Fridas värld bland tankar och ord. -

This is the story.

Det hela började med att jag kände mig obekväm.
Jag hoppade av bussen mitt i smeten av människor i kostymer och kände mig inte riktigt hemma med mitt rockväsen när jag gick förbi uteserveringen mitt på Stureplan. Fjärilarna i magen började ilsket picka på insidan medan jag stapplade framåt på mina tiocentimeters-klackar fulla av nitar och placerade mig själv under den stengrej som kallades svampen. Anna var där efter fem minuter, hälsade med en kram och drog med mig in på den utservering som några minuter tidigare gjort att jag ville sjunka genom jorden. Jag skakade hand med en kostymnisse, Anna bjöd på ett glas rosévin, vi skålade och hamnade i en diskussion om Stockholm, Berghs school of communikations, modellandet, journalistik, reklam, små städer och självsäkerhet. Hon sa att hon är blyg, jag ryckte på axlarna på frågan om jag hade bra självförtroende och hon tyckte det lät mysigt med en liten stad där alla känner alla. Jag höll inte riktigt med, men sa att det hade sin charm. Vi fick svepa det sista ur våra vinglas när klockan började ticka förbi 19.00, mötte upp en ljushårig modell som senare skulle visa sig vara söta Mira och vandrade iväg mot White Room.

Väl på White Room hamnade håret i fokus.
Vi bänkade oss på nattklubben Magenta's toalettområde, som ligger vägg i vägg med White Room, och frisörerna tog tag i våra hår. Jag fick ett afro på ena sidan, Mira en stram hästsvans, Vanja fina lockar, Kattis en läcker knut och så vidare. Vi hoppade i våra visningskläder och gick sedan ner på uteserveringen för att dricka fantastiskt jordgubbsvin och lugna nerverna innan det var dags. Några glas och timmars migel senare var det dags. Efter ett kaos med en försvunnen skiva tog jag som första person steget ut i min leopardtunika, skinnjacka och galet höga klackskor. Publiken busvisslade, tjoade, skrek och applåderade. Anna stod i djbåset och agerade med micken som en galning. Hon är en riktigt, riktigt härlig människa fröken Hibbs. Man känner sig väldigt lugn i hennes sällskap, samtidigt som hon vet hur man höjer stämningen. Vi tjejer gick totalt tre gånger fram och tillbaka innan det var dags att shotta vid baren. Fisherman's friend-shotsen smekte halsen väldigt bra efter alla nerver och partyt var officiellt igång.

Efter ett ombyte dansade vi loss som galningar.
Vi drack, pratade och fotade i en och en halv timme, sedan blev White Room knökfullt och dansgolvet galet. Vi tjejer skakade rumpan uppe vid djbåset tillsammans med Anna som fortsatte bjuda på shots och jag såg med ett leende hur alla brats släppte loss på ett sätt jag aldrig sett förr. Det var en galen kväll och jag hade riktigt, riktigt roligt. Alla tjejer som jag lärde känna var verkligen några av världens gulligaste och jag tycker så mycket om dem allihopa. När jag, Mira och Vanja lämnade nattklubben vid halv fem på morgonen fascinerades jag över att solen redan gått upp igen och när jag damp ner i mitt krypin bakom en soffa i Vasastan somnade jag bums. Men när jag sedan vaknade fem timmar senare pulserade mina fotsulor och jag hade svårt att gå. Tio timmar i klackskor har sitt pris. Men jag älskade det. Utmaningen. Känslan. Kvällen. Natten. Det var grymt.

När jag åkte hem igen, slängde jag en blick bakåt i bilrutan.
Jag ville inte riktigt åka. Den känslan beblandades med viljan att klicka hem ett dussin högklackade skor. Jag gillade att vara över 1.70 och jag gillade känslan jag får i Stockholm. Lite det-här-är-min-framtid-och-hemma-på-något-konstigt-vis. Jag hade haft tre bra dagar i huvudstaden och jag kände mig mindre rastlös när jag åkte därifrån. Jag hade fått utlopp för den gnutta energi jag hade kvar, uppskattning och på något vis också bekräftelse. Det är svårt att förklara, men det var nog precis vad jag behövde. Det fick mig också att längta ifrån Söderhamn ännu mer än någonsin, samtidigt som det idag när jag kom hem, gick ut i solen och kändes vid det vanliga söndagslugnet fick mig att accepterade det faktum att jag kunde längta tillbaka.

Fashionfools.











Bildregn med bilder från min kamera, Miras, Vanjas och www.scenbloggen.com

Taggningen har officiellt börjat.


Jag vet att jag lovade att berätta allt. Jag ska göra det. Men jag är seriöst fortfarande lite bakfull och hela jag är segare än ett gäng färgglada godisråttor tillsammans. Mitt hår har fortfarande en del affrolockar kvar, trots dusch och tio liter balsam, men jag gillade frisyren jag fick. Hibbsan och frisören (som båda verkligen var världens gulligaste) försökte få mig att lova att jag ska spara ut min lugg och skrota den. De gillade mitt ansikte och ville absolut inte att jag skulle gömma det bakom en lugg. Men, nej. Dock är det lite småspännande att vara utan den ibland. Bara för att det liksom aldrig händer. Men ja. Det känns lite småkonstigt det här ändå. Tidigt imorse gick jag hem från en klubb på Stureplan och arton timmar senare från en liten biosalong i en stad tjugofem mil norrut. Men det är ett roligt liv just nu, måste jag säga. Veckan som kommer är bara en enda transportsträcka till något alldeles fantastiskt - studenten.
Det känns bra nu.

Today's yesterday.

Pretty bakfull.
Och sådär knasigt hungrig och ful som man brukar vara dagen efter. Mina fotsulor är sjukt ömma. Tio timmar i klackskor gjorde sitt och jag kom hem vid femsnåret imorse, halvt i extas och fascinerad över att solen redan gått upp igen. Jag tänker lägga som förslag att krogarna i Söderhamn ska ha öppet till klockan 05.00 också. Eller nej, det tänker jag inte. För jag bor ju här snart. Skickade precis iväg ett mail om en tvåa på Söder. Hoppas, hoppas, hoppas. Annars ska jag strax lämna Stockholm och bege mig hem mot en transportsträcka till studentveckan. Kan inte bli mycket bättre nu.
Nä, nu behöver jag godis. Berättar allt om gårdagen och lägger upp en bildregn när jag kommer hem. Och visst var jag väl grym på att mobilblogga ändå? Den som vill betala min telefonräkning kan väl maila mig.

GOD MORGON STOCKHOLM


White Room har rosa toaletter.

dsc02401 (MMS)

White Room har rosa toaletter.


Jag ramlade inte. Jag lever. Jag har det b...

dsc02400 (MMS)

Jag ramlade inte. Jag lever. Jag har det bra. Jag, Mira och Vanja kommer att äga dansgolvet snart. Om ni ville veta. Dagens outfit är en redbull vodka, by the way.


Vi är laddade! Fem minuter kvar. Det här ä...

dsc02399 (MMS)

Vi är laddade! Fem minuter kvar. Det här är grymma mira och sara. Vi har druckit vin och drinkar. Vi är redo!


Hairlook och dresscode. Nu dricker jag vin...

dsc02397 (MMS)

Hairlook och dresscode. Nu dricker jag vin. Visning om någon timme.


On the inside.

dsc02396 (MMS)

On the inside.


Puss

Okej. Ja. Då var det dags.
Jag lovar att försöka mobilblogga. Jävlar vad nervös jag är nu. Ännu värre kommer det väl att bli. Sekunderna innan jag ska upp. Äsch. Det här är kul! PUSS PÅ ER och HEJA WALLVIK!

Jag känner modellen i mig.


Eller nja, det gör jag väl direkt inte.
Speciellt inte halvnaken, nyduschad och med mascararester under ögonen. Men ja, det är väl dags att lära känna den tjejen snart. Först ska naglarna målas för femtioelfte gången, sedan ska partyoutfiten på vid sju för att möta upp på Stureplan och sedan knalla vidare till White Room. Jag lunchade med Handledar-Malin idag, hon skrev ner en vägbeskrivning på en post-it-lapp så jag skulle hitta och sa även att Stureplan är i behov av lite mer rocktjejer när jag påstod att jag inte passade in. Men det kommer att bli kul ikväll. Jag var lite off imorse, lite nervös antar jag och lite orolig, men nu känns det helt okej. Jag var inte riktigt nervös över modellgrejen, mer över festen senare med människor jag inte känner.
Men nu känns det också okej. Jag är ju inte en den som är direkt osocial.

I could really use a wish right now.

Jag känner mig lite kärlekskrank för tillfället.
Jag saknar kärlek och även om jag försöker intala mig själv att både saker, människor, känslor och händelser har betydelse utan det så har jag svårt att vara helt sann mot mig själv när jag säger det. För jag tycker egentligen inte det fullt ut. Även om kärlek är det enda som smulat sönder mig i så många bitar att det tagit år, månader och dagar att samla ihop alla igen så skulle jag gå igenom det igen och igen och igen, för att få dagar då jag inte är ensam. Jag vet inte. Blödig är jag också. Varenda liten gnutta lycka som jag ser andra ge till varandra får mina ögon att tåras och mitt hjärta dunkar med rossliga gångjärn som skriker efter något att smörja med. Det var väldigt länge sedan mitt hjärta blev tillfredsställt, väldigt länge sedan. Jag försökte en eller ett par gånger, men kanske var det sant som folk sa. Jag var inte riktigt redo och det jag så hårt jagade skulle inte komma så länge dörren bara stod på glänt. Kärlek ska inte klämmas in genom en dörrspringa, den ska flyga in genom en öppen dörr. Jag trodde kanske att min dörr var öppen, fast den inte var det. Jag vet inte. Men det jag vet nu, är att det är vidöppet och det blöder, det längtar och det pulserar. Det vill ha, det kräver och det behöver.
Jobbigt läge för en artonåring som verkligen försöker komma ifrån allt det där. Inte tänka, inte analysera, inte vilja, inte behöva, inte önska. Tycka om sig själv och ensamheten, inget annat. Men ja, det sket sig. Och det visste man ju att det skulle göra.

Today's.

Fick ett liten down nu efter en dag med spända nerver.
Bilkörningen till Stockholm gick bra. Bilkörningen i Stockholm gick bra. Jag fick gratis lunch av en diskjockey som öppnat en mysig uteservering på taket till McDonalds på Sveavägen och hann äta glass med min kusin i en park innan det bar iväg. Med en utskriven karta i högsta hugg, i leopardjacka, tights och svarta jeansshorts, hår på sne och med musik i öronen knallade jag där på Östermalm och krockade med var och varannan brat. De kollade på min som en alien. Min kusin Jonathan sa att det nog var för att de verkligen tyckte att jag såg ut som en alien. Jag hittade efter inga (kors i taket) om och men utan stod utanför porten en kvart tidigare än förväntat. Där stod också en annan tjej, som skulle visa sig vara 21 - åriga Nicole från Uppsala, och tillsammans försökte vi hitta den lägenhet vi skulle besöka. Den låg väldigt mysigt på innergården och Anna öppnade dörren med ett leende och släppte in oss i kaoset av smycken och klädesplagg. Efter diverse tuttproblem (mina tuttar var för stora för både långklänningen och den blus de valt ut) så fick jag en outfit som jag kände mig väldigt bekväm i. En leopardmönstrad tunika med ljusblå leopardfläckar, en svart skinnjacka och höga, läckra klackskor. Jag är lite nervös när det gäller skorna, med 36orna satt som en smäck så det kändes rätt naturligt att gå i dem ändå. När jag gick därifrån kände jag mig väldigt lugn och jag och Nicole gjorde sällskap tillbaka. Eftersom jag inte hittar till White Room så ska Anna möta upp mig imorgon och gå med mig dit. Som en liten dagisfröken.
Allt det här firar jag med hembakad pizza och banankola.
Men iallafall, det känns väldigt skönt att jag har en heldag ledig i Stockholm imorgon där jag bara kan strosa runt. Jag tänkte hälsa på min gamla praktikplats, om de är inne och jobbar vill säga.
Sedan drar allvaret igång vid åtta. Då ska vi stylas. Någon timme senare är det showtime. Sedan party hela natten lång. Blir bra det.

Det är alltså såhär världen ser ut för de ...

dsc02391 (MMS)

Det är alltså såhär världen ser ut för de på 175 centimeter! Som sagt, coola klackar, men jag undrar om de kommer döda mina fötter. Jag har aldrig varit så lång i mitt liv.


Leopardmönstrat, skinn och coola klackar. ...

dsc02388 (MMS)

Leopardmönstrat, skinn och coola klackar. Ja, jag tror jag kommer trivas. Och ja, detta är Hibbs badrum inifrån.


Hej. Och hejdå.


Jag är trött. Och nervös. Jag hade lite svårt att sova inatt, men eftersom både Sex and the City och 2 ½ män höll mig sällskap så gick det för sig. (Jag älskar trean sena kvällar och nätter.) Jag har redan hunnit tappa bort min mobiltelefon, men jag antar att den är här någonstans. Så ja. Jag åker väl nu då.
Wish me luck!

Jag har rakat benen..


.. typ packat väskan, satt alarm på telefonen för att, för det första vakna i tid, men också för att inte glömma det jag alltid glömmer. (Det vill säga tandborste, p-piller, hårspray och ett par extra skor. Samt allting jag lagt utanför väskan för att packa ner precis innan jag åker. Jag är dock en jävel på att packa med mig trosor för ett helt kompani. Och nej, jag har inte färgat håret mörkt. Knallrött hår blir mörkt när det är blött.) Jag har försökt packa, eller jag har packat, men jag står mest förvirrad och stirrar på den lånade väskan för att försöka få en uppenbarelse om vad jag borde ha med mig. Jag känner mig lite lost, men det löser sig nog. (Jag har för det första snott en Stockholmsguide på resebyrån med en karta över tunnelbanan, eftersom jag ska besöka ställen jag aldrig tidigare varit på, samt skrivit ut kartor från Eniro i alla vinklar och perspektiv som finns. Nu låter det som att jag är världens gröngöling när det kommer till huvudstaden, men jag är faktiskt bra på att hitta i Stockholm.. så länge jag varit på stället tidigare.) Vilket som. Jag blir hämtad av min kusin klockan halv åtta imorgon bitti, sedan är det jag som håller i ratten. Förhoppningsvis kommer vi fram helskinnade, jag ska försöka blogga under dagen imorgon. (Mobilblogga om inte annat.)
Halv fem ska jag hem till fröken Hibbs och prova kläder.
Om inte annat kan ni ju hålla tummarna då!


Ih.

Har en helvetesonsdag.
Det här är fröken Söderlunds sista betygssatta dag på gymnasiet någonsin, vilket innebär att jag bråkar med inkompetenta datorprogram och tråkiga artiklar, stora historiaarbeten och svåra projektarbeten. Allting måste bli klart innan färden till Stockholm imorgon, sedan kan man i stort sett säga att jag är färdig med gymnasiet. Nästa vecka är en enda färdsträcka fram till studentveckan och det känns så galet, så galet att jag nästan får tårar i ögonen när jag tänker på det. Jag kommer att böla som en liten bebis och mitt hjärta kommer att slå volter av ren lycka en vecka i streck. Helt galet. Jag har upptäckt att jag allt blivit nominerad som Årets i vissa kategorier. Helt okej kategorier också. Ingen fjäskis eller sängkamrat här inte, här verkar alla ha satsat non stop på mitt utseende. Jaja. Studenten hörrni. Jag har tre riktigt grymma helger framför mig och det får de där fjärilarna att flyga som galna stridsplan i min mage.
På fredag ska jag göra någon form av modellkarriär är det väl tänkt (eller ja.. haha), helgen efter är det bal och helgen efter det är jag nykläckt student och har nog supit bort varenda hjärncell. Man kan nog säga att det är rätt bra tider nu.

Det här gjorde att nervositeten slog till..


(Kopierat från fröken Hibbs blogg)

.. men det är då förbannat vad roligt det ska bli!
 
Jag är ju tydligen en av sommarens hetaste tjejer enligt Anna Hibbs. Coolt. Eller nåt. Som sagt, kul ska det bli, men nerverna börjar göra sig påminda. Benen kommer nog skaka sådär lagom bra när det ska till att ta det fär första klivet ut på den där catwalken, iklädd dyra kläder och vad jag förmodar högklackade skor. De som kände mig för några år sedan skulle undra vad fasen som hänt med den där pojkflickan som hatade långt hår och som helst gick i killkläder. Ska hon göra någonting sådant här riktigt tjejigt? Ja, det ska hon.

It might be stronger than words can say.

Jag har alltid intalat mig själv att jag behöver andra för att vara lycklig.
Eller för att känna mig lycklig. Jag vet hur det känns att vara på toppen. Att ha allt man någonsin kunnat önska sig och känna sig nöjd. Den där trygghetskänslan som det gav där och då, det gjorde mig svag. Det gjorde att när det där fallet kom, då föll allting med mig ner från toppen och jag försökte inte ens ta emot mig. Jag föll ner för toppen av det där berget, skrapade upp ytliga sår och orsakde ännu fler inuti. Jag trodde inte att jag kunde ta emot mig själv. Jag trodde inte att jag kunde bromsa fallet ensam och jag trodde att det var meningen att jag skulle ligga där blåslagen och blodig på botten och vänta på att någon skulle plocka upp mig. För bygga upp mig själv, det kunde jag inte, intalade jag mig själv. Det var bullshit. Var och är bullshit. Jag kunde visst bygga upp mig själv, klättra upp för det där berget med egen styrka och våga satsa på toppen utan att vara rädd för att falla. Grejen är att det har tagit så lång tid för mig att inse det. Jag har alltid trott att det varit någon annan som hjälpt mig upp, som varit något för mig att hålla fast vid när jag nått en ny avsats eller varit nära på att ramla av en hal sten på en bergskam som jag varit tvungen att forcera. Jag har alltid intalat mig själv att det varit någon annan som gjort att jag orkat, vågat och inte fallit. Det är bullshit. Det har varit jag. Det har varit min egen styrka och det har varit jag som klättrat upp för det där berget. Jag och ingen annan. Men jag såg det inte så, för innan fallet var jag van att klättra två och varje gång jag halkade ner fanns någon där som inte tvekade en sekund på att ta emot mig. Därför har jag nöjt mig när folk behandlat mig illa, när jag blivit sårad eller när jag mått dåligt. Intalat mig själv att personen som gjorde det där mot mig, hade hjälpt mig upp för berget och jag var skyldig den personen någonting tillbaka. Jag ville inte kräva, inte ta, men jag intalade också mig själv att jag inte kunde ta mig något längre utan det. Så jag satt ofta kvar länge på samma ställe, om jag inte ramlade ner en avsats eller två. Det var också bullshit. För de små grejer som krävdes för att jag skulle klättra med iver och passion, de var inga bra saker. Det var saker som jag egentligen skulle sagt ifrån eller som inte alls hörde till vem jag var om jag visste hur det skulle lämna mig uppriven och skakad efteråt. Jag fick bara för mig att det var rätt och att jag behövde någon för att kunna klättra. Att det jag förlorat i fallet var det enda som kunde agera säkerhetslina på de svårast ställena. Bullshit. Bullshit. Bullshit. Jag kunde klättra av egen fri vilja.
Därför känns det så viktigt att jag väljer att göra saker för mig själv nu.
Att jag håller i min egen säkerhetslina och att jag tar emot mig när jag faller.
Och att jag, framför allt, intalar mig själv att jag klarar mig själv. Att jag också är en källa för att vara lycklig. Att jag och de beslut jag tar för mig själv, för mig själv endast, gör gott. Ingen annan behöver bli lycklig för att jag blir det, inte alla gånger. Det räcker med att jag känner de där fjärilarna i magen och den där vetskapen om att jag betyder någonting. För mig själv. För att jag kan göra bra saker, för att jag är jag och för att ingen behöver ge mig en klapp på axeln. Jag kan ge en till mig själv. Jag behöver ingen som finns där 24/7. Det betyder inte att jag inte vill ha en, men det betyder att jag kan stå på egna ben, klappa mig själv på axeln, torka blodet från öppna sår, se blåmärken försvinna och kämpa mig upp till den avsats jag fallit från. Och jag måste, måste, måste komma ihåg att jag inte vetat något av detta om jag inte fallit från början. Jag klarar mig själv. Punkt.

YOU KNOW THE WORD.




I will never ever learn.

Jag är sådär lite pissed of right now.
Det är bara smågrejer det handlar om, vilket känns skönt, men de gräver sig in under huden och ligger där och jävlas tills jag exploderar och får hålla mig för att inte kasta sönder varenda liten ohållbar pryl i närheten. Min självutlösare till systemkameran är borta, halva min garderob har gått upp i rök därav också spetströjan jag tänkte använda under partykvällen i huvudstaden på fredag, jag får inte tillbaka min telefon förrän i slutet av veckan, det är helt omöjligt att förstå sig på detta förbannat onödiga bråk mellan Israel och Palestina, jag har miljarder grejer att göra klart innan jag åker till Stockholm, jag är helt tom på energi i kroppen, mina hörlurar till ipoden är borta, kontot tomt och mitt smink börjar ta slut.
En positiv grej dock är att jag slipper gå runt med mitt uttvättade, solblekta röda ruffs och utväxten på två centimeter nå mer nu. Jag har sitter med hårfärg i och aldrig har jag väl haft så mycket i öronen som jag har nu. Men så blir det när man för första gången i sitt liv färgar hår och det på sig själv.

Jag kan inte komma på en passande rubrik.

Jag hade en krönika med i helgens gratistidningar.
Den var nice och jag får en hel del respons som säger att den var mer än nice. Det är kul. Men jag önskar att de kunde sluta använda bilden från jobbet på Melodifestivalen för över ett år sedan, jag menar, det var tidigt på morgonen, jag hade endast sovit några få timmar och anledningen till att jag sov överhuvudtaget var att jag åkt på någon form av lindrigare magsjuka. Perfekta bilden. Verkligen. Blä. Det var ett roligt jobb, förrutom att jag mådde värre än ett as. Jag kommer ihåg att jag bölade som ett litet barn på tågstationen när vi skulle åka för att jag hade sådana krämpor i magen och för att jag ägnat morgonen åt att spy. Jättebra, sörrni. Men jag satte mig på det där tåget, första klass och allt, och turbulensen i magen hann lägga sig till ro en stund innan vi anlände till Malmö. Där var det en liten bergochdalbana hela tiden, men mestadels mådde jag bra. Till efterfesten drog igång då, förstås.
Frida Söderlund lämnar aldrig en fest innan den tagit slut.
Men efterfesten på Melodifestivalen fick hon ge upp, efter att ha gått runt halvhukad i någon timme och jagat en taxi som en galning. Taxichauffören stängde av taxametern för att visa mig Zlatans rosa hus, men det var inte riktigt läge för det då och efter att till slut ha fått gått ur taxin efter att chaffisen babblat nonstop i en kvart, damp jag ner i hotellsängen och somnade bums. Dagen efter mådde jag.. sådär. Och det är alltså det kortet som representerar mig i tidningen. Fint det, sörrni.


Bertil - firren med stort F.


Mamma tvingade in mig i en trädgårdshandel i Bollnäs idag.
Jag hade svårt att förneka bakfyllan och slog mig ner på en bänk medan hon sprang runt och letade diverse växter som skulle pryda badrummet. Framför mig hade jag en drös sköldpaddor som simmade runt i en liten damm och eftersom jag hade systemkameran i väskan plockade jag fram den för att roa mig. Sköldpaddor måste vara de sämsta foto-objekten någonsin, eller kameraskygga, för varje gång jag skulle till att föreviga ögonblicket tog de skydd under en drös plantor. Lite småsur och med vad som kändes som en liten gubbe som satt och hamrade innanför tinningarna vandrade jag in bland hyllor innehållandes fiskmat och små akvarium. Så dök den upp. Dammen med stort D, och med den, fiskarna med stort F. De var några enorma jäklar som simmade omkring där i och desto roligare att fotografera. Lite smålyrisk lutade jag mig så långt över kanten som gick, trots varningsskyltarna och då var då han dök upp, Bertil.
Ser han inte ut som en Bertil så säg? Firren på bilden.
Det är definitvt en Bertil, för Bertil heter bara äldre människor och den där fisken ser gammal ut. Sur också, för den delen. Eller bakfull. I så fall förstår jag honom.

Uppdatering: Och förresten, det var då förbannat vad onödigt det här inlägget var egentligen. Men har man inget att berätta, så har man inte.

I WANT TO KISS THE WORLD TODAY

Jag har en bra känsla i min kropp.
En riktigt fin en och det var längesedan jag kände något som kunde trycka bort det där mörkret som lägger sig som en klump i bröstet ibland. Kanske är det för att de beslut jag tar nu för tiden är för mig själv. För att jag blir glad och för att jag utvecklas utav det på ett positivt sätt. Kanske är det för att det bara är en skolvecka kvar innan betygen sätts. Kanske är det för att jag mår bra i mig själv och vad som komma skall. Kanske är det för att jag har världens bästa vänner och återupptäckt att vänskap är helt galet bra på ett ovärderligt vis. Kanske är det för att jag mår bra över att se andra hitta lycka även om det gör att jag förlorar en del av min. Jag har upptäckt att jag kan ersätta den biten på andra ställen. Att det inte är hela världen och att hela världen snart ligger framför mina fötter. Kanske är det för att jag väljer att göra någonting med det jag har och den jag är.
Jag vet egentligen inte. Det enda jag vet, det är att det är en bra känsla. Och tillsammans med den, och vetskapen om min kapacitet och vad jag vill, så känner jag mig lugn inför de här sista intensiva veckorna innan friheten kommer klockan 12.00 den andra torsdagen i juni. Cool-lugn. It's a pretty good life, när jag inte trasslar in mig i en massa känslor och intriger, det  måste jag då allt säga.

Jag har lekt, varit kapten och vunnit idag.


Men ja, mitt lag kom sist. Dock vann vi de flesta tävlingar som inkluderade att vi gjorde någonting med munnen. Jag skulle suga upp ett dubbelt och ihopknutet kolasnöre som hängde från min mun utan att använda något annat än just munnen och jag vann. Laget mitt tyckte att den tävlingen var som gjord för mig och kanske fick jag (och dem) ett bevis för det i och med vinsten. Jag gick dock och hulkade i en kvart efteråt, för den där förbannade och snabbtuggade kolaklumpen låg i halsen och guppade. Men vilket som har jag har haft en riktigt rolig dag med mina söta innebandytjejer. Jag bevisade att jag var sämst på att ha en ballong mellan knäna och springa, samt att min allmänbildning om innebandy egentligen ligger på noll och jag upptäckte att mina brännbolls-skills är puts väck. Det kändes lite sorgligt när de började diskutera satsningen inför nästa säsong. Jag kommer att sakna det och dem. (Jag kommer ju inte att kunna spela längre i och med flytten i augusti) Nu tänker jag fortsätta denna fina dag, med minst lika fina fotbollstjejer och en flaska vin. Jag hoppas ni får en fantastisk lördagkväll!


Jäsig morgon


FOODiSH

Tack Maria för din kommentar, blir verkligen jätteglad!
Din fråga var om dieten om om de mål jag hade uppfylldes så jag tänkte svara på det nu. Ja, mina mål uppfylldes och de målen var att lägga om kosten, bli mer medveten och samtidigt gå ner i vikt. Jag tränade hårt och höll mig till den mängd det var meningen att jag skulle stoppa i mig, men jag gick fortfarande på fest och unnade mig ibland, vilket dietisten tyckte var väldigt viktig för att det skulle kännas värt det. Jag gick ner 4,5 kilo (vilket innebär ungefär 1 kg i veckan) och det är jag väldigt nöjd med eftersom jag byggt muskler på vägen. Jag kommer att fortsätta gå ner lite till, ungefär två kilo till hade jag tänkt fixa, men sedan är jag tillbaka där jag var för ungefär tre år sedan. (Bara två veckor till med andra ord. Wie! Men jag kommer fortsätta äta såhär nu framöver och den dag jag känner att jag vill öka matintaget är det upp till mig att hålla lite koll, men så länge jag tränar och inte har några knäppa p-piller ska det vara lugnt.) När de här två kilona som är kvar försvunnit är det också ungefär vad jag kommer kunna gå ner till innan det tar stopp, eftersom jag tränar så mycket och muskler väger mer än fett. Det har gått väldigt bra med den omlagda kosten och det känns väldigt bra att på ett sunt och hälsosamt sätt, utan några galna metoder, kunna tappa kilo och komma tillbaka dit man var innan en massa hormoner skulle börja spöka och kroppen få några knasiga allergiska reaktioner.
Men den skönaste känslan är nog ändå att ha koll.
Att vara medveten om mat och hur jag själv kontrollerar det utan att bli knäpp i skallen. Och att, som idag, komma i de där avklippta jeans-shortsen som inte alls varit i rätt passform tidigare.

Now I got everything figured out!

Om ni funderar så är allting inför visningen nu ordnat.
Det är nästa fredag och jag ska vara där på torsdagen. Jag, med mina 163 centimeter över marken, är lite rädd att klackskorna kommer att vara minst 10 centimeter. Några som har några sådana att låna ut så jag får träna gå? Men annars så ska det här ska verkligen bli skitkul! Jag gillar utmaningar och att åka ner själv sådär och rocka White Room känns lite som en sådan. (Förstår om ni är less på att höra om allting, men jag ventilerar mig ju här och eftersom förvirringen angående detta har slagit läger i mitt huvud så har ni fått höra om det också. Men nu är det ju löst!) Puss på er!

A GOOD DAY

Haft en bra 20onde maj trots allt.
Fint väder, fina vänner, god glass, storvinst i fotbollsmatch och Sverige vidare efter seger mot Danmark. (Det sistnämnda bryr jag mig egentligen inte så mycket om. Men det är bra i alla fall.) En och en halv timme kvar av denna torsdag och det firar jag med ett glas apelsinjouice och att gå häxjakt efter den förbannade mygga som surrar runt här inne. Angående Glitzy-visningen är jag förvirrad om det är imorgon eller nästa fredag. Samma källa säger två olika datum. Jaja. Det löser sig, det gör det alltid. Puss på er!


.

20 maj är en sorgens dag.
Jag mådde illa när jag vaknade imorse och drog täcket över huvudet. Bestämde mig för att inte kliva upp. Ligga kvar och inte vakna upp till den tjugonde maj 2010. Men jag blev så illa tvungen. Så idag tänker jag bedöva smärtan på fotbollsplanen och känna det där ruset som annars blivit kvävt en dag som denna. En sorgens dag. Och som jag saknar. Allting som den tjugonde maj brukade innebära förut. Jag saknar min mormor och jag saknar min familj. Kort och gott.

Jag kommer ihåg den här dagen för ett år sedan. Alla detaljer är fruktansvärt tydliga. Jag och mamma hade lassat upp godispåsar, chips och mums-mums i kassan på ICA och jag knäppte ett kort på det och sa till mamma att det var det jag skulle blogga om samma dag, för att det kändes så typiskt min familj. Mamma skrattade och sa att vi fick fira hennes och pappas nionde bröllopsdag bara vi två, för att vi var de enda som var hemma. Väl i huset snörade jag på mig fotbollsskorna, gjorde mig redo för träning och småjoggade ner till vägen för att inte bli sen. Jag hann sitta och vänta på skjuts i en minut när mamma kom springandes ner för backen, skrikandes om att jag skulle komma tillbaka. Rent automatiskt ifrågasatte jag inte utan jag sprang bara tillbaka till huset och där, på garageuppfarten, stod min mamma, med tårar som rann ner för kinderna och som hamnade i små pölar på asfalten nedanför henne. När hon öppnade munnen krossades mitt hjärta och den chock som rusade genom kroppen gjorde att jag föll till marken och låg där, med armar och ben som bara skakade och med en puls som höll på att hacka sig ur min kropp. Jag kan känna allting än idag och själva grejen att jag återigen ska snöra på mig de där fotbollsskorna senare, gör att minnet blir ännu färskare. Lite som deja vu.

Min mormor dog plötsligt den där soliga tjugonde maj år 2009. Idag är också en solig dag. En fin dag. Jag hoppas att inget kommer att ändra på det, mer än att jag får gå runt med den här sorgen i mitt bröst. Idag skulle också ha varit min mamma och pappas tionde bröllopsdag. Det är det inte. Det gör att den där sorgen kommer i dubbel bemärkelse och att jag är så avtrubbad som jag ändå är idag, är jag enormt tacksam för. Jag tror inte jag hade orkat vakna upp den tjugonde maj 2010 annars.


L.W

Det finns många delade åsiker om herr Lars Winnerbäck.
Jag är ett levande bevis för någon som hade ett starkt ogillande för hans musik, men som sedan föll handlöst och inte kunde ta sig upp igen. Jag blev kär, och jag känner människor som skulle ge sin själ för hans musik, men jag känner också människor som tycker att han är falsk och som knappt klarar av att lyssna på en endaste låt. Säga vad man säga vill om honom, men skriva kan karln. 

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn, det luktar lite dig och mig. Jag har en ambition att jag ska bort någonstans, till samma syfte som jag haft för dig. Jag blir så trött på mig själv, jag blir så destruktiv. Jag har lämnat mina rader så länge jag minns med ett tvivelaktigt mål. För att du syns överallt är det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Och jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesen och jag kan också ha drömt. Det är en känsla som jag alltid känt.

Så satte han pricken över i:et, spiken i kistan, hos en liten fröken i en liten stad. Jag kommer ihåg för lite drygt ett år sedan när jag fick ett handskrivet brev hem i brevlådan. Det var handskrivet även på utsidan och det händer inte så ofta såhär i moderna tider, så med små fjärilar i magen öppnade jag det. Chocken när jag upptäckte att det var från L.W himself var sådär lagom stor. Chocken och glädjen hos någon annan när jag ringde samtalet och berättade om brevet var ännu större. Jag hade satt mig och plitat ner ett brev med min journalisthandstil en månad tidigare och bett om en grattishälsning till någon som stod mig väldigt kär. Jag trodde naturligtvis inte att jag skulle få någon. Jag fick den. Han fick den. Sedan dess har min respekt för den karln ökat något frukansvärt.

GIVE ME A VAMPIRE OF MY OWN

Jag har blivit helt såld när det kommer till The Vampire Diaries.
Hur läcker är inte Stefan? Och Damon? Det är rått, det är hårt och jag bara älskar't. Jag måste läsa böckerna. Måste.

Hi guys.

Confuso. Confused. Sekava.
Spanska, engelska, finska. På svenska? Förvirrad. Jag förstår fortfarande inte grejen med Stockholm på fredag. Jag ska, tydligen, gå en visning där. Eller ja, jag antar det. Jag fick ju mailet. Och som sagt så förstår jag inte varför de skulle vilja ha storlekar från en modell de inte ska använda, så jag antar att jag ska gå. Men jag har ingen som helst information. Vet bara att visningen är mellan 21.00 - 22.00 och att det är på White Room och vad jag ska få som tack-för-hjälpen. Jag vet inte när jag ska vara där eller vad som gäller. Hm. Jag hoppas jag får ett svar imorgon, men ikväll går ju också alldeles utmärkt, för jag behöver boka tåg. Och dagen före brukar vara lite på håret, samma dag ännu värre. Speciellt när det gäller X2000 och att ta sig hela vägen till huvudstaden en helg. Åh. Förvirrad. (Stavade det nyss med två v. Jag har skrivit det ordet för mycket på sistone.)


Nej, jag tänker inte kliva upp idag.


Det regnar på min balkong idag. Och utanför.


THORN

Jag tror att separationsångesten ändras lite från dag till dag.
Just nu hatar jag Söderhamn. För att det är så litet. För att det inte finns någonting här. Ingen framtid eller möjlighet till en  för någon som vill bli någonting mer än ett kassabiträde på ICA eller en säljare på Teleperformance. Inget illa om det, jag tycker absolut inte att det är fel att jobba där för den som känner sig nöjd med det, men jag vill ha någonting mer. Någonting mycket mer än så. Det gör att jag måste lämna min familj, mina vänner, mitt idrottande. Jag har inget val. För jag drömmer inte om att stå i kassan på McDonalds eller att skriva nyheter för en lokaltidning, och eftersom jag vet vad jag vill, så är det heller inget ställe jag kommer att spendera tiden på och försöka komma underfund med det. Jag tycker att alla ska få och ha den där möjligheten, att förverkliga någonting mer, men idag känns det tungt att det krävs att jag ska lämna allt när jag väl bestämt mig för att göra det. Allt och alla. Min familj, min älskade underbara trygga familj, mina ovärderliga vänner och mina helt fantastiska lagkamrater. Allt för att Söderhamn.. det är för litet. Häromdagen var jag exalterad över att jag aldrig mer skulle komma tillbaka och bo här för vad som kanske är resten av mitt liv, men jag tror jag fortfarande är lite rädd för att vara ensam. Att flytta, att gå i skolan, att upptäcka nya saker - ensam. Att börja om på en helt ny kula utan att ha den där garantin att det finns någon ett telefonsamtal bort som kan komma och sätta sig i soffan med dig och kolla på en dålig tv-serie. Jag tror jag är lite rädd för att inte träffa min familj på vad som kan bli flera veckor i streck. Jag är bara arton år gammal. Arton år. Det är ingenting. Ingenting. Jag är arton år gammal och har i mina vildaste stunder velat bryta mig lös från allt, men från min familj och alla mina vänner? Nej. Egentligen inte.
Det är sådana här stunder jag önskade att jag redan bodde i en större stad och kände att jag hade drömmarna i nästa kvarter. Inte i en stad flera mil bort eller i ett helt annat landskap. Då skulle jag kunna ha min familj nära till hands och mina vänner vid min sida, och ändå breda ut mina egna vingar och prova flyga ensam. Ibland skrämmer det mig verkligen och jag känner en helt galen separationsångest. Pappa tycker, dock, att det är en väldigt kort bit till Stockholm. "Lite drygt två timmar är ingenting" säger han med ett leende och klappar mig på axeln. Kanske inte. Men ändå. Jag vet att jag vill det här. Stå själv, förverkliga drömmar, göra bra saker. Men jag vill ha någon där som ger mig den där kramen, som ruffsar mig i håret och säger "det där gjorde du bra".

Jag vet inte.
Imorgon kommer jag väl att vara exalterad igen antar jag. Jag känner mig kluven i tankarna för tillfället, som ni kanske märker.

Ohmy.

Ser ut som det blir jag och White Room på fredag.
Jag, White Room och kläder från Glitzy. Samt en catwalk. Och människor. Och jag. Shit. Får se vad nästa mail säger, men det hela verkar vara ganska klart med tanke på att jag skulle skicka in både kläd - och skostorlek. Känns inte som att de slösar mail på en modell de inte tänker använda. Jag har lite (läs: många) fjärilar i magen.

EAT ME, EAT YOU. Or let's just eat.

Fick en fråga i det förra inlägget och jag tänkte svara på den nu.
Inte helt okänt så var jag alltså till en dietist för en månad sedan (återbesök imorgon, hujedamig) och kommentaren i förra inlägget gäller alltså hur jag äter just nu. (Vi skippar det här med att jag seriöst åt en halv bytta glass igår. Inte okej.) Först och främst, tack så mycket för komplimangen om min blogg, minsta lilla ord värmer mer än vad många av er kanske kan föreställa sig. Åter till maten. Min dietist, en glad kvinna med korta ögonfransar vid namn Ulla, gav mig ett A4 (som jag försökt hitta nu i en halvtimme, but I just can't find it.) där hon lagt upp exakt vad och hur jag ska äta. Jag får i stort sett äta exakt vad jag vill, bara jag tänker på mängden och på konsekvenserna, och hon poängterade att det inte är kalorierna i maten jag ska kolla på utan energivärdet. Egentligen vill inte jag varken uppmana eller avråda till det här, för jag tycker inte alls om att fokusera på varken mat eller vikt, men eftersom det här är ett väldigt nyttigt, och framförallt ofarligt, sätt att lägga om sin kost så känner jag att det är okej. (Och för den som vill gå ner i vikt och få en bättre balans i sin kropp så är det ett jättebra sätt. Jag får veta hur många kilo jag gått ner imorgon men jag kan redan nu säga att det är en del, men det beror inte bara på maten, utan jag tränar också väldigt hårt varje dag.)

Så, jag äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och mellanmål. De är de här mellanmålen som är viktiga (i form av en frukt, men på kvällen är det ett glas mjölk och en smörgås. Nu tål jag ju inte mjölk så jag dricker te, men för andra som tål mjölk så är det något att satsa på) för att de hindrar kroppen från att begära så mycket mat när det blir dags för lunch och middag. För om man inte äter nåt emellan, om vi säger att du bara hann slänga i dig en macka till frukost och lunchen var dålig i skolan, så är du så hungrig när du kommer hem till middagen att du slänger i dig mer än vad kroppen behöver. Jag äter cirka två deciliter kokt pasta/ris och två lagom stora potatisar och till det 100 gram kött varje lunch om middag beroende på vad som serveras. (Det är viktigt att komma ihåg att två deciliter kokt pasta inte är det samma som okokt. Det är väldigt, väldigt lite pasta i okokt form) 100 gram är ungefär vad som får plats i en liten trekant som man kan mäta upp med händerna på tallriken, googla på en tallriksmodell så ser ni ungefär vad som gäller. Sedan är det bara att lassa på med grönsaker, det får man äta hur mycket man vill utav, tills man spricker om man så vill! Vilket är alldeles perfekt för mig som älskar grönsaker men hatar frukt. Salladen till maten är en jätteviktig del för om man inte känner sig riktigt mätt så är det grönsakerna man ska äta mer utav. Sedan är det som med allting annat, man ska undvika söta saker, men min dietist sa också att det var viktigt att unna sig - men med måtta. Ät en bit choklad och nöj dig med det. Ät en näve chips och nöj dig med det. Det handlar jättemycket att komma underfund med gränsen mellan vad kroppen behöver och vad hjärnan bara vill ha. Men sedan är det viktigt att inte sätta för höga krav på sig själv utan också låta hjärtnan få vad den vill, men som sagt med måtta och då får man välja bort någonting under dagen. (Ett mellanmål då, ingen måltid.) För att inte känna sig låst, utan bara för att må bra i vem man är och hur man ser ut, och få bukt med det man inte trivs med.

I början tyckte jag att det var lite småjobbigt, för det var ju mindre mat än vad jag var van vid och samtidigt tvingade det mig att äta en ordentlig frukost. (Det här äter jag till frukost: 2 deciliter yoghurt, 1 dl müsli, en smörgås och en kopp te. Man kan även välja på en tallrik gröt med en matsked sylt, och även ett tredje alternativ: två smörgåsar, ett glas jouice och en frukt. Men jag gillar det första. Det går lättast i och jag mår som bäst.) Jag åt aldrig frukost tidigare och knappt någon lunch i skolan, vilket gjorde att middagsintaget blev alldeles för stort. (Min viktökning som hade blivit för den delen beror på att min kropp inte tål kvinnliga hormoner och en miss hade gjort att mina p-piller innehöll dem, vilket gjorde att min kropp reagerade. Så jag fick gå till en dietist som skulle hjälpa mig att komma tillbaka till min normalvikt.) Grejen med den här "dieten" är att de egentligen inte är en diet. Det är vad en kropp hos en ung kvinna behöver och ingenting som jag ska sluta med imorgon eller om en månad. Det är något som kommer att pågå, men jag kommer att vara friare nu att unna mig när jag inte längre har en överdos av kvinnliga hormon som spökar i min kropp. Jag har unnat mig och jag har haft dagar då jag känt mig galet hungrig för kroppen gjort uppror, men jag har bitit ihop.

24 lösviktsgodisar har samma energivärde som 10 frukter, en hundragrams chokladkaka är detsamma som två smörgåsar med skinkpålägg, tre frukter och ett glas mjölk och en chipspåse som en hel ost. Det visar ganska tydligt hur onyttigt det egentligen är, men det är ändå inget vi ska undvika, men något vi ska äta med måtta. Det är viktigt att vara medveten och känna att man kan äta utan dåligt samvete, det tycker jag har varit en väldigt skön känsla för mig. Samt att se reslutat. Men som sagt, så är det en kombination av omlagt kost och hård träning. Så ja, jag hoppas att du som frågade fick någorlunda svar här samt att du också kommer till ro med dig själv. Jag får mitt konkreta svar imorgon, men jag är inte rädd för att kliva upp på vågen som förra gången, jag har bara lite fjärilar i magen. Det är också en väldigt skön känsla.

Jo, just ja.

Jag hatar två saker just nu.
Mina bröst och mitt hår. Först och främst hittade jag en bild på mig själv där mina bröst såg ut som Kissies och det kändes inte riktigt okej. Sedan är det bara en jäkla massa krångel med dem och de bränner stora hål i min plånbok så fort det ska till att köpas ett nytt boende till dem. Som nu, en studentklänning i vitt gillar inte en bh i svart. Där rök femhundra spänn på en gång. Förbannat. Sedan, mitt hår. Äckligt är vad det är. Slitet, ofärgat och alldeles för oklippt. Efter studenten ryker det. Eller någonting lär hända iallafall. Jag kan inte gå runt och se ut som frisören slant med saxen nå längre. Tidigare var det en frisyr, nu är det bara.. skit.
Positiva tjejen?
Nja. Ge mig ett par nya bröst och nytt hår så ska ni se att det ordnar sig.

Heljäsig dag


So not a good day för photoshoot


This is war, I guess.

Försöker helt seriöst lösa konflikten mellan Palestina och Israel.
Eller nja. Det är min historiauppgift iallafall. Kanske inte att lösa den, men att komma underfund med vad den egentligen handlar om. Det verkar nästan vara helt omöjligt. Två galna starka åsikter som går tusentals år tillbaka. Jippie kayey. Vi får la se hur detta går.

Have you forgotten all of our moments? Together.


COLLIDE

By the way, jag hade en bra kväll igår.
Jag tror att jag borde ha den där randiga kavajen oftare (ja, den fick följa med ut igår igen. Vi är kära och kan helt enkelt inte slita oss från varandra) för det är en jäkla magnet som både drar till sig karlar och dess komplimanger. Den drar helt seriöst åt sig komplimanger likt en sockerbit drar till sig en fluga. (eller myra eller vad det nu är ordspråket säger) Jag tackade och tog emot, men gav tillbaka ett kreditkort som en kille gav mig, vilket Robin tyckte var det dummaste han någonsin hört när jag berättade det under vårat äta-strips-med-dipp-och-gå-hem-samt-diskutera-vilket-väderstreck-solen-går-upp-i-och-tänka-Moskva. Okej, det där var en sjukt clever mening som kan bli galet missuppfattad. Jag tackade alltså för komplimangerna men när en kille blev så förtjust att han gav mig sitt kreditkort gav jag tillbaka det. Där löste vi det. Men den är cool, min randiga kavaj. Hoppas jag blir cool i den också. Det vore ju typ .. coolt. Nä, nu börjar det spåra. Vilket som. Jag bor cirka hundra meter från Söderhamns lilla yta med krogar och nattliga matställen, ändå tog det mig över en timme att komma hem. Jag skyller på Robin. Vi sällskapade de hundra metrarna hem till mig, men han gick så segt och som en orolig mamma sa jag att han skulle skicka ett sms när han kom hem till frugan sin, så jag visste att han inte ramlat ner i ett dike på vägen. Jag fick inget sms. Jag hoppas han lever. Annars var det som vanligt när det gäller utelivet i Söderhamn. Man träffade människor som gör både ont och gott inom en, men eftersom det var återvändardag så träffade jag även på gamla intervjuoffer från olika städer. Trevligt sörrni. 
Men vet ni? Jag vet att jag tjatar, men jag längar verkligen tills jag flyttar. Men som jag och Robin satt och sa på en busshållsplats vid halv-tre-snåret inatt - Söderhamn har sin charm. Men den här staden har charmat mig nog nu. Jag faller inte längre, jag skrattar bara och skakar på huvudet när den kommer med sina raggningsförsök. Söderhamn kommer alltid att vara hemma, för det var här jag växte upp och det är här jag har min familj. Men det är inte vart jag hör hemma. Inte nu och inte på väldigt, väldigt länge. Faktiskt, så känns det sjukt att säga, men jag kommer nog aldrig mer att bo här. Aldrig mer. Kan ni förstå det? Sjukt. Som sagt, tre månader. Tre månader kvar.             

Wait til you see my smile

Jag har det ganska bra egentligen.
Eller inte ganska. Jag har det väldigt bra. Egentligen. Jag tror jag bara har fokuserat för hårt på fel grejer. Saker och människor som kunnat vara rätt, men envist och bestämt inte accepterat motsatsen när den bevisats. Bara hängt kvar. Hållit fast. Hållit för hårt. Inte sett de där små glädjeämnena och när de väl funnits framför mig har jag inte sett betydelsen. Inte brytt mig. Gått därifrån och dragits allt djupare ner i all förnekelse. Jag vet inte riktigt, men jag har kommit till insikt med att det jag egentligen behöver göra är att tycka om mig själv. På riktigt. Inte behöva föra statistik över allt jag gör för att hitta en gnutta betydelse. Bara vara. Se mig själv. Ta hand om mig själv. Bygga upp mig själv igen. Acceptera att det är okej att vara ensam, att fokusera på sig själv och ta tag i sina drömmar för att man själv vill.
Och framför allt acceptera att jag har rätt att vara lycklig när bra saker händer mig. För min egen skull. Inte försöka leta så någon annan kan hitta lycka i det också, utan ta vara på det som finns där för mig. Och våga göra det. Jag tar stundenten om mindre än en månad, jag flyttar om tre och jag är på god väg att förverkliga saker jag drömmer om eller i alla fall bygga grunden för att kunna göra det. Det finns betydelse i det. I mig. I mig ensam. Det har bara tagit en bra lång tid att inse det.

What the ...

Eh. Linda gav mig en smärre chock på bussen.
Och mitt förnekande började på en gång. "Nej, det är inte jag. Jag läser inte hennes blogg." Vems blogg? tänker kanske ni. Anna Hibbs. Hon från serien Glamourama. Det var inte riktigt sant. Jag trodde bara inte riktigt på vad hon sa. Mitt namn? Nej men, va? Jag vet inte riktigt vad som händer härnäst. Jag tog modet till mig och skickade iväg mailet som hon bad om i sitt inlägg iallafall. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Kanske att jag ska gå en visning, kanske inte. Sånt som visar sig. Jag vill inte säga för mycket om det ska visa sig att det inte händer. Men det handlar iallafall om en modevisning. I Stockholm. Nästa helg. Skulle ju inte direkt sitta fel. Men som sagt, det kanske inte alls blir av. Vi får la se.
Bra dag idag förresten. Riktigt bra.
Vi vann matchen och ja, nu ska vi gå ut.
Om ni inte tror mig på det jag berättade här i början kan ni läsa Annas blogg här.

Hej sex veckor gamla Alma!



Kilar iväg dårå.

Kilar iväg och fotar bebis. (Och föräldrar) Isabelle får hålla i pennan och blocket, idag är det jag som är fotograf. Fint det. Hade, för kanske första gången i mitt liv, inte alls någon lust att vara intervjuaren.


Treasure!

Hittade en skatt i min byrålåda.
Vad? tänker kanske ni. Alla mina dagböcker! Från det att jag var åtta bast och inte kunde stava till speciellt mycket, tills jag var runt sexton och galet kär. Jag har skrattat och skrattat och skrattat och skrattat. Det här är så sjukt kul! Jag älskar att jag har skrivit dagbok i hela mitt liv, det är fantastisk läsning såhär flera år senare.

I min hand just nu håller jag en vit bok från min tid som fjortonåring. Jag skrattade gott åt de här meningarna från mars 2005. "Jag måste göra slut. Jag är inte kär i den där jäkla.. spännbögen! Singellivet är perfekt." Vart tog den tjejen vägen? Som gillade att vara singel. Jag skulle behöva träffa henne någon dag här framöver. Tre dagar senare låter det såhär: "Alltså, jag var mattant i skolan idag. Jag krossade en tallrik som jag gömde bakom några hinkar på en vagn.. Äsch. Shit, mamma kommer. Godnatt!" Och åtta dagar efter det börjar jag flumma iväg: "Livet, vad fan är livet?! Ett virus? En blomma? En sjukdom? Ja, en sjukdom! Fattar du? Nej, klart du inte fattar men om livet var en sjukdom, nu säger vi så, då skulle endel ha cancer medans andra skulle ha lätta förkylningar. För ingen lever väl ett liv utan snuva? (Snuvan är i det här fallet problem om du inte förstod det, dagbok.) Dom som har lätta förkylningar lider av lite småproblem, typ arbetslöshet, stress, krossat hjärta (Jag ber om ursäkt för min lilla fjortisversion av mig själv. Det där skulle lätt ha hamnat på cancerdelen, men jag visste inget om brustna hjärtan då) medans dem som lider av cancer mer skulle ha psykiska störningar, drabbats av misshandel, vad vet jag. Men livet ger alla snuva. Ibland blir man bara täppt i näsan men i andra fall blir man sängliggandes med feber och ibland, kanske, man till och med hamnar i koma."

Jag försökte redan då bli sådär smådjup, men mest av allt verkar jag ha varit en liten bitch i mitt oskyldiga skal. Allt var not my fucking problem. Sedan står det mycket om vänskap, om syskonrelationen mellan mina två bästa (Isabelle och Sanna) och om hur lätt jag föll för pojkarna. "Jag skriver bara av mig min ilska har jag märkt" säger jag den trettonde juli 2005 och fortsätter med att kalla mig själv för bitch. Jag är en väldigt snäll person, både då och nu, men jag kan vara en bitch om jag vill. Jag har svårt att låta folk sätta sig upp mot mig, jag går liksom inte med på det. "Nu ska jag försöka fixa till mig gloria där uppe på huvudet, den har hamnat alldeles för mycket på sne" skriver jag samma dag. Jag var fjorton år gammal och skrev om hur små tuttar jag hade och undrade om de någonsin skulle växa. Om jag visste att de skulle passera både D, E, F och hamna på G skulle jag nog inte ha önskat så hårt som jag gjorde. Det står om ständiga bråk mellan mig och mina två tvillingsjälar (de betyder så fruktansvärt mycket för mig, Sanna och Isabelle, så det är helt galet. Vi har varit igenom allt tillsammans och för dem skulle jag gå genom eld och vatten vilken dag som helst.) och det står om en fjortonårings problem med både pojkar och andra tjejer, med familj och val. Om kärleken till fotboll och om dagar på sandstränder. Om kalas och pojkar som sover över.

Ja, jag vet inte, men det där var väldigt upplyftande. Befriande på något vis. Jag kommer knappt ihåg det fjortonåriga jaget, men hon verkade ha varit väldigt rättfram. Hon var cool och jag tror att det är hennes fuck-you-attityd jag kan bära med mig ibland idag. Även fast jag blivit bättre på att inte slänga iväg det jag först tänker på, det verkade ha satt mig i många knipor år 2005. Jag lär mig, tydligen! Det är grymt. Då kanske jag kan titta tillbaka på det här årets dagbok år 2015 och säga att den här tjejen, hon var fan i mig cool hon med ibland. Måste börja skriva i en först. Bloggen råkar vara min ventilation, och har varit de senaste två åren, men jag måste börja skriva dagbok känner jag. Och vara ännu mer rättfram. Så, dagboksjakt är vad som gäller imorgon! Tjoho!

Wöhö, eller nja. Men jo.

Jag gör en liten revolt just nu.
Till allt. Eller inte allt. Men till två saker. Först måste jag berätta för er, med sorg i rösten (läs: orden), att jag inte kom iväg på Neverstore-spelningen som pågår just i denna stund. That really sucks. Jag kom hem från träningen i samma veva som det började och allt sällskap svek så nu sitter jag här och ska göra revolt mot, som sagt, två saker. Ett: Jag har köpt en Benny och Jerry - glass. Den godaste. (Half baked.) Det får jag egentligen inte. Eller köpa den får jag väl, men jag får inte äta den. Min dietist skulle skaka på huvudet och min mamma skulle nog tycka att jag gav upp precis framför målsnöret. Därför har jag redan ätit halva. Jag har ont i magen. Den här månaden med små portioner och inget socker har ändrat min kropp och min aptit radikalt. Jag kan äta lite och ändå bli mätt och jag får ont i magen av för mycket sött. That's weird. Dock, måste jag berätta för er med stolthet i rösten att kilona har börjat släppa taget om min kropp. And that's just fantastic! Okej, nummer två: Jag tänker inte berätta för er hur jag känner via orden. Jag gör revolt mot dem. Jag är trött på dem och jag vill inte vara trött på dem, därför måste jag gå tillbaka till mina andra sätt att uttrycka mig. Några självporträtt blir det inte, jag ser ut som ett helvete, men jag ska knåpa ihop någonting alldeles strax. Och ni kommer att få se det! Woho, tänker ni nu. Eller nja, men jo, snälla. Gör det. Tänk så. Så tänker jag att ni tänker så och så gör jag nåt riktigt fräsigt. Vad gör ni ikväll?

Let me be a.. chocolate cookie!

Jag gillar inte solarium.
Först och främst så tror jag att jag ska bli instängd mellan de där äckligt ljusa boxarna, klaustrofobisk som jag är så får det pulsen att rusa. Sedan tror jag att mina ögonlock ska brännas sönder och bli två kolstumpar, samtidigt som jag inte vill ha de där ögonskydden på mig hela tiden för att inte få några spetisga ovalformer i vitt kring dem. Sedan oroar jag mig för att födelsemärken ska svälla och att alla rör ska explodera och att ingen mer Frida Söderlund ska få vandra på denna jord. När fläkten drar igång är jag påväg att rusa därifrån, för är det inte en endast ljusbomb så säg? Typ så liksom. Jag ligger på helspänn hela tiden. Idag var, för den delen, första gången jag solade ensam också. Annars har min mamma, min syster eller dåvarande pojkvän suttit vakt. Utifall solarie-monstret skulle komma och ta mig. Men idag tog jag på mig superhjältedräken ensam.
Men om jag vill vara fin får jag lida pin. Typ.
Jag menar, min studentklänning är vit och balklänningen är silver. Jag vill inte flyta ihop med de färgerna.

Vad är det här inlägget egentligen?

Nu har jag suttit framför den här fyrkanten i 2 timmar.
Med diverse avbrott i och för sig, men ändå. I två timmar har jag försökt tvinga fram ett inlägg, men jag har ingenting att säga. Jag är tömd och förvirrad. Undrande. Eller nåt. Jag har en förväntan i kroppen. Jag gillar den inte. Den måste bort. Bort. Jag måste få leva nu, inte bara sträva efter saker jag önskar, längtar efter eller måste. Jag vill bara att det ska hända någonting. Jo, jag känner att det är väldigt meningsfullt att vakna upp till en ny dag, det är inte det. Det är skönt att gå ut genom dörren och mötas av solen och känna de där strålarnas värme i en frusen kropp. Att möta årstiden som skvallrar om att någonting nytt är påväg. Det känns bra att träffa människor och att känna att varje dag har en sorts mening. Men grejen är att varje kväll, varje eviga kväll, hamnar jag här med mig själv. Det är jag och den här jäkla fyrkanten. Och orden. Men jag vill ha mer än orden. Jag vill ha en förändring. Jag trivs inte som det är. Jag måste hitta någonting. Hitta ut. Jag vet vad som måste göras, ända sitter jag kvar här. I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Melissa säger det bra. Alltså. Nej. Vad är det här? Det känns betydande att vakna upp, att göra saker, men det känns fruktansvärt obetydligt att hamna här med sig själv, släcka lampan och gå och lägga sig. Samma rutin. Samma ensamhet. Jag vill inte ha det och jag har aldrig viljat haft det. Jag förstår inte människor som vill ha det. Icke. Jag har försökt, men jag kan inte sträva efter saker jag inte vill eller behöva något jag inte behöver. Jag har haft min period nu. Min period av ord och betydelse, av smärta som ska få komma fram för att meningen ska synas. Fine. Tack för det. Jag är inte otacksam. Jag vill bara ha någonting nytt. Nu. Inte om två månader, ett halvår, ett år, två år, tre år. Nu. Jag vill ha en förändring åt rätt håll nu. Inga mer tragedier eller äckliga, jäkla gropar som man faller handlöst ner i. Jag vill bara få någonting mer tillbaka, någonting jag önskar sådär innerligt. Någonting som skulle plantera en blomma mitt i allt det döda eller som skulle bygga mig en bro över alla de där tomrummen.

Har jag inte gett nog nu? Av mig själv. Bokstavligt talat. I alla bemärkelser.
Har jag inte sett alla vinklar nu? Alla perspektiv? Har jag inte känt allting än? Kan jag inte få känna någonting annat? Kan jag inte få några fjärilar i magen som inte skavar och skär upp en massa sår och annan skit? Kan jag inte bara få skriva om någonting annat? Jag fattar inte grejen längre. Det här är inte hur jag vill ha det. Icke. Och det är inte vad jag förtjänat. Alltså, det är nästan skrattretande. Varför måste varje liten pust av medvind, sluta med att jag står i en tornado som blåser mig längre bak än det hela började? Varför måste varje liten glimt av den där lyckan sluta med att jag står där mer uttömd än någonsin?

Vafan finns det mer att säga när allt är sagt?
Jag förstår ingenting. Ingenting.
Vi får se om jag känner mig mer pigg på livet imorgon. Men det ska ju bli dåligt väder. Regna. Jag hatar inte regn men jag skulle vilja säga att jag gör det. Bara för att. Men egentligen tycker jag det är jättemysigt med regn. Jag hoppas det öser ner. Då tänker jag gå ut.


För att jag tycker att den är så himla fin!


This is my story

Idag är en sådan här dag då jag är väldigt trött.
Men också oerhört glad. Mitt och Isabelles företag rullar verkligen på. Människor vågar ställa upp och deras mod är för mig väldigt, väldigt beundransvärt. Vi går in i deras livs svåraste eller mest livsavgörande historier, plockar fram dem, berättar dem och att de låter oss göra det, det tycker jag är fantastiskt. Helt underbart är det. Vi har några riktigt, riktigt bra historier att berätta och nu har vi även en galet snygg framsida. Hela det här magasinet, det kommer att bli galet bra. Jag vet det, jag känner det.
Och det gör mig glad. Glad, glad, glad.


Hoho, sa tomten.

Nej men, nu har jag allt lite fjärilar i magen.
Som den gången den berättades för mig att jag skulle få följa med på en intervju med Westlife. Den här gången får jag vraka och välja mellan Twisted Sister, Deep Purple, Venom Saxon, Sebastian Bach eller Annihilator. Någon ska bli min telefondejt. Rena rama julafton en sen måndagkväll som denna, med andra ord. Inför detta tänker jag lägga min engelska i hårdträning och försöka intala mig själv att inte prata så förbannat fort varje gång.
Så, mina readers. Vem skulle ni välja?

I signal to all of you.

Idag fick jag en liten flashback. Eller deja vu - känsla.
Jag och kollegan, även klasskamrat, vandrade förbi en grön affisch på väg från expeditionen där vi hämtat ett intervjuoffers schema. Pontus stannade upp och berättade hur snygg affischen var, eller affischen var väl inte riktigt samtalsämnet, mer bilden på de tre grabbarna. Fotograf Orre fascinerades över hur skarp den var. Jag sa att det såg ut som Jacob höll på att spota ut Eriks hand och han höll med. Vilket som, affischen skvallrade om att Neverstore åter igen gästar Söderhamn och jag fick höra på ryktesväg att In Michigan skulle stå på scenen före dem - igen. Det ger mig en liten flashback. En väldigt skarp flashback för jag kommer till och med ihåg vad jag hade på mig där och då. För cirka ett år sedan, med någon månads marginal, stod Neverstore på scenen i ett litet ungdomshak här i stan. Jag hade på mig en Rolling Stones - tröja och ett par ljusa jeans (bara för att bevisa för er att jag kommer ihåg) och håret mitt var lockat och uppsatt. Jag var där för SöderhamnsNytts räkning och mitt uppdrag var att göra en recension. "Erik Lantz, Jacob Widén och Oscar Kempe ger inga pauser i sin passionerade musikshow. Guld till grabbarna i Neverstore som lyckades få en svårflirtad stad som Söderhamn ordentligt på fall." Jag gillade det och jag kommer ihåg att jag gillade bandet som stod där före dem också, vilket senare skulle visa sig ha varit In Michigans första spelning. Min kommentar i den recensionen var att de lät lite som huvudakten, nu är ju frågan om de själva skulle hålla med om det. Jag har haft förmånen att se dem fler gånger än den där första och jag råkar ha tre av deras låtar i min ipod och jag tror, någonstans, att på torsdag när Neverstore gästar Söderhamn så är det väldigt många som kommer att gå dit och se dem - och för att se förbandet. Inget varken eller. Det är två bra band. Det ena har kommit lite längre och det andra är påväg.
Nu får vi se om jag kommer att stå där som journalist eller som Frida-vill-ha-en-trevlig-torsdagskväll. Vår pressläggning ligger ju lite knasigt, men sedan förra gången så vet jag att det där brukar vara någonting att minnas. Även om texten min också skvallrade om en förväntad publiksuccé som föll platt till marken. Vilket, med den där passionerade och galet bra musikshowen, bevisar att grabbarna i Neverstore fortfarande har fötterna på marken. De är, för att tillägga, några av de trevligaste och ödmjukaste personer jag träffat på väldigt länge. Så, det jag vill säga är väl egentligen att ni borde gå och se dem. Båda banden. Ni kommer inte att bli besvikna. Jag lovar.

Företagande, it is.


Idag har jag och bästa Isabelle gjort ännu ett reportage till vårt företag.
Vi intervjuade Micke om homosexualitet och hans blogg kan ni läsa här! Den inklippta bilden är från hans blogg, den andra är bara nu-provar-vi-ljuset-bild. Resultatet kommer att bli grymt, galet bra kommer det att bli, och imorgon hoppar vi på tåget ner till Gävle för att träffa Isabelle, en tjej som också är homosexuell. Magasinet kommer att bli kanonbra med fina texter och läckra bilder, så jag hoppas ni längtar tills det kommer ut!

FOR THE WILD AT HEART





I could say, I love you, but I won't.

Jag känner mig lite tvingad att berätta någonting för er.
Men jag vet inte riktigt vad som kan vara intressant. Det faktum att mitt lag kom sist på femkampen igår eller att jag höll på att skämmas ihjäl imorse när jag gick hem med ruffsigt hår, kladdigt smink, barfota och med klackskorna i handen? Eller att jag hade en riktig rolig utekväll igår? Eller grejen att när jag kollade i Dagens Nyheter imorse och såg att Ladies Night kommer till Gävle i oktober så skrek jag rakt ut att det var ju perfekt, men kom sedan på att jag inte bor i Söderhamn i oktober. Inte i September heller. Och kanske inte i augusti. Tre månader kvar i Söderhamn och ett steg närmare min dröm. Inte är det dåligt, icke. Egentligen. Men jag fick lite panik häromdagen. Jag menar, jag har upplevt så mycket här. Jisses amalia, det är nog egentligen ganska förnufigt att ta sitt pick och pack och se det utifrån. Ja, hörrni. Jag kan berätta en till grej för er.
Jag känner inte riktigt den där smärtan i kroppen längre. Den där psykiska som beslagtagit mina celler i flera månader. Jag känner mig mer stum och tom, men jag tror att jag har kommit till insikt med så mycket att det börjat släppa taget. Jag menar, det finns människor jag önskar all lycka och kan inte jag vara en del utav den, då är det så. Jag blir på något vis genuint glad över att se personerna le och det gör att den där smärtan jag bär på lossar lite.
Så ja, även om det borde vara smärtsamt så väljer jag att se det från en annan vinkel. Det betyder inte att den där smärtan kommer att vara borta för alltid, det betyder bara att när den kommer, då betyder det att den inte varit där hela tiden och på något sätt är det befriande.
Jag har ett liv att leva och drömmar att förverkliga och det är tre månader tills jag påbörjar den resan, i en annan stad och bland andra människor. Och när jag vänder mig om, när jag tittar ut genom den där bilrutan eller tågfönstret, då vill jag veta att jag lämnat personer jag bryr mig om lyckliga bakom mig. Det gör egentligen allting fulländat.


I can't be tamed. Party it is.





Happy, happiness, you name it.

Jag var på en föreställning igår.
Den handlade om den eviga jakten på lyckan och i slutet sa de någonting om att när man beger sig iväg åt det håll man tror att lyckan finns så kan man helt enkelt springa förbi den på vägen. Så nyss när jag var ute och gick, med bra musik i öronen så började jag fundera på det där. Jag sätter alltid av, till hundra procent, mot den punkt jag anser att lyckan finns på. Alltid. Och jag ger väldigt sällan upp. Istället naglar jag mig fast så hårt att fingrarna börjar blöda och inte ens när de blöder släpper jag taget. Det är inte alltid den där lyckan når mig där, även fast jag så frenetsikt håller mig fast och verkligen ser och känner att den finns där. Men samtidigt, så har det aldrig riktigt betytt att jag sprungit förbi den på vägen. Inte när det gäller mig. Det handlar bara om att den aldrig blivit fullständig. För små stunder av lycka, de har kommit men det där riktiga, helheten, den har aldrig slagit till. Det betyder ju ändå, att jag har hittat lyckan, men att formen på den inte varit riktigt.. Jag skulle vilja skriva inte riktigt rätt, men jag tycker att lycka är rätt i vilken form den än kommer i.. Det betyder att formen på den inte varit riktigt komplett. Den har inte strålat genom varje cell i kroppen och stannat kvar i flera dagar. Den har funnits där och då och sen sagt tack och hej och gått ut genom dörren.

Jag har haft väldigt svårt att se lyckan i saker som tidigare gjort mig lycklig när den blivit ersatt med något annat, det har jag berättat för er förr. Kärlek har varit det enda som jag sett som riktigt sann lycka. Resten har bara varit sådana där små rus men aldrig riktigt gått ut i varje cell i min kropp och stannat där. Jag sa många gånger att jag var orolig att jag missade många lyckliga stunder när jag riktade in mig på ett enda mål hela tiden, men jag tror inte att det har varit så för mig. Jag måste göra vad som är rätt för mig. Jag må vara.. väldigt kräsen men jag är också väldigt accepterande till allt och alla som vill in i mitt liv, dock, låter jag alltid de flesta stanna utanför. Vissa säger att jag är krävande, men det stämmer inte. Jag är kräsen, det är jag, men jag kan inte ta del utav saker som inte gör mig fullt lycklig eller som jag inte känner har en betydelse. Jag kan bara inte. Och att inte allting jag tar del av når upp till det, det är bara en del av livet och jag har lärt mig att försöka göra saker med betydelse för att vår tid här är räknad. Så är det bara. Och om jag väljer att ge ett one-night-stand en betydelse eller att balansera på ett räcke mitt i natten, då är det mitt val och det lilla rus av lycka jag känner då ger en liten betydelse. Men om jag väljer att ta ett steg ifrån det dagen efter, så är det också ett val jag måste få göra. Utan att vara krävande. Jag är bara mig själv och vad jag väljer för mig själv, vad som gör mig lycklig, måste också få vara mitt beslut. Mitt.
Nu kändes det här rörigt, men jag hoppas att ni förstår lite av vad jag vill komma fram till eller att ni gör en egen fantastisk tolkning av texten. Jag lämnar det till er, sweethearts.

You can't see my heart


Bitterfittan.

Reklamkampanjen är överstökad.
Och eftersom jag är ganska (läs: väldigt) instabil i mitt humör för tillfället så kunde det inte komma lägligare. Jag har fruktansvärda smärtor i bröstkorgen efter att ryggen fick ta stryk under fotbollscupen och samtidigt stressar jag så mycket att jag knappt klarar av att prata med människor utan att snäsa åt dem. Jag ber om ursäkt men det är lite mycket just nu och min prestationsångest är så galen att jag lägger mig under täcket och drar ner persinnerna varje dag jag kommer hem. Jag är inte världens bästa person just nu men jag önskar bara att människor kunde get the hell of my back.
Kort och gott.

I'm soooo over it.

Jag har bestämt mig för att hålla mig undan allt som gjorde att jag ramlade ner i ett litet, svart hål där jag fick kämpa för att hålla huvudet över ytan varje dag. Istället tänker jag fokusera på jaget. Mig själv och det jag älskar att göra, det som faktiskt gör mig glad och jag ska få mig själv att förstå att även de där små sakerna har jättestor betydelse. Jag tänker fokusera på fotbollen, på mina vänner, på min kreativitet och på de små glädjeämnena i livet och lämna den där andra lilla versionen bakom mig. Hon som hela tiden ville ha mer och som letade en lycka på de mest galna ställen och som istället drogs längre och längre ner i en spiral av smärta och konstiga beslut. Jag tänker inte klandra andra för det, även om det finns dem som haft en finger med i spelet, för jag valde själv att vara en del utav det. Därför väljer jag nu, för mig själv, att vända om och gå i en annan riktning. För att jag förtjänar det och för att jag behöver det. Och skulle något av det där jag lämnar bakom vara äkta, så är det inte så att jag stänger det ute. Det får bara ske på andra villkor och jag kommer att tänka innan jag handlar. Jag kommer fortfarande att vara den där vilda och galna tjejen, som älskar att göra saker för andra och som inte bangar en partykväll, det är inte det som det handlar om. Jag tänker bara lämna smärtan och sorgen där det hör hemma. I det förflutna.
Doesn't it sound great or what?


Medie-elever klättrar i träd. I klackskor!



Säg hej till mina gå-ut-på-trappan-skor!


When a heart breaks, no it don't breakeven.

Läste igenom mina blogginlägg från början av 2009.
Som ni säkert förstått vid det här laget har mitt liv en tendens att vara ganska turbulent. År 2009 var verkligen ett sådant år, men när jag läser igenom vad jag skrivit så var jag då förbannat bra på att dölja det, om man jämför med nu. Jag var inte mer oärlig, jag var bara mer.. skygg när det kom till att acceptera verkligheten. Jag skrev mer om vad jag gjorde, för att dölja det där som gömde sig längst inne. Den där turbulenta tiden då ett förhållande tog slut efter år och dar och en nära person dog, var väldigt tung men jag yttrade inte speciellt mycket om det. Jag döljde det ganska väl jämfört med nu då jag inte orkar hålla någonting inombords. Då jag bara låter orden strömma ut, tillsammans med den där tjejen som sitter bakom skärmen. Jag antar att det kanske har med det att göra. Jag menar, det tog en väldigt lång tid att komma över den där smärtan eftersom själva accepterandet kom så långt efteråt och det är ingenting jag vill gå igenom igen. All den där smärtan är i och för sig inget jag vill gå igenom igen, men vet ni vad, det finns inga garantier för att vi ska få det vi vill ha och för att livet ska vara ljust och lätt alla gånger. Det vet vi allihopa, jag har vetat det ända sedan en av mina bästa vänner dog vid nio års ålder och jag känner att jag sakta men säkert har lärt mig acceptera det också. Jag har många tunga dagar och kämpar ofta väldigt hårt för saker, men det ger sitt tillbaka det med, även fast det kan vara svårt att se ibland. Det är mycket smärta och sorg, men det är mycket glädje och skratt också. Jag skriver väldigt ofta om de gånger jag går på knäna och de gånger händelser slår hårt i bröstet på mig, vilket har hänt ganska ofta ett tag nu, men jag vill att ni ska veta att det händer mycket bra i mitt liv också.
Och att jag känner mig stabil nog att ta steget från allting som jag hållit fast vid. Jag kom tillbaka till det här inlägget och grejen är att det är exakt det där som orsakat mig så stor smärta det här året också, så nu släpper jag bara taget och lever för en framtid som faktiskt ser jäkligt rolig ut och en sommar där jag bara får vara ledig och slappna av. Va fan, jag ska inte behöva stå kvar och trampa för att jag tror att lyckan kommer tillbaka på samma ställe hela tiden. Så nu går jag och jag vet faktiskt inte om jag kommer att vända om.

He's so soft to the touch.

Kelly Clarkson - Beautiful disaster
Än en gång sätter hon klockrena ord på vad jag så länge försökt komma underfund med och fortfarande kämpar för. Fantastiska, fantastiska musiker. Lyssna på live-versionen på Spotify. Den som ligger sist på Breakaway-skivan. Hennes låt får bli mitt inlägg för dagen just nu.


Dressed for success?

As I'm dreaming of movies they won't make of me when I'm dead.
Han säger det ganska tydligt, han den där Jon Bon Jovi och fick samtidigt en tanke att snurra runt i skallen på en artonårig småstadtjej påväg från en storstad det är tänkt att hon ska bo i om drygt tre månader. En ganska oklar tanke till en början, men när den tog form slog den sig ner som en liten aha-upplevelse.

Om vi ska ta det hela från början, så är det såhär: jag älskar att läsa. Jag skrapar aldrig bara på ytan utan går ofta djupt in i både människor, saker och händelser och just därför fascinerar självbiografier mig som mest. Självbiografier, romantik och fantasy, för att vara exakt, men nu är det självbiografierna vi ska prata om. Det är inte så många som får en film uppgjord efter sig, det kan man inte direkt påstå, men människor kan sätta ord på sin egen historia. Grejen är att personerna bakom de här böckerna, ofta har gjort en dundersuccé som världskändis inom alla de olika genrer som Hollywood, arenor, filmdukar och så vidare bjuder på. Dött på scenen, knullat med galet många groupies och dragit en lina samtidigt, växt upp med bråkiga föräldrar, förlorat sin dröm pågrund av en psykisk eller fysisk tragedi, ja, ni vet vad det är vi snackar om här. Deras framgång, deras världssuccé, har gjort den här möjligheten möjlig att dela med sig utav. Det i sig tror jag gör att "vanliga" människor inte ser värdet i sin egen historia. Det unika i deras uppväxt, deras motgångar, deras liv. För att de inte har den där världssuccén, bara den där tysta framgången av att ha rest sig upp och fortsatt med sitt liv.

Jag har funderat rätt mycket på det här, omedvetet, och framgång har blivit en galen drivkraft för mig. Jag vill nå uppåt, uppåt, uppåt och jag vill att mina ord ska delas över hela världen och jag ville bli erkänd. Jag ville till Stockholm för att chanserna skulle vara störst där, jag ville släppa en bok redan förra året, jag ville starta företag för någon månad sedan. Jag ville inte vänta på den här framgången, för jag ansåg att framgången och känslan av att vara någonting och dela med sig av det så att alla vet, var det enda som betydde någonting. Men vet ni vad? Jag har vänner vars föräldrar inte längre finns i livet, vars föräldrar lämnat dem, vars föräldrar suttit i fängelset. Jag har vänner som hållit på med droger, som försökt ta självmord, som haft ätstörningar, som mött psykiska och fysiska motgångar. Jag har vänner vars drömmar är ganska långt borta och jag har vänner som varit med om väldigt stora tragedier. Men det har inte skrivits några böcker om dem, även om deras smärta är lika stor och deras erfarenheter kanske till och med rikare, men det gör dem ingenting. De står mitt i livet med ett leende på läpparna. Och vet ni vad?

De är underbara människor allihopa och de har lärt mig att även om en framgång är i det tysta, och även om man inte har den där världssuccén och sitt namn på allas läppar, så kan man fortfarande bli en förbannat bra människa. Jag kanske inte behöver den där megasuccén eller framgången för att få betydelse. Så jag ska försöka ha tålamod med livet nu och försöka låta allting ha sin gång. "Man ska inte jaga någonting utan bara låta det komma" och "det kommer när man minst anar det om man bara låter det vara" eller något liknande har jag hört någonting om. Okej, nu tror jag inte ett skit på det. Jag tror på att man ska kämpa för det man vill ha, men fine, okej. Jag gör ett försök den här gången. Och mina vänner, mina fina fina fina fina fina fantastiska vänner, jag ska berätta om er en vacker dag. Om ni skulle önska. För det har ni förtjänat.

(En parantes är att jag tror att det är det som gör journalistyrket så viktigt för mig. Jag vill låta människor berätta sig historia och bli erkänd, för att de förtjänar det.)

Tuesday in el Stockholmo.


Har en massa tankar i huvudet som vanligt. Får se om jag orkar, hinner och känner för att sätta ord på något utav det. Annars kommer det upp imorgon.

Tänkte bevisa fyra grejer..


.. med den här bilden. Ett: Jag kan faktiskt ta bilder utan en superkamera. (läs: systemkamera) Även på mig själv. Mobilkamera duger med i egostunder. Två: Jag hade färg på mig idag. Det händer faktiskt! (Även om det är en gång var tredje månad, men ändå. Det händer. Och idag hade jag en blårutig skjorta. Den är ganska fräsig.) Tre: Jag kan faktiskt flina på bilder också. Smajling lite cute sådär då liksom. Fyra: Är egentligen ingen bevisning (är det ens ett ord? Jag läser bara bespisning för mig själv. Men whatever. Ni är så smarta så ni förstår mig nog.) på något, men jag vill klippa håret kort. Typ som på bilden. Fast jag vill ha en rockig page. Men först måste jag försöka få håret att växa ut på min högra sida. Det är nödvändigt. Men det får inte bli än på ett tag. Jag har en bal att gå på först.

Right back at yah.

Jag hoppas inte att Katrin Zytomierska blir arg nu.
En rödhårig artonåring har precis kommenterat hennes blogg med tre kommentarsrutor för att kommentaren var för lång för att få plats i en. Men det var iallafall en snäll kommentar, jag menar, till skillnad från många andra tycker jag inte att hon är korkad eller att hon kommer att bli en dålig mamma. Icke. Jag gillar hennes sätt. Jag tycker faktiskt hon är väldigt smart. Precis som jag skrev i den där kommentaren tycker jag att "det är viktigt att folk vågar stå upp för sina åsikter och inte bäddar in dem i något mjukt och luddigt som gör att de bara sveper förbi likt en smekning. Jag menar, ska vi få ett unikt samhälle med oberoende och starka människor måste åsikter få slå hårt och skapa åsikter och diskussioner som för människor framåt."
Och är det något som Katrin Zytomierska gör så är det väl att skapa nya åsikter och diskussioner. Och jag gillar det. Sedan att vissa åsikter är lite galnare än andra, det hör liksom bara till. Och jag tycker att människor ska börja acceptera det någon gång. Det här är 2010 och vi behöver inte förändra varenda person vi möter eller läser om. Vi kan reda oss själva - tillsammans med våra åsikter.


YOUR CHEATING HEART



Tack själv. Speciellt för ölen!


THIS IS ME. I guess.

Det handlade om hundra meter.
Många av er vet om, eller har lärt känna, en version av mig själv som är väldigt mycket wild and crazy. Jag är wild and crazy, jag försöker inte bevisa motsatsen, men jag tänkte att jag skulle berätta lite om min andra sida. Jag hoppas samtidigt att det här inte är ett inlägg som jag kommer att få lust att radera efteråt, men jag känner mig trygg här bakom datorskärmen så det får gå. Personligt har aldrig varit ett problem, men bakom den där wild and crazy - fasaden så finns den där tjejen som jag tänker berätta om nu. Och hon råkar vara ganska sårbar.

Det handlade, som sagt, om hundra meter. Idag är det första maj. Dagen efter den dag då många klär på sig den där dräkten som är lite galnare, lite mer otämjd och som tänjer gränser mer än något annat. Jag var inget undantag. I år föll första maj på en lördag, vilket gav alla en perfekt anledning att stanna kvar i den där dräkten och leva loppan en dag extra. Många tänker att jag borde vara eller borde ha varit en av dem. Men nej. På något vis åkte den där otämjda fasaden av mig väldigt fort och jag gjorde inget motstånd till att låta den falla i golvet. Jag ville inte ha den på mig och kvar blev den där andra tjejen, som klockan halv tolv på en lördagnatt, stod hundra meter från det ställe som alla trodde att hon skulle vara på. Hon hörde musiken, hon hörde dunket, hon hörde sorlet från människorna i kön och hon kunde se de färgglada lamporna reflekteras i hustak och husväggar bredvid. Men hon brydde sig inte. Det hon brydde sig om där och då, och vad hon gjorde där och då, det är en helt annan historia.

Idag är det första maj och jag valde att låta mig själv vara sårbar. Idag besökte jag inte krogen, vimlet, skandalerna, ruset eller alla galenskaper. Istället puttade jag upp en gnisslande järngrind hundra meter därifrån och lät gruset knastra under mina converseskor. Klockan var 23.30, halv tolv på natten, och kyrkogården låg i mörker. Klockan halv tolv en lördagnatt stod en artonårig tjej framför en svart gravsten och pratade engelska. Jag skrattade åt mig själv när jag insåg att ingen någonsin skulle kunna gissa sig på vart jag befann mig och att jag egentligen var en ganska skruvad tonåring som under vad som borde vara en galen partynatt, bestämmer sig för att gå och lätta hjärtat. Att lätta det, öppna det och acceptera det. På en kyrkogård. Framför en gravsten. På engelska.

Min mamma sa en gång att jag kanske borde gå och prata med någon. Jag tittade på henne med höjda ögonbryn och sa "jag behöver inte prata. Jag skriver. Ingen skulle förstå i alla fall" och sedan vände jag mig om och gick. Det var ett ganska dumt beslut, egentligen, och kanske anledningen till att jag hamnade där jag hamnade inatt. Om inte jag får skriva, då dör jag inombords, så enkelt är det men all den här smärtan som jag har gått runt och burit på, någonstans har inte den fått bearbetas ordentligt för att jag har vägrat att ta orden i munnen. Över tangentbordet eller genom pennan har det gått galant, men det gjorde egentligen inte saken så mycket bättre. Det lindrade, men det reducerade inte den där skavande svarta klumpen som slagit läger i mitt bröst. Jag hade aldrig kunnat acceptera allt som hänt, för att jag flytt från att låta verkligheten slå ner i min värld av ord som jag byggt upp. Någonstans ville inte jag att mina ord, det jag skrev, skulle bli verklighet. Så jag valde att ta mod till mig idag - och prata. Med en av mina bästa vänner.

Han heter Linus, många skulle nog säga att han hette, men så är det inte för mig. Under en svart gravsten med rundade kanter, med guldfärgade bokstäver, där ligger hans otämjda fasad även om hans själ finns överallt och ingenstans. I sommar är det tio år sedan det där skalet lämnade barndomen, uppväxten, livet, Stugsund, jorden. Tio år. Det är en lång tid och det påminde mig att varje dag, varje dag är en lång tid, och jag ville inte bära på smärta längre, så jag gick dit. Jag gick dit och lättade mitt hjärta, på det vackraste språk jag vet - engelska. För mig är det egentligen en naturlig grej, men jag vet att det inte är så många som ser den där personen under den där starka, galna och sociala rocktjejen. Jag vet att det är många som bara tror att det som syns, det är vad som är.
Och jag kände bara för att ni skulle få veta att under den där otämjda fasaden finns en artonårig tjej som går till kyrkogården mitt i natten en lördag, för att ta orden i munnen och acceptera den där verkligheten som slår en i bröstet när man uttlar någonting högt. Jag tänkte liksom bara berätta det.

MAJ ÄR FINA GREJER DET


Huvudvärken var djävulsk imorse..


.. men jag antar att mitt kök var beviset på en bra nog galen kväll och natt.


RSS 2.0