Fridas värld bland tankar och ord. -

Jag gillar att köpa saker

Jag älskar de där tekopparna från Indiska. De har guldkanter och ett sjukt vackert mönster. Sjuttionio kronor styck och jag vill bara sitta och hålla dem mellan händerna, pimpla te kalla vinterkvällar och bli alldeles varm i kroppen. Den där lilla glasburken är också från Indiska och vad jag ska ha i den vet jag inte, men den ska få stå på min byrå bredvid en spegel med silverram. I min lägenhet förstås, (som jag får någon gång i oktober) dit jag beställde ett leopardmönstrat påslakan igår. Örhängena var ett impulsköp och Conversen nödvändiga. Mina i skinn börjar sjunga på sita melodin med hål i hälen och nedslipad sula. Jag vill köpa mer saker. Väggtexter, hyllor, ramar och bestick. Tackar CSN för de sexton tusen jag har på mitt konto. Synd att jag behöver betala tillbaka en del av det senare, men innan det samvetet gror fast för hårt i bröstet beställde jag två vackra klänningar som en födelsedagspresent till mig själv. En i leopardmönster som jag ska ha när vi firar vår överlägsna serieseger i division fyra och serieavslutningen den nionde och en svart som jag ska jäsa runt i när jag och mamma åker på Ladies Night den tjugotredje.
Jag fyller år på tisdag. Kul va?

Med klump i halsen säger jag hej!

Jag sitter med tentaångest upp i halsen.
Vissa stunder känner jag mig så uppgiven bland alla frågor om pressombudsmannen, om spelregler, ideologier, pennytidningar, dödssynder och medias roll i samhället att jag bara vill gråta som ett litet barn. Jag är så himla trött efter ynka fyra timmars nattsömn och inte en blund efter det, lika lite blir det inatt och jag är inte hemma i Söderhamn förrän sju imorgonkväll igen. Jag har en heldag i skolan och min ipod vill inte lagra den nya musiken och det gör mig frustrerad och min kropp skriker efter sömn och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tentan är på fredag och jag vill så himla gärna klara den och känna att allting är okej och sen vill jag sova. Sova, sova, sova för att det är jag värd och jag önskar att tiden kunde stanna så jag känner att den räcker till.

Jag biter ihop och jag vill klara det här, vad det än krävs av mig, men prestationångesten sitter i halsen och jag blir torr i munnen av att bara tänka på fredagen som lurar bakom hörnet. Det är inte kul att gå i skolan femton min norrut när det är mycket att göra och det är inte roligt att känna att grunden man står på är sjukt ostadig och att kunskapen måste rotas fram. Men jag ska klara det här. Det ska jag. Punkt.

Little things hurt so much.

Det hänger en hatt på vänster sida av min laptop.
Det ser ni säkert, men jag tänkte bara bekräfta att det inte är en synvilla. En svart hatt som det senaste året legat och dammat i min bästa väns garderob sedan vi strippade för en vän som fyllde arton sista april förra året. Himla roligt och det finns en film på det någonstans. Jag är inte graciös på en fläck och min bästa vän var mäkta imponerad av att det bara tog mig två kvällar att lära mig den striptease som hon koreograferat så fint. Det var massa svängade med höfter, putande med stjärtar och sexiga moves kring en köksstol och himla mycket naket och vi var klädda i vita skjortor och svarta hattar. I början alltså. Sen rök det och vi hade kvällen till ära köpt likadana turkosa trosor. Jag har kvar dem men har aldrig använt dem sedan dess. Hatten har också varit rätt obrukbar där den legat i hennes garderob men idag har den suttit på huvudet av ingen anledning alls. Bara för att jag fick lust. Och det ni ser på bilden är alltså mitt köksbord precis nu, med mig framför. Fast det ser ni inte.
Jag har suttit och pluggat i tre timmar, men inte alls kommit så långt som jag önskat och det gör mig sjukt frustrerad. Jag sov inte speciellt mycket inatt. Mina tankar malde hål i huvudet på mig och hur jag än försökte döda dem och täppa igen hålen så fungerade det inte och när jag väl somnade var det av utmattning. Men det är som det är med det och jag hatar att allting man gör ska få konsekvenser. Gjort är gjort och jag saknar Sundsvall och längtar efter att få flytta dit och lämna den här staden bakom mig. Söderhamn kommer alltid vara hemma och den här hatkärleken jag känner stark, men det är förbannat vad illa den gör mig hela tiden. Och människorna i den. Men jag får skylla mig själv. Söderhamn är mitt förflutna, inte min framtid och det finns alltid en anledning till att människor lämnas där och inte följer med framåt. Jag måste bara komma ihåg det och ta med mig själv därifrån. Och se på fan vilket fint väder det är idag. Solen skiner på en blå himmel. Vart bor ni någonstans?

Ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.

Hjärtat gör ont idag. Jag är lite ledsen och känner inte alls att livet är sådär vackert som härom dagen. Det tog mig väldigt lång tid att ta mig hit där jag är idag och jag vill inte falla platt till marken när jag äntligen funnit en stabil grund att stå på. Jag vill känna att jag är omtyckt för att jag är jag. Jag vill inte vara en ersättning för någon annan eller en mellanhand. Jag vill vara jag och jag vill att det ska räcka till, men det är inte alltid det gör det. Och det gör mig väldigt ledsen. Vi hörs mer imorgon, fina ni. Jag behöver få slicka mina sår och vakna upp imorgon och se att solen faktiskt går upp imorgon med.

Vem är jag för dig, min kära.

Jag undrar väldigt ofta vem man är för någon annan.
Vem man är den gången man står mitt emot någon och låter klänningen falla i golvet som en lätt vindpust längst benen. När man tittar in i ett par alldeles fantastiska ögon och ser sig själv reflekteras i fukten utanpå och ser det där uttrycket i ansiktet som säger "det är du. Bara du." och man undrar om den andra kan läsa det med. Uttrycket och det där generade leendet som försöker vara självsäkert men som ändå får underläppen att darra. Fingrarna som vibrerar av återhållsamhet och iver och som fumlar med knapparna i skjortan. Tystnaden är den enda som talar och andetagen är okontrollerade. Inga ord behövs, allting står skrivet i pannan och i sättet fingrarna löper längst hans bröstben när skjortan är uppknäppt och hur han tar din hand försiktigt när du når byxlinningen. Vem är jag? vill du ändå fråga men det lämnar inte dina läppar och du låter det vara. Försöker inte styra handlingarna med ord utan sjunker bara ner i madrassen när hans kroppstyngd blir för mycket för fjädrarna och andetagen blir svårare att ta med hans tyngd mot ditt mellangärde. Du ser i hans ögon att där och då är du det enda, du är allt och när hans läppar pressas hårt mot dina vet du att inget annat har betydelse just då. Det är du, han, ni. Ni tillsammans och frågan sjunker längre bak på tungan.
Vem är jag imorgon? vill du viska i hans öra när ni ligger tätt ihop men orden ni delar handlar om annat och du somnar på hans arm med ansiktet mot hans bröstkorg och önskar för första gången att morgondagen inte kommer. Att inget ska spräcka den idyllisk bubbla som omsluter er och att ingen förändring komma skall. Att det bara är ni och det ni är för varandra just då. Och när solen letar sig in genom persiennerna och du slår upp blicken ligger han där med ett leende och lägger handen mot din haka. "Godmorgon" säger han med rosslig röst och du ler bara tillbaka. Du sväljer frågan som lurar bakom läpparna och blundar hårt. Jag vill inte veta, tänker du och låter allting ha sin gång. Men när nästa natt kommer och kudden bredvid lyser med hans frånvaro undrar du igen, "vem är jag?". Vem är jag för dig, min kära.

Saturdaymornin'

Alltså. Det är bilder som dessa man inte borde visa va?
Men det här är jag strax efter elva en lördagmorgon. Morfar skulle sätta i halsen och säga "morgon? Det är förmiddag!" och kalla mig förtappad igen som den gången i somras då jag tackade nej till kaffe och han tyckte att jag allt var en förtappad ungdom som dricker sprit men inte kaffe. Jag äter godis till frukost och bläddrar förstrött i Massmedier för press, radi och tv i den digitala tidsåldern. Jag har tenta om en vecka och nog för att jag gick ut gymnasiet med sjukt bra betyg så har jag aldrig varit något plugghuvud, utan suttit vaken kvällen innan eller läst igenom precis innan lektionen. Jag har varit alldeles för bortskämd med att det alltid gått vägen och jag har väl sakta börjat inse att det inte kommer att fungera nu. Det är en bedrift att jag plockar fram boken såhär en vecka i förväg och faktiskt tänker plugga. Men ja, jag vet hur det kommer att sluta. Jag kommer att fastna i The Hills på tvn, på Facebook, i bloggar eller i mina egna tankar och därför har jag lagt upp det så pass att jag har sex timmar framför mig. Mycket tid att spilla bort utan att det gör något.
Så ja, det är här jag kommer att befinna mig hela dagen. I sängen, framför tvn men med näsan i boken. Eller ja, förhoppningsvis med näsan i boken. Som en människa sa till mig imorse "du har ju valt det här" när jag klagade över den tjocka boken och jag blev förbannad för att jag inte kunde försvara mig. Ja, jag har valt det här, för det här är min dröm och jag tänker få ett stort fett A på den drömmen. Punkt. Hejar ni på mig?

Du och jag mot världen.

Ni vet den där gången när ni vill säga till någon att hjärtat slutar slå utan den personen. Att det slutar pulsera, leva och känna, och om ni mot all förmodan överlever kommer allting inombords vara dött och ni kommer vara skuggor av den ni var. Ni vill berätta med frustrerad iver som gömmer rädslan att ni kommer bli en vålnad som vandrar runt och rasslar med kedjor om han försvinner, för att ni inte ens kan känna smaker på tungan för att ingenting är betydelsefullt utan honom. Och han tar din hand och skrattar åt det, säger att din hy är lika blek som ett spökes så det skulle passa bra, men smeker samtidigt kinden fjäderlätt och du ser att han förstår allvaret i vad du sagt men han är lite för rörd för att erkänna. Eller den gången ni bråkar och du vill springa efter honom när han går sin väg och skrika att han är din dröm och om du bara hade en önskan så skulle det vara han. Du vill berätta att du har så många ord men så lite mod och att du inte vågar utan hans hand i din svank. Som buttar dig framåt, försiktigt men bestämt, och när du vänder dig om så ler han sådär självsäkert och lovar att ta emot dig om du faller. Och om han inte blåser med sin varma andedräkt där det gör ont kan du inte stå, för knäna blöder och de viker sig och han vet det och han tar hand om det. Lindar in ditt hjärta i all sin kärlek och håller det hårt men ömt för att du ska förstå att det är du och ingen annan. Att han är där för dig och aldrig kommer att glömma att du är där för honom. Det är ni mot världen och när världen är ond så står ni hand i hand och låter världen spela sitt fula spel. Det spelar ändå ingen roll. Ni har varandra.
Det var längesedan jag kände något sådant på riktigt. Många månader sedan. Då kärlek var på lika villkor hos två personer som är helt galna i varandra och som inte klarar av mer än några timmar utan den andres närhet. Det är jobbigt att trassla med andras hjärtan när den ena håller hårt och den andra håller löst, när en ger och den andre tar och när vågskålen väger alldeles tokigt åt ena hållet. Jag vill titta in i ett par ögon och känna samhörighet. En samklang och en känsla av att nivån är den samma. Och sedan vill jag hålla en hand som är sådär mycket större än min att jag behöver hålla den med två när vi klättrar mot stjärnorna. Tillsammans. Det är så himla fint. Men så fruktansvärt längesedan.

Det här är vad jag gör och ska göra.

Jag kände det så tydligt.
Det slog ner som den behagligaste bomb någonsin i mitt bröst och den fjäderlätta känslan som fick det att pirra i maggropen spred sig ut i kroppen. Armarna slappnade av, föll ner längst sidorna av kroppen och jag drog ett djupt andetag som smekte insidan av lungorna. Inget rossel och ingen ljudlig suck. Bara ett andetag och ett svenskt åkerlandskap som segade förbi utanför tågfönstret. Vackert, lungt och färgglatt. Med röda höstlöv som landat bland gulnad havre och jag ville ut och plocka dem. Plocka dem och binda en krans och linda runt min röda hjässa och dansa på åkern som man gör på ängen en perfekt sommardag. Jag log. Jag log åt den klarblå himlen och åt solen som strålade likt en dag i juni. Så började Heaven spelas i mina hörlurar. Inte orginalet och inte heller någon annan version av diverse superstjärna, utan något alldeles hjärtskärrande och sällsynt. Heaven 911, sad remix. Och jag mindes tillbaka till när jag var tretton och höll på att lista ut vad kärlek var där jag satt med min vän i hennes datorstol och grät små barnsliga tårar till låten där en liten flicka berättar om sin sorg. Om sin sorg över hur hon förlorade sin pappa i terrorattacken mot World Trade Center och jag hade inte hört den på flera år. Tiden stannade upp och det var då bomben slog ner i mitt bröst för andra gången. Mer markerande och tydligare och jag andades lika lätt igen och jag förstod. Jag förstod.
Den här världen är så ondskefull ibland men ack så vacker. Den kan vara så smärtsam, men den är full av leenden som kommer rakt från hjärtat och som gör att solen går upp varje dag. Full av människor som är trasiga men också av dem som visar styrka och mod när det är som värst. Livet är fullt av äventyr och händelser som inte går att beskriva i ord. Och det här är mitt kall. Att göra det. Att beskriva det. Det känns som att det är min uppgift att berätta historier om öden och livserfarenheter som kan splittra hjärtat men som får det att växa ihop igen starkare än någonsin. Det känns som att det är mitt kall att inspirera och att låta andra göra det. Mitt öde är redan utstakat. Jag känner det. I hjärtat och i varje liten del av min kropp. Är det galet att känna det så tydligt vid arton års ålder?

I know you wanna stay in bed.

En mindre glamorös tisdag i fröken Söderlunds vardag. Bänkad framför två datorer med skitigt hår, klädd i sin mammas tröja och med ett huvud som värker och snor som rinner. Med en hög papper, tidningar och böcker vid sin sida och med en inkorg med 47 nya mail som är precis lika viktiga som de är olästa. Nu är ju ingen dag speciellt glamorös och har aldrig varit, men vi kan låtsas för att det gör att jag orkar genomlida den här dagen. Jag klev upp alldeles för sent efter att ha tittat på det senaste avsnittet av Gossip girl och nu har jag kedjat fast mig framför mina två datorer (det är glamoröst. Typ. Eller nja. Den ena funkar knappt, men den har Photoshop.) och jag kommer att bli kvar här hela dagen. Ägg och apelsinjouice är min frukost för kylskåpet är tomt och jag har precis svalt en ipren. Fint.
Jag har fyra jobb att färdigställa innan fredag, en stor skrivövning i skolan som ska in imorgon och en tenta om en och en halv vecka. Att säga att livet är stressigt är en underdrift men det enda jag önskar är att överleva till min födelsedag som är snart. Då ska jag sova och äta tårta, dricka vin för att det är lillfredag och göra allt jag vill och skita i resten för att det är min dag och ingen annans. Jag ska önska mig ett kamerastativ och inget mer än en fantastisk dag där jag får njuta av att livet är vackert. Det är alltid vackert, men det är lite mulet ibland bara. Som idag. Men idag känns allt helt okej. Vad gör ni en tisdag i september?

Jag ligger i sängen i väntan på John.

Nu ska jag somna med sminket på.
Sedan tänker jag vakna upp imorgon med svart kajal som suddiga fläckar över hela ögonlocket och vara alldeles täppt i näsan, men jag tänker vara utvilad och redo inför dag två på min helvetesvecka. Jag klev upp fem imorse, somnade bums med huvudet nedgrävt i min grå halsduk, lutad mot fönstret på tåget och vaknade upp lagom precis innan Sundsvall central. Sedan ragglade jag ur vagnen likt ett fyllo som druckit ett glas för mycket och åt hallonyoghurt hemma hos min syster innan jag spenderade dryga två timmar i en föreläsningssal och snackade etik. Snabbt som attan satt jag på tåget igen och när jag kom hem hivade jag i mig färdigmat som jag stekt på alldels för hög värme med ena handen och mailade med den andra, sedan bar det iväg.

Jag sprang runt i flera timmar och samlade på mig så mycket kläder att plastkassarnas handtag skar in så hårt i huden att jag fick nässelutslag. Maxiklänningar i blommigt tyg, Kenzas höstjacka, röda kängor, skinnshorts, halsband och allt jag ville inspirera med. Jag hade svettpärlor i tinningen och en puls som rusade, men jag lyckades fixa ihop tre fina outfits och modellen blev både nöjd och lycklig och vi avslutade inte plåtningen förrän... nyss. Och kliva upp fem igen imorgon? Eh. Nej. Jag måste bli frisk och jag har en hel dag full av jobb. Imorgon kommer lite mer bilder. Puss på er!

Livet är en bitch.

Den här klumpen i halsen går inte att svälja ner. Apelsinjouicen gjorde sitt bästa men det gick inte. Det gröna teet svalde jag så snabbt att det kändes som jag blev skinnflådd i hela halsen. Visst var värmen var behaglig men den här klumpen får det att trycka i bröstet. Jag hittade mig själv helt förlorad i tankar där jag satt ihopkrupen i ett av sängens hörn. Med armarna om benen och med hakan vilandes mot knäna. Jag stirrade bara rakt ut i rummet och vet ni vad... jag vill bara att allting ska kännas rätt. Rätt i hjärtat och jag vill känna mig lycklig på riktigt. För glädjen är aldrig långvarigt när den väl kommer och jag blir rädd för saker som är underbart för att jag vet att det kan göra ont.

Jag har Timshel med Mumford & Sons på repeat, för att den får ögonen att tåras och hjärtat att värka, men också för att det ger mina tankar spelrum. De är fria att segla iväg till destinationer långt, långt borta. Jag behöver definera lycka för mig själv. På mina egna villkor och på mitt eget sätt, men jag vet inte vart jag ska börja. För jag tror inte att lycka knackar på dörren. Det är så stort och så fint att man måste grabba tag i det när det väl kommer förbi. Sedan måste man hålla hårt. Det är kanske där det brister. Vad vet jag. Livet är svårt, det är det enda jag vet.

Min röst är säkrad och bevarad.

- Får jag ge dig ett röstkort för Moderaterna?
Hans flin var brett och det sidenband i vitt som satt runt hans kropp var hårt uttänjt av många goda år och en jacka som var fodrad.
- Nähädu, skrattade jag och vevade bort honom med handen i en avvärjande gest. Dörrarna till vallokalen stod öppna och när jag klev över tröskeln vände de mellan sjuttio och döden sig om och glodde på mig. Mina ögon var lätt rödsprängda och rösten hes när jag skrattande irrade runt med min mamma framför den lilla beskrivning som var uppsatt på väggen.
- Vadå, vilken av de gula lapparna ska jag ta? sa jag och rättade till den stickade mössan som gjorde att det kliade i hårbotten. Mamma ryckte på axlarna och började pilla på alla lappar som fanns. I mitt snoriga och bakfulla tillstånd höll jag på att ta Sverigedemokraternas lapp bara för att jag såg dubbelt för en sekund.
- Nej för fan, mumlade jag och ryckte åt mig tre andra lappar och gick in i den lokal där jag dansade nyktert när jag var tretton. I mina vänners sällskap och under discobelysning, alltid i baggeyjeans och ett enkelt linne. Jag fnissade lite åt minnet och tittade ner på mig själv. Trasiga strumpbyxor efter nattens bravader och boots prydda med nitar och kedjor. Koftan randig och med en lätt stank av alkohol som konsumerats till klockan halv fem samma morgon.
- Tjejer, ni får inte gå in i samma!
Tanten vid dörren hejdade oss med sin oroliga stämma och mamma gick före in bakom ett litet skrymsle i grönt tyg och en halv minut efter gick jag in i det bredvid.
- Tjejer, sa jag och höjde på ögonbrynen med ett menande flin åt mamma som rätade ut nacken med ett godmodigt leende på läpparna. Kom inte vi precis på att du snart hamnar i klimakteriet?
Mamma lipade åt mig från sin vrå och jag stoppade ner mina lappar i de vita kuverten med ett skratt. Vi ställde oss i den halvlånga kön för att legitimera oss och lämna våra röster och jag tyckte att det var ett himla ståhej för den där lilla papperslappen som jag höll i handen.
- Tack så mycket, sa damen som bockade av mitt namn och jag sa detsamma tillbaka innan jag gick ut igen. Log åt Moderatgubben som log tillbaka och skakade lätt på huvudet.
Jag la min röst på Socialdemokraterna, även om jag kanske är mer Miljöpartist i hjärtat. Ett är iallafall säkert: Jag tror på mänsklighet och inte på pengar.

Jag vet och ni vet.

Jag har börjat njuta mer av att kunna andas andras andetag lika fritt och ohämmat som vilken annnan ung tjej som helst. Njuta av att röra med handen längst sidan på någon bara för att jag får. Låta någon våldgästa mina läppar bara för att de vill. Tidigare har jag varit låst till människor som fått mig att falla så hårt ner i marken att jag aldrig lyckats ta mig upp. I asfalten har jag suttit fast utan ork eller vilja att resa mig och hoppats att min krater skulle förvandlas till en behaglig plats och inte bara markstenar som skär in i höfterna. Hoppet gjorde sitt bästa. Bäddade in mig i en vacker idyll som bara jag såg och gjorde mig blind och döv för att jag var lyckligast så. Sedan vaknar man naturligtvis upp en dag då man märker att mossan börjar växa över munnen och bröstet börjar skrika efter luft och då rasar allting samman och verkligheten står där lika naken och otrygg som man lämnat den. Fan, tänker jag alltid och börjar sakta slicka såren i tystnad och med alla medel möjliga - utom ett. Jag blir anti skäggstubbar, magrutor, klumpiga händer och att bli bjuden på öl när det jag ville ha vände på klacken och lämnade mig med hjärtat i en blodig klump i handen. Jag vill inte ha någonting utav det men ändå letar jag mig in i ögonen så långt jag kan och viker inte undan blicken. Lockar, drar, bjuder in, men stänger dörren så fort någon börjar komma för nära. Ingen kommer in för att jag är stängd och nyckeln är svald.
Tills nu. Nu känns det okej igen. Nu vet jag att det bara är jag som kan bestämma hur jag vill uppleva nya äventyr och nya människor. Det var svårt när jag stod där med ett tomrum i bröstet och med människor framför mig som hade armarna utsträckta och en famn som kunde bli bara min, för jag ville inte fastna i någonting vackert och se fläckar bildas och smutsen tränga in om det inte gick som planerat. Jag var lite för rädd och lite för nonchalant. Sa att jag inte brydde mig för att det var sant men låg sedan i sängen och stirrade upp i taket och önskade att någon låg bredvid och frågade "vad tänker du på?". Men nu är det där tomrummet inte samma igen. Hjärtat sitter på plats och det tillhör ingen annan än mig själv. Nu är det upp till mig att bestämma vad jag vill göra med det.

Puss på er för att ni är så snälla mot mig!


Från och med du.

Jag vill skriva från hjärtat som jag alltid gör, men det har slagit knutar på sig självt och känns infekterat, så jag vet inte om vi ska låta det tala. Ilsket skriker det inifrån bröstet och jag försöker tysta ner det. Hyschar bestämt med fingret över läpparna med det sätter sig på tvären. Skriker allt högre och vill att jag ska bestämma i vilken takt det ska pulsera. Jag vet inte, vill jag ropa tillbaka och lägger mig ner i sängen med kudden över ansiktet. Drar djupa andetag och känner pulsen i tinningen. Natten har varit annorlunda. Jag har passerat världar, dimensioner och tider likt en flicka ur en saga. Det är så det har känts för plötsligt stod olika tider och delar av mitt liv på tröskeln och sa hej. Ville stiga in och jag bjöd in dem allihopa. Han luktade exakt lika. Exakt lika som de gånger jag vaknat vid hans sida och krupit ur hans nakna famn för att dra på mig hans t-shirtar som åkt i golvet timmar tidigare. Hans doft på min hud och mina hemligheter i hans öra. Jag gjort en snabbvisit i intensiteten och bara betraktade det rus jag brukar vara en del utav. Jag öppnade en dörr jag öppna så många gånger tidigare och pratat, flinat och bara varit. Jag har ätit kakan och fått den tillbaka i handen. Bakad i en annan form men det är ändå samma. Kanske lite fastare, kanske lite mer pålitlig och kanske inte alls lika ätbar. Bara något att bevara. Det är lustigt hur alla krångliga och ack så förvirrande vägar kan reslutera i samma fina landsväg i slutet.
Och att det bara är att fortsätta vandra. Att låta tiden ha sin gång och att släppa kontrollen och följa med. Ta del av allt som bjuds på vägen och våga glida in på sidospår om blommorna är vackrare där eller snön glittrar klarare. Jag vill inte vara rädd och jag vill berätta för mitt hjärta att jag tror att det finns en mening med allt och att de val jag gör inte alltid borrar in konsekvenser i själen och lämnar tomrum. Att det som händer faktiskt kan göra gott och att jag ska hitta takten. Den lättsamma takt som gör att hjärtat dansar i bröstet. Vänta bara.

Åh, hjälp. Får jag godkänt?


Jag har feber - men går ut och fikar ändå.


Hålla hand med hösten

Hösten är fin. För hösten är oförstörd och otämjd. När jag ser de gula björklöven svepa med vinden över asfalten ser jag förnyelse och nystart. Det är en kyla som biter tag i kinderna och det är andetag som blir vita moln i luften, men hösten klär in världen i alla färgers prakt och det är lätt att andas. Det är lätt att andas och att le mellan huttringarna och det är mysigt att hålla en hand i lovikavantar. Att borra in ansiktet i någon annans halsgrop för att värma nästippen och känna lukten av en hud vars beröring man älskar.

Jag vill bli kär i någon på samma vis som jag är i hösten. Hösten är fantastisk och den är vacker och jag har tyckt så sedan jag först förstod det när jag var liten och oförstörd jag med. När den innehöll mer än bara min födelsedag och nya kläder. När jag förstod att hösten är början och att våren bara är ett avslut. Himla fin hösten. Tack för den. Nu vill jag ha en karl.

Och jag är en spricka, ett hål, en skarv.

Och det lilla hjärtat pulserar än, sjunger Lars Winnerbäck och jag ligger naken under ett shackrutigt täcke och snorar likt en unge på dagis. Jag har huvudvärk men jag tror inte att det har med den lätta förkylningen att göra (eller min finne på sidan av käkbenet, ser ni den? Den gör fan i mig ont alltså.) utan mer att jag ska vara så dumdristig att börja leka med elden trots att jag vet att det bräns och att brännsår svider. Ändå ska jag vara där och pilla, bara kolla läget, vara nyfiken och återuppleva saker som inte passar sig bara för att jag är trotsig som en tonåring vars mamma sagt att eld är farligt. Eld är farligt men jag skiter i det lika mycket nu som när jag var fjorton och inte brydde mig om att killarna hade knivar i fickorna.
Nu bollar jag med en kniv som jag precis lyckats lirkat ur hjärtat och blodet på bladet har inte ens hunnit torka, utan det droppar färskt och rött men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om den huggs rakt in i samma lilla spricka som den en gång suttit i men ändå är det exakt vad som gör mig rädd och vad som gör att jag ligger vaken här med en huvudvärk och undrar vad fan jag ger mig själv in på i jakten på en betydelse för andra människor. När förväntningar byggs upp rasar murar och när murar rasar står jag sårbar inför drömmar som aldrig kommer att bli som jag tänkt. Det är fakta och fakta ska man tro på när den är bevisad med alla medel som finns. Åh, fröken Söderlund, var ska det bli av dig i livet när du hela tiden springer framåt men ändå har en fot kvar i rutan bakom för varje steg? Converseskon är fastkedjan i asfalten och jag tar aldrig med mig den när jag går. Min svaga länk, min Akilles häl, som skulle kunna rasera allting bara för att kärlek gör mig blind.
Herregud vad jag orsakar mig själv trassel ibland trots att avsikten är en annan. Men det undermedvetna spelar ett spratt och plötsligt befinner jag mig på helt fel ställe än det var tänkt från början. Alldeles för nära för att det ska vara lätt att vända om och alldeles för förgiftande härligt i blodet för att det ska gå att tränga bort. Jag undrar om jag ens kommer ihåg kärlek i dess vackraste form för att det varit så mycket smuts, smärta och sorg att varenda liten fjärilsvinge i maggropen blir något alldeles speciellt - fast den egentligen är som en nål i en höstack. Ingenting och egentligen omöjlig att hitta. Ändå känner jag den och jag vet inte varför. Det är fel fast det är rätt, fast det egentligen aldrig kan bli rätt för att det bara är fel. Nej, nu får jag ge mig. Punkt slut.

(Och webb-cam bilderna får ni stå ut med tills jag hittar min systemkameraladdare. Borta, borta, borta och det är sorgligt.)

När man är tillbaka.

Ni vet den gången när man tror att muren är hård, konkret och oigenomtränglig? När den framkallar krossade näsben och skrapsår på dem som frenetiskt försöker forscera men aldrig håller måttet. De som är utelåsta i det förflutna eller de som aldrig riktigt tog sig någonstans. De som du lämnade bakom för att de aldrig riktigt accepterade den verklighet som du ville ha. Men så en dag väljer du att försiktigt klättra upp i utkikstornet bara för att. Bara för att du vill och för att du tror att du är oåtkomlig. Men så när du försiktigt lutar dig över kanten och spejar ut över allting du tagit steget bort ifrån så ser du det på riktigt igen. Du ser det och du minns det. Allting som var och allting som inte är men som plötsligt vill vara igen. Du minns allt det goda för att hjärtat redan läktden dag du valde att förlåta och släppa taget om smärtan som höll ett gastkramande grepp om ditt hjärta. Du minns tillbaka för att det goda alltid vinner över det onda och för att det var det onda du en gång tog steget bort ifrån. Du minns tillbaka och du rycks tillbaka. Drunkar i ögon som tittar upp från sin hållplats längst den krokiga vägen för att de tar dig tillbaka till någonting ljuvt utan konsekvenser och utan någonting som gör ont. Det var då men det knackar på dörren i en ny form och du står där med en bubblande känsla i bröstet och vet inte riktigt vad du ska göra med det du fått i handen. Ditt förflutna i dess vackraste form och du vet inte vad du vill ha utav det. Det enda du vet är att du vill någonting. Någonting och du släpper lite på gränserna för att nyfikenheten tar över.
Och livet ler. Ler åt dig med en välkomnande gest och ni vet när man trodde sig vara förbi och hittar sig själv springades genom eld och vatten för att torka en tår eller hålla hårt? Ni trodde att ni var förbi men plötsligt är ni där och spärrarna är borta för att du vill råda och linda in alla taggar i bomull och vackra tyger. Bädda in smärta och sorg i någonting vackert för att få det att sakta lösas upp. För att smärta och sorg inte alls är roligt, inte hos någon och ingen är värd ett mörker och att kunna hjälpa är en gåva. För att förlåtelse är det vackraste som finns för att det gör att människor och händelser förvandlas och ges en möjlighet att utvecklas från botten till toppen. Livet är vackert ibland. Även i mörka stunder. För att de kan kan få en länge död blomma att gro på nytt.

SUNDSVALL. Tillbaka 18.30.

Jag kan inte se glad ut innan sex på morgonen, det är oförskämt. Det känns som om någon vänt ut och in på min kropp och jag ser dubbelt, men nu ska jag alltså hoppa på tåget för två föreläsningar en bra bit norrut. Sedan åker jag hem hit igen. Tåget är min bästa vän just nu. (Eller värsta. Men det är vad som ägnar mest exklusiv tid med mig för tillfället.) Och min ipod. Måste byta ut lite musik ikväll, för visst är det charmigt att kunna varenda textrad, ton och den exakta följdraden på 500 låtar, men det når sin gräns. Jag saknar lite Eminem, lite Wakey!Wakey! och lite Live. Måste ordnas. Tills vi hörs igen: Fortsätt ställa frågor!

Jag tror att han var galen.

Han hade suttit helt stilla sedan han klivit på tåget samtidigt som mig. Tio minuter innan avgång och allting var tomt, lugnt och stilla i vagnen och utanför tågfönstret där vädret några minuter dränkt mig i kyliga höstregn. Han satt tillbakalutad i det röda sötet med armarna i kors över bröstet. Killen var ung, inte många vårar över femton, med yvigt hår, fin hy och han var inte alls speciellt märkvärdig... tills han fick mig att sätta tonfisksmörgåsen i halsen. Plötsligt flög han upp på knä i sätet, pressade händerna brett isär mot rutan, hårt och bestämt, och svepte med ansiktet i mystiska rörelsemönster bara centimeter från tågönstret. Hans blick var hela tiden fäst på himlen och han mumlade ord som inte var av denna värld. Väste likt en trollkarl ur en science fiction-film och jag bara glodde på honom. Stirrade med gapande mun och plötsligt stannade han upp i rörelsen och bara tittade frenetiskt ut genom fönstret. Han stod fortfarande på knä i en halvkonstig ställning och hans andetag bildade fuktfläckar på rutan. Tio minuter senare satte han sig tillrätta igen och jag råkade möta hans vänsteröga i en utav gliporna mellan sätena och dök ner i halvliggande ställning för att hjärtat slutade slå. Låt honom inte kasta en förbannelse över mig, viskade jag med ögonen hårt ihopknipna.
Killen hoppade av i Gnarp och när han gick genom gången mot dörren var det nästan makaniskt och ryggsäcken höll han som en handväska som släpade i backen efter honom. Han stirrade på mig innan han gick ut och jag kröp ihop lite i mitt hörn. Jag undrar om jag någonsin kommer att se honom igen och jag undrar vad i helvete som flög i honom där i tågvagnen. Människor slutar aldrig fascinera mig. Nu ska jag åka och spela innebandy. Tänkte bara säga hej lite snabbt eftersom uppdateringen hela tiden måste lida när jag kliver upp kvart i fem på morgonen och inte kommer hem förrän halv sju. Det ska bli bättring på det. Lovar. Tills dess: Någon som har en fråga de skulle vilja ställa? Tänkte svara på frågor när jag tar oskulden av mina videoinlägg. (Har ju dator med webbcam nu liksom.) Hur kul? Så... fråga på vetja!

Det var lite för bra för att vara sant.

Det var folktomt och mycket mindre än jag väntat mig, kontoret på Mitthem. Tre kvinnor stod samlade kring ett papper med tunna mikrofoner som gick längst kindbenen från ena örat och med små hörlurar som hölls fast av en båge som gick över hjässan. De pratade med varandra och jag smög mig försiktigt fram till disken och hängde överkroppen lite lätt över den.
- Hej, jag söker Anna, sa jag och en av kvinnorna hejade glatt och bad om mitt namn.
- Frida Söderlund.
- Åh, så fint efternamn. Tänk det hette jag också en gång i tiden men nu är jag ju gift och allt.
Hennes hud var solbränd och kinderna stora. Med pekfingret i luften bad hon mig vänta så skulle hon hämta Anna. Kort senare tog en yngre tjej i slankare format mig i handen och la lägenhetskontraktet framför mig.
- Skriv på här, här och här.
Hon gjorde små svarta kryss som markerade vilka rader jag skulle fylla i och med ett hjärta som rusade i hundratjugo skrev jag på mitt livs första kontrakt och jag kände hur den där främmande glädjen tog fart och spred sig ut i varenda liten millimeter av min kropp. Den höll dock inte länge och när jag gick därifrån ringde jag till pappa och grät av besvikelse och den där glädjen var plötsligt främmande igen. För att den inte fanns där.
Mitt kontrakt annullerades fem minuter efter jag hade skrivit på det, då hon på Mitthem upptäckte att nycklarna inte fanns tillgängliga - eftersom lägenheten jag skrivit kontrakt på redan hyrts ut till en annan. Hur man kan skriva kontrakt med två människor utan att veta om det kan jag fortfarande inte förstå och jag är arg, ledsen, förbannad och besviken om vartannat. Att en proffesionell byrå gör det här misstaget gör det om än ännu mer fel och nu står jag utan lägenhet i ett Sundsvall där det råder stor lägenhetsbrist och utan en garanti att de ens kan fixa misstaget som jag får lida för. Så ja... nu sitter jag här i Söderhamn och tittar på mina fina tekoppar som var till en lägenhet jag alltså inte lägre har. Jag är sjukt besviken. Riktigt, riktigt, riktigt besviken. Mycket för att jag är så van vid att få en ordentlig käftsmäll så fort någonting verkar gå bra. Jag trodde det var slut på det nu. Faktiskt.

Happiness, I'm happy. I found you.

Frida, du måste hitta glädjen igen.
Pappa såg på mig med oroliga ögon och hela hans uttryck var uppgivet och frustrerat. Jag log lite svagt och nickade. Jag vet, sa jag med sprucken röst och bet tag i underläppen för att hindra den från att darra. Det här var en dryg månad sedan nu och idag vaknade jag med ett leende på läpparna och med en pirrande känsla i bröstet. Det var så behagligt och så främmande att jag ägnade morgonen åt att vara förvånad, förvirrad och glad om vartannat. Men det där leendet vägrade ge med sig och jag sitter här och småflinar för mig själv åt det faktum att jag faktiskt ler åt livet på riktigt igen. Det var gårdagen som gjorde det. Lördag 11 september 2010 sprack ett betungande mörker upp och förvandlades till den finaste form av glädje jag upplevt på länge och det känns fortfarande så främmande. Jag vet inte varför och jag vet inte riktigt hur, men gårdagen gav mig så många lyckoönskningar, fantastiska återseenden, stulna leenden och en känsla av att jag tagit mig ett stort steg vidare på den väg jag drömt om, att det fick all smärta att lösas upp och stoftet av det att blåsa bort. Jag känner mig lycklig och jag känner mig tacksam för allt livet gett mig. För alla läxor och alla bakslag som gjort att jag kan stå här idag med ögon som glittrar av glädjetårar och känna hjärtat slå utan att det gör ont.
Jag känner mig levande. Jag känner mig levande på ett sätt som är så okänt för mig som burit på så mycket sorg i nästan två års tid och jag kan inte begära mer av livet än vad jag har just nu. Gårdagen plåstrade om så mycket sår och förlät så mycket ont att när jag såg mig själv i spegeln imorse visste jag inte vem personen som tittade tillbaka var. Jag kände inte henne men jag älskade henne och den där utstrålningen av glädje och leendet som var så äkta och i den stunden bestämde jag mig för att hon var vem jag ville vara. Glad. Och det är precis vad jag är. På riktigt. Och det var väldigt länge sedan sist.

Ångrade mig och virade upp håret i nacken, dock.


The woman in black

Det svarta tyget är i siden och faller ner nästan till knäna.
Midjan framhävs så elegant att det bli tjusigt och när jag med lätta fingerrörelser drar med handen lägst kjolen är ytan kall. Sidentyget stöter bort värmen men i spegeln ler jag åt dess perfekta passform på vissa ställen av kroppen. Håret ska lockas och klackskorna ska på. Det är dags för sittning, en finmiddag för oss på Journalistprogrammet där jag ska äta god mat, endast dricka två glas vin och skratta tillsammans med mina nya vänner. Sedan ska jag ta taxi hem tidigare än alla andra och packa ihop resväskan för att tidigt imorgon ta tåget hem till Söderhamn. Jag ska spela fotboll och gå på fest med kostymtema, och då ska ni få se klänningen jag försökt beskriva i början. 

Och vet ni vad? Jag har fått en lägenhet. En liten en på ynka kvadrat men som duger gott åt mig. Ett stenkast från skolan och på samma område som många andra studenter. Där ska jag ställa fina tekoppar från Indiska i mina köksskåp, klista upp väggtexten Sex, Love and Rock n' roll över byrån och bädda min säng med leopardmönstrade lakan. Sedan ska jag njuta av det första som är bara mitt och lämna tallrikar framme bara för att ingen kommer att säga åt mig att jag inte får. Jag ska fylla den alldeles för lilla garderoben med ännu mer kläder och svära när bara hälften får plats. Hörrni, jag ska flytta till Sundsvall. På riktigt. Galet va?

Here I am. Here you are.

Hennes grå spetsbh syntes över kanten på det svarta linnet.
Ringen i näsan var i silver och skjortan färgglad. Likaså de blonda dreadsen som ibland var gröna och på huvudet satt ett par bruna solglasögon. Jeansen var grå och skorna av tyg. Jag gissade på att hennes längd var samma som min och att åldern var den dubbla. Programansvarig på Bildjournalistikprogrammet och hennes namn var Anna. Karln vid hennes sida var mer proper. Jag visste redan vem han var eftersom han och hans dialekt som jag aldrig förmår mig att placera släpat runt mig i alla hus under min första dag. Ingemar heter han och är programansvarig på Journalistprogrammet. Jeansen var ingen annan färg än just jeansblå och skjortan ljusare med ränder. Instoppad i byxorna och med ett bälte som höll dem på plats. En beige kavaj och fyrkantiga glasögon. Inte gammal och inte ung. Mitt emellan och otroligt bestämd, rak och direkt. Trevlig men lite skräckinjagande när han med spänd hand pekar rakt på en elev med en fråga som skjuter ur munnen likt ett skott ur en kulspruta. Jag sätter mig alltid i mitten, lite längre upp för att gömma mig ifrån det. Räcker upp handen när jag känner att jag kan svara istället för att sitta med hans hand en centimeter från nyllet och stamma någonting om att jag inte vet. Han påminner ibland om en lite mer hårdhudad grafikerlärare som jag hade på gymnasiet. En mix av honom och min textlärare och trots att jag blir nervös när han ställer sina frågor så känner jag mig trygg.
Och idag har varit en bra dag. Jag har trivts och skrattat, men fått en liten längtan i hjärtat när jag stirrat på en blå vägskylt med Stockholm i vitt. Sundsvall i sig är en ganska lustig stad. Det är lite storstadsfeeling och villaidyll om vart annat och i parkerna sitter människor och pussas, tvinnar dreads på varandra och fikar på parkbänkar i megasize som jag på etthundrasextiotre centimeter knappt når upp till. Uteställena är alldeles för några och människorna väldigt olika. Det är tusen olika dialekter och det är allt men inget på samma gång. Lustigt det här. Jag har alltid längtat till Stockholm, Västerås och London. Det finns inget annat i mitt hjärta för mina drömmar är utplacerade i dessa städer, men Sundsvall gör ett tappert försök att få mig på fall. Vi får se hur det går.

Just sit down with me before you go

Ibland vet jag inte riktigt vad det är som bränner bakom ögonlocken.
Jag växlar mellan att känna att jag är på rätt väg tills faktumet att det här faktiskt inte riktigt är vad jag ville i första hand slår rot i hjärnan och jag ringer pappa och säger att jag har fått kalla fötter. Varför? säger han och jag stammar med gråten i halsen att jag inte riktigt vet. På en handvändning blev jag vuxen och student på samma gång som jag kände att det enda jag var är pappas lilla flicka och en tjej som är rädd för att flyga. Hon som skrikit efter äventyr och utmaningar, som har skyhöga mål och en enormt stor ambition att nå dem, har stunder då murarna är alldeles för höga och känns alldeles för svåra att forscera. Det är en konstig känsla och jag har inte känt den på riktigt... någonsin. Den har smygit sig på lite i vissa stunder, men aldrig i så stora sammanhang som detta. Och jag känner mig ibland alldeles matt och orolig över framtiden för att den kom så plötsligt och när allting är så roligt väntar jag på att helvetet ska öppna sitt gap för att det alltid gjort det. Mina axlar värker för att det är en ständig spänning i min kropp och jag har huvudvärk ibland för att känslorna har lektstuga i mitt huvuud och jag målar på kajal runt ögonen på morgonen bara för att hindra tårarna från att rinna när det känns jobbigt.
Gah. Ibland vill jag skrika. Jag kunde inte ens se någorlunda glad ut på bilden, trots att jag hittade världens mysigaste outfit på H&M som jag skulle kunna gå runt i varje dag. Det ser ut som jag ska äta smådjävlar eller som att jag tycker att livet är skit. Det gör jag inte. Jag åker bara bergochdalbana och känner mig glad och lite rädd om vartannat. När mina föräldrar ringer får jag tårar i ögonen och när jag kommer hem till min systers lägenhet somnar jag bums med en liten oro i magen inför morgondagen. För att varje dag innehåller något okänt. För att Söderhamn var en stad som aldrig ändrades, som gjorde att jag vaknade varje morgon och alltid visste vad som skulle ske, och för att jag vågat ta ett steg men ändå känner mig rädd ibland. Jag är ingen superhjälte trots allt. Fan. Jag ville vara det. Stålkvinnan. Hon som klarade allt. Men jag klarar det här med. Visst?

Ett hej från Sundsvall!

Just nu ligger jag tillbakalutad i min systers skinnsoffa, med svart kajal utsmetad kring ögonen och med en lätt huvudvärk men ett glatt humör. En liten internetsticka som är vit och från Tele2 orkar inte ens öppna mig mail och det gör mig lite förbannad och väldigt frustrerad. Skolinformation, jobb och lägenhetsmail ligger och väntar på mig och jag kommer inte åt dem. Jag spenderade morgonen framför en Mac och ska strax hoppa i en större t-shirt för att spela vinbrännboll med min klass. (Vi kommer få någon form av slev kring halsen och vid varje kona står en hink full med vin och man får extrapoäng för hur mycket man häver i sig.) Allting har känts väldigt bra idag. Imorse ville jag helst krypa ner under täcket och gömma mig, men när en klasskompis senare sa "fan vad duktig du är på att skriva" när mitt personporträtt av henne var klart dunkade hjärtat normalt igen och leendet ville inte lämna mina läppar. Jag kände för första gången, på riktigt, att jag hör hemma här. På den här utbildning och i det här sammanhanget.


Och igen, tack för att ni är tålmodiga med mig. Det är mycket att göra och jag har svårt att komma åt internet ibland. Men jag vill bara att ni ska veta att jag lever och att jag står upp även de stunder då jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner i soffan och gömma mig under en filt. Och mycket av det är tack vare att ni tror på mig. Ni fina människor.


Det svårt och det är lätt att vara arg.

Fast jag stod där med ilskna tårar i ögonen som sved så mycket att det kändes som att ögonen frättes inifrån, med en hård klump i bröstet och mest av allt ville dunka in honom i den ljusa stenväggen, så stod jag bara alldeles stilla. Min underläpp darrade av ilskan som dunkade i tinningen men jag visste att gick jag nära skulle jag bara svepas in i någonting bekvämt som jag en gång lämnat och jag skulle inte kunna vara arg för att hans armar fortfarande är lika fina som de alltid varit. Jag skulle inte slå knytnäven i hans bröst eller låta hans kropp möta stenväggen med den hårdaste duns jag kunnat åstadkomma, utan jag skulle lägga handflatan mot t-shirtens tyg och känna hans andetag. Mumla någonting om att han är en idiot och sedan skulle han bara stå där med en obesvärad min och säga ingenting. Och jag skulle hata det. Jag skulle hata att han är så obesvärad av livet och av känslor och av ord som yttras. Hans hud skulle kännas som betong när jag skulle picka honom med pekfingret i bröstet och låta orden hagla över honom. Ingenting når längre fram eller in och allting är egentligen ingenting. Och den där ilskan skulle förvandlas till någonting som gör alldeles för ont och jag skulle vara alldeles för sårbar.
Så jag bestämde mig för att fortsätta var arg. För att det är lättare.
Vände på mina utnötta skinnconverse och gick in.
Och idag. Idag är jag fortfarande arg.

Redo för p-p-party i skolstartsklänningen!



Love the way you lie.

Jag tänker ofta på hur kärlek kan förvandlas till att den andres närhet skaver i hjärtat. Till att när ni är i samma lokal så är det en sådan laddad spänning i luften att minsta lilla ljud eller rörelse skulle kunna få allting att explodera. Och skulle det explodera skulle det öppna en sådan djup krater i marken att djävulen skulle hitta sin väg upp och helvetet bryta lös. För när ni tittar varandra i ögonen så är de mörka. Mörka och ogillande och blicken viker bort från ansiktet lika snabbt som att du vore en i mängden. Ingen som bär på den andres hemligheter. Ingen som legat vaken till sena natten tätt intill bara för att ni inte kunnat sluta röra varandra eller få den andre att le med historier om allt och inget. Som att ni inte varit varandras bästa orsak till att förlora alldeles för mycket sömn och alldeles för mycket vett. Det är som att ni aldrig känt varandra och när ni ser på varandra med ögon som också skuggas av sorg bildas den där vetskapen som en tagg i hjärtat. Vetskapen att ni aldrig kommer att känna varandra igen heller. Tiden är förbi, spelplanen färdigspelad och pjäserna utnötta och trasiga. Det finns inget lim och ingen pensel eller målarfärg som skulle kunna göra någonting komplett igen. Allting som fanns var då och vägen ni har valt resulterat i inget. Inget litet stulet leende för att visa att allting är förbi, men bevarat och inte alls utan betydelse. Det var bara då och nu är nu och ni kan fortfarande säga hej och le åt den andres lycka som inte har någonting med er två tillsammans att göra.
Det är en sorglig stund när någon du känner blir någon du kände. När någonting som varit så ovärderligt under så lång tid förstörs av ett uppbrott som krossade hjärtan i bitar och som resulterade i ett band med alldeles för många knutar som inte gick att bortse ifrån. Det är en sorlig stund när du står och tittar in i två ögon du en gång älskat och ser att allting i dem dött. Att askan ligger längst skuggan av den undra fransraden och i den är ordet "ingenting" noga nedplitat med handstilen du en gång skrattade åt på det kärleksfullaste sätt du någonsin kunnat. Jag tänker ofta på hur allting blir ingenting på en handvändning och vad som egentligen gör att det blir så. Hur det onda vinner över det goda så många gånger och förstör någonting som en gång varit så vackert.
Kan ni förklara det för mig?

HELLO WORLD.

Jag vaknade av hundens ivriga skällande och hans blöta nos som pressades mot min hand. Dunk-dunk-dunk. Han buffade envist på min halvt livlösa arm och jag svor åt hans glada uppsyn när han tvingade mig att öppna mina grå. Men försvinn, väste jag och kurade ihop mig i fosterställning under täcket och tyckte synd om mig själv. Såg dubbelt när jag blev tvungen att gå mot köket och vattenkranen och vinglade in i kanten av skafferiet. Undrade för tusende gången i mitt liv varför jag fortsätter utsätta min kropp för denna vandalism men påminner mig snabbt om nattens fina utformning med miljarder grattis och fina konversationer om min nya framgång i form av Sundsvall. (Och ruinering av sparkontot i form av miljoner böcker, många liter vin och taxiresor.) Jag blir så positivt överraskad av människor som blir genuint glada av andras framgång och lycka, och jag blir lika sårad av andras nedlåtande ton när man med glädje i rösten berättar om varför man har ett illgrönt band runt vänster handled med ordet Inspark i svärta. Det gör att det växer små djävulshorn ur tinningen och jag blir om än ännu mer inriktad på att jag fan-i-mig-ska-visa-att-jag-kan. Spelade upp minnet igen och det gjorde lite ont i hjärtat men sedan mindes jag alla kramar, alla klappar i ryggen och orden om att de tyckte att jag var värd det jag fått och det tryckte undan den där lilla taggen som försökte borra sig allt längre in. Hade en halvtimme på mig att bli människa igen innan mamma skjutsade mig hem till pappa.
Och nu sitter jag här med litteraturlistor, scheman, tidningar, kartor och en drös mer eller mindre viktiga grejer utspridda kring hela mig. Frukosten består av kokta ägg, grönt te och Marabou-choklad för maten lyser med sin frånvaro i kylskåpet. Jag har gårdagens smink över hela ansiktet, en sjal på huvudet och ser allmänt förjävlig ut men är på gott humör inför kvällen och med tanke på hur förbannat bra mina två senaste reportage blev. Ett på ettan och ett lika bra på insidan. Fantastiskt. Nu ska jag försöka att inte halka i duschen. Vi hörs lite senare!

No matter what the others say.

Jag såg uppståndelsen från ett bilfönster.
Det hade jag aldrig gjort förut. Neonbelsyningen avspeglade sig i bilens mörka lack och jag blev tvungen att bromsa hårt för ett gäng tonårstjejer som vinglade över ett övergångsställe. Jag log för mig själv och tittade på klockan. 20.56. Karusellerna levde sitt eget liv på det stora torget och jag körde långt under hastighetsgränsen bara för att få chansen att betrakta. Tänka tillbaka. På de stunder jag gråtit av rädsla när en maskin svingat mig fram och tillbaka, på de stunder jag pussats i buskar, smygit in på öltält och suttit på kanten av ån och dinglat med benen och tittat på fyrverkeriernas galna dans på ett mörkt himlavalv. På de stunder då ingen framtid var aktuell och ingenting tvingade vingar att växa ur skulderbladen. Då allting som fanns var där och då. Vänskapen, kärleken och de stunder som så snabbt passerade och som man så hårt ville hålla kvar. Jag log lite snett för mig själv, föste undan en hårslinga från ansiktet och trampade gasen i botten. Och åkte hem.
Men inte hem för att stanna. På alla plan. Jag ska iväg igen. Dricka grogg i ett gult hus och sedan smutta på cider i neonbelysningen och bara vara. Som den gången när jag var yngre. Då allt som fanns var där och då. Exakt så. För om ynka timmar, dagar, då måste jag lämna allting igen. Och landa rakt i min nya verklighet. Jag behöver de här stunderna för att trycka bort det här tvivlet ur mitt hjärta, ur min kropp och ur mina sinnen. För det jag fått chansen att göra nu, det är... sjukt bra. Jag måste bara få andas in och förstå det. Vi hörs, fina vänner.

My heart gives a beat.

Jag är fortfarande omtumlad.
De här två dygnen har varit nästintill overkliga och jag har växlat mellan att känna att livet varit förbannat jäkla bra och för att sekunden efter drabbas av en gnutta ångest och tvivel. Allting förändrades inom loppet av tolv timmar och jag tror att jag måste få ta den här första tiden nu och använda den till att vända ut och in på mitt hjärta och se vad jag verkligen vill. Jag vet vad jag drömmer om, jag har aldrig tvekat en sekund på den väg som är utstakad för mig, jag vet bara inte varifrån jag ska förverkliga dem. Samtidigt känner jag hur någon har gett mig den där nyckeln jag så länge eftersträvade och någonstans sörjt över att jag inte fick, och gett mig möjligheten att göra vad jag vill rakt i handen. Nu är det upp till mig att bestämma vad jag vill göra med den och hur jag ser på framtiden. För plötsligt är framtiden här. Den är nu. Och att få den slängd i ansiktet är som den mest behagliga käftsmäll man kan få. Man vaknar upp och infinner sig kort därefter i en verklighet man bara haft som en illusion i huvudet. Som sagt, det är omtumlande och när jag stod på tågstationen idag och kände solen smeka ansiktet och den kyliga vinden leka i mitt röda hår så dunkade hjärtat plötsligt väldigt medgörligt i mitt bröst. Jag tror att det hittade lugnet i min tillfredsställelse över att komma någonstans. Över tanken att ingenting inte längre är ovisst. Jag har en väg att gå och jag var där jag önskade en gång i april. Önskat efter någonting annat men ändå önskat.
Och jag hamnade mitt i journalistikens centrum och studentlivets sötma. Det var nyfunnen vänskap, snabbmakaroner, mariekex och brända falukorvar. Pubrundor, pussar, vin, drinkar och föreläsningar. Uppgifter, tentor och böcker. Och nu sitter jag här igen. Hemma i Söderhamn och tänker andas den luft jag snart kommer att lämna, spela fotboll och dansa med mina gamla vänner. Jag litar på att det här blir bra. Jag tror tamme fan det blir det.

Två dagar av galenskap senare: Jag är hemma!


RSS 2.0