Fridas värld bland tankar och ord. -

Det här är mellan oss. Mellan mig och er.

Okej. Om ni vill att jag ska fortsätta skriva på det sätt jag gör så måste ni sluta. Det finns dem som väljer att inte ta del av min blogg av många olika anledningar, och då vill inte de personerna höra i andra hand vad som sägs, berättas eller skrivs här. Jag är jätteglad för att ni läser, stöttar och är med på den här resan, men snälla sluta. Det här är ingen syjunta som jag bjuder in er till för att ni ska skvallra. Men det är ett offentligt organ och det är exakt det som är charmen med en blogg. Att vi kan ta del av varandra utan krussiduller eller hinder. Jag trodde bara att vi kunde göra det med någon form av respekt. För min skull och för er skull, men framför allt för dem som inte vill ta del av detta. Jag vet konsekvenserna av det jag publicerar, jag vet konsekvenserna av att man ibland berättar någon annans historia samtidigt som man berättar sin egen och jag vet konsekvenserna av att vara personlig. Men låt det då gå ut över mig och snälla, sluta spä på allting. Sluta prata bredvid mun och låt dem som inte vill ta del av den här bloggen slippa. Annars är det lika bra att jag lägger ner det här och det skulle bokstavligen döda mig.
I övrigt: tack för allt. Alla kommentarer, mail, sms, ni vet.
Tack för att ni finns här och låter mig hitta en betydelse. 

Fina Sundsvall

Foto: Jag.

A new year for you and me.

Det är alltid jag som blir lämnad kvar. Varje nytt steg han tar lägger sig som en infekterad vätska i varje litet sår som någonsin orsakats i min kropp. Det svider och river och dunkar längst där inne när han följer sin väg framåt. Bortåt. Rakt in i andra famnar och hudar att lägga tungan mot. Inte för att jag vill ha hans hand längst min käklinje längre. Inte för att jag saknar hans andetag i mitt öra eller för att jag vill se solnedgången i hans sällskap. Utan för att den här vänskapen vi får, när vi båda är mitt i ingenmansland, där livet känns förvirrat och känslolöst fastän varje liten känsla sliter med sig alla nerver i kroppen, den är så bra. Så jävla fin. Den påminner mig om hur allting var innan vi blev hopplöst förälskade i varandra och bestämde oss för att ha sammanflätade fingrar i nästan två år. Hur allting var innan det och fortsatte under de där åren. Hur det sedan blev ingenting. Hur vi hatade, skrek, kastade och slog. Hur det tog oss månader och år och hitta tillbaka till det där som vi en gång byggde på.

Vänskap.

Och hur det sedan blir ingenting igen. När han hittar sin säkra passage. Sin livlina. Någon som tar emot honom när han snubblar och pressar pekfingret mot hans läppar när han brusar upp sig och pratar för fort. Någon ny. Någon oerfaren. Men någon värt att lämna det där lilla av vänskap och meningar som inte behöver yttras för.

Det är inte det att jag inte förstår.

Det är bara synd.


BEBIS.


From the moment when.

- Okej. Om ditt liv skulle ha en färg, vilken skulle det vara?
Grönt är det första som kommer upp. Jag som hatar grönt. Och jag stirrar på de fuktiga grässtråna som mosats under tyngden av min hand och rycker upp dem ur marken ett efter ett. Grönt. Jävla grönt.
- Får jag välja två färger?
- Vilka två är det då?
- Grönt. Och svart.
Han tittar begrundande på mig. Nickar långsamt så de blonda slingorna faller som en lugg framför ögonen. Han har en bekymmersam rynka mellan ögonbrynen. Som att han försöker hitta anledningarna till mitt svar någonstans i mitt ansikte.
- Du vet att grönt står för lidande?
Jag skakar på huvudet, men blir inte förvånad över att jag förknippar mitt liv med en färg som står som en synonym till smärta och smuts och sorg och allt det som speglat år efter år efter år. Något som jag hatar. En färg som jag hatar.
- Jag menar, du verkar inte vara en sådan som lider. Du ser inte ut att lida. Du verkar vara väldigt framåt och glad. Hela tiden.
Den där rynkan mellan hans ögonbryn försvinner inte. Den gräver sig djupare i hans hud. Borrar sig ner. Jag förmår mig bara att nicka. Rycker några fler grässtrån ur marken. Rullar dem mellan fingrarna. Som att de är det enda som existerar. Grässtråna.
- Jo, men... det har varit väldigt mörkt. Livet. Även om det inte alltid speglar nuet utåt, så finns det alltid där.
Han nickar. Landar med blicken på andra sidan gårdsplanen. Jag hinner inte fråga om hans färger innan vi rycks in i en helt annan konversation. Men jag håller kvar grässtråna i handen. Rullar dem mellan fingertopparna tills de är en grötig massa.
Jävla grönt.
Jävla lidande.
Förbannade, jävla lidande.

Growing old is getting old

Okej. Jag började dagen med att koka sönder två ägg, tappa ut gräddfilen på golvet, krossa ett glas, få en glasbit i foten, spilla juice över hela mig, snubbla över dammsugaren, upptäcka att dammsugaren inte fungerar och jaga tusentals fucking bananflugor som borde dö en långsam död.
Nu är jag trött igen.

HEY.


Say goodbye to this.

- Alltså, skämtar någon med mig. Är det ens lagligt att vara såhär kallt i augusti?
Den svenska sensommaren slår emot mig som en dag i december när jag kliver utanför dörrarna på Arlanda. Håren reser sig bak i nacken, jag huttrar och stryker händerna fram och tillbaka längst låren för att få tillbaka värmen. Klockan visar 03.17 och bara några timmar tidigare hade jag fuktig panna och klibbiga armar. Linnet kändes för varmt men jag hade packat ner min OnePiece i handbagaget för att inte behöva frysa på flygplanet. Nu känns den nästan för kall.
- Det är inte samma mörker här.
Jag säger det för mig själv. Den svenska natten är ljusare. Lättare. Tanken på att jag kvällen tidigare vandrade längst en strandpromenad i en helt annan världsdel känns så långt borta, även om det bara handlar om några timmar.
Den här sommaren har innehållit fyra veckor av turkisk luft i lungorna. Sju veckor av svensk sommar under fötterna. Det har gått fort. Men sommaren går alltid i en takt som vintern verkar förvandla till raka motsatsen när den tvingar sig på under vad som känns som en evighet.
Nu är det slut på att bygga luftslott, illusioner, fucking bländverk.
Hösten är här.

Bye bye Turkey!



What if.

Andetagen växer i munnen på mig. Värmen lägger sig som en hinna över huden. Kroppen börjar säga nej till Turkiet och jag längtar hem. Till Sundsvall, hösten och till den stunden då jag hittar versionen av mig själv där jag kan stanna. Stanna och trivas. Ingen jakt, inga luftslott, inga tillflykter. Bara vara. Bara leva.

En tanke. Eller två.

Jag börjar skolan igen om några dagar. Men när jag ligger på stranden med solen som bränner varje millimeter av min kropp och turkisk hetta i hårbotten så känns det så avlägset. Så långt borta. Och när jag tänker på att det här är mitt andra år, inte en början på någonting nytt, så känns det också knasigt och fel och obekant. Men samtidigt så får jag känslan av att jag vill det här ännu mer nu. Ännu mer än förra året och jag trodde inte man kunde vilja någonting mer än när man skulle kunna offra allt för det. När man nästan skulle dö utan chansen att få göra det.  Utan chansen att förverkliga den där bilden man har i huvudet. Bilden av mig själv, och orden, mot resten av den här jävla världen. Det är vi. Det har alltid varit vi. Jag och orden. 
Vad har ni för bild i huvudet?


Rätt blek innan alltså


Save the world tonight

- You look like a "party-everyday-girl."
Jag vet inte vad som gör det. Att jag trycker ner resorb i vattenflaskan eller om min blommiga kjol ser uppklädd ut. Kanske är det spegelblanka ögon som skvallrar om få timmars sömn, kanske är det lockarna som hänger ner mot axlarna. I går dansad vi hela natten på Light House, en galen nattklubb rakt under stjärnhimlen med havet som granne.
- Look at me!
Jag balanserar på muren längst strandpromenaden, sedan går det fort. På en sekund ligger jag raklång i sanden, skrattar och åmar mig om vart annat när blodet rinner från vänster knäskål. En turkisk kille flyger ner vid min sida, plockar upp mig från marken och frågar femhundra gånger om jag lever.
- It hurts! skrattar jag och torkar bort blodet samtidigt som knäskålen sväller upp till det dubbla.
Han hjälper mig fram längst gatan och håller min hand hårt. Efter en drös svordomar på alla språk jag kan om att jag klarar mig själv rycker jag min hand ur hans och grabbar tag i Sanna som står dubbelvikt av skratt lite längre bort. När vi äntligen når nattklubben på udden dansar vi hela natten lång och dricker mojitos för 160 fucking spänn.
Klockan är närmare fem när vi somnar.
Svettiga, lyckliga och totalt slutkörda.
I morgon kör vi igen.

Light house




Nein.

- I want to go out with you.
Jag drar ur hörluren i höger öra och tittar på honom. Han sitter på knä i sanden. Hans ögonfransar är täta men ansiktet inte alls lika charmigt. Lite grövre. Kantigare fast ändå inte. 
- You are a sweet girl.
- No, I am a tired girl.
Han lägger sin tumme alldeles vid min käklinje, stryker en gång innan jag vrider mig bakåt så att beröringen bryts.
- I want to kiss those lips.
Jag höjer på ögonbrynen. Jag är svettig, trött och bakfull, men han sitter kvar där i sanden och väntar på ett svar. Säger att vi borde gå ut och ta en drink. Han och jag. 
- You don't know me.
Jag säger det brutalare än jag menar, men efter ett tag förstår han vinken och lommar iväg.
Snart köper jag en fejkad förlovningsring och sätter på fingret.
Jag vill inte bli en turkisk fru.
Fast han, han bartendern på Tropic, han är söt.
Faktiskt.

Dag / natt



Here. And there.

Jag kommer på mig själv med att ligga och titta ut mot udden. Partyudden. Där barer och klubbar trängs med varandra i ljuset av neon och månen som betraktar från ovan. Jag kommer på mig själv med att titta dit och se förbi. Låta blicken landa i juni och få känslan av att vara tillbaka som att det vore ett år senare. Inte sju veckor. För när jag ser tillbaka känns allt så avsides, så långt bort, så ytligt abstrakt i hjärtat, även om pulsen skenar vid tanken på linningen på de rosa badbyxorna mot hans mörka hud.
- You smell so good.
Han står nära, med huvudet ovanför mitt. Inte bara för att han är mycket längre än mina 163 centimeter, utan för att det såg mest oskyldigt ut så. Men det var inte oskyldigt och det var aldrig tänkt att vara så. För att jag alltid skitar ner jungfruvitt och suddar ut gränser som att de vore vardagsmat.
- Stay here.
Han fångar upp min blick. Hans är nästan bedjande. Som en hundvalps. Samtidigt flackar han nervöst över mitt ansikte.
- You know that I can't. I have work to get back to. And school.
- You can work here. I have already talked to the boss. It's okay.
Jag ler åt hans iver. Hur han redan ordnat början på en chans för oss att få mer tid tillsammans.
- I could have the dance courses.
Jag blinkar åt honom.
- No, you are a terrible dancer. And I wouldn't let you work that hard. Do hard things. 
- You are sweet. 
Jag säger det för att jag menar det. Han plockar upp min högerhan från sin höft och leker med fingertopparna. 
- I'm thinking about coming back in the end of the summer.
Han tittar på mig när jag berättar och håller fingrarna hårdare.
- You have to.
Sju veckor senare är jag här igen. Fast ändå inte. Marken är den samma, men vi, vi två som lovade varandra så mycket, vi finns inte kvar. Över 2000 mil blev 3. Blev mellanrummet av en udde.
Ändå är avståndet emellan oss längre än någonsin.


Våran dusch är inte så stor...


... och man får kämpa i flera, brutala minuter för att inte hoppa runt och slå ihjäl sig när vattnet skiftar från varmt till kallt. Sedan är det en egen liten fight att få av vattnet igen. Men det är så det blir när man åker på en billig semester där man vill lägga pengarna på att kunna dricka sprit på balkongen.

And this is the life

Den röda lyser irriterande på displayens vänstra hörn. Som en varning, eller som en inbjudan till någonting fint. Jag vet egentligen inte vad det missade samtalet på mobiltelefon betyder, bara det att jag hann vara en ynka timme i Turkiet innan det kom.
"Honey, I miss you."
För några veckor sedan hade jag kommit rusande, med hjärtat i handen, brutalt framhållet till den som vill ha det. Men i dag, när jag blir lycklig av sand mellan tårna och saltvatten som svider i ögonen spelar allt det andra inte så stor roll.
- Can I get you some turkish shots?
Jag vaknar upp ur tankarna på missade samtal, sms och det som var och vaknar upp till nuet i form av en turkisk man bara några centimeter från mitt ansikte. Hans blick är frågande.
- Eh, yes please! svarar jag och han stapplar iväg med ett glatt flin på läpparna.
- Vafan, Frida! Det där är shots starkare än tequila.
Sanna skrattar och jag slår ut med händerna framför mig.
- Vadå, hur ska jag veta? Jag sa bara ja jag.
Jag skrattar och mannen kommer tillbaka med mjölkaktig dryck i små glas. Det luktar svensk hostmedicin och vi sväljer allt på ett svep. Sanna frustar, gurglar och säger "fan, fan, fan" upprepade gånger. Jag skrattar och känner smaken bränna i halsen. Mannen flinar godmodigt.
- Good?
Han flinar och jag nickar.
- Yeah...
- Du inte behöva ljuga,
skrattar han på knacklig svenska och vi ler.
Mojition smakar bättre och när vi går därifrån lägger sig nattens hetta överallt. I ansiktet, på benen, runt näsan.
Men vi fortsätter bara gå längst strandpromenaden.
Obekymrade. Fler drinkar väntar och vi ler åt det.
Åt drinkarna, Turkiet och värmen.
Åt livet.


Färgen kommer tillbaka efter dag 1.



Lyckan i skrubben

- Sanna, vi bor i en skrubb. Mitt fem-stjärniga-jag dör lite just nu.
Jag skrattar åt synen av de två välbäddade sängarna, intryckta i rummet med en meters mellanrum, toaletten med kakel som lossnat vid dörrkarmen och handtaget som är nära nog på att falla av. Men balkongen är fin, med ett brummande kylskåp i ena hörnet och två plaststolar med tillhörande bord. Vi har utsiktt över gatan nedanför och längre bort syns horisonten pulsera lugnt.
- Äsch.
Sanna sparkar av sig skorna och vi ägnar bara några minuter åt att sätta igång luftkonitioneringen, som till min förvåning och stora lättnad fungerar bättre än utmärkt och förvandlar rummet från 35-gradig bastu till 19 grader svensk sommar. Sedan vandrar vi ner längst strandpromenaden, hejar på människor och skrattar åt de två fulla tjejerna som ramlar omkring på kullerstenarna.
När havsbrisen lägger sig i håret känner jag lyckan, lika påtaglig som när den stannar för alltid.
Den kanske gör det den här gången, jag vet inte, men fan vad jag trivs här.
Även om jag svettas ihjäl.


Leaving home tonight

-Hjälp! jag grabbar tag i en handskprydd hand och håller hårt. Det spelar ingen roll att det råkar vara monstret i spökhusets hand, jag är livrädd och de känns tryggt när min vän Jenny lägger benen på ryggen och springer. Jag vill inte vara ensam i mörkret. Han tittar på mig och jag antar att han är förvånad, men de syns inte utanför hans skräckinjagande mask. Och när Jenny försvinner allt längre bort i de mörka gångarna säger jag ett snabbt "tack för sällskapet" innan jag springer efter. Och när jag kommer ut i ljuset ser jag hur Jenny förtsätter över Gröna lunds område, hon slutar aldrig springa, och jag skrattar så jag gråter för att jag är livrädd, lättad och hög på adrenalin samtidigt. Ungefär som nu. Nu när jag ska sätta mig på ett plan till Turkiet. Vi hörs där nere, mina fina.

MOT STOCKHOLM!!!


Just nu: jag och resväskan...

... jag må se glad ut på bilden, men det var tills jag kom underfund med hur mycket som återstår att göra. Tvätta, ladda ner musik, städa, fixa kurslitteratur och rensa necessären på alla miljoner, skitiga jävla tops som jag sparat där i. Jag åker ner till Stockholm i morgon (jag ska gå på Gröna Lund för första gången sedan jag var typ nio bast!) och stannar där i två nätter innan vi beger oss till Arlanda tidigt på tisdagen för mango mojitos och inköp av flygplanskrubb i tax freen. Sedan lämnar jag fan Sverige alltså. Och vet ni vad? Jag är lite nervös. Inte över flygresan (som i vanliga fall skrämmer livet ur mig) utan för att det är livsfarligt att placera lycka någonstans och sedan återvända dit i hopp om att känna exakt samma sak. Dessutom är det min första resa utan "vuxet" sällskap. Jag menar, om man inte ens kan bete sig med någon som håller koll på en, hur fan ska då detta gå?

Köpte en vit klänning. Sjukt ovanligt.


Tack och hej, sommarvikariatet.


Say goodbye.

– Jordgubb, hallon och blåbär, blir det bra?
– Va?
– Du sa ju att du ville ha frukt på tårtan! Så, jordgubb, hallon och blåbär.
Nyhetschefen tittar glatt på mig över kanten på sina hopslagna fingrar. Han gör så rätt ofta. Placerar fingertopparna ihop och stödjer armarna mot bröstet när han lutar sig tillbaka i stolen. 
– Jaha, ja gud, det blir jättebra.
Vi bestämde det på morgonmötet. Att jag skulle få frukt på min tårta. Den som ska säga "tack för den här sommaren, fröken sommarvikarie" och vi ska alla sleva i oss enorma bitar tills vi har grädde upp över näsan. Och det känns lite vemodigt när tårtan är beställd och klar, fastän jag ägnat veckan åt att demonstrativt sura när vissa artiklar bara fallit genom fingrarna. Fastän jag fått värmeslag på kontoret och sett utsidan alldeles för lite. För fan vad fantastiskt det är att ramla in på redaktionen med morgongrus i ögonen, gå igenom en tidning på morgonmötet, skratta vid frukosten och sedan ägna dagarna åt allt från mysdagar på landsbygden till politiker som nästan ska spikas fast på väggen. Den här sommaren har lärt mig enormt mycket om funktionalitet. Samhällets, och min egen, när jag har fått göra allt och lite till. Jag har fått vara en större, bättre och viktigare del av det här samhällets utveckling framåt.
Och min. Min utveckling.
Det var längesedan jag lärde mig såhär mycket på så kort tid.
Och det var längesedan jag fick tårta.
I morgon gör jag min sista dag på redaktionen för den här sommaren.
Det ni.


No one else to blame

Min mun blir en öken. Saliven bildar en klibbig massa på bakre delen av tungan. Undrar om det är såhär det känns, tänker jag och känner håren resa sig bak i nacken. Undrar om det är lika torrt, lika klibbande torrt, som att andas blöt sand, på Afrikas horn. Så som det känns i min mun när jag ser bilderna. Jag försöker svälja, men kan inte. Hjärtat har slutat slå och vakuumet som kommer med det blockerar strupen. Snör ihop den. Och snabbt som attan skickar jag iväg ett sms från min telefon. Tio kronor bidrar jag med. Tio kronor på en mobilräkning som min pappa betalar. För att jag tjänar mina egna pengar och har ett studielån, men ändå inte klarar av alla utgifter för att mitt liv är så språngande spontant i jakten på livsglädje. Och jag skäms över att jag lever på en jävla gräddhylla där mitt bekymmer är att jag måste laga mat, inte att överhuvudtaget få den. Där jag suckar över att behöva betala femtio kronor för att få se en fotbollsmatch i kvällssol. Där hetsen vid pengar handlar om status på livet. Inte om att överleva. Och några tusen mil härifrån kämpar folk för livet.
Min mun blir en öken. Jag skäms.
Men mest av allt känner jag sorg.

I almost believe you

– Varför åker man tillbaka till ett ställe där man redan varit?
Jag vet inte om det är någonting med mina ögon eller om jag slår kniven lite väl hårt i kanten på tallriken, men hon ursäktar meningen snabbt med ett "men du får ju åka vart du vill. Det var inte så jag menade." innan jag ens hinner hitta ett svar mellan tuggorna.
– Jag vet inte. Men jag trivs så bra där.
Tanken på att aldrig mer återvända till ett ställe där äventyrslystnaden en gång tagit över rodret och låtit själen leva varje liten sekund får maggropen att knyta sig. Att aldrig mer se det där stället där vi vandrade och såg allting för första gången för sju veckor sedan, fastän det egentligen inte var första gången alls. För att jag gången innan passerat där mitt i natten, med en sovande skönhet i mitt knä, för att återvända tre år senare utan honom. Han som jag trodde skulle hålla min hand för alltid och jaga fladdermöss längst stranden tills dess att våra kinder blivit rynkiga och hans ögonbryn gråspräckliga. Han som var allt men som ändå aldrig blev. Tredje gången gillt, kanske är det vad som kommer att ske om åtta dagar. Tredje gången på glödheta strandpromenader och med turkisk luft i lungorna. Jag ler. Pulsen slår lugnt precis under käklinjen. Hjärtat vibrerar nöjt. Slår sig till ro i bröstet.
Snart är vi tillbaka där, jag och lilla hjärtat.
Tillbaka där allting har en tendens att jaga verkligheten på flykt och förverkliga bländverken tills dess att "once upon a time" startar varje dag. Tillbaka där lilla hjärtat är så öppet. Så fritt. Så obotligt tillmötesgående till livet och dess innehåll.
Snart är vi där.
Åtta dagar kvar.
P.S. Jag älskar den här låten.

RSS 2.0