Fridas värld bland tankar och ord. -

PEACE&LOVE BABY

Alltså ja, jag åker väl ner idag då.
Bloggen kommer inte att uppdateras nu på flera dagar men så länge kan ni ju antingen njuta av vädret ute, läsa gamla inlägg eller betrakta de här sex bilderna från förra året så noga att ni upptäckt varenda liten detalj. Vad vet jag. Det enda jag vet är att jag kommer att vara rätt så onykter 24/7 och att jag kommer att ha jävligt skoj. Vi hörs.

HIHI

Idag ska jag lägga mig på en strand och jäsa.
Jag ska jäsa och jag ska vara sådär skitglad över att jag ska få åka på Peace and Love och äntligen se The Kooks. Det känns så fantastiskt nu så det är inte sant. Så i eftermiddag ska jag fesivalhandla och festivalpacka. Jag frågade Sofie, som blir min partner in crime åter igen, vad vi lärde oss förra året? "Att inte sova i samma camp som sitt ex!" Hm. Ja, den läxan lärde vi oss definitivt. Men i år, i år är vi bara ett gäng brudar och det ska bli så jäkla kul! Sen ska jag träffa Göteborg-Emil igen också, han ringde igår full som en kastrull på en festivalbuss på väg upp.
Shit vad roligt det här kommer att bli!

TACK MTV!


Shit. Det blir alltså att vara vild och galen i Borlänge i år igen då.
Fan va bra det sitter. Jag är överlycklig!

WHAT THE?!

Alltså. Min mobiltelefon ringde nyss.
Det var en Jocke från MTV i luren. Jag har vunnit två biljetter till Peace and Love.
Jag återkommer när mitt glädjefnatt lugnat ner sig.

FUCK YOU, I actually am something.

Alltså. Det finns saker som stör mig.
Som gör att jag går in med en av mina bästa vänner på en krogtoalett och slår i väggar och kastar sönder ett redan sönderslaget glas i handfatet. Egentligen inte för att jag blir förbannad när det där störande händer, men för att jag blir så sårad att jag blir förbannad efteråt. Nonchalans är fruktansvärt oförskämt. Fruktansvärt. Och jag förstår inte hur människor som man delat någonting med har mage att bara nonchalera när de tycker att de är "färdiga". När de har hittat någonting som fungerar bättre.
Det ska bli så jäkla roligt att flytta ifrån den här staden.
Att flytta och komma tillbaka nästa midsommar och se dem stå kvar där, på samma plats, i samma liv och nonchalera nya personer. Utan att ha tagit sig någonstans. Bara ett steg längre i sitt åh-jag-vill-ha-så-himla-mycket-bekräftelse-och-gumman-du-var-bara-en-i-mängden. Då ska jag le igenkännande och peka finger. Men jag tänker fan inte vara nonchalant. Aldrig.
Det är oförskämt och barnsligt och man gör bara inte så. PUNKT.

Today's thinking.

Dagen efter midsommar.
Jag hade det ganska tungt igår fram tills jag kurade ihop mig ute på balkongen och bara satt där på de smala träplankorna och fick pollenfläckar på kläderna. Jag slog armarna om knäna och bara stirrade ut genom springorna på räcket. Jag hade en ganska bra stund där ute, tills jag hörde pappas panikslagna röst genom väggarna och jag rycktes tillbaka till verkligheten. Det var tydligen svårt att hitta en artonårig dotter som ljudlöst kurat ihop sig på en balkong som aldrig används. Så satt vi där ute en stund, jag och pappa. Han är så kort så trots att han sträckte ut benen så nådde de aldrig hela vägen fram till räcket. Det gjorde inte mina heller när jag försökte räta ut mig efter att ha suttit ihopkurad väldigt länge. Jag hade en ganska trevlig kväll efteråt men jag kände mig ganska avtrubbad. Och förvånad. Förvånad över att åtta cider inte gjorde någon större effekt i min kropp. Men den var helt okej. Helt okej. Den här dagen har jag ägnat åt att titta på intervjuer på youtube. Eftersom det snart är dags för Eclipse att gå upp på biograferna så kikade jag på när skådespelarna var och hälsa på Oprah. Jag vill bli som Oprah en vacker dag. Jag vill också sitta och ha en fantastiska, givande och inspirerande konversation med bra människor. Jag älskar att skriva, men jag vill ha den där delen också. Jag vill kunna ge andra känslor, saker eller åsikter genom tv-skärmen. Jag har alltid drömt om det sedan barnsben. När jag kikade på intervjun så kom Dakota Fanning in och det var då det slog mig att det är hon spelar Jane i filmerna. Jag hade ingen aning om det tidigare, eftersom tjejen bara är sexton bast. Sexton. Hon är bara sexton år gammal. Det är helt galet vilken talangfull människa det är. Sjukt.
Jag drömde om det också, när jag var liten.
Skådespelarkarriär. Det har jag berättat för er förut. Det har nog lite att göra med min vilja att stå i centrum. Jag är inte speciellt rädd för det, m
en jag tror inte att det är någonting för mig. Skådespeleriet. Jag vill hellre vara personen som skriver historian och som sedan sitter i soffan på ett asbra tv-program och pratar med dem om hur fantastiska de är. Jag tror att det är nåt för mig. Faktiskt. Det är det som är så fantastiskt med att växa upp. Att man kan komma ihåg och göra verklighet av det man drömde om som barn. Jag älskar't.

I know what you did last midsummer


Bilden längst upp till vänster: vi tjejer gjorde allt för att vinna kubben mot pojkarna. Låt oss säga såhär; ja, vi vann. Bra nog ordentligt också.
Bilden längst upp till höger: min midsommarkrans var full med bladlöss och det slutade med att de simmade i ciderflaskan. Inte så himla okej enligt mig.
Bilden längst ner till vänster: vi hann dra igenom fem matcher i kubb totalt och jag och Lina var de som vann flest gånger. Inte helt otippat.
Längst ner till höger: en bild säger mer en tusen ord. Midsommar!

Känns bättre nu. Men det är en bladlus i flaskan.


What the ****

Jag behöver gå ut och ta luft.
Jag är trött på att sitta och stirra in i det här word-dokumentet. Jag har fått huvudvärk av frustrationen och känner mig allmänt risig bara därför. Förstår inte vad som hände när jag körde totalt fast i intervjuskrivandet. Jag kör aldrig fast på det här viset. Inte såhär konkret. I vanliga fall kan jag bara fortsätta spinna vidare på en annan tråd och sedan väva ihop allting efteråt. Jag skulle behöva gå rakt ut i regnet och vakna till liv. Jag har tårar fulla ögonen för att jag är så sjukt förbannad över att det inte händer någonting, att reportaget inte skriver sig själv men mest för att jag inte kan skriva det. Jag kan inte. Det går inte. Det händer ingenting. Vad är fel? Vad är det för förbannad spärr som gör att jag behöver sitta här ofixad en timme innan midsommarmiddag och med en smärta i bröstet som gör att jag får andnöd? ¨
Det känns som att jag har panik i kroppen.
Sjukt läskigt. Hade Lisa varit här nu hade hon sagt panikångest utan att blinka. Det här är inte panikångest, det vet jag. Det är bara en jävligt jobbig midsommarafton.

Tänker tillbaka lite hit.

You can break a broken heart.

Midsommar.
Jag får alltid för mig att det ska kännas annorlunda i kroppen när man vaknar upp till en dag som är någonting. På julafton och min födelsedag är jag som ett barn.. på julafton. Okej, dålig association där men ni förstår nog vart jag vill komma. (Om inte, till den där känslan där fjärilarna virvlar runt så galet i magen att det pirrar ända in i hjärnan och man tror att man ska se suddigt för det är en vibration som sprider sig ut i kroppen.) Imorse vaknade jag och var trött. Jag svor över att jag var tvungen att kliva upp för att först färdigställa ett reportage men mest för att sedan vara trevlig och dricka sådant som dödar levern. Jag har fortfarande ingen lust. Det jag har lust med är att vandra ut i det tysta på en äng och plocka ihop en blomsterkrans och sitta där en stund i min ensamhet.

Jag tycker inte om människor idag. Människor har en tendens att missförstå mig nu för tiden. Så fort jag öppnar munnen så blir det kaos och jag får ständigt höra vad jag gör fel, vad jag egentligen borde göra och att jag "inte alls är nå rolig att ha att göra med just nu." Men vad ska man göra när människor ser på en med blinda ögon. Då de bara sitter och stirrar på en helt oförstående när man försöker yttra sig och man blir tvingad att vara kvar med dem för att man inte har någonstans att fly. Jag skulle behöva en koja i skogen, ett gömställe. Ett ställe där jag bara kan vara och fly från alla missförstånd. Ett ställe där jag kan få vara ensam eller ett ställe där någon vill ta emot mig med öppna armar. Nu känns det som att jag står längst bak i ett led där alla går två och två framför mig och ingen bryr sig tillräckligt för att vända sig om. Från att vara på toppen fick människor mig att falla några trappsteg neråt och riva upp knäna på vägen. Jag blir arg, förbannad, ledsen och frustrerad och gör allt för att få dem att förstå, utan att lyckas. Så istället har en version byggd på ilska tagit över min kropp och jag spottar ur mig elaka halvsanningar utan att säga vad som egentligen stör mig och visar hur mycket jag ogillar dem genom situationen. De har gjort sig förjänt av det, antar jag. Men jag vet inte. Jag är säkert inge rolig att ha att göra med, om jag är det har jag misslyckats, men det är svårt att vara tillmötesgående med människor som både är blinda och döva.

Fick ett mail förresten och det gjorde mig ledsen eftersom jag vill det så mycket. Det var från en Mikael och rubriken var "Kära blivande student". Det var lite information angående Södertörn och vad som skulle hända om man kom in, vilket man får veta i juli.
Det påminde mig om hur hårt jag vill det här och hur jag skulle dö inombords om jag inte fick komma dit och härifrån. Jag vill stå på egna ben, vara min egen lyckas smed och min egen kung. Och jag vill dit. Ingen annanstans. Att bli kvar här.. det skulle döda min kreativitet. Jävlar i min låda, det skulle bara bli spillror kvar av den och den skulle kräva så mycket att det bara skulle bli spillror kvar av mig själv. Och det känns som att ingen förstår hur viktigt det här är för mig. "Det här är min dröm" sa jag med gråten i halsen när jag upptäckte att jag var 0,6 från medelbetyget förra året och människor tittade bara på mig. Sa ingenting speciellt. Verkade inte bry sig tillräckligt om en artonråing som såg sina drömmar gå upp i rök. Människor sa fel saker när de väl yttrade sig och som fick den där tjejen att känna sig helt ensam i kampen om att få det hon ville ha. Men det är ju inte som att jag inte är van. Jag håller hoppet uppe och är egoistisk i tanken och hoppet om att resterande studenter i Sverige varit äckligt dålig i skolan. Så att jag får göra det jag drömmer om.

Jag har haft det jävligt jäsigt.


Jag åker på 24-timmars-semester. Vi hörs.


Säg det.

Life's too short.
Eftersom jag ibland beter mig som att jag kommer att leva för alltid och att människor kan läsa mina tankar så har jag tagit tjuren vid hornen och rivit ner alla murar av tvivel och försökt ändra på den onda cirkeln genom att ge mer av mig själv än jag gjort på länge. (Och jävlar vilken lång mening jag precis lyckades få till.) Därför mår jag lite illa nu. Inte av ånger, men jag antar att kroppen reagerar när man gör helt tvärtom mot för vad man alltid gjort. Jag känner mycket i det tysta. Mycket vackert ligger bara inom mig och byggs på och runt omkring mig går människor helt ovetandes om hur bra jag tycker att de är. Det är dumt egentligen, att man håller tyst om positiva saker. Jag gick förbi ett gäng alkoholsiter som hade slagit läger vid en bänk vid ån härom dagen. De hejade glatt när jag gick förbi och jag hejade med ett lika stort leende tillbaka. Jag hann passera med två meter innan kvinnan i sällskapet vände sig om och ropade efter mig: "Du tjejen, fan vilka snygga tuttar du har!" Jag log åt henne och tackade för komplimangen. Hon vågade iallafall säga vad hon tyckte i den stunden och jag tycker helt ärligt att det är synd att inte fler gör det. Att inte fler vågar berätta för andra vad de tycker om dem, på riktigt.
Som en karl skrev till mig idag: Mer uppåtpuffar åt folket!
Ja, det tycker jag med. Om det så handlar om tuttar, snoppar, ben, fötter, tår eller ögon. Berätta.

Jobblunch i solen


There is a fucking script to follow

Jag sörjer ikväll. Mitt betygs medelvärde var grymt bra och jag hade varit fruktansvärt stolt över det om det inte varit för det faktum att det inte räcker till för att mina drömmar ska slå in. Det förstörde min dag, min kväll och förmodligen hela sommaren. Men nu försöker jag hålla humöret uppe tills juli då jag antingen kommer hänga mig själv eller gråta glädjetårar som kommer spruta hela vägen till Stockholm. Frida Söderlund gjorde inte Sveriges smartaste drag när hon placerade sina drömmar på Sveriges mest eftertraktade journalistutbildning. Men visst.. 18,3 är ju väldigt bra. Synd att man inte kan njuta av det.


L.O.V.E

Jag vill också.
Jag känner hur en trots likt den som infaller när man levt i ynka sex år och tror att man är stor för att man bytt tänder skriker i huvudet. Jag vill också, jag vill också, jag vill också. Jag kan också, jag kan också, jag kan också. Jag vill också skriva en bok om kärlek. Jag kan också skriva en bok om kärlek. Så slår det till i huvudet. Herregud människa du är bara arton år gammal. Arton år. Det enda du har att berätta om är smutsen från ett krossat hjärta och hur du villkorslöst tror på kärleken trots att du krälat på botten. Du vet ingenting. Kan ingenting. Du har haft ett enda långt och seriöst förhållande som inte fick det där lyckliga slutet du så länge drömde om. Som inte slutade med en lägenhet i centrum med rödmålad hall och Bob Dylan-tavlor på väggarna. Och när du var yngre krossade du hjärtan. Lindade pojkar runt lillfingret men ingen fick dig att känna. Men du är bara arton, flicka. Bara arton. Och du har bara varit kär två gånger och känt de där ljuva känslorna i magen. Bara två gånger har det varit äkta och två gånger har det slutat med att du knäckts på mitten. Kan du någonting? Vet du någonting? Hade Shane och Kian i Westlife rätt när ni pratade om kärlek som är på riktigt? Att man inte mött den om det inte slutar med ett föralltid? Att känslorna är på ett helt annat vis när du möter personen som du ska dela resten av livet med, att det är kärlek, och att du nu inte känt eller vet någonting? Vad vet du om kärlek, jänta?
Jag skjuter ut läppen.
- Jag vet hur man älskar.
Räcker det? Räcker det med att veta hur man ger sitt hjärta till någon och hur man hoppas att de ska hålla det sådär ömt och vackert som man gav bort det? Jag kan inte kärlek. Jag vet vad det är, men det är något nytt för varje gång det sveper förbi, men jag älskar lika villkorslöst varje gång.
- Jag ska skriva om kärlek, för resten av mitt liv ska jag skriva om kärlek.
Rösten skriker i huvudet på mig och supläppen sitter kvar. Bestämd. Om det är något jag ska skriva om så är det kärlek. För att jag vill.

Här har jag ju envisats med att skriva om det många gånger.

Laughing out loud.

Jag är på krigsstigen idag.
Jag är inte den som man vill gosa ner sig med under ett täcke eller den som man borde säga någonting som inte passar till idag. Nej och åter nej. Jag är som en vulkan precis innan utbrott. Jag menar, tänk er själv att ha massa glödheta stenar, grus och smälta naturdelar inom dig som bara river och sliter för att få komma ut. Då måste man vara sjukt irriterad precis innan man släpper iväg allting att dränka omgivningen i sot. Jag är alltså sådär farligt irriterad att jag lätt skulle kunna klippa till någon som ställer frågan: "Vad är det?". Det är femtio gånger värre än att någon börjar jävlas bara för att det där utbrottet ska komma. Jag vet i stort sett aldrig vad det är för det handlar aldrig om grej. Jag sväljer för mycket för att konkret kunna peka ut exakt vad det är som stör mig. Och jag hatar att inte veta saker. (Just nu kan det dock bero på att jag vaknade fem minuter innan skjutsen till träningen och inte har hunnit äta något än) Nu tänkte jag försöka lugna ner mig lite. Jag vill inte dränka en hel fotbollsläktare i sot (läs: svordomar) där säkert halva Söderhamns befolkning kommer att befinna sig. Eller hela. Vi är inte så många. Vi får lätt plats på Trönös fotbollsläktare.
Tur att det är en liten stund innan jag ska dit.
Därför ska jag svälja ner lite frukost så magen blir glad. Blir magen glad blir säkert jag glad också och då ska jag dra en massa roliga skämt istället. Eller nä. Jag är dåligt på det. Även om Pontus försöker få mig att säga något roligt vid varje fotografering under våra intervjuer så offren ska skratta. Än är det bara Stefan Sundström som tyckt jag varit rolig. Effekten brukar bli den motsatta i vanliga fall.

Tonight's gonna be a.. good night.

Efter att ha chockat min bekantkapskrets och alla andra med orden "nej, jag ska inte gå ut ikväll" så tänkte jag berätta vad jag ska göra. Jag ska ha trekant. Jojomen, det ska jag visst det. Med två jäkligt jäsiga pojkar vid namn Ben och Jerry. Sedan ska jag fortsätta mildra mitt ordberoende med två nya magasin och en bok. Precis som jag gör dag ut och dag in. Jag har vänner som sitter rastlösa hela dagarna och trummar sig själv på låren för att de inte har något att göra. Jag älskar att inte ha något att göra. Just nu iallafall. Och jag älskar att jag har ett jobb som gör att jag får spendera en och en halv timme på en uteservering på en liten pub med fyra rockmusiker och bara snacka och skratta. Det bästa är att jag får återberätta det sen. Gasoline Queen är minst sagt ett gäng sköna snubbar.

Marry me?

- Åh gud, piper jag och slår handen för munnen.
Pappa tittar på mig och skakar på huvudet.
- Frida.. menar du att du håller på att börja gråta till ett bröllop de kommenterar lika ivrigt som fotbolls-vm?
Jag tittar på honom men ser bara suddigt. Tårarna gör att hans ansikte flyter ihop med den gula tapeten bakom honom.
- Men det är ju så fint!
Pappa skrattar när jag piper till igen när Viktoria och Daniel börjar smeka varandras händer.
- Ja, det där bröllopet skulle nog få vem som helst att pinka på sig..
Han skrattar och skakar än en gång på hvuudet. Lägger fokus på kebabpizzan framför sig och blickar då och då upp på mig för att förlänga skrattet. Så tar prästen till orda och pappa höjer på ögonbrynen när jag släpper ner handen i knäet igen och mitt ansiktsuttryck förändras till en äcklad grimas.
- Alltså..
Pappa tittar frågande på mig och väntar på att jag ska avsluta meningen.
- .. börjar en präst snacka det där kristna jäkla skitnacket om Gud på mitt bröllop får han hoppas att jag inte har en slöja för då hamnar den runt hans hals. 
Pappas skratt mullrar upp igen mellan tuggorna och han skakar allt vildare på huvudet. Jag följer hans rörelser. Skakar på mitt huvud så att hästsvansen får håret att resa sig i nacken med en irriterad rynka mellan pannan, men när Viktoria och Daniel yttrar sina "ja" då hamnar handen för munnen igen och tårarna i ögonen gör att tv-skärmen blir suddig. Blödiga jäkla kossa, tänker jag för mig själv och börjar fantisera upp mitt eget bröllop på en strand, barfota, med en enkel klänning och fria lockar som följer med havsbrisen när vågorna rullar in mot stranden. En röd matta i den ljusa sanden, med vita trästolar i många rader vid sidan av och horisonten bakom mannen i mitt liv och personen som ska få oss att upprepa alla löften. Ingen präst, men en bra människa. Allting är perfekt. Så piper jag till igen. Inte för bröllopet på tvn utan för tanken på mitt eget..
.. och hur havsbrisen blåser så hårt att klänningen flyger upp likt Marilyn Monroes och jag visar stjärten för hela släkten.

Two weeks since.


All that I am and all that I ever was.

Nu började jag må fruktansvärt illa.
Det här med sorg, det lärde jag mig väldigt tidigt. Att det river och sliter så våldsamt i bröstet att minnen bara blir plågsamma och att det ibland gör att man varken kan se något vackert i vare sig dem eller allt runt omkring. Världen förlorar sitt värde och det värker så hårt i själen att man står där med ett tomrum för resten av sitt liv som aldrig kommer att fyllas. Det gör ont på ett sådant högt mentalt plan att man undrar om man egentligen kommer att komma ur den svarta tiden utan att bli galen på kuppen. Jag har många hål i mitt bröst, men jag har lärt mig att leva med dem. Däremot finns det stunder då jag vacklar. Då jag känner hur luften bara sveper genom den där tomheten i bröstkorgen och hur det hugger till i hjärtat som då stannar upp för en sekund. Jag har drygt 300 word-dokument på min dator som innehåller mest mina egna ord men också andras. Min rastlösa själ började nyss klicka sig igenom några av dem och öppnade ett dokument med en hälsning från min mormor. Så slutade jag andas, kände hur det där trycket lyfte från maggropen och spred sig likt en förlamning upp genom halsen, ut i armarna, upp i huvudet och fick det att tjuta i öronen. Det höll i ungefär en minut innan det la sig igen. Nu mår jag bara illa. Väldigt illa. Jag har lätt att förneka, att inbilla mig själv saker och att bara låtsas om att världen är en annan. Därför kan jag ibland ha svårt att hantera när verkligheten slår sig ner på sätet bredvid. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det när det händer, för jag kastar sorgen så långt bort jag kan så fort den börjar bli för tung att bära på, utan att egentligen bearbeta den och sedan förnekar jag den. Därför blir det så intensivt när den kommer tillbaka. Om så bara för en kort sekund. (Nej, jag låter den aldrig stanna tillräckligt länge för att jag ska känna efter och ta tag i den.) Det stockar sig för mycket i halsen när jag ska försöka berätta om den så då säger jag istället att allt är bra och så gömmer jag mig bakom orden här istället.
Jag vet att jag skulle behöva prata med någon.
För att fösa bort gamla lik (passande association Söderlund) och samla ihop rester av utkämpade krig. Alla behöver det. Grejen är att.. jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Och jag kan inte prata med någon som står mig väldigt nära. Även om de som känner mig som bäst är världens bästa och underbaraste människor så vill jag prata med någon utifrån. Någon som kan se det ur en annan vinkel och som har gått igenom ungefär samma sak. Som bara kan sätta ett perspektiv på det, genom sina egna erfarenheter eller bara genom sina egna tankar. Det behöver inte vara mun mot mun - metoden, det fungerar lika bra med hand mot hand. Jag menar, det är ju ett modernt samhälle. Mail, msn, Facebookchatten. Samtidigt drömmer jag om den dag då jag orkar sätta mig på en parkbänk bredvid en person som lyssnar och vågar prata rakt ut. Den kanske kommer. Jag hoppas det.

Det är ju nåt allvarligt fel på mig.


Tell me, tell me, tell me.

Jag trodde inte att bitterhet fanns i min värld.
Jag vet egentligen inte om man kan kalla det bitterhet, men det är det första jag tänker på när jag ska reflektera över vad det handlar om, så vi kan kalla det bitterhet. Jag blir sällan bitter. Jag har alltid sett på det som något som smakar illa i munnen. Ungefär som riktiga lögner. Sådana som styckar upp andra människor och strör salt i sår. Vilket som. Nu funderar jag om vissa saker jag gör, är som ett annat sätt för att visa den bitterhet jag inte besitter. Det grundar i att jag egentligen är bitter, men eftersom jag inte tycker om känslan och anser mig själv inte ha den, så gör jag andra saker istället. Bitterhet i sig grundar i mycket smärta och är ett tecken på att man utkämpat ett krig man förlorat. Jag har krigat hårt den senaste tiden, de senaste tjugo månaderna för att vara exakt, och jag har aldrig riktigt vunnit. Inte det pris jag ville ha iallafall. Jag blev aldrig bitter över det. Vad jag trodde iallafall. (Poängen kommer snart.) Jag försökte aldrig lägga min smärta på den andras axlar, skyllde den inte på någon, sa och krävde ingenting. Tog emot och höll tyst. Men sedan, sedan tog det hus i helvete i Frida Söderlund. Jag har varit vild och galen under de senaste tolv, tretton månaderna tillbaka. (Nu har jag börjat lugna ner mig dock) Jag tänjde alla gränser, stod mycket i centrum och gjorde verkligen allt för att stanna där. Jag ville stå där för jag ville att personerna som sårade mig inte skulle glömma vem jag var eller vad de gjort. Jag ville att de skulle se vad de kastat bort. Men mest ville jag att de skulle se mig som en förlust. Därför utmanade jag allt, för att jag skulle kunna göra det bra och för att de skulle tycka att jag var bra. Jag ville att de skulle fundera och någonstans ville jag att det skulle göra lite ont. I dem. Men vad grundade det i?
Jag förlåter väldigt lätt och jag förlåter väldigt fort.
Det betyder inte att jag tycker att deras handling har varit okej, det betyder bara att jag inte längre varit villig att gå runt och bära på smärta som en reaktion till deras handlingar.
Men jag ville ändå.. vara deras störningsmoment. Jag ville inte att deras väg därifrån skulle vara lätt. Jag ville inte att de skulle glömma lika fort som jag förlät. Där kan vi komma tillbaka till alla bilder på mig själv litegrann. I början hade det inget att göra med att det var kul att stå framför kameran. Jag ville skapa en reaktion inom dem som gjort mig illa genom att synas, att visa mig själv och genom att finnas överallt. Ingenstans ville jag att de skulle kunna gå utan att se mig. Jag har växt under det här året dock, och känner inte alls lika nu. Men då gjorde jag det. Jag var ung och oerfaren på området.
Säg mig, är det ett annat sätt att vara bitter?

Har ni känt lika någon gång?
Tell me!


Just think, life is passing you by.

Okej, jag tycker såhär:
Ja, jag är halvnaken på bilderna (bilderna överhuvudtaget borde man kanske säga, jag är ganska säker på att jag gjort något sådant tidigare) och jag ser ingenting tragiskt med det överhuvudtaget. Jag förstår att folk reagerar, men är det inte det som är det mest fantastiska med det hela? Det är ingen som säger ett knyst när jag lägger upp strandbilder, då jag springer runt i bikini eller ligger och solar. Åh nej, vid sådana tillfällen är det helt okej att vara halvnaken. Men att exprimentera med bilder, det är tydligen inte okej. Om jag förstått det rätt? Skyl dig kvinna. Se det inte som något naturligt. Var rädd för att göra det kreativiteten kräver. Människor kan tycka du är tragiskt. Nja, inte riktigt min melodi. Jag blir rädd när människor är så trångsynta att de fortfarande anser det vara fel när bilder inte hamnar i de fack som människor vill placera dem i för att slippa reagera. Jag har inte vikt ut mig i Slitz, for god's sake, jag tycker bara att bilderna blir förbannat snygga om huden får lysa. Det som inte syns är att jag väldigt ofta har ett klädesplagg på kroppen. Det är bara gömt och kameran står i en position där det inte syns. Om det får er att inte sätta maten i halsen. Men ja, säg mig, när blev det fel att visa sig i bikini på bilder? Ja, jag erkänner, jag hade en BH på bilderna som fick lite reaktioner, men grejen är den: jag har en bikini som ser exakt likadan ut. Är det fel att ha det på sig? Är det fel att ta en bild i det? Kom igen nu. Det är 2010. Det är inte tragiskt att visa lite hud. Det är tragiskt att fortfarande stå kvar i den rutan när det kommer till att tänka sig in i bilder. Jag skulle inte kunna vika ut mig, min kropp är min kropp och jag vill inte ha den på ett omslag, men jag pikar inte på dem som vill det. Som gör det. Som är stolta nog att bara kasta kläderna och säga "Hej, det här är jag!" Det är deras beslut och det bästa med den här tiden, den här världen, är att man får ta sina egna åsikter och göra vad man vill. Att man har chansen till det.
Men ni är fria att ha egna åsikter om det och jag tänker inte försöka ändra dem. Jag vill bara att ni ska få chansen att se de från alla vinklar möjliga. Så, jag förstår hur ni tänker men jag förstår även mig själv. Herregud, det är bara bilder. Och de råkar vara mycket snyggare när de visar lite hud. Intensiteten blir sådär galet mycket bättre. Det måste ni väl ändå hålla med om? Det är inte hela världen. Kom igen nu. Jag är nästan nitton år gammal. Jag vet vad jag gör.

Am I bugging you now?


Give me som answers!

Jag har gjort en grej..
.. eller inte gjort så, men jag har skrivit en sak. Ett och ett halv A4 men ord som aldrig yttrats. Det kändes helt plötsligt så viktigt att allt som blivit osagts tillslut får nå sin rätta ägare, men nu sitter jag bara med word-dokumentet öppet. Stirrar lite på det, försöker få orden att smälta in, lägga sig till ro, för att jag ska kunna ta beslutet om de ska skickas iväg eller inte. Jag tror att de behöver få nå fram. Inte för min egen skull, men för den andra personens. Kanske lite för min också men det kommer liksom inte förändra någonting mer än att det kommer att skänka lite förståelse. Inte för någon av oss. Kanske en liten aha-upplevelse. Jag vet inte. Men det är fortfarande viktigt att det når fram. Man ska inte vara rädd för att berätta. Egentligen.
Skulle ni vilja ha ett och ett halv A4 med ord som aldrig blivit sagda, av en person ni vetat att ni betytt någonting för, men aldrig hur mycket. 4456 ord som kommer skänka mycket glädje, förståelse och vad jag tror: ett lugn. Ord som helt enkelt säger "Jag tror på dig" och som är invirade i en tacksamhet som är väldigt behaglig trots allt som hänt. (Gud som jag svamlar om mina egna ord nu)
Men alltså, seriöst. Kom igen nu.
Skulle ni vilja ha det? Om ni fick ett?


A kiss right back at yah.

Jag tänkte såhär:
"Fan va coolt och ta några riktigt nära ansiktsbilder då jag har svarta läppar, sotat smink och det röda håret som faller i lockar på båda sidorna. Kan bli grymt intensivt! Jag har inte gjort något sådant tidigare." Sagt och gjort. Jag kletade på smink i asiktet, virade mitt silverfärgade hårband runt huvudet och såg till att lockarna låg där de skulle, satte mig framför kameran, skrattade hjärtat ur bröstet när resultatet bara blev kaos och det svarta sminket var överallt och ingenstans, såg tre bilder som såg sådär någorlunda okej ut, laddade upp dem och nu får jag höra: Vad tragisk du börjar bli, ryck upp dig! Ojdå. Jag får någon halvnegativ kommentar lite då och då, ibland förstår jag dem fullt ut och ibland förstår jag lite grann, men nu fattar jag ingenting. Överhuvudtaget är jag mer positiv än någonsin just nu och jag vet inte.. men det är det som är så roligt med ord och bilder. De kan framkalla känslor hos andra som inte alls var menade och att knäppa foton med svarta läppar stack kanske lite i ögonen, vad vet jag.
Jag tycker, kort och gott, att lite småsmutsiga, sorgsna eller galna bilder är betydligt mycket snyggare och roligare att ta än bilder där jag sitter och fejkflinar hundra bilder rakt igenom. Jag gillar det inte. Det framkallar ingen känsla att förundras över och att bli kallad tragisk på kuppen, det kan jag ta. Ni ser inte alla leenden och allt fniss mellan varje bildruta, så att jag skulle ta svarta bilder bara för jag känner mig svart är inte riktigt tanken just nu. Livet är en ljus plats att betrakta för en sådan som mig sommaren 2010. Tro mig.  Jag gillar förresten när ni kommenterar, om det så ska vara för att kalla mig tragisk eller för att berätta att ha ont i brösten är någonting som verkar gå runt. Like it a lot!

This is my little secret.

Nu vet jag vad jag definitivt ska ägna sommaren åt.
Jag har tänkt på det länge, men känt att tiden inte varit riktigt inne. Nu är den det, i och med att jag lämnar mina skakiga och fantastiska år som tonåring bakom mig och flyttar från den stad jag är uppväxt i om ungefär två månader. Jag har, sedan barnsben och den dag jag tog en penna i handen för första gången, drömt om att bli författare. Så innan jag slås av den här vuxenvärlden och kanske förändras som person, så tänker jag, för att inte glömma vem jag var och vem jag också är, trycka delar av min blogg och göra den till en bok. Jag har redan kollat upp vart jag ska göra det och nu känns det bara så himla, himla rätt.
Så i sommar ska jag ägna mig åt att välja ut vilka delar som är rätt och vilka delar som är viktiga. År 2008, år 2009 och år 2010 ska sammanfattas och bli en konkret form. Jag älskar bara tanken på det. Jag vet att min mormor skulle ha älskat det och att hon skulle läsa allting så många gånger att boken bara skulle hålla i en vecka innan sidorna började falla ur. Det är för hennes skull jag gör det - precis som den här bloggen är för hennes skull. Mina ord bygger på att hon trodde på dem. Villkorslöst.

(Nu får jag också bita i det sura äpplet för att jag skyddat min blogg från kopiering, för det betyder ju även att inte jag kan kopiera av texterna. Dubbelt jobb för fröken.)


Breathe.

Jag avundas musiker. Avundas.
Och någonstans kan jag bli sådär småsotis som man blir när man är nykär och ens pojkvän står och pratar med en tjej som är alldeles för söt. Jag vill också ha en musikalisk ådra. En talang som innefattar noter och gitarrsträngar och en röst som nästan ger människor orgasm. Jag vill också ha det. Hmpf. Därför gillar jag mitt jobb extra mycket. Det är härligt att få ta del av den där passionen och det där musikaliska tänket genom människor som faktiskt kan. Personer som inte är tondöva och som ger folk gåshud på armarna av en bra anledning. Därför vill jag säga såhär till alla er med en ådra som klingar väldigt fint i musikvärlden: använd eran talang om ni älskar den och var inte rädd för det. Sådärja. För den delen har jag blivit ackrediterad till Rockweekend andra helgen i juli. Grymt!
Annars så har jag börjat ägna en hel del tid åt mig själv. Tänkte börja komma överens med och förstå mig på denna rödhåriga tjej som stirrar tillbaka på mig i spegeln varje dag. Nä, kanske inte riktigt men jag försöker ta det lugnt. Läser böcker, tittar på filmer jag aldrig sett, lyssnar på musik, skriver och bara är. Jag behöver det.

B.L.A.C.K princess


The kill

Okej. Eftersom Handledar-Malin ska göra en intervju med 30 seconds to Mars på söndag, så önskar jag mer än någonsin att jag fick vara den spröda, lyckligt lottade lilla galningen. Nu tänker jag tvinga henne att ge Jared en puss på kinden från mig. Han är ju trots allt min drömprins.

Time and time again.

Jag har lite skrivkramp. Ibland blir jag konstig i huvudet, blandar ihop ord och blir tung i armarna när jag vet att jag måste bli klar med någonting på väldigt kort tid. Som nu. Jag måste skriva ihop den här intervjun till imorgonbitti för sedan bosätter jag mig i en stuga åtta mil västerut och har ingen tillgång till att få iväg den senare. (Skrivkrampen och tröttheten kan ju iofs också bero på att kroppen håller på och återhämtar sig efter åtta dagars festande samt att klockan redan tickat in på ett nytt dygn) Jag tror jag ska försöka sova, vilket gör att jag får ångra mitt val att trycka i mig en smörgås, en minisallad och ett glas apelsinjouice i ett försök att få energi till skrivandet. Men jag tror faktiskt det är sömn jag behöver. Jag får helt enkelt ställa klockan, ta en dusch för att piggna till imorgon bitti och sedan skriva klart. Det här är borde gå fort egentligen, men nu är bara inte rätt tillfälle. Puss och godnatt på er.

You still got something to learn.

Journalistegenskaper jag borde ha, men inte besitter.
Kaffedrickandet: Man blir alltid bjuden på kaffe eller tillfrågad om det när man kommer hem till någon eller till en förening, arbetsplats, etc. Eftersom både jag och Pontus är blott 18 år gamla men inte vill verka så himla unga som vi faktiskt är, så har vi, istället för att tacka nej, börjat köra med "det är bra, vi har redan druckit." Vita lögner är okej. Ingen blir sårad av att vi inte dricker kaffe. Vi hatar kaffe båda två.
Öldrickandet: Kaffe är inte riktigt the it thing när intervjun är slut och klockan passerat 22.00. När man bli off duty (nu slänger jag in mycket engelska här känner jag) och intervjuoffret är sådär glad och nöjd, då är det annat det ska bjudas på. Som nu. Eller ja, som det kommer att bli den 24 juli. CrashDïet vill absolut bjuda mig på öl när de kommer till Söderhamn. Eh. Just ja. Jag gillar inte öl. Fan. Jag har drygt en månad att lära mig på för naturligtvis så tackade jag ja.


This is just how it is.

När en rocker blir försenad i sitt schema och står i en kö till en buffé så blir intervjun också framflyttad. Vad gör man då? Jo, man äter kakor, dricker te och kikar på slutet av Remember me. Nu hoppas jag att det är ett bra slut, så jag inte behöver ringa upp med gröt i halsen och snor som rinner från näsan. Det är mina och min mormors favoritkakor jag äter för den delen. Hon lärde mig baka dem när jag var fjorton år och jag fascinerades över hur man använde en fingerborg till att göra hålen i mitten. (Eller mer över att man fick äta upp den lilla degbit som fastnade i öppningen efteråt) Jag saknar henne. Väldigt mycket. Men jag vet att hon skulle vara stolt över mig där jag sitter nu. Med fötterna på bordet, kakorna i knäet och med tekoppen i händerna, i väntan på en intervju. En intervju som jag får göra, för att jag kan och för att jag är bra. På riktigt. Jag måste sluta se det som en naturlig grej, för det är det egentligen inte. En talang, det är något grymt. Något värt att vara stolt över. Även när det gäller mig själv.

Uppdatering: Nej, fröken Söderlund, det var inte ett smart drag att titta på Remember me. Jag har gråtit som en liten bebis. Måste ut och ta luft.

TELEPHONEDATING


Vill vara blek..


.. för att det skulle göra den här bilden hundra gånger snyggare. Alla bilder blir snyggare om personerna är bleka, enligt mig själv. De blir miljarder gånger mer intensiva. Lite vampyrstuk. Love it. Jag har en grym fotoidé som jag ska genomföra snart. Grym! Annars är jag väldigt glad idag. Jag ser väldigt, väldigt ljust på framtiden och jag är sjukt redo att jobba hårt för att nå stjärnorna. Men innan dess ska jag ha en galet bra sommar, där jag ska göra saker som jag vill göra för min egen skull. Jag har insett hur viktigt det är att vara Frida för att Frida vill det. Nu ska jag böna och be för att få presspass på Getaway, samt skriva lite fler rock n roll - frågor och kolla vart mobilen har bäst mottagning. Loveyah.

Boobies

Jag har fruktansvärt ont i mina juveler.
Ja, juveler är vad hon kallar dem. Hon på bh-butiken i stan. Brösten, tuttarna, bomberna och pattarna brukar vara andra sådär halvtrevliga benämningar på de olika stora utbuktningarna på en kvinna. Nu är det såhär att jag är så förbannat öm att jag inte ens kan ligga på mage i min säng. Detta känns lite märkligt eftersom jag inte förstår riktigt varför det blir så. Och jag tycker inte om att inte veta svaret på saker jag funderar över. Det finns två anledningar att fundera över. 1: De växer. Om de seriöst gör det, då blir jag galen och skär loss dem med en kökskniv. Jag orkar inte ha en millimeter större bröst än vad jag har nu. Anledning 2: jag är gravid. Eh nej. Det är jag inte. Det vet jag. Sånt har man koll på. Och eftersom jag inte har mens så är det inte det heller.
Det är enormt störande iallafall. Tänk er själva att gå runt med två runda bollar på bröstet, som är i vägen överallt och som slår i det ena och det andra var dag, och att det känns som att det är två förbannade blåmärken i supersize. Och tänk er att spela en fotbollsmatch med dessa. Aj aj aj aj aj. Jag säljer dem till högstbjudande!

Rebel

Jag är redan nu väldigt pepp inför intervjun med Eric från CrashDïet imorgon. Jag har ägnat den senaste timmen åt att läsa en drös historier om bandet, gamla intervjuer och andra grejer, samt lyssnat igenom hela Generation Wild, och det kan minst sagt bli en riktigt grym intervju. Eller: Det kommer att bli en grym intervju. I got no fucking doubts.

Where are you now?


- Tänk, vad mycket du varit med om sedan du satt här för första gången.

Jag nickar stumt, med ett flyktigt leende på läpparna och betraktar det tomma anteckningsblocket framför mig.
- Då var jag bara nio år.
Min röst är stadig men det känns som en gröt ligger och kokar i halsen. Nio år. Det är nästan tio år sedan.
- Ja, och tänk vad många faser du gått igenom sedan dess. Och nu har du nått en ny. I och med studenten.
Pulsen rusar upp genom bröstet och får halspulsådern att banka hårt mot huden. Jag nickar och leker med pennan mellan högerhandens fingrar.
- Jag tror jag nådde den för någon månad sedan. I april. Det var ganska läskigt att se konkret hur saker och ting bara vände, men jag accepterade väldigt fort att det var så det var och att jag hade en ny väg att gå.
Hon tittar försiktigt på mig, med ett mjukt leende på läpparna och knäpper sina händer i knäet.
- Men du måste lära dig att älska dig själv.
Jag slutar andas för en sekund och hon tittar menande, men ödmjukt på mig där jag börjar skruva på mig i den lejongula soffan.
- Jag tycker visst om mig själv.
Min röst låter inte så trotsig som det är tänkt och jag känner hur hjärtat bankar hårt under den grå t-shirten. Hon sitter tyst och väntar på att jag ska fortsätta prata.
- Men jag tycker inte om tanken att finnas till för mig själv.
Jag ser hur hon rycker till lite i ögonvrån och jag skäms nästan när jag lyfter blicken igen.
- Har det att göra med att du är besviken?
- På mig själv?
- Ja.

Hon ser bekymrad ut men jag skakar sakta och försiktigt på huvudet.
- Nej. Det handlar inte om det, för jag vet vad jag är kapabel till. Vad jag kan. Jag tycker om mig själv och jag tycker att jag är en bra människa, men jag trivs bara inte i tanken på att finnas till för mig själv. Jag har svårt att sätta mig själv i första hand.
Hon har fortfarande kvar den bekymrade rynkan i pannan och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig. Tankarna börjar mala och jag förstår att andra har svårt att förstå hur jag tänker, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara det. Jag vrider obekvämt på mig där jag sitter, drar med foten längst bordskanten. Följer mönstret och låter tystnaden tala för sig själv.
- Du vet hur du sätter dig själv i första hand, Frida. Att sätta sig själv i första hand betyder inte att man är egocentrisk, det betyder bara att man samtidigt ska vara ödmjukt öppen för de andra vägar som stakas ut för en. När du bestämmer dig för något så ordentligt som när du valde Stockholm, då sätter du dig själv i första hand.
Jag biter mig försiktigt i läppen och hon ler.
- De närmsta fyra åren kommer att vara fantastiska, men du kommer att få kämpa hårt och det kommer att vara vissa tuffa studer. Men det finns så mycket möjligheter och du kommer nå saker som du aldrig tidigare vågat drömma om. Men du måste ha tålamod på vägen dit.
- Tålamod är inte min starka sida.

Jag mumlar medan jag tar in vad hon precis sagt. Saker jag aldrig tidigare vågat drömma om. Pulsen ökar igen.
- Du har väldigt mycket tålamod när det gäller kärlek. Du måste ha tålamod, tillit och mod och komma ihåg att vara ödmjuk men bestämd. Nu måste du ha tålamod för din egen skull och på riktigt, Frida, börja älska dig själv. Vårda dig själv. Ha omsorg.
Jag nickar bara. Vet att hon har rätt men undrar hur jag ska kunna manipulera en förklaring så det låter som det inte alls är så. Jag lyfter blicken som jag naglat fast i borskanten, och ler, nickar igen och känner väldigt mycket tilltro till framtiden och någonstans börjar en tillit till livet växa i mitt bröst. Att det här kommer att bli bra. Väldigt bra och att jag någonstans kommer lära mig att se mitt eget värde.

Write til your fingers bleed

Idag är en sådan här dag då jag bara vill skriva.
Jag vill klicka igång Spotify, med fantastisk och inspirerande musik, och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet. Jag har så mycket jag vill ha sagt, men det måste få gå den vägen. Jag har så himla mycket inom mig som jag känner och som jag tänker. Jag har varit med om så mycket den senaste tiden som jag vill förändra. Som jag önskat haft ett annat avslut eller blivit någonting annat. Så mycket som borde och skulle ha blivit sagt. Och orden är min chans att låta allting bli som jag vill. Eller som det borde ha blivit. Som det var tänkt, men aldrig blev. Samtidigt är det så mycket som inspirerar mig just nu. Bra saker. Bra musik. Bra människor. Andra människors val och vad jag tror påverkar dem att göra som de gör. Åh.
Det är mycket som går runt, runt i hjärnbanken just nu. Många lagrade minnen som ploppar upp och det kliar i fingrarna på mig. Så det är vad jag ska ägna mig åt i sommar. Jag ska skriva. Vad och när jag vill. Skapa någonting bra. Annars sitter jag och mailar om lägenheter i Stockholm. Jag har hittat en på Kungsholmen som låter grymt bra. Så håll tummarna för mig.


STAY.

Först och främst: Jag är både trött och onykter.
Jag måste påpeka, bekänna och berätta det utifall det kommer fram något olämpligt här i mitt ordbajseri. Vilket som. Krogen är kul och idag gjorde krogen mig sådär fruktansvärt rörd. Mitt ibland alla "Grattis till studenten Frida" så tyckte människor att det var ett bra tillfälle att hylla mig som person. Jag stod där, med tårfyllda ögon eller med mig själv i armarna på andra personer, och var bara stum. Stum. Jag vet att jag längtar härifrån men jag kommer att sakna att kliva in i dimman och träffa på så fina personer som jag faktiskt gör. Modiga och fina personer som vågar berätta för andra hur bra de är. Jag beundrar andra för det och jag vet att jag "bara" klämmer fram ett tack och en kram när deras ord når fram till mig, men värmen som sprider sig i min kropp är ovärderlig och det är andras förtjänst. Det är helt underbart att mötas av att andra tror på mig och att de tycker att jag är en bra person. Det lyfter upp mig något alldeles ofantlig och inatt kändes det inte så jobbigt att låsa upp lägenhetsdörren ensam. Jag får mycket bekräftelse och det lyfter mig, men det är klart jag saknar det faktum att ha någon vid min sida som villkorslöst och gränslöst tycker om mig tillsammans med alla mina fel, brister och misstag. Som tycker om det faktum att jag kan sno åt mig täcket mitt i natten, att jag har ett hett temperament och som skrattar och håller mig hårt när jag har mina galna stunder. Visst, jag tycker det är helt okej att följa med några halvkända musiker till deras hotellrum, men det betyder absolut ingenting för mig i jämförelse att få krypa ner tillsammans med en person man älskar natt efter natt. Ingenting. Jag saknar det och ibland känns det som jag saknar det alldels för mycket.
Jag vill att någon ska älska det där som alla berömmer så mycket varje gång jag äntrar den där tröskeln. Tröskeln till en galen, konstig och älskvärd frihet där ord och handling plötsligt blir allt mer ärlig. Jag vill hitta någon igen som älskar det och jag är beredd på den där smärtan jag lärt mig leva med när folk bara slutar älska det. Älska mig. Jag har varit med om det och visst, jag är rädd för smärtan ibland. Men jag vet att det man får, ger och tar tillsammans är värt allt. Värt vartenda litet korn av den här världen. Jag vet det och det är det enda som betyder någonting. Egentligen. Jag tror ni redan vet det om mig, men ändå.

Hey soul sister


Foto: Pontus Orre. Blogg och hemsida.


Somewhere between rock..

Livet är väldigt mycket rock n' roll just nu.
När jag och Malin stod i publikhavet på Erik Grönwall så bestämde vi oss för att dra iväg på party för sjunde dagen i rad, så vi tog vårt vin och blev full för kärlekens skull. Studentveckan händer bara en gång i livet och det blir en åttonde dag innan vi säger tack och hej till alkoholen. Vilket som. Efter många suckar från min sida så gick jag till slut med på att gå in på en mindre krog (nu är iofs alla ställen i den här staden i miniformat) som jag inte haft så mycket för tidigare - och hade en kväll som jag sent kommer att glömma. Både Erik Grönwall och Calle Kristiansson med crew/band var på plats (vilket gjorde människor mer hyper än vanligt. Söderhamn blev starstrucked.) och hela kvällen var faktiskt jäkligt kul. Det slutade iallafall med att jag följde med gänget till hotellet och sov kvar. Jag ville skjuta någon när rumtelefonen ringde kvart i sex för väckning. De skulle dra vidare vid sju, men jag orkade inte röra en fena, så vid åtta imorse sprang jag hem i ösregnet och blev helt genomblöt.
Nu är jag bara sådär hemskt bakfull.
Och lite what the fuck just happend. Annars kan jag berätta att jag ska intervjua CrashDïet på tisdag. Tisdag den femtonde klockan 18.00.
Nice det.

!!


Erik Grönwall fick mig att uppskatta singellivet nyss.
Och det ska mycket till må jag säga, men alltså.. jag skulle kunna ligga med den där karln när, var och hur som helst. Fan. Alltså. Jag dog. Jävlar i min låda. Jag blev nog kär.

What is she talking about?

Sitter och lyssnar på mig själv på radion. Jäkla pratglad man kan vara ibland. Ni kan lyssna på det här, ta mellan 08.00 och 08.30, och spola fram 13 och en halv minut så kommer det.

Jag är bara så himla lycklig just nu


Just feeling it.

Det är ju nästan något obligatoriskt.
Det här med att skriva om hur man känner sig när den dag då man ska ta studenten har anlänt. Jag har tårar i ögonen, en förväntansfull men nervös klump i magen och ett huvud som ständigt återupprepar "det här är galet". Jag förstår inte riktigt att den är här. Jag har trasslat, kämpat och längtat i tre år. Tre år. Och nu är dagen här. Jag har överlevt Matte B, utvecklats något enormt i mitt kreativa tänk och jag har fått en älskad liten familj. Det är mycket därför jag har tårar i ögonen. Det är galet mycket lycka men en hel del vemod också. Jag vill inte skiljas från min familj. Mina MP3or. Usch. Men jag vill gå ut på den där trappan, idag, klockan 12.00. Åh. Det vill jag. Min kropp skakar lite. Jag tror att det är en blandning av bakfylla och nervositet. Och förväntan. Och glädje. Och lite utmattning. Och mycket minnen som bara forcerar näthinnan fram och tillbaka. Jag minns tillbaka ett år. Kommer ihåg hur det regnade. Idag ska solen skina, precis som vi ska göra.
Nä, nu måste jag kämpa hårt för att hålla de här tårarna innanför ögonlocken. Godnatt på er, när jag vaknar upp till denna dag så kommer jag bara vara några timmar från min student. Det är jag nu med. Elva timmar. Men när jag vaknar, då är det ännu närmare. Håll tummarna.
<3

Dead.


För jag ska ta studenten

Hej på er, mina kära.
Jag har tid att skriva en snabbis nu och samtidigt be om ursäkt att uppdateringen är lika dålig som att Sverige inte tog sig till fotbolls-vm. Det är fantastiskt roligt att vara student och jag vill inte ta av mig den här mössan för resten utav sommaren. Den är liksom en orsak till varför det är okej att vara vild och galen (och näcka på skattjakten) i en vecka. Åh. Jisses. Jag kommer att gråta som ett litet barn när allt det här är slut. Staffangymnasiets studenter måste vara några av världens bästa och studentveckan händer bara en gång i livet, men det sjukaste är att IMORGON TAR JAG STUDENTEN! Imorgon klockan 12.00 och jag kommer nog få svårt att uppleva en lyckligare dag i mitt liv än den. Det är jag säker på.
Tills dess, mina vänner, så säger en liten student från Söderhamn (som sitter och dricker vin klockan tio på morgonen) puss och kram och vi hörs senare. Håll tummarna för att jag kickar ass på brännbollen idag. Och då menar jag inte min egen rumpa, det finns stor risk för att det kommer hända ändå.

Skåpbilssidospegel och en student


Jag älskar den här bilden!


Jag har det jääääävligt bra!


FÖR VI SKA TA STUDENTEN!


MP3


SMILE GIRL, SMILE!


I found myself in wonderland

Vilken förbannat lyckad partysöndag.
Klockan är snart tre och det var längesedan jag skrattade såhär mycket. Efter en galen partylördag, med bal och tok, så klev vi upp och samlades klockan ett och började om. Nu är jag hemma igen och ska upp om sex timmar, för att börja om. Igen. Såhär kommer det att fortsätta hela veckan. Shit. Det är roligt nu!


Ja, det är överexponerade bilder.


JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG JUST NU!


Jag har suttit här och grinat som ett litet barn. Gråtit och gråtit och gråtit och skrämt livet ur mamma som trodde att det var ilskna eller sorgsna tårar. Men jag är så jäkla lycklig. Och jag kommer att gråta ännu mer när jag ska ta emot alla fina människor där på Kilafors Herrgård och säkert bryta ihop totalt när mina bästa kommer. Men mamma säger att jag måste hålla igen, sminket kostar 500 kronor. Men fy vad roligt det här ska bli! Nä, nu måste jag torka tårarna. Rödgråtna ögon är inte så vackra, även om tårarna är av lycka. PUSS PÅ ER!

Jag ska på bal.

Louise har redan tagit tag i ruffset, så nu måste leendet på och partyhumöret måste trappas upp. Men jag är lite för nervös just nu. Jag som inte brukar bli nervös för saker och ting så ofta skulle helst vilja springa ner och gömma mig under täcket igen. Men det här ska bli himla roligt!


Pretty woman..

Fick helt plötsligt någon form av skönhetsångest.
Jag har en klump i halsen som är helt omöjlig att svälja ner och en oro som bitit sig fast i varenda liten bit av min kropp. Jag går runt och biter nervöst på naglarna, vankar av och an framför min balklänning och stirrar mig blind på löshåret som hänger över stolsryggen. Allt detta ska göra mig vacker på riktigt, men jag vet inte riktigt om det kommer att fungera. Jag hoppas att man faktiskt kan köpa skönhet, för allt som allt har det här kostat mig nästan tretusen kronor. Eller inte mig. Men pappa. Det har kostat pappa närmare tretusen kronor och då kan inte jag stå där och vara ful i flera timmar. Det går inte. Jag vill inte att han ska behöva vara den här "Jo-det-är-min-dotter-som-är-värdinna-och-jag-förstår-inte-att-hon-inte-kan-vara-lite-fin-med-tanke-på-att-det-bränt-hål-i-min-plånbok". Jag vill verkligen vara jättefin imorgon. Jättefin och jättelång och jättebra och.. Jag vill kanske vara den där prinsessan ändå. Nej. Eller jo. Eller nä. Men alltså. Jag vill vara fin.
Usch. Den här klumpen sitter verkligen fast.
Jag måste dricka någonting.

Tror det blir ett läckert kors i ena örat.


Tar saken i egna händer.


Efter no luck i flera veckor, så får jag helt enkelt ta och knåpa ihop ett eget smycke till balen. Det kommer att bli farligt snyggt. Jag känner det.

Hej.

Nattligt bloggande verkar vara min grej.
Jag har dock inget att säga, mer än att mitt hjärta håller på att banka ur bröstet på mig och ögonen tåras så mycket att de svämmar över när jag tänker på att jag tar studenten om en vecka. Och på att balen är om två dagar. Två. Om två dagar kommer jag att få känna mig vackrare än någonsin och ta emot en massa fruktansvärt fina människor vid dörren till Kilafors Herrgård. Åh.

YOU AND ME FOREVER .... dress!

Någon som vill bli ihop?
Idag hade jag fyra halvnakna tjejer på min veranda hela förmiddagen. Fyra halvnackan icke singeltjejer. Att inte vara singel när man tar studenten betyder en studentpresent mer. Orättvist tycker jag då som får köra hela racet solo. (och av den anledning att jag älskar presenter på ett sådant där barnsligt vis och att de får mig att gå runt och flina i timmar) De snackades lite hit och dit och plötsligt vräker en av dem ur sig att hon lyckats få sin pojkvän att köpa henne en Elise Ryan-klänning som studentpresent. (Den är görsnygg. Det kanske jag mest säger för att jag ska ha den när jag går ut på trappan, men ändå. Hon ska få den i svart och egentligen vill jag också ha den i svart, men det blev en vit eftersom det är så det ska vara. Eller nåt.) Vilket som. Nu är det såhär att jag har hittat min perfekta present från en pojkvän som jag inte har. Är inte den här klänningen typ hur snygg som helst eller vad? Jag vill ha den. I studentpresent. Av en karl. Så?
Jag kan ställa upp på ett tack-för-hjälpen-ligg.
Eller nja. Eller jo. Eller jag vet inte. Det sa jag mest för att det lät kul. Men ja, även om jag inte gör det så vill jag fortfarande ha klänningen och jag kan fortfarande tänka mig bli ihop. Typ. För en stund.
För en sådan här stund: "Hej-släkten-det-här-är-min-pojkvän-och-han-har-köpt-mig-världens-bästa-studentpresent-tyvärr-är-inte-vårt-förhållande-så-bra-så-ni-kanske-inte-träffar-honom-mer". Hm. Jag är galen. Men maila mig om det låter intressant vetja.


Kunde. inte. låta. bli.


Det känns knepigt med långt hår igen. Eller hår på båda sidorna. Att jag bara huxflux kan ha det igen och se ut lite som en rödhårig Jenny Humphrey klockan ett en måndagnatt. För de där bilderna togs för ungefär ett dygn sedan, när jag blev kreativ på en sekund och fortfarande var smutsig efter fotbollsträningen, men hade en utsläppt balfrisyr hängandes på båda sidor och kletigt smink i ansiktet. Jag är mest nyfiken på vad min lillasyster har att säga om det här. En långhårig Frida. Konstigt är vad det är. Känns skönt dock att jag bara kan ta bort det när jag har lust. Av och på. Av och på. Av och på. Hur mycket jag vill. Jag tror jag har underskattat det här med löshår. Det är ju både jäsigt och fräsigt och det vette tusan allt. Nu förstår jag varför min syster spenderar så sjukt med pengar på det. I alla fall lite.

Tell me, tell you, tell us.

Jag har inget att berätta. Egentligen.
Det finns en grej jag gillar väldigt mycket med Stockholm. De är alla diverse boxar med gratistidningar som står utplacerade överallt. Jag älskar att jag bara kan gå och rycka någon annans ord och få inspiration helt gratis mitt på gatan. Så när jag packade upp resväskan (läs: hällde ut innehållet på golvet) så hittade jag naturligtvis fyra tidningar bland alla kläder och skor. I Stockholm City låter de alltid någon kändare människa använda den sista sidan åt att svara på frågor om livet. Tjugofyra styckna totalt och eftersom jag inte har någonting att berätta mer än detta tänkte jag välja ut fyra av dem och svara på själv. So, here it goes.

1. Vilken är din största rädsla?
- För inte så länge sedan sa jag till min mamma att min största rädsla var att stå ensam när mina drömmar slår in. Jag har aldrig tvivlat på det faktum att de kommer att göra det, jag har bara varit väldigt rädd för tanken på att det inte ska finnas en person vid min sida när det händer. En person som älskar mig sådär väldigt mycket mer än alla andra och som genom det glädjs åt mina framgångar som att det vore personens egna. Vi skulle väl i stort sett kunna säga att min största rädsla är att leva ett liv utan kärlek. Egentligen. Det skrämmer helt seriöst livet ur mig. Jag vill också tillägga att jag egentligen inte är speciellt rädd för att dö, men om jag skulle göra det nu skulle jag finna det något alldeles förfärligt olyckligt. För jag skulle vilja dö med känslan att jag vågat leva och att jag gjort det varje minut av mitt liv. Och jag tror inte jag uppnåt det ännu. Inte i närheten.

2. När ljuger du?
- Jag ljuger inte sådär på riktigt speciellt ofta, för jag tycker att en lögn är något väldigt fult, men jag förskönar eller vrider gärna på sanningen när det gäller mindre saker. Låt mig förklara. Jag är alltid sen. Alltid sen. Det gör att människor alltid ringer och frågar vart jag är, för de har hunnit tröttna på att vänta femtio gånger om innan de ens slår numret, och när den frågan kommer svarar jag alltid "jag är alldeles strax där". Det stämmer i stort sett aldrig. Oftast är jag så långt bort man kan vara och får springa som en galning eller sätta gasen i botten för att det ska se ut som jag i alla fall talade lite sanning när jag kommer fram. När jag ljuger genomskådas det alltså väldigt lätt. Det många inte vet dock, är att jag egentligen är väldigt duktig på att ljuga. Förmodligen för att jag har ett bra långtidsminne, är snabbtänkt (ja, tänk för att jag är det) och fantasifull, vilket gör mina lögner väldigt trovärdiga. Nu ljuger jag ju som sagt i stort sett aldrig, (man ska aldrig säga aldrig) men jag vet att jag är bra på det när jag väl gör det. Men att ljuga är inte min grej. Jag fungerar inte så.

3. Vilken levande person beundrar du mest?
- Det är egentligen svårt att säga en endaste människa som gör ett sådant ofantligt större intryck än alla andra, men min pappa är en hjälte för mig. Visst finns det stunder då jag bara vill ta mitt pick och pack och flytta ut eller tejpa igen munnen på honom, men det finns ingen jag önskar jag blir mer som än honom. Han har alltid stått bakom alla beslut jag tagit och lärt mig att våga ensam. Att besluten och styrkan sitter i mig själv och att jag kan ta konsekvenserna om det blir några. Han är fantastisk och jag beundrar honom något oerhört för den han är.

4. Vilken talang skulle du vilja ha?
- Vissa stunder skulle jag verkligen kunna göra allt för en musikalisk ådra. Jag har ingen. Ingen större än att jag kan spela Nu tändas tusen juleljus på piano. Mitt ex försökte lära mig spela gitarr en gång, men jag tappade tålamod och humör efter en kvart, och han skrattade gott åt mina fingrar som var stela och krökta som på en krokig jäkla trädgren. Det blev ganska tydligt att gitarrer och mina fingrar inte passade ihop och vi ska inte ens tala om när jag "sjunger". Det är inte det att jag inte kan sjunga, det är det att min sångröst är helt jäkla obefintlig. Det finns ingenting. Inte en jädrans ton. Jag kan inte. Dock är jag bra på att komma ihåg låttexter. Den ni. Det svider ganska bra det här, egentligen. Den musikaliska ådra som inte finns. För jag har skrivit många texter jag önskat jag kunde sätta musik på, i eller hur man nu gör. Men jag kan liksom inte.  

Ja, det var det. Om ni får lust kan ni ju antingen svara själva på de här fyra frågorna i kommentarsfältet (JAG ÄR SÅ HIMLA NYFIKEN PÅ ER) eller ställa en annan fråga som ni vill att jag ska besvara någon gång. Det är kul. Jag fick en fråga förr om vilka bloggar jag läser. Svaret: Jag läser många. Alldeles för många. Men jag läser alltid Egoinas för att jag älskat den sedan jag först upptäckte den för två år sedan. Jag ska länka alla bloggar jag läser någon gång, i ett inlägg. Det kommer ta sin tid bara. Men nu, frågorna. SHOOOT. Om ni har lust dårå.

VACKRA JÄKLA SKAPELSE


Jag skulle kalla det perfekt fotbollsväder.



Jenny Humphrey - style


Löshåret får mig att tänka tillbaka exakt tre år i tiden.
Jag skulle gå ut nian, jag var nykär och jag hade långt brunt, lockigt hår som slutade nedanför brösten som äntligen börjat växa. (För att sedan aldrig sluta, men det är en annan historia.) Jag var femton år gammal och såg lycka som en naturlig del av livet. Nu vet jag att man måste kämpa för den och varsamt hålla i den när den kommer. Inte för hårt, inte för löst. Bara älska den sådär lagom att den stannar kvar. Det var alltså tre år sedan. Tre år har gått. Jag tänkte smyga med hur det ser ut. Mitt hår alltså. På lördag ska jag på bal. Då får ni se det. Jag lovar. Men just nu, i bustier och vit skjorta, är det väldigt mycket Jenny Humphrey style. Jag gillar hennes stil. Det är lite hur jag gillar att klä mig men kanske inte riktigt lyckas med alla gånger.
Vilket som. Louise kallade mig prinsessa idag.
Jag vill inte vara en prinsessa på lördag. Eller jo. Jag vill vara en prinsessa, fast på mitt vis. På mitt rockiga, galna vis som innebär en balklänning i silver och en väska full med nitar. Inge gulligull. Inget sött. Bara hårt, tufft och snyggt. Och otämjda lockar. Och Frida.

RSS 2.0