Fridas värld bland tankar och ord. -

Because I belong there.

Jag är världens sämsta journalist just nu.
Jag har skrivkramp. Jag har skrivkramp och jag har suttit här och dragit ramsor med fula ord likt en gammal gubbe med käpp som upptäckt att grannbarnen pallat alla hans äpplen. Har man skrivkramp är man ganska oduglig som ordbajsare. Men jag älskar det ändå. Mitt yrke. För utan det hade jag inte suttit här nu och skrattat så att tårarna sprutat och svullnader har ploppat upp under ögonen. Jag har ett tidsfördriv som jag älskar nästan lika mycket som att titta på tv-serier, nämligen att läsa intervjuer och att kolla på intervjuer på Youtube. (Ja, jag älskar att intervjua också, men det är inte ett tidsfördriv. Det är vad jag gör.) Alltså, jag vet inte om ni ser humorn i det hela, men jag ser framför mig hur kvicktänkt journalisten i fråga är när jag läser vissa intervjuer (som den här med Erik Grönwall. Jag bara älskade den. För övrigt så är de flesta intervjuer på Nöjesguiden sjukt bra. Kolla in den här med Johan Palm också. Jag skrattade så jag kiknade.) och hur deras konversation framskrider. Igår natt tittade jag också på när Robert Pattinson bet Tyra Banks på hennes talkshow, samt när Leighton Meester besökte Ellen DeGeneres och så läste jag DN:s intervju med Thåström. Jag älskar det och jag är oerhört koncentrerad när jag hamnar i denna lilla bubbla.
Som jag sagt tidigare, jag ska också ha en egen talkshow en vacker dag. Någonting inom mig tvivlar inte en sekund på att jag kommer att lyckas, därför är jag mer målmedveten än någonsin just nu. Jag ska till Stockholm, vad det än krävs för att ta mig dit, och den dag jag är runt 22 bast. Håll utkik. Då erövrar jag världen.

SLÄKTMIDDAG <3

Skjorta H&M. Halsand Friis&Company. Leggins H&M (Nu har jag dock ett par svarta shorts istället. Blev hundra gånger bättre. De är gamla och avklippta från Vero Moda.) Kom igen nu, ge mig en applåd eller en klapp på axeln. Ni vet hur mycket jag ogillar att lägga upp en "dagens outfit" (läs: skapa ett blogginlägg som verkligen ser ut som en "dagens outfit") men jag tänkte att jag gör det för er skull. För jag har hört att ni gillar det. Och jag gillar ju er.

För dig. För dig. För dig.

Fyra ensamma mikrofonstativ på rad.
Ett svart skynke som fladdrar bakom.
Vi försöker lösa gåtan. Hur kommer han att öppna? Med Järvägsspår och en video som i Sundsvall? Hm. Nä. Med Från kylan in i värmen eller Jag får ingen ordning på mitt liv? Kanske. Kan han kanske slå oss med häpnad och öppna med Elegi? Nä, det är alltid ett extranummer. Kanske startar han med Farväl Jupiter som den där gången år 2007? Hm. Tveksamt. Vi är oense, jag och min böna. Jag ser honom för sjätte gången, hon för femte, så vi har grunder att stå på i vårt dividerande. Kommer han öppna stort eller kommer han öppna lungt? Den digitala klockan ovanför scenen tickar ner. Bara sekunder kvar nu. Vi rycker till slut på axlarna med ett leende och hakar på i nedräkningen. 5, 4, 3, 2, 1, 0! Jublet är öronbedövande. Så kommer han ut. Med gitarren i handen, tighta stuprörsjeans i grått och en svart skjorta. Han har en ljus basker på huvudet och det röda håret uppsatt i en hästsvans som lockar sig i nacken. Han kommer ut ensam. Passerar två mikrofonstativ och ställer sig vid det tredje, placerar plektrumet vid strängarna på gitarren med ordet Winnerbäck på gitarrhalsen och låter de första tonerna av Tätort på en slätt nå oss. Fantastiskt.
Det knuffar mig tillbaka ett år i tiden. Jag och min böna står nästan längst fram i publikhavet. Sträcker jag ut handen kan jag nå kravallstaketet framför scenen. Det är Lars Winnerbäcks akustiska spelning på Peace&Love 2009 och det är bara han, gitarren och orden. Det är helt fantastiskt bra. Efter halva spelningen svimmar jag av värmen och trycket och min böna släpar mig ur publikhavet till tonerna av någonting vackert och placerar oss på en bro en bit bort. Magin når oss även där och det är den vackraste spelning jag sett i mitt liv. En dag i juli 2010 är vi tillbaka där. Lars Winnerbäck låter de besökare på Stenegård i Järvsö som inte var i Borlänge den junidagen 2009 uppleva en liten del av det. I fem låtar är det bara han, gitarren och orden.
Sedan ramlar skynket ner och rockpartyt drar igång.
När allting är över är jag hes, tårögd, har skakiga ben och ett bultande hjärta. Precis som det ska vara. Jag älskar Lars Winnerbäck. Jag älskar orden, jag älskar musiken och jag älskar upplevelsen.
Jag älskar det,
och jag kommer fortsätta se honom minst en gång om året tills den dag han inte längre orkar ta ton.

Jag är hög nu sedan den dagen då du kom

F
Foto: Moi.

Hello, stranger.

Jag kollade på filmen Closer nyss.
Vid första anblick tänkte jag byta kanal, zappa eller sätta igång någon uttjatad med ändå underbar film från min översta byrålåda. Så kom jag på att en blogg jag följer inte för så länge sedan hade en åsikt om att det här var världens sexigaste film. Jag råkar gilla sexiga grejer så jag stannade kvar i filmens djupgående drama i de två timmar som fortsked innan det var över. Jag kom på mig själv med att gilla hårdheten, nonchalansen och attityden i den. Jag gillade hur Alice drar sitt finger sakta, sakta längst insidan av sitt lår och stannar precis vid troskanten och hur Larry ser på henne med ögon tårögda av åtrå. Jag älskade hennes medvetna leende och hans dumma uttryck med halvöppen mun och dimmig blick. Hon och han, som egentligen inte får vara tillsammans. Jag älskade hur Anna och Dan kysser varandra passionerat efter att kameran fångat deras attraktion till varandra. Hon och han, som egentligen inte får vara tillsammans. Jag älskade hur de sårar varandra brutalt, de fyra huvudpersonerna, även fast jag egentligen hatade det. Jag älskade hur de tror att de vet allting om varandra, fast de inte vet någonting. Det fanns en nerv i filmen som fångade mig. Det är kärlek när den är som värst. Jag är trött på gulligull och ömma smekningar, förlovningar, giftemål och allmänna två-tre-fyra-fem-månaders-dagar som kära människor briljerar med på Facebook.
Jag vill få ett redigt knull av en hård verklighet. Hur låter det?
Punktpunktpunkt. Ja, man höjer på ögonbrynen åt det iallafall.
Kolla in trailern här.


WE MISS YOU.

För tio år sedan idag stod solen högt på himlen.
Mitt bruna hår dansade på axlarna när jag sprang ut på gräsmattan och kände gräset under mina nakna fötter. Telefonen ringde och mamma, som vattnade blommorna, ryckte den med den hand som inte höll i vattenslangen. Jag slog mig ner på trappan till verandan i väntan på att hon skulle prata klart och hann precis möta hennes blick innan hon vände ryggen till. Det var då jag såg det. Chocken. Sorgen. Jag förstod genast att någonting var fel och jag visste precis vad det var. Jag var nio år gammal och stålsatte mig mot verkligheten genom att börja förneka, med öron som tjöt och sekunder som gick i slowmotion. Mamma pratade tyst, hummade mest och nickade för sig själv. Så tog hon telefonen från örat, sänkte den till midjehöjd och tryckte sakta på den röda knappen. Jag såg hur ryggen rörde sig upp och ner när hon drog ett djupt andetag och vände sig om. Ögonen glittrade tårögda och hon harklade sig.
- Frida ...
Jag började skaka på huvudet. Snabbt och bestämt. Tog tag i verandaräcket och började dra mig själv bakåt. Jag ville inte höra.
- Frida, det blir inget kalas. Linus har dött.
Det där första slaget som slog i min lilla kropp där och då, krossade allting. Jag glömde bort att andas, kroppen skakade och blicken blev dimmig av alla tårar som forsade ner för mitt ansikte. Mamma hann inte ta emot mig när jag föll ihop på den asfalterade gången nedanför trappan och jag skrek. Jag skrek och jag skrek och jag skrek. Jag var nio år gammal och hade precis fått veta att en av mina absolut bästa vänner, han var död.
Idag har tio år gått.
Det var tio år sedan vi sprang med myggbitna och solbrända ben, det var tio år sedan vi låg på grannens gräsmatta och tuggade grässtrån, det var tio år sedan jag vurpade i en vattenpöl och spräckte upp ett djupt jack i armbågen, det var tio år sedan jag såg min barndomsvän senast. Det var tio år sedan han rycktes ifrån oss och i tio år har vi saknat. Tio år. Det är ofattbart vad tiden går fort. Ofattbart. Men med tio år känns sorgen inte lika konkret längre. Det är bara saknad. En enorm saknad.

Generation wild

- Kan du peta på honom där är du snäll.
Jag pekade i riktning mot killen som  satt i hörnet och som hade tungan nerkörd i en annan tjejs hals. Lite besvärat skruvade jag på mig där jag stod men han slet blicken från tjejen när killen jag bett peta på honom fick hans uppmärksamhet. Jag lutade mig fram och sträckte fram handen. Han skakade den lätt.
- Hej, Frida heter jag. Vi pratade på telefon för typ en månad sedan.
Jag höll blicken stadig och log lite lätt. Han log tillbaka och släppte inte min hand.
- Ja, men precis! Journalisten från SöderhamnsNytt. Trevligt!
Hans ansikte lyste upp och på samma vis som hans högra hand inte släppte min så lämnade inte hans vänstra den andra tjejens lår heller. Jag nickade med ett leende och bestämde mig för att avbryta konversationen. Hur mycket alkohol som än befinner sig i mitt blodomlopp så är jag alltid väldigt noga med att vara professionell när det gäller jobb.
- Jag hoppas ni får en riktigt trevlig kväll.
Jag släppte hans hand.
- Vi syns väl imorgon antar jag?
Jag nickade och han besvarade den med ett leende innan jag vände mig om och gick. En månad tidigare hade han suttit på en Finlandsfärja och jag i en datorstol, som jag envisades med att snurra runt så mycket att jag blev illamående, i min pappas hus. Vi pratade i telefon om när han som barn stod och bandade Nirvana med en mikrofon och skrek åt sin mamma att vara tyst när hon kom in i rummet, om den forne sångaren som en dag tog självmord och om hur han älskar Lady Gaga. Vi pratade i nära fyrtio minuter och han var sådär fruktansvärt jättetrevlig att jag inte kunde låta bli att gilla honom. Så skakade vi hand en månad senare, hade ett samtal som var trettionio minuter kortare och jag blinkade med ögat mot resten av bandet innan jag gick tillbaka till mina vänner.
Jag fick höra nyss att de hade kastade ut en tv ur hotellrummet.
Jag citerar från vårt telefonsamtal: Vi är fyra personer som gillar att festa till det, men jag tycker inte det är nå värre än en företagsnisse som åker iväg till Thailand och super bort alla sina pengar. Vi har ögonen på oss och eftersom festen kommer naturligt med musiken så blir det som det blir.
Jag hör hur han säger det och hur han skrattar lite efteråt. Därför blev jag egentligen inte förvånad över tv:n som inte riktigt hamnade där den hörde hemma. Vi sågs aldrig dagen efter. Jag missade deras spelning. Men jag har på känn att CrashDïet var riktigt bra. Jag kanske får en chans att se dem någon annan gång.

Jag har haft världens bästa helg


You are the song of the night

- Vill du följa med på efterfest på mitt hotellrum?
Han la huvudet lite förväntansfull på sne och betraktade mig noga. Ja, den har man ju hört förr, tänkte jag. Det är alltid efterfest, men det är aldrig dit man ska. Man ska bums i säng och vakna upp några få timmar senare och slå handen i pannan med en suck.
- Visst.
Jag ryckte nonchalant på axlarna och han började prata om sitt band. Folket hade sakta men säkert börjat gå mot dörren och jag vevade okoncentrerat sugrörer runt, runt, runt i den färglösa drinken.
- Kom då.
Han gled ner från den höga barstolen och jag följde efter. Stannade till vid bardisken och klottrade ner mitt nummer på ett kvitto och gav till tjejen i baren. Bad henne ringa mig om de hittade min skinnjacka och hon nickade. Jag såg hur han försvann in genom dörröppningen som leder till byggnadens hotelldel och jag tog beslutet på en sekund. Den råa sommarkylan fick håren att resa sig på armarna när jag gick utan jacka hela vägen hem.

Det ramlade ner vackra skapelser i brevinkastet.


.. raise yourself. All that you have known.

Jag var 14 år gammal och föll för destruktiviteten hårdare än jag gör nu.
Anteckningsböckerna har båda änglar uppe i det vänstra hörnet. De är i samma storlek och gjorda på samma vis. Bakgrunden är ditklistrad. Ett färgglatt pappersark och på det ett änglaklistermärke och orden när tankar blir till ord. Simpelt. Inga krusseduller. Inget krångel. Men öppnar man dem dyker man rakt in i ett kaos. Där är allting krångligt. Där lindar en trettonårig tjej sina första killar runt lillfingret och hon vet inte vad hon ska göra med makten. Hon tillämpar inget rättvist spel, utan får dem att tråna utan att ge mer än növändigt tillbaka. Hon är förvirrad och ifrågasätter sig själv. Vet inte när känslor är på riktigt och hur man vet det. Det skulle dröja två år innan hon förstod, men det visste hon inte då. Inte den gången hon var fjorton år och pussades med killar som hade förlovningsringar på fingrarna heller. Allting hon inte fick ville hon ha. Och allting hon fick tog hon utan att blinka. Hon gick sitt erövringståg och plöjde upp sina egna vägar utan att bry sig om det vore enklare att gå där alla andra gick. Människor runt omkring bröt ner sig själva och hon sprang efter och plockade ihop bitarna av dem. Försökte laga. Hjälpa. Älska. Men hon såg inte hur de utnyttjade hennes behov att vara behövd och omtyckt. Hon såg det inte och föll för all destruktivitet. Föll för det med ögon blinda av vad hon då trodde var kärlek och sög in all bekräftelse som en uttorkad blomma. Hon var fjorton år gammal.
Jag var fjorton år gammal.
I år ska jag till att fylla nitton. Jag har inga änglar i hörnen på anteckningsböckerna längre. Sanningen är att jag knappt skriver på det viset nu för tiden. Jag är här, hos er, istället. Men den där destruktiviteten i andras ögon, den fängslar mig fortfarande. Den där fjortonåringens rebelliska och blåögda själ finns kvar. Vem var ni, fjorton år gamla?

Take a pic and look happy

Fötterna på bordet, teet i handen och regnet som smattrar på balkongen.
Jag älskar hur vinden som sveper in genom den öppna balkongdörren får håret att resa sig på armarna när den smeker mina nakna fötter. Det är en behaglig kyla. Jag lovade er lite bilder igår, från en fotoidé jag skulle genomföra. Jag verkställde den. Det gjorde jag. Jag drog på mig ett par leopardtights, klev i den svarta klänningen och låste fast det nya (och dyra) halsbandet från Friis&Company runt halsen. Kände det kalla smyckesmaterialet mot huden och drog handen genom håret. Jag tappade upp badkaret med vatten. Badkaret som inte använts på flera år och irriterades över att kranen var i vägen och att lampan lyste upp rummet med ett äckligt gult ljus. Försökte vitbalansera kameran. Blev inte som jag ville. Frustrationen steg. Jag hoppade ner i det varma vattnet och kände hur kläderna sög åt sig vattnet och klibbade fast mot min hud. Jag försökte skapa någon läcker illusion så gott det gick, men jag kände hela tiden att det inte gick vägen. När jag klev upp igen var jag genomblöt, kameran fuktig och bilderna var, efter en snabbkoll, kassa. Oskarpa, gula och oproportionerliga. Allt besvär för ingenting. Det är tanken som räknas, brukar det heta. Bullshit. Jag kände mig bara skitlöjlig.
Så jag hoppas att nästa idé jag har bli bättre.
Det borde det bli, för det är utomhus. Utomhus kan nästintill ingenting gå fel. Så länge det inte är skarpt solljus eller kolsvart. Jag har en till idé sen. Har ni någon? Fotoidé alltså. Vore roligt att göra någonting som ni skulle vilja se med, istället för att jag egoboostar mig själv med några småkonstiga idéer. So, tell me!

IT WAS TIME FOR A CHANGE.


I guess that was it.

Jag tror att det förra inlägget tog musten ur mig litegrann.
Jag undrar om jag någonsin kommer att skriva om det där igen, för när jag klickade på spara&publicera-knappen kände jag mig färdig. Färdig med det, med smärtan, med minnena och med erfarenheterna. Jag kan nog inte, tror jag, krama ur några fler lärdomar eller mer kreativitet utifrån det. Det var nog det där sista som behövdes för att jag själv skulle kunna sätta en punkt i en historia som bara fortsatte pumpa fram smärta i vad som kändes som all oändlighet. Men nu: I'm done. Jag har behandlat det klart och jag kan, mycket tack vare det, se vart exakt jag står idag egentligen. Det är en väldigt bra plats ur många vinklar och perspektiv. Så ja, era fina fina fina människor. Tack för alla kommentarer på diverse internetsidor och era sms om vad ni týckte om texten. Ni berör mig hela vägen in i hjärtat ska ni veta och jag är väldigt glad att jag har er. Ni är guld.
Och ja, jag har inte så mycket mer att säga.
Känner mig ganska utpumpad. Jag ägnade en hel del tid åt den där texten och jag känner mig inte riktigt haj på att skriva någonting speciellt. Inget mer än det här. Jag tar nog en liten paus imorgon med, jag känner inte riktigt för det nu bara. Men jag kommer inte lämna er helt tomhänta. Jag har en fotoidé att verkställa imorgon. Ni kommer gilla't. Hoppas jag.

Ur ett brustet perspektiv.

Jag fick en kommentar där en utav er önskades ett speciellt inlägg.

Först blev jag lite tveksam. Jag bet mig lite avvaktande i underläppen och fingrade nervöst på tangenterna medan jag dividerade fram och tillbaka huruvida jag skulle göra. Lite för att jag har svårt att skriva om sådana saker på beställning och lite för att det inte är världens roligaste minnen att plocka fram. Men okej, vi kör. Det här kan bli det längsta inlägg jag någonsin skrivit eller kommer att skriva, men jag hoppas att ni hänger med. Jag har haft ett långt förhållande. Det slutade med att jag blev dumpad. (Idag, bra lång tid senare, kan jag ha lite självdistans och fnissa åt vissa ynkliga detaljer av hela processen. Han som dumpade mig tyckte inte att han dumpade mig. Att dumpa var för honom som att kasta någon på soptippen och där hade han då inte tänkt kasta mig, sa han då. Vår relation blev sedan en form av hatkärlek där vi i stort sett bara spottade och fräste åt varandra när vi skulle försöka umgås på samma ställe, vilket gjorde att både han och jag gärna skulle kastat varandra på ett ställe som just soptippen. Vi är vänner idag, men kallar varandra fortfarande för idiot och skitstövel när vi ses. Skillnaden är att det numera är en skämtsam ton i det hela och inte fullaste allvar.)

 

För att komma tillbaka till poängen efter världens längsta parantes, som sagt, jag blev dumpad. Den här han-vill-inte-ha-mig-längre-skammen vräker över en likt någonting man aldrig tidigare stött på och när det slår rot i bröstet trasar det sönder en på insidan om och om och om igen. Det bli en förbannat jobbig väg därifrån. Man behöver inte bara trassla med ett brustet hjärta, utan man måste också kämpa med tanken att man var otillräcklig på alla plan möjliga. Fysiskt, psykiskt, utåt, inåt, uppåt, neråt. Jag såg på mig själv i spegeln med avsmak i väldigt lång tid och jag hatade hon som tittade tillbaka på mig. Jag hatade henne för att hon inte dög tillräckligt för att en person skulle önska stanna i hennes närhet en ännu längre tid. Efter det börjar man ogilla allting annat. Man börjar ogilla den andra personen för att den så ”enkelt” kan hoppa på nästa tåg när hjärtat börjat slå normalt igen och minnet av den andras smärta inte längre känns lika konkret. Efter det ogillar man alla andra kära människor och ser man ett par hålla hand på stan skulle man helst av allt vilja plocka fram en motorsåg ur handväskan och såga itu deras händer. Sedan hatar man sig själv igen, för att man börjat ogilla oskyldiga individer och deras kärlek till varandra. Och sedan kommer man underfund med där faktumet att man råkar vara väldigt ogillad själv från den person man gillade mest av allt i hela världen och fortfarande gillar lika mycket och det gör det hela ännu värre. Så det är en förbannat lång väg från första början. Det är femhundraelva olika stadier som man ska ta sig över och förbi, och många gånger kommer man ingenstans utan måste stanna och hämta andan innan man kan försöka jobba sig själv uppåt igen. Och ja, det blir en väldigt ensam kamp, för när smärtan slår så hårt i bröstet så hjälper inga råd, kramar eller filmkvällar. Egentligen. Inte på det viset. Man är ändå ensam med sig själv och smärtan när dagen är slut. Nu pratar jag för mig själv, att äta godis med mina vänner framför en filmrulle hjälpte inte mig på det sättet att smärtan bedövades, men grejen är att det inte heller stjälper. Så det är egentligen onödigt att ligga inne som ett kolli, (även om man vissa dagar behöver det) för tårarna kommer vare sig du ägnat dagen åt att ha roligt eller legat i sängen med täcket till hakan och stirrat i taket tills ögonen nästan torkat ut.

 

Jag bedövade mig själv med fester, med vänner, med alkohol, med galenskaper och jag tänjde gränser så fort jag fick chansen. Det fungerade relativt bra men jag vaknade aldrig upp med mindre smärta. Dock med fler fina minnen att bevara (plus en sjuihelvetes baksmälla) och en känsla av att jag inte var helt ensam i den här världen. (Idag kan jag önska att jag hade stannat upp ibland och accepterat den verklighet jag inte önskade var på riktigt. Jag var så fruktansvärt förvirrad och trasig att jag hade behövt landat på jorden och tagit smällen av insikt och sen rest mig upp därifrån.) Det är guld värt med människor i sin närhet i situationer där ensamheten skrämmer en som mest. Tjejen i The Ring hade kunnat sitta vid min sängkant när jag kom hem om natten eller det kunde ha krupit tusentals spindlar på golvet, det enda som skrämde mig på riktigt var sängen, tomheten och den obekväma tanken att jag skulle få spendera natten ensam. Ensamheten blir ens värsta fiende. På gott och ont. För tillslut blir ensamheten en styrka och du känner i viss mån att livet inte kan bli så mycket värre och att ingen ska få komma dig nära igen. På så vis blir ensamheten allt ena sekunden, du blir starkare i dig själv och du känner dig plötsligt bekväm i tanken, även om det kan göra att du stöter bort fina människor som bara vill dig väl. Sekunden efter är det vad som skrämmer dig mest och du kryper upp i hörnet av sängen med täcket virat runt kroppen, med kudden i knäet och huvudet nerborrat i den och bara vaggar fram och tillbaka i mörkret.


Jag tror inte att det är meningen att man ska komma över kärlek.

Jag tror inte heller att man kan komma över kärlek. Personer… kanske. De har varit en sådan stor del av ens liv så jag ser inte riktigt hur det är möjligt, men man kommer till en punkt där man klarar av att gå vidare i livet utan dem vid sin sida. Utan att de har någon större betydelse alls mer än att man kan titta tillbaka på en tid då man delade livet med dem. Det handlar mer om att man behöver bli bekväm i och acceptera tanken att det där som kommer att representera kärleken, det kommer att bytas ut. Men framförallt så handlar det om att våga använda kärleken på nytt. Om och om igen. Det var där jag tappade bort mig själv när jag stod där i återvändsgränden. Efter att ha flytt i flera månader och den enda vägen var tillbaka till det som krossat mig i spillror. Jag vågade inte. Jag var osäker. Jag var inte redo. Jag visste inte om jag orkade. Jag har sagt det förr: Det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det. Kärlek. Det spelar ingen roll om du bränner alla bilder i en braskamin (ja, jag gjorde det), ligger med människor bara för att du vill känna närhet och samtidigt göra någon form av dra-du-åt-helvete-gest mot den du delade allting med, (ja, ja gjorde det) eller ger allting av dig själv till första bästa person som du kan tänka dig istället, (ja, jag gjorde det) för det kommer att ta tid. Och det måste få ta tid. Tiden må inte läka såren. Tiden kommer inte att knacka på dörren med nål och tråd, en svalkande salva och en stor kram. Tiden kommer inte att sy igen de ständigt blödande såren och smärtan kommer att fortsätta bränna i bröstet, men vad tiden kommer att göra, är att lindra. Minnet av det där första slaget, den där första biten av hjärtat som lossar och andnöden som kommer med paniken som rusar genom blodet, kommer sakna att blekna och du kommer att upptäcka att där du står flera månader senare… det är en ganska behaglig plats. Det är en återvändsgränd. Och du måste gå tillbaka. Tillbaka där allting började den där gången det bara var ljuvt. Där det bara var smekningar, nätter av närhet och en känsla av att världen var så himla lätt för du skulle inte behöva möta den ensam. Någonstans måste man plocka fram de minnena igen och tränga bort smärtan och sakta men säkert vända om och gå tillbaka. Sedan ska man hålla fast vid det. Hårt. Känslan av att man kan ta sig tillbaka. Att det går. Och jag lovar er, smärtan kommer att komma den dagen det händer igen, på samma sätt, men vägen tillbaka blir lättare. Du har varit där för och du vet att du klarar det. Och det finns en, en enda liten grej som är positivt med smärtan. Det du kände hade betydelse och att få uppleva någonting i det här livet som har betydelse på riktigt, på det planet, (och framför allt, att ha fått möjligheten att träffa på någon som har egenskapen att beröra dig hela vägen in i hjärtat) det är någonting ovärderligt i sig. Det finns inga garantier på att det kommer att hända oss i det här livet. Inga alls.


Men ja, det är en väldigt jobbig tid.

Det är tungt, det är vemodigt, det är smärtsamt och du går på knäna. Du faller oftare än du reser dig upp och du blir nästintill destruktiv i din kamp att hitta den där lilla gnistan igen. Ibland vill man inte vakna. Inte gå upp. Inte gå ut. Man vill bara ligga i fosterställning och låta sorgen dränka en helt. Det blir så. Vad jag gjorde, mer än bedövade mig själv med fester och galenskaper, var att jag grävde ner mig i min kreativitet. Jag satt uppe till sent om nätterna och ritade, gjorde kollage, skrev tills fingrarna nästintill blödde och knäppte bilder. Jag blev rebellisk på ett annat plan och ville synas överallt. Jag ville vara betydelsefull. Bli bekräftad. Åtrådd. Älskad. Jag ville visa att jag levde och jag ville känna att jag levde. Mitt liv blev galet. Det var galet. Det kantrades av bråk och tårar, då jag och den andra personen hatade att se varandra med andra. Vi såg varandra fortfarande som någon som var stämplad med den andres ensamrätt, även om han gick vidare väldigt fort och snart hade ett nytt förhållande. Det var en tung tid, för oss båda. Vi var varandras första riktiga kärlek och vi försökte för hårt att vara bästa vänner, det hela slutade med att vi blev bittra fiender i en kamp ingen av oss kunde vinna. Idag är relationen, som sagt, bra. Vi är vänner och vi kan prata utan att det blir obekvämt eller konstigt, och vi kan fortfarande boxa varandra på axeln och slå den andra i huvudet när vi har olika åsikter och sedan skratta efteråt. Mitt liv kantrades också av nya erövringar, av leenden och utekvällar som nådde helt nya nivåer. Jag blev orädd på ett annat vis och ville visa världen att jag klarade av att gå utanför dörren. Att jag stod upp och att jag tänkte fortsätta stå upp. Jag hade fortfarande stunder då jag drog täcket över huvudet, då jag bara lät telefonen ringa och inte klev upp på en hel dag, men de kom allt mer sällan. När man springer ifrån någonting kommer man till ett skede då man blir trött och verkligheten jagar ikapp. Jag hade väldigt svårt att komma över den här tomheten och värken i bröstet som dag ut och dag in skvallrade om att någonting fattades. Att någonting ryckts ut och aldrig blivit ersatt. Jag skulle inte säga att jag klarade mig bra, för det gjorde jag inte. Det var den värsta tiden i mitt liv. Kanske för att jag fick utstå så många andra tragedier vid sidan av och att jag bor i en liten stad där man inte kan komma undan vad som är verkligt och inte. Det var en tid som än idag ger mig en klump i magen och jag är rädd för att hamna där igen. Men någonstans kan jag inte komma ifrån att det är värt det. Att alla mirakel som man får uppleva med en annan människa väger upp smärtan, även om det kommer en tid då man inte bryr sig om man kommer att vakna eller inte dagen efter. Som sagt, det var den värsta tiden i mitt liv.


Så hur man kommer över det, det vet jag inte.

Precis som jag sa tidigare tror jag inte att man kan och att det inte är meningen. Jag tror att man bara måste hitta en punkt där man kan fokusera bort det som gör ont och våga bygga upp modet att använda kärleken igen, för att det enda som läker ett brustet hjärta på riktigt är det samma som krossade det. Man kommer att gå vidare och man kommer att uppleva dagar då smärtan är helt borta, men saknaden kommer alltid att gå som ett sus genom tomrummet i hjärtat. Människor är gjorda att älska och det är någonting naturligt som kroppen kräver både psykiskt och fysiskt, så när hjärtat en gång gått itu, kommer det att kräva en lagning. Kärlek är nog, tror jag, det enda som återvänder när det väl gått förlorat. Nu är jag bara arton år gammal och har bara varit kär två gånger. Men jag är inte direkt okysst och jag vet vad den här världen har att erbjuda. Jag vet hur underbart det kan vara och hur ont det kan göra, men jag tror på den. På kärleken. Och jag kan inte se ett liv utan den, även om den släpade mig efter sig i ett brinnande helvete en period av mitt liv.

 

Och ja. Det var väl det jag hade att säga om det. Ni kan läsa lite mer om vad jag har att säga om kärlek här.


Vad tror ni? Hur ser ni på kärlek, på att dumpa och bli dumpad? Kom igen. Låt oss lära oss någonting av varandra. Om inte annat för att jaga iväg den där ensamhetskänslan som förgör en i mörka stunder.


Liten tjej får bara ett ljus på tårtan



Morfar tycker inte om mina vanor.

Min kusin lyfter kaffekopparna över ett berg av kakor och en jordgubstårta med ett litet rosa ljus i mitten och min morfar tar emot dem. Han börjar sedan hälla upp kaffe i de svarta kopparna, varpå han snabbt upptäcker att det är en för lite.
- Ska du inte ha kaffe, Frida?
- Jag tycker inte om kaffe. Jag är för ung för det fortfarande.
Jag blinkar åt honom med ena ögat och ler. Han muttrar lite.
- För ung för kaffe, men grogg går bra det. Det är då otroligt vilken förtappad ungdom vi har idag.

HEY

Mitt tak rör på sig.
Min taklampa med. Tv:n visar dubbel text och när jag blundar känns det som att jag ska ramla ner från sängen. Men stava kan jag. Det sitter i benmärgen. (Nu hoppas jag därför att ni inte hittar några stavfel här.) Jag ler också. På riktigt. Vet ni varför? För jag träffade Linkan idag. En oerhört snygg tjej, i Rolling Stone - tshirt och lackleggins med hål på låren. Hennes gladiatorsandaler hade nitar på banden och hennes mörka hår föll rakt långt ner över axlarna. Jag skulle nästan kunna krama ihjäl henne. Hon är så himla snygg och så himla glad att jag satt som ett fån med ett leende på läpparna resten av kvällen på en av krogarnas innergårdar. Det är egentligen bara en krog som har en innergård, men det hör egentligen inte till poängen. Jag menar.. det finns typ bara tre krogar i den här staden så, ja, inte så svårt att lista ut vilken egentligen om man är härifrån trakterna vill säga. Vilket som. Linkan var med på den tiden då det jag älskade mest var att spela bandy. Jag älskade det så mycket att jag inte kunde se en dag i hela mitt liv då jag skulle kunna vara utan det. Linkan spelade back och jag var defensiv mittfältare, vi sjöng allsång i bussen och tävlade för att komma först i kön på McDonalds i diverse städer. Jag älskade den där tiden och jag älskar tjejerna som delade den med mig. Linkan var en av dem och jag tycker om henne runt jorden och tillbaka. Minst. Fina tjejen.
Annars håller jag på att sms:a med Cypern just nu.
Jajemen det stämmer. Eller nja. Eller jo. Mina två vänner Johan och Björn befinner sig på stället för tillfället, och har gjort de senaste fem veckorna, och jag var bara tvungen att få lite update. Och säga att jag saknar dem och skulle krama dem sönder och samman om jag tog flyget ner och hälsade på. Det säger dock min ekonomi nej till. Hm. Ska fråga pappa om han kan sponsra en resa imorgon. Pappa-betalar-style liksom. Grymt det. Nä, men alltså.. Jisses vad det snurrar. Vin är inte att leka med. Godnatt.

If this is goodbye

- När du får ett pris sedan någon gång i livet Frida, då kan du väl komma ihåg att tacka mig.
Hennes röst har en skämtsam ton, men jag vet vilket allvar som ligger under det. Hon tror på mig. Det stockar sig i halsen och jag kan inte säga ett ord. Tårarna väller upp i ögonen och jag lyckas pressa ur mig ett "Tack för allt" och ger henne en lång kram. Hon ler och jag rättar till mössan som hamnat på sne under vårt kramkalas.
- Det kommer att gå bra.
Hon säger det när hon ser tårarna i ögonen och hur mina händerna skakar. Trots att avskedet slog ner som en bomb i mitt bröst står benen stadiga på de elva centimeter höga klackarna och med ett djupt andetag lyckas jag framkalla ett stort leende. Jag nickar lite försiktigt och torkar bort en tår som letat sig ut på kanten av ena ögat.
- Tack, igen.
Hon nickar och jag vänder om och går ut därifrån. För sista gången. Jag rättar till den vita klänningen som glidit upp farligt nära rumpan och kastar en snabb blick tillbaka när jag följer mina klasskamrater genom korridoren. Så många gånger har jag uppgivet slagit mig ner på fotolärarens plats vid skrivbordet mitt emot och uppgivet sagt: "Det går inte!". Så många gånger har jag lagt en bunt med texter på hennes skrivbord, fått hjälp med att få bort det journalistiska tänket ur mina texter, för att sedan få tillbaka en kommentar om att jag har ett språk som nästan är poetiskt.
- Det är en annorlunda idé, och jag har inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte.
Jag ser hennes höjda ögonbryn framför mig och det roade leendet, och hur jag ler finurligt tillbaka där jag sitter mitt emot. Andra året på gymnasiet. Reklamuppgift: Marknadsför Söderhamn. Min idé var annorlunda. Vid första anblick kanske till och med dum, men den gick hem. Redan där kanske hon upptäckte att vara bra på att skriva, det kan alla vara. Men använda orden och utveckla dem till någonting mer, genom sitt eget tänk och hur man själv är som person, det är någonting annat. Någonting jag fick höra att jag kunde.
- Du har en inneboende talang.
Jag kommer ihåg när hon sa det. I början på sista året. De andra lärarna nickade medhållande och jag skruvade generat på mig i fotöljen. Första året fick vi ägna många timmar åt att miljöbeskriva. Klasskompisar gnällde. Det var tråkigt, det var onödigt, det var idiotiskt. Men jag älskade det. Jag älskade att få måla upp vad jag såg och jag älskade lektionerna. Hon såg det. Min passion och min glöd och hon pressade mig att bli bättre. I tre år kommenterade, rådgav och hjälpte hon mig att bygga upp en stadig grund att stå på när det gällde vad jag älskade att göra mest av allt i hela vida världen.
När dörren slog igen bakom oss, när sommarvärmen smekte våra ansikten och när vi leende, tjoande och skrattandes halvsprang över till skolans huvudbyggnad för det största avslut och den största nya början dittills i våra liv kände jag mig för första gången riktigt stolt över mig själv. Stolt över att jag under tre år kunnat prestera, orkat kämpa och fått den finaste andra familj man kunnat få. De som uppklädda och vackra gick vid min sida. Idag är det ett minne som får mitt hjärta att bulta lite extra. Hårt och snabbt. Pulsen ökar. Det är ett vackert minne, den där dagen. Den där torsdagen. Tionde juni 2010.
Jag söp så hårt på kvällen att jag knappt kommer ihåg en ynka detalj mellan klockan 23.00 och 03.00. Men det finns en sak jag minns: lyckan. Jag tror den aldrig slagit så hårt i min kropp någon gång.

Mina nya skor är fräsiga som attan. Nu: BADA.


Eh. Ja. Just ja. Håret rök idag.


HUR SNYGGA BILDER? INSPIRATION. ÄLSKAR'EM.

GOOGLE. INTERVIEW. RANDOM.

LIFE IS TOTALY A BITCH.

Okej. Läget är stabilt.
Andas ut och andas in. Så har jag kommit underfund med hur man gör det igen efter en natt av hulkande och ilskna tårar. Mitt rum är dessvärre ett katastrofområde. Av ilska, frustration och enorm besvikelse kastade jag allt jag fick tag i runt omkring mig igårkväll. Böcker. Tidningar. Kuddar. Pennor. USB-minnen. Kläder. Jag lyckades dock hejda mig när jag genom min dimridå av tårar såg att jag hade min mobil i handen. Inte okej. Inte ens när man fått besked om att kanske behöva säga tack och hej till sina drömmar är det okej att kasta en sprillans ny mobiltelefon i väggen. Vilket innebär att det aldrig är okej att kasta en sprillans ny telefon i väggen. Kom ihåg det.
Jag vet egentligen inte vad som är okej längre. Det kändes som att jag, exakt i den där sekunden då jag läste antagningsbeskedet, vände bak och fram på mina värderingar. Sedan dess har jag ägnat de här tjugofyra timmarna åt att hålla tillbaka tårar som bränt bakom ögonlocken, försökt bli av med klumpen i magen och dödat tankeverksamheten med sol, bad, strand, vänner, volleyboll, familj och shopping. Men nu är jag tillbaka här. Med mig själv och den här jävla hjärnbanken som sörjer, som förbannar, som hatar och som är så oerhört sorgsen och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag må stå upp, jag må fortfarande le om dagarna och jag må verka vara helt okej men det här tog helt ärligt knäcken på mig. Men jag står upp. Kanske för att hoppet fortfarande lever även om det fladdrar väldigt svagt. Kanske för att jag gått igenom så mycket att smärta inte slår på samma sätt längre. Jag vet inte.
Det här är lite läskigt.. för jag har aldrig varit såhär nonchalant inför andra människor och beslut, händelser och reaktioner som jag är nu. Jag bryr mig inte. När jag inte har mina drömmar lika nära längre, när jag springer på kanten av en jävla avgrund (för att låta dramatisk men för att ändå komma närmast sanningen) så skiter jag faktiskt i vad andra gör eller vill eller har gjort. Jag bryr mig inte. Jag förlorade nyss en stor del av mina drömmar och någonstans försvann allting med det. Jag har aldrig någonsin viljat någonting såhär hårt och innerligt som jag ville det här. Jag har kämpat röven av mig i tre år för det här och trots allt som hänt, trots att jag gått på knäna och kravlat på mörka ställen, så är det det här som hållit mig uppe. Det här som jag kämpat för. Jag stod upp för att jag ville ta mig hit. Dit. Men jag är längre bort än någonsin. Och det är faktiskt tungt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Backar vi tiden ett år bakåt och sedan snabbspolar framåt så: mitt förhållande tog slut, min mormor dog, mina föräldrar separerade, alla nya betydelsefulla relationer med människor gick rakt åt skogen och mina drömmar försvann. Jag menar. Hallå.
Läget må vara stabilt.
Men det är fan inte bra.

Och nej, jag är inte ute efter någon sympati. Jag gillar inte sympati. Bara lite förståelse. Om så bara en gnutta. Life is a bitch.

I'm gonna break, break your heart.

Jag hatar livet. På riktigt.
Har inte jag gått igenom nog nu? Har inte jag fått nog av dödsfall, separationer, motvind och motgångar? Sparka på någon som redan ligger. Gör det bara. Knäck en artonåring på mitten och ta det sista hon hade kvar att hålla fast vid. Sina drömmar. Jag hatar det här livet. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en men nu har jag svårt att se den där lilla gnutta ljus eller vad det nu ska speglas av. Jag ser det inte och jag förstår inte vad jag har gjort den här världen för att den ska vilja mig allt ont.
Som en käftsmäll. Det är fan nattsvart nu.

Immortality

Jag känner att det varit tomt på ord här ett tag nu.
Så jag måste skriva någonting. Faktum är att jag har skrivit fyra inlägg som jag inte publicerat. De ligger kvar på en fin liten rad som utkast och jag tror att de ska få ligga kvar där. Det var bara komplicerade tankegångar och massa konstigt gnat om saker som varit så jag tror inte de är nödvändiga att publicera. Faktiskt. Det var bara en nödvändig ventilation för min egen del och så får det vara bra så. Så, vad ska jag berätta istället? Jag vet faktiskt inte. Jag var och såg Eclipse igår. Jag har längtat efter den filmen sen jag slog igen boken för flera, flera månader sedan och det är en av mina favoritböcker i hela vida världen så jag kunde inte låta bli att ha förväntningarna på topp. Filmen var bra, men som vanligt irriterades jag över bortglömda detaljer och tackade gud för böcker när jag gick därifrån. Boken är om inte hundra gånger bättre så tusen gånger bättre än filmen. Dock är det trevligt att kunna betrakta vampyrer mer konkret än i sin egen fantasi.
Och jag vet att alla suktar efter Edward och att jag inte direkt står längst bak i beundrarskaran om man säger så, oh nej, men alltså.. Nu må jag inte gilla blonda killar egentligen, no offence, men Jasper skulle kunna få dela säng med mig varje dag i veckan om han skulle vilja. Varje dag. 24/7. Jag säger då det jag.

Jag sitter på en bänk i min trädgård med skrivkramp.


Himla fint ikväll med. Ljusare. Mer rosa.


Himla fint i hamnen vid mig ikväll.

Jag lovar att bilen stått med ändan rakt upp i vädret om den inte vägt ton.
Så hårt stampade jag på bromspedalen när jag såg hur färgerna lekte över himlen och i reflektionen på vattenytan nedanför. Åh, så vackert skrek varje del i min kropp och jag satte växelspaken i friläge, kastade upp bildörren, ryckte kameran i farten och sprang fram till hamnkanten som om allting skulle försvinna på en sekund. Som att det verkligen bara var naturens magi och att det med ett trolleriryck skulle vara borta och lämna en snopen tonårstjej kvar på stenplattorna. Men det låg kvar. Det låg kvar och lät mig andas in den naturliga skönheten, det underbara färgspelet och molnens mönster. Så satt jag där på en stensugga, med värkande fötter efter en dags arbete och med hakan lutad mot knäna som jag dragit upp så högt jag kunde. Jag njöt. Jag kunde andas. En frisk, men rå och kall, sommarbris svepte in över vattnet och tog mina lösa hårslingor med sig. Håret på armarna reste sig och huden knottrades, men jag slöt ögonen för en sekund och lät kroppen känna. Känna den kalla vinden mot huden, den bultande pulsen i de värkande fötterna, den ömma halsen och hur hjärnan bara skrek av trötthet. En mås seglade över vattenytan. Så nära att vingarna eller de små simfötterna borde ha nuddat ytan, men havet låg bara stilla och oberörd och pulserade under måsens framfart.
Det var så himla lugnt. Så himla fint.
Så åkte jag hem och åt päronyoghurt, kollade igenom anteckningarna, förbannade mig själv över handstilen som blir allt mer oläslig för varje gång, log åt bilderna på Dee Snider och Ted Poley och klädde av mig nästintill naken i den varma lägenheten. Det har varit en bra jobbdag. Nu ska jag krypa ner under täcket, läsa en intervju med Slash och somna. Så hoppas jag att det där lugnet jag hittade i hamnen, hittar mig under ett rutigt påslakan också.

Jag skulle kunna älska er runt jorden och tillbaka.

Och igen.
Ni är så himla fina. Så fruktansvärt snälla och godhjärtade att jag ligger här med ett fånigt leende på läpparna och kan inte sova. Ibland känner jag mig lite som jing och jang med er. Balansen mellan mörkret och ljuset. När jag vandrar på sådana där ställen där skuggorna jagar mig i hälarna, då är det ni som leder mig rätt igen. Ni med era underbara kommentarer, sms eller mail, med tankar och ord om hur ni tror på det jag gör och vad ni tycker om det. Jag kan nog inte förklara, inte ens med ord, hur mitt hjärta rusar av lycka när jag tänker på det ni gör för mig. Ni lyfter mig. På riktigt. Ni får mig att våga sträcka ut armen och försöka nå stjärnorna. Att envist hänga kvar i varje trädgren för att nå den där förbaskade himlavalvet och diamanterna som jag och många andra så gärna vill åt. Ni får mig att tro på det faktum att mina ord.. de kan göra någonting. För andra. Att det faktiskt kan finnas en mening med det jag gör. Och det mina vänner, det är ovärderligt för mig. Ni är ovärderliga. Kom ihåg det. Att ni gör skillnad med era ord, hos mig. Att era ord också har betydelse. Precis som ni ibland säger att mina har för er.
Så återigen, tack så hemskt mycket.
Jag kan inte säga det nog.
<3

Festivaljobbandet slut för dag 1.


Det jag gillat mest under dagen?
1. Att det står Backstage på mitt festivalband och att det ger tillgång till riktiga toaletter. Det är guld värt efter att nyss överlevt P&L's blå stinkbomber. Jag menar, att gå och dra ner trosorna någonstans där skitiga rockers lagt kablar känns inte riktigt välkommet mindre än en vecka efter Borlängetrippen.
2. Att jag har fått briljera och verkat sådär skitduktig på att fotografera eftersom jag gått runt med en självlysande, gul väst med ordet "Photo" på baksidan. En väst till fotograferna på stället. Nog har jag fotat allt också. Såklart. Men journalist är vad jag är och vad jag kommer förbli. Även om några bilder blev riktigt schyssta.
3. Att lokala bandet Gasoline Queen spöade Tarja från Nightwish's spelning med hästlängder. Hon gav mig huvudvärk efter en minut. Gasoline? Ett bultande hjärta.
4. Att Rockweekend är en enda levande, stor och pulserande guldgruva för mig som älskar rockers. Vissa karlar är så läckra att jag dör inombords och sedan återupplivas på en sekund. Jävlar i min låda, säger jag bara.
5. Sen är det väl det faktum att jag älskar mitt jobb. Helt fantastiskt vilken tur jag har som får bege mig ut på olika äventyr och göra det jag älskar mest i hela världen. Skriva.

En konsert från en sjuårings perspektiv

En regnig Erik Grönwall - konsert i en solskadad kuststad.
Skolavslutning. Juni. Niondeklassarna firar högstadiets avslut med att gömma knöliga ölburkar under armhålan, studenterna tvingar kvar känslan av livets dittills största händelse genom att ha mössan på huvudet även dagen efter och på scenen byter mer eller mindre kända musiker av varandra. Lokala band. Band med idolvinnare. Band med idoltvåor. Johnossi undrar vad poängen är och före detta niondeklassarna sträcker upp ölburkarna i luften när de hoppar upp och ner i leran. Det är en nykter tillställning hör jag någon ropa, men de flinar bara ikapp med studenterna och skakar på huvudet. Ingen är nykter på en kosert. Ruset och passionen skapar en orgasm i huvudet och människorna är redan berusade och tillfredställda. Innehållet i halvfulla flaskor och burkar spelar egentligen inte någon roll. Inte just då. Men sen, när studenterna ska ragga på musiker innanför väggar med artonårsgräns och niondekassare ska hånga loss i buskar, klä av varandra nakna och känna varandra i och utanför i det våta gräset är det nödvändigt. Tonårsrevolt. Två stora avslut. Två olika nya början. Studenterna kommer inte hem alls den natten. De ramlar in tidigt på morgonen, fortfarande berusade eller med handen mot tinningen efter en dålig sömn i någon annans säng. Niondeklassarna tuggar tuggummi på garageuppfarten med sina vänner klockan två och snubblar sedan över tröskeln, varpå en förälder i morgonrock tänder lampan och kompisgänget fnissar ett "hej" i kör.
Och mitt i allt detta sitter en sjuåring. Helt oberörd.
Hon plockar grus. Plockar varje litet gruskorn omsorgsfullt och betraktar det stilla. Om åtta år är det hon som gömmer cider bland trosorna i garderoben, haltar runt i två-centimeters-klackar och rymmer ut genom fönstret. Om elva år är det hon som kan säga been there done that och hon som känner frihetens sötma på tungan. Om tiden får ha sin gång. Och då är det hon som tar det där kortet, på en annan sjuårig tjej, som plockar gruskorn mitt i en konsert och som inte vet vilka mirakel hon har framför sig. Om några år. Vart är vi då?

Prickig klänning & jag har börjat skriva dagbok igen.


Summerbreeze 2


Har ingenting att säga. Ingenting att skriva..
... så i etthundraåtta minuter har jag suttit och klippt ihop en liten sommarhälsning. Jag älskar sommarkvällar, även om myggen nästan driver en till vansinne och det blir varmt redan runt fyra på morgonen i mitt rum, men det är så underbart att kunna fösa upp håret i en knut och hoppa i en längre t-shirt för att känna den ljumma kylan mot huden och bada i en sjö med tjugofemgradigt vatten. Sommarkänsla. Det är lite skrämmande att sommaren är slut om lika lång tid som den funnits utanför dörren. Sorgligt. Men jag tänker fortsätta älska varje sekund av den, medan den fortfarande är här. Kanske kommer jag fortsätta klippa ihop små sommarvideos också. Vem vet. Jag har en månad på mig.
Inte innan sommaren är slut. Lugn.
Utan tills testa-på-gratis-tiden för Adobe Premier tar slut.

Walk with me on sunset blvd.

Jag önskar att det fanns fler timmar på dygnet.
Fler stunder att ta del av, fler månader på ett år, fler dagar på en månad och fler sekunder att andas in och andas ut. Tiden springer förbi och den har alltid sprungit förbi. Sprungit förbi så fort att man utan att menat det tagit saker för givet, för att strax efteråt sitta och trycka panikslaget på en stopp-knapp och hoppas att livet saktar in i sin framfart. Det saktar aldrig in. Det fortsätter vidare. Även den där stunden då man tittar in i ögonen på någon man tycker om och får för sig att tiden fryser. Att just den där sekunden är det enda som existerar. När man har bomull i öronen och en puls som ekar i huvudet. Även då, när man ser en spegelbild av sig själv på någon annans näthinna, även då går tiden. Och i bakhuvudet, när du känner vinden i håret igen, har du alltid ögonblicken du aldrig kommer att få tillbaka. Varje gång du blundar händer något du aldrig kommer att kunna ta tillbaka. Eller se igen. Du kommer aldrig se den där myggan sväva över blommorna som är vackrare än vad de någonsin varit den gången du sluter ögonen för att bättra på brännan i solen. Allting försvinner. Passerar. Och du kommer längre och längre bort från allt som varit. Från stunder då sorgen brände hål i din kropp och från stunder då lyckan tog dig hela vägen till stjärnorna. Alla stunder kommer för att passera. Det må låta sorgligt, onödigt, tragiskt och fruktansvärt orättvist, och det kan få en att inte bry sig även om paniken ibland kan göra sig påmind. Men det är bara så det fungerar. Nu är det juli och jag kommer ihåg förra juli. Femte juli förra året publicerade jag en bild på mig och en väldigt kär vän vid namn Jenny. Vi hade varit på fest och jag kommer håg lyckan som sköt likt heroin rakt in i kroppen på mig. Livet var på gång då, med allt jag saknade och allt jag ville ha. Livet var redo att ge tillbaka det jag hade förlorat. Men tiden gick. Tiden gick och den fortsatte gå och med den så glömdes sådana där stunder bort. Viktiga stunder som haft betydelse. Det skrämmer mig. Att människor glömmer. Att jag kanske glömmer en dag.
Jag önskar att det fanns fler timmar på dygnet.
Fler dagar i livet. Att vi var odödliga och unga, med erfarenheter och upplevelser likt en äldre människa, mogna och modiga, med hjärtan som sätts i brand om och om igen. Jag önskar att vi hade tiden att göra om, börja om, ändra, gå tillbaka, inte veta allting på en gång, inte slösa år och jag önskar att allting kunde sakta in. Ibland. Ändå längtar jag väldigt mycket rakt in i framtiden. In i det dära, då jag kommer att titta tillbaka hit och undra vad den här personen, den här versionen av mig, skulle säga då. Att det gick i lagom fart, alldeles för fort eller alldeles för långsamt? Kanske att allting är alldeles, alldeles underbart.

Summerbreeze


QUESTIONS.

Ser att alla bloggare gjort värsta listan.

Jag vill ju inte vara sämre, dock plockade jag bort vissa frågor som jag antingen inte orkade eller ville ha med.


Senaste

Låt du hörde: Lightning crashes med Live. Jag älskar den låten.

Kram: Hm. Jag tror inte jag fått en endaste kram idag, men igår kramades jag hejdå med en massa människor på krogen när jag för första gången på länge bestämde mig för att, tokfull, bege mig hemåt innan stängning. Varför? För att jag var hungrig och jag hade lämnat en plastlåda med köttbitar i min trappuppgång. Jag vet. Pappa sa också att jag var störd.

Puss: Fick jag av en blond kille på asfaltsvägen som går rakt genom campingen på Peace and Love. Han hade snygg frisyr och fina kläder. Jag brukar inte gilla blonda killar men han föll mig i smaken. Fina kyssar var det också, synd att man inte kommer att få känna den smaken på tungan nå mer.

Känslan: Trötthet, sorg och nostalgi. Trött för att kroppen blivit tvingad att ha alkohol i blodet väldigt länge och det andra för att jag hittade bilder från när jag gick på högstadiet. Det var längesedan och jag kommer att sakna det, gymnasiet och Söderhamn när jag bosätter mig någon annanstans i augusti.

Resa: Borlänge. Räknas det? Jag har inte rest långt bort på länge. Åkt till massa olika städer som ligger långt bort som sjutton i vintras med innebandyn dock, men utomlands var senast i maj 2009. London. London saknar jag. Jag vill ha ett engelskt radhus och en engelsk man när jag blir stor.

Glädje: I publikhavet på diverse konserter på Peace and Love.

Gången hela din familj åt middag tillsammans: Oj. Det händer ju inte direkt ofta nu när mina föräldrar är separerade men det var ändå inte så himla längesedan. Min student kanske. Om smörgåstårta räknas som middag.

Saken du köpte: Jag körde mitt konto i botten på mat i Borlänge. Lätt värt det.

Allmänt

Ska bli skoj: Att leva i juli. Det händer mycket roligt, mest musikmässigt och alla som känner mig vet att jag älskar musik live. Att flytta ska bli en skräckblandad förtjusning, för den delen.

Ska inte bli skoj: Ångesten som kommer att komma den dag man tar avsked på riktigt. Den är oundviklig men jobbig.

Önskar att jag var bättre på: Sjunga och dansa. Jag skulle vilja ha en musikalisk talang när jag älskar musik så mycket som jag gör.

Tre band/artister: Eftersom det är sommar säger jag Lars Winnerbäck, efter festivalhelgen lägger jag till The Kooks och annars lyssnar jag gärna på Kelly Clarkson, som vanligt.

Vem är snyggast i världen: Jag längtar tills den dagen jag träffar världens snyggaste person. Det finns många förbannat snygga människor i min omgivning och vissa som inte alls finns i min omgivning, men det håller jag för mig själv. Min vänner är dock snyggast i världen. Varje dag i veckan. Undrar om någon tycker jag är snyggast i världen. Det vore coolt.

Byter gärna garderob med: TAYLOR MOMSEN, utan tvekan. Annars Sienna Miller.

Mitt rum kan beskrivas som: Ett kreativt kaos.


FRED&KÄRLEK


Jag har överlevt. Jajemen!

4 dagar och tre timmar sedan senaste inlägget är jag tillbaka.
Det har sin charm det här med en festival och jag älskar det. "Fy fan vad ni luktar illa" sa pappa när jag och två av mina finaste klev in i bilen efter att ha spenderat några dyng bland tält, lera, smuts, musik, alkohol, bra människor och skräpmat. Men jag älskar det, trots att jag svär en ramsa  varje gång jag fryser så mycket att jag hackar tänder vid läggdags och vaknar två timmar senare av att det är hundratio grader plus i tältet. Men jag älskar det. Jag älskar att ligga i gräset med The Kooks live framför mig, lutad mot en av mina bästa vänner och lyssna på musik som går rakt in i hjärtat. Jag älskar att springa mellan campingen och festivalområdet, med en låda thaimat i handen och försöka äta i farten och mata människor på vägen. Jag älskar att pussas med främlingar bara för att man ska och att behöva svara på frågan "vart ligger Söderhamn?" femhundraelva gånger. Jag älskar att stå nästan längst fram på Lily Allen med en person som följt mig sedan barnsben och avundas hennes VIP-pass. Jag älskar att träffa på världens bästa handledare och släpas med på en spelning med Biffy Clyro, höra Robyn's Dancing on my own på vägen dit, ta en öl och sedan stå ensam bak i publikhavet på Kent och ta sällskap med främlingar till campet för att vännerna försvunnit. Jag älskar att sitta i brassestolar med en cider i handen och höra Magnus Weideskog fråga publiken om det bara är vi fem som har något att be om ursäkt för när vi sjunger med högt och bestämt till Förlåt. Jag älskar att spela fotboll med en pet-flaska tillsammans med ett gäng jag aldrig träffat förut klockan sex på morgonen och jag älskar att bli ivägskjutsad från Moderat-tältet för att jag kallade dem rikemanspack och sedan bli utan gratisgrejerna.
Men jag älskar också att komma hem med fler upplevelser i bagaget och få sova i en riktig säng, gå på en riktig toalett och ta en första dusch på flera dagar. Jag har haft det bra hörreni, riktigt bra. Det blir säkerligen en festival nästa sommar också, även om jag första natten tänkte "Vad fan, varför har man gett sig in på det här igen egentligen?" men svaret är enkelt. För att jag älskar det.

RSS 2.0