att inbilla sig saker längre eller att fejka ett humör som inte riktigt är rätt. Som ikväll. Jag begav mig ut bland människor jag gillar på en finurlig liten quiz på en av de små klubbarna i stan, i hopp och i tron om att jag bara kunde få slappna av för en sekund. Det fungerade inte riktigt som planerat. När resten av människorna satt och plockade av shot efter shot från brickorna som hela tiden passerade bordet, klunkade i sig Carlsberg och röjde tills huvudena höll på att åka av, satt jag där som ett uppstoppat lejon. Use to be wild and crazy, men var ikväll lika tom som deras glas i slutet utav kvällen. Alla dumma saker som håller mig vaken om nätterna pumpade bara runt, runt i huvudet på mig och jag kände mig väldigt felplacerad. Det var inte the place to be för mig, så ja, nu är jag hemma. Igen.
Och här gillar jag inte heller att vara för tillfället.
Inte alls. Det är svårt att känna sig felplacerad i alla lägen.

Jag brukar känna mig ganska hemma, i mig själv, i det jag gör och där jag är. Men nu.. nja. Jag hoppas att ni har en fin kväll iallafall!

Det är viktigt att få sörja.


I'm out.


When there is no light to break up the dark.


Det känns som ett personligt intrång.

Av privata anledningar ska huset jag bor i säljas och om två veckor ska det klampa in en bunt okända människor med en mäklare i spetsen för att se om det är någonting att ha. Jag gillar det inte. Jag gillar inte att vi ska flytta och jag gillar absolut inte anledningen till det. Jag gillar inte att det ska kliva in folk rakt in i min trygghet och ta den ifrån mig. De kommer att gå in i mitt rum, betrakta de turkosa och bruna tapeterna som jag valt med stor omsorg och kanske bestämma sig för att tapetsera över dem. De kommer att titta på tavlan jag har på väggen, svepa med blicken över min säng och nyfiket begrunda alla kort som sitter uppe. De kommer att se en stor del av mig, mitt liv och allt som var, och efter att de bestämt sig för att bygga upp sitt eget liv innanför dessa väggar har de tagit en stor del av mig ifrån mig. De kommer att stampa rakt in i mitt liv och min uppväxt och för mig känns det inte bra. Inte bra alls. Det hade varit skillnad om jag kunnat ta med trygghetskänslan till nästa ställe, men av privata anledningar så går det inte. Det kommer aldrig att bli det samma igen och jag kommer att få bära med mig det här för resten utav mitt liv. Påminnas varje, eviga dag om att min uppväxt alltid kommer att vara ett minne blott. Att huset jag bodde i inte längre tillhör mig och att .. det jag hade runt omkring inte heller finns kvar som en helhet.
Tills jag flyttar hemifrån i sommar kommer jag att ha svårt att hitta hem. Jag kommer att känna mig hemma först när jag fått bygga upp min egen trygghet i något jag själv valt. När man känner sig vilsen och inte kan hitta hem, då är det fruktansvärt viktigt att ha den där känslan av att det ändå finns någonstans där ute. Men just nu, kommer det att vara en lång väg dit. För jag känner inte att jag har någonstans att ta vägen.

Work in progress.


Bilden är betydligt mycket läckrare egentligen.
Allting ser ut att vara målat med ritkol och det är coolt. Det är till en folder för ungdomar där de presenterar de förtroendevalda i Söderhamn. Det är kanske inte lika coolt, men ändå.


Let's shower together, or not.

Vi är fyra tjejer under det här taket.
Fyra. Och ikväll ska en bli blond och två dryper utav svett efter en träning. Den som ska bli blond har ockuperat badrummet med sig själv och stanken av blekningsmedel, och alla tre vill in i samma dusch. Nu. Mamma försöker medla och tycker att jag ska duscha samtidigt som Elin bleker sitt hår där inne. Jag tvärvägrar. För det första kan man inte andas i oset av blekmedel och för det andra så skulle jag uppskatta lite privattid någon gång i det här huset. Så, när Elin satt färgen i håret så ska jag tydligen få min tid i duschen. Minimal tid, enligt mig. För när hennes blekmedel ska ur, då skyr hon inga medel för att ta sig in i duschen. Det är vi alla väldigt medvetna om.
Jag är väldigt snabb i duschen i vanliga fall, men jag ska liksom raka benen. Så, tja, vi får se om jag överlevt det här kriget som kan bryta ut om jag råkar vara i duschen en minut för länge. Lisa verkar dock ganska lugn med det här att komma in i duschen fort. Jag tror hon gillar att vara smutsig. Och ja, vi har en dusch till. Men ingen vill liksom duscha uppe.


Happyface.

Jag blir så jäkla glad.
Kommer ni ihåg intervjun jag och Pontus gjorde senast, då jag sa att det var en riktig konstnärssjäl vi tog oss en pratstund med. Det är den intervjun jag sitter och skriver nu och ibland känns det verkligen bra! Det enda sättet för mig att göra honom rättvisa är att försöka vara lika konstnärlig tillbaka i texten och det är jag då fan i mig bra på. Shit, va bra det känns just nu.
Jag får nästan fjärilar i magen.
Det känns liksom som.. att skapa mästerverk.

Eller nåt.

You will never find it all.

Jag är verkligen i behov av en sådan här dag.
Jag är inte i skolan idag. När jag vaknar är jag alltid så fruktansvärt slut i kroppen och i huvudet, det svider i magen och jag börjar stressa från första minut jag sätter fötterna på golvet. När jag kommer hem igen är jag alltid ännu tröttare, sjukt irriterad och stressad som en tok. Det gör att jag blockerar mig själv och inte gör de viktiga grejer som jag behöver göra. Så idag, då sov jag ut och nu ska jag skriva reportage tills fingrarna glöder med en helt okej känsla i kroppen. Utan irritation. Utan stress. Men med känslan av att tiden är på min sida idag, för det är den.
Så, nu ska det hända grejer här.
Men först ska jag äta vanilj-yoghurt med kiwi.
Om ni ville veta.

I focus on the pain, the only thing that's real.


The trick is to keep breathing.

Jag är bara arg mest hela tiden.
På allting som händer runt omkring, på människorna runt omkring, på mig själv, på det jag gör, på det jag inte gör och på livet i sig. Jag gör hönor av fjädrar, blir förbannad om någon säger fel sak och blir ännu mer förbannad om ingen säger någonting alls. Det känns som att ingen förstår och för att de inte ska göra något värre så är de tysta, och då blir jag ännu mer trasslig utav känslan av att ingen bryr sig. Det är som att människor tittar på mig med en blick som skriker medlidande, men sedan är det inget mer än så. Jag klandrar ingen för att de inte vill prata med mig, för ofta vill jag inte prata tillbaka. Jag klandrar ingen för att de inte ställer en fråga, för oftast ryter jag bara till svar och stegar därifrån. Men ändå. Jag är arg. Men mest är jag väl ledsen, antar jag. Och det är därför jag blir arg.
För det är lättare att vara arg. Betydligt mycket lättare.
Så att ni vet varför jag är lika lättantändlig som en hårspraysflaska.


Två tredjedelar av mitt 2009 i hamn.


Jag blir alldeles till mig vid tanken på att jag ska få sitta och pyssla i timmar, bli nostalgisk, skratta och bara minnas och samtidigt se mina konkreta minnen bilda någonting fint. Nu väntar vi på morgondagens leverans så är alla cirka niohundra bilder här. Iiiih.

Hihi.

Seriously. Tur att Isabelle ska hålla mig i handen.
Flickan med världens lägsta smärttröskel har nu fått en tid för tatuering. Jajemen, det är sant. I mitten på februari ska jag gadda mig och jag bad precis Lisa skriva ordet provisoriskt med en spritpenna back i nacken bara för att se hur det skulle se ut. Jag inte bara gillar det, utan jag älskar det! Men jag kommer med all säkerhet att vara som i en liten bubbla samma dag som det ska ske. Jag kan tänka mig att det kommer att vara ungefär som när jag hoppade fallskärm. Noll reaktion på någonting, svara ja på allt och bara vara försvunnen in i min egen värld. Men ja, det blir nog bäst så. Out of the darkness and into the sun, but I wont't forget the place I come from. I gotta take a risk, take a chance, make a change and Breakaway.

Frida, your travel agency.

Jag kommer att vara en levande resekatalog när de här fyra veckorna är slut. Thailand, Grekland och Kroatien. Totalt 30 000 ord som målar upp en bild om ett paradis. Tja, det ska jag nog kunna fixa.

Sad songs for dirty lovers


To wish impossible things.

Det är när man behöver det som mest som man får det som minst.
Och tvärtom. Jag vet inte vad jag ska säga. Just nu känns det värdelöst och minst sagt hopplöst. Jag orkar inte kämpa för någonting som ger motgång på motgång och jag orkar inte tro på någonting som ska visa sig vara en bluff. Jag orkar inte inbilla mig en verklighet som inte ens är i närheten utav sann och jag orkar inte förvänta mig saker av människor för att sedan bli besviken. Jag höll i bollen länge men nu sparkar jag den långt åt helvete så får människor runt omkring välja vad de vill göra med den. Jag bryr mig inte, säger jag.
Men det är klart som fan jag gör.
Jag bryr mig så mycket som det bara går och ett tag såg jag det som en styrka, men när det pressar mig längre och längre ner för varje dag, då vet jag inte längre. Jag är trött på det här och jag är fan så trött på att behöva vara ensam på grund utav det. Jag är så förbannat trött på den här jävla skiten.

Someone will listen, if you decide to speak.


Ibland är det jobbigt att svara på frågan om hur man mår.

Om man inte mår bra är det jobbigt att ljuga och säga att saker och ting är precis som de ska vara, samtidigt som det är jobbigt att vara ärlig och behöva förklara sig. Jag är expert på att säga "Jo, det är helt okej", för många gånger vet jag egentligen inte vad jag ska säga. Ibland svarar jag inte alls, hur än frågan blir ställd. Face to face, via telefon, via sms eller om det så är chatten på facebook. Jag bara ler, rycker lite på axlarna eller låter frågan försvinna i luften. Ibland känns det jobbigt att ljuga för sig själv, men ibland är ärligheten ändå någonting som man inte är redo att möta. Men det känns ofta bra att få frågan ställd i stunder då den inte krävs. När man får känslan av att folk förstår och att de bryr sig. Som att de vill veta av omtanke och inte av nyfikenhet. För hur många gånger är vi redo att lyssna på hur någon mår på riktigt när vi slänger iväg ett "läget?" när vi möter någon på stan? Men många gånger ställs frågan på riktigt. För att människan bryr sig.
Därför är det ibland lika jobbigt att inte få ett svar.
Att bry sig, men att personen i fråga inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens ljuga. Men jag hoppas ändå att människorna suger in den omtanke som är invirad i en liten, simpel fråga. Det brukar jag göra, även fast jag inte svarar alla gånger. Även fast jag ljuger eller om jag talar sanning, så brukar jag le ett snett leende och hålla kvar känslan av att någon bryr sig för en kort stund. Det brukar kännas bra.
Så, hur mår ni där ute?


A kiss to build a dream on.


In the night I hear them talk.

Jag vet inte om det är förväntan eller panik.
Nu tickar klockan bara neråt. Mot studenten, mot nya utmaningar, mot en ny utbildning, mot en ny stad, mot resten utav livet. Klockan tio imorse satt jag i stolen inne hos studie - och yrkesvägledaren Åsa. Vi pratade om oss medieelever. Hon tycker att vi oftast tänker mycket friare än andra elever på skolan och att vi oftast vågar gå in på olika banor i livet just på grund av det. Jag sa att vi hade kreativiteten och det flummigare arbetssättet nere på media att tacka för det. Samtidigt berättade jag att jag inte nöjer mig med mindre än det bästa och att jag inte hade passat innanför ramarna på någon annan utbildning i skolan. Vi klickade in på guiden för kvalificerade yrkesutbildningar som hon tyckte skulle passa en sådan som mig. Växsjö, Göteborg, Sunne, Stockholm. Jag pratade om Berghs School of communication och dramaten, hon tyckte tyckte att jag skulle försöka mig på en utbildning som inte kostade flera hundratusen och jag tänkte på stipendiet man kan få på Berghs. Jag ska ha det, malde det i huvudet. Men efter en massa klickande på diverse internetsidor kom vi fram till att kvalificerade yrkesutbildningar är minst lika bra.
Så nu sitter jag inne på kyguiden.se och klickar runt.
Jag tar studenten om några få månader hörrni! Jag kommer att flytta. Träffa nytt folk. Gå en ny utbildning. Prova vingarna. Utvecklas. Ensam.
Oh boy.

Sleep tight

Klockan är snart ett och nu är jag hemma igen.
Det är coolt med konstnärssjälar. Jag gillar sådana och det här var ett riktigt praktexempel på en. Många skulle nog säga att han var väldigt djup, men själv tror han att människan inte har ett djup överhuvudtaget. I vilket fall, det är svårt att hitta en intervjuplats runt tolv på natten i Söderhamn. Så det fick bli en krog mitt under en pågående quiz, vilket gjorde att jag fick spetsa öronen mer än någonsin.
Detta har lett till att mitt nästa köp kommer att bli en diktafon.
Inte för att det hade hjälpt denna gången, men för framtida bruk. Liksom.

Buisnesswoman by night. Intervju nästa!


The broken clock is a comfort.

Det där var första gången på ett bra tag.
Jag kände den där svävande, bubblande, härliga känslan nere i maggropen och den rörde sig upp genom mellangärdet och ända ut i fingrarna. Jag vet inte vad som gjorde att jag kände mig så glad just den sekunden. Utan förvarning kom den. Ibland blir smärtan en sån stor del av ens liv att man alltid förväntar sig att den ska vara där. Därför blir det så konstigt för mig när jag känner mig glad bara ändå. När jag känner som små fjärilar i magen, som svävar runt och slår ut sina vingar och får mig att spricka upp i ett leende. Och speciellt förvånad blir jag när det framkallas ur tomma intet. Som nyss. Jag har fortfarande den känslan och jag tror att jag tänker hålla på den en liten stund till. För ikväll är det jobbdags. Vi ska intervjua en ung, talangfull musiker från trakterna som återvänder för att ta emot ett pris. Han hade väldigt lite tid, därför blir det en sen kväll/natt-intervju på någon krog i närheten. Men det kommer att bli grymt!
Lite tack ska lovet ha för de vända dygnen.
Jag är bra nog pigg när klockan börjar närma sig elva, tolv på kvällarna nu för tiden.
Instruktionerna inför intervjun lyder "ta reda på vem han är", och ja, jag gillar sådana intervjuer!

Your cheating heart.




Loneliness is good sometimes.

Lite ensamtid är bra.
Det är inte ofta jag är ensam på det vis att jag har hela huset för mig själv eller att jag är ensam på ett ställe utan en enda person runt omkring. När vi är fem styckna plus en hund under det här taket så är det alltid någon hemma. Därför brukar jag ta extra långa bilturer ibland när jag är påväg någonstans. För att jag behöver få vara själv. Helt själv. Utan någon på andra sidan väggen eller bredvid. Men nu är pappa i Sveg, Lisa tar hand om de äldre på Västerbacken, Elin är kvar i Sundsvall och mamma knallar runt Stugsund med Dizel. Det är bara jag.
Så, nu lyssnar jag på The Fray's version av Heartless på högsta volym. Städar lite, skriver intervjufrågor och bara är. Jag och ensamheten.

Tralalalala


Såhär tyckte jag och  Bullen om att behöva vara kreativa på morgonen.
Animering i Flash står på schemat, men när varken kameran, Photoshop eller Flash vill fungera tillsammans med de snigelsega datorerna och vår morgontrötta kreativitet blir inte morgonhumöret bättre. Dock har mitt kämpande resulterat i en animering där Isabelle flyger fram med en datorstol. Finfint.
Får se vad resten av dagen har att bjuda på.
Lite bråk med gymnasiechefen, festplanering och
reklamtexter. Jojo, blir nog bra.

Dreaming of what could be

Okej, jag blir alldeles fnittrig när jag tänker på det.
Men nu har jag iallafall bestämt mig för vad jag vill tatuera. Ett simpelt ord bak i nacken får det bli. Jag har tänkt på det här så länge nu och nog för att det finns miljontals underbara citat, tänkvärda texter och fina ord, så är det ändå det här jag vill ha. Just det här ordet. Det känns som att det beskriver mig som den jag är och den skivan har varit med mig genom så oerhört mycket. Låtarna på den skivan är som tagna ur mitt hjärta. Vart jag än står i livet så kan jag fortfarande relatera till den och låten med samma namn som skivan, är väldigt speciell för mig.
Så nu tänker jag ta mod till mig och boka tid.
För nu vill jag tatuera in Breakaway i nacken.


You kill me with your touch



Fly on the wings of love?


It you and me. And all of the people.

Jag känner mig väldigt blank.
I tankarna maler bara samma saker om och om igen och när jag ska försöka skriva någonting här så sitter jag bara och stirrar på den blinkande markören. Det händer liksom ingenting. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, vad jag vill säga eller hur jag ska säga det. Jag känner mig ganska matt. Blank, tom, grå.. jag vet inte. En väldigt klok människa sa till mig förra veckan att jag måste ta tid att ändra min självbild och bli mer kärleksfull mot mig själv än vad jag är idag. För jag har så lätt att trycka ner mig själv även fast jag egentligen gjort mig förtjänt utav en jättekram. Jag tycker alltid att jag kan bli bättre, vara bättre, se bättre ut, prestera bättre och så fortsätter det så i en ond cirkel. Jag tror att jag har lätt att trycka ner mig själv för att jag inte känner att jag får den där jättekramen från de håll jag skulle behöva den. Att jag riktar allting jag gör mot en punk och när jag får bekräftelse från andra eller från ett annat håll, så betyder det ändå ingenting. Och så fortsätter det så. Jag försöker nå ut till en enda punkt för att bara trycka ner mig själv ännu mera för att jag inte når riktigt dit jag vill. För att jag inte når riktigt dit jag tycker att värdet sitter. För att jag inte riktigt når fram till det som gör att alla behov jag har blir tillfredsställda.
Och det är svårt att vilja så mycket utan att ta sig framåt.
När bollen ligger på en helt annan planhalva och defensiven är så tät att du inte tar dig igenom. Att allt du kan göra är att vänta på en felpassning eller på att försvaret släpper dig igenom. Det händer inte ofta, men det händer ibland. Och jag antar att det är det som håller mig igång. It’s just stolen moments that leave to quickly. Ja, det är väl precis så det är.  

Hard working woman


Tillbaka i skolbänken och åter ut på jobb.
Det är måndag, det är ny vecka och det har varit den första måndagen på den absolut sista terminen på gymnasiet. Jag hade en riktigt bra dag idag. Det blev ett kärt återseende med klassen och jag och Pontus gjorde ett jobb med Niklas Arleryd, (läs hans blogg här) än är det hemligt varför, men i söndagens SöderhamnsNytt kan ni läsa allt om det. Sedan drog jag iväg på träning och försökte springa bort all dålig energi och allting som jag är arg på. Det fungerade. Nu känner jag mig lugnare än på länge. Så ikväll blir det att sitta uppe och skriva, skriva, skriva eftersom deadline ligger imorgon.
Jag hoppas ni har överseende med den dåliga uppdateringen.
Men jag har helt enkelt inte haft lust att blogga idag efter allting med kommentarerna och sedan allting annat, och framförallt så har jag inte haft tid. Men en stor, blöt puss på er. Vi hörs imorgon!

Försöker bli av med söndagsångest.


Some words cut like sharpen arrows

Okej. Då tar vi det här samtidigt.
Det är inte det att jag känner att jag behöver försvara mig, det är bara det att det där inte är en uppfattning jag vill att ni ska få av mig, så jag känner att jag behöver förklara. Så, vem tror jag att jag är egentligen? Jag tror att jag är en artonårig tonårstjej som går igenom båda liknande saker som många andra men också saker och ting som andra inte kommer att få uppleva. Andra kommer att göra det och jag kommer förmodligen inte att uppleva exakt samma saker som andra. "Ditt liv är väl inte ett dugg värre eller jobbigare än någon annans, på något sätt". För det första så har jag svårt att tro att den här personen vet det med säkerhet. Faktiskt. Det finns människor som har det värre än vad jag har det, betydligt mycket värre. Det finns också människor som har det bättre, betydligt mycket bättre. Det betyder dock inte, att det inte gör ont. Att smärtan inte är äkta. För det gör ont och det är jobbigt. Ibland orkar jag och ibland skulle jag hellre bara se dagarna passera utan att delta. Så nej, jag tror inte att jag är en starkare person. Jag är nog betydligt mycket svagare än många andra, för som sagt så finns det de som har det värre, och om då den här smärtan håller på att trasa sönder mig, vad skulle då inte deras göra? Samtidigt har jag lärt mig så oerhört mycket under det senaste året, att jag skulle ha svårt att se någon annan ta det jag har inombords och försöka reda upp det. Det är på två vis och just kommentaren innan gjorde att jag tog väldigt illa vid mig eftersom jag har kämpat så länge med att "ta tag" i mitt liv. Jag blir också arg, jag blir också frustrerad, jag blir också ledsen. Så med det inom mig skrev jag det där svaret. Det kanske inte var rätt, men det var hur jag trodde och kände just då. Jag kommer att fortsätta vara ärlig i den här bloggen och skriva ut mina känslor till fullo, om det så visar mig stark eller om det så visar mig svag. För jag behöver det. För att det finns folk runt omkring som skriver finare saker till mig, som skriver att de också behöver det. "Jag är helt säker på att vem som helst hade klarat ditt liv, för du är inte stakare än någon annan. Alla har sina problem, precis alla. Det finns inget som gör dina problem så unika att någon inte hade orkat med en dag. Tro mig." Tro mig när jag säger att det där inte är ett förnuftigt sätt att se på saker och ting. Jag är helt säker på att inte alls vem som helst hade klarat mitt liv. Allting beror på hur och vem man är som person. Hur mycket man tål, vad som anses vara jobbigt för just mig som individ. Alla har sina problem, precis alla, det har du rätt i. Därför har jag mina, därför har du dina, därför har min granne sina. Därför är det just de personerna som klarar av att reda upp det också. För att det är deras problem. Som du försöker få fram. Nej, jag är inte starkare än någon annan. Men jag är inte svagare heller. Tro mig. Ibland är jag stark, ibland är jag svag.
Men jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Inte på en fläck. Jag är en helt vanlig tonårstjej som går igenom olika saker, tuffare och lättare, därför gör mina "problem" lika ont som i vilken annan tonåring som helst. Så jag tycker att jag får lov att känna mig stark ibland. Likaså som jag måste få känna mig svag. Och har du ett problem med det, då är det så. Jag kan inte ändra på det. Och det är aldrig meningen att jag ska verka vara "mer" än någon annan. Aldrig. Jag skriver bara som jag känner. Och igår kände jag mig arg, eftersom ingen skulle säga så till mig, som vet exakt vad det är som händer. Ingen skulle säga att jag bara ska ta tag i mitt liv eller att vem som helst skulle kunna leva det. De vet att det här är en kamp som jag behöver ta, som jag behöver ta mig igenom. Och de vet att jag skulle ha det svårare vissa dagar och lättare andra.

Det sårar mig. Att folk tror så som du, och personen innan, verkar tro. Jag är bara människa. Tro mig. Jag är ledsen om ni andra fått samma uppfattning. Uppriktigt och verkligen, jätteledsen.


Oh my.

Okej. Det här är ett av de roligaste grejerna med att ha en blogg.
Sättet folk uppfattar en på och de åsikter de får fram därefter. Och grejen att de inte kan stå för dem sedan. Jag lämnar aldrig, aldrig en kommentar anonymt. För jag står för det jag säger och jag visste att just det där inlägget skulle skapa reaktioner. Hey, jag gillar det. Jag vill skapa reaktion, på vilka sätt som än är möjliga. Iallafall, tillbaka till just den här kommentaren. Ja, jag förstår att man får den uppfattningen, för det är svårt att få en annan uppfattning när verkligheten ser ut på ett liknande sätt. Jag har inte problem, det är inte det som det handlar om, i vilket fall så ser jag inte de saker som händer som några problem. Bara förbannat tunga hinder jag behöver komma förbi på vägen. Varför det inte riktigt går vägen ibland, varför ingen vill ha mig och varför ingen riktigt når mig hela vägen in, det kan jag inte svara på. Du, som känner mig så väl genom bloggen, kanske kan tala om det för mig? Kanske behöver jag ta tag i saker och ting, kanske behöver jag det inte. Jag är ganska säker på att just du inte har en aning om hur mitt liv ser ut eller har sett ut, för bloggen är en ärlig version av en verklighet jag aldrig ger ut till fullo. Och jag ser inte riktigt vart i inlägget jag säger att jag ska ta mig an andras dilemman? Det där med coach, det var bara en rolig grej en av mina bästa vänner vräkte ur sig när jag berättade för henne om vad som sagts. Inget mer med det. Vi drack te och skrattade samtidigt. Du borde också prova dra på smilbanden.
Jag skulle vilja se dig leva mitt liv. Jag skulle vilja se dig " ta tag " i det här livet. När du faller och inte orkar mer, då ska jag ta din hand och hjälpa dig upp, och fråga om du ändrat uppfattning. För jag kan med hundra procents garanti säga, att du inte överlever ett dygn med den smärta jag bär på inombords. Inte. Ett. Jävla. Dygn.

Ja. Det var väl det.


That's when I look at you.

När Hey there Delilah dök upp följde minnen med den.
Jag stannade bilen och stirrade ut bland det enda som omslöt den. Snön och mörkret. Det fanns i stort sett inget mer och inget mindre som man kunde se konkret. Sen var det bara jag och musiken, bara jag och just den låten, bara jag och stämman av Plain White T's sångare. Mycket slog mig under de fyra minutrarna. Mer än vad som brukar gå runt i mitt huvud under fyra minuter. Det var en ganska cool känsla jag upplevde där och då, jag kände mig som en person i en tv-serie. Jag kunde se exakt hur de skulle filma just den grejen och hur hela mitt liv skulle se ut i bokform eller i tv-rutan. Det var fan en bra story. Det var sådär sjukt mycket drama och känslor. Och händelser som får en att bara gapa. Dock gjorde jag mig lite snyggare i filmversionen av mig själv. Jag bytte också ut mina svarta jenas mot ett par totalt trashade strumpbyxor. Det passade bättre.
Hon som spelade mig var också rädd för ensamheten.
Så därför tänker jag försöka bli vän med ensamheten inatt. Jag tänker lägga mig tillsammans med den och titta på Inglourious basterds tills jag somnar. Godnatt på er därute.

" Att vara eller att inte vara, Kissie "

Jag trodde inte att man kunde försvara Kissie, och jag trodde absolut inte att jag skulle vara den som gjorde det.
Men här sitter jag, med senaste numret av Vecko Revyn framför mig, och jag kan inte låta bli att tänka det motsatta angående detta hårt kritiserade, blonda bombnedslag. Jag tänker inte försvara hennes åsikter och det hon skriver, det får hon stå för själv. Mina egna åsikter är inte desamma och jag kan också rynka på näsan åt vissa inlägg, det är någonting jag vill poängtera innan jag börjar. För att vi ska undvika missuppfattningar och tron om att jag är en kissie-lover, eller liknande. För så är inte fallet och inte poängen med hela inlägget.

Kissie är en dålig förebild sägs det. Okej. Det må så vara. Men grejen och frågan vi egentligen borde ställa oss är; startade hon bloggen för att vara en bra förebild? Kissie, genom Alexandra Nilsson, har aldrig hymlat med att hennes mål med starten av alteregot Kissie, var att bli störst. Att bli Sveriges största bloggare. Som karaktären Kissie gjorde hon vad som krävdes för att nå dit. Alexandra vågade göra det som krävdes för att nå dit hon ville och att hon genom Kissie trampade folk på tårna, var och är inte värre än vad många av oss andra kan åstadkomma om vi hade den viljan att mosa folks tår och kanske skaka om dem inombords. Om det var det som krävdes av oss  för att ta oss dit vi ville.
Kissie kanske inte är en bra förebild. Men det var heller ingenting hon skulle vara från början. Hon skulle bli störst. Och det blev hon.

Alexandra, vågade skapa framgång och reaktioner som skulle ta henne dit. Hon vågade tänja gränser och hon vågade se hur långt hon kunde gå. Klart det fanns en gräns, men hon tog sig iallafall dit och med Kissie flög hon hela vägen upp till första platsen. Jag försvarar inte hennes sätt att trycka ner människor, åsikterna hon har och känslan av att det ytliga är allt. Men jag vill att alla ska se Alexandras framgång bakom Kissie. Det är beundransvärt, egentligen, att ta modet att riskera så mycket som hon ändå gjort, och trampat på så många tår, för att nå dit man ville. Även fast det inte är rätt alla gånger. Absolut inte.
Nu har hon det hon vill ha. Även fast det finns bättre sätt att göra det på. Men i det här samhället fungerar i stort sett allt. Om tio år kommer hon nog att sitta, med flera framgångar i knäet, och berätta om den gången hon lindade Svenska folket runt lillfingret genom provocering och karaktären Kissie, och på så vis bevisade vilken hjärna som fanns bakom hela kuppen. Grejen att vända kappan efter vinden.

Så, ja, jag tycker inte att Kissie är en bra förebild. Men jag tycker heller inte att det är någonting som Alexandra Nilsson ska stå till svars för. För Kissie,  hon var aldrig någon som skulle bli en förebild från början. Det var bara någonting som vi hittat på, på vägen.  

The future, isn't now.

Jag pratade inte bara om sex idag, utan även om min framtid.
Jag pratade ju tidigare om att dra iväg ett tag till London, mycket bara för att. Bara för att alla andra inte vill utbilda sig vidare. Bara för att lillasyster sa att jag inte skulle våga. Bara för att jag är kär i den staden. Bara för att engelskan är ett sådant vackert språk. Bara för att prova om vingarna håller. "Frida, du vet mycket väl att du inte kommer att åka utomlands i höst, och du vet varför". Ibland är det lite smålustigt och lite generande med människor som ser rakt in i ens egna tankar utan att man kan blockera dem. Okej. Jag kommer inte att flytta till London i höst. Varför?
För att jag vill se världen när jag har någonting att tillföra den. Just nu har inte världen något behov utav mig och jag har inte något behov utav den. Helt enkelt. Men när jag har uppnåt någon annan dröm, är jag övertygad att jag har kunskap och kreativitet nog att ge världen en omgång. Men det får vänta.

Love it. Love Bruce.





Angående anonyms kommentar i förra.



Ojdå. Någon tycker jag ligger lite för lite.

Jag hade inte tänkt ge några smaskiga detaljer angående mitt privata sexliv och det var inte riktigt en sådan kategori jag hade tänkt skapa. Jag hade tänkt berätta om transcendental sex och det betyder inte att jag uttövar det relgelbundet med nya personer varannan vecka, det är inte min grej. För sex är mer än en fysisk grej och har man inte kommit underfund med det än tycket jag allvarligt synd om den personen. Det är sorgligt. Även fast man väljer att ta det så, endast fysiskt, det har vi alla gjort, så betyder det inte att det är bara det som det handlar om. Om man väljer att låta det handla om någonting mer, så kan uppleva en nivå tusen gånger högre än en vanlig. Det hoppas jag att alla förstår.
Och det är lite halvknasigt att personen väljer att ta det som att jag behöver ligga med varenda jävel framöver. Jag ska låna böcker för den som inte förstod. Böcker. Och de är svåra att ligga med. Och jag tänker fortsätta ligga med människor när jag vill, när jag har lust och med människor som jag anser vara värd besväret. Regelbundet eller oregelbundet, och jag kan fortfarande ha en kategori. Ja, hörrni. När jag lärt mig mer om transcendental sex, på vilket vis jag än lär mig det, så tänker jag berätta det för er. Man behöver inte ligga regelbundet, vad som nu menas med det, eller med många för att få erfarenhet. Ser man på det så, då är det seriöst galet. Ta det du vill ha, ge vad du vill ha och lär dig utav det. Om du behöver femtio pers för det, eller regelbundna sexakter, då är det du som borde läsa boken. Inte jag.

Sååååå. Det var det.


Sexuality


Det är lite spännande när någon säger att man är så översexuell att man blir destruktiv.

Att jag har en sådan enorm sexuell kraft inom mig och att jag behöver få utlopp för den, annars kommer "vulkanen" inom mig att få ett utbrott. Att sexualiteten är en väldigt viktig drivkraft i min kropp och för den jag är som person. Tja, jag säger då det jag. Jag kan inte förneka någonting. Sexualitet intresserar mig, på alla möjliga sätt och på alla möjliga nivåer. Visste ni att när man har sex med någon så är personernas energier sammanlänkade i 24 timmar efteråt? Man lever i dessa förenade energier i ett helt dygn innan de släpper. Det är coolt. Och även anledningen till att mågna prostituerade blir psykiskt sjuka.
Hon tyckte också att jag skulle läsa mycket om transcendental sex. Tantra sex, för den som inte förstod. "Så har du något nytt att blogga om" sa hon. Malin tror att jag kommer bli någon form av sexcoch. Så när kategorifältet här på bloggjäveln börjar fungera igen, då ska jag lägga till en sådan kategori. Det blir nog kanonroligt det.


Hanging on for hope


Om jag vill ha en regnbåge, då måste jag stå ut med regnet.
Mer simpelt än så kan det kanske inte bli. Imorgon ska bli en bra dag. Om inte annat så tänker jag göra det till en bra dag. Jag tänker åstadkomma saker, men framförallt är det frågor som ska få svar och därifrån tänker jag bygga upp modet att stå stark. Under fyverkerierna på nyårsafton lovade jag mig själv att leva i nuet, istället för i framtiden som förra året. Men att få svar på att framtiden inte är så mörk som man tror, det är också ett sätt att leva i nuet. För jag tror inte att jag skulle klara av att stå där jag står och leva exakt här och nu, om jag inte visste att morgondagen skulle bli en dag då jag kunde göra det.
Så imorgon blir också en form av nystart.
Och en bra dag. En bra dag.


This darkness may turn to light


Idag har varit en relativt bra dag.

När första chocken har lagt sig så brukar känslorna ofta lägga sig till ro med den. Det är bara att tacka och ta emot när bra dagar kommer och försöka bygga upp saker igen tills nästa prövning kommer. För det kommer att komma flera. Det här är en väldigt lång väg att gå, men det är ingen idé att gömma sig och göra den ännu svårare än vad den är. Det är liksom svårt nog ändå. Jag är glad att jag valde att inte vara så idiotiskt envis som jag kan vara ibland och att jag inte försökte ta mig igenom det här ensam. Att jag berättade för mina närmaste vänner hur det ligger till och att jag vågade visa mig sårbar. Det hör inte till någon specialité om man heter Frida Söderlund i vanliga fall. Då ska man kämpa ensam, bygga upp allting ensam, hålla inne med så mycket som möjligt och visa sig tio gånger starkare än vad man egentligen är. Men inte den här gången. Det fungerar inte. Och det är ett gäng ovärderliga personer jag har i min omgivning. Jag älskar dem allihopa av hela mitt hjärta. Men det här är en oerhört svår prövning för mig och de kommer att få stå ut med många ups and downs.
Men det blir bra. Jag håller fast vid det.
Idag har jag till och med kunnat prata om det utan ångest eller tårar och jag har kunnat tänka på det utan att det knyter sig i magen. Det har bara legat där och jag har valt att låta det göra det. Vi får se hur jag mår imorgon. Men den här dagen ska jag iallafall ta vara på.

Can you hear me breathe?


Jag undrar vad jag gjorde i mitt tidigare liv för att förtjäna allt det här.
Jag undrar vad det är för hemska grejer jag behöver sota för nu och jag undrar om det är min kreativa ådra som gör att jag blir tvingad att gå igenom allt som varit, allt som är och allting som kommer att bli. Att allting redan var och är utstakat, att det ligger i min natur att det ska bli såhär för en sådan som mig. Att jag är känslomässigt bunden till saker som gör att jag måste kämpa mig från botten och uppåt. För jag blir som mest kreativ när mitt liv slås i spillror och jag har som mest att säga, som mest att dela med mig utav, när det blir så. Men det här, det är nog det jävligaste någonsin. Att försöka pussla ihop de här trasiga bitarna, det är omöjligt. Det här kommer att leva med mig för resten av mitt liv och jag kommer att vara ärrad i hjärtat så länge jag lever. " Det händer inte mig. " Jo, tjena.

Men vet ni vad?
Jag klarar det här. Ser ni tjejen på bilden? Jag har hört att det ska vara jag och jag känner igen den tjejen. Jag känner igen det leendet och jag känner igen styrkan hon har inombords. Modet att stå upp när stormen rider som värst och förmågan att vända någonting negativit till någonting positivit. Det kommer att vara tungt en tid framöver nu. Det kommer att vara jävligt tungt. För jag har inga som helst erfarenheter från det här området sedan tidigare och mitt liv har bokstavligen vänts upp och ner, ut och in. Men jag kan känna hjärtat slå. Det lever, fungerar, pulserar. Jag klarar det här, men det betyder inte att det inte kommer att vara svårt på vägen. För det kommer det. Ibland har jag svårt att andas och ibland får jag fullständig panik.
Men den här stormen kommer också att rida ut.
Även fast det är ärr som aldrig kommer att försvinna och som jag konkret kommer att få se bevis på varje dag, för resten av mitt liv, så kommer stormen att rida ut. Men det är tungt och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men jag tänker klara mig igenom det här.


Here I am, once again. Torn into pieces.

Det hann gå fyra dagar av januari. Fyra.
Jag har inte ens ord som räcker till just nu. Jag är helt tom. Det känns som att någon har slagit undan benen på mig, knuffat ner mig i snön och sagt "Ha! där får du för att du börjat känna dig lycklig igen." För jag känner mig tom, kall och ihoptrasslad. För en gång skull trodde jag att det här var över, att allting bara skulle bli bra igen och att jag skulle få det där happy ending som jag kämpat för. Men nejdå. Inte än inte.
Jag vet inte riktigt när jag kan börja fungera igen.
Och jag är ledsen att ni ska behöva stå ut med den ledsna Frida igen eller tomma blogginlägg. Men det här går inte ens att beskriva. Fy fan.

Here I am, once again  I'm torn into pieces.
can't deny it, can't pretend. Broken up, deep inside.
But you won't get to see the tears I cry. Behind these hazel eyes.


So tell me, would you hear my heart stop?


Vadå, snöar det idag eller?


God morgon, god morgon.

Jag är inte speciellt bra på att kliva upp på morgonen.
Så länge jag vaknar av mig själv, då är allt lugnt. Då är jag lagom pigg, lagom glad och ser lagom nyvaken ut. Men när jag vaknar utav någonting, så som en väckarklocka, då är det kört. Jag är dödstrött, irriterad och ser ut som sju svåra år. Sedan går jag runt som en zombie och hjärnaktiviteten kommer inte igång förrän en timme efter jag klivit ur sängen. Den sover lite längre än vad kroppen gör.
Nu måste den dock igång. Två jobb väntar.
Jag tänkte att jag skulle bli gladare av att vakna till en bra, lugn låt. Så jag tog "Iris" med Goo Goo Dolls. Nej, man ska inte förstöra bra låtar genom att sätta dem som alarmsignal.

Papercut

Jag blir galen.
Klockan är halv ett på natten. Halv tio kommer Pontus och hämtar mig. Vi har två intervjuer och två helt skilda ämnen. Jag har tusentals frågor, men inte en enda pennjävel och inte en enda pappersbit. Det märks att journalisten i mig haft ett litet jullov, för jag hittar inte en pryl. Alla block, randiga papper och pappersbitar är nedklottrade och pennorna har antingen slut på bläck eller är puts väck. Jag blir tokig.
Det är svårt att göra intervjuer utan nåt att skriva på.
Nu hör jag Pontus röst i huvudet. "Köp en diktafon".
Well. No.


Remembrance of a crazy night in London


Empire state of mind.

Jag undrar jag..
Jag undrar hur många timmar på ett år jag är full. Och bakfull för den delen. Det känns som en hel del. Och hur mycket pengar jag spenderar på det? Oh my, det vill jag aldrig veta. Jag vill inte ens tänka på det jag och Malin räknade ut, men då gällde det hur mycket vi drack per månad. Det var liksom inte ett okej resultat.
Jisses. Men roligt är det många gånger, hörreni.
Och jag tror att jag skiter i att trappa ner på det.

Pusselipusspuss


PUSSSSS

Nej men, hej.
Detta är ett onyktert nattinlägg, så jag ber er ha överseende med felstavning och likande grejer. Idag (2 januari dårååååå) har jag varit på bandy, på en hel bandymatch, för första gången denna vintersäsong. Fantastiskt. Jag älskade det, as usual. Men jag frös. Och finns det något sexigare än bandyspelare? Svar: Nej. Efter alla år i Hällåsens korridorer, efter alla år då jag betraktat dessa männsikor halvnakna, i underställ eller i duscharna, så nej, det finns inget sexigare. Jag är helt såld. Heeeeelt såld. Och efter ett långvarigt förhållande med en utav dessa fatastiska varelser, så kommer jag fortfarande att vara helt såld. Totaly .. såld. Aja. Det betyder inte att andra männsikor inte är sexiga, men det betyder dock att alla bandyspelare är sexiga. Mums. Jag är ju också bandyspelare. Är jag sexig? Hm. Nja, vad vet jag.
Det jag vet är att jag borde säga godnatt.
Så, godnatt. Ily. <3

A heart of gold, but it lost it's power



Världens bästa film


Bring it

Jag, Malin, mamma och Sofie står i köket och Hero of war börjar spelas på radion, vilket gör att jag börjar sjunga med för fulla muggar.
Malin: Åh, jag blir alltid så glad när du sjunger Frida..
Mamma: Eller förtvivlad.

Och mamma undrar vart jag har fått min ärlighet ifrån?
Och jo, jag råkar vara ganska värdelös på att sjunga.

Look for it, you will never find it all

2 januari förra året var inte riktigt en bra dag.
Den hamnar topp tre på de värsta dagar jag någonsin varit med om, men idag, känns allting som bortblåst. Det var förra året, nu är ett nytt år och känslan som jag hade då är så avlägsen att jag knappt kommer ihåg hur det kändes. Det känns så jäkla skönt att kunna säga så. Och idag ska jag göra Bollnäs osäkert för första gången sedan vi var på gymnasietranan när vi hade vår första fest med Mp1/nuvarande Mp3. Det blir nog kanon. Dock känner jag mig fortfarande lite sliten efter nyårsafton, men det är som det ska vara. By the way, i natt drömde jag om min balklänning. Jag drömde att det hade blivit någonting fel när den tillverkades och när jag fick hem den var den grön. Grön. Jag hatar grönt. Den får nästan hellre vara rosa än grön, eller nej, jag skojade. Hellre grön än rosa, men jag vill då inte ha grön i vilket fall som helst. Jag vill ha min färg som jag beställde, den är faaantastiskt läcker. Vi får se om den tar mig med storm när den kommer i början av februari. Men det är jag ganska säker på att den gör.
Färgen är cool och den passar mitt röda hår.
Det är inte så många som vet vad jag ska ha, så jag känner inte riktigt för att berätta, inte just nu iallafall. Ni kommer ju med största sannolikhet få en bild på den när jag har fått den. Puuuuusss

Happiness feels a lot like sorrow

Jag tänker så det knakar.
Happiness med The Fray är min nya drog, jag älskar den. Annars så är det just musik jag sitter och tänker på. Jag tänker tillbaka på alla band och artister jag sett live under 2009 och det blev en del. Först på tur var Bruce Springsteen, under en regnig himmel i Stockholm en kväll i juni. Tätt efter följde Lars Winnerbäck gånger två, Thåström, Backyard Babies, Volbeat, Mando Diao och Mötley Crüe. Sedan blev det höst och jag drog iväg på Pink, för att komma hem och se Melissa Horn och sedan Lars Winnerbäck för tredje gången det året. Den absolut bästa liveakten var Pink, utan tvekan, men Thåström var också en sjukt magisk upplevelse. 2010 är hittills inte alls speciellt uppbokad i musikväg, jag brukar ha en hel del planer inför åren, men just nu är det väl bara Lars Winnerbäck i sommar som känns ganska klar. Jag tror att jag aldrig kommer att tröttna på den karln, även om sommaren i så fall blir sjätte gången jag ser honom live. Kanske blir det Peace and Love igen, kanske blir det även Rockweekend. Maybe.
Jag har några önskningar inför musikåret 2010.
Jag har några jag verkligen, verkligen vill se live, som jag inte sett. The Kooks, The Fray, Anna Ternheim, John Mayer, Lifehouse och Foo Fighters.
Sedan är jag nöjd, för det här året iallafall. Men ja, släng gärna in Thåström och Kelly Clarkson igen, det skulle också sitta fint.

I ain't moving, but soon I'll have company.


I put my trust in you

Jag går runt med ett fånigt flin på läpparna.
Ni förstår inte hur oerhört skönt det känns att det är ett nytt år. Det känns så förbannat underbart med en konkret nystart och att inte vara mitt upp i det år det allt hände. Att stå där med mina fina vänner, med snön fallande och med tutor i munnen, men lockarna dansande på axlarna och med ett stort leende på läpparna, och se fyverkerierna äntra sin livs scen, det läkte allt. Nu har jag vänt på klacken och jag tänker inte vända om, nu är det ett nytt år och det gamla hör till ett helt annat. Till det som passerat, gått förbi, försvunnit. Åh. Nu väntar studenten och livet efter det.
Det är sjukt vad fort tiden går.
Men det känns som att 2010 är början på något helt nytt.

Något alldeles, alldeles underbart.

RSS 2.0