Fridas värld bland tankar och ord. -

With grace in your heart, fly.

Vi är alla i behov utav någonting.
Åh, det här måste jag få känna och uppleva, tänker jag och bygger upp förväntningar hur det kommer att utspela sig och känner den önskade reaktionen i min kropp så tydligt redan vid första tanken att allting faller platt till marken den gången jag väl hittar mig själv i den sits jag ville vara. Där jag trodde att jag var i behov utav att vara. En varm famn är bara en varm famn om det egentligen inte finns några trådar mellan två olika hjärtan som ibland pulserar som ett. Du faller inte in i någon annans rytm, någon annans andetag eller känner dig komplett när personen tar dig i handen. Hans lust är större än din för att du förväntat dig någonting mer, någonting som ska kännas utöver de lena fingertopparna på halsen. Någonting som känns inuti, precis lika sött och behagligt som i dina tankar. Och man söker sig vidare, från famn till famn och mjuka tungor för att hitta någon att smeka i hårfästet och slösa fredagskvällar med.
Och man måste pussa så många grodor att läpparna blir alldels hårda. Och vissa stunder är så fina att grodan förvandlas till en prins i timmar innan han återtar sin normala skepnad. Men ändå går jag därifrån rakt in i kylan för att ingen plats är magisk nog. Jag måste sluta förvänta mig någonting och se det fina i någonting som är orört, nytt och oförstört. Någonting man kan utforma som man vill. Precis som i sina tankar - eller inte alls.

Today's just another day.

Brännsår på armbågarna och en mör kvinnokropp.
Efter att ha råkat ut för en ordentlig allergisk reaktion som gjorde att halsen svällde igen under gårdagskvällen vaknade jag mitt i natten av att hjärtat rusade i hundratjugo och jag var alldeles genomblöt av svett. Blev rädd men somnade om och var inte pigg för fem öre när jag tillslut tvingade mina gröna ögon att säga hej till världen klockan tio imorse. Vågade inte äta frukost eftersom sjukvården inte vet vad jag är allergisk mot utan tog innebandyklubban i handen, gjorde två mål, blev utvisad och var arg och glad om vartannat. Nu baddar jag brännsåren i kallvatten och väljer outfit för kvällen. Skinnshorts, grå mockaklackar och ett vit transparent linne med stora örhängen? Vad säger vi? Vi säger ja. Har ett viktigt uppdrag ikväll då jag ska agera domare under ett herrlags avslutningsfest. Dessa unga herrar ska inte hamna i luven på varandra under femkampen så länge jag får bestämma. Imorgon har vi ännu en match så det blir lugna puckar för fröken Söderlund som längtar efter den dag då hon får ramla raklång över tröskeln eller inte komma hem alls. Gud vad det här kändes ointressant, men aja, tills vi hörs igen: Puss!

Hej fredag. Hej Frida.

Fyra medelålders karlar vänder blicken efter mig när jag går förbi. Den där skulle man haft, säger en av dem och de tre andra faller in i en skrockande kör. Jag är nära att dra upp fingret i luften men bestämmer mig för att den här dagen är en bra dag. Den grova klacken ekar ljudligt när jag ökar farten på gågatan mitt i centrum och jag snor jackan tätare kring kroppen. Inte för att det är kallt, plusgraderna är behagliga mot huden, men jag vill inte synas. Bara vara en i mängden och ingen välkänd journalist eller högljudd tonårstjej. Den återkommande huvudvärken letar sig upp mot tinningen och jag andas djupt. Kramar om en god vän vid ingången till gallerian och äter lunch på övervåningen. Dricker en kopp jordgubbste alldeles för fort och upptäcker att en Haloweendräkt kostar fasligt mycket pengar. Tröttheten kommer smygande och jag hinner precis innanför dörren hemma innan jag glider ner på golvet. Räknar till tio, koncentrerar mig på att andas och reser mig sedan upp med ett leende. Det här ska bli en bra dag.
Och nu ska jag svälja en ipren och bedöva den här obehagliga känslan i bröstet med en massa kreativitet. Jag ska skriva lite, rita lite och pyssla ihop inspirationspärmar fulla med fina bilder. Och en av pärmarna, det är eran pärm. Bloggens pärm. Alla era fina ord sitter i den och dagar då jag tvivlar på mig själv ska jag kolla i den. Fan vad bra ni är alltså. Kärlek!

För att alla dagar är fan inte bra.

Jag har haft en väldigt tung dag idag. Allting som är bra med min vardag har fått stenhårda käppar i hjulen och vägspärrarna är omöjliga att komma igenom. Det känns som ren och skär betong och där står jag och bankar utan att komma någonstans. Och idag, den här förbannade torsdagen som började så fint, landade allting med en hård smäll rakt i mitt huvud. Bokstavligt talat. Huvudvärken tar död på mig just nu. Jag är väldigt, väldigt trött psykiskt och hur jag än försöker förklara varför jag tar så hårt på allting så är det ingen som förstår. Ingen som egentligen lyssnar heller. Människor bara hummar, byter ämne, drar sina egna slutsatser eller pratar om sig själva. Och nu orkar jag inte längre prata. Vill inte heller. Ingenting är bra nog och tydligen inte jag heller. Det är alltid något litet fel med den jag är som ska visas upp för världen. Blinka i neon så att alla kan se. Ingen direkt uppskattning eller förståelse. Det spelar ingen roll vilken del av livet som gör att jag halkar, det jag får är bara ett "det här gjorde du fel och jag hoppas du lär dig". Ensamheten är jobbig och gör det svårt att andas, men just nu vill jag inte ha en enda människa inpå livet. Det är ändå ingen som förstår, även fast jag vet att vissa faktiskt försöker, och ibland är det jobbigare att vara två med en oförståelse fastklibbad vid kroppen, än att vara ensam med huden fri.
Jag behöver verkligen den där drinken nu.

Känner mig verkligen som jag idag.


Inget ont som inte har något gott med sig

Det är någonting nostalgiskt över att känna hur smärta ligger precis under huden. Hur det sticker och bränner inifrån och får en att vilja skala av sig huden. Klä av sig den där onda dräkten och känna vinden kyla ner varenda liten millimeter. Jag känner den nu. Smärtan. Som ett blåmärke som inte syns utåt. Det ömmar och känns, men det syns inte och istället för att känna panik över något alldeles för obehagligt välkänt är jag lugn. Jag vet hur smärtan spelar sitt spel och jag vet vad den grundar i. Fina minnen som raserats, krossats eller förlorats. Någonting som en gång var vackert och skönt att ta på. Som smärtan mördade brutalt en gång för länge sedan.
Men sådana här stunder är det nostalgin man plockar fram. Det fina. Många gånger håller man fast vid smärta för att det är det enda man har kvar. Nu är minnena det enda. Smärtan är bara ett gulnat blåmärke alldeles under huden som gör sig påmint om man snubblar på vägen. Och ibland är det viktigt att slå sig på samma ställe igen, för att minnas en tid då man var väldigt lycklig.

En kopp nyponsoppa, jajemen.

Min lugg är ruffsig, några naglar saknar lack och mitt huvud är uppsnurrat.
Vi har redaktionsövning i skolan, vilket betyder att vi ständigt blir attackerade av ett stort nyhetsflöde och ska hitta vinklar, göra intervjuer och skapa en tidning innan klockan kvart över två. Jag är hemma för att överföra bilder, svepa en kopp nyponsoppa (det enda jag har i skafferiet. Måste handla.) och sedan springa raka vägen tillbaka till skolan och min redaktion på Gotlands tidningar. Vi är ett skönt crew och har det mesta under kontroll, men vi vet att det när som helst kan dyka upp någonting som gör att vi måste släppa det vi skriver och prioritera om. Jag trasslar med att pussla ihop två artiklar till en och pressa Gotlands kommunfullmäktige på saftiga citat. Det är fruktansvärt roligt det här. Jag skulle vilja ha redaktionsövning varje dag.

Men som ni säkert förstått så är det många snabba puckar och jag måste ut genom dörren nu även om jag kom in genom den för mindre än tio minuter sedan. Vi hörs när jag är på banan igen.

TACK FINA, FINA MÄNNISKOR!

MALIN och hela klass 9B nere på Ryaskolan i Göteborg,
jag har aldrig någonsin varit såhär rörd i hela mitt liv. Jag är sotsvart i hela ansiktet för jag gråtit som ett litet barn och jag är så sjukt glad att fingrarna bara darrar över tangentbordet. Det är svårt att sätta ord på lyckan jag känner i varenda liten del av min kropp, men jag vill att ni ska veta en sak: Om jag hade kunnat hade jag satt mig på första bästa tåg ner till Göteborg och kramat om er allihopa. Ni ger det jag gör en större mening och det är människor som ni som gör den här världen till en finare plats. Ni har all min kärlek och jag önskar er all lycka i livet. Tack för det här. Tack som fan.
<3
Uppdatering: En nionde klass nere i Göteborg hade en uppgift på svenskalektionen om bloggare. De skulle alla utse en bra, mindre bloggare som gjorde någonting bra och som var värd att synas mer. Någon med ett stort hjärta, som brinner för något och som gör livet bra. Malin, som går i den här klassen, valde min blogg och sedan skulle hela klassen utse en av alla bloggare till deras klass inspirationskälla... och de valde min. (Jag får fan tårar i ögonen nu när jag bara ska förklara.) Så nu sitter en bild på min header, en på mig och ett av de bästa inläggen jag gjort i deras svenskasal. Jag blev deras inspirationskälla. Det är så himla fint och jag är så himla glad. Malin har skrivit så sjukt fina saker om mig och jag är så rörd att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Att vara en niondeklass's inspirationskälla, och tre unga människors som brinner för att skriva... det är fan mäktigt alltså. Det här är ett av de bästa ögonblicken i mitt liv hittills. Utan tvekan.

Hemma i Sundsvall, tar en kopp te innan redaktionsövning.


Vad är det som händer?

Jag har suttit och stirrat in i datorskärmen så hårt att ögonen tårats och undrat vad man säger när allting redan är sagt. Jag känner mig tom. Växlar mellan energi som sprudlar så intensivt att det rinner ut genom öronen och att bara vara trött och butter. Ändå finns det ingenting på insidan mer än en värkande tomhet som jag inte vet vad jag ska fylla med. Jag hittar inget ursprung, ingen historik och ibland upptäcker jag mig själv sittandes alldeles stilla och stirrar in i väggen. Det är ett konstigt tillstånd. Väldigt abstrakt. Som att ingenting egentligen existerar och när jag tar på saker känns fingertopparna bedövade. Kroppen gör ont, musklerna stretar emot och huvudet vill inte alls. Det är bomull i öronen och en röst som ibland inte orkar prata. Min hud kliar och jag har svårt att andas.
Jag tror det är något fel på mig. Jag behöver en drink. Eller två.
Eller bara en kram och väldigt fina ord. Det är de sakerna jag brukar sakna.

Destination unknown.


Pic: weheartit

Jag vill inte vara ett stopp på vägen
, viskar jag tunnt.
Tystnaden tar ett steg närmare. Ensamheten sätter sig bredvid. Jag lägger höger hand under hjärtat. Känner den mjuka och regelbundna rörelsen och undrar vart i hjärtat det sitter fast. Vart han sitter fast. Han den dära. Det kommer alltid finnas någon som gör att kroppen formar sig likt ett C under natten fast han inte ens är där. Fast han inte funnits där på evigheter. En person som man vill behålla för alltid. Som man vill ställa framför spegeln, tätt intill sig själv och trolla med fingrarna och göra så att den där spegeln visar vem han är i era ögon. Hur ni skulle kunna ge honom hela världen och veta att det han skulle kunna åstadkomma med jordgloben i sina händer är något utöver det vanliga. Han som ni aldrig tvivlar på, även fast han glömmer ringa vid utsatt tid eller stavar enkla ord alldeles på tok för fel. Han vars brister fylls igen med din egen kunskap och som lär dig att inte gråta när du skrapar knäet i marken. Som boxar dig på axeln och säger att du ska ta det som en karl, men som samtidigt blåser med sin varma andedräkt där det gör ont och smeker med tummen alldeles vid sårkanten. Han den där. Han som inte går och om han gör det, så vet han att han tar hela världen med sig.
Jag vill inte vara ett stopp på vägen, viskar jag. Jag vill vara en destination.
Hans destination.

Här är inget och där är inte heller något.

Det här med söndagar fungerar inte riktigt för mig. Jag vaknade vid tolv, fortfarande trött och med en röst som skar sig, kände inte att livet var på topp och ville helst lägga kudden över huvudet. Känslan från gårdagskvällen var som bortblåst men jag brydde mig tillräckligt om dagen för att ut och springa. Är fortfarande kär i The pretty reckless senaste skiva så med Taylor Momsens (vars garderob är snyggast på den här planeten) riviga stämma i lurarna kände jag mig lugnare i kroppen. Sedan var jag tillbaka i det där tomrummet som inte riktigt lever i samklang med mig som person. Jag tog på mig ett par leopardmönstrade leggins och en randig kofta även fast jag visste att det såg helgalet ut. Drog upp håret i en knut på huvudet och köpte cheesecake med en av mina finaste vänner. Pratade om viktiga saker och såg en film.
Och nu, nu är det jag och tomrummet igen.
Fan vad jag hatar det ibland.

But baby, it ain't all gone

Pic: Beis blogg + Thelovelyblonde

Alltså. Det här med karlar. Sex, attraktioner och väldigt fina kroppar. Jag är beroende av det på samma sätt som min kropp behöver syre. Jag tycker inte att man ska hymla om sådana saker. Tabubelagda grejer som är lite för fult för att säga högt. Sådant som bara viskas i örat och som viftas bort med ett generat leende. Eller som skriks ut när man står på bordet klockan två på natten och har sprit upp över öronen. Mycket handlar om att leva. Det är antingen det eller bara existera. Ikväll bestämde jag mig under nittio minuter av gåshud och ett hjärta som dunkade i femhundra att jag skulle vara singel för alltid. Fan vad man går miste om saker, tänkte jag för första gången i mitt liv och jag bestämde mig för att lägga själsfränden på hyllan och släppa fler människor in på livet. Jag känner lite så nu, fortfarande. Jag vill resa runt och träffa nya människor. Pussa, röra, leva. Allt som är fint och som tycker jag är fin tillbaka. Jag tror den där bacardin slog lite slint i mitt huvud för det här är inte riktigt tankar alá Frida. Egentligen. Den där bacardin och Brolle. Läckra jävla fanskap. Karlar. Jag dör här alltså. Det finns ingenting som påverkar mig och mitt liv så mycket som deras fantastiskt fina kroppar, snea leenden och oförmåga att göra rätt.
Eller vad säger ni?

LADIES NIGHT med världens bästa mamma!

Dassiga bilder men världens snyggaste (och nyaste) kavaj från Lindex. Love it. Nu ska jag skratta, sjunga, dansa, fota och må bra hela kvällen. Men först ska jag tvinga mamma att svänga in på en mack och låta mig köpa Ahlgrens bilar... för hennes pengar. Tufft att vara student. Dammråttor i plånboken! Men det struntar vi i nu. LADIES NIGHT FÖR TUSAN!!!

Och hon sa: Jag tror det här är rätt för mig.

Jag lever i min egna lilla värld. Den är bekväm. Alla konsekvenser reder sig och leder fram till någonting som är bra. En större mening och pussar i nacken. Allting som känns behagligt hela vägen in i hjärteroten och som gör att andetagen smeker luftrören. Inget spricker och inget rosslar, allting flyter på så som livet har sin gång. Det finns inga rispor i ytan och ingenting innanför. Inget mer än glädje som ligger precis under huden och som får vintersolen att reflekteras i fukten på den vita tandraden. Allting är enkelt och okomplicerat, men det går på djupet och gror fast i cellerna och doserar lycka likt det starkaste heroinet i slummens bakgårdar. Kickarna avlöser varandra och livet blir aldrig tråkigt. Lycka, framgång och kärlek fortsätter bara andas in och andas ut, ge syre till lungorna och energi till kroppen. Glitter till ögonen och blod till läpparna. Läppar som pussas narrigt röda.
Min lilla bubbla ger mig friska andetag när livet går på tomgång och känslorna rasar genom kroppen. Den påminner om saker som kan bli och som vissa stunder är. Drömmar och fantasier, vissa mer verklighetstrogna och realistiska. Andra som ligger längre bort. Allting utspelas i mitt huvud och ibland trissar det upp förväntningarna så pass att även en bra sak blir en besvikelse. Bara för att i mitt huvud sades det mer eller utspelade det sig olika. Men jag behöver min lilla värld. Min bubbla. Den gör att jag andas även när verkligheten slår alldeles för hårt i bröstet.

Hej, hej, hemskt mycket... skrivkramp.

Ja, jag tror också att det är något fel på mig ibland.

Kvällshäng på lokalredaktionen

Pics: Jag På bilden: Pontus Orre
Jag har hängt på Söderhamns Kuriren hela eftermiddagen/kvällen och snackat skit, åkt på föreläsningsjobb, druckit varm choklad, lurat på ett reportage och lyckats fixa mig en praktikplats. Till mars har jag nog hunnit tuktas rätt hårt i nyhetsjournalistiken och kommer att klara de två veckorna rätt hyffsat på morgontidningen. Eller vad tror ni? Egentligen tar inte Kurren (nickname) emot praktikanter i höst eller i vår, men som nyhetchefen uttryckte det "när det gäller just dig så är det ju annat. Du har lite andra förutsättningar. Vi spikar det på en gång!" och jag bara nickade och höll med. Jag är ju en sådan som gärna vill vara bra på allt. Nu ska jag lära mig skriva kick-ass nyhetstexter också. Det blir nog bra det. Men först tänkte jag sova en skvätt. Vad gör ni?

Thursday in October and it's snow on the ground

När jag vaknade imorse snoozade jag alldeles för länge och gick sömndrucket till badrummet för att skölja ansiktet i kallvatten. Sedan ägnade jag en halvtimme åt att försöka reda ut tovorna i håret, hällde på tok för mycket dust it i hårbotten och trasslade med plattången utan något större reslutat. Åh, gormade jag så att hunden stannade upp i sitt svansviftande och stirrade på mig med sina förskräckta ögon. Det är ingen bra dag idag, förklarade jag för det ljusa pälsmonstret och råkade samtidigt peta mascaraborsten i ögat så att tårarna forsade ner för vänster kind. Satan, svor jag och hunden tyckte det var bäst att fly stället. Efter mycket om och men stod jag färdigklädd, dåligt sminkad och med ett otämjt ruffs i en snodd bak i nacken framför spegeln och skakade på huvudet. Ut genom dörren, på bussen och in genom entrén till Oxtorgets hälsocentral inom loppet av tjugo minuter.
Och nu är jag hemma igen. Googlade nyss på hur man kokar potatis och det erkännandet orsakade kommentarstorm på Facebook. Kul att man kan underhålla! Resten av dagen ska jag ägna mig åt att följa kollegan och göra ett reportage om pressfotograferna på Söderhamns Kuriren. De sägs upp vid årsskiftet (om jag minns rätt) och det är ju himla dåligt måste jag säga. Vilket som. Jag har en fråga till er. Kan ni inte klura ut ett ämne/tema/whatever som ni vill att jag ska skriva om? För mitt huvud är totalt kaos och jag kan inte riktigt greppa någonting just nu.
Vore himla gulligt!

Who you will become is on this paper.

- Alltså, jag vet inte riktigt vilken lärare jag hade...
Jag la upp armarna på den ljusa trädisken som påminde mig om de fula garderoberna i min hall och lutade mig lätt framåt. Trummade med fingrarna på den blanka ytan samtidigt som jag hummade någonting om att det inte stod någonting i mailet om vilken lärare som opponerat artikeln. 
- Frida Söderlund var det, eller?
- Ja, precis.
Institutionssekreteraren Kerstin rotade runt bland högarna av papper.
- Jag höll ditt dokument i handen alldeles nyss. Läskigt sammanträffande! Var har jag nu gjort av det?
Hon kikade upp unde en yvig lugg och log med de välmålade läpparna. Jag log tillbaka, lite mer skälvande och mycket mer osäkert.
- Pelle hade du ja, sa hon konstanterande när hon räckte över mig dokumentet över disken och jag svalde hårt. Fan, tänkte jag och stålsatte mig för risken att jag skulle upptäcka ett stort, fett Fx någonstans vid min nyhetsartikel. För ryktet hade gått. Pelle hade underkänt hälften av alla artiklar han hade fått in. Mannen var stenhård. Endast det bästa var bra nog. Jag flippade bladet på långsidan och ögnade snabbt igenom den oerhört fula handstilen. En minut senare har lugnet lagt sig i min kropp och leendet fått min smilgrop på höger sida att bilda en krater i kinden. Godkänd. Efter lite kritik om ord som skulle bort och diverse upprepningar, slutade det med ett "i övrigt, helt okej" i höger hörn. För mig, och för Pelle, mannen som aldrig ger en elev en klapp på axeln, som blir kallad skitstövel var och varannan dag, så är "helt okej" någonting ganska bra. Det betyder att jag är duglig som byggsten i det som de försöker skapa här på Mittuniversitetet. Stjärnjournalister.
Fantastiskt.

Frida+Mac+InDesign=Nu ska jag redigera!


Du och jag. Komplett.

Jag har lärt mig somna hand i hand med ensamheten. Tätt intill illusionen av en närvaro som inte existerar. Men en liten bit av mig väntar på en liten bit av någon annan. Tomrummet i bröstet breder ut sig, gör sig påmint och får hjärtat att pulsera mer oregelbundet. Trånande. Längtande. Och kanterna är såriga och ärriga. Som ett bevis för människor vars hjärtan inte passade i formen, men också som ett bevis på att jag älskat, slagits och vågat. Vågat ta en risk med personer som skavt mot kanterna, men som även haft de mest perfekta läppar jag någonsin skådat. Som gjort att jag tappat andan och som fått mig att känna mig komplett i sekunder, minuter, timmar. Men som ändå inte passat i mitt tomrum. En liten bit av mig väntar fortfarande på en liten bit av den personen. Att få bli ett - med honom. Han som passar.

 

Har ni hittat honom? Han som lägger sig tillrätta i ert bröst? Han vars famn är den enda plats där världen inte kommer åt er och han med händerna som bränner genom tyget på era kläder. Har ni hittat honom? Tror ni på honom? Jag gör det. Jag har hittat honom i några hörn av den här världen några gånger, men inte alla sagor får sina lyckliga slut och vissa tar slut innan de ens hinner börja. Jag tror att man får en kanna kärlek att dela med en person för ett tag, och är det inte menat att vara föralltid kommer det där ruset, den där passionen och allting runt omkring att sakta ta slut. Bli ett minne. Någonting som var. Och någonstans i den här världen står nästa person med ett tomt kärl och väntar på att få bli ett. Med dig. Med mig. Vi som passar.


Himla klurigt det här. Kärlek. Men ack så livsnödvändigt och vackert.

I den här kategorin kan ni läsa allt jag har att säga om det.

Och vet ni vad? Ni har all min kärlek. Fina, fina människor.

När jag har er behöver jag fan i mig ingen karl.


En morgonpuss såhär när det inte är morgon längre!

Ledsen att jag varit lite off. Men igårkväll fick jag en allergisk reaktion som gjorde att mina läppar svällde upp alá-kissie-style och jag hade väldigt ont. Nu tampas jag med en huvudvärk som inte riktigt vill ge med sig. Alla dagar kan inte vara perfekta. (Igår fick jag förresten min första sågning. Jag är tydligen sämst i världen på att skriva ingresser till nyhetsartiklar. Nåja. Jag är bra på annat.) Nu ska jag iväg och checka resultatet på tentan, ha en fyra timmar lång föreläsning i reportageskrivande och sedan snabbt som attan iväg och svettas på ett spinningpass. Förresten är jag ny krönikör på Studentmagasinet. Hur kul? Jag är överlycklig! Så alla ni som pluggar på universitet eller högskola, checka om er skola har tidningen så kan ni se mig där inom en snar framtidn. Världens-bästa-redaktör-Malins-blogg kan ni läsa här. Hörs senare!

Hello Monday. You're a pain in the ass.


Det är tur att jag täcker upp krigszonen ni kan skymta bakom mig.
Mindre tur är det faktum att jag är fattig, blek, ful och har en utväxt på någon centimeter i hårbotten. Alla dagar kan man inte stråla som en stjärna, ha kyssvänliga läppar och glödande ögon. Sådetså. (Inne på Apoteket råkade dock en bekant nämna ett namn som gjorde att hon skrek rakt ut. "Dina ögon börjar ju tindra bara jag nämner honom!" Fy skäms på mig. Detta kan skapa trubbel.) Jag har lite att göra (läs: förbannatjävlamycket) men innan jag tar tag i det som kallas livet tänkte jag svara på två frågor jag fått under dagarna här. 1: Mina dödskallering är från Glitter, den med tre svarta stenar från KappAhl och den lilla silverringen är av märket Bismarck. 2: Min väggtext är från Supergrafik och den kom hem färdigtryck till mig i ett litet papprör. Sedan ägnade jag en timme åt att ligga på golvet och gnussa fast den på ett papper, trycka upp den på väggen och sedan gnussa tills armarna nästan gick av för att få bokstäverna att fastna. Mycket enkelt och himla fint!

Sådärja. Nu ska jag ta tag i lite disk, äta en kiwi och sedan skriva en observation (skolarbete) om tre tonårstjejer med likadana jackor. Jag såg dem i rulltrappan på Inn Gallerian och sedan förföljde jag dem in på Gina Tricot. I min observation kommer de att få ligga i helgen. Himla roligt för dem. Lite mindre skoj att de kommer att behöva klunka häxblandning från sin pappas barskåp dock. Men vad gjorde man inte för ruset i unga år. Eller vad säger ni?

I am who? Or you?

Pic. 101009

Det är lite bakvänt det här med att komma till en annan stad. Man skakar hand och säger ett lika äkta som inövat trevligt när personen säger sitt namn och sedan dömer huvudet utsidan utan att egentligen mena det. De öppnar munnen och antingen ler man ikapp med orden som strömmar ut mellan de ljusa läpparna eller så höjer man på ögonbrynen uttryckslöst. Men man menar det fortfarande egentligen inte. Det är bara ett första intryck. Någonting som aldrig kan ändras eller tas tillbaka. Den första tanken som fjäderlätt eller hårdhänt nuddar den ytliga fasad som du själv håller som en sköld framför dig själv. Nähädu, du ska allt klara ett eller annat innan du kommer innanför här. Sedan tillämpar man en version som känns passande utan att inte vara någon annan än sig själv. Bara någon snäppet mildare - eller snäppet värre. Så försöker man igen. Tar ett djupt andetag, plockar fram lite mer av den dåliga humorn, av tankarna, åsikterna och sakerna som inte bara känns passande, de är helt enkelt rätt för dig som ditt eget väsen. Sedan bygger man vidare. Lägger varje grundsten stadigt och ser till att ingen vindpust av dåliga vibrationer eller för snabba repliker ska få allting att välta. Murar med superlim för att den där grunden ska finnas där och alla felsägningar som ibland får dig att vilja skjuta dig själv i skallen inte ska betyda mer än lite smuts på byxan. Tänker en gång till innan du säger någonting. Om du gör det alls. Ger utrymme för andra för att du ska hitta den där stunden där allt går i slowmotion och där du kläcks på nytt. Ur din lilla kokong flyger en vingstark fjäril som strålar sådär färgrikt som personen du är, men som ingen egentligen sett. Förrän nu. Och de undrar, fröken, varför tog det sådan tid? Och du ler. Ler och viskar "För var sak har sin tid".

Och plötsligt är inte han med baseballjackan en sportnörd. Hans insida är öm och infekterad och han vet egentligen inte vart han hör hemma. Det är vem han är. Och hon som alltid ler gör det på rutin. Inte för att livet studsar vidare efter den där klacksparken, utan för att en trasig insida inte är någonting man klär på sig på morgonen. Det får hänga kvar i garderoben. Men det är vem hon är. Och hon som såg ut som en tjej som fastnat flera år bakåt i tiden, och inte kändes jing&jang med sin ålder, visade sig inte alls älska hästar som tuggar gräs. Hennes passion är att resa. Och vad visste jag om det, egentligen? Ingenting. Inte först, men sen. Och det där första intrycket suddades ut, men inte hos alla. Ibland har man rätt från början. På gott och på ont. Jag tycker det är viktigt att ha ett första intryck, men det är ännu viktigare att vara öppen för att det förändras. Vad var ert första intryck av mig? Och hur ser det ut idag?

Där och då. Nu och då.

Det är ofta väldigt dumt att försöka skriva om samma historia.
Att slå upp första kapitlet i en bok som redan är avslutad, försöka skriva om allt igen och vara blind för alla delar som redan passerats. Väldigt dumt. Men ibland ligger boken öppen och sidorna fladdrar i vinddraget av ett fönster som öppnats lite på glänt. Inbjudande. Och så fort man släpper på spärrarna och ger allt som var chansen att bli igen står det där och blinkar med ögonen. Charmar, lirkar och viskar i örat att det vill in. Och jävlar vad man faller. Försöker skriva om exakt samma rader eller gör allt för att sudda ut bläcket med spott, svett, vatten eller tårar. Skriva om. Göra om. Fast det inte går. Och då kommer smällen. Den där sorgen som slår så hårt i bröstet att man tappar luften. Som gör att lugorna får allt svårare att få ner syre. Gång på gång. Luftrören snörps ihop, blir mindre och hjärtat fladdrar tappert. Försöker hitta tillbaka till den rytm som förstörts när orden i boken som öppnats på nytt greppat tag i allt.
Och så är man tillbaka på ruta ett och djävulen sitter på axeln och flinar hånfullt. Ängel gråter bittert på den andra och glorian lyser svagt. Allt murar är rivna och allt hårt jobb i onödan. Plötsligt måste man börja om, och orden av en historia som inte kommer göras om är inristade så hårt i bröstet att det blöder. Svider. River. Och så kan man inte andas om natten igen. Himla dumt.

Lugglös lugglisa.

Jag är väldigt obekväm utan min lugg. Jag känner mig naken och osäker på mitt ansikte för att det täckts i så många år av någonting jag trivs väldigt bra i. På Peace&Love i somras, precis som sommaren innan, envisades jag med att ha min lugg nere trots att den klibbade fast i stripor av värmen. Jag försöker alltid hitta en anledning till att ha min lugg nere för att jag helt enkelt är väldigt osäker på mitt ansikte. Vilket som så upptäckte jag igår kväll att jag hade glömt plattången i Sundsvall då jag var hemma i Söderhamn för träning, och fick alltså sno upp håret i en toffs på skallen när jag hoppade på tåget imorse. Och nu tänkte jag utmana mig själv genom att gå till skolan såhär. Det känns apjobbigt och jag är så pass nervig att jag känner hur svetten tränger ut i tinningen. Men jag måste lära mig att bli bekväm med hur jag ser ut.
Jag lovade ju faktiskt fröken Hibbs i våras att jag skulle skrota min lugg när jag gick en visning på White Room för Glitzy. Hon gillade mitt ansikte så pass att hon lät frisören tvinna upp den inför entrén på catwalken, sedan gav hon inte upp tills jag lovade att jag skulle spara ut den. "Du har så himla fint ansikte. Nu går du på din bal och sen måste du lova att skrota den!" Jag svarade inte utan log bara generat. Jag tänker inte spara ut den, men nu är det dags att jag lär mig gilla mitt ansikte själv.
Och jag börjar idag.

Nu kör vi. Ja, det gör vi!

Det blåser stormvindar i Sundsvall idag. Löven virvlar flera meter uppe i luften innan de dalar ner på marken igen och mina fönster skallrar. Människor håller hårt i sina halsdukar och går böjda likt Quasimodo utan puckel på ryggen. Jag dricker te med musiken på högsta volym och betraktar stormen utanför. Inne hos mig är det lugnt. Förrutom musiken och kaoset på The Tyra Banks show då, men det är inte riktigt det lugnet jag menar. Jag är lugn. Lugn, men med ett hjärta som glöder. Jag känner att jag sakta men säkert börjar släppa på mina spärrar och komma tillbaka till den där tjejen med skinn på näsan som skulle kunna kasta sina ord i ansiktet på andra ohämmat. Utan att vara rädd för att det inte är tillräckligt bra eller för att någon ska vara bättre. Jag har aldrig haft något större problem med att vara sämre än någon annan trots min enorma tävlingsinstinkt fostrad i idrottens värld, men jag är rädd om mina ord. Utan dem är jag lika med noll och jag värnar bara om dem. Jag är rädd om dem och jag vill inte se att de är odugliga, samtidigt som jag vill ha kritik, hård och elak kritik så jag trycker upp långfingret i någons ansikte och skriver bättre än jag någonsin gjort. Du har alltid haft skinn på näsan, sa en vän en gång. Du klarar tamme fan allt, sa en annan. Du kommer gå långt och du kommer att lyckas, står det i min studentmössa. Jag vill bevisa att allt det är sant.
Och idag känner jag att det är påväg tillbaka. När jag kollar mig själv i spegeln har jag det där luriga leendet som jag bara har när jag känner att något är på gång. När kreativiteten brinner i fingrarna och när jag är säker på att framgången seglar utanför dörren. Det är upp till mig att släppa in den och jag har inte ens visat hälften av vad jag kan, vad jag vet och vad jag vill här i Sundsvall än. Knappt hälften. Nu är det dags att sätta gasen i botten. Jag skulle kunna kliva över lik för att ta mig dit jag vill och jag tänker inte låta någonting eller någon stå ivägen. Nu kör vi, eller hur?

För att det här är allt.

Jag gapade fånigt av förvåning när det plötsligt slog mig. När polletten föll ner hela vägen till hjärtat och fick det att studsa till i bröstet. Fan i helvetes jävla skit, tänkte jag. Fan, fan, fan. Han tittade på mig med de där ögonen som kunde betrakta mig i flera sekunder utan att säga ett ord och rörde inte en min. Jag smällde igen munnen så det klingade till i tänderna och slutade andas för en sekund. Fan.

- Är det säkert att du inte ska med ut?

Hans vän som satt tätt intill fångade min uppmärksamhet genom att prata med mig.

- Eh, ja.

Vännen log mot mig och strök mig över ryggen. Fram och tillbaka med handen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Munnen blev torr och obehaget trängde ut i huden. Jag flackade med blicken över vardagsrumsbordet som var fulldukat med sprit och tvingade mig sedan att möta hans blick. Han tittade fortfarande på mig, begrundande, med finget i en funderande position alldeles vid munnen. Tummen rörde sig knappt märkbart fram och tillbaka i minimala rörelser över underläppen men jag såg det. Jag såg det och jag såg honom på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Allting blev klarare och jag kände hjärtats puls i tinningen. Jag blundade för en hundradels sekund, men det räckte. Tog ett djupt andetag och såg allting som kunde bli passera framför näthinnan. Händer som höll hårt i varandra, stunder av närhet och skratt som gick samman och blev ett. Men vi var dömda att misslyckas. Vi var dömda att inte ens få en början till ett slut som skulle fälla oss och människor vi tyckte om över en kant med ett djup svart och ihåligt. Men det kunde inte hindra mig från att just den stunden förstå att jag var förälskad i honom.


Alltså. Ni ska bara veta hur mycket jag längtar efter att få ge ut min bok. Mest till er. Det här är ett smakprov och jag läste nyss igenom alla tiotalem word-dokument med mitt liv uppradat. När jag var fjorton och lekte på en hårfin gräns mellan liv och död, lycka och fördärv. När jag var femton och blev kär för första gången. När jag kysste killar som var flera år äldre, med förlovningsringar på fingrarna, utan att blinka. Och alla fina stunder då jag rest mig upp efter en motgång. Jag tror, ärligt, att det kan bli riktigt bra. Jag längtar.


SNEAK A PEAK, LOVERS!


När flyttlasset lugnat ner sig säger jag hej!

Jag hatar att ni behöver lida för att jag har flyttdamm på händerna. Hur många gånger kan det vara jag har lovat bättre uppdatering nu? Hundra, tusen, en miljon? Men jisses vad det sliter att skruva ihop möbler, ställa in koppar i köksskåp, att städa ur alla kartonger och att sätta de sista detaljerna på plats. Och jag blir trött av att hela tiden komma på vad jag glömt att köpa, att dra kortet i varje kortläsare som finns och av att vara spänd av förväntan och glädje timmarna i ända. För snart ett och ett halvt dygn sedan, exakt, satt jag med min pappa i bilen på väg upp till Sundsvall och jäste på en intervju med Håkan Hellström i Mix Megapol. Nu sitter jag åter igen i mitt gröna hus i staden jag lämnat, sexton tusen fattigare, men med en egen lägenhet i en stad där jag ska förverkliga ännu en etapp på min drömstege. Men vad gör jag då inte i sängen i Sundsvall? Om ni inte visste det så spelar jag innebandy i division två och jag älskar träningen alldeles för mycket för att ge upp den. Jag har tränat hela mitt liv och vill behålla den delen. Det gör att jag måste pendla några dagar i veckan, men det är ingen större fara.
Så, berätta för mig. Förlåter ni mig och mina fjuttiga uppdateringar? Står ni ut till på måndag då jag får internet 24/7 igen och kommer bombardera er med tankar, bilder och galna upptåg tills ni spyr? Säg ja, säg ja, säg ja. Tills dess ska jag svettas i en sporthall och för första gången imorgon bitti slänga i mig frukost i min egen lägenhet efter en tröttsam tågresa. Sedan ska jag ge er första smygtitten på lägenheten. Hur bra?

Hur crazy är inte detta?

Mitt porslin är chokladbrunt och besticken i plast från Max.
I min förvirring på IKEA glömde jag köpa bestick men i mina köksskåp står enkla glas, fula plastbunkar, vackra tekoppar och sex vinglas. I kylskåpet står tropisk jouice, ravioli och tonfisk för fem spänn. På golvet ligger kartonger, halvt ihopsatta möbler och kvitton. På tv:n rullar nya säsongen av Paradise hotel men jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag har för fan en egen lägenhet! En studentlya på tjugotvå kvadrat och jag har alla rum i ett. Sovrum, kök och något form av vardagsrum i denna gräddvita rektangel och visst är det litet, men jag trivs. Det känns som att jag kommer hitta mitt lugn och en harmoni i denna korridor med gröna ytterdörrar, i ett hyreshus med ett hundratal studenter och med en närhet till något jag drömt om. Ett ställe där jag får skriva.
Och ser ni? Jag har det där påslakanet jag så länge pratade om skulle finnas i min lägenhet den dagen jag flyttade hemifrån. Tro på fan att det blev så.

Jag flyttar hemifrån imorgon.


Jag älskar Elise Ryan!

Är inte klänningen hur vacker som helst?

I guess I'm just pretty reckless

Jag vaknade med minnet av att jag stängt av alarmet som en dimma i bakhuvudet och gnällde ynkligt när jag skulle försöka röra mig uppåt. Log för mig själv när jag stirrade rakt upp i det välbekant vita taket och rullade över på mage. Jag var hemma. Borrade ner ansiktet i den varma kudden och fnissade för mig själv. Raglade ur sängen och kände förväntan inför kvällen bubbla i hela kroppen, suckade åt mig själv i spegeln och drog handen genom håret. Klickade igång The pretty reckless senaste album och en våg av välbehag sköt rakt genom kroppen när tonerna av Just tonight seglade ut genom högtalarna. Hunden tittade irriterat på mig där han låg i min säng och jag avfyrade en slängkyss till krabaten som besvarade den med att blunda hårt. Jag skrattade.

Ikväll är det dags för något som skulle kunna benämnas som årets händelse. Det är dags för fotbollsavslutning. Ett sjujäkla ståhej och jag har längtat efter den här dagen så länge att det är löjligt. Ikväll slår jag klackarna i taket så hårt att de aldrig kommer ner.

Hallå där, åttonde oktober.


När jag vaknade imorse var lakanet fastklibbat längst låren och ögonlocken sved. Fan, tänkte jag och drog bort täcket för att granska min bleka kropp. Den var svullen och nässelutslagen hade spridit sig från låren upp till bröstet. Jag suckade tungt. Du måste ringa läkaren igen, sa min mamma på telefon och jag mumlade någonting om att det ändå inte hjälper. Klev upp, stel som ett kylskåp, och svalde tabletter med svartvinbärsjouice och slog mig sedan ner framför datorn i väntan på att kroppen skulle få tillbaka sin normala form. Opponerade och korrade nyhetsartiklar och mailade om min frånvaro till mina klasskamrater. Det tog kortare tid än vanligt innan svettningarna slutade, huvudvärken gav med sig och kroppen började fungera normalt, så för att leka rebell tog jag en promenad i höstkylan. Gick flera kilometer med partymusik i hörlurarna och kände trycket över bröstet släppa, trots att flåset var sämre än någonsin.
Nu sitter jag här och väntar på pappa. Vi ska åka iväg och köpa lite grejer till lägenheten på en lågbudgetkedja. Jag känner mig faktiskt lite exalterad över att behöva slösa pengar på disktrasor och toalettpapper. I tisdags köpte jag tröjan jag har på mig idag på Cubus, som en födelsedagspresent till mig själv, och jag älskar den. Den är så himla fin och färgen är underbar. Jag har börjat fastna lite för beiget och brunt såhär i hösttider. The woman in black har börjat mjukna.

Mannen vid bussen

- Är det hemläxa?
Jag tittade förvånat upp från Bingo Rimérs självbiografi och såg den gamla gubben stå och le mot mig med händerna knäppta på magen.
- Nej, det har jag lagt åt sidan.
Jag log tillbaka och slog ihop boken.
- Det är mycket sådant förstår jag. Det var det redan på min tid, fast jag gick bara sex årskurser jag. Mellan 1936 och 1941. Då fick man åka spark eller skidor till skolan, inte fanns det några skolskjutsar då inte.
Han slog ut med händerna framför sig i en svepande gest mot busskuren och jag nickade. Hans leende gjorde att huden rynkades allt mer kring munnen och ögonen glittrade lurigt. Kepsen var militärgrön, gammal och välanvänd. Det grå håret stack ut i tesar under den och hans röda vindjacka hade några fläckar lite här och var. Mannen skulle in till stan för att hämta tvätten.
- Jag går aldrig ner i tvättstugan och har aldrig gjort. Det är ju ingen mening att göra det om man inte kan.
Jag skrattade lätt och berättade om min dåliga matlagning och lyckade på något vis lirka in att jag var från Söderhamn och behövde lära mig det nu när jag skulle flytta.
- Söderhamn? Ja, där har man haft roligt! Oj så mycket man har dansat där. Jag la giftemålet på hyllan, jag menar... inte hade man tid med något sådant när man hade roligt inte!
Han mullrade stötvis när han skrattade och jag log ikapp.
- Nej, något sådant har man inte alltid tid med, sa jag.
Mannen la huvudet på sne och tittade upp mot himlen. Försvann en stund i sina egna tankar innan han med iver vände blicken mot mig igen.
- Men särbo har jag ju varit i 38 år förstår du! Vi träffades på sjukhuset när jag låg inne för brännskador hon och jag. Hon var sjuksköterska och visst bodde vi ihop i sju år, men jag snarkar så förskräckligt och det fungerar ju inte när hon ska upp och jobba.
Han skrattade igen och jag hummade någonting om att nej, det var kanske inte så himla bra. Jag ryckte till när bussen tvärnitade vid trottoarkanten med däck som skrek.
- Efter dig, sa mannen och bockade sig lätt.
- Tack så mycket, sa jag, steg på och ägnade bussresan åt att fundera över hur lustigt det är att veta mycket om någon som minuterna tidigare varit en främling.

Det här är min dag.

Jag kommer ihåg när jag fyllde arton.
Precis som i natt så började telefonen pipa prick på tolvslaget och jag var som på rosa moln hela den natten. En söndag till en måndag och jag tror att det var en av de bästa dagarna på hela det året. Jag dansade fram med mobiltelefonen som fastklistrad i handen och på kvällen åt jag glass med chokladsås med alla mina finaste tjejer samlade i vårt vardagsrum. Jag var oförskämt lycklig. Imorse var det annorlunda. Jag vaknade i en lägenhet i en stad tiotalet mil norrut och viskade ett lätt "Godmorgon och grattis på födelsedagen fröken" till mig själv. Åt ingen frukost för det fanns ingen, skrev ihop ett reportage framför tv:n och åkte in till stan. Gav mig själv en födelsedagspresent genom att shoppa för närmare tusen kronor, flirtade med killen på Carlings och åt en födelsedagslunch innehållandes en pizzaslize, kanelbulle och äppeldricka för femton spänn på IKEA. Gick till skolan och fick säga tack och skriva intervjuteknik om vartannat i fyra timmar. Och nu sitter jag här. I en tom lägenhet och med ett sömnigt Sundsvall utanför fönstret.

Jag har lustläst alla tvåhundrafemtio (och de fortsätter ticka uppåt!) logginlägg på Facebook och nu känner jag mig alldeles varm i bröstet här i ensamma Sundsvall. För visst fan är det ensamt en sådan här dag när man vaknar i en stad väldigt långt borta till tystnad och ett mörker som man inte riktigt vant sig vid. Men jag älskar att fylla år och jag älskar att femte oktober alltid är min dag vart i livet jag än befinner mig. Så därför ska jag gå och handla tacos, sätta mig i soffan och dricka vin och kanske till och med köpa en liten tårta, bara för att jag kan. För att det är min dag. Även om den är i min ensamhet.

NINETEEEN. NITTON. 19!


En vardagsuppdatering

Hej på er, mina kära. Det här inlägget kommer inte handla om känslor, inte om kärlek, inte om någon sorts bakfylleångest eller smärtor i bröstet. Det här är en av mina få riktiga vardagsuppdateringar om mitt liv som bara fortsätter skrida framåt. Det är inte alls speciellt kallt i Sundsvall idag. Visst biter det lite i kinderna men skinnjackan håller kylan ute rätt bra och det säger det mesta. Jag verkar få min lägenhet nästa vecka och jag har lite svårt att fokusera under föreläsningarna för det enda jag tänker på är silverbestick, väggtexter och på min lilla ångest över att lämna pappa i huset alldeles ensam. På tal om skolan så är det mycket nu. Vi har föreläsningar hela dagarna och jag har en redigeringskurs vissa kvällar i veckan. Det är skrivuppgifter hit och dit och deadlines alldeles galet tidigt, men jag trivs. Jag trivs väldigt bra bland sjukt fina människor som får mig att le dagarna i ända.
Och nu sitter jag och Jens med en varsin laptop i knät i hans säng, som ni kan se. Han bjuder på matlådeluch och mosade delikatobollar till efterrätt. Jag har på mig ett par nya leggins som jag banne mig älskar och ikväll ska mina fina, fina tjejer ta mig ut och äta såhär dagen innan födelsedagen. Mitt hår börjar bli alldeles för långt och konstigt, frisyren har fallit ihop men jag vet inte vad jag ska göra. Vi får se. Vad gör ni idag?

Men vi vill ha det.

Vi kommer inte att leva för alltid.
Och ibland kan jag titta mig själv i spegeln och se allting runt omkring och undra... varför jag var så olycklig så länge. Varför jag stannade där och vaknade varje morgon med en känsla som sa att det var lika bra att dra täcket över huvudet igen. Nu vet jag att man inte väljer smärta, att det bara river upp bröstet och tvingar sig in och mördar all lycka med sitt gift. Att man inte bara på en handvädning kan välja att vara lycklig, men också att man små stunder kan förtränga smärtan med allt man redan har. Jag undrar varför jag inte såg att jag levde många av mina drömmar, att de höll mig i handen när jag var på botten och att deras värde fortfarande var samma även om livet hade gångjärn som bara skrek. Jag var blind för allting av värde när livet började rasa runt omkring mig men de gånger jag lyckades fokusera på vad jag hade i mitt liv istället på allt som försvunnit, var den där glädjen snabbt där och sa hej.

Det är svårt att hålla fast vid saker som bringar glädje av rätt anledningar när mörkret är kompakt. Det är lätt att leta sig tillbaka och försöka ta tillbaka det man förlorat, för att man tror att det är det enda som kan göra allt bra igen. Jag är ett praktexempel på en sådan person som hela tiden vänder sig om och tar emot det som var med öppna armar om det knackar en på axeln. Jag är så blåögd i mitt tunnelseende att jag inte ser konsekvenserna utan bara det så finns där och då. Glädjen. Att det gör att jag sitter med tårar i ögonen och ett hjärta som värker senare är inget jag tänker på då. Men något jag tänker på nu, när jag vaknat flera gånger under natten och svettats för att hjärtat pulserat så hårt i bröstet.

Det är fan i mig det vackraste jag ägt

Jag önskar jag kunde visa er hela klänningen. Den är så vacker att jag nästan får tårar i ögonen och jag älskar hur den lägger sig tillrätta på min kropp och hur den framhäver min byst som att den inte syns nog. Och där har vi problemet. Jag har försökt med allt för att dra upp dragkedjan hela vägen i ryggen, men jag når inte och ingen är hemma i mitt stora, tomma hus och jag blev så frustrerad att jag drog den fulaste ramsa möjlig tusen gånger om framför spegeln. Jag tror att den är för liten upptill men nedtill veckar sig tyget och jag jäser lite på att det är storlek S/M för att S inte egentligen finns i min värld, men jag är rädd att jag inte kan ha den för att mina kvinnliga former är alldeles för utvecklade på vissa ställen.
Himla irriterande och jag funderar nästan på att ringa någon bara för att dragkedjan ska upp och jag ska få känna mig vacker som en dag. Även fast jag sitter här nu med torrt hår, utkletat och dagsgammalt smink och med trötta ögon. Den är så sjukt vacker. Klänningen alltså. Nästa lördag tänker jag ha den. (Dragkedjan ska upp!) Då får ni se den med.

RSS 2.0