Fridas värld bland tankar och ord. -

UPPSALA, here I come!!!

Jag är nästan oförskämt och överdrivet exalterad över att åka till Uppsala och fira Valborg i dagarna två. Det här är nog exakt vad jag behöver just nu. Två obekymrade dagar med några av de bästa människorna på det här jordklotet. Sitta i parker och dricka lite för mycket, skratta tills hela kroppen gör ont och lära känna nya människor på vägen. Underbart är vad det är. Vad ska ni göra under Valborg? Ska någon av er till Uppsala?

Ashes and wine

– Du måste fortsätta att vara Frida, men du måste släppa taget om saker som hänt och släppa kontrollen på livet. Du ställer för höga krav på dig själv. Du vill vara bäst. Du vill alltid prestera. Du känner att du inte blir sedd om du inte presterar. Om du inte är duktig tycker du inte att du duger.
Jag säger ingenting. Känner bara hur gommen drar ihop sig och förvandlas till en öken. Hur pulsen börjar rusa i tinningen och hur varje liten bit av mig börjar knäckas. Långsamt, för jag är fortfarande envis. Vill inte att någon mur ska brytas ner eller att verkligheten ska slå mig rakt i ansiktet, även om det är exakt vad jag behöver.
– Jag säger det till dig som ett litet varningspekfinger. Du måste börja göra saker för din egen skull och skita i vad alla andra tycker. För det spelar ingen roll att du är ung nu Frida, du har tendenser att bränna ut dig själv om du inte lyssnar på signalerna.
Jag nickar, men det ser inte hon genom telefonen. Jag har egentligen vetat det hela tiden. Att jag måste börja se mig själv utanför prestationerna. Att jag måste börja förstå att jag fortfarande existerar och att jag fortfarande betyder någonting, främst för mig själv, utanför det jag åstadkommer. Utanför det jag åstadkommer i text, i bild, i skolan eller på fotbollsplanen.
Att jag bara kan vara, bara leva, och fortfarande betyda någonting för den här världen. 
– Det är inte lätt, jag vet det. Men du måste träna upp din självkänsla. Skulle man fråga människor runt omkring dig skulle de inte förstå vad vi pratar om. De skulle tycka annorlunda, inte tycka att den är dålig. För dem är du inte alls så.
Jag hör henne men blicken har fastnat någon annanstans. På himlen ovanför studentbostäderna i Nacksta. De ligger nästan tre kilometer bort, ändå kan jag se dem från mitt fönster.
– Självkänsla handlar om att ha en grundtrygghet i sig själv, så jag vill ge dig en läxa. Varje dag ska du skriva ner tre saker du gjort som du är stolt över. Det kan vara allt från att säga nej till någonting till att prestera. Kruxet är att du inte får skriva samma flera gånger. Du får inte skriva lika som dagen innan.
- Okej.
De rosslar lite när jag tar till orda. Tonfallet svajar. Jag biter ihop käkarna, vill inte säga någonting mer för att jag skäms över att jag är svag. Över att jag sakta men säkert knäcks inombords när hon nämner att livet varit tufft för mig. Att det tagit hårt.
– Ja, det har varit svårt. Men finns det inget dåligt i livet så ser man inte vad som är bra heller. Då ser man inte kontrasterna. Det måste komma något bra ur allt, det är vad jag intalar mig själv.
Jag pressar ur några meningar ändå. I ett andetag, sedan låser jag ihop läpparna igen. Jag vill inte vara ett offer, jag vill vara en sådan som tar lärdom av allt. Ingen tycka-synd-om. Men hon tycker inte synd om mig heller. Hon trycker bara på punkterna som får mig att önska att hon skulle tycka synd om mig. "Ta hand om Frida, hon får alltid vara den starka". Jag kommer ihåg hur mormor sa det innan hon försvann. Men så stod jag där ändå tillslut, med ett orubbligt brave face och försökte läka alla andras sår med alla medel möjliga. Sedan tappade jag bort mig själv igen. Och nu är det dags att släppa taget om alla anledningar till att livet skaver i bröstet. Bränna broar till det förflutna och se lärdomarna som fört mig framåt. Det är inte lätt, men det här är ett nytt kapitel och när jag flyttar telefonen från örat går sista biten av mig av.
Sedan sitter jag i flera minuter och bara stirrar ut genom fönstret.
Vaggar fram och tillbaka. Tre saker jag är stolt över.
Det är sorgligt vad svårt det är att komma på.

Journalistprogrammet P.1!


Fråga: Går du journalistprogrammet? Hur är det? Är det mycket att göra? Kan du inte berätta lite om det? :)
Svar: Jag kommer ihåg vad jag sa efter första veckan: "Det är som att hamna i en rävgrop. En massa vetgiriga besserwissers på samma plats. Det kommer att bli intensivt." Det blev det också, men jag har aldrig någonsin stött på ett sådant fokus och en sådan hård kärlek på en och samma plats. Jag har aldrig haft mer ångest över det jag gör, men jag har heller aldrig trivts bättre. Jag går alltså JournalistprogrammetMittuniversitetet i Sundsvall. En treårig utbildning som i slutändan ger mig en kandidatexamen i journalistik och som gör att jag är journalist även på papper. Klingar fint i öronen, eller hur?
Mittuniversitetet har ett sjukt gott rykte i den här branschen och det är inte för intet. Det är inte för intet vi får en sådan personlig kontakt med våra lärare och professorer, det är inte för intet vi varierar utbildningen både teoretiskt och praktiskt. Vad vi gör skiftar vitt och brett. Just nu pluggar vi till en tenta i Vetenskaplig metod. Innan jul snackade vi etik. Yttrandefrihet, upphovsrätt, namnpublicering. För några veckor sedan gjorde vi en tidning från scratch. Två morgontidningar på två dagar. Innan det tryckte vi ett magasin på fyra dagar. Några veckor tidigare hade vi tränat våra radioröster och gjort ståuppor i tv-rutan. Det är ingen dans på rosor, att jaga sin dröm på en av Sveriges bästa utbildningar, men det är förbannat roligt på vägen.
Hur mycket det är att göra beror på kurs. Just nu går vi drygt två timmar om dagen varannan eller var tredje dag. På ett ungefär. Tidigare gick vi mellan 08.00 - 17.00 varje dag i tio veckor. Så visst, det är mycket att göra. Man studerar på heltid, men man har också tid att gå och fika, dricka lite för mycket på en vardag och bara leva. Det ska icke förglömmas. Men en sak vill jag berätta för er, som jag tycker är väldigt viktigt om ni vill ge er på den här utbildningen: ge inte upp! Ge inte upp när det blir tungt eller när ni får ångest. Ge inte upp när lärarna sågar era ingresser eller säger rakt ut att det är så värdelöst att det aldrig skulle kunna gå i tryck. Den hårda kärleken är inte så hemsk efter ett tag och de lär en att hantera det hårda klimatet som finns utanför den trygga borgen på skolan. Och våga vara bra. Våga vara dåliga. Våga vilja utvecklas och våga ta kritik. Med kritiken kommer berömmet. Jag lovar er det.

I'll tell myself.

Jag försöker bli tummen upp igen, men det är någonting som spökar så hårt i mig att jag vaknar upp lika orolig som jag gick och la mig varje morgon. Jag glömmer bort att svara på mail, på era frågor och jag har varit tvungen att lägga tävlingen åt sidan för att livet kom i vägen. Och skolan. Och jobbet. (Därför får man fortfarande tävla tills slutet på denna veckan.) Motivationen tryter och jag längtar så innerligt en månad framåt då jag får ligga och sova på en solstol i Turkiet. Jag längtar efter att ha tid att läsa en bok som inte är kurslitteratur och efter att ha en obekymrad morgondag utan planer framför sig. Bara skratta. Bara vara. Ibland undrar jag varför jag har så bråttom med framgång och livet istället för att ta vara på tiden då jag bara är ung. Bara är ung och mitt i livet. Den här tiden kommer inte att komma tillbaka. Jag kommer inte att vara nitton år igen. Och eftersom det här är en tisdag innan en tenta tänker jag bjuda på potatisgratäng och sedan se Sundsvall Dragons kliva ett steg närmare det där SM-guldet jag hoppas de vinner. Någonstans där ska jag väl lära mig någonting också. Men just nu, just nu är inte det prio ett. Jag vill göra tummen upp. Och skratta.

Då jag vet att jag gjort allt jag kan

Jag vet att gårdagen ekade tom. Det fanns inget här för er att läsa och jag satt flera gånger och stirrade på markören som pulserar i takt med ångesten. Prestationsångesten över att ge och skriva rätt, ångesten över konsekvenserna av allt jag gör och ångesten över att livet plötsligt blev så svårt. Igen. Även om det känns så fritt att ligga i solen utanför Sibylla i ett sommarvackert Söderhamn med en av sina bästa vänner och låta bakfyllan förtära en inifrån. Att fylla i minnesluckor och skratta åt en helg som blev så bra på så många sätt. Och det var den bästa flykt jag kunde få, den här helgen där jag lärde mig älska hotshots och fick höra så mycket fint från människor som är så fantastiska att jag inte vet vad jag ska säga. Och med dem släpper ångesten lite. Den ångest jag har fått av att skriva här och berätta historier som vissa människor inte vill ska berättas. Den ångest som är så ny för mig för att jag aldrig tänkt så. För att jag aldrig tänkt på att konsekvenserna av mitt eget liv och min egen smärta ska gå förbi mig själv.
Och det har gjort det svårt att hitta motivationen hit under ett dygn eller två.
Men jag är tillbaka på nolltid. Jag ska bara andas lite först. Lovar.

Tjarååååå


Run deep, run wild

Mitt hår luktar rök och jag känner hjärtat pulsera i bröstet. Kroppen tvingar ut alla rester av alkohol och jag försöker hjälpa den på vägen genom att hinka juice. Igår bjöd jag på drinkarna i baren och blev alldeles blå om tungan. Jag fick chansen att rensa luften ett år efter ett triangeldrama där allt bara blev så galet och en ny tankeställare om att när jag berättar min historia så berättar jag även någon annans. Vid halv två på natten ville en fin man bjuda mig på en drink i baren och det slutade med att han kom med fem knallröda glas på en bricka som bara var till mig. Efter en halv började världen röra sig alldeles för mycket och jag nästan sprang hem på mina tiocentimeters-klackar för att äta lax framför tv:n och totaldäcka några minuter senare. Det är min nisch nu för tiden. Att gå hem själv. Jag gillar det. Det gör mig mer harmonisk nu för tiden.

Holly 11.04.22


Hometown glory

Väskan är färdigpackad och jag ser någorlunda reko ut. Om några minuter styr jag kosan femton mil söderut för att jobba ett längre pass på tidningen Söderhamns-Kuriren med min granne och kollega Jens. Det är han och jag som ska hålla tidningen i shack ensamma såhär på skärtorsdagen. Vi ska göra några påskknäck om trafik och korsvandringar, annars är det rätt lugnt med tanke på att det inte kommer ut någon tidning i morgon. Så jag kommer att vara borta en liten stund men hörrni, fortsätt tävla här! Var inte fega eller rädda, bara skriv. Puss!

Maybe tomorrow

– Det är väldigt intimt. Jag förstår inte hur du vågar skriva som du gör.
Min syster ligger tillbakalutad i sängen, flätar ihop fingrarna och flackar med blicken mellan dem och mig. Jag rycker lite på axlarna. Fokuserar blicken i väggen ovanför hennes blonda hårsvall.
– Jag känner mig trygg bakom orden och jag har någon konstig tanke om att det jag skriver inte existerar utanför bloggen. Därför blir jag helt ställd när människor vill prata med mig om den eller om det jag skriver. Jag får panik då.
Min syster nickar sakta och jag fingrar på mobiltelefonen. Funderar på hur många som egentligen förstår att orden är riktade mot dem. Handlar om dem. Som han jag skrev om hela förra året. Ibland kunde han titta på mig sådär förstående att jag nästan blev generad, andra gånger skakade han bara på huvudet. Men vissa stunder fångade han mig i sin famn hela nätter. Eller som den där gången han bad mig slå honom. Hårt. Mitt i intensiteten av människor och jag knöt näven. Men slaget blev inte hårt. Jag boxade honom lätt på bröstkorgen även om det blixtrade i tinningen. Även om jag var sådär sårad och arg som jag hela tiden beskrev. Här. Här hos er. Och jag skulle så gärna vilja berätta för er om honom. Han som finns nu. Han som får mig att känna att jag är ovärdig och underbar på samma gång. Men det skulle bli för tydligt. Och sanningen är den att känslorna åker BalderLiseberg. De kan inte bestämma sig. 

Jag har fått väldigt många reaktioner på texten här nedanför. Vissa gråter. Andra ger mig en klapp på axeln. Endel berättar hur de känner och andra säger ingenting. Vissa människor vill veta. Vill veta mera. Vill att jag ska förklara känslorna. Hitta ett syfte och jag själv sitter oförstående. Jag skriver för att jag inte vill prata. För att jag inte vill behöva förklara och för att jag vill kunna berätta till punkt utan avbrott eller rynkade pannor och höjda ögonbryn. Men jag måste hela tiden påminna mig själv om att när jag berättar min historia så berättar jag även någon annans. Och det är svårt det där, att hitta en balans och samtidigt göra rätt för sig åt alla håll. Men jag måste få skriva. Med eller utan syfte, med eller utan budskap. Bara en verklighet till en annan. Bara från mig till er.

Jag behövde fly, men flydde aldrig


To make you feel my love

– Känner du dig familjelös?
Jag hör orden komma från höger men blicken har jag placerat i borskanten. Det är samma bord som de senaste elva åren som jag suttit där och känt mig naken och sårbar. Jag biter tag i underläppen. Hårt. Det är ett under att det inte börjar sippra blod när jag släpper taget.
– Ja, kanske. Jag tänkte faktiskt på det häromdagen. Allt är på ett annat vis nu. Man är en del av två olika liv, mammas liv och pappas liv, och man ska finnas till på ett annat sätt än förr. Lugnet är borta.
– Du menar att tryggheten inte finns där längre?
– Ja. När jag flyttade till Sundsvall tänkte jag "äntligen ska livet få handla om mig", men jag måste hela tiden hjälpa andra att leva sitt. Även fast jag egentligen inte orkar.
Hon tittar begrundande på mig, väntar på att jag ska fortsätta förklara men jag vet inte hur man berättar hur det är att känna andras smärta. Att oroa sig. Att inte hitta ett lugn.
– Du har fortfarande väldigt mycket sorg över det. Över din familj. Men utåt bygger du upp den där muren och försöker visa någonting helt annat. Men du är sliten, Frida. Både känslomässigt och fysiskt.
Jag nickar. Nästan stumt. Det bränner bakom ögonlocken och jag fångar upp den första fukten på den undre fransraden. Ett klibbigt och kolsvart mascarastreck bildas på pekfingret och jag betraktar det en stund. Jag hör hur hon säger att min mormor är där. Jag känner värmen längst kroppens vänstra sida. Den stickande känslan utanpå huden och vänder blicken däråt. Jag ser konturerna av energin. Den flimrar lite. Ser nästan grötig ut på vissa ställen och jag påminner mig själv om att jag måste förvalta min förmåga bättre. Mormor tycker att jag sover för dåligt. Att jag äter för lite.
– Och hon tycker att det är lite mycket fest.
Jag flinar.
– Det har det väl alltid varit. Men jag hade ju min lugna period i höstas.
– Hon blir orolig.
– Det behöver hon inte bli, viskar jag och försvinner iväg i tankarna en stund.
Det är snart två år sedan den där dagen i maj då jag föll ihop på garageuppfarten med fotbollskläderna på. Två år sedan då min mamma stod med mascararandiga kinder och något inom oss alla dog när hon försvann. Två år sedan den där fina dagen som var min mamma och pappas nionde bröllopsdag och som bara blev så fel. Så ful. Där och då splittrades allt. Det blev ingen tionde bröllopsdag, inga fler dagar tillsammans med en av de personer jag värderade högst i livet.
Så möter jag henne igen nu. Och hon är orolig. Men det har hon alltid varit.
– Du har mycket sorg, Frida.
– Jag vet, men jag reder mig. Det gör jag alltid.
Och så ler jag sådär svagt igen. Sådär onaturligt. Så som jag alltid gör när jag ljuger och talar sanning på samma gång.

Let's make som Easter-love.

Nu är påsken snart här. Startskottet för det är när min mamma ringer mig varje år och frågar samma sak: "Du är inte så kräsen när det gäller godiset i ditt påskägget va?". Och eftersom påsken handlar om att ge och att få, och eftersom Alla hjärtans dag-utskicket blev så populärt, så tänkte jag att vi drar igång någonting liknande nu igen. Men nu skriver vi om kärlek tillsammans! Berätta för mig vad kärlek är, hur du önskar att den skulle vara eller om den där människan som kysser så fantastiskt att det flimrar framför ögonen. Berätta om den där någon som får dig att le sådär hjärtskärande vackert eller berätta om den där gången du slutade andas när hjärtat bröts mitt itu. Berätta för mig om kärlek, på vilket sätt du vill och vinn lite kärlek tillbaka.
Ni mailar ert bidrag (soderlundfrida@gmail.com) eller postar det här i kommentarsfältet senast fredag klockan 12.00. Då lägger jag upp de texter som på något vis berörde mig mest här på bloggen, och de personerna får sedan ragga röster under påskhelgen och sedan utses en vinnare. Den som vinner kommer att få ett påskägg av mig fyllt med fina grejer och kärlek, det traditionella godiset och två texter ur min bok. (Jag blir lite nervös över det sistnämnda) Hur låter det? Är ni på? Klart ni är! Så mina damer och herrar, skriv till mig. Skriv!
Uppdaterad: Texten får vara hur lång som helst. No limits!

Hej såhär från en segrare

Vi vann hela cupen. När finalvinsten var klar och segern sötma sprängde på tungan grät jag av glädje och smärta på samma gång. Jag hade så ont i varje del av kroppen, i varje led men jag var så fruktansvärt stolt och så oerhört lycklig över att vi klarade av att prestera hela vägen fram. "Är det okej att fortsätta gråta nu?" frågade jag min tränare när vi fick ta emot pokalen i glas en liten stund senare. Sju matcher kämpade vi oss igenom trots ett skadeskjutet lag och med en enda avbytare på bänken. Och jag kan inte beskriva lättnaden då vi kastade oss runt varandras halsar när solen låg precis ovanför trädtopparna och det visade sig att vi hade klarat det igen. Precis som förra året. Fan alltså, jag trivs så jävla bra med den här delen av livet även om jag har skrapsår och blåmärken som heter duga. Även om jag inte kommer att kunna gå i morgon och musklerna skriker. Nu är jag tillbaka i Sundsvall och ligger raklång på sängen och bara andas. I morgon hoppas jag på mer sol. Min näsa ser redan ut som Rudolfs, men ändå. Jag är trött på att vara en vampyr. Dårå.

We're gonna light it up

Rör jag på benen så drar hela kroppen ihop sig. Jag undrar om det är okej att känna sig gammal som gatan när man är blott nitton höstar fyllda. Jag har skrubbsår på knäskålarna, på armbågarna och så mycket damm i käften att jag tror att jag kommer att hosta grus i en vecka. Men det är det värt när man får spela fotbollscup i sommarvärme med en bunt tjejer som man tycker så himla mycket om. Fyra matcher senare kan vi le åt att vi orkade trots fighter utan avbytare och göra tummen upp åt en ledning som är vår. Jag älskar att leva rövare, att dricka alldeles för mycket och leva en rock n' roll-myt som heter duga, men om det är någonstans jag hör hemma så är det här. På fotbollsplanen. Inom idrotten. I omklädningsrum som är så fula att man dör. Det är fan livet. Och det fortsätter i morgon med första matchen på morgonen. Sedan hoppas jag att vi gör en favorit i repris och vinner hela skiten i år igen!

Och halsbandet som är så fint


You and me and all of the people

Jag kastar ett öga över axeln. På raden bakom har pappan tagit upp sin lilla dotter i knät, hon som jag trodde hade leopardmönstrade converse när det visade sig vara glittriga blommor. Hon som följer bollens rörelse bättre än jag. Jag som bara kollar på nummer 10:s armar. De som formar sig så mördande vackert i ljuset från lysrören. Den lilla tjejen kan inte vara mer än fyra. Jag undrar om hon också kommer att paxa liggbara basketspelare från läktaren när hon ska till att fylla tjugo. Läsa på universitet och tycka att det är skitkul med maskoten som dansar streetdance vid sidan av planen. Idag vet hon nog inte ens vad liggbar betyder. Kanske så vet vi egentligen inte det heller. Vi på raden nedanför. Vi faller bara i tanken för mörkt skägg eller en badass-attityd. För karlar som är gifta eller sambos och skrattar åt hur vi kallar dem för "min och din" fast de är allt utom det. Och den där lilla tjejen leker försiktigt med godisklubban mellan fingrarna och vänder plötsligt blicken mot mig. Tittar in i mina gröna ögon med sina blå, ungt glittrande speglar och flinar. Jag ler tillbaka. Åt den lilla tjejen och den dagen hon sitter på läktaren och betraktar armar som gör henne mållös.
Vi växer upp så jävla fort.

Skolan nästa med håret på sne


Hej på er, såhär en onsdagkväll

Ibland är livet väldigt vardagligt. Några få morgontimmar i lägenheten. Sucka över köksskåp som gapar tomma och en diskho som är överfull. Leta kläder på barstolar, i garderober, i högar bredvid sängen. Klä på sig i samma veva som man öppnar kylskåpet. Konstatera att det inte finns mer än dagen innan och hälla upp fil med ena handen samtidigt som man drar upp strumpbyxorna med andra. Lite smink i ansiktet och förmiddagssolen rakt i ögonen. Två minuter till skolan och många timmar framför datorn. En genomgång av tidningsuppslag vid sexsnåret och hemma igen vid halv nio. Diska, städa, ringa samtal. Svara på mail och försöka hinna med att chatta på Facebook. Svälja ipren nummer tre och dricka ett glas vatten på några sekunder.
Nu går jag runt i min nya jumpsuit från H&M.
Leopardmönstrad och galet fin. Vad gör ni?

Someone like you

– Du har glömt hur det är att vara kär, Frida. Det är det jag är rädd för att göra.
Jag sög tag i underläppen och vred huvudet fram och tillbaka i en nekande gest. Såg hur minnen av fingertoppar mot käklinjer och skratt under duntäcken avlöste varandra framför näthinnan i en snabbrepris av leenden jag älskat.
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Men jag har glömt hur det är att vara kär och faktiskt få chansen att vara det tillsammans med den personen. Där andra människor eller andra saker inte kommer i vägen. Där det inte slutar med att jag skiter i om jag vaknar upp dagen efter eller inte. Det har varit rätt hårt, men glömt har jag inte. Det kommer varken jag eller du att göra.
Jag kommer ihåg hur lätt det var att vara kär när det var han och jag. Hur okomplicerat det var att ligga tätt ihop under täcket med popcornskålen på hans bröst och titta på nedladdade tv-serier. Hur fantastiskt det var att skrika när en iskall kropp täckt av havsvatten pressades mot min i solstolen och hur underbart det var att bli kysst varje morgon och varje kväll i flera hundra dagar.
– Man glömmer inte bort hur det är att vara kär. Det är därför man går hem med människor och ger ytlig kärlek hit och dit. Bara för att någon gång kanske det går på djupet. Ibland gör det det och allting blir skitbra, ibland går det på djupet och blir inte bra alls.
Jag kommer ihåg hur han och jag blev bra. Skitbra. Hur han bad mig rynka på näsan och hur han skrattade åt att jag alltid såg så roligt ut. Hur vi sa att han och jag, det var för alltid. Men jag kommer också ihåg hur det kom att inte spela någon roll.
– Det är så allt funkar. Men vi glömmer inte. Men jag tror också att vi måste få lägga undan tanken på det ett tag. Och bara vara. Bara leva.
Hans och min kärlek var inte påtvingad. Den växte fram ur vänskap som blev ett av de starkaste banden jag någonsin upplevt. Jag kommer ihåg hur hängivna vi var varandra. Hur det bara fanns vi. Men jag kommer också ihåg hur det var att dö. Hur det var att se hela livet falla ihop som ett korthus i en orkan och hur det var att älska på avstånd. Att älska utan att älskas tillbaka. Hur himlen blev ett helvete och hur den enda vägen var neråt. Hur vi hatade. Skrek. Förbannade. Jag kommer ihåg det och jag kommer ihåg allt det andra.
Jag har inte glömt. Jag har inte glömt.
Och det är just det som gör mig så rädd.
Som gör att jag ibland vill att livet bara ska få vara.
Jag har inte glömt.

It's the song of the night

Jag vet att det har varit måndag. Att jag är sjuk och att jag börjar skolan om några timmar. Kanske är det tanken på det och våren i luften som gjorde det extra roligt att knäcka några cider och dricka några glas vin tills kroppen skrek ännu mera och tårna frusit sönder. Måndagskvällen bestod inte av den sjukstuga jag tänkt. Inte av dåliga tv-serier och ensamhet. Istället hamnade jag, vindunken, en filt och en drös goda klasskamrater på gården utanför mitt lägenhetshus. Det här är livskvalité, sa jag med kvällssolen i ansiktet, ett vinglas i handen och korvar på grillen. Fy fan vad min kropp gör ont, tänkte jag några timmar senare när jag gick de tiotal metrarna till mitt hus och föll ihop ovanpå sängen. Nu är jag lite orolig för hur fruktansvärt dålig jag kommer att vara när klockan ringer. Lätt bakfull och med en förkylning som verkligen inte fick en push i rätt riktning.
Men vet ni vad?
Spontanitet, vänner och livet... det är fan i mig bra ibland alltså.

Hey guys

Jag tror att min kropp är arg på mig. Efter två dagar med vin och skratt har jag ont i hela kroppen. Bröstet ömmar, det river i halsen och lungorna skriker varje gång jag hostar. Och jag tänker inte ens tala om huvudvärken som inga tabletter verkar rå på. Så jag ligger under täcket med alldeles för många tröjor och känner mig helt borta. The Hills håller mig sällskap och jag vill vara en rik amerikanska och dricka drinkar framför en brasa på stranden i Kalifornien. Så, lite senare måste jag pallra mig till skolan för ett möte inför de nya ettornas ankomst i höst. Vi ska få veta hur vi får, och inte får, jävlas med dem. Är det någon av er som tänker söka till Journalistprogrammet här i Sundsvall? (Do it, do it!) Utbildningen är rankad som en av Sveriges bästa enligt Högskoleverket och högskolebarometern över studenterna som examinerades 2010 visar att sex utbildningar i landet, av cirka ett tusen, gett samtliga studenter jobb. Ett av dem var Mittuniversitetets Journalistprogram. Ja, jag skryter lite, men det bästa är att ni kommer att få MIG som nollningsgeneral om ni söker hit. Det, om något, kommer att bli fab. Så, är det någon som tänker söka? 

P.S Anonym, jag funderar på presentförslag till i kväll, så svarar jag då!

Får man börja en rubbe med: HAHA.

Jag har börjat fundera på om det är den här versionen av mig människor vill åt. Oskyldigt lätt och så mycket någon annan det går att få. I natt fick jag höra att jag var lite för häftig för en person, inte det flickvänsmaterial han hade förväntat sig och han undrade om jag hade en annan sida. Allt på sms förstås, men hade han varit där hade jag skrattat gott, dragit upp långfingret i luften och vänt på klacken. Jag tycker inte om när människor man bara träffat några gånger och inte haft en vettig konversation med formar en åsikt som de tror stenhårt på, och sedan vill ändra på mig som person. Som att jag skulle böja mig efter någon annans önskemål. Någon som inte känner mig. Jag förstår inte hur människor ens har mage att be om en andra sida från en person, precis som att det vore en rättighet. Precis som att den personen förtjänar att se alla sidor innan man ens vet efternamnet på varandra. Det är sjukt vad det gör mig irriterad. 

Om människor vill ha henne på bilden kan de börja leta någon annanstans. Jag kommer inte att bära min lillasysters blonda löshår och vifta med ögonfransarna. Falla som en kägla för nästintill fjantiga formuleringar och bli hängiven på fem röda. Jag är svårare än så. This is the deal: man kallar inte mig godsak och man förväntar sig fan inte att jag ska dyrka personen och tråna likt en strippa efter pengarna i karlarnas händer, för att personen i fråga värderar sig själv högt. Ja, jag är lite "I don't give a fuck" för att jag inte är beroende av att andra ska försöka charma mig med gulligull. Men jag är också så som en av mina bästa kompisar sa idag. "Jag har aldrig träffat någon som tror så obotligt och töntigt på kärlek som du". That's the deal. Nu vill jag träffa den där rock n' roll-killen som bjuder mig på middag och som säger "jag plockar upp dig klockan åtta". En riktig man.
Och hör sen!

I say maybe, yeah, maybe

Jag har suttit här en stund nu och stirrat på markören. Inte riktigt vetat vart jag ska börja eller vad jag egentligen vill ha sagt. Jag fastnade en stund i alla dokument som innehar innehållet till min bok och det går inte att undgå alla känslor som rasar genom kroppen när jag återupplever allting. Allting som gjort mig så jävla illa och allting som gjort mig så oförskämt lycklig. Ibland undrar jag om det är nyttigt att ge så mycket av mig själv. Att berätta hur det var att inte kunna skratta och hur det var att känna hjärtat dö. Hur det var att älska så mycket att det inte fanns någonting annat och hur han valde en väg som inte var för mig. Hur det var att hålla handen på någon som dött bara timmar tidigare och hur det var att höra orden som splittrade en hel värld. Men jag tycker att det är hyckleri att skriva om sådant man inte upplevt. Om känslor man inte känt. Det kan inte bli rätt och jag känner att det inte finns andra ord för mig än de som finns just där. Ändå hade jag hoppats att det skulle vara ett lättare jobb att berätta allt som behöver bli sagt. Men som jag skriver i slutet: 
Idag kan jag se på allt ont med ett nytt perspektiv. På min uppväxt och på allting som gjort mig så illa och förstå att lycka faktiskt är någonting vi till slut definierar för oss själva på våra egna villkor, trots all smärta som andra orsakat oss. För hur vi än försöker skydda oss och smälta stål över huden så kommer andra människors beslut alltid att nå oss och ibland kommer de att skada oss. De besluten och de människorna kommer att skapa glädje och de kommer att skapa sorg, för vi är beroende av andra människor för att överleva. Jag har älskat, saknat och gråtit ohejdat de senaste åren. Jag har slagits blodig och jag har rest mig upp. Rest mig upp och rätat på nacken för att jag alltid önskat leva fullt ut. Den som älskar mycket får också mycket sorg, det är en mördande bieffekt men älskandet är underbart. Och man kommer till ett skede i livet där man kommer underfund med vilka i livet som betyder något, vilka som aldrig gjorde det och vilka som alltid kommer att ha en speciell plats i hjärtat. Och den här världen är alldeles för vacker för att oroa sig för människor i det förflutna – det finns en anledning till att de inte tog sig till framtiden. "If you are brave to say goodbye, life will reward you with a new hello".

Jag mår jättebra. Verkligen.

Jag fick en random puss i går av en blond kille på en pub. Jag vet inte riktigt varför och jag tror inte att han visste heller, men det var trevligt och jag tackar inte nej så länge karlarna är söta eller fina eller någonting i den kategorin. Sedan hamnade jag på efterfest där jag fick en kaffekopp med ren sprit som för varje slurk fick hela kroppen att vända sig ut och in. Och även om jag ler åt livet i dag så har jag ägnat morgonen åt att lyssna på Heartbreak-listan. Det är aldrig ett gott tecken och jag har lite ont i hjärtat. Min första reaktion är att säga att jag inte vet varför, men jag tror mer att det handlar om att jag försöker förneka orsaken just på grund av att det börjat värka. Och jag och smärta tillsammans är som den bästa och värsta katastrofen som existerar. Men jag säger såhär: Vissa saker, vissa ord, är bara bäst outtalade. Det är där de hör hemma. Inlåsta, gömda, oförstörda. Så därför tänker jag gå ut i vårsolen, le ikapp med alla andra på gatan och bara vara. Vi hörs senare.

Drop dead beautiful

Jag är så lycklig just nu. Med ett glas rosé i handen, två fina vänner framför spegeln och ett Sundsvall som bara är så jävla bra. Jag har inte riktigt någonting mer att säga än det. I morgon återkommer jag med bakisångest och en liten idé. (som involverar er) Låter det bra?

Och den där fjäderringen

Och de nya tröjorna. Såklart. Vad tycker ni?

Another day.

Som en brutal kontrast mot gårdagen har himlen stängt sig och öppnat för annat. Regnet bildar mönster på mina fönsterrutor och jag känner för att springa ut i underkläder och låta det skölja min kropp. Jag vill känna den där första chocken från kylan och hur håret börjar klibba mot min hud. Och det påminner mig om honom. Hur han pressade mig mot husfasaden och hur kyliga hans läppar var av regnet. Håret på armarna reste sig vid varje beröring och han var så vacker med vattendroppar på ögonfransarna och huden som stramade åt kring ansiktet av kylan. Och just då smakade regnet lika bra som honom. Dagen efter vaknade jag upp med en hals som skrek, ett huvud som dunkade och utan att kunna andas genom näsan. Men det var lätt värt det.

The light is in the air

En onsdag i Sundsvall kan man öppna dörren kvart i nio på morgonen, endast iklädd trosor och med röda lockar åt alla håll, och inte riktigt förstå vad man håller på med. Utanför stod en medelålders byggare med höjda ögonbryn och ett snett leende. "Fuck!". I huvudet skrek jag, men i verkligheten harsplade jag ur mig att han kunde komma in och flydde själv in på toaletten. Väl ute i lägenheten igen var han i full fart med att ordna mitt element och jag log lite generat. Två minuter senare var han ute igen och jag kunde andas ut. Sedan blev det grönt te och en smörgås i sängen, en räksallad på Waynes coffee, en föreläsning i vetenskapliga metoder, en iste på Barista och snart blir det sallad från Biteline. Innan dess ska jag diska, tvätta och lyssna på alldeles för hög musik. Idag har jag verkligen haft en vardagskänsla i hela kroppen. Skum känsla, men alldeles fantastiskt. Som att allt bara är. Bara rullar, som en boll över gatan. Utan gupp eller sprickor i asfalten.
Förresten har jag fått sommarvikariat på Söderhamns-Kuriren i sommar, som multijournalist. Hur bra?! I morgon ska redaktionschefen ringa mig och diskutera schemat. Jag älskar mitt liv ibland.

Ett första möte

Hon omfamnade mig med sin vänsterarm runt mina axlarna och jag formade min högra runt hennes tunna midja.
– Kom, vi går in här en sväng!
Det blonda håret låg spikrakt över axlarna och hon höll upp den färgglada maxiklänningen så de svarta ballerinaskorna kom fram under linningen när hon gick. Med en lätt kindpuss hälsade hon på en kostymklädd kille på uteserveringen och jag presenterades med en handskakning.
– Två glas rosé, tack.
Hon lutade armen över bardisken med bakkortet mellan två fingrar. Log och rättade till en slinga alldeles vid örat.
– Vart var det du kom ifrån?
– Söderhamn.
Jag svarade i samma veva som jag tog första klunken av det rosaröda vinet och behöll glaset i handen.
– Typ mitt emellan Gävle och Sundsvall. En liten stad, alla känner alla liksom, fortsatte jag.
– Åh, vad mysigt det låter!
– Ja, jo, det har väl sin charm antar jag. Men jag vill flytta hit någon gång.
Jag nickade ut mot gatan. Vägen som trafikerades av bilar och bussar i ett fick representera hela Stockholm för en stund. Och så kom vi in på att hon var från Göteborg från början, men flyttade upp för att läsa på Berghs school of communkations. Samtalet flöt vidare och vi snackade journalistik, reklam och städer.
– Har du bra självförtroende?
Hon tittade lite begrundande på mig. La huvudet lite på sne och väntade på mitt svar.
– Jag vet inte, sa jag och ryckte på axlarna. Och sanningen var den att jag inte visste, egentligen, eftersom det skiljer sig så mycket från situation till situation. Där och då kände jag mig trygg. Hennes lättsamma sätt fick mig att slappna av.
– Jag är så blyg! Jag skulle aldrig våga gå så som ni ska göra ikväll.
Hon skrattade och sa att hon skulle vara rädd för att ramla, och jag erkände att den tanken allt hade snuddat mig med, ungefär en miljon gånger. Klockan började ticka förbi 19.00 och vi svepte det sista ur våra glas och begav oss iväg längst Stockholms gator. Jag kommer ihåg att jag också önskade att jag hade låga skor.
Den här tisdagen, i dag, var fyra minuter ung när jag tänkte på henne igen. På den här dagen i maj 2010 när vi stod på uteserveringen, och jag gick en modevisning för Glitzy White Room senare på kvällen. Strax efter tolv inatt klickade jag igång det senaste avsnittet av Glamourama och log åt återseendet på tv-skärmen. Anna Hibbs gjorde ett förbannat bra första intryck på mig, både när jag såg Glamourama för första gången, och när jag var en del av hennes event ett tag senare. Jag älskar att hon är så lättsam och att hon verkar så orädd. För allt. Även om ingen människa egentligen är det.

Jag har sommar utanför mitt fönster


Look after you

- Ja, vad vill du prata om då?
Jag frös i rörelsen. Kände tungan nästan svälla i munnen och hur kroppen skrek rakt ut. Tvingade den att börja fungera igen för att kvinnan på andra sidan luren inte skulle tro att jag svimmat. Eller dött.
- Eh, ja. Det har hänt väldigt mycket på kort tid och jag känner att jag behöver lämna det där det hör hemma.
- Som vadå?
"Varför i helvete är det väsentligt?" tänkte jag men tog ett djupt andetag.
– Många separationer. Och sånt.
– Okej...
Hon lät tveksam och jag kände ångesten.
– Sen är det folk i min närhet som har dött också.
Plötsligt väcktes hennes intresse.
– Men jaha! Ja, men sådant måste man ju bearbeta för att kunna acceptera och gå vidare.
"No kidding, idiot" tänkte jag och mumlade ett ja till svar. Men det var inte det jag behövde prata om egentligen. Jag ville skrika att andra saker också är turbulenta, inte bara dödsfall. Att det är svårt att växa upp, att det är svårt att vara nitton år och trött. Att det är svårt att älska när det gör ont. Att det är svårt när andras beslut gör livet till ett rent helvete. Sånt.
– Jag har väntetid till juni, så du kan väl kolla med en kurator på skolan där du går om du kan få en tid där, men går inte det kan du väl ringa mig igen?
Jag kände hur jag höjde på ögonbrynen.
– Okej.
– Då gör vi så. Ha det så bra då!
Klick.
Jag stod som fastfrusen med telefonen i handen. Visste inte riktigt hur jag skulle reagera på samtalet. Men nu har jag bestämt mig igen. Jag tänker inte gå till en människa som ifrågasätter hur livet kan göra ont av den anledning att de inte förstår. Tydligen så kommer inte det här med psykologer eller terapi att fungera för mig. Inte med de människor som oförstående vidarebefodrar den. Jag tackar gud att en av mina bästa vänner tänker utbilda sig till psykolog i höst så det hamnar vettiga och mänskliga personer i den här branschen. Människor som vill hjälpa.
Men jag sörjer inte. Jag reder mig ändå.
Jag har ju er.

The blue uninvited

Idag tänker jag på kärlek som inte anses existera. Sådan som fastnat bakom ord som inte yttras och fingrar som inte flätas samman. Sådan som ligger där och brinner men som inte får mer glöd i elden. Inte konkret. Bara tankar som snuddar vid något som skulle kunna bli. Och man tror inte att det är kärlek för utåt sett är det bara två ögonpar som betraktar lite extra. Det finns ingen grund att bygga på mer än vilja och förvirring. Mer än en känsla i kroppen som inte går att sätta fingret på. Det bara känns. Men det är kärlek. En gömd sådan. En sådan som kanske aldrig kommer att uttryckas, men som är lika mycket på riktigt för det. Sådan kärlek är fin tycker jag. För den krossar inte. Förstör inte. Mördar inte lycka så brutalt att man knappt orkar vakna dagen efter. Den är precis lika okomplicerad som kärlek egentligen inte är alls. För att den är gömd. I tankarna, i sinnena och i ett hjärta som skapar sin egen historia. Det enda som värker lite är längtan efter en verklighet. Sådan kärlek är fin ibland. Och idag tänker jag på den.

It is what it is

Vid halv tre i natt hade jag 15 missade samtal på min telefon och så många sms att jag inte ens orkade fokusera på att öppna ett enda. Ibland är jag så obekymrad, så nonchalant mot det mesta. Bryr mig inte om något förutom att det är senap på hamburgaren och jag hatar senap. De flesta sms:en ligger fortfarande kvar oöppnade i inkorgen. Jag tycker om smicker och fina ord och människor som säger rakt ut "hos dig eller hos mig?" men ibland orkar jag bara inte. Orkar inte med konsekvenserna eller tanken på mig själv i någon annans famn. Då kurar jag hellre ihop mig på min mammas soffa och garvar åt den där statusuppdateringen på Facebook jag aldrig gjorde. Lite så. Det är kvalité ibland. Kvällen och natten var en himla konstig en hur som helst. Det kommer att behöva redas ut en hel del. Tur att jag har Sundsvall. Där kan jag bestämma själv hur obekymrat allt ska vara.

2.0


Hey there, little child.

Hans ögonlock var så tunna att man såg blodådrorna som låg alldeles under huden, men han stängde dem inte ofta. De små, blå ögonen tittade begrundande upp och svepte över allt som gick att betrakta. Jag log. På vissa ställen hade huden börjat lossa från det lilla ansiktet och fingrarna lekte över luften som om de försökte grabba tag i något som hela tiden lyckades segla iväg. Ibland grimaserade han, ibland formades munnen som ett förvånat o. Tre veckor gammal och livet var någonting nytt och okomplicerat.
– Ska du bli en tjejtjusare när du blir stor? Krossa lite hjärtan?
Jag drog med pekfingret längst den tunna handleden och log igen.
– Nehedu, det ska jag lära honom att inte göra.
Petra tittar upp från sin plats på golvet och skrattar. Blott tjugo år gammal och med två små underverk vid sin sida. Jag lät den lilla killen linda sina små fingrar runt mitt pekfinger och tänkte på hans mammas obekymrade sätt att se på livet. Hur hon vet att det inte alltid är lätt, men att det kommer något bra ur allt. Och hur den här lilla killen, och hans storasyster, kommer att få veta det när de blir stor nog att komma ihåg.
– Om man drar hans hår lite bakåt ser man att det blir lockigt, men jag hoppas att han inte får några lockar. Killar ska inte ha lockar. Då måste jag köpa plattänger för tusen spänn sen.
Jag skrattade åt Petra och den lilla i min famn grimaserade, som om han hört sin mamma och hennes förhoppning om att de ljusa lockarna rätas ut med tiden. Tre veckor gammal. Jag längtar efter en egen familj, men det får gärna dröja. Fem, åtta, tio år. Jag vill hitta rätt först. Hitta hem någonstans.
Sedan vill jag också ha en liten kille som lindar sina små fingrar runt mitt pekfinger och vägrar släppa taget.

Så har jag page igen


Kan Kenza kan jag, eller?

Hej guys, jag har köpt en ny bikini. Cirkus 26 pund från Topshop's webbis och jag vill visa den för att jag tycker att den är störtfin. Och jag vet att jag inte har någon högerarm på översta bilden och att kvinnan på tv:n rådissar min rumpa, men ändå, vad tycker ni? Kommer jag att få en karl i denna utomlands? (SÄG JA. SÄG JA!)
P.S Detta är inget april-skämt
P.S 2. Säg nu inte att detta är för naket, för då är det orättvis när Kenza struttar runt med sin (kick-ass) kropp på varenda bildjävel så att man helst vill hosta upp maten man nyss åt. (Så illa kanske det inte är, men ni förstår vad jag menar. hehe.)
P.S 3. Ja, jag är alltid såhär skitsnygg klockan 00.22 dagen efter en brakfest.
P.S 4. Jag är för pigg för att sova då jag slumrat lite till och från på soffor lite här och där. Så, vad vi göra åt det? Kolla på film? Laga mat? Diska? Hoppa i sängen? Skriva en dikt? Busplinga hos grannarna?

RSS 2.0