Fridas värld bland tankar och ord. -

Kreativ såhär på kvällskvisten


Eftersom jag inte kan hitta några snygga t-shirts för tillfället, så tänker jag trycka egna. Det ska vara stora, enkla t-shirts med större hals och framförallt ska trycken vara galet snygga. Så jag har suttit här och lekt lite i Photoshop och det här är de tre jag kommit fram till just nu. Kelly-tröjan ska vara svart och förmodligen ska det stå någonting där också, men jag vet inte riktigt vad än, och resterande ska vara vita. Resterande två då, vill säga. Nikki Sixx - trycket tyckte jag blev fräsigt. Riktigt fräsigt. Nu tänker jag fortsätta leka designer. Jag hoppas ni andra sover sött, som man kanske borde göra. Puss!

Fuck you, fuck her, fuck me.

Man kan fråga sig varför jag bryr mig egentligen.
MEN, det gör lite ont och jag blir förbannad. Det känns ärligt lite patetiskt att någon använder mina ord och ger dem till någon annan. Skriver exakt vad jag alltid skrev till den personen, vad jag alltid sa, till någon annan. Till personen som ersatte. Det känns ärligt bara lite patetiskt. Det finns femhundramiljoner andra ord och meningsuppbyggnader att använda. Kan man tycka. Jag, skulle personligen, aldrig använda de orden igen till någon annan även om jag kände lika. Inte när det är sådär speciella. Det är inte precis som att slänga iväg ett jag älskar dig till en annan person. Det är okej. Men när någon valt ut någonting speciellt och alltid använt till den personen, och den personen sedan återanvänder det till någon annan, då är det irriterande. Men jag kan ju inte kräva att alla ska tänka som mig. Men jag tycker att när man varit med någon så länge, då är vissa saker mellan de två personerna och ingen annan, och ska man börja om på nytt, då ska man också göra det ordentligt. Det är som att ge en ny pojkvän samma smeknamn som den gamla, om det var något speciellt då vill säga. Förstår ni vart jag vill komma? Åh. Det är.. fruktansvärt irriterande och störande, och det gjorde lite ont där för en sekund. Men nu är det över. Och sådärja, nu har jag fått avreagera mig.


Fräsig tröja.




Hello lovely


Finished.

Nu är jag dödstrött, ser dubbelt och har huvudvärk. Det här var ett kämpigt reportage, minst sagt, och det var förbannat vad många timmar det  tog. Jag behöver sömn. Nu. Efter att ha suttit och knåpat ihop en text på 11 000 tecken är jag så värd den där sömnen så det är inte sant. Roligt att jag måste kliva upp igen om fem timmar bara. Jätteroligt.

Take me deeper now.

Lifehouse's nya album Smoke & Mirrors, jädrans vad bra det är!
Jag vet vad jag kommer att nöta en tid framöver. Åh. Jag kan inte ens välja en favoritlåt, så bra är den. Men Everything är så magisk, så magisk, så magisk att den måste nog få ett litet plus ändå. Även om den låten inte är ny på just den här skivan, så gör den fortfarande sig så vacker. Lyssna på den, lyssna på skivan! Ni kommer inte att ångra er, tro mig. Jag har alltid älskat deras musik, deras texter, sångarens sätt att uttrycka sången och jag känner alltid ett lugn och ett vackert vemod när jag lyssnar på deras låtar.
Så gör det ni med! Jag är ganska säker på att ni kommer att hitta en eller flera låtar som väcker saker till liv inom er också.

There's only one life in your skin.


Jag frös inte där jag gick längst gågatan i centrum, men jag kände mig kall inuti. Solens strålade nådde inte hela vägen in men la en ljummen känsla över huden i ansiktet. Jag såg hur människorna vid sidan av betraktade mig där jag gick, med hörlurarna i öronen, oknutna converseskor och rött hår som var kortare på ena sidan. Jag undrade vad de tänkte och stannade upp i samma veva som Feeling a moment med Feeder drog igång ordentligt. Kanske såg de kicken skjuta upp i mina ögon när låten började spelas i mina hörlurar, kanske undrade de varför jag inte kunde knyta skorna ordentligt. Jag såg in i vissa ögon, kikade under lugg med ett enkelt leende. Jag var den enda som gick mitt på gågatan, alla andra hade bänkat sig på sidorna och jag väntade på att världen skulle släckas ned och ett strålkastarljus skulle lysa på mig där jag gick. Jag undrade om vad de tänkte när de såg mig strosa fram där. Om de kunde se på mig att jag är en tonårstjej med klaustrofobi, att jag inte tål mjölk eller att mitt hjärta är ihoplimmat med många små sprickor. Jag undrade om de kunde se att jag precis återfunnit kontrollen över mig själv eller om det de såg var en galen rocktjej som vandrade fram med kort och långt hår i ett. Jag undrade vad de tänkte när de betraktade mig där jag gick, för jag vet att jag undrar när jag ser människor komma gående. Undrar vad de varit med om, vad de har för drömmar, vad som gör dem passionerad. Jag betraktar och försöker alltid analysera ett skal och väntar med spänning på att få den bilden ändrad eller bekräftad. Händer det er? Att ni gör samma sak? Jag tycker att det egentligen är ganska spännande att man väljer att finna ett litet intresse i en människa som man inte känner, som bara vandrar längst gatan, utan egentlig större betydelse för ens liv.

Kvällsarbete


Ni skulle allt bra vilja se vad som står va?
Jag trodde faktiskt att jag skulle ha kommit lite längre vid det här laget, men det har jag alltså inte. Elva timmar till deadline. Jag skulle gissa på att jag blir sittandes ungefär.. en och en halv timme till. Men vet ni vad, jag har varit riktigt duktig nu och väldigt tidssparande. Ser ni att jag på vissa ställen skrivit med stora bokstäver och fet text? Där ska jag lägga till vissa svar/citat som jag vet kommer längre bak i anteckningsbunten. Så istället för att leta reda på allting på en gång och svära över att jag inte hittar styckena, så skriver jag dit det när det dyker upp. Ordperfektionisten i mig gillar det inte riktigt, den vill aldrig lämna någonting ofärdigt men just nu så får den allt finna sig i det. Jag tror den här texten, speciellt tillsammans med alla läckra bilder, kommer att rocka ändå!


Come to me!

        
Jag vill ha någonting av det där på mig i helgen.
Det skriker Frida om det. Jag älskar linnet till höger, det skulle jag vårda med ömhet om jag fick ha det i min garderob, och klänningen är ju så simpelt fantastisk. Linnet ska jag beställa, trots att priset svidet litegrann, men jag ska ha det i min garderob. Dock kommer ju frakten att ta sin lilla tid så jag lägger allt hopp på andra butiker imorgon istället så jag slipper gå naken på lördag. Jag skulle kunna spy på min garderob just nu, även om den kryllar av kläder. Så, nu jag pratat lite om kläder. Jag gör tydligen det för sällan, har jag hört.

Leave it all behind

Att känna att man ramlar tillbaka några steg känns inte riktigt okej.
Det är skillnad att känna en känsla parallell med en annan bara för att den första känslan var så stark året innan, men när den där gamla känslan sakta börjar nästla sig in i allt nytt bara för att den varit där tidigare, då är det inte riktigt okej längre. Då blir det svårare att skaka av sig den och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Jag har ingen aning, för den får mig att bry mig mer om det som var än det som är just nu. Det får mig att tappa fokus på det jag egentligen eftersträvat såhär länge, för att jag tror att jag kan återskapa en sorts förbättring av den känslan som var, bara för att den valt att tränga sig in och komma tillbaka, dock i svag dos, men ändå tillbaka. Jag vet att det inte är på riktigt, jag vet att det inte är äkta och jag vet att det någonstans inte alls är vad jag vill. Inte alls. Jag vill inte ha det konkreta, men jag antar att det abstrakta är vad jag söker. Men hos andra. Jag vill inte ha den känslan och allt vad det innebär med ändå finns den där och trampar mig på hälarna. Det sänker mig lite, det gör det och i lördagskväll var den nog värre än någonsin. Plötsligt slog det mig att det enda jag sökte där och då, det hade egentligen ingenting med min framtid att göra. Ingenting. Det var som att backa tiden ett år och jag blev lika chockad som förbannad, några murar revs och allt gick från toppen till botten när jag valde att konfrontera personerna, mig själv och själva grejen. Det är löjligt egentligen hur vårt förflutna ska behöva påverka oss nu bara för att personerna inte kan acceptera det faktum att nu är nu och inte då, och välja att hantera det på rätt sätt. Att allting ska behöva bli fel, bara för att personerna tillsammans är fel i tiden.
Ja, jag vet inte jag.
Ni kanske inte alls fick någon klar bild ur det här, men då är det väl som det brukar vara kanske. Jag fick iallafall ur mig det jag behövde och jag hoppas att ni förstår att jag ibland inte kan vara så tydlig som jag skulle kunna önska för att inte personer runt omkring ska ta illa upp eller känna något form av obehag. Det är inte min tanke och därför är kanske texterna svåra att tyda många gånger. Samtidigt så måste jag få skriva dem, för om saker drabbar mig måste jag hitta ett sätt att hantera det. Jag har fått en del åsikter angående det, att mina texter ibland kan vara svåra att sätta i ett sammanhang, men då ger det ju er fritt spelrum att känna efter själv hur ni vill tolka dem. Och det är väl också bra, eller hur?

Jag lever i en kalender.

Det enda jag har i huvudet just nu är deadlines.
Jag skulle behöva ta en powernap, men det finns liksom inte riktigt tid till det. Sedan måste jag hem till huset och hämta pengar, för imorgon ska jag ordna så jag slipper gå naken på påskaftonskvällen. Plus att jag behöver skriva intervjufrågor, flytta ut ur mina resväskor, planera in diverse företagsjobb och samtidigt skulle jag vilja bänka mig framför tv:n mellan åtta och tio. Hm. Men det jag egentligen kommer att bli sittande med är den här söta, gråa, lilla laptopen, en hög intervjuanteckningar och en kopp te. Det vet jag ju. Så vad sitter jag här och svamlar i egentligen? Back to buisness.

I want to.

USA kallar på mig!
Fick ett mail från våra släktingar i USA som vill att vi kommer på släktträff i slutet av sommaren, de är även villiga att betala en del av resan, bara vi kommer. Jag fick fjärilar i magen på momangen och har sedan dess sprungit runt och kollat upp alla möjligheter för att få åka, tjatat på mamma och varit allmänt överlycklig. Mamma åkte dit för två år sedan och nu vill jag verkligen också åka. Jag vill åka. Jag vill åka. Jag vill åka! Helst vill jag bo hos Jim, för han bor granne med Brad Pitt. Hoho! Åh. Jag vill. Jag vill till USA. Jag vill träffa min amerikanska släkt. Jag vill.


From yesterday


Gilla mini-me i bakgrunden.


I love you

I dare you to run

Gårdagen var händelserik.
Läste precis på Lindas blogg att jag fick priset som kvällens damp och kvällens klädångest. Ja, jo, kan nog ligga lite sanning i det. Men det mest knasiga med hela kvällen var inte att jag hade Lindas tunika, att jag fick ett damputbrott inne på toaletten, att jag började kvällen med att dansa (jag brukara avsluta kvällen med det i vanliga fall), att jag ingick i en kupp med en människa eller att jag fick ett jobberbjudande under kvällen, utan det mest knasiga var hur fruktansvärt galet allting blev när det började hagla olika former av kärleksförklaringar över mig. Att två personer nästan började bråka om mig. Att människor helt plötsligt var kär i mig, ville bli kär i mig eller bara ville vara kär i mig där och då. Jag fattade ingenting och tyckte att hela situationen var väldigt obehaglig så det hela slutade tydligen med att jag hade sprungit runt och bett om att få bli ful. "Jag vill inte vara söt ikväll, jag vill vara ful så att alla lämnar mig ifred!" Eh. Vad hände? Jag är konstig. Sånt där ska man egentligen tycka är ganska trevligt men inte jag inte, tydligen. Egentligen borde jag fått en rejäl ego-boost, men den uteblev. Frida Söderlund, hon får panik och springer och gömmer sig. Jag tror att det är mycket på grund av att jag känner att jag är skyldig människor någonting bara för att de säger att de vill ha mig. Skumt.  Kvällen var rätt så galen, det måste jag också tillägga och någonstans kände jag mig friare än vanligt. Kanske för mitt val att släppa allting jag hållit fast vid, både mentalt och fysiskt. Det var en skön känsla.
Vi får se vad som händer nästa lördag.
Jag längtar efter ett slut på veckan som kommer, så att jag kan få inleda en veckas vila med galenskaper och tok. Tjoho. Jag känner mig fri hörrni och jag tror att den här våren kommer att bli väldigt ljus. Förra året var den väldigt, väldigt mörk men i år är känslan en helt annan. Det har egentligen ingenting med gårdagen att göra, men jag tänkte bara berätta det.


Hur kan jag vara så söt?



Nä, nu måste jag fortsätta försöka bli söt på riktigt.
See yah.

Nanananananna.

Klockan är 10.04 och jag ligger här och fnissar.
Jo, faktiskt. Det är ganska trevligt. Jag har ett problem. Jag har inte hittat någon teknik i att bo på två ställen samtidigt. Här, i huset, har jag nu: min dator, en garderob, min kamera, en del av mitt smink, en väska och min säng. Dock har jag ingen tandborste, ingen jacka, inga p-piller, inte hälften av alla mina kläder, inga intervjuanteckningar och inga skolböcker. Så när jag åker in och tittar på en fräsig modevisning, den kan inte bli annat än fräsig med så snygga människor på catwalken, måste jag komma ihåg att hämta upp allt viktigt inne i stan. Sedan måste jag komma ihåg att ta med det till huset och sedan ta tillbaka allting på söndag när jag flyttar tillbaka in till stan. Och sen fortsätta så. Hujedamig. Aja, ikväll ska jag göra mitt minne ännu sämre ute i dimman. Jag är så sjukt sugen att ha galet roligt med mina fina tjejer från Wallvik! Jag får en kick av att bara tänka på det. Får se vad mamma och pappa säger. Jag som lovat trappa ner. Men pappa skakar väl bara på huvudet som vanligt och mamma agerar suckare. Tjoho. Olydiga dotter som går på party när hon äter pencillin eller när hon lovat stanna hemma. Tur att de älskar mig ändå!


Buried the ashes of someone

Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Jag vågar inte känna efter. Ni kan lyssna på Feeling a moment med Feeder så länge. Jag tror att den låten beskriver det hela ganska bra. Känslan, musiken, texten, det stämmer in. Jag är så arg, upprörd, besviken och ledsen. Mest antar jag att jag är ledsen. Jag är så arg, på livet. För att allt det här händer. Sedan är jag besviken. På alla människor, för att de inte kan tänka längre än näsan räcker och för att de väljer att göra saker utan syfte. Det gör att jag bli upprörd inuti, ledsen utanpå och arg. Arg, arg, arg. Och jag blir ännu argare när människor inte förstår och väljer att inte förstå, hur de ska hantera att jag inte känner mig riktigt hundra just nu. Antingen kliver de åt sidan eller så överöser de mig med sina egna problem. Jag. har. inte. tid. för. det. nu. Jag är ledsen, men jag har inte tid. Inte ork, inte tid, ingenting. Jag har ingenting över för att orka eller vilja hantera andras problem på ett bra sätt. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag orkar bara inte.


We were so close

Igår kände jag mig som Peyton i One Tree Hill.
Speciellt från säsong fem. Ni som har sett säsong fem förstår vad jag menar. Nu ska jag förklara varför jag känner mig som Brooke idag. Brooke är talangfull, har en drivkraft, hon möter framgång, gör succé och har en klar bild av vad livet kommer att innehålla i ganska stor mån. Dock har hon ett tomrum som den där framgången och talangen inte kan fylla. Det är alltid någonting som saknas hos henne och hon kan aldrig riktigt njuta till fullo av sin framgång bara därför. Exakt så känner jag nu. Det sägs att jag har en talang, jag har människor runt omkring som är villiga att använda den, som låter mig bygga en framgång och som gör att jag vågar ta min kreativitet och min passion högre upp på framgångsstegen. Men det är jobbigt att sitta med ett tomrum och känna att det någonstans blir betydelselöst för att det finns annat jag vill ha, som jag inte hittar. Som betyder mer och som i samklang med den här talangen kan ta mig till höjder jag aldrig kunnat ana. Jag vill inte stå ensam när mina drömmar slår in. Jag vill ha någon bredvid mig och jag tror att många andra också letar efter en sådan person. Någon att ha bredvid sig när alla drömmar slår in. Och man känner när det är rätt.
När man har hittat en sådan person som man vet vågar tro på en i den värsta motgång och som alltid kommer att stå där genom framgång och misslyckanden, och som framförallt förstår sig på en. Som man kan berätta sina drömmar för, utan att bli generad. Som man vågar drömma vilt och fritt inför och tillsammans med. Jag trodde jag hade hittat en sådan person nyss, men jag glömde väl bort att man är två i valet om att stå bredvid varandra. Det här är något av det viktigaste för mig hos en annan människa. Att kunna våga drömma fritt och vilt inför personen och tillsammans med den.
Vad är viktigast för er?

Don't tell me. I tell you.

Idag är min tröja vit och blå - randig.
Jag har aldrig färg på mig. Aldrig. Det här är nog det första färgglada, om jag får kalla det så, plagg jag har på mig på flera månader frivilligt. Men jag vill stänga ut mörkret på något vis, om ni förstår hur jag tänker. Så idag är min tröja blå och vit - randig. Det känns bra på nåt vis. Det känns positivt. Inatt drömde jag om allting i mitt liv som haft betydelse och vi träffades allihopa tillsammans med den galna versionen av mig själv. Hon som gör vad hon känner för. Hon som tar vad hon vill ha. Det var en enda stor fest och de som haft betydelse, det fanns alla där. Allihopa, tillsammans med allting de gett mig och jag gett dem. När jag vaknade hade jag någonstans rangordnat den här betydelsen och det och de som kommit först tidigare, hamnade längre ner på listan. Jag fick insikt på ett helt annat vis. Jag vet att det blir svårt härifrån, men jag säger som tatueringen i nacken på ett vis betyder:
Fuck you, jag kan stå på egna ben.
Det är bara en enda person i den här världen som förstått det, den betydelsen av ordet i min nacke, och det är någonstans det jag behöver hitta igen och låta mig släppa kontrollen över. Inte låta mig själv användas av någon som i slutändan ändå gör precis vad personen känner för.

Vad hände?

Okej. Vad skriver man en fredagmorgon runt halv tre?
Jo, man skriver såhär. Det suger, fullkomligt suger, att ge så mycket av sig själv till någon, bry sig så mycket om någon och låta den personen använda sig av dig för att sedan bli bortkastad. Använd i situationer som kräver det, men bortkastad i situationer som helt enkelt kan innehålla någon annan. Det suger. Men någonstans visste jag att det skulle bli så, men det är klart att det gör ont att gå runt och veta att du duger, ibland. I stunder då du kan ersätta någon annan. Just för en stund. Men att du aldrig, aldrig, är riktigt tillräcklig. Jag vet inte vart jag ska gå härifrån. Hur jag ska gå, vart jag ska gå eller vilken väg jag ska ta. Jag har ingen aning. Vad gör jag nu? Exakt det här hände för ett år sedan. Någon valde bort mig. Kände att jag inte behövdes längre. En vän sa till mig att jag hade ett stort problem i det att jag alltid dras till människor som är lite trasiga, sedan ger jag mig själv fullt ut till dem. Lever för dem. Bygger upp dem. Tar dem i första hand. Och när de inte behöver mig längre, ja, då kastar de bort mig. Det är precis som att jag är en produkt, som tydligen ska vara oförstörbar och bara kunna återanvändas och sedan kastas bort.

Jag ber aldrig om någonting i gengäld. Aldrig.
Kanske lite förståelse, kanske lite ödmjukhet. Främst ödmjukheten. Jag får aldrig någonting tillbaka och jag har funnit mig i situationen.
Jag ber aldrig om det, kräver det aldrig. Tror bara att det ska komma rent automatiskt. Men människor är bara människor. Utan tanke, utan syfte. Och det mina vänner, det är sorgligt.

Jag vet inte vad jag ska göra härifrån.
Om jag kommer att behöva en paus. Jag måste hitta en mening igen. Någonting att hålla fast vid. För ikväll, då försvann det som varit min livboj i ett stormande hav i flera, flera månader. Jag har känslor också. Men jag tror att personen glömt det på vägen. Kanske är det mitt fel. Jag la så mycket energi på den andra personen att jag i dennes fall, också skulle bli väldigt egocentrisk bara av det. Men ja, life is life.

Jag har bara fått känna på det lite för hårt, lite för länge.


Travel with your heart.

Jag älskar mitt jobb som journalist.
Det har utvecklat mig som människa och det har utvecklat min förmåga att skriva till någonting jag kan vara stolt över i stunder jag känner mig lite mindre värd. Jag hoppas att kunna utveckla den mer här: http://www.solresor.se/kampanjer/Bli-resereporter/resereporter/ och om ni andra också vill ha samma chans, att få skriva och fota i andra länder åt ett resebolag, ta den!


Hollsan är söt


Frida & Erik!


Upptäckte på stan att jag har ett jobb att boka in.
Ett jobb som skulle vara alldeles perfekt för en sådan som mig. Erik Grönwall på Tranan i maj. Måste ringa Bollnäspressen. Funkar inte det, tja, då får jag fixa mig en intervju med honom när han kommer till Söderhamn i juni då istället. Kruxet är att det är unden min studentvecka, men det gör mig absolut ingenting. Det här är liksom gjort för mig. Inte sant?


Pingpong.

Idag hänger jag och kollegan med pingispojkar hela dagen.
Jag, eller vi, började morgonen med en pingismatch mot landslagsmannen Jon Persson. Att jag vann två bollar ser jag som en succé! Nu ska vi möta upp grabbarna på gymmet och vad som händer resten utav dagen, det får ni läsa i SöderhamnsNytt's vårspecial som kommer ut i början på april!

Here. There. Everywhere.

Got a lot on my mind. Men ikväll funderar jag också på en annan sak. Varifrån kommer ni läsare? Vilka städer bor ni i? Ni får, mer än gärna, kommentera här nedanför och berätta vilken stad ni kommer ifrån. Jag vet att många är från Söderhamn, men om jag får hundra kommentarer där det står Söderhamn, så gör det mig inget.
Så, i vilken stad bor ni, era filurer?

I guess, you guess, we guess.

Vad händer om idag är igår?
På något vis känns det som att även om tiden har sin gång, så lever minnet av det som hände åren tidigare kvar parallellt med det nya, när man kommer tillbaka till månaderna där de minnena en gång skapats. Jag tror att det kan vara därför många dagar blir så smärtsamma för mig just nu. För att jag kommer ihåg, precis som om det vore igår, den exakta känsla av sorg och smärta jag vaknade med varje morgon i flera månader, vid den här tidpunkten förra året. Det är också därför ivern i kroppen blir mer tung att bära på än lätt att vilja använda. För mina celler, mina sinnen och mitt hjärta vill så gärna skapa nya, fina minnen som kan radera bort det smärtsamma som fortsätter vandra parallellt med mig just nu. Det skrämmer mig lite, för i tanken har jag så lätt att förlora mig i det jag valt att vända ryggen åt. I det som kunde ha raderat de minnena, för ett år sedan. Det som kunde ha gjort att den smärtan att försvann redan då.
Kanske, vet jag fortfarande inte hur jag ska hantera det när det kommer tillbaka, i svag dos, ett år senare. Det spökar hela tiden i huvudet. Men det som gör att jag vinner över det här denna gången, är att det är just ett år senare. Det är ett nytt år, en ny tid och jag har nya människor runt omkring. Så någonstans kommer steget upp, bort och framåt vara lättare den här gången.  


Do I have to go?

Mamma kommer nog att bli tokig när hon kommer hem.
Eller ja, hem och hem. Det är väl just den känslan jag försöker hitta. Och just därför hon kommer att flyga i taket när hon ser vilken röra jag ställt till med. Jag åkte hem till mitt riktiga, om jag får kalla det så, hem idag. Till mitt gröna hus med en knallröd dörr. Jag bestämde mig för att ta med mig min hemmakänsla därifrån hit, så jag tog hunden i ett koppel, en väska på axeln, en stor påse med diverse tillhörigheter i handen och gick de sex kilometer hem hit. Jag blir lite förvirrad bara nu av att använda ordet hem till mer än ett ställe på den här jorden, men visst. Jag gick hem hit, packade upp mina pysselgrejer över hela skrivbordet i vardagsrummet, hällde ut en påse kläder på golvet och nu har jag i stort sett gjort vardagsrummet till mitt rum. Det är lite mitt rum, egentligen. Jag sover på soffan, jag pluggar i soffan, jag pysslar i soffan, jag skriver i soffan, jag tittar på tv i soffan, jag vaknar i soffan och utspritt runt soffan ligger mina väskor med kläder och tillhörigheter. Och soffan står i vardagsrummet. Vardagsrummet blir alltså mitt rum. Nu undrar ni säkert varför jag inte tar ett annat rum, men då ska jag berätta för er att det inte finns något annat rum här. Alla två, vad pluttigt det lät, rummen är upptagna. Vilket som. På torsdag eller fredag flyttar jag tillbaka till huset, sedan flyttar jag hit igen någon gång nästa vecka, och sedan flyttar jag tillbaka till huset några dagar senare och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Jag är den enda i familjen, tillsammans med hunden, som skyfflas runt. Det är inge roligt att skyfflas runt. Jag vill inte skyfflas runt. Men jag måste. Jag har liksom inget val. Stadsbo ena dagen, förortsunge andra. Jag hoppas jag inte tappar bort mig själv på vägen. Hittills verkar jag ha koll på mig själv, det enda jag har svårt att få med mig överallt är tandborsten. Jag måste verkligen köpa en till.

I had a dream.


Idag var vår studie - och yrkesvägledare på besök.

På ett mer formellt och informativt sätt, innehållandes betyg och högskoleprov, antagningsdatum och hemsidor, bad hon oss att förverkliga våra drömmar. Jag ser vägen till förverkligandet och framgång som en stege. En stege som står på en tom, grå plätt och som skjuter rakt upp mot stjärnorna. En stege där drömmar förverkligas på vägen upp till de glittrande diamanter vi så många gånger vill åt. Som vi så ivrigt eftersträvar. Jag tycker om att klättra på den här stegen. Jag älskar känslan av att nå framgång, men jag står stadigt av den enkla anledning att jag vet att det finns någonting mer i livet. Att det finns viktigare saker än framgång och succé. Saker som någonstans får de att blekna, men som får framgången att betyda någonting när man väl når den. Det gör också att jag inte binder mig så hårt vid den här stegen, att jag inte börjar falla de gånger jag inte tar mig längre upp. Jag står istället kvar, vid gott mod och vet att den där lyckan, den stannar om man vågar bygga upp livet kring mer än bara en stege som leder upp till glittrande stjärnor i ett hav av förväntningar. Förväntningar på det vi hoppas ska ha skett när vi kommer hela vägen upp. Nu tror jag dock inte att en person som väl börjat klättra nöjer sig när de nått vad de anser vara toppen. Jag tror inte att någon fungerar så.

Jag förverkligade min första dröm vid sexton års ålder.
Men jag insåg det inte förrän för någon vecka sedan. När jag var liten då drömde jag om att få skriva. Att få ge ord till andra människor. Att kunna tjäna pengar på min passion. Jag drömde om att få skriva - och träffa kändisar. Någonstans tror jag att den nioåriga versionen av mig själv drömde om att få vara känd själv också, but I don't blame her. Vem har inte drömt om att få gå på den röda mattan? Vilket som, när jag var sexton år halkade jag en januaridag, som på ett bananskal, in på journalistbanan. Sedan dess har jag utvecklats något enormt, både som människa och som skribent, och tusentals, tusentals, tusentals ord senare sitter jag här idag. Arton år gammal, med en talang som människor vågade tro på, som gjorde att jag fick förverkliga min dröm om att få mina ord publicerade, att få tjäna pengar på en passion och med det som den nioåriga versionen av mig själv skulle jäsa som mest på: en drös kändismöten i bagaget. Det jag har nu, det var min dröm från det jag var nio år gammal och inskaffade mig min första dagbok. När jag satte den första pennan mot de blanka bladen, då visste jag vad jag ville ägna mitt liv åt. Sju år senare blev den drömmen till verklighet och inom de närmaste veckorna ska jag bestämma vilket steg som ska bli det nästa på min stege. Sexton år gammal fick jag chansen att bevisa för andra att jag kunde göra verklighet av mina drömmar och med stor ödmjukhet, utan att egentligen veta vad jag var kapabel till, och med stor tacksamhet tog jag emot det. Och framgången kom. Nu är jag på väg att utveckla det hela, att skriva mer utanför Hälsinglands gränser, att starta ett eget företag, att flytta och att utbilda mig vidare.

Jag vill klättra på den här stegen och jag vågar låta mig själv drömma. Då kommer också viljan att förverkliga dem och kämpa för dem.
We create our own tomorrow, by what we dream today.
Kom ihåg det.


This could break my heart, or save me.


Jag skrev nyss ett inlägg på flera tusen tecken.
Om kärlek. Naturligtvis. Men när jag satt den sista punkten, så kände jag inte riktigt för det längre. Kanske för att inlägget egentligen inte skulle ge er någonting. Och för mig är det just det som är det viktigaste. Att mina tankar ger er någonting. En känsla. Men någonstans försvann den där känslan och det blev bara åsikter. Åsikter jag vill kasta i ansiktet på en människa. En person som läser den här bloggen. Kasta lät brutalt, men ibland känner jag mig så knäckt att jag skulle vilja kasta. Men jag vet att om de där orden väl skulle komma fram, skulle jag räcka fram dem försiktigt och de skulle ligga inbäddade i mina kupade händer. Jag gömmer mig bakom ord, det har jag erkänt för er tidigare och det kändes inte riktigt rätt att skriva ett inlägg på flera tusentals tecken och att ni sedan skulle sitta med höjda ögonbryn och med ett frågetecken i pannan, och att en enda liten människa, fin människa dock, skulle kunna ta in det. Men samtidigt.. så vet jag inte ens om den personen skulle förstå själva innebörden av det hela. Jag vet inte. Nu kanske ni sitter där med ett frågetecken i pannan ändå era små filurer. Men jag lovar er att det hade varit större om den andra texten publicerats.

And I don't know
I could crash and burn but maybe
At the end of this road I might catch a glimpse of me
So I won't worry about my timing, I want to get it right
No comparing, second guessing, no not this time

Three months and I'm still breathing
Three months and I still remember it
Three months and I wake up.


Tell me, tell you, tell everybody.

Jag vill berätta något för er.
Men jag vet liksom inte riktigt vad. Det känns meningslöst att skriva att jag är sugen på chips, att jag dampat loss på min spotify-lista för att jag ansåg den tråkig, att jag är bakfull i kroppen men huvudet är på g, att jag tycker skådespeleriet i Arn suger och att jag fick panik idag när jag klev över tröskeln till mitt hus där jag inte varit på flera dagar. Nu skrev jag ju allting ändå. Men det känns liksom meningslöst. Vill ni att jag ska berätta något speciellt?

What happens on Östersjön, stays on Östersjön?






Live, laugh, love.

Jag har ägnat morgonen åt att skratta.
När minnet börjar fungera normalt igen, när flera sms börjar trilla in på telefonen, när alla bilder ger en flashbacks och när man upptäcker ett tiotal videoinspelningar på telefonen, då är livet väldigt roligt. Kryssningen var, som sagt, helt galen. Idag funderar jag på varför jag har ett jack i benet, diverse svullnader, ett antal blåmärken och sugmärken på kroppen. Jag känner mig litegrann som ett lapptäcke. Vi var vilda och galna som aldrig förr och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara för er hur sjukt det där dygnet egentligen var. Vi lekte Titanic, sjöng, dansade, pussade på Peter Siepen, busade, kramades, skrattade, sa galna saker, hemliga saker, roliga saker och vi levde loppan lite extra gång på gång. Samtidigt gjorde vi saker som hör hemma på en kryssning. På den där kryssningen. What happens on Östersjön, stays on Östersjön.
Men ja, jag säger då det ja.
Det var längesedan jag hade sådär roligt och det var längesedan jag kände att jag inte behövde kämpa för att ha roligt, för att skratta, för att känna det där pirret i magen som gör att leendet stannar kvar på läpparna. Det där var välbehövligt och jag kommer att minnas det här dygnet en väldigt lång tid framöver.


Vad hände? 24 timmars fest är grejen.


Nu är jag slut som artist. Men det har varit det sjukaste, galnaste och roligaste dygn jag varit med om sedan Peace and Love. Vilka sjuka historier det finns att berätta efter det här och vilka galna upptåg man egentligen kan komma på, och snilleblixtrarna man får när man är i ett lite mer onyktert stadie är ju bara fantastiska. Studentkryssningen 2010 kommer att vara något att minnas. Av det vi minns då, förstås.

Piratoutfiten är nästan på. Eller nåt.

Det är ord och inga visor från förhållande-tjejerna som ska med ut och partaja på Östersjön ikväll, inatt och imorgon. De är lite överbeskyddande mot oss singlar angående pojkarna på båten och igår pratades om en taktik att skriva "jag har aids" på magen. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det, men jag går med på att alltid gå två och två och så vidare. Jag hade inte precis tänkt ligga på den här kryssningen, även om det verkar som att umgängeskretsen tror motsatsen om oss som inte har en partner vid vår sida. Men vi kanske hittar en efter det här, who knows. Iallafall, jag blir hämtad om en timme och packningen går inge bra. Plus att det inte finns någon mat i det här kylskåpet och vi får ingen mat förrän halv tio ikväll. Intressant. Förresten så har jag vänner som är nervösa och oroliga över den här kryssningen. Och vissa saker låter rätt vettiga att vara orolig över men jag känner mig lugn. Överlevde jag Peace and Love, speciellt det sista dygnet, då överlever jag allt. Det känns liksom så. Och vet ni vad? JAG ÄR TAGGAD TILL TUSEN!

NU SMÄLLER DET!

SHEPP OHOJ, borde man kanske säga.
Idag är dagen D och det känns som det var igår vi stod utanför cafeterian och försökte få ordning i ett kaos där alla ville ha biljetter. Det var ett halvår sedan nu. Sedan dess har tiden rusat iväg och det känns inte riktigt som att det är idag det smäller, men det är det. VI SKA PÅ STUDENTKRYSSNING! Åh, jisses. Det här kommer att bli galet, galet, galet!
Så ja, den här bloggen kommer att vara tyst fram till sent söndagkväll. Om jag inte lyckas mobilblogga i all hast, men jag tror inte riktigt jag har det i tankarna när jag festar med över tvåtusen studenter från olika ställen i Sverige, på en båt, ute till havs, i tjugofyra timmar.
Men jag vill önska er en riktigt trevlig helg och jag lovar bildbomb när jag är tillbaka!

Stadsbo.

Idag gick jag till skolan. För första gången på sju år.
Sist jag knallade till skolan från något som jag kunde kalla hemifrån, så var jag elva bast och gick i femte klass på Stugsunds gamla skola. Nu är jag plötsligt sju år äldre och går sju årskurser högre upp, och imorse knallade jag ut genom en lägenhetsport i centrum och kände att en promenix på morgonen kunde vara riktigt skönt. Jag kom femtio meter, sedan var det inte skönt längre, bara drygt. Den dagen det regnar eller snöar, tänker jag hoppa på bussen här utanför även om det bara betyder en resa på cirka fyra hållplatser. Men jag måste erkänna att jag var piggare under första lektionen än någonsin tidigare. Bussar är riktiga sömnmedel.
Det bästa med det hela, det är att Söderhamns krogliv är samlat på en väldigt liten yta, och den fantastsika ytan ligger en backe från min port. Det är som gjort för mig det här!


Mini-reklamkampanj. Redovisning om 10 minuter.


Trying hard to reach out, so I break. Breakaway.


En slängkyss till er!

Jag tänkte bara be om ursäkt för den dåliga uppdateringen men jag lovar att förklara när jag har tid, samt knäppa en ny bild på tatueringen, som för den delen både kliar, svider och ömmar utan dess like. Men det är tur för den att jag älskar den ändå, eller tur för mig, för så vitt jag vet så är inte den precis påväg någonstans. Den kommer att sitta i min nacke i en evighet. Tills den dag de bränner mig eller jag ruttnar bort. Precis som den gjort senaste månaden.
Jaja. Nu måste jag åka iväg.
En massa, blöta, äckligt härliga pussar till er allihopa!


I'm strong, but I break.

Som jag berättade tidigare så klarade jag inte av att hålla mitt svenskatal.
Jag klarade helt enkelt inte av det och det kan ha varit en av mina mest sårbara stunder någonsin. Mitt i allt kände jag en plötslig panikångest och ett fruktansvärt vemod la sig som ett täcke över hjärtat och det blev bara för mycket. Så jag nådde en bristningsgräns och det brast. Det bara brast. Jag orkade inte erkänna den sanning jag hade plitat ner på papper för mig själv och för andra. När man ska hålla ett tal som inte kan bli annat än personligt, där det inte finns några genvägar, då det ska handla om starka band, då kan det bli såhär, det var jag väl medveten om innan. Men att det skulle hända mig, som levt så länge i ett helt annat skal, med en mask jag trodde satt benhårt framför ansiktet och se det skalet och den masken falla till marken och lämna ett sårbart och trasigt innehåll till beskådning, det trodde jag aldrig. Aldrig. Men jag antar att det är därför jag alltid flyr från alla frågor om hur det är, alla kramar, alla jag finns här om du vill prata. För jag vill någonstans inte acceptera att mitt liv är så sorgligt som det är och att jag är så svag att jag behöver människor som finns där för mig, som frågar hur det är och som behöver bry sig om mig. Jag vill inte att den här verkligheten ska vara verklig och någonstans under talet blev det så tydligt vilka lögner jag levt i och vilken fantasivärld jag byggt upp för mig själv mitt i allt kaos där jag febrilt försökt hitta styrkan att stå stadigt. I den stunden, när jag försökte förmedla mina ord, mitt kaos, vidare till en bunt åhörare, slog det mig med all kraft och jag orkade inte stå upp.
Men jag tänkte såhär. Att ni kan få läsa mitt tal om ni vill.
Att gömma mig bakom orden, känns mycket bättre. Det gör inte ont. 
Here it goes:


Det känns väldigt konstigt för mig att prata om starka band när det enda jag upplevt det senaste året är att de brustit. Trasat sönder, ryckts isär och om de här banden väl har knutits ihop igen har den där knuten alltid funnits där och skavt, och under vissa tillfällen har det skavt så hårt att bandet brustit igen. Ibland för att aldrig mer kunna lappas ihop. Det är ungefär så min relation till starka band sett ut den senaste tiden och för mig känns det hårt att vara tvungen att säga att även om jag villkorslöst trott på att andra starka band skulle visa sin styrka och komma fram ännu tydligare när livet vändes upp och ner och andra brast, så har det liksom aldrig hänt. Jag har inte haft den känslan på länge. Det har varit en enmanskamp där det enda bandet som aldrig brustit varit det man kopplat sammans med livet och viljan att leva det.

När jag försökte måla upp en bild av starka band mellan människor i huvudet så såg jag en rosa gummisnodd som gjorde att när den ena människa sprang mot kanten av ett berg så studsade personen liksom tillbaka till den andra när bandet tänjts ut till vad som borde ha varit bristningsgränsen. Jag tror att det är min egen romantiserade bild av dessa starka band. Att det är som ett gummiband, en gummisnodd, som fungerar lite som den livlina man många gånger är i sådant desperat behov utav. Skulle jag kasta mig över kanten till ett stup skulle jag studsa upp lika fort som jag föll, lite så. Men jag vet inte riktigt om det är vad jag har upplevt själv. Jag har många gånger hittat mig själv med ansiktet rakt ner i marken och med en repstump liggandes i en hög bredvid mig. Avsliten. Svag. Det är inte det att jag inte litar på starka band, jag har bara accepterat att de många gånger försvagas och att de ibland dör ut och brister. Att det finns stunder då även ett starkt band är svagt. Då inte ens det bandet eller kärleken mellan personerna, på vilket sätt den här kärleken än är uppbyggd, orkar dra tillbaka den andra personen på grund av att livet har sin gång. Precis som allting annat.

Jag har valt ut två bilder, den ena är den här som Okeesee Georgia valde att kalla it was blue and green. Den andra är målad av Anna Ancher, uppkallad solskin i den blå stue, och det första verket är från 1960 och det andra är målat nästan hundra år tidigare. Jag vill inte kalla någon av bilderna min romantiserade syn på det hela, bilden av gummisnodden har jag redan försökt bygga upp framför er, men vi kan kalla den ena mitt förflutna och den andra min nutid. Innan det här året av brustna och trasiga band, så var ett starkt band bara ett starkt band för mig. Någonting obrytbart, någonting att luta tillbaka sig på. It was blue and green, ja, det var det faktiskt. Det gröna är ett tecken på harmoni och läkande, uthållighet, och blått står för lugn, för sanning. Det var så jag såg på starka band. Som någonting uthålligt, starkt, som orkade stå emot när sanningen blev för tung. Något betryggande. Någonting som gav ett lugn. Det var innan fem av mina starkaste band skulle gå sönder under ett och samma år. Fem oerhört viktiga starka band som jag hade haft modet att bygga upp hela min trygghet kring. Vad gör man egentligen när det brister? Jag tror att det är en fråga jag inte listat ut svaret på än, för jag står här, mitt i stormen och avslitna band och vet inte riktigt vart jag ska gå.

Solskin i den blå stue, säger Anna. Jag tog inte den här bilden för solskenet, även om jag många gånger önskar att jag kunde nå ut till det. Jag tog den för det ensamma garnnystanet, för den ensamma tjejen, för ensamheten som präglar hela bilden. Jag ser inte starka band på samma sätt längre. När man har varit med om att starka band har brustit så att det trasat sönder även en själv inuti, då blir det lätt såhär. Att man vänder ryggen åt det. Att man får sitta själv på en stol och försöka fippla ihop ett utrullat garnnystan som inte orkat hålla ihop.

Jag tycker att det känns väldigt konstigt att stå här framme, framför er, och prata om starka band när jag själv är kluven i tanken om vad jag egentligen har att säga om det. För samtidigt som jag tror på starka band, på att de existerar, så är det deras styrka som jag ibland inte riktigt kan se så klart som jag många gånger önskade att jag kunde. Men det finns många minnen som grundar i väldigt starka band. Minnen med familj. Minnen med vänner. Och även om de banden inte är desamma idag, så är de minnena ett ställe där jag kan finna styrka när jag någon gång börjar vackla. Så ja, det var vad jag hade att säga om starka band.

Welcome to the jungle

Jag hade besöksrekord i förrgår.
Ett jäkla hopp i statistiken hade det blivit. Välkomna ska ni vara, som man så fint säger. Nej, men alltså, seriöst. Jag menar det. Väkomna. Hoppas ni stannar!

Dubbelmoral?

Pappa: Ringde du och bokade tid med dietisten idag? Du har ju fått remissen nu.
Frida: Nej, jag hann inte. Det var telefontid en timme imorse bara.
Pappa: Jaha. Det finns en semla i kylen om du vill ha!

Idag är ännu en dag på 2010 som nästan passerat.

Det finns ett enkelt ord för en dag som denna. Hektisk.
Det började redan imorse när jag snoozade tills det var blott trettio minuter tills min skjuts skulle plocka upp mig och jag hoppade i kläder, sminkade mig och plattade håret i ett. Frukosten fick följa med i handen och vi kom för sent till första lektionen. Där skulle jag hålla tal om starka band, men kom underfund med hur sorgligt min relation till starka band faktiskt är efter halva talet och bröt ihop och grinade inför fyra förvånade klasskamrater och en orolig svenskafröken. Inte den mest fantastiska starten på dagen och efter det var mitt humör en ordentligt krokig bergochdalbana och det kändes som att varenda person jag såg hade något som gjorde att irritationen sköt i höjden. Lite småbutter begav jag mig ner på stan för att fylla i mästerverket i nacken och tatuerar-Emma plockade fram manicken och berättade att hon skulle göra det hon inte gjorde förra gången. "Jag ska fylla i med den lite tjockare" berättade hon varpå jag ryckte på axlarna och sa "okej". "Den har sju små nålar som sitter ganska brett och som jobbar samtidigt". Där kändes det inte lika okej längre och när hon satte den mot huden trodde jag att jag skulle skrika rakt ut och i huvudet drog jag inte en speciellt barnvänlig ramsa. Men jag pallade det också. Så fort jag klev ut i friska luften igen fick jag springa till en hårsalong för att möta upp modellen till modereportaget och vinnaren av gör om mig-tävlingen Sarita. Plåtningen blev grymt bra och jag är riktigt nöjd med de fyra stilarna jag lyckades plocka ihop och det var Sarita också. Hon var väldigt imponerad av hur duktig jag var och jag blev oerhört glad över att hon blev så nöjd som hon blev! Sedan gasade vi hem till Stugsund och jag sprang in genom dörren, slängde i mig thaimat och hoppade in i nästa bil för att komma en halvtimme för sent till träningen.
Och nu sitter jag här.
Med en nacke inplastad och blodig, med ett huvud som känns alldeles tomt och förvirrat, med ömma magmuskler och försöker reda ut vad det egentligen är jag ska ha för mig imorgon. Jag kommer att börja torsdagen med att upptäcka att jag ligger tre lektioner efter i multimedian, sedan ska kläder och skor tillbaka till affärer, jag ska redovisa min reklamkampanj, fixa tygpåsetrycket och sedan ska jag hem, låna ut kläder från min egen garderob och gå på quiz. Fredagen är lika fullbokad och sedan är det äntligen studentkryssning. Känns som att jag kommer att vara lagom trött nästa vecka.


Never saw loving you as a trend.


I don't really work like that.

Fashion baby, fashion.


Sneak a peak.
Fyra outfits är nu kompletta. Eller nja. Skorna saknas och jag behöver lägga till lite smycken, men annars har jag vårens fyra modeoutfits i SöderhamnsNytt upplagda på min säng. Jag lovar er lite spets, lite rock, lite rutigt, lite silver, lite vardag, lite party, men framförallt känns det som jag lovar er jeans. Tre och ett halvt plagg är jeans. Men jeans är inne. Så det så. Nu ska jag bara klura ut vilka skor som ska till vilken outfit och sedan hoppas att de har något liknande på Eurosko som jag kan hämta imorgon efter att jag fyllt i tatueringen och innan jag i panik måste springa till plåtningen. Det här bli nog bra det. Jag saknar dock den "riktiga" modeplåtningen som vi brukar göra två gånger varje år. Med egainthehouse framför kameran tillsammans med diverse grabb. Jag älskar killkläder och jag saknar att plocka ut dem. Det här året är det vinnaren i Gör-om-mig-tävlingen som agerar modell.
Jag hoppas hon gillar kläderna jag valt ut. För samtidigt som det ska vara vårinspiration så ska det ge henne en personlig stil. Jag vet inte om jag grejade det sista, med tanke på att jag aldrig träffat henne utan bara haft lite telefonkontakt. Det enda hon sa var "det får inte sitta för tight och röd avskyr jag". Aja. Det blir nog bra. Nu ska jag fortsätta klura på skorna! See yah.

Let's create together!

Jag springer runt med ett par marinblå trosor på huvudet.
Jag skojar inte. Det är sant. Bak på dem står det Student och fram 10. Förstår ni grejen? Student 10. Det är jag det. Nu undrar ni kanske varför i hela fridens namn jag springer runt med ett par marinblå stundettrosor på huvudet halv tolv en måndagkväll? Jo, jag har storslagna planer på g. Storslagna. Jag har aldrig någonsin videobloggat i mitt liv, därför ska jag filma en massa galna och skumma saker, och mindre galna och skumma saker, som jag har för mig om dagarna och göra ett skitcoolt videoklipp med min vecka där ni får lära känna mig lite bättre. Hur roligt låter inte det? Skitkul tycker jag. Men det kan jag också tycka för att jag är övertrött och för att jag är alldeles fnissig över att jag faktiskt fick för mig att springa runt med trosorna på huvudet. Men en grej till och här behöver jag eran hjälp. Det vore kul, tror jag, om jag annordnade som en frågestund samtidigt också. Som den jag hade i höstas, som för den delen var vansinnigt rolig och blev hur bra som helst! Och att jag svarar på en drös frågor i samma veva som ni får se en del av min vardag och allt tok som kan hända, i mitt lilla filmklipp. Doesn't it sound great or what? Isåfall jobbar jag med det här klippet, jag undrar vad mina vänner kommer att tycka om det här som hänger med mig ganska ofta, i en vecka framöver, klipper ihop det snyggt med musik och grejer och publicerar det nästa vecka. Jag kanske till och med filmar några galna klipp på studentkryssningen i helgen bara därför, och det kan ju minst sagt bli en succé i sig.
Så, vad säger ni? Är ni på?
Isåfall, bomba mig med frågor nudå!
Om vi gör det här tillsammans, kan det bli sjukt kul. Både för er och för mig.

Hi. I kind of like this picture. It captures a moment.


You're simply the best!

Jag måste bara få säga det här till er.
Jag är så oerhört tacksam över att ni väljer att läsa min blogg och alla fina ord ni skriver till mig på mail, sms, Facebook och i kommentarsfältet, det lyfter upp mig de gånger jag går på knäna. Det gör att de där små fjärilarna som legat orörliga på botten av magen virvlar upp och sprider en dos lycka i min kropp. Det är er förtjänst och jag tycker att det är så fruktansvärt fint av er att ni vill ge det till mig. Jag har sparat vart enda litet ord ni gett mig här på datorn, i en speciell svart bok och i mitt hjärta. Era ord har haft väldigt stor betydelse för mig och bara det faktum att ni väljer att klicka er in här, det är guld värt för mig. Guld värt. Att gå in på statistiken och se att det är så många som det är, som är intresserade av det jag gör och det jag vill säga, det är en fantastisk känsla i mörka stunder.
Jag är så obeskrivligt tacksam.
Jag vill bara att ni ska veta det.
<3

God morgon mina kära!

Vaknade och gnuggade sömnen ur ögonen.
Tryckte igång breakfastclub på MTV och dagen blev räddad på en gång när Kelly Clarksons underbara stämma seglade ut genom högtalarna. Bra första tre minuter på dagen. Solen skiner utanför fönstret har jag upptäckt. Jag kanske kan njuta av det idag.

You with the sad eyes and scars in your heart.

Det är skrämmande vilken vändning allt kan ta, så fort.
Jag visste inte om jag skulle orka skriva om det här. Om det skulle få smärtan att explodera i bröstet på mig och att skärvorna av den skulle borra sig in i alla celler i hela kroppen. Men om jag inte gör det, så kommer jag att gå runt och bära på den. Den här tryckande känslan som ändå format ett stort, svart hål i bröstet på mig. När jag öppnar dörren till mitt rum stirrar jag rakt in i ett mörker. Ett tomt, kalt skal av vad som till tidigare idag var någons trygga borg. Rakt in i ett nedsläckt rum. Jag stänger in mig i mitt rum igen. Försöker hålla kvar känslan av att här inne, där är allting normalt. Men klumpen i magen skaver, fortsätter göra sig påmind och trycket över bröstet ligger kvar. Så fort jag öppnar den där dörren, då finns det kala skalet där till beskådning igen. Mörkret. Det onormala. Det konstiga. Det trasiga. Jag undrar vad de gör, de som tidigare samma dag tagit stegen över verandan och försvunnit. Med kuddar under armarna och med kartonger på släptåg. Jag undrar vad de gör och vill för en sekund dit. Trycket lägger sig tätare, pressar allt hårdare och för en sekund är smärtan så fysisk att jag tror att revbenen ska gå av. Jag undrar om de ligger och sover, och hur de känns för dem att omslutas av nya väggar. Hur det känns att ligga och stirra upp i ett tak man aldrig tidigare betraktat. Jag undrar hur mörkret är hos dem. Jag undrar vad de tänker på. Om de undrar hur jag har det när jag vandrar runt i ett hus där diverse detaljer är bortplockade, där ingenting längre är komplett. Där det saknas tre personer. Där det alltid kommer att saknas tre personer. Jag undrar om de också tänker på hur livet kommer att bli, när allting plötsligt blivit kluvet i två delar.
Jag undrar om det här skrämmer dem med.
Om de också tycker att det är svårt att finna ro i att andas ut och andas
in. Om de också känner att livet är totalt meningslöst. Men det jag undrar mest, är om de vågar somna med tron om att morgondagen är en annan. Om hoppet vaggar dem lugnt till sömns. För det är det enda jag känner att jag kan hålla fast vid. Tanken på att morgondagen kan bära med sig ännu en vändning. Den här gången åt rätt håll. Om jag förlorade den tron, skulle jag tappa bort mig själv helt.

Vad hände?



Lite sådär rastlös när jag piggnade till.
Jag ogillar verkligen rosa.


Fina Stina!


Såhär två kontinenter emellan.
Jag ägnade två timmar framför webbcamen och pratade med en väldigt fin vän som just nu befinner sig på en helt annan kontinent. Vi uppdaterade varandra om livets gång och när vi avslutade samtalet, efter att pappa sprungit in flera gånger för att påpeka att jag verkligen var tvungen att äta någonting, hade jag verkligen en bra känsla i magen och vi bestämde oss för att prata med varandra snart igen. Det var flera månader sedan jag hörde Stinas röst och vi pratade i ett. Hon är så go, min lilla amerikanska!
Nu ska jag sortera lite tankar och lite annat framför en film med en skål glass. Jag hoppas bara att min mage behåller glassen. Det där med att äta någonting med tuggmotstånd känns inte så lockande just nu, även fast min lilla förgiftning är betydligt mycket bättre nu än igår och imorse. Om ni ville veta.


efter regn kommer solsken? i fyrtioen minuter.

Okej. Söndagen blev plötsligt lite finare.
Avsnitt tretton av säsong tre av Gossip Girl har kommit efter månaders väntan. Alltså, om det är några jag vill spendera en ful söndag med så är det Chuck Bass och Nate Archibald. Det här kom lägligt. Så är allting bra i fyrtioen minuter. Det tackar vi för.

what a ugly world.

Många skulle nog tycka det är en fin dag idag.
Jag skulle säga att det är en ful dag. En ful dag som gjort att mitt hus är invaderat av flyttkartonger och som gjort att hälften av alla grejer jag behöver befinner sig i en lägenhet inne i centrum. En ful dag är vad det är. En förskräckligt ful söndag. Jag kommer hata söndagar efter den här söndagen och måndagar efter imorgon. Fula dagar kommer de att vara, forever and ever.
Till råga på allt är jag matförgiftad också.
Det här är mitt livs fulaste söndag någonsin.
Punkt.


Tip of my tongue.


Jag undar om jag känner mig som Nikki Sixx gjort i detta nu.
Han berättar om sina galna fantasimonster som jagade honom när han var som mest påverkad av heroin i sin självbiografi. Då låg han i sin garderob, sin enda trygghet, med en pistol i handen och var stupsäker på att någon var efter honom. Utanför huset. Som försökte ta sig in. Exakt den känslan har jag nu och då är inte jag hög på någonting. Jag har inte ens druckit en endaste liten droppe alkohol den här helgen. Men helt seriöst, det skramlar i mitt fönster, bankar på verandan och det är en ruskig stämning här i huset. Det känns som att någon försöker ta sig in, jag skojar inte, det känns verkligen så. Och jag som är livrädd för både mörker och ljud jag inte riktigt kan placera på en positiv sida, sitter här stel som en pinne och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag är inte ensam i huset, det är jag inte. Mamma, pappa, lillasyster, Lisa och Dizel ligger och sover. Elin och Lisa till och med i rummet två meter ifrån min dörr. Men ändå sitter jag här och vågar inte röra en fena. Jag är livrädd för mitt fönster. Jag vet inte om jag vågar släcka lyset och lägga mig i sängen. Helst av allt skulle jag vilja gå på toaletten, men det känns som att det får bli imorgon bitti. Eller ja, idag på morgonen kanske man borde säga. Men skitsamma. Fan. Jag är en liten barnrumpa ibland.
Och här tror jag att jag kommer att klara av att bo ensam sen.
Tji fick jag.


Nej men, hej!

Okej. Nu kanske ni undrar vart tusan jag hållit hus.
Östersund är svaret. Vi spöade deras små arslen med tvåsiffrig målproduktion och hade det rätt så skoj på deras tröga trägolv. Nu tänker jag bara mysa ner mig, innan jag tar en tur till grannstaden runt ett inatt för att hämta upp några onyktra pojkar. Men tills dess har jag hört någonting om en melodifestival. Jag har missat hela grejen eftersom jag oftast dras till annat under lördagskvällarna. Men ja, jag är inte rädd för nya saker.
Jag har hört att hemmakvällar inte ska vara så farliga. 


Tjolahoppsan, vad sent det är.

Men alltså. Varför ligger inte jag och sover?
Jag ska upp om fem timmar. Det är inte speciellt coolt. Det som dock är lite coolare är att jag har varit ute och busat ikväll. Eller ja, jag vet inte om jag busade så mycket. Det blev pojkarna som sprang fram och tryckte på ringklockor, hade på sig fula masker och klättrade upp på tak. Jag agerade mest fnissare, som jag tror herr Elffors skulle kalla det. Men jag knyckte bilen en gång, det gjorde jag. Dum som de var kastade de ner nyckeln till mig från taket. Då var det bye bye och jag och Mallan tog en tur runt stan för att kolla läget. Vi tyckte att det hela var vansinnigt roligt, men de verkade inte bry sig utan ringde och sa att vi skulle plocka upp dem på andra sidan huset istället. Aja. Det finns inte så många att skrämma i den här stan, det upptäckte vi ganska fort. De som var i deras ålder bor i lägenheter, och de verkar inte precis vara populärt att bo på källarplan. Onej, så högt upp det går att komma ska man bo. Lite som herren på täppan. Och eftersom jag och Malin är ynka arton år, så bor de flesta i vår umgängeskrets med sina föräldrar, och få en hel familj efter oss med sopkvastar i nävarna kändes inte riktigt okej.
Så vi bänkade oss framför världens sämsta film.
Jag skojar inte. Det var den sämsta film jag någonsin sett. Land of the lost, om ni ville veta.
Rekommenderas inte. Men för den som vill se en film om en galen professor som hamnar i en dimension där dåtid och framtid möts, där någon skräcködla försöker ta makten över jorden och där han blir uppäten och sedan utbajsad av en T-rex, och där han skedar med en form av urtidsmänniska, den kan jag gott rekommendera filmen till.

I sure am proud in these moments.

"HERREGUD FRIDA!! DET HÄR ÄR OTROLIGT BRA!! Jag har skrattat för mig själv när jag har läst för i andra stunden känna bandets smärta och sorg över bandets förlust av Sigge. Du har lyckats fånga de otroligt bra! För jag antar att du inte kände till de innan? Var stolt över det här reportaget!! Ha en bra helg! Therese"

Det är verkligen värt allt slit, när man får ett sådant där mail.
När man får en sån här reaktionen av en redaktör. Imorse satt jag i tre timmar och svettades, bokstavligen svettades, och skrev och skrev, för att tillslut stirra alldeles tomt på skärmen med en hjärna i fullständigt kaos när sista meningen var avslutad. När jag klickade på skicka-knappen på mailen så visste jag egentligen inte vad jag skickade iväg. Jag var så tömd, kändes det som. Men det blev bra. Tydligen riktigt jäkla bra också.
Och det är skoj.
Det är skönt att känna att man är bra på någonting, liksom.

hohohoho

Det bor en kreativ nattuggla i mig.
Den vaknar alltid till liv när klockan börjar ticka mot elva och den ger sig inte förrän jag tvingar den att lämna min utmattade kropp ifred. Den bara finns där och får min hjärna att vilja skapa. Det jobbigaste med det hela är att jag river ut alla grejer från mina vita lådor, alla medel för att få vara kreativ, och sedan när jag vaknar på morgonen efter att jag har försökt tillfredsställa nattugglans behov, så blir jag alldeles matt bara jag ser på röran. Kreativit kaos, kan man också kalla det. Ett kaos jag alltid behöver ta reda på, för att riva ut det igen nästa gång ugglan vaknar till liv runt elvasnåret. Nu försöker jag skapa någon ordning i all den här röran, inte den på golvet utan den i hjärnan, och se till att de stunder jag känner mig lite för trött, då skriver jag ner mina idéer istället för att försöka göra verklighet av dem allihopa. För det är inte bara bra idéer som kommer med ugglan. Vissa är oerhört skumma. Störda. Och vissa är helt enkelt skitdåliga. Bara ett kaos. Knappt kreativt. Bara dåligt. Men man måste skapa dåliga saker för att se vilka som är bra också, det är viktigt att komma ihåg.
I mitt engelska hus som jag ska skaffa när jag blir stor ska jag inte bara ha en ordentlig walk-in-closet med en fluffig matta att borra ner tårna i och en galet stor skohylla, jag vill även ha ett pysselrum. Ett pysselrum med alla pyssliga, underbara saker som går att få tag i. Pennor, tyger, penslar, färger, kritor, lim, album. Allt. Jag och min nattuggla, vi råkar vara ett ganska bra team. Faktiskt.

Irvine - Kelly Clarkson



Ikväll är jag svart. För jag känner mig svart. Svart runt ögonen, svart runt kroppen och lite svart i hjärtat. Vad nu det betyder.

How I feel?


Jag förstår om ni tänker så.
Att jag går runt hela dagarna som ett trasigt vrak, med någon form av dödslängtan skriven i pannan. Jag klandrar inte er som tänker så, inte alls, för jag förstår om det är så det ser ut att vara från andra sidan skärmen. Men grejen är att här i bloggen, här känns det okej att vara nära den där bristningsgränsen, men så fort fingrarna, tangenterna och hjärnan har fått gjort sitt, då känns allting helt okej igen för en stund. Och jag visar aldrig utåt, utanför den här skyddande lilla världen jag har mellan mig och er, hur trasig jag är. Aldrig. Jag vill inte ens prata om det utanför och om jag pratar om det, då blåljuger jag eller finner den där andra sidan, den positiva sidan, och låtsas att det är den jag håller fast vid. Det är bullshit, men det är det jag använder mig utav. Jag vill inte att verkligheten ska ta upp mina problem, men i den här världen, bland mina ord och era ord, där kan jag känna att det är okej att känna sig trasig.

För vet ni vad? Det slog mig just att den här veckan, de få dagar som är kvar av den här veckan, det är min sista vecka någonsin med hela min familj samlad under samma tak. Jag har en helg kvar med min familj. En helg. Det rör till det ganska mycket i mitt känslomässiga tillstånd, om ni förstår. Och det gör mig trasig. Det om något, gör mig trasig. Och jag kan inte låtsas som att jag inte är trasig, när det är det enda jag är. Och när jag sitter här och undrar hur fan man kan behöva vara arton år gammal och undra om det någonsin ska sluta kännas som att hjärtat är sönderslaget i tusen bitar utan någon chans att limma ihop det igen, då kan jag inte bara "rycka upp mig". Jag har aldrig någonsin känt mig mer ensam i det här livet än just nu. Jag har aldrig känt mig mer oförstådd. För de som villkorslöst funnits där, de har sig själva att reda ut just nu. Att pussla ihop. I den stund jag ärligt behöver dem som mest. Och jag vägrar kräva att de ska försöka hålla mig upp när de själva går på knäna. Och de som inte förstår den där lilla uns som jag ibland önskar, för att de inte suttit i ungefär samma sits, de verkar allvarligt tro att det här bara är något att ställa sig upp och gå ifrån med en klackspark. Och grejen är att även om jag vill vara en bra vän just nu, som förtjänar att ha lika bra vänner tillbaka, så orkar jag inte bära andras problem på mina axlar. Inte nu. Jag vill vara egocentrisk och skrika ut till någon att det är min tur att tas emot. Samtidigt vägrar jag falla. Jag vägrar. För jag litar inte på livet eller någon annan runt omkring. Jag litar inte på att de kan bära min smärta och jag litar inte på att de vågar stå där när stormen rider som värst. Och jag vågar inte lita på att det inte kan bli mer smärtsamt än vad de redan är. Och det i sig, känns fruktansvärt att behöva uppleva och säga, och jag sörjer redan nu för alla människor i den här världen som kommer att få bära en liknande smärta i bröstet.

Jag undrar om jag kommer känna mig ännu mer ensam den dagen den försvinner. Smärtan. För den har blivit en sådan stor del av mitt liv och jag undrar, jag undrar, vilket tomrum den lämnar efter sig om ingenting annat tar dess plats.
Om jag inte hittar den där lyckan på vägen utan bara hamnar i ett ingenmansland mitt emellan. Hellre känna smärta än att inte känna någonting alls, har jag hört. I början höll jag med, men efter såhär många månader, då vet jag allvarligt inte längre. En dag utan den här snaran runt mitt hjärta och trycket över bröstet, det vore kanske höjden av lycka för mig just nu. Någonstan har jag glömt bort lite av vem jag är, av vem jag var, när smärtan inte fanns. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara såhär. Och jag hoppas att ni förstår det med.

I love the fact, that my colour is back.


Men se och häpna, Kelly är rödhårig!


Ja, har jag tatuerat in titeln på hennes andra skiva i nacken så måste hon ju göra något för mig med. Kidding. Jag gick igenom min lilla, den är faktiskt liten, samling av tidningar som är sådana där riktiga keepers. Så slog det mig att jag inte har någon med Kelly. Inte en enda tidning. Varken svensk eller utländsk. Så nu har jag begett mig ut på jakt och funnit amerikanska musikmagasinet Blender i Tyskland, med Kelly Clarkson på framsidan och en intervju inuti. Woho! Jag tror iallafall tidningen är amerikansk. Eller, ja, det är ju strunt samma egentligen. Funnen är den iallafall! Sist jag var på jakt efter en tidning, denna gång en engelsk musiktidning, hamnade jag också i slutändan i Tyskland innan jag fick tag på den. Tyskland likes me.
Då var inte tidningen till mig dock.
Jag gav bort den till en liten konstnärssjäl i den här lilla staden. Iallafall, det damp ner ännu ett exemplar av den tidningen i min brevlåda förra veckan om jag inte minns fel. Kontakter är bra. Då fick jag också ta del av den fantastiska intervju som jag hellre gav bort till någon som jag kände behövde den mer.
Kelly dock, hon är min. Min, min, min.

By the way,
jag har ett nytt mål i livet nu. (Ett till av alla dessa ska-göra-innan-jag-dör-grejer)
Jag ska intervjua Kelly myself. Punkt.
Det var det. Puss på er nu!

Omg.

Jajemen, tänkte jag. Nu ska det skrivas!
Sedan drabbade chocken mig och jag tyckte jag hörde min hjärna knaka illvilligt. Jo, jag visste att de hade pratat mycket men när jag upptäckte att jag hade tjugotvå sidor kråktext, i A4-storlek, så visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Tjugotvå sidor intervjuanteckningar. Tjugotvå! Och det är inte utraderat i mitt minne att de pratade konstant och att jag egentligen inte riktigt hann ställa en enda fråga för att de bara pratade och avverkade mina frågor en efter en utan att jag behövde yttra mig. Så ordningen, som jag så fint lagt upp.. Man kan minst sagt säga att det sket sig med den.
Jisses. Jag hoppas vi har många tepåsar kvar i köksskåpet.
Den som vill komma hit med en stor, fet godispåse får gärna göra det med. Jag kommer att behöva energin!

Can you hear what I am saying?

Jag planerar att bo i London år 2015.
Om fem är alltså. Jag skiter i att det regnar där ofta för staden är så underbart vacker och jag känner mig på något vis hemma där. Jag gillar den enkla, västerländska kulturen, det engelska språket och de röda telefonkioskerna i varje hörn. Tänk att stänga dörren till ett eget, engelskt litet hus med växter som klänger längst teglet och springa ut under ett paraply, med ett par converse på fötterna och titta åt motsatt håll varje gång du ska korsa en gata. Och jobba på en cool musiktidning som låter dig träffa riktigt smarta personer och som gör att du kan skapa mästerverk på det mest fantastiska språk som finns. Låter det inte alldeles underbart?
Men först ska jag alltså utbilda mig sisådär en eller två gånger.
Och fylla tjugofyra.
Tjugofyra? Jisses. Det var inte långt borta.

Duktiga Frida fick en present från skåpet.



Fröken sjuksyster gav mig en sprut-penna som belöning efter alla stick.
Jag vet vad jag ska använda nästa gång jag intervjuar.

My secret sex. Eller nåt sånt coolt.

Böckerna finns på hylla Vcn. Under medicin.
Jag och Sanna visste inte riktigt vart vi skulle leta. Jag gissade dock på hyllorna medicin eller psykologi, men föreslog att de även kunde finnas under konst. Sanna däremot virvlade mest runt bland alla hyllor som fanns. Allt från religion till naturkunskap. De var gömda. Längst ner. In i ena hörnet. "Har de döpt hyllplanet till sexuell hygien? Känns ju lite skumt." sa jag när jag upptäckte den hemliga hörnan. Sanna såg mest förvirrad ut men utbrast "Där är de ju!". Sedan började vi fnissa. Som små generade småungar som precis upptäckt en förskräckligt pinsam hemlighet. Jag drog med mig tre böcker till ett bord längst ner i rummets ena ände och slog upp ett uppslag. "Se på fan, här var allting väl gestaltat". Jag vände uppslaget mot Sanna som utbrast ett "fyfan!" när hon såg det nakna paret på bilderna. Jag blev mest facinerad över hur de kunde böja sig. Sanna slog upp bok nummer två och började prata om någonting kallat elefanten, men att hon tyckte att de gjorde det fel. När hon upptäckte att det inte alls var en elefantställning, utan att det kallades något med en ko i benämningen föll bitarna på plats. Det var en annan sexställning. Sedan satt vi där och skrattade och förskräcktes om vartannat. "Alltså, jag blir inte sugen på sex när jag ser det här" sa jag och visade ett uppslag där två människor låg totalt ihopknölade intill varandra. De såg missbildade ut och det var bara läskigt. Sedan hittade jag något betydligt mer underhållande. Åtta oralsextekniker, som alla skulle utföras i följd. Jag skrattade nästan till tårar när jag läste tekniker kallade "inre och yttre tryck", "bett på sidorna" och "suga på en mango." Sanna visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen.
När jag sedan absolut skulle låna med mig två av böckerna hem vågade inte Sanna ställa sig bredvid mig i utlåningen. Tanten på sextioplus tappade talförmågan när hon såg mina bokval och hon stirrade på mig och böckerna om vartannat med ögon stora som klot. Jag tänkte vräka ur mig att jag fått höra att "jag är så översexuell att jag blir destruktiv" men med risk för hennes hjärta så flinade jag bara stort och tackade för böckerna när hon på småskakiga händer räckte över dem till mig. Nu ska jag lära mig allt om tantrasex, and I will keep ypu guys updated! Skoj va? För er som vill veta vilka böcker det är så är det Gudomligt sex och Kärlekens mystik jag har i min ägo i en månad. Sedan är det fritt fram för er att låna dem!
Jag tror att jag vet vad jag ska ägna morgondagen åt.

Nej men, vad har jag nu hittat på?




Inget speciellt inlägg alls. Vi kallar det vardag.

Hej. Jag är på bra humör igen.
Lite trött, men på bra humör. Jag är dock lite småtjurig över att min mamma inte låter mig träna imorgon heller, fast jag förstår henne och därför tänker jag inte köra med jag-är-arton-år-gammal-och-bestämmer-över-mig-själv. Det dumma med att knapra pencillin är att man känner sig mycket friskare direkt, även fast infektionen inte alls gått ur kroppen. Jag känner mig frisk.. förrutom smärtan i bröstet och hostan. Det är lite småläskigt när det känns som att det hugger knivar precis under hjärtat och att det sedan stramar åt i några sekunder innan det släpper. Hm. Skumt. Annars är jag pretty happy. Happy över att jag har två nya modetidningar i sängen och att jag funnit Emla-krämen. Störst lycka över det sistnämnda. Nu får doktorn sticka hur mycket han vill i armvecket. I will be bedövad. Aja. Annars fick jag ett sms om att gå en visning i Gävle på lördagkväll. Jag vill tacka ja, men vet inte om jag kan. Beror på om mina tränare tänker tvinga iväg en otränad pencillinknarkare till Jämtland eller inte. Jag röstar på inte, men känner jag dem rätt vill de ha mig med som bänkvärmare. Jag gillar inte att vara bänkvärmare.
Men ja. Det löser sig.
Det är lov. Det är plusgrader. Sedan kan jag inte komma på nåt mer jättebra. Jag till och med gillar slasket. Vi hörs dudes. Pöss.

Vem sa att det var tråkigt att kolla på träning?


It sure ain't när man har ett gäng fikagalna tränare.

Det är underhållande att vänta på bussen.


Ursäkta mongobilden, men jag har varit på bibblan.


Allmänbildning är viktigt.

Jahaja, det var det det.

Idag hatar jag Facebook.
Jag har varit på väldigt bra humör hela dagen och skrattat lika mycket på en dag som jag annars gör på en vecka och allt var frid och fröjd tills Facebook dök upp i mitt liv åter igen. Jävlahelvetesjävlaskitfanskap. Välkommen världen att stampa på mig mer och gör det gärna via statusuppdateringar på en förbannad internetsida. Fan. Fan. Fan. Det där, just det där, var det absolut sista jag ville höra just nu. Absolut sista.
Men det verkar som att världen gör allt för att jag ska trilla ner i något litet svart hål och ge upp varenda liten uns av hopp jag har att saker och ting överhuvudtaget är påväg att gå min väg. Men fine. Det är ju inte så att jag inte är van.

Närmaste timmarna: Reportage och te.


Facebooka bah.

Jag undrar om min Facebook diskriminerar. Eller favoriserar.
Något tok gör den iallafall. Det är alltså såhär att min Facebook bara visar statusuppdateringar eller liknande från exakt samma personer, hela tiden. Det rullar väl runt på ungefär, uppskattningsvis med min dåliga mattehjärna, femtio personer jämt och ständigt. Och då må det tilläggas att jag har drygt sexhundra vänner till i detta cyberspace. Men det är alltid dessa femtio personer som syns. Vill jag veta någonting om någon annan får jag helt enkelt klicka mig in på dennes vägg för att se om det hänt något nytt. Först tänkte jag att det hade nåt att göra med att jag var inne på dessa femtio personers profiler mer än alla andras. Men den tanken stämmer inte, det konstaterade jag ganska fort. Det dyker upp "vänner" som jag inte har ett dugg intresse utav. Men deras statusuppdateringar fortsätter förfölja mig.
Alltså, är det någon som är med om samma grej?
Eller är det någon som har en förklaring på detta? Egentligen stör det mig inte speciellt, de mest "viktiga" människorna har lyckats hamna bland dessa topp femtio, men ändå, nyfikenheten behöver stillas!
Så tjop tjop, har ni samma i-landsproblem?

FUCK THIS SHIT.

Total jävla skrivhäfta. Skrivkramp. No word-making in my head.
Jag blir snart, på riktigt, helt galen. Inga knep har fungerat hittills. Inte ens galet bra musik kickar igång kreativiteten, inte ens One Tree Hill-boxen och inte ens det faktum att jag faktiskt har lust att skriva. Nejdå. Och handledar-Malins knep att byta teckensnitt, fungerar inte heller helt plötsligt. Inte mitt knep att sitta och skriva ner olika partier för sig och sedan försöka pussla ihop dem heller. Jag skriver som jag gick i lågstadiet. Uppstaplat och med femtioelva olika känslor genom hela texen. ÅH.
Just nu skulle jag vilja bränna upp intervjuanteckningarna och min hjärna, kasta ut laptopen genom fönstret och bara.. skrika. Om det fungerar för någon utan hjärna, vill säga. Men ja, det är många som fungerar som vanliga människor i den här världen som jag anser vara helt utan hjärna. Så, ja.. MEN FUCK. Jag blir så sjukt irriterad.

08. Amazing summer. Love, sex and sunshine.


Jag kommer inte att gilla onsdag.

Alltså. Nej. Inte okej.
Jag ska till tandläkaren och till doktorn, samma dag. Jag gillar inte något utav det och att klämma in båda samma dag är inte bra för min, redan illa tilltygade, mentala hälsa. Förrutom att tandläkaren skär upp hela munnen med den där plastgrejen de trycker in när de ska ta de där läskiga bilderna, som påminner mig om döda människor från CSI Miami, så får jag alltid en släng av jag-kan-inte-andas-och-håller-på-att-dö när de trycker in nävarna i käften. Sedan får man alltid vänta länge innan man ska sätta sig i stolen, och bli bländad av lamporna, och sen har jag tydligen alltid tandsten som de jobbar med att skrapa bort i en kvart och sedan är hela munnen blodfylld för att de träffat tandköttet fler gånger än tänderna. Men okej, tandläkarna, det är bullshit jämfört med vad jag ska göra mer samma dag. Jag ska till doktorn! AH. Närå, jag har ingen doktorskräck, jag tycker bara att det är lite tråkigt att gå dit för då tyder det på att någonting är fel med en. Nu har jag inget fel, eller, de tror att jag har något fel, så det är det de ska kolla upp. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att de ska sticka in en nåljävel i mitt armveck. Jag hade planerat att aldrig behöva göra det förrän den dagen jag ska trycka ut en unge genom framstjärten, eller någon annan superviktig stund i livet. Jag börjar gråta för ett stick i fingret, och innan jag börjar gråta får jag total panikångest och vill helst springa därifrån. För ett stick i fingret. Och nu ska de pressa in en nåljävel, i armvecket! Alla som känner mig vet att förrutom min rädsla för fysisk smärta så är jag skräckslagen inför allt som heter spruta och detta-kan-jag-sticka-genom-din-hud.
Det här är inte okej.
Inte, inte, inte okej. Det är inte okej att jag arton år gammal och förmodligen kommer gråta som en åttaåring så fort jag ser sprutfan. Det finns en risk att jag blir förbannad också och jag vet inte om jag vill vara doktor i den stunden min panik sätter in. Men ja, jag får väl varna honom dagen innan, eller nåt. Medans jag fortfarande kan tänka klart.

Maybe tomorrow I'll find my way home.

Jag lyssnar på Stereophonics idag.
Jag blev kär i deras musik i samma veva som jag förälskade mig i One Tree Hill. Deras låt Maybe tomorrow har fått mig att skriva väldigt bra grejer. Deras musik överhuvudtaget kickar ofta igång min kreativitet ordentligt och jag finner alltid en harmoni i skrivandet när deras musik seglar ur högtalarna. Den stör inte och den låter min hjärna arbeta som den vill. Musiken leder inte in den på några konstiga spår eller får mig att bli tankspridd. Istället gör den att jag fokuserar och det är typ ganska bra gjort i tider som dessa. Vilket som, nu var det oerhört längesedan jag lyssnade på dem så jag klickade upp dem på spotify och satte igång deras nyaste skiva, Keep calm and carry on. Riktigt bra skiva. Riktigt, riktigt bra. I got your number, Could you be the one och 100PH är tre nya favoriter.
Jisses, vad bra de är.
Så nu ska jag ägna de kommande timmarna åt deras nya och gamla musik samtidigt som jag skapar två nya reportagetexter som ni kommer att se i söndagens SöderhamnsNytt. Känns pretty harmoniskt.

Smile

Jag hade en riktigt bra söndag igår.
Men det är ett under att jag inte har träningsvärk i käkarna, för det är något fruktansvärt vad jag bubblade igår. Därför kommer jag att vara snäppet tystare idag och ägna dagen åt något helt annat. Först en promenad i det fina vädret, sedan en kopp te och skriva reportage resten utav dagen.
Jag hoppas ni får en bra måndag!

Yes, I'm totaly asleep.

Sanna hittar mitt utnötta gosedjur och upptäcker ett hål mellan gosedjurets så kallade små ben.
Sanna: Alltså, Frida, somnar du direkt när du tar hem killar hit eller?
Frida: Va?
Sanna: Ja.
Tar upp gosedjuret och visar hålet mellan "benen".
Frida: Menar du att de skulle ligga med mitt gosedjur?
Sanna: Ja, precis!
Frida suckar och skakar på huvudet.

Man kan aldrig vara tillräckligt säker.

Frida: Vadå? Använder de kondom?
Isabelle: Ja, både p-piller och kondom!
Frida: Men alltså..
Sanna: ..fy fan, va dyrt!
Frida: Jag tänkte mer att det var opraktiskt.


They just turn around. And leave.


Spelar det längre någon roll. Jag orkar inte slåss. Det är bortom min kontroll. Du lämnade mig ensam. Och självklart blev jag rädd. Min sista gnista hopp, var att synas, att bli sedd. Och jag glömmer bort att andas. För sex, musik och våld, var det vackraste som hänt mig.

Don't kiss and tell.

Wallviks IK är ett intressant lag att spela i.
Igår upptäckte vi den ofantliga mängd av så kallad "inavel" som faktiskt existerar i laget. Är vi inte tillsammans med varandras bröder eller kusiner, så har vi varit det, eller så har vi pussat på dem iallafall. Det hela blev ganska intressant, om man säger så.

Baby. It's not enough. Sometimes it's just to much.

Alltså. Sjuk kväll. Sjuk natt.
En massa deja vu och ibland kändes det som att året var ett annat. Men jag har på något vis gått runt och väntat på att den här kvällen skulle komma och nu gjorde den det. Jag trodde bara att det skulle gå lättare, men jag antar att det ordet inte riktigt finns i min värld just nu. Nä, härifrån tänker jag släppa kontrollen på allting och förhoppningsvis är det en vändning. Att hålla fast vid saker och ting verkar ju inte riktigt vara rätt. Maybe it’s not enough. Maybe this time it’s just too much. Maybe I’m not that tough. Maybe this time the road is just too rough. Ja, ni, vänner. Livet är väldigt komplicerat.
Nu: telefonsamtal och Narnia.

.

Det var länge sedan jag grinade så mycket som ikväll.
Fy fan, säger jag bara. Fy fan. Det är jobbigt att möta sitt förflutna och upptäcka att det är det enda som förstår en fullt ut. "Jag vet exakt vad den där tatueringen betyder. Fuck you, jag kan stå på egna ben." Det var fruktansvärt jobbigt att stå inför en person man inte pratat ordentligt med på nästan ett år och se den personen i ögonen och inte kunna gömma sig, för att personen i fråga förstår. För att den vet. För att den personen känner mig utan och innan. Den jag är. Och att den personen kan säga exakt vad min tatuering betyder, även fast kontakten inte hållits uppe på ett år och även fast jag inte yttrat någonting om vad jag känner genom tatueringen just nu. Sedan dess har det varit tårar non stop. För den personen valde att lämna mig för ett år sedan och det kom på tal i samma veva. Igen. Jag har aldrig varit så arg, sorgsen och ledsen som jag varit sedan klockan ett och nu har bägaren runnit över. Det enda jag önskar är att någon vill och orkar bry sig. Men det händer liksom inte. Den som förstod inatt, hade all rätt att bara vända om och gå. Precis som tidigare.
Fy fan.

PUSS

Ikväll gör jag som mamma sa att jag inte skulle göra.
Jag drar iväg på fest!

Trust it.

Natten var minst sagt hektisk.
Men på något finurligt sätt lyckades jag ha roligt där jag sprang med feber och disk, upp och ner för trapporna så många gånger att det är ett under att jag inte har träningsvärk i mina stackars ben idag. Det var mycket folk, det var roligt folk och jag lyckades känna mig helt okej för en kväll. Även om det var en kille som kom fram och sa att han saknade mitt äkta leende. Det där är inte äkta, upprepade han ett antal gånger under kvällen. Men ja, det är lite så det fungerar just nu med ett liv som jag skulle kunna ge bort gratis. Jag hade några smärtsamma ögonblick som gjorde att jag var tvungen att springa ner i tystnaden nere i köket och glida på huk ner längst väggen och sitta så en stund. Då var det tungt och det handlade inte om två backar nydiskad disk som skulle upp för en sjukt brant trappa, utan grejen att man får saker och ting berättade för sig och de blir som en käftsmäll. Saker som man inte vill höra nykter för det letar sig in genom det lilla försvar man försökt bygga upp kring sitt hjärta och sedan är det liksom kört. Man kan inte glömma bort det en kväll då sinnena är skärpt till hundra och människor har en tendens att vara rätt brutala när de blivit bedövade i skallen. Det gjorde att jag kände mig som den mest oönskade och mest värdelösa människa som fanns för en stund . "Vad är det för svin du jagar egentligen?" frågade en av mina bästa vänner och just i den stunden kunde jag bara le det där leendet som är så oäkta som det kan bli och rycka lite på axlarna. Men jag ryckte inte på axlarna för att jag inte vet. Jag vet. Och jag var medveten om det från början, så jag får skylla mig själv, samtidigt som jag vet att den där människan kan komma i en annan skepnad. En skepnad som jag lärt mig beundra. Och det får mig att stå kvar här.
Även om det börjar bli väldigt smärtsamt.
Jag var med om att någon valde bort mig för exakt ett år sedan och att riva upp de såren i ett kaos som det är just nu.. Nä, det orkar jag inte ens tänka på. Jag får lita på magkänslan och att det här förbannade livet har lett mig in på den här vägen av en anledning.


It's been a long night. Berättar mer när jag vaknat.


Hey dudes!

Vill ni veta vad jag gör?
Jag har precis, som ni ser under, gjort en design till en tygväska och nu håller jag på med en liten reklamkampanj. Kreativt idag and I sure like it! Sen har jag tänk på en grej. Vi har fått lära oss att brainstorma och ledorden har alltid varit "ta inte första idén ni får utan fortsätt spåna. Första idén är alltid den sämsta idén!". Nu är ju grejen att min första idé, det är alltid min bästa idé och jag håller mig alltid till min första idé.
Och ändå får jag massa beröm när resultatet är färdigt. Fast det borde ha varit en dålig idé. Men det är det ju inte. Det är ju.. bra. Antar jag. Eller? Jag vet inte.
Känner mig lite förvirrad där.

Har gjort en design till en tygpåse idag.


So I heard.


Quiz med djurtema verkar vara grejen



Ikväll ska jag på quiz. Det är djurtema.
Det här är också som en quiz, fast ett test, med djurtema. Som jag skapat, tillsammans med Sofie, en tjej som praktiserade samtidigt som mig i Stockholm. Testet finns i det nya numret av Studentmagasinet. Jag hade galet roligt när jag skapde det här testet. Min fantasi gick på högvarv. Testet går ut på att svara på alla tolv frågor och välja det alternativ som ligger en närmast. Sedan går man till facit och räknar ihop vilket bokstav man fått flest utav och därifrån får man reda på vilket djur man är i sängen. Det finns då fyra djur i resultatet. Kanin, elefant, gris och lejon, och på något vis inspirerades jag utav olika sorters personer som man fått erfarenhet utav.
Det här är alltså vad jag skrev i resultatet och vad de olika djuren innebar:

Uthållig som en kanin
Du är uthållig som en duracellkanin och din glöd falnar inte förrän det börjar skava. Men glöm inte bort begreppet less is more i din iver att tillfredsställa. Du ligger också högt upp på cute-listan vilket gör dig snabbt till en svärmorsdröm. Försök att hålla det eviga gnisslandet undan svärfars öron bara.

Vild som ett lejon
Din passion är unik och du behöver inte gå på jakt länge för att hitta ett byte. Människor flockas för att få en chans att tämja dig, vilket är helt omöjligt. Ditt sinne är öppet, vilt och galet och du rör dig lika smidigt bland lakanen som Gud gör bland molnen. Kom bara ihåg att du inte behöver bevaka ditt revir 24 timmar om dygnet.

Klumpig som en elefant
Du ska ha en eloge för att du försöker, men ordet smidig finns inte i din värld. Detta leder till många goda skratt och det för dig genast närmare personen du delar natten med. För skaderiskens skull, försök att röra dig långsamt.

Svinig som en gris
Människor brukar upptäcka din baktanke när det är för sent. Du är egocentrisk och har en tendens att skapa bekymmer. Du glömmer lätt bort att ni är två om akten. Det ligger i naturen hos en gris att vara allätare, därför är du inte speciellt försiktig med vilka du tänker leka med.

När jag läste upp detta för en av mina bästa vänner blev reaktionen:
- Jaha, och du blev grisen eller?
Tack för den.
Men ja, hon skrattade och sa att hon tog tillbaka det, varpå jag påpekade att jag nog blev elefanten. Men det trodde hon inte. Jag kanske ska göra testet ändå. För att se vem som har rätt. Någon av er som vill göra det?

EAT ME.

Jag läser för första gången igenom bipacksedeln till tabletter.
Jag brukar liksom bara svälja och se glad ut. Mamma säger att man inte får blanda alkohol och pencillin, jag kollar om det verkligen stämmer. Ja, jo, jag tycker det låter vettigt men man vet aldrig. Nu kommer vi till det intressanta, det står ingenting om alkohol i bipacksedeln. Skumt, jag vet. Det står dock att jag inte får ge dem till andra och att jag ska sluta äta dem om tungan svullnar. I alla fall så ger pencillinet ingen påverkan i mitt bilkörande eller dylikt, dock påverkar de effekten av p-piller.
Wopsi. Jag som aldrig varit så slarvig med det som jag är nu för tiden.
Man tycker att det borde gå på rutin när man knarkat det i tre år.
Men icke sa Nicke. Det blir bara svårare. Man tror att man tagit det och upptäcker plötsligt att det var flera dagar sedan. Jag tänkte bli bättre på det, men nu pajar ju pencillinet hela grejen.

Hello.

Försöker kicka kreativiteten i rumpan.
Jag antar att det är febern som sätter sig på tvären, men jag har bestämt mig för att jag ska skriva. NU. Nu när jag har tiden att skriva klart diverse reportage, så vill jag göra det. Jag ska göra det. Men det går trögt. Jag får ingen harmoni i mitt bombnedslag till rum och även om kreativiteten försöker trycka sig igenom alla bakterier så vill det liksom inte. Tur att jag har mina små knep i form av en kopp te och One Tree Hill.
Jag försöker alltid med att sätta igång bra musik och tror att det ska få igång allting, även fast jag vet att det inte fungerar. Jag måste ha någonting på tvn. By the way så har jag stora planer för mitt företag och sommaren. Jag ska bara starta upp det först, förstås. Grejen är bara att jag har så mycket jag måste kolla upp innan.

Take a picture.


Jag har kommit på en ny fotograferingsidé.
Det blir mycket naket den här gången också. Egentligen förstår jag inte varför det alltid blir så, men för mig är det som mest konstnärligt. Jag hatar att vara naken, för den som inte visste det. Jag känner mig exposed, som Maria Montazami skulle ha sagt. Men ändå kommer jag alltid tillbaka till det. Kanske för att jag har en förkärlek till att göra saker som jag egentligen inte alls har någon lust med.

For truth.

Jag tänkte att ni kanske undrar hur mitt tal gick.
Det gick hur bra som helst. Jag ägde. Jag fick inte ont i magen och jag klarade av att vara stadig på rösten hela vägen. Eller nja, det var kanske inte riktigt så det gick till. Efter att ha spenderat natten med någon form av panikångest och vid upptäckten av att jag skakade redan när jag skulle ta mig ur sängen på morgonen så struntade jag i alltihopa. Okej, tänkte jag. Frida, din jävla fega fan. Du vinner. Sedan vände jag mig om och drog täcket över huvudet. Jag vågade inte. Jag klarade det inte.
Gömma mig bakom orden, det kan jag. Nemos problemos.
Men att säga dem, det fungerar icke.
Jag var inte riktigt redo att möta den här verkligheten än. Den knockade mig redan innan jag hann ta ett andetag. Jag var inte redo. Jag är inte redo. Jag hade klasskompisar som pratade om döda bröder, döda föräldrar. Dåliga relationer till dem som står närmast. Om syskonbarn. Jag klarade inte av att ställa mig där efter bara några veckor och berätta hur trasig jag är. Vad jag varit med om. Nej. Jag visar mig hellre svag för mig själv än att bryta ihop inför tjugo ansikten som på något vis varit min normala vardag i detta kaos. 

Det känns väldigt konstigt för mig att prata om starka band när det enda jag upplevt det senaste året är att de brustit. Trasat sönder, ryckts isär och om de här banden väl har knutits ihop igen har den där knuten alltid funnits där och skavt, och under vissa tillfällen har det skavt så hårt att bandet brustit igen. Ibland för att aldrig mer kunna lappas ihop. Det är ungefär så min relation till starka band sett ut den senaste tiden och för mig känns det hårt att vara tvungen att säga att även om jag villkorslöst trott på att andra starka band skulle visa sin styrka och komma fram ännu tydligare när livet vändes upp och ner och andra brast, så har det liksom aldrig hänt. Jag har inte haft den känslan på länge. Det har varit en enmanskamp där det enda bandet som aldrig brustit varit det man kopplat sammans med livet och viljan att leva det.


Är oerhört tacksam över att..


.. hostmedicinen tillverkades, att det finns ipren och nässpray, att tvn uppfanns och att det finns underbart god glass i Hemköps frysdisk. Och att det finns sjukt bra journalister som vet hur man sätter od på saker och ting, att Nikki Sixx överlevde sitt drogträsk och skrev en bok och att det finns så många underbara tv-serier i den här världen.
Men jag har mått bättre.
Det har jag.
Förbannade feber.

So they say it will be a dream.


Jag är den enda som någonsin knallat in på kostymladan och bett om en balklänning i silver. Men sagt och gjort och förra veckan landade den i kommunen efter fyra månaders tillverkning. Det är lite trist att jag har feber på bilderna och att korten inte alls gör färgen rättvisa. Klänningen är ljust silver, och inte alls så vit som den ändå ser ut att vara på bilderna. Den är verkligen jättefin och jag är supernöjd. Den passade min kroppsform också, vilket jag var tokrädd att den inte skulle göra eftersom jag inte testat den innan. Men som sagt. Nu ska den bara sys upp, jag är nämligen alldeles för kort. Surprise.  
Balen är om cirka tre månader.
Jag hoppas snön smälter innan.

I miss the times when you didn't hurt inside of me.


So this is just the way it goes.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta.
Mer än att jag verkligen börjar få kalla fötter inför mitt svenskatal, personligt är bra men att fläka ut sig helt kanske inte riktigt är mentalt bra för vare sig mig eller klassen. Annars har jag jobbat idag. Vi var iväg och träffade ett gäng asylsökande tjejer i tonåren. De gillade mitt namn, men de analyserade mitt hår rätt rejält med sina mörkbruna ögon. But I don't blame them. Iallafall, det var roligt. Jag gillar på något vis att jobba med människor från en annan kultur, även fast jag alltid är orolig innan över att jag inte är tillräckligt pedagogisk för att göra mig förstådd, eftersom de många gånger inte kan svenska ordentligt. Men det gick fint och jag hoppas att de allihopa får en ljus framtid efter allt de varit med om i så unga år.
Nu tänker jag hoppa in i supervolvon och åka till Ljusne.
Jag ska hälsa på hos familjen Eriksson innan träningen och beklaga mig över att doktorn gett mig pencillin. Där rök genast planerna inför studentfesten på fredag och lagfesten på lördag. Fast i och för sig har jag gjort mig ganska bra på att vara nykter på krogen den senaste tiden. Det kunde man väl aldrig tro.

Tell me?

Tror att jag hittat en ny låt till soundtracket om mitt liv.
Alibi med 30 seconds to mars är ju bara.. magisk. Och den tar med sig det lugn jag så ivrigt söker efter. Samtidigt är ju Hurricane också en riktig pärla. Jag ser så många bilder i huvudet tillsammans med den låten. Fina bilder, men samtidigt känslomässigt starka. Det är intressant vad musik kan göra inom en och att alla kan uppleva samma låt, på många olika och väldigt unika, vis.
Nu ska jag dra igång de här låtarna på högsta volym.
Och fortsätta skriva mitt tal om starka band. Jag börjar få kalla fötter. Jag vet inte om jag vill vara såhär personlig utanför en läsbar text. Jag vet inte om jag vill berätta, med ljud, vad jag känner.
Skriva går bra. Det går lätt. Men jag vet inte hur jag kommer reagera när jag läser texten högt inför andra, och samtidigt för mig själv. Usch. Wish me luck.


Waiting for the bells


Han var cool, herr Alme.
Även om jag inte gillar att skriva fråga-svar-intervjuer så speglar hans svar så bra hur han är som person att det inte gör någonting. Intervjun var rolig. Vi åt pepparkakor och han skrattade gott åt frågan hur han skulle gå klädd år 2010. Innan intervjun gick jag vilse, sedan hittade jag det mysiga lilla skivbolag jag skulle besöka på ett källarplan och i gångarna bland stenväggarna leddes jag in i ett gulmålat kök. Där fick jag vänta en stund innan han knallade in med ruffsigt hår och på något vis bar han med sig en aura av kreativ rastlöshet. Jag hade läst några intervjuer med honom när jag gjorde research, men då blev det ännu tydligare att karln hade det där musikertänket som blir så bra i intervjuer. Jag tycker att den blev bra. Han var en sådan man viljat fråga om livet. Som man viljat sitta med i en två-timmar lång intervju istället för tjugo minuter, om så över en burk pepparkakor, och bara analyserat allt från livet och döden, till Barack Obama och russin.


"Det jag försöker förklara i texterna har ändrats. Det handlar mycket om livet nu. Det är ärligare, mer verkliga känslor istället för förut då man bara låtsades. När man var yngre trodde man att man var kär fast man egentligen bara hade tråkigt. Allting blir så poetiskt när det inte är på riktigt. Ju längre bort från känslorna man kommer desto mer poetiskt blir det. Ibland blir man chockad när man tittar tillbaka och ser hur efterbliven man var tidigare och då klamrar man sig fast ännu mer vid det nya man gör."
 

Läs intervjun med Joel Alme och resten av Studentmagasinet här. 


Speak to me.

Sitter och skriver ett svenskatal. Om starka band.
Precis som jag kommer ta upp i talet så känns det väldigt konstigt för mig att prata om starka band när det enda jag upplevt det senaste året är att de brustit. Men ja. Det känns väldigt konstigt att jag ska ställa mig inför klassen och berätta allt det här också, för talet blir väldigt personligt. Det finns liksom ingen annan väg att gå.
Men ja. Det funkar nog.
Jag hoppas de fortfarande ser mig som en normal människa efteråt.

The music in you and me, and all of the people.

Jag gillar att titta på MTV om nätterna.
Jag gillar att jag inte behöver bestämma själv vad jag ska lyssna på. Att bara ta det som kommer och låta tankarna gå som de vill därefter. Natten som var, var en blandning av Muse och Rise Against, In Flames, 30 seconds to mars, Kings of Leon och så vidare.
Jag mådde ganska bra mellan mina mönstrade lakan.
För den delen är jag galet sugen på att gå på konsert. Jag vill känna ruset man får av det. Det skulle sitta fint. Jag har redan börjat planera min musiksommar. Det blir nog några gamla godingar, men jag hoppas på en hel del nytt också. Jag får fjärilar i magen bara jag tänker på det.

RSS 2.0