Fridas värld bland tankar och ord. -

Fotografera och fotograferas

Det är ett under att påsarna under ögonen inte är kolsvarta och att jag lyckas se någorlunda ut som himla-kul-att-ha-fotodag-till-fem. Jag är en väldigt morgontrött människa och om det är något vi journalister på den här utbildningen charmats med så är det sena mornar eller förmiddagar. Inte många föreläsningar har startat före tio, före tolv, före ett, men idag startar det åtta - dra mig baklänges! Dock har jag ordnat mig själv en halvtimme längre sovmorgon och tuggar nu fil och flingor väldigt fort för att inte känna att jag äter. Det är lite för tidigt för att äta, för att koncentrera sig, för att ens leva. Men idag ska jag alltså grillas i fotograferingen i nio fucking timmar. Gud hjälpe mig. Vad ska ni göra idag?

and I have always hated horses.

Det är väldigt svårt för andra att få mig att känna.
Känna hela vägen in i hjärtat och när jag träffar på människor med den förmågan håller jag fast vid dem så hårt att knogarna vitnar. På gott... och på väldigt mycket ont. Jag betraktar många människor så som de rider in i solnedgången. Med prinsar eller prinsessor att slå armarna om och de gör det om och om igen. Med nya relationer som sprakar likt fyrverkerier på nyårsafton eller med gamla relationer som växt sig starkare med tiden. Och själv sitter jag bredvid och har ont i handflatorna för att de fick alldeles för mycket skrubbsår i fallet från hästen. Hjärtat slutar dunka, pulsera, leva. Går som på repeat i bröstet. Sakta, sakta och det flimrar framför ögonen. Och hur jag än gör skrubbar jag såren med salt och ramlar av gång på gång. Släpas efter hästen tills såren blir så djupa att de når benen och jag släpper taget för att rädda mitt eget liv. Men ändå lever jag inte riktigt. Smärtan gör det underligt och främmande och känslan av att bli ensam kvar i jakten på lycka nästan olidligt. Alla andra springer vidare men jag blir kvar. Ingenting duger och jag försöker säga: det är inte mitt fel.
Det kanske det heller inte är.
Det kanske bara är någonting fel.
På mig, på världen eller på den ruta jag står.
Jag vet inte.
Jag vill bara upp på den där jävla hästen.

Och nu är det en vanlig måndag i november

Linjerna var sotsvarta och hårt dragna. Utsuddade med kajalpennans mjuka udd i ena kanten och jag tittade på mig själv i spegeln. Ögonen kändes tomma. Uttryckslösa. Klev i en svart kjol och drog en svart tröja över huvudet. Ville vara mörk och kände mig mörk. Svart. Men inte grå. Full med känslor, så pass att det var på gränsen till tomhet. Gick ut i kylan med alldeles för hög musik i öronen och när jag närmade mig skolan började det där leendet rycka i mungipan. Ryckte så hårt att jag tillslut log och världen blev plötsligt en ljus plats igen. Jag vet inte vad som framkallade det. Musiken i öronen eller minnena de förde med sig. Tanken på att min minnesbank är det mest ovärderliga jag har, novellen jag skrev om samma ämne sista året på gymnasiet, på han som är så vacker att jag skulle kunna ha honom som en tavla på väggen eller helgen som var så himla fin.
Och förresten, efter en hel del övervägande och tanke, så kommer jag att starta ett företag nästa år. "Jag ska sälja mig själv" lyckas jag vräka ur mig utan att tänka när de frågar vad som ligger till grund för det. Men det stämmer. Mig själv som frilansade journalist, bildjournalist, fotograf och i viss tanke modell. Jag har satt som mål att allting ska vara färdigt för uppstart senast 1 april och då ska jag ha jobbat upp en stadig grund att stå på inom alla ämnen och det ska finnas bra material för kunderna att betrakta och i viss mån, kanske, beundra.
Det är upp till mig själv att hitta faktorer i mitt liv som gör mig lycklig och jag blir lycklig av att veta att jag är en ung, driven och helt okej framgångsrik kvinna med en vilja att klättra till stjärnorna. Jag blir lycklig av att vara kreativ och det här är nästa steg i att ta vara på det.
Vad tror ni?

As you walk away

- Jag har hemlägtan.
Pappa skrattade åt mig i telefonen.
- Ja, det kan bli så ibland.
Jag vet inte riktigt vad som hände med mig efter att jag lämnat av mina vänner på tågstationen och i stort sett sprungit hem hela vägen i en kyla som bet sig fast överallt. En stor tomhet träffade mig rakt i ansiktet, i bröstet, i fingrar och tår och jag kunde inte hantera det. Jag kröp upp i ena hörnet i sängen och bara stirrade. Längtade, saknade och den här ensamheten pressade sig så tätt intill att jag inte kunde andas. Det bara rosslade, pep och skrek och jag ringde pappa och erkände vad jag aldrig trodde att jag skulle erkänna. Jag hade hemlängtan. Har hemlängtan. Även om det här med hem är väldigt svårt att definera just nu, så längtar jag hem. Hem till allt som varit och hem till Söderhamn. Till ett ställe där inget förändras och där alla vet vem jag är, vad jag gör och hur det låter när jag skrattar från hjärtat. Och jag började tänka. Om jag inte brunnit för någonting så mycket som jag gör för att skriva, för mediebranschen och för att bli någonting, hade jag stannat då, i Söderhamn?
Nej, det hade jag inte. Absolut inte. Men jag längtar ändå hem.
Så i morgon åker jag hem, för att träna. Det blir en bra dos.

En prostituerad soluppgång där jag blickar ut

Videon blir lite stabilare både bild - och ljudmässigt efter tjugo sekunder.
Och börja med att sänka ganska rejält. Hehe.
Mina fotsulor ömmar och jag ser lite halvsuddigt. Magen är i uppror och jag mår lite lätt (läs: rätt ordentligt) illa och konversationen mellan fyra tjejer imorse var "tänker ni någonsin att det här ska jag aldrig, aldrig göra igen?". Svaret blev ett hest ja  när vi alla låg i fosterställning på diverse madrasser, men satan vad roligt vi hade igår! Jag har aldrig svept en redbull vodka så snabbt, dansat på så höga klackar, stått i sådan lång taxikö eller haft så knasig efterfest. Livet är allt bra galet ibland.

Jag har en fantastisk lördag!


Vin i massor, gröna drinkar, lussebullar, godis, chips och fina vänner från Söderhamn. Ikväll ska vi se Daniel Adams-Ray live och jag ska sjunga med hårt i "jag vill kramas och kyssas, men du vill knulla mig." Lätt bästa meningen på hela skivan. Vad gör ni?

April 2010

När våra ögon möttes hade vi samma sårbara uttryck i dem och han kunde se hur det dova ljuset ovanför bardisken speglades i mina gröna ögon. Jag såg den andra tjejens spröda hand runt hans handled och han såg att jag såg, men vad vi båda kände i den stunden försvann i intensiteten runt omkring oss. Det vi två gett varandra var bara löften i natten, men det var det enda som höll mig igång. För när han hade lagt sin hand tillrätta i min svank för första gången och när vi två hade blivit ett, även fast det bara var i de där stunderna, så kände jag det längre in än jag vågat släppa in någon. Men sådana löften var till för att brytas och så också denna gång, så som han och tjejen som höll sin hand runt hans handled, försvann ut i lugnet utanför. Han vände sig om i slutet av trappan med tom blick och vi betraktade varandra i några sekunder innan jag vände bort huvudet. Det hade bara varit löften i natten och jag visste det. Men ändå gjorde vetskapen om det så ont.



Dag 3 - Mina föräldrar

Jag hade den där typiska uppväxten. Den man läser om i sagor eller nämner i samma mening som efternamnet Svensson. Kärnfamiljen. Mamma, pappa, två barn, villa, Volvo och hund. Jag lindades in i en mjuk idyll av trygghet från barnsben och pappa monterade vingar på mina skulderblad när han ansåg mig redo. Sedan pushade han mig från dag ett att flyga. Flyga högre och högre och högre. Tog emot mig när jag föll och tvingade mig upp på benen igen med en klapp på axeln och ett bestämt ”du kan”. Min mamma och pappa är ovärderliga för mig. Utan dem hade jag inte suttit här idag, för allting jag har inom mig, allt mod och all styrka, det är tack vare dem. Tack vare att jag vet att det tror på mig och att de alltid ställer upp för mig no matter what. Och tappar jag bort mig på vägen dirigerar de mig rätt och jag förstår inte hur jag en dag ska kunna stå på egna ben utan dem i mitt liv.

 

Mina föräldrar träffades 1990, fick mig 1991, förlovade sig 1992 och fick syrran 1993. Mamma var tjugoett bast och pappa tjugonio. Två rätt skilda personer. Pappa hade levt loppan i flera år, varit på Bali och fått en drink uppkallad efter sig, ätit pizzor med magic mushrooms och varit helvild hela uppväxten. Mamma var en betydligt lugnare barnskötare men det klickade. De två tillsammans fick mig att lita på livet och kärleken, och jag trodde faktiskt att de skulle vara tillsammans för alltid. År 2000 gifte de sig och jag och lillesyster hade orangea sidenklänningar som jag surade över i ett halvår. Jag kunde verkligen inte förstå varför jag inte fick ha byxor. Tyvärr skilde de sig i mars det här året men är fortfarande väldigt bra vänner. Det är lite lustigt hur det kan kännas som jag fortfarande har min familj kvar även fast den är delad på mitten. Jag är priviligerad som ändå har det så. Inga bråk, inget tjaffs. Bara två personer som skildes åt och väldigt mycket smärta i oss alla fyra.

 

Jag har mina föräldrars närhet till skratt, min pappas vilda sinne, hans sociala förmåga och temperament. Jag har mammas glada ögon och hennes kroppsform. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: min pappa är min hjälte. På riktigt… jag skulle inte kunna andas utan honom och jag är så stolt över den stabila människa som han är. Den styrka han har inombords och den oerhört stora medkänslan han har till andra människor. Viljan att hjälpa, viljan att lära. Blir jag ens en gnutta som honom när jag blir vuxen på riktigt, då kommer jag att kunna leva det här livet med gott samvete. Jag ler åt hans knäppa humor, åt minnena av när han brottades med de populäraste killarna på skolan i korridoren på bandyanläggningen när jag var tretton år och bara ville sjunka genom jorden. Jag ler åt de gånger jag skrikit åt honom ute på isen för att jag inte kunnat göra översteg baklänges eller föst bollen i mål ordentligt, förbannad för att han ändå fortsatte pusha mig. Han släpade mig till träningarna trots mina sura miner och byggde upp ett självförtroende och en glädje som till slut blev oövervinnlig. Det tog mig till att bli en av de trettio bästa i min ålder – i hela Sverige.

 

Det här betyder inte att jag älskar min mamma mindre. Båda mina föräldrar och min lillasyster, de är de tre viktigaste personerna i mitt liv och de är alla av samma ovärderliga värde. Mamma är en sådan fantastisk vacker människa och hon värnar alltid om mitt bästa. Tvekar inte en sekund på att ställa sig bakom mitt beslut. Vad det än gäller. När jag växlade mellan att gå kvar på den här utbildningen och att hoppa av tidigare i höstas sa hon alltid ”gör som du känner så löser vi det därifrån”. Vi. Vi-känslan har alltid varit oerhört viktig i min familj. Oerhört stark.

 

De är de två absolut bästa människorna på den här jorden.

Och de är värda allt. Hela jävla världen är de värda.

Lars - Erik och Annica Söderlund


Godmorgon världen, det är helg!

Morgonljuset tar fram de lila partierna i mitt nyfärgade hår. Det blir alltid mer lila första veckan efter färgning, varför vet jag inte. Men i dagsljus är det ännu mer knallrött än vanligt och precis som Kissie säger att hon blir storleksblind blir jag färgblind. Får för mig att jag ser ut att vara brunhårig fast jag vet att det inte alls är så. Idag har jag i alla fall på mig min nya kavaj från H&M, ett längre linne från Cubus, strumpbyxor, boots från Din Sko, örhängen från JC och en massa sotigt smink. Efter skolan åker jag ut till Birsta köpcentrum och handlar mat. Men inte bara det. Jag ska köpa en MacBook Pro! Grymt.

I don't give a fuck, and I'll get a fuck.

Jag drog med fingrarna på ärmens svarta kant, tittade mig i spegeln och såg det röda håret lägga sig tillrätta med kavajens varmt gula färg. Log åt spegelbilden men såg också hur det där leendet dog ut i en tveksam grimars.  "Tänk om alla andra tycker den är ful?". Och så fort tanken snuddade mitt medvetande skämdes jag som en hund och stirrade förskräckt på mig själv i spegeln.
- Nu har det fan i mig gått för långt, viskade jag upprört och rättade till kavajen på kroppen. För om det är något som är väldigt mycket jag så är det den här fuck-you-attityden som jag kan ha till omvärlden ibland. Långfingret i luften men ett leende på läpparna och armar som vill kramas. Men där och då var den borta och jag kände droppen rinna över bägaren när tanken störtade rakt in i mitt huvud. De senaste veckorna har det varit alldeles för viktigt. Utseendet. Jag har inte viljat gå ut osminkad eller i kläder som inte var tillräckligt fina och jag har stirrat mig själv i badrumsspegeln. Inte för att jag tyckt att jag varit fin - utan för att räkna alla fel jag kunnat hitta. Och jag trodde nog aldrig att jag skulle hamna där, men jag ville inte kliva utanför dörren när jag inte kände mig hundra procent för jag var rädd att jag skulle rasera den bild som andra har byggt upp av mig. För någonstans fick jag för mig att allt jag har försvinner med andra om de tar ett steg bort. Precis som att mitt leende, röda hår och min rockiga klädstil är allt jag har. Allt som gör Frida och är inte det fint, nej, då försvinner även hon. Och det dova ljuset i provhytten gjorde inte direkt spegelbilden mer bekväm. Och visst var jag osminkad och jävlig, trötta påsar under ögonen och ett hår som skrek dagen-efter. Gammal hårspray som pressade ner volymen och en utväxt på dryga centimetern. Och jag ville helst knäppa med fingrarna och vara hemma i min lägenhet. Men nu får det vara nog med den här hetsen. Det känns konstigt och inte alls sådär bra. Så jag köpte kavajen och skulle kunna bo i den några veckor framöver.
Vilket som, jag kände bara för att vara ärlig med det här.
För det är inget jag brukar trassla med.
Jag har varit lite för... hur säger man...
I don't give a fuck.

Love'em.

Jag blir så lång och mina ben så raka.
Och med 50 % rabatt blev de dyra skorna inte alls så dyra ändå.

Hej torsdag

När jag vaknade av alarmet runt elva tog jag ett djupt andetag och stålsatte mig inför den första vågen av illamående. Låg stel som en pinne i fosterställning med hårt ihopknipna ögon och bara väntade. Ingenting hände. Bara ett dovt pulserade i huvudet och vänsterfoten och jag öppnade sakta ögonen. Skyggade för ljuset och gäspade innan jag klev ner på det kalla golvet på skakiga ben och svor när en pil av smärta sköt upp från foten till vaden. Fotknölen och ovansidan var lätt svullen och rödflammig och jag fick en flashback från när jag ramlade fyra på morgonen för femhudraelfte gången och landade snett. Fnissade lite och linkade in på toaletten. Tvättade av sminkrester och fyllde sedan en skål med fil. Åt några tuggor och klädde på mig samtidigt, var en halvtimme senare på väg till skolan och nu sitter jag här. Framför datorskärmen med en hungrig mage och trötta ögon.
Tentafesten igår var sjukt kul.
Idag är temat "Mina föräldrar".
Det inlägget kommer mot kvällen.

Dag 2 - Min första kärlek

Han var ouppnåelig, trodde jag, min första riktiga kärlek. Ett år äldre och med tjejer som ständigt hasade honom i hälarna. Men han tog fullständigt andan ur mig och jag hade aldrig träffat någon som hade den effekten på mig. Nog hade jag inbillat mig att jag hade varit kär tidigare. Den gången jag mumlade ett ”aha, okej” när en kille ur parallellklassen avslöjade sin kärlek på trappan utanför skolan med ett insmusslat förslag om att vi skulle bli ihop. Eller den gången jag hånglade med en kille som redan var förlovad vid ett industriområde eller den gången jag kysstes under en lyktstolpe på nyårsnatten. Men jag var bara kär i tanken på att någon kunde tycka om mig och i tanken på vad kärlek var. Och i början gjorde de konkreta stunderna mig besviken. Det var inte så sockersött och magiskt som jag förväntat mig. Tills han dök upp. Han den dära. Och satan i gatan vad han fullständigt blåste omkull mig.

 

Nästan nio månader fick jag jobba för det. Från den där första gången han skrev till mig på Lunarstorm till den där dagen i maj då han höll min hand. Jag vacklade mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden men magkänslan sa att jag skulle hålla fast, hålla kvar och jag vägrade ge upp. Varje liten sak som hade med honom att göra var min bästa stund på dagen och vi camade på MSN i flera timmar och snackade om allt och inget. Andra juni 2007 blev officiellt vår dag. Vi var oense, men han fick sin vilja igenom. Båda var envisa som åsnor och vi var lika olika som vi var lika. Jag vet fortfarande exakt hur det känns att lägga fingrarna mot hans hud och att andas i hans halsgrop. Att sucka över djurprogrammen han skulle envisas med att se när jag ville titta på en TV-serie. Att följa med fingerspetsen i tatueringens konturer. Att försöka lära sig fiska för att han älskade det men att ständigt kasta fast i bryggor och rev. Att skratta i ett och att må bra hela tiden. Det har grott fast väldigt hårt i mig, men är det på riktigt så är det. Då kan det inte kännas på något annat vis. Vi kompletterade varandra på ett sätt som jag än idag ibland kan fundera på om jag någonsin kommer att uppleva med någon annan.

 

Han gav mig den allra finaste och den absolut värsta tiden i mitt liv. Att få uppleva någonting som kärlek, det kommer utan garantier och det är det absolut vackraste man någonsin kan ge och få tillbaka. Och som med allting man älskar och viskar ett för alltid i örat på så kommer det där för alltid till ett slut, och att förlora något eller någon man älskar gör väldigt ont och från att vara den bästa möjliga versionen av mig själv blev jag den sämsta. Han har haft stor effekt på mitt liv från den där dagen våra vägar korsades för första gången för fyra år sedan fram till för några månader sedan och han är en av de människor jag alltid kommer att bry mig om ­– mer eller mindre.

 

Han är fortfarande en väldigt bra människa.

Och jag vet hur arg han kommer att bli om han läser det här.


Hej, hej, hemskt mycket hej.

Jag känner mig lite som sju svåra år idag. Håret har kommit till den längd där det är varken eller och det lever sitt eget liv. Lockigt och rakt om vartannat och mitt smink är slut. När jag släpade mig till tentan imorse så kurrade magen frustrerat och jag försökte tysta den genom att slå upprepade gånger på utsidan. Imorgon kommer jag inte längre vara fattig och då kommer (äntligen) allting att återställas till det normala. Nu är ju problemet att det normala är lite difust om man heter Frida Söderlund det bara brukar hålla cirkus en och en halv vecka för mig, sedan har jag bränt pengar på saker som är både finare och roligare. Men jag lär mig. Annars har suttit uppkrupen i sängen och flinat åt era fina kommentarer och ett mail so m fick mig att må bra. Börjar skolan igen klockan fem och är fast där till klockan åtta, sedan ska vi dricka groggar och bli tokfulla i Sundsvalls ghetto.
Men först ska jag skriva klart inlägget om min första kärlek.
Det går lite knackigt och jag vet inte riktigt varför.

Till dig.

Jag tror jag är lika rädd för ensamhet som du är.
Ibland gör det sig påmint. Jag sitter ensam i min lägenhet och ser tevattnets yta darra, för att handen är okontrollerad och för att tårarna bränner bakom ögonlocken. Men jag har tagit den där första riktiga smällen och lärt mig resa mig upp. Det är vad du behöver göra nu. Jag har lärt mig andas när luftrören skriker och när lungorna känns mindre och mindre mottagliga för syre när livet sätter sig på bröstet. Stampar, krossar och förstör. Jag har lärt mig, men det betyder inte att det är lättare den gången jag inte känner att jag orkar mer. Då rösten spricker och jag känner mig lika ovärdig som en dammtuss för att det inte finns någon vid min sida som villkorslöst tar emot mig när jag faller. Hur tungt det fallet än är. Vad det än skulle riva med sig och vem jag än är när jag reser mig upp. Ensamheten skrämmer mig och det har den alltid gjort. Men man lär sig acceptera den och hålla den i handen ibland. Inte för hårt, för man vill inte ha den kvar för alltid, men tillräckligt stadigt för att man ska kunna leva ihop. Tillslut blir ensamhet en vän och man är rädd för att någon ska klippa det bandet, även om man håller armarna öppna. Ensamheten behöver bli en vän. Du behöver skaka hand med den, berätta vad du heter och lita på att du är stark nog att släppa den inpå livet. För det är du. Du har bara inte provat den karusellen tillräckligt, inte på det viset. Då det bara är du. Du och livet och dina vägar. Ingen som följer dig eller ingen du behöver följa med. Bara du. Bara du och kudden om natten när mörkret gör intrång och du inte orkar mer. När du vaknar upp dagen efter och ser att solen gått upp igen, kommer du vara stolt över att du klarade den där stunden ensam. Du är skyldig dig själv det. Jag vet att man vill ersätta den där tomheten i bröstet med en varm farm och en mun som säger ”Jag finns här. Du är bra. Du klarar det här.” och det är inte fel. Jag vill det än. Har alltid viljat och kommer alltid vilja, men jag vet att det är vikigt att ha det där bandet med sig själv och verkligheten. Och jag tror att du behöver det. Även om du säger att du varit ensam länge. Vi är alla ensamma och vi kommer alltid att vara ensam med oss själva och våra val, även om vi har någon som pussar oss i nacken och skjuter oss framåt. Ändå är det alltid andra människors frånvaro som får oss att känna oss ensamma. Är inte det lite lustigt ibland?
Ensamheten kommer alltid att vara obekväm och den kommer inte alltid passa in. Men man kommer till ett skede i livet där ensamheten är behaglig. Där den är helt okej. Sedan finns det stunder då man kippar efter luft och önskar någon vore där, och upptäcker att alla redan har sin del av oensamhet. Människor vid sin sida och du står där med ett hjärta som skriker. Den stunden är det jobbigt. Och jag är fortfarande rädd för den och för att den finns där varje dag. Stunden av ensamhet där pulsen dunkar så hårt i tinningen att man ser suddigt och tårarna bränner överallt. Då ingen virar in mig i sin famn och viskar att allt blir bra. Men ibland går vi till sängs tillsammans, jag och ensamheten, gör en high five och känner att livet är fantastiskt. Den stunden är bra. Du kommer att upptäcka det med. Och du kommer att klara det. Jag vet det. Och jag hoppas du vågar utmana det en dag.
Puss.
Jag tror att jag är lika rädd för ensamhet som du.
Ibland gör det sig påmint. Jag sitter ensam i min lägenhet och ser tevattnets yta darra, för att handen är okontrollerad och för att tårarna bränner bakom ögonlocken. Men jag har tagit den där första riktiga smällen och lärt mig att resa mig upp. Det är vad du behöver göra nu. Jag har lärt mig andas när luftrören skriker och när lungorna känns mindre och mindre mottagliga för syre när livet sätter sig på bröstet. Stampar, krossar och förstör. Jag har lärt mig, men det betyder inte att det är lättare den gången jag känner att jag inte orkar mer. Inte vill. Inte kan. Då rösten spricker och jag känner mig lika ovärdig som en dammtuss för att det inte finns någon vid min sida som villkorslöst tar emot mig när jag faller. Hur tungt det fallet än är. Vad det än skulle riva med sig och vem jag än är när jag reser mig upp.
Ensamheten skrämmer mig och det har den alltid gjort. Men man lär sig acceptera den och hålla den i handen ibland. Inte för hårt, för man vill inte ha den kvar för alltid, men tillräckligt stadigt för att man ska kunna leva ihop. Tillslut blir ensamheten en vän och plötsligt är man är rädd för att någon ska klippa det bandet, även om man håller armarna öppna 24/7 för att slippa. Ensamheten behöver bli en vän. Du behöver skaka hand med den, berätta vad du heter och lita på att du är stark nog att släppa den inpå livet. För det är du. Du har bara inte provat den karusellen tillräckligt, inte på det viset. Då det bara är du. Du och livet och dina vägar. Ingen som följer dig eller ingen du behöver följa med. Bara du. Bara du och kudden om natten när mörkret gör intrång och du inte orkar mer. När du vaknar upp dagen efter och ser att solen faktiskt gått upp igen, kommer du vara stolt över att du klarade den där stunden ensam. Du är skyldig dig själv det. Jag vet att man vill ersätta den där tomheten i bröstet med en varm farm och en mun som säger ”Jag finns här. Du är bra. Du klarar det här.” och det är inte fel. Jag vill det än. Har alltid viljat och kommer alltid vilja, men jag vet att det är vikigt att ha det där bandet med sig själv och verkligheten. Och jag tror att du behöver det. Även om du säger att du varit ensam länge. Vi är alla ensamma och vi kommer alltid att vara ensam med oss själva och våra val, även om vi har någon som pussar oss i nacken och skjuter oss framåt. Ändå är det alltid andra människors frånvaro som får oss att känna oss ensamma. Är inte det lite lustigt ibland?
Ensamheten kommer alltid att vara obekväm och den kommer inte alltid passa in. Men man kommer till ett skede i livet där ensamheten är behaglig. Där den är helt okej. Sedan finns det stunder då man kippar efter luft och önskar någon vore där, och upptäcker att alla redan har sin del av oensamhet. Människor vid sin sida och du står där med ett hjärta som skriker. Den stunden är det jobbigt. Och jag är fortfarande rädd för den och för att den finns där varje dag. Stunden av ensamhet där pulsen dunkar så hårt i tinningen att man ser suddigt och tårarna bränner överallt. Då ingen virar in mig i sin famn och viskar att allt blir bra. Men ibland går vi till sängs tillsammans, jag och ensamheten, gör en high five och känner att livet är fantastiskt. Den stunden är bra. Du kommer att upptäcka det med. Och du kommer att klara det. Jag vet det. Och jag hoppas du vågar utmana det en dag.
Puss.

Fint utanför fönstret i ett snöigt Sundsvall


Alltså, det går ju verkligen jättebra med tentaplugget.

Tofflor på fötterna, en oreda till hästsvans och sönderbrända fingrar på högerhanden. Jag har 21,50 kronor på kortet och ingen mat i kylskåpet. Drack en kopp blåbärssoppa men blev hungrig igen på en kvart, upptäckte en konservburk med tonfisk som jag glömt bort längst ner på hyllan och tog fram salladshuvudet som låg ensamt i mitten. Fantastiskt, tänkte jag men upptäckte inom loppet av tio sekunders rivande i köksskåpen att jag inte har en konservöppnare. Blev arg och tog ner pastaförpackningen, hävde i en halv deciliterm i en kastrull och lyckades sedan bränna fingrarna när jag satte igång fel platta. Men nu ska jag i alla fall krydda de små makaronerna med grillkrydda och tugga och svälja som aldrig förr. Jag har suttit instängd i den här rektangeln hela dagen, försökt trycka näsan i skolböckerna eftersom jag har en tenta imorgon, och det har inte direkt gått över förväntan och då ska det tilläggas att jag har väldigt låga förväntningar på mig själv när det gäller att just plugga. Vilket som. Jag låg vaken till två i natt och grät som en bebis till Dear John. Andra gången jag såg den och jag grinade mer än första. Kanske dags att se Remember me igen. Filmer har en tendens att gro fast hårdare andra gången man ser den. Eller tredje, eller fjärde, eller femte. Man upptäcker nya detaljer varje gång.
Himla fint.

Dag 1 - Om mig

Det är många av mina bloggvänner som har börjat med "30 dagar, 30 olika ämnen" och för att inte vara sämre tänker jag ge det ett försök. Det finns en färdig lista med ett ämne jag ska skriva om varje dag och även om jag hatar att bestämma i förväg vad jag ska berätta för er så är det nog bra eftersom självdiciplinen är låg och tiden nästan minimalisk. Idag ska inlägget handla om mig och imorgon om min första kärlek. Exalterad? Let's try this.

Frida Marie Söderlund är en gammal själ i en ung kropp. Ibland känner hon sig lite avig, inte rätt för livets passform men hon har heller aldrig önskat vara en i mängden. Hon är dumdristigt våghalsig och ger hjärtat i kupade händer utan att blinka till den som får henne att känna någonting annat än den där sorgen som grott fast i flera års tid. Hon pratar väldigt mycket, är så pass klumpig att även en kopp med handtag glider ur händerna och har ett humör som ofta åker bergochdalbana. Det sistnämnda beror mycket på ett hett temperament och en tävlingsinstinkt fostrad i idrottens värld. Livet är aldrig enkelt för fröken, hon bestämde sig tidigt för att ska man känna, ja då så ska man känna till hundra procent och ska man leva, ja då ska man leva fullt ut. Hon har precis lugnat ner sig lite efter ett och ett halvt års rockstjärneliv där alkoholen flödade, men saknar att skrapa upp knäna på alldeles för höga klackar och ramla över tröskeln först vid lunchtid dagen efter. Idrotten har tagit upp tiden som annars spenderades på O'Learys barstolar och i intensiteten på dansgolvet, men efter ett nyligen påbörjat studentliv så är det dags att fylla upp köksskåpet med resorb och stapla vindunkar på rad igen. Hon är redo att utforska en ny stad.


Just nu växlar hon mellan att tycka att hon är bäst i världen och att dra täcket över huvudet. Mycket för att hon inte riktigt kan förstå sig på sig själv och har en dragkamp med framtiden och det förflutna. Aldrig står hon mitt emellan, utan antingen vill hon leva om eller leva nytt. Här och nu är aldrig bra nog. Rastlösheten pockar i kroppen och hjärtat dunkar hårt. Framtiden vill in och det förflutna hänger i byxbenet och fröken Söderlund springer fram och tillbaka för att hon inte riktigt vet vilket som får henne att må bra. Stanna, hör hon folk ropa. Stanna där du är, men hon lyssnar inte. Hon har aldrig lyssnat på andra och alltid försökt bana sin egen väg. Säger någon att hon ska gå och köpa bröd på ICA går hon automatiskt till Hemköp. Varje litet steg ska vara eget och ibland vaknar hon och slår sig själv i pannan. Dumma, dumma Frida och sedan skrattar hon så magen gör ont. Hon lyckas ofta trassla till det för sig själv men är någonstans väldigt glad att livet utformat sig som det gjort. För hade hon inte fått alla käftsmällar och blivit tvingad att besöka väldigt mörka platser hade hon inte haft den erfarenhet hon har idag och ingen möjlighet att sätta ord på saker som gör ont. I det kan hon idag se en liten mening med varför många tunga saker knackat på dörren - och fortfarande väntar på verandan. Men när hon är lycklig är hon lycklig och hon har ofta skrattet

väldigt nära till hands.

Livet har gett henne mycket fint.


Frida Söderlund är en bra lyssnare och en väldigt passionerad människa som skulle dö inombords utan chansen att skriva. Utan stunder då hon får vara kreativ eller dela på en kaka med människor hon älskar. Hon älskar tv-serier, att läsa och kunskap, även fast självdiciplinen till att plugga är dålig. Men h

on har väldigt mycket att lära, den här unga fröken. Först och främst måste hon hitta en plats i livet som ger henne ro. Och en människa som lugnar ner den rastlösa och vilda elden som brinner i bröstet.


Tidningssidorna

Här är länken till PDF-tidningen. Tidningssidorna ser ni lite längre ner på sidan, sedan är det bara att trycka på den sida ni vill läsa. Enjoy!

Ett strålande Borlänge och en kameralins

De leopardmönstade shortsen på Modekungens hemsida kostade sexhundra kronor men dreggeltrådarna hade redan letat sig ut genom mungipan och jag hade klickat på Lägg i varukorgen innan jag ens hunnit tänka. Jag såg mig själv springa barfota i dammet på Peace and love's tältstigar med shortsen på och en kort svart t-shirt i många storlekar för stor över. Med en cider i handen och ett par solglajer framför ett par rödspränga och lyckliga ögon. Och det påminde mig om den där morgonen i somras då jag kravlade ur vårt blå och sönderklottrade tält strax efter sex på morgon, efter alldeles för få timmars sömn, och började gå mot bajamajorna med blicken i marken och en vattenflaska i handen. Både full och bakfull, känslan var oidentifierbar. Med ett par svarta uppknäppta jeansshorts, ett par spetstrosor vars kant letade sig över shortsens linning och med en stor svart tröja med guldpärlor på axlarna. Ett rött ruffs som både var otvättat och otämjt. Jag hann inte gå långt innan hon stoppade mig.
- Ursäkta.
Det första jag upptäckte när jag rätade ut nacken ett uns var den enorma Canon-kameran hon höll med två händer i famnen. Jag lyfte blicken lite till, fastnade på hennes nytvättade blonda hår och det lätta leendet.
- Kan jag få ta lite bilder på dig?
Jag stirrade på henne, lät orden pressa sig igeom töcknet av väldigt lite sömn och mat och alldeles för mycket alkohol.
- Eh, ja. Visst.
- Bra! Ställ dig mitt i gången, vid det blå tältet där borta och titta in i kameran. Du har väldigt fint hår, förresten.
Det sistnämnda sa hon i samma veva som hon började backa och jag fokuserade på att göra det samma. Snubblade över en tältpinne men höll mig på benen.
- Stopp! Där ja.
Jag tvärnitade och la tyngden på ena benet. Vred huvudet lite åt sidan och hörde kameran smattra. Om och om igen och den blonda fotografen sprang fram och tillbaka. Lite närmare, lite längre bort och jag höll min position så gott det gick.
- Tack!
Hon log stort och jag svarade med ett hest "det var så lite så."
Jag har ingen aning om varifrån hon kom. Vad hon sa när hon presenterade sig försvann i tröhetten och allt med ordet fylla i slutet eller början. Jag har ett diffust minne av Expressen-getingar på hennes kameraväska. Och jag undrar vad som hände med bilderna.
Jag undrar jag.

SN3, November 2010

Jobbet jag gjorde om programledaren Sandra Wimark har gått i tryckt och efter mailade lovord från både redaktörer och redigerare så var jag ändå nervös när jag stod ute i snöstormen och väntade på att granntjejen på elva bast skulle leverera tidningen. Jag har många gånger försökt lyfta fram vad som är det bästa med det här jobbet. Att få skriva, att få träffa nya människor, att ge ett värde till någon annans sysselsättning, att få lära sig nya saker... jag har försökt formulera mig länge och mycket om det och hela tiden trott att det varit exakt det jag menat. Men vet ni vad? Det abolut bästa är att se sin pappa slå upp en färdigtryckt tidning och efter en stunds fokuserad tystnad bryta ut i ett själaglatt leende för att sedan lyfta blicken med ögon som skiner av stolthet och höra honom säga "Fan vad duktig du är". Och att sedan se honom klumpigt dra med fingret över tidningssidan för att försöka förklara vilka delar han gillade bäst. Det är ovärderligt och helvete vad bra det känns.

Vill ni att jag lägger ut länken till PDF-tidningen när den kommer ut på tisdag?

Mum, I just shot a man down.

- Det blir inte alltid som man tänkt.
Jag tittade upp på honom och de små skrattrynkorna som han får alldeles vid mungipan när han ler. Ville släta ut dem med fingret bara för att få en anledning att röra honom. Låg istället tyst innan jag rullade närmare, tätt intill hans bröst men inte för nära. Några centimeter till godo men med en önskan att lägga läpparna mot hans hud. Att vi två befann oss så nära varandra att hjärtat fladdrade på insidan men det där lugnet ändå låg som ett täcke över oss var inte heller något som var tänkt. Inte planerat och inte genomtänkt. Morgondagen kunde slå ner som en bomb och rasera allting, men där och då var det vi. Vi och vad som inte var tänkt att bli. Vad som inte var tänkt att vara. Och vi var två människor mitt i två skilda liv, som inte heller blev som tänkt. Två personer som en gång levt samma, som en person, hand i hand mot världen och med all styrka att vända sig om med långfingret i luften. Men inte då. Inte nu. Ibland blir inte saker som man tänkt och man hamnar någonstans man inte alls tänkte från början, men det sägs att det alltid är vad som är menat. I grunden. Jag har stampat rastlöst på Sundsvalls gator, begett mig hem till Söderhamn får att hitta grundstenen i mina drömmar och slitit hjärtat ur bröstet för att sedan försiktigt sy tillbaka det igen. Han har växt mer än många människor någonsin kommer göra på en livstid och lärt av sina misstag. Jag är i viss mån där jag ville vara vid den här tidpunkten, han likaså. Jag är samma orädda virvelvind på insidan, som blir allt mer mån om sina ord men som tappat lite av sig själv när människor valde att sätta fel stämpel från början. Han är samma spontana och sårbara person som har alldeles för lätt att bli förälskad. I människor, illusioner och tankar. Men såren på insidan börjar bli många och ensamhetskänslan gör det svårt att andas. Han rörde försiktigt på sig och jag pressade läpparna mot hans mellangärde. Andetagen gick i ett. I samma rytm. Två människor som inte dömer varandra.
Vi var och är inte perfekta och vi lever inte för att bli det.
Vi lever för att en dag kunna titta tillbaka med ett leende och säga:
"Ibland, ibland blir det faktiskt som man tänkt sig."

Titta vad jag hittade, headerbilden i färg. Vad tycker ni?

20100721. Kanske dags för ett byte snart? Nu tickar kreativiteten igång...

Som du bäddar får du ligga

Fjädrarna i madrassen säger ifrån. Gnäller bittert och jag ler åt det. Borrar ner knäna hårdare, trycker handflatorna mot det rosamönstrade täcket och låter det gnissla. Ler lite bredare. Mitt flickrum ligger i dunkel. Mörkret är välkänt och likaså ljudet som letar sig upp genom tygerna. Men istället för någonting naturligt har ljudet blivit en påminnelse. Någonting som framkallar små fragment av saker som varit och jag pusslar snabbt ihop dem i huvudet. De gånger jag hoppat i sängen med mina bästa vänner, till dressed for success med Roxette och skrattat så mycket att magmusklerna fortfarande ömmade ett dygn efteråt. De gånger jag låtit någon kyssa mig på halsen och sedan vaknat upp med en mer eller mindre mörbultad kropp och en säng som sett ut som en krigszoon, och med två armar som flätats runt min kropp och vägrar släppa taget. Det där leendet som skymtat i mörkret några centimeter åt sidan och det rosamönstrade påslakanet som dragits över huvudet och bäddat in mig i kärlek och värme. Någon som intensivt pressat sina läppar mot mina och jag har fnittrat "jag får ingen luuuuuft", men som inte blivit mer än ett grumligt mumlande när mina läppar varit fastlåsta i den position jag älskade allra mest. Jag ler igen. Fångar upp kudden i famnen och lutar hakan mot kanten. Det påminner om den gången jag föll i krampaktig gråt och borrade in händerna så hårt i täcket att de gick rakt igenom och fick handflatan att börja blöda. Den gången jag kröp upp i hörnet och vaggade fram och tillbaka, för att mörkret nästan dräpte mig och för att tankarna innan sömnen var en fiende för svår att besegra. Den gången jag vaknade och nästan blev besviken. Men också om de gångerna jag vaknat med ett hjärta fullt av liv och en glädje nästan olaglig.
Min säng har fjädrar som gnisslar något alldeles förfärligt.
Min nya säng i Sundsvall är ljudlös, tyst och orörd.
Nya historier är på väg att formas och jag undrar vilka.
Jag undrar, jag.

Godmorgon världen, godmorgon fredag

Rihanna försöker tappert väcka min hjärna till liv med Only girl men jag ser seriöst både dubbelt och i kors. Nacken är öm efter en obekväm sömn i en osmickrande ställning över två tågsäten och jag förstår inte riktigt hur jag ska hålla ut framför en datorskärm i åtta timmar. Förresten, igår fick jag ett mail av Emelie Ohlsson, som vill fotografera mig till hennes kursdvd. Redan i morgon. I Stockholm. Mitt stora problem är hur jag ska ta mig till huvudstaden med så kort varsel, med ett konto som är nere på noll och tågpriser som får mina ögon att bli tefat och sedan ploppa ut. Det går en Y-buss... två på natten mot lördag, vilket gör att jag är framme i storstan före sex på morgonen och sedan hemma igen natten efter vid ett. Pappa kanske låter sig övertalas, en dagstripp till huvudstaden med en dotter som betalar bensin kan väl inte vara så himla dumt? Jag hör honom skratta åt mig redan nu.
Vi får se hur det löser sig. Kanske behöver jag tacka nej, kanske inte.
I'll keep you updated.

Redigera ditt liv, tjejen.

Läraren i redigering fiskar upp nycklarna ur fickan och jag har precis passerat dörröppningen. Jag småler efter en succéartad lektion där mitt uppslag, redigerad för kvällspress, ansågs vara det bästa.
- Frida, jobbar du alltid ensam?
Pelle, läraren, ropar efter mig och jag vänder mig om.
- Ja, eftersom jag spelar innebandy i division två pendlar jag hem väldigt ofta och då blir det svårt att jobba tillsammans med någon.
- Jaha, det var du det. Gjorde du några mål i helgen?
Han ler och det vita skägget brer ut sig ännu mer över de rynkiga kinderna.
- Nej, tyvärr inte.
Jag ler också och rycker lite på axlarna. Han blir allvarligare i blicken och höjer fingret i luften.
- Du vet, du har väldigt stora anlag för det här med redigering. Bara du jobbar lite extra på det tekniska blir det här riktigt bra. Det är många tidigningar i Sverige som väntar på att få redigerare härifrån till sommaren. Både tidningar som Aftonbladet, Sydsvenskan och DN, likaså Hälsingetidningar där du kommer ifrån. Det blir inte svårt att få in dig någonstans.
Han nickar leende åt mig och jag ler tillbaka, vet inte riktigt  vad jag ska svara men känner den där lilla kicken skjuta in i bröstet. Han önskar trevlig kväll och vandrar vidare genom korridoren och jag önskar tyst det samma tillbaka, är lite för fast i mina egna tankar och den där känslan av att jag faktiskt kan. Att min magkänsla duger, att min konstnärliga ådra ibland vaknar till liv och det ordentligt. Jag hör hemma i den här branschen och jag behöver få den påminnelsen ibland. För här handlar det om mer än att bara älska ord, det handlar om passion i en bransch som kräver att du kan och vill mer.
Och jag vill.
Jag vill.
Allt.

@ School and then: HARRYBABY!

Hörreni mina fina, har jag några Sundsvallsläsare som ska på Harry Potter ikväll vid niosnåret? Isåfall ses vi där. Ni får gärna heja, vinka, kramas eller vad som helst när ni ser mig. Jag bits inte och det vore sjukt kul att få konkreta ansikten på några utav er. Och ja, jag kommer förmodligen vara hon som startar popcornkriget.
Är det någon annan av er som ska på HP ikväll?

The best of you.

Jag fingrade försiktigt på den randiga anteckningsboken. Drog pekfingret fram och tillbaka, lodrätt över rändernas skarpa kanter och fuktade läpparna. Andningen var lugn, men hjärtat rusade i hundratjugo. Jag lät fingret leka vidare över bokens grova kant och kände pappersmassan skära in i huden. Inte så att det gjorde ont, men det kändes och jag visste att när jag väl öppnade boken så skulle det kännas ännu mera och det skulle svida. Inte bara på fingerspetsarna, utan i hjärtat och i minnena av en tid som var så intensiv att lågan exploderade och brann ut innan sagan ens fick börja på riktigt.
Det var en ständig kurragömmalek. Den här tiden där jag sprang och letade honom och mitt hjärta mer än jag gjorde någonting annat. Och jag hatade att jag älskade det. Att inte veta vad som gömde sig bakom varje hörn och att hela tiden undra om det som gömde sig kom att vara detsamma när jag hittade det igen. Om det skulle göra ont eller om jag skulle få de där fjärilarna i magen igen. De som smekte med sina vingar över sår som aldrig riktigt läkt och bedövade mig varje gång han tog min hand. Jag visste aldrig. Ibland stod han där, log åt mig och försvann runt nästa hörn. Höll mitt hjärta så hårt i näven att det gjorde illa varje liten bit av mig. Men ibland stod han kvar, lät mig ramla ihop i hans famn och höll mig hårt när han kysste min panna och jag kände inte längre hur mina fötter blödde och hur andetagen knappt orkade ta sig upp och ner. Sedan försvann han igen. In i mörkret med mitt hjärta och jag fortsatte leta, tills den dagen han stod i ljuset och kastade mitt hjärta rätt upp i luften. Lät det falla till backen med en hård duns och gick därifrån.
Det randiga anteckningsblocket hånlog nästan åt mig så som jag höll det i handen. Påminde om en kamp som varit färgäves men som också lärde en ung tjej väldigt mycket om livet och om hur man utvecklas till en person man vill vara. Vi är alla unga en gång, en endaste gång, och det kommer aldrig att finnas en tid då vi kommer att vara mer ärliga eller när vi tror på någonting så starkt som vi gör just nu. Eller när våra motiv kommer att vara bättre. Det finns ingen tid där det är mer tillåtet att kämpa för något så hårt att knäskålarna blöder och det finns ingen bättre tid än nu att misslyckas. Alla små felsteg och fantastiska framgångar formar oss till de starka peroner vi kommer att bli. Som vi är. Jag läste igenom den där randiga anteckningsboken och påmindes om hur viktigt det är att vara såhär ung och förstå att det finns saker att kämpa för. Saker som gör oss lyckliga.

Om det så är pojkar som inte kan hantera kärlek när den väl är där.
Om de så krossar våra hjärtan.
En dag står vi där och tittar oss i spegeln med ett leende lika äkta som det första vi en gång framkallade när vi var barn. För att vi förtjänar det.

Bra start på dagen!

Eller så är det bara så att jag är nitton år och utan självdiciplin och därför har ett berg av disk och måste dricka frukostjouicen ur vinglas. Ett fint sätt att inviga dem (eller inte) som fått stå och damma alldeles för länge i köksskåpen. Snart, mycket snart, ska jag ha den där festen som gör att jag blir grannarnas hatobjekt i tre år framöver. Snart. Först ska jag ägna dagen åt att att var vuxen, få ordning på hushållet och svara på lite mail. Efter det blir det redigeringskurs och sedan, sedan, är årets höjdpunkt äntligen här. Jag och Harrybaby återförenas igen och sjuttonde november 2010 är tack vare det den bästa dagen på hela det här året. Men först, ska jag krypa upp i min sänghörna och titta klart på senaste Robin Hood.
Jag och mitt vinglas.

Fourteen year old me.

- Jag tänker riva ut det här golvet.
Pappas sveper med foten över det ljusbeiga golvet i min systers gamla rum och pekar sedan mot fönstret.
- Eller allting och då tänkte jag byta fönstret också. Det finns treglasade, jag tror det blir ett sådant. Men då kan man inte öppna det, men vem behöver ha ett fönster som går att öppna egentligen?
Jag ler lätt där jag sitter uppflugen på soffkanten till den där pyttelilla vita soffan jag köpte för en tusenlapp på IKEA när jag var yngre.
- Tja, om man är fjorton år och vill rymma ut mitt i natten så behöver man ett.
Jag skrattar och pappa skakar leende på huvudet åt mig. Det var en galen tid, den där sommaren då jag och mina bästa vänner ägnade nätterna åt att rymma ut och träffa pojkar. Vi hade vintersockorna gömda i mina byrålådor, för skorna vågade vi inte ta utifall mamma eller pappa skulle upptäcka att de var borta. Sedan klättrade vi ut genom mitt fönster och satte lillasyster på vakt när vi med enorm självdiciplin sprang över gräsmattan, hoppade över häcken och hasade ner för blomsterrabatterna innan vi var nere på vägen. Sedan satte vi fart. Tjimmade och tjoade längst vägarna, med färgglada sockor på fötterna och en uppspelt nervositet i blodomloppet, tills vi kom fram till den lilla sjön där vi alltid bestämde möte med den, inte alls speciellt rediga, grupp killar vi umgicks med. Jävlar vilket liv det blev den gången det upptäcktes vad vår favoritsysselsättning bestod av. Jisses amalia, det var inte nådigt. Att jag sedan knappt lyssnade på hälften av vad de sa, gjorde ju inte direkt saken bättre.
Jag var en liten djävul när jag var fjorton och hur mycket mamma eller pappa än skällde så hade jag någon form av spegelhud där allting studsade ut och tillbaka och det enda jag ville var att leka ännu mer med elden. Och någonstans kunde inte mina föräldrar hitta så många hållhakar på mig och bråken var inte direkt långvariga eftersom jag skötte skolan exemplariskt och hade stora framgångar inom idrotten samtidigt. Så det var ett krig i att skälla och bli skälld på och jag lärde mig väldigt mycket av att både vara dumdristig och nonchalant till livet. Jag var en freaking fucking superhjälte som ville göra allt och kunde göra allt. Trodde jag.
Det var himla knasigt att vara fjorton. Men sjukt kul.

Hej Tisdag. Hej skolan. Hej Söderhamn.


Den är där och jag är här

En uppäten chokladkaka och en MAC-dator vars skärm är nästan lika bred som min TV. Ett öppet InDesign-dokument och ett färdigställt redigeringsarbete. Ett litet nöjdöga och en övertrötthet som ger ny energi. En redaktionskänsla med fyra journaliststudenter vid ett bord, en klocka som börjar ticka mot nollnoll och ett ständigt skitsnack om allt och inget. Jag läser på internetsidor om pressreleaser och längtar till framtiden där inbjudningarna ramlar in varje dag och inte någon gång i månaden, där jobbet tvingar ögonen att hållas fyrkantiga till ett på natten varje dag i veckan och där orden får spinna vidare och bli någonting mer. Hela tiden, varje dag och i ordentligt trycksvärta och sedan granskat av flera tusen. Det ger mig kickar. Adrenalin. Att bli uppmärksammad, att bli kritiserad, att bli rosad. Jag tycker om den här känslan. Det här livet. Framför en dator och hand i hand med orden, men också med världen framför fötterna och chanserna att träffa människor av alla dess slag.
Framtiden ser väldigt fin ut.

Måndag och jag är på rätt soft humör


Brunflogubben

Hans andedräkt osade alkohol och kanten av tandraden glimmade av en tunn strimma guld. Rynkorna var många och grova, nästan som att man kunde placera en blyertspenna i inbuktningen och den skulle stanna där.
- Ni är så trevliga! Men vet ni vad det bästa är med att träffa sådana som ni?
Jag och några av mina lagkamrater skakade på huvudet. Min bullpåse prasslade när jag rättade till de ihopknölade kanterna medan jag väntade på hans svar.
- Ni vet ingenting om livet!
Han skrockade och vi skrattade med honom.
- Förrutom du då kanske, du ser ut att hänga med lite.
Han buttade till mig med sin röda varukorg och skrockade igen.
- Åh, tänk, ändå finns det en nivå till! Hörrni tjejer, visst har ni den här som idol va?
Ännu ett slag i knävecket från varukorgen och jag skakade leende på huvudet åt hans dumheter och mina lagkamrater skrattade.
- Jadå, sa de i kör och efter ett tillagt "nä, nu ska vi gå, vi har en lång bussresa framför oss, trevligt att råkas" så sicksackade vi skrattande mellan hyllorna. Gubben försvann med huvudet ner bland frysvarorna och jag slängde upp min bulle i kassan. En bulle jag skulle bli fet av, det var han också noga med att påpeka.
Gubben på ICA i Brunflo.

Ett hej från ett kallt Östersund

Hotell Älgen. I receptionen är det älgar i form av kramdjur på hyllorna och jag ligger på den hårdaste madrass någonsin uppfunnen för en tältsäng. På ett hotell i Östersund och vi har slickat såren efter en storförlust med lekar, alldeles för mycket socker och skratt i massor. Imorgon är det match igen. Jag har känt mig väldigt bekymmersfri den här helgen. Hur mår ni?

I lied when I said I don't miss a thing.

Det här med att sakna har varit lite som polstjärnan i universum för mig. Ett centrum mitt i någonting som man själv inte kan styra över och jag har en tagg alldeles intill hjärtat. En tagg som ibland borrar sig så djupt in att luften går ur mina lungor och jag behöver lägga mig i fosterställning för att hitta konsten att få ner nya andetag utan att bröstet ska börja värka ännu mera. För när den där taggen pressar sig genom det öppna sår som aldrig riktigt läkt pyser sorgen ut och förlamar mig och min kropp på ett sätt som gör så ont att jag känner mig blåslagen ut i huden. Den som älskar mycket får också mycket sorg, satt jag och intalade mig själv den där natten i april där allting rasade samman och då som nu förbannar jag det för att det mördar allt vackert. För att smärtan blir så påtaglig och att det är det man kommer ihåg när man står inför en situation som bjuder in till risken. Risken att känna och älska men också veta att det kan sluta i katastrof och krossa ett hjärta som precis börjat läka. Och då blir den där sorgen det enda man kommer ihåg. Det som lyser klarast för att det var jobbigt att slicka sår själv och ständigt känna saltet leta sig in i cellerna och svida och riva och bröstet som knappt hävde sig upp och ner.
Eller det där hugget, som kommer ibland. När taggen borrar sig hårt in och knänen automatiskt dras upp mot bröstet som en naturlig följd. När man trodde att man var över och förbi men det visar sig att det fortfarande gör ont och sorgen och saknaden och allt därtill sätter sig på sängkanten och lägger sig alldeles tätt intill. Andas en i nacken och man vill bara slå bort dem. Men de håller hårt. Stannar tills morgondagen letar sig in genom springorna och luften är tillbaka. Ett andetag rakt ner i lungorna och man reser sig upp igen. Men det finns alltid där. Som en ständig påminnelse av något som var vackert och som aldrig kommer att bli vackert igen för att döden, livet eller andra människor berövade oss det.

Mitt köksbord har försvunnit lite.

Ni skulle sett mig igår runt tresnåret. Invirad i mitt täcke stod jag mitt i lägenheten och huttrade och hostade om vartannat. Mina tjugotvå kvadrat var rökfyllda in till minsta centimeter och fönstren var öppna på vid gavel. Och så som minusgraderna seglade in med vinden virvlade röken runt, runt och jag knep ihop ögonen som sved av bara satan och hoppades att den skulle försvinna ut på gården. Ibland känner man sig misslyckad som vuxen människa. Igår var ett sådant tillfälle. Men någonstans finns det en charm med att leva på ynka hundralappar varje månad för att man inte förstår innebörden av att prioritera och att glömma sätta igång fläkten när man steker lax, och på så vis rökfylla lägenheten successivt under en kvart. Och jag antar att det är min grej att äta samma sak flera dagar i rad, att handtvätta underkläder i handfatet och att täcka köksbordet med allt från nagellack och tjugo magasin för att det går lika bra att äta i sängen. Jag antar att det är okej att dricka en kopp nyponsoppa och äta några skorpor för att stekpannan är odiskad och man bara inte orkar diska för händerna blir alldeles torra av diskmedlet. Okej för att jag är jag och för att jag mår bra ändå.
Men jag antar att den där dagen kommer. Den där dagen när jag inte säger "ojdå" när jag upptäcker att jag inte har råd med ny frukost för att skinnshortsen jag har på mig kostar väldigt mycket pengar och vinflaskorna inte var gratis. När jag inte behöver använda en skruvmejsel för att skrubba bort fastbränt ris ur kastrullbottnen och när jag har mer än 0,50 öre kvar i slutet av månaden. Den dagen är kanske långt borta, men den kommer säkert. Det är i alla fall vad min pappa hoppas på. Och kanske jag med. Men så länge reder jag mig. Trots allt.

The game is not just a game

Det händer någonting med mig när jag möter en attraktion som blixtrar till framför ögonen och som letar sig fram i form av stjärnflimmer till den andra personen. Som gör att man fastnar i varandras blickfång även fast det är människor, konversationer eller andra saker i vägen. Även fast det egentligen inte är meningen. Bara en dragningskraft som vrider nacken åt hans håll och som gör att hans blick redan vilar i mina ögon innan jag ens sett in i hans. Och plötsligt sätter jag med mig kroppen i en annan vinkel och stryker hårslingor bakom öronen på ett sätt jag aldrig gör annars. Jag fingrar på glaset i cirkulerande rörelser och för håret till ena sidan så att huden hamnar i ljuset samtidigt som jag lutar huvudet åt ett håll, bara för att jag vet att han ser. Jag formar mig efter attraktionen och låter den styra mig. Mig och mina rörelser och hjärnan letar vägar för att komma nära på ett sätt som verkar både ointresserat och naturligt. Som får hans hjärna att lura honom att det är han som vill komma nära och inte tvärtom. Jag lirkar noga och spelar spelet med hjärtats lust och ingenting är spännande om det inte tar tid. Om jag inte får kämpa, tråna, vilja. Jag är ingen person som kastar öppna kort på bordet och bjuder in första bästa till dans. Jag hittar den där någon och sedan ger jag mig inte tills jag har honom i handen.
Och ja... jag misslyckas nästan aldrig.
Himla bra. Det är bland det roligaste med att bli äldre.
Spelet. Och hur man spelar det.

Jag känner mig som ett troll idag.


Det är någonting med den här vinterdagen som plockar fram de röda nyanserna i mitt hår lite extra. Som visar vart jag tidigare tvingade in blekningsmedel i mitt hår för att plötsligt bli ljus inför andra året på gymnasiet. Jag jobbade på det hela sommaren. Lät solen slicka slingorna och ljusa upp en tjej som var naturligt mörk och plötsligt stod jag där vid ICA-hyllan igen, med ett paket ljusa slingor i handen och min lillasyster vräker ur sig "Kan du inte färga håret rött?". Jag kommer ihåg hur jag tittade på henne med uggleögon, som att någonting slagit slint i huvudet på henne, men hon fingrade envist på olika förpackningar. "Den här då?" Hon höll upp en mahognyröd färg och jag började gnälla. "Inte så rött" sa jag och tog fram en höstbrun färg med röda inslag istället, för hur det än var så accepterade jag det faktum att jag skulle förstöra mitt sommarprojekt alá blondin. Sedan gnabbade vi fram och tillbaka och innan allting var klart så bevisades det vem som var envisast i familjen. Hon. När min dåvarande pojkvän kom hem till mig på kvällen och såg mig sitta med en röd färg i håret var det han som fick uggleögon. Han gillade inte idéen för fem öre, men när jag kom ur duschen och blåste lockarna torra och han såg hur den röda färgen bitit sig fast i mina hårsäckar som att det vore meningen så log han på ett sätt jag aldrig sett förr.
Jag hade blivit jag. Lyckats sätt färg på min identitet utåt och nu har jag varit rödhårig i års tid. Jag tror att det är viktigt att hitta det man själv trivs i och bära det på det sätt som känns bekvämt för en själv. Man skapar sig själv, inifrån och ut, och jag tror det är oerhört viktigt att göra de valen för sig själv och för sig själv endast. Det är trots allt vi som ska representera oss själva. Ingen annan. Vi.

Där och då är här och nu.

Det grå x-2000tåget rullar förbi i snöstormen. Tätt intill mitt eget tågfönster och jag kommer på mig själv med att sätta pekfingret mot den kalla rutan. Värmen från fingerspetsen bildar imma i ett buckligt mönster på glaset och jag styrker med fingret fram och tillbaka för att släta ut det. Stockholm C lyser orange och gällt på de fem dörrarna och mitt hjärta vill helst krossa mitt snöflingedränkta fönster för att hoppa ut och bryta upp en av dem. Byta destination och andas storstadsluft på ett helt annat vis, men jag ser tåget tuffa förbi på den plogade rälsen plågsamt sakta och tittar istället upp i taket. Ovanför mitt huvud lyser samma gälla färg. Samma gälla skylt. Sundsvall V. Jag suckar och undrar vilka som sitter på det andra tåget. Kanske kostymnissar med iphones och fruar som aldrig vet vilken tid de ska laga middag. Kanske kvinnor som hellre kallas damer och som sitter snett på sätena för att skydda kjolen från insyn. Kanske en hjärtekrossad tonårstjej med tårar som bränner bakom ögonlocken, med en mobiltelefon som ständigt tar emot sms och ännu mer hjärtesplitter från honom. Han som är orsaken men också den enda med plåster. En tjej som tagit chansen och som är på väg mot huvudstaden och dess utmaningar och som håller sina ord så hårt i handen att fingrarna vitnar, för att inte förlora vettet helt. Jag har varit henne en gång. November 2008.

På datumet exakt så var det häromdagen. Jag tänkte inte på det då, men jag tänker på det nu. De röda svullnaderna under ögonen var översminkade och kläderna ordentliga. Sätet bredvid mig var tomt hela vägen och jag kurade ihop mig intill fönstret och släppte inte landskapet utanför med blicken en enda gång. När man träffar människor som blir hela ens värld under en väldigt lång tid tvekar man inte på att bygga upp tryggheten kring dem. Kring dem och deras händer i svanken som puttar en framåt. Men plötsligt stod jag där och vacklade ensam. Sjutton år gammal och när jag klev av på Stockholm Central var det som att någonting hände med mig. Det som var kvar av mitt hjärta stängdes in i en hård och oigenomtränglig box och jag torkade mina tårar brutalt men bestämt. Den veckan som jag spenderade på en tidningsredaktion i Stockholm lät jag livet handla om mig och jag bevisade hur mina ord hjälper mig till framgång och läkning. Jag lärde mig att livet är tufft, men bestämde mig för att man måste andas ändå. Men samtidigt gick jag runt och tittade in i skyltfönster hos urmakare, verkstäder och skomakare, i förhoppning om att någon kunde laga ett brustet hjärta. Det var en omtumlande tid för en ung tjej och hennes skadade hjärta, men det onda bedövades av sena redaktionstimmar och ord i massor.

Och det var där jag förstod att jag inte behöver någon annan vid min sida för att lyckas. Jag kanske vill ha det, men det betyder inte att jag är i behov utav det för att klara av nya utmaningar. Inom loppet av 24 timmar hade jag dött, för att sedan tvingat mig själv att resa mig upp ur askan och sedan hade jag mött min största utmaning på egna ben. Att jag kom hem till ett rent helvete sedan, det är en helt annan historia. Men där och då bevisade jag för mig själv hur stark jag är när jag vill, men jag glömmer det alltför ofta. Grämjer mig över ensamheten och att inte ha någon där och får för mig att jag inte kan klättra ensam. Det är bullshit. Och det är fan dags för mig att förstå det nu.


Hade tråkigt. Ville inte diska. Pimpade frysen.


All these battles.

Det glittrar och glimmar i mina öronsnibbar, men livet är inte direkt exklusivt. Bootsen är utnötta i klacken och under ett tunnare lager foundation gömmer sig mörka ringar vid ögonen. Foundation som jag gräver ut med pekfingret ur en uppklippt förpackning. Som jag smetade ut på kinderna klockan fem imorse och som lyser med sina ojämna kanter just nu. Efter sju timmars redigeringsarbete i en varm datorsal. Efter alldeles för mycket pill i InDesign, en glass för tio spänn trots minusgrader och efter en liten ågest som växer sig större över en ekonomisk sits som känns helt hopplös. Femhundra kronor kvar och slutet av månaden känns väldigt långt borta. Jag som varit förvånansvärt duktig med hushållsarbetet har fövandlat tjugotvå kvadratmeter till en krigszon med disk på varje ledig yta och kläder över hela golvet. Sängen är obäddad, ena kudden utan örngott och chaite har torkat fast i botten på mina fina koppar. Men jag är bara så trött.

Om dryga timmen går mitt tåg.
Hem till pappa och potatisgratäng.
Det är exklusivt för mig.

Cus I think, it ain't all about us. Not like that.

- Det måste vara vår boll.
Jag stannar upp i min rörelse och lämnar bollen utanför spelplanen.
- Va?
Min röst är nästan aggressiv. Bitsk. Biter av ordet på en halv sekund och armen spjärnar rakt ut från kroppen med klubban som en förlängning.
- Jag sköt bollen på en svart och den gick ut.
Förklaring avklarad och jag snörper ihop munnen. Snabbt. Ler flyktigt och säger:
- Ja, men då så.
Jag lämnar bollen vid sidan, går bestämt och ställer mig framför mål och blir irriterad på mig själv. Vinnarskalle, okej. Stundens hetta, okej. Men jag har aldrig någonsin känt ett sådant starkt ogillande för någonting så oväsentligt och jag borde inte ha gjort det heller. Att det var hennes boll, inte min. Just ordet. Hennes. Ordet min i fel mun. I vanliga fall skulle jag inte ha brytt mig. Alls. Men den där försvarsmekanismen slog ut till fullo. Likt en slangbella som töjts till bristningsgränsen och stenen flög rakt in i muren av tolerans och raserade den. Känslan av droppen som rann över bägarens kant fick mig att reagera. Och att tänka.
Det tar kål på mig. Den här egoismen som man stöter på varje dag. Den har lagt sig som ett svart töcken över allt mitt vett och etikett och grott fast så hårt i huden att det börjat nudda cellerna. Jag försöker skrubba bort det. Andas och släppa att andra behöver ha mer rätt för att klara vardagen, även fast det generellt är fel det som de säger. Även fast jag ägnat senaste månaderna åt att inte rätta när någon uttryckt någonting opassande, bara andats djupt när människor berättar samma sak femton gånger och använder mig som bearbetningsvägg. När människor inte frågar om min åsikt eller inte ens bryr sig om att den uteblir. När människor fortsätter älta och tvingar mig att bli en del utav det utan att ge någonting tillbaka. När människor andas ut svart energi och jag inte orkar, vågar eller vill hosta i deras närvaro. Det är en ständig kamp att hitta en balans mellan att ge och att ta, och jag känner mig helt utnött ända in i benpiporna just nu.
Det tär på mig när människor bara går en väg. När människor behöver sätta sig på andra personers axlar, för att sedan ställa sig upp och stampa ner dem rakt i marken och sedan stå och flina på deras ryggar som att de vore herren på täppan, bara för att själva locka fram lite säkerhet i blicken. Att hela tiden kräva uppmärksamhet och att försöka fälla krokben för andra. Det är så himla lite jag. Och det tär. Egoism är ett sådant okänt begrepp för mig att ta i och jag har svårt att respektera det. Svårt att acceptera och svårt att förstå. Och som sagt, det rubbar mig ur min balans. Har ni känt lika någon gång? Kanske om något annat? Orättvisor, tex? Berätta!

Och jag är inte som er. Och ni är inte som jag.

Först: Svar till C, jag bor på Dalgatan, alldeles vid Mittuniversitetet!

Sundsvall är behagligt kallt idag. Man blir rödblommig likt en påskkärring och mina fingrar var stelfrusna när jag ägnade gångavståndet på cirka två minuter åt att fippla med Ipodens hörlurar på väg till skolan. Men det är lätt att andas och det glittrar så fint på taket till förrådet. Vattenpölarna är inte längre små sjöar utan hala glaciärer mitt i all asfalt. Tiden går fort och jag börjar bli allt mer målmedveten. Mer inriktad på att vässa klorna och använda mina kunskaper och min enorma vilja till att ta mig dit jag vill. Bygga gruden stadigt. Fortsätta där jag började för tre år sedan. Lägga varje liten sten med omsorg, men ändå våga klättra även om det inte är helt klart. Jag tänker inte basera möjligheter på andra eller deras önskemål. På deras kunskaper eller deras tänk. Inte på deras snack om den offentliga bransch som så många brinner för och förvränga den bild jag har av mina drömmar. Jag tänker hålla fast vid vad jag vill åstadkomma och vart i livet jag vill ta mig. Vad andra tycker, tänker och tror om mig, det får vara. En dag kommer jag bevisa dem rätt - eller raka motsatsen. Det kan låta självklart och det kan låta gammalt, men jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Jag väljer hur jag formar mitt liv och jag väljer vad det ska innehålla. Och människor får gärna försöka leka kung över mitt huvud, briljera med kunskaper de tror att de har och bli alldeles för intrasslade i gör si, gör så.
Det är inte min grej. Och det handlar egentligen inte om att vara rebellisk.
Utan bara om att var fri.

För att livet är livet.

- Jag är ledsen att du behövde vara där.
Jag ler inte när jag säger det. Inte ens lite. Inte ens snett. Inte ens medlidande. Jag är uppriktigt ledsen över att någon behöver uppleva ett trauma som slår livet i spillror och som gror fast i kroppen så hårt att det flera år efteråt fortfarande får ögonen att tåras och jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det. Sandra nickar sakta, nästan i slowmotion.
- Jag med.
Det platinablonda håret lockar sig över högra axeln. Hålls undan ansiktet av ett pärlprytt diadem och skjortan är ljusblå och nästan genomskinlig. Små mörkare ränder går lodrätt över tyget och jeansen är trasiga. Modernt trasiga. Över knäet, över låret. Sandra är också trasig. Men förrutom jeansen och det där mörka som fladdrar förbi över hennes näthinna ibland ser fasaden hel ut. Inga sprickor, inga brister.
- Mamma har alltid sagt att man aldrig ska döma någon, för man vet aldrig vad som gömmer sig innanför. Det har blivit oerhört viktigt för mig.
Och så som hon ler fortsätter intervjun framåt. Två och en halv timme och ett par stelfrusna händer senare är intervjun avklarad. En fotografering med en fin kontrast. En, till synes, glamourös tv-profil i ett indistriområde och jag blev nöjd med bilderna. Några bra citat och en människa med hjärtat på rätt ställe.
Ikväll tänker jag inte fundera på livet.
Jag tänker njuta av att jag har ett och att jag fortfarande står på benen.
Det är mitt råd till er idag.

Och jag undrade ändå, vaför packade jag inte kavajen?

Mailet hade en enkel rubrik: "Ett jobb för dig?".
Två sekunder senare hade jag skummat igenom beskrivningen, flinade som en tönt och svarat med tre smileysar för mycket. Jag säger ofta att man ska definera lycka för sig själv på sina egna villkor och det här är lycka för mig. Att få berätta en historia som jag känner ger mig, intervjuobjektet och läsaren någonting mer. Någonting som lägger sig alldeles intill hjärtat och kommer att beröra på fler sätt än ett. En programledare på TV3 har bestämt sig för att gå ut med sig själv i en ärlig upplaga och ocensurerat berätta sina hemligheter. Hon vill spräcka illusionen av den glamorösa bubbla hon ändå lever i och berätta om den dagen tsunamin slog hennes liv i spillror. Och jag är den som ska sätta ord på det. Ni kanske känner igen Sandra Wimark från Ballar av stål eller som programledare för Kvinnors hemliga liv. Imorgon är det hon och jag, och jag känner redan nu, i hela kroppen, att det här kan bli ett av mina bästa jobb någonsin. Men mest av allt hoppas jag, och tänkter jobba hårt för, att Sandras historia blir precis som hon önskat.
Jag är väligt, väldigt priviligerad som får göra det jag älskar allra mest och att det finns människor, redaktörer och andra, som tror på min förmåga.
Lyckan stannade dock upp för en sekund när jag kom på att jag har garderoben hemma i Sundsvall. Att åka på ett jobb i tygleggins med hål i grenen och en Rolling Stones-tröja som har alldeles för många fläckar känns inte riktigt okej. Tur att jag har en sjuttonårig lillasyster med ungefär samma stil som gillar att köpa lite större kläder. Hennes beiga cardigan tror jag passar alldeles utmärkt.

Fröken Söderlund mår inte tiptop.

När jag pratar känns det som att knivar borras rakt in i halsmandlarna och när jag sväljer känns det som att vätskan river upp djupa sår. Kroppen är öm och huvudet värker, jag är farligt trött och klockan är alldeles för tidig på dygnet. De mörka ringarna under ögonen är så djupa och tydliga att det ser ut som jag målat ögonskugga på fel sida ögat. Mascaran rinner i takt med att ögonen svider och det enda jag vill göra är att sova. Första fredagen i november och vi har diskussionsseminarium och någonstans är det positivt att det gör så ont att jag knappt kan prata, för hur jag än kommer att försöka flumma iväg till någonting vettigt om politiker och medias roll så kommer det se ut som att jag är dum i huvudet. Jag hoppas på att de andra i min grupp är pratglada och att jag inte somnar. Men klockan är åtta på morgonen, jag känner mig nästan dödssjuk och ja... det är som det är med det. Efter lektionen åker jag hem till Söderhamn och låter pappa ta hand om mig.

It's the wrong kind of place, to be cheating on you.

Och det där hoppet som jag förlorat vill jag hitta i dig.
Du som inte frågar varför jag räcker fram handen med hjärtat som en färglös klump i den. Du som bäddar in mig i din glans och som föser hjärtat på plats i bröstet igen. Som knyter ihop alla lösa trådar och som inte är rädd för vad som finns bakom en tårdränkt näthinna. Du som borrar in handen i mitt hår för att du vet att jag älskar det. Som lindar fingrarna kring hårstråna så noga att det smärtar en gnutta. Men bara en gnutta för när du lutar dig närmare och din andedräkt smeker mina läppar så följer jag med rörelsen framåt. Och med din perfektion fångar du mig och trycker mig närmare så som jag måste stå på tå för att ens nå upp. Ditt mellangärde mot mitt och när jag vaknar är jag blåslagen av nattlig kärlek. Kroppen värker men jag ler. Ler för att du är den enda som kan få mitt hjärta att leva och för att det inte finns något vackrare än du. Du och ditt ansikte hugget ur perfektion och allt det bara några centimeter bort. Du som tittar på mig som om jag faktiskt vore någonting. Någonting bra. Och jag undrar, vart är du nu?

Svullen hals, huvudvärk och snor. Inte pigg tjej.


Tre killar. Tre tjejer. Bra kväll. Brabrabra.


I guess you know me better.

Jag såg hur han höll andan. Hans perfekta läppar särades i en förvånad glipa och jag tog ett djupt andetag och la tyngden på hälen. Tvingade knänen att inte vika sig på de grå kilklackarna och tittade överallt men inte på honom. Hans blick brände på min kropp och fick mina fingertoppar att darra lätt för en sekund.
- Vart la du påsen? harsplade jag ur mig till en av mina bästa vänner men väntade inte på svar. Klev in i köket och rotade runt efter ett vinglas och lät aromen leta sig upp i näsan när vinet fyllde glaset till bredden. Svalde tre klunkar i ett svep och andades ut. Fan, tänkte jag men hjärtat dunkade ivrigt i bröstet. Det ville se, betrakta, tycka om. Honom. Precis som förr.
- Kan du hjälpa mig med en grej?
En killkompis stoppade in huvudet i dörröppningen och jag nickade lätt. Han pekade på en back tomflaskor i glas och bad mig fylla dem med vatten. Jag gjorde det så snabbt att det vita linnet blev ännu mer transparent av de blöta fläckarna men brydde mig inte märkvärt. Tog då och då några klunkar av det vita vinet.
- Luktar det här konstigt?
En av mina bästa vänner tryckte upp sitt glas under min näsa. Jag grimarserade och fnittrade ett ja, usch som svar på hennes fråga. Hon såg undrande ut med en liten rynka mellan ögonbrynen, men ryckte sedan på axlarna. Vi lämnade köket och slog oss ner i den grå soffan som för första gången ekade tom efter att ha varit belägrad av ett tjugotal fotbollskillar under hela kvällen. Tätt ihop satte vi oss och viskade i varandras öron så som vinet letade sig ut i kroppen. Plötsligt vände han sig om från sitt hörn i lokalen. Tittade rakt på mig och jag vek inte undan trots att hans blick slog andan ur mitt bröst. Han gick sakta över golvet, osäker på om han skulle komma närmare. Jag betraktade honom så som han slog ner blicken i golvet och stannade upp. Stod på den tomma ytan mitt i lokalen och övervägde åt vilket håll han skulle gå. Vilken väg som var rätt. Så höjde han blicken igen och log. Ett outtalad fråga i ögonen och jag log tillbaka.
"Jag mår bra", ville jag viska men han såg det i mitt ansikte, log alldeles för fantastisk och vände sig sedan om igen.

This is just a Wednesday

Mitt nagellack är avskaft och utanför går fem fyra medelålders män och rensar löv med maskiner som överröstar Pink's nya Raise your glass. Egentligen lägger jag knappt märke till dem, blicken fokuserar på en mulen himmel och jag undrar vad som gömmer sig bakom. Jag kommer ihåg när jag såg Pink live i Globen. Nästan exakt ett år sedan och det är lite obekvämt att alla mina minnen springer ifrån mig. Att saker jag älskat och fortfarande gör hör hemma i en tid som ibland knappt känns som nutid. Och det känns som att jag står stilla. Jag saknar att jobba regelbundet. Flera gånger i veckan. Ut och träffa nya människor, få vara med och se någonting inspirerande och vara den som berätta en historia. Nu går jag i skolan för att få en akademisk bekräftelse på det jag gjort i många år och saknar dagar som denna. Igår slängde jag ihop ett ordentligt CV, påbörjade ett portfolio och fick kickar av att delta i internettävlingar. Det måste hända någonting. Jag vill skriva, fota, modella, resa. Uppleva, känna, skratta. Jag vill ha en ekonomi som inte är lika ostabil som jag på ett par styltor.
Jag är ledsen att mitt humör och min passion ligger som en utbränd hög med aska i kroppen. Men det är ingenting som känns riktigt fullständigt och jag... jag vet inte riktigt vad det är med mig. Till råga på allt är brödet mögligt och halsen svullen. Jag börjar bli sjuk och sover dåligt. Men jag mår bra av att känna den där glädjen flamma upp ibland. Jag håller fast vid det lite extra. Förresten så är jag sugen på att snacka lite skit. Så om ni känner lika, maila mig!

With tired minds, tired souls, we slept.

Gå i skolan är kul, tänker jag de gånger jag sitter och stirrar in i väggen utan att ha någonting att göra. Det tar mig någonstans, dit där jag vill vara, tänker jag de gånger jag ser en man vända hamburgare i en kiosk och när jag ser statusuppdateringar på Facebook som skriker om längtan efter helg. Men när jag blir tvingad att sitta i en föreläsningssal klockan åtta på morgonen, med ett huvud som inte är med för fem öre och med fil och flingor helt otuggade som en klump i magen på grund av all hets så vill jag bara bort. Iväg och se någonting annat, någonting nytt och jag vill vara där hjärtat egentligen byggde bo i drömmarnas land under tiden på gymnasiet. Sundsvall, staden, är inte rätt för mig, det är bara så, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivs och att det inte skulle slita mig itu att lämna. Men det är någonting med att låta hjärtat vara kompass och lita på det och jag vet inte om jag orkar vänta. Om jag har tålamodet att leva mina drömmar mer på distans ett tag och ge dem en god grund att stå på till den dagen jag är redo att erövra världen. Mitt hjärta slits fram och tillbaka mellan vad det egentligen vill och vad det lärt sig tycka om och jag känner mig både matt och förvirrad i tanken vad som är rätt. Femtonde november kommer ett nytt besked som antingen öppnar en dörr på glänt eller stänger den helt för alltid.
Just nu får jag helt enkelt nöja mig med en vardag upp i norr där jag äter pizza ur plastlådor och vill ta tupplurer mest hela tiden. Jag är trött, men må så vara. Mailad är iallafall en krönika och nu måste jag till skolan och redigera. Kanske blir det bio ikväll men jag har inga pengar och samvetet säger nej. Men hjärtat säger ja. Och vad är det egentligen jag ska lyssna på, nu igen?

Jag dog och kom till himlen.


RSS 2.0