Fridas värld bland tankar och ord. -

2011.


1. I början av året fick jag kväljningar av alla fjärilar jag hade i mage. De skar och skar och skar inombords men jag försökte frenetiskt hålla fast vid varje liten vingprydd varelse för att de fick mig att känna. Och någonstans blev det väldigt turbulent när jag försökte hålla kvar i allt jag haft och kombinera det med det nya livet i Sundsvall. Men jag mådde ändå bättre av att försöka göra så. Därför åkte jag på innebandymatcher och spanade på hotellmedarbetare, lirade hjärtat ur mig och skrattade på långfärdsbussar samtidigt som jag försökte hänga med på korridorsfesterna och tentaplugget. Jag lyssnade mycket på Wakey!Wakey! och Mumfords & Sons och det var en tid där jag konstaterade ganska snabbt att ibland är de smärtsammaste stunderna, de smärtsammaste avsluten, också de vackraste. Ibland är de svåraste sakerna och de rätta sakerna exakt samma sak. Det var en rätt jobbig insikt och en väldigt påfrestande vår. Dock hade jag väldigt roligt och plumsade i meterhög snö i högklackat och bara strumpbyxor flera gånger.

 

2. De regnade något alldeles förskräckligt, den där första dagen i Incekum, Turkiet, den 28 maj. Jag och min syster gick till gymmet och svettades med alla välsvarvade ryskor men fick andnöd efter en halvtimme. ”Hur fan ska den här semestern bli?” tänkte jag och tittade på den grå himlen. Det skulle bli den galnaste och mest intensiva någonsin, men det visste jag inte då. Jag visste inte att det var farligt att åka till mystiken och det exotiska med ett sönderslitet bröst och jag visste inte att en mörk, charmig och ack så fin man skulle ta hela mig med storm. Efter två veckor hade jag levt loppan, förälskat mig i en illusion, varit full tio dagar i streck och fått en drink uppkallad efter mig. När jag kom hem till Sverige igen började jag mitt sommarvikariat, smet från jobbet tidigare en dag i juni och ägnade de närmsta timmarna åt att sminka mig på en tågtoalett. Kärringstöten ilade genom armbågen när jag ramlade i full färd med att få på mig ombytet och inte långt senare satt jag på ett soligt Stockholm stadion och drack öl med en av mina bästa vänner. Resten av sommaren trallade på i sin egen takt. Jag jobbade mest hela tiden. jagade bomber i skogen, skrev kommunartiklar och skrattade väldigt mycket. Vi ölade några gånger och sopade banan på onsdagsquiz, men jag var knappt ut någonting alls. Jag pallade inte och slutade mitt sommarvik med två veckor kvar till skolstart. De uttnyttjade jag väl.

 

3. Jag drog till Turkiet - igen. Jag sa att jag gjorde det för att "jag ville ha garanterad sol och en bra semester" de fjorton dagar jag hade kvar på mitt sommarlov, men jag gjorde det mest för att jag ville känna som i början på juni. Turbulens. Sötma. I jakt på prinsar och färgglada drinkar. Och vi drack finsk sprit på balkongen, fick den norska granntanten att go bananas, dansade bredvid Medelhavet, rökte vattenpipa i strandbrynet och lindade strandpojkar runt lillfingrarna. Jag sov mycket i solstolen, blev pangbrun och stirrade väldigt ofta på horisonten och den kolsvarta natthimlen. Udden blev min bästa vän. Bakom den låg Incekum och jag kunde ibland känna exakt som jag gjorde där när jag låg fyra mil längre bort och låtsades att jag var tillbaka. Det var fjorton bra dagar. Riktigt bra dagar.

 

4. En av mina bästa vänner blev mamma och jag blev gudmor åt den finaste lilla prinsen i hela vida världen. Jag känner mig fortfarande enormt priviligerad och ärad och jag tänker skämma bort honom för resten av mitt liv.

 

5. Det var den 28 oktober klockan 10.11. Jag hade legat vaken hela natten med svett som fick täcket att klibba mot huden och en puls som höll på att slita sönder huden. Runt åtta på morgonen somnade jag av ren utmattning men vaknade igen strax innan tio och valde att kliva upp. En kvart senare ringer telefonen. Dolt nummer. Jag skakar lite lätt på handen när jag svarar. Samtalet tar tio minuter och när jag lägger på gråter jag så häftigt att jag inte kan andas. Den 28 oktober 2011 fick jag min plats på Aftonbladets nöjesredaktion och det var den lyckligaste stunden på många, många år.

 

6. Jag har alltid svårt med separationer. Separationer är jobbiga och kärlek är svårt för att det enda som är svårare är att vara ensam. Och det spelar ingen roll hur, vad eller vem man skiljs åt från. I vilket stadie världen rycks undan likt en matta under fötterna. För har man en gång länkat sitt hjärta med någon annan eller något annat, vare sig det är besvarat eller inte, så är det ett band som slits isär. När jag flyttade från min lägenhet i mitten på december gjorde det ont i hjärtat, men jag visste att nästa steg i livet skulle bli mitt livs viktigaste. Men jag saknar mitt kaos, min tillflykt och allting som hände där. Jag hade placerat mitt liv på Dalgatan 12 och jag blev som en sörjande änka de närmsta dagarna efteråt. Men det är så det är. Vi människor rör på oss och jag röde mig vidare. Tiden var inne.

 

7. Slutet på 2011 och jag har aldrig varit så lycklig och rädd på samma gång. Under 2012 står jag inför mitt livs största äventyr och här är jag nu. Det var längesedan jag förändrades så mycket på ett enda år, som jag gjort under 2011. Jag har blivit en bättre version av mig själv och jag kan äntligen andas utan problem trots att jag vinglade på avgrundens kant ett tag. Jag är redo för livet med alla dess utmaningar och fan vad bra det känns.


Q&A


Är livet jävligt? Och varför?

– Livet har varit jävligt, men jag skulle inte säga att det är det längre. Hade ni frågat mig om i dag för ett år sedan, när jag grät och grät och grät och inte visste vem jag var eller vart jag var på väg, så hade jag aldrig trott att det fanns ett slut på jävligheten. Men det gör det. Det finns ett slut på allt men framför allt så finns det en ny början på det som tar slut. Inte alltid i anslutning till det man sörjer eller har förlorat, men många gånger på helt andra ställen. Jag hatade att jag var 19 år och borttappad, men det gjorde mig 20 år och stabil. Glad. På väg. Säkrare än någonsin. Starkare. Jag har aldrig tvekat på mig själv, aldrig tvivlat så, men livet har varit jävligt. Jävligt jävligt och vidrigt. Fan vad ont det har gjort. Men man tar sig igenom det. Och till slut lär man sig att definera lycka för sig själv, oberoende den smärta andra har orsakat en. Men jag önskar, fan vad jag önskar, att jag skulle ha insett tidigare att det är upp till mig att bestämma att en dag ska vara en bra dag. Att jag skulle ha slutat nonchalera det och inte skadat mitt hjärta så mycket när jag gjorde riockturné genom livet. Och så önskar jag att jag hade varit snällare och mer förstående inför andra och det här livet. Men jag ångrar ingenting. Jag är här i dag. Jag har tid att göra bot.

Vem är Margareta som alltid trodde på dina ord?

– Margareta är hon som skällde på mig när jag var nio år och ordnat ett litet skumdisco i hela badrummet. Hon som ruskade så mycket på höger pekfinger att det kritvita håret studsade upp och ner på hjässan. Margareta var hon som förnekade att tomten egentligen var granntanten ända tills jag var tonåring och som alltid öppnade ytterdörren och sträckte ut armarna innan jag ens hunnit ur bilen. Hon var den som ringde mig efter varje reportage, varje litet publicerat ord och berättade att hon var stolt. Att hon var så jävla stolt och att jag skulle gå långt. Att så länge jag hade orden kunde ingenting stoppa mig. Någonsin. Margareta var min mormor. Världens freaking fucking bästa mormor. Jag önskar så himla mycket att jag kunde sätta ett "är" i den meningen.

Varför är Aftonbladet drömmen och finns det någon mer dröm?
– Sedan jag var nio år och kunde läsa rubriker smärtfritt har jag köpt Aftonbladet. Någonstans på vägen placerade jag min dröm där jag fått ta del av världen sedan jag var liten och det blev så naturligt för mig att söka mig dit när chansen kom. Jag fascineras av Aftonbladet. Jag gjorde det redan då och jag gör det fortfarande. Många säger att det är skitjournalistik. Så hårdvinklat att det nästan är löjligt och kanske är det så. Men Aftonbladet gör så mycket bra. Så mycket saker som i slutändan blir något större. Aftonbladet är som en vetgirig, envis liten blodigel som kan berätta de mest smärtsamma, berörande och upplyftande historierna vid exakt rätt tidpunkt. Redaktionen betstår av ett gäng begåvade människor och tidningen överraskar ständigt. Dessutom läser ungefär 2,5 miljoner människor tidningen varje dag och oberoende alla åsikter tycker jag att det talar för sig självt. För mig egen del ska det bli fruktansvärt roligt att få vara en del av hela karusellen, fastän jag kanske inte kommer att förändra världen på nöjessidorna. Men jag kommer att lära. Att ha roligt. Utvecklas och bli bättre. Jag ser fram emot det.

Jag drömmer väldigt stort och vädigt ofta. Men jag hoppas, önskar och vill jobba med tv inom några år. Så snart jag bara kan och jag vill bygga livsomvälvande program från grunden. Jag vill bli hon som gör en massa saker hela tiden och spiller latte på tröjan på morgonen för att jag tappar fokus när jag ser något inspirerande. Dessutom vill jag starta det där magasinet jag alltid saknat i tidningshyllan, ge ut en massa böcker, se världen och skaffa hus. Sånt. Jag vill inspirera. Göra en förändring. Och fan vad jag vill träna ett knattelag i bandy eller fotboll när jag blir äldre. Jag drömmer i väldigt vida svängar. Men det är tillfredsställande.

Du som bad mig berätta om "honom", jag gör det i morgon.
Tack Lisa, för alla funderingar.
Fortsätt gärna undra, allihopa. Det är kul!
(Bilden togs sommaren 2010)

Jag och ni, ni och jag. Tillsammans!

I går satt jag fan i mig och sög på min lillfingertopp i ren frustration för att jag inte visste vad jag skulle ge till er. Jag hade inga ord och fösökte till och med ta en bild på min fantastiskt snygga journalist-skjorta (jag kallar den så. Fick den av pappa i julklapp för att jag utbrast "åh, den där ser Aftonbladet-seriöst ut!" när vi gick i ett köpcenter i Sundsvall) men bilderna blev hima fula och jag hade mascaraskuggor under ögonen efter en hel dags jobb. Som ni kanske förstått skrattar jag mycket nu. Och mina ord blir så jävla mycket sämre när jag inte sörjer. Klart jag har ont ibland, men det har vi väl alla. Men det känns som att jag förolämpar den här glädjen när jag sprättar i små sår för att kunna skriva något som betyder någonting.
Jag skulle behöva er hjälp tror jag.
Vad vill ni att jag skriver om?
Undrar ni över någonting?
Kan inte ni lirka i mina sår och fråga varför livet är jävligt och kossan tvåfärgad, så jag kan skriva någonting till er igen. Jag vill skriva till er. Till er och bara er. Jag vill inte bara fylla ut.
Så, vad ska vi snacka om?
Vad vill ni veta?
Kom igen, vi gör det här tillsammans tycker jag!

En dag som i går.


– Alla snygga killar har fula hjärtan.
Jag har skrattat väldigt mycket i dag. Varit småskakig, bakfull och haft djävulskt ont i tån men blivit pillad i håret av vänner jag tycker väldigt mycket om. Några stunder har jag krymt ihop, blivit lite rädd för framtiden och känt en hackande, skärande ångest av tanken på att dagar som dessa kommer att se annorlunda ut snart. Men det är så det är och i slutändan kommer jag befinna mig exakt där jag inte kommer att behöva önska för så mycket mer. Och då är det dagar som i dag och i går, när vi hänger över barkanten och beställer tequila och vill spy av bara tanken dagen efter, som kommer hålla mig förankrad vid små stunder och att vara den jag är. Att forsätta vara jag och hålla hårt i min integritet när människor runt omkring kommer att kämpa för att förändra den jag är. Dagar som dessa. I dag har vi dessutom konstaterat att det är så jävla mycket skönare att dela säng med ett gäng vänner och kunna skratta tillsammans på morgonen, än att vakna upp med någon snubbe man bara vill sparka ur sängen.
Så. Ja. Söndag i dag fast det är måndag egentligen.
Jobb i morgon.
Känns helt okej.

Just ain't the same. But...

Jag hade leopardpumps och en Kiss-tröja slarvigt instoppad i en kjol som är två storlekar för liten om då vore i dag. Och jag hade så bråttom. Så bråttom iväg från prinskorvarna och julklapparna för att livet var så fantastiskt så fort det blev vin-luddigt och han log åt mig i mörkret. Jag visste inte då att det var min sista jul att skratta i kör tillsammans med alla dem som betydde hela världen för mig. Hade jag vetat det då hade jag inte haft så bråttom. Så bråttom bort till allt det som aldrig varade länge nog. Till det som skulle slita mig itu några månader senare. Men livet fungerar så. Agerar oberört och oförutsägbart. Visar sin skörhet när en artonåring längtar bort. När hon har så ont så ont och inte tror att det kan bli värre.
Då blir det det.
Och jag har börjat erkänna för mig själv hur det färgat mig. Hur det tog fram ett mörker i mig som jag inte visste fanns och hur jag tappade bort mig själv i det. Nu, för första gången sedan de där låga leopardpumpsen och Kiss-tröjan, kan jag skratta igen för att det kommer naturligt. Fastän julen alltid är jobbig och tung och inte som då. Inte som jag önskar att den hade fortsatt varit för resten av mitt liv.
Men det är just det som kommer emellan.
Livet.
Och jag längtar inte bort längre. Jag har kämpat så jävla hårt för framgång och lycka och min familj har kämpat så länge med sina egna krig, sina egna stormar, och för att komma tillbaka till den där julen för två år sedan.
Kanske kommer vi aldrig att hitta dit igen.
Jag tror inte det.
Men det betyder inte att här och nu behöver vara sämre.
Det kanske kan bli bättre.
Så fastän julen är svår så är jag glad att jag kan ta på mig ett par ännu högre pumps ikväll, en alldeles ny klänning och skratta med mina vänner för att livet är oförutsägbart och skört.
För att lycka kommer tillbaka.
För att julen bara är julen.
Den är fri att forma. Att stöpas i nya former.
Och jag säger tack för det.

GOD JUL ÄLSKADE NI!


Jag önskar er den bästa, bästa, bästa julen och jag hoppas att ni får skratta tills ni kiknar med människor ni tycker om. God jul på er. Ni är bäst!

2/9

I går blev jag filosofiskt flummig när nyhetschefen gav mig en lista på jobb men alla utan deadlines. Så efter att myndigheter försökt snirkla sig undan med ett "eh, ring om 15" och andra inte ens svarade i telefonen ville jag skrika "MEN SVARA RÅÅÅÅ FÖR FAN" över hela redaktionen, men jag gjorde det inte. Istället pillade jag lite på en krönika och ägnade kvällen åt att reda ut en text om vuxenutbildning. Gick sådär. I dag rusar jag in mitt i lunchruschen och vet att jag kommer att ha väldigt lite att göra. Blir så när det är dan innan dopparedan och tidnigen är fylld till sprickningsgräns av den lilla oljekatastrof vi haft här i trakterna. Men vid klockan sju i kväll ska jag ringa pappa och säga "kom och hämta mig, nu firar vi jul!" och kicka igång julfirandet med pappas släkt. Himla fint!
Hur som helst.
Längtar ni tills i morgon? Va? Va? Va?
Klart ni gör.

Uppdatering: tar tillbaka en del av det överstående. Jag har rätt jättemycket att göra i dag. Träffa tomten, träffa musikalkille, träffa julhandlare som är ute i sista minuten, göra en enkät och skriva klart krönikan. Tiden känns otillräcklig just nu.

1/9

Okej. I dag gör jag dag ett av nio på Söderhamns–Kuiren.
Skrällen för dagen är att jag faktiskt har med mig en matlåda (dock spillde jag ut såsen i hela påsen så ja... det blir mat utan sås och vad är egentligen mat utan sås?) men jag kan inte hitta min kameraladdare i flyttkaoset så jag får helt enkelt svälja min stolthet och använda tidningens Canon-kameror i dag. Inte för att det gör mig så mycket egentligen, i hundår är min kamera tamme tusan 21 bast och jag kan allt tycka att skärpan i den börjar säga tack och hej.
Så, i dag, i morgon och i mellandagarna har ni mig på Söderhamns-Kuriren.
Men vi hörs ju innan dess, så klart!

Världen är inte som den ska.

– Det är en sorgens dag för pressfriheten i hela världen.
Johan Perssons mamma sitter i ett soligt Etiopien och uttrycker det så läskigt tydligt. Exakt de orden som är så farliga för varje solig dag. För varje individ. För varenda en utav oss. För dig och för mig och för de som ännu inte finns här hos oss.
– Det är det som är så hemskt också. Att det inte är bara Johan och Martin som drabbas. Utan hela pressfriheten. Jag menar... det är hemskt.
En mamma sitter där och gråter. Klarar inte av att berätta hur det var att krama sin son efter det att han dömts för terrorbrott och kan komma att spendera de närmsta 18 åren i etiopiskt fängelse. Istället håller hon handen över munnen. Det grå håret rör sig i vinden. Hennes man får ta till orda. Säga att "det betydde väldigt mycket".
Hon vet. Hon vet att hela grejen med att inte få krama sin son på år och dar i slutändan kan komma att handla om så mycket mer. Om inte journalister har sin frihet att väcka debatt, kommer många, många människor att tvingas gråta i tysthet och ensamhet. Så länge alla modiga och duktiga människor ska kuvas under rättsväsenden och makthavare kommer folket att skrika ohört.
Man kan tycka vad man vill om journalistik.
Att det är lögn. Att det är smutskastning, svartmålning och bara en jakt på rubriker. Jag skulle säga att det är sant – men ändå inte. Journalistiken är livsviktig. Pressfriheten främjar rättvisa. Det är en förutsättning för demokrati och kallas den tredje statsmakten för att inget organ, ingen yrkeskår, har samma möjlighet att förändra och förbättra vårt samhället och den här världen. Ingen. Och om inte journalistkåren får kritisera makten och vara folkets röst, om inte de får avslöja orättvisor och missförhållanden, skapa bättre förutsättningar och en bättre värld, vem ska då göra det? Vem? Va?
Tänk på det, läs det här och förstå, förstå varför sådant här inte ska få ske år 2011.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Det är en sorgens dag i dag.
En sorgens dag.

Önskelista 2011

1. En tatuering.
2. Ett skrivbord. Ett vitt i äldre modell med små silverhandtag och utsökt formade lådor eller det som Peyton har på sitt kontor i One Tree Hill. Slitet, unikt, rispat av framgång och ångest. Ni vet.
3. Böcker. Ord. Formuleringar som kan inspirera mig att jobba ännu hårdare. Livet är så himla konstigt på det viset. När man kämpat, trasslat och slitit till bristningsgräns kan man hitta sig själv i en position där det är dags att jobba ännu hårdare. Det finns liksom inga rastplatser. Inte någonstans. Men jag gillar det.
4. Glädje.
5. En perfekt fylla på söndag och att han som kallar mig "Söderlund" viskar "kvart över två" i mitt öra.

Så, vad önskar ni er i år?
Berätta för sjuka, stackars Frida som ligger under täcket och inte får någon luft.

Så himla synd om mig.

Okej. Jag tänkte att vi skulle ta några minuter åt att snacka om min hälsa här.
Jag håller på att bli förkyld. Att "hålla på att bli förkyld" med firar-helg nummer ett på ingång och många dagars jobb fungerar inte riktigt. Faktum är att det inte fungerar alls. För det första minns jag förra årets julfirande. Jag spenderade hela julaftonsdagen i min mammas ena soffhörn, under en fleecefilt och frossade som om jag aldrig gjort annat. Julmaten smakade mestadels snor eller ingenting alls, så jag var sur och grinig och trött och sov mig igenom alltihopa. Och eftersom jag blir halvt döv och luddig i hjärnan med en massa bakterier i kroppen så kommer reportrandet inte att fungera riktigt som det ska. Och att skriva rubrikfel eller faktafel eller dåliga texter lagom till folks julfrulle känns sådär. Känns ganska mega-jätte-super-sådär faktiskt. Så, jag har shottat Kan Jang, tuggat ipren, haft nässprayen som bästa vän och legat blixtstilla i soffan och tänkt positiva tankar.
Det lämnar mig med två frågor till er nu:
1. Är det farligt att överdosera Kan Jang-mojset?
2. HUR BLIR JAG FRISK?

P.S Jag ska gå till tandläkaren i morgon. Med snorig näsa och bomull i skallen. FYRA FUCKING DAGAR INNAN JUL och fem innan löning. Jag är 20 år. Förstår ni problemet? Ska fan skaffa löständer så jag slipper pröjsa för att de ska gräva i min mun, rispa upp tandkötet, blända mina stackars ögon och skicka strålning rakt igenom kinden. Skulle ha önskat mig det i julklapp. Löständer. Som om jag vore en fattig mormor. Men det är lätt att vara efterklok.

I går.


Saker jag kommer sakna med Sundsvall

1. Hur ljuset från alla färgglada lampor lyste upp hans ansikte i det kompakta mörkret i går. Och hur han log precis då.
2. Att ligga uppkrupen i hörnet på min säng och titta på Criminal Minds tills dess att pulsen plötsligt slår varannan sekund. Och att sedan vara livrädd om dörren till toaletten gläntar och ligga under täcket med ångesten om man ska våga sig upp och stänga den eller inte.
3. Att lotsa upp barndomsvänner och gå genom staden och säga "här, här, här, här". Att visa för dem att "här bor jag. Det här är mitt liv.".
4. Hemmafesterna. När någon kastar ut en stol från balkongen och att köra tequila-race utan citroner. Att vara ung, ung, ung och känna att varje dag är en ny erfarenhet.
5. Den där känslan som infann sig i maj då vi skrek sönder halsarna när Sundsvall Dragons tog SM-guld. Det är så himla vackert att se när en idrottsman reser sig över sin egen prestation. Sundsvall har alltid haft sport i sin renaste, mest intensiva form, och det är fan den bästa konstform som finns.
6. Känslan av "we're in this together". Att bära drömmen, passionen och viljan med en bunt människor som vill samma sak.

Hur jag har det just nu?


Vi kan säga såhär: hade inte vemodet över att jag precis haft min sista journalistiska föreläsning någonsin lagt sig som en liten dimma över mitt huvud så hade jag varit ännu mer uppsnurrad över den här kaosartade situationen. Det är saker, flyttkartonger, möbler, papper och ångest på varje liten centimeter av de här 22 kvadratmetrarna. På varje liten centimeter och "herregud" är det enda som cirkulerar runt, runt härinne just nu. Det står en och en halv liter oöppnad Chappel Hill på min byrå och jag funderar nästan på att klunka ner innehållet och få lite fart på det här. Så det säger "tjopp tjopp" och jag kan somna med ett brusigt, varmt huvud i natt. Men nä. Jag vet inte vad pappa skulle säga om han fann mig ostrukturerat bakfull i sängen när han knackar på i morgon bitti. Jaja. Om 18 timmar flyttar jag ut från min älskade, egna, lilla pluttelägenhet. Hima olustig men lustig situation. Jag tror det kommer att dröja väldigt länge innan jag skriver på ett eget försthandskontrakt igen.
Så, det är i den här röran ni har mig de närmsta timmarna.
Om lite mer än en månad bor jag i Stockholm.
Och jobbar på Aftonbladet.
Det här är en av startsträckorna dit.
Galet.

Bara en liten liiiiiiten tanke.

När tänkte någon berätta för mig att det tar tjugo minuter, fem skrapmärken, ett papercut och en herrans massa svordomar att förstå HUR FAN man monterar ihop en flyttkartong?! VA?
Jag är väligt frustrerad just nu.

It's in the pills that pick you up

- Jag saknar honom.

Jag borrar in ansiktet hårdare i hennes kropp. Känner nästan revbenen lika tydligt som hennes hand genom mitt hår. Håller tillbaka tårarna som pressar bakom ögonlocken. Kniper igen dem hårt. Så hårt att nerverna i huden börjar rycka av motstånd.

- Jag vet.

Jag tror det var sättet hans vägg brände upp huden på mina skulderblad. Sättet hans fingertoppar borrade in djupa dalar i min hud. Hur jag kunde känna hans bäcken mot mina ljumskar och hur jag förlorade mig totalt i hans rörelser. Hur han gjorde mig helt jävla galen. Jag hade aldrig känt någonting liknande. Allt blev som sammet. Sammet, sammet, sammet men brutalt och hårt och det är så konstigt att jag tänker på sammet egentligen. Men gnussar man det för hårt mot huden böjar det svida och det är något skitigt över det. Sexigt smutsigt. Över sammet alltså. Men sammet ska ju vara så fint, så oskuldsfullt egentligen.

Men vi var aldrig så.

Vår form var ostöpt och narrig i kanterna.

Massa lösa trådar överallt.

Han hade värmeljus på badkarskanten men han var aldrig sån.

Jag minns allt det där än i dag, men jag saknar det inte längre. Kanske känslan, men inte honom. Inte som när jag krampaktigt höll min bästa vän runt midjan med nyårsnatten utanför fönstret och saknad var allt jag kunde känna.

Men jag minns.

Minns hur han kändes.

Hur det kändes.

Den brutala förälskelsen.

Det kändes lite som den här låten.
(Som egentligen inte alls heter "Meds" utan "Post blue", men det är en annan femma.)
Fantastiskt.

Lägesuppdatering.

1. Jag kallade precis min iPhone för "lilla hjärtat". Nu sitter jag och funderar på huruvida det är normalt eller inte.
2. Min mamma ska till Thailand. Hon ringde och berättade det i samma veva som jag satt och skypade med en av mina bästa vänner som befinner sig i just Thailand. Kände mig rätt blek och svensk och kall och vintrigt jävla grå då.
3. Jag köpte fem flyttkartonger för 129 fucking spänn i dag. Nu sitter jag mest handlingsförlamad och pillar mig själv i naveln. Jag ska vara ute ur min lägenhet på fredag, har aldrig flyttat ut från någonting förr och vet inte riktigt vart jag ska börja. Känns lovande.
4. Vi ska ha sexton föreläsningar på fyra dagar den här veckan. Sexton. Föreläsningar. På. Fyra. Dagar.
5. I dag var det dock roligt i lektionssalen när vi pratade statsmakt och en klasskompis drog en referens till kungen i Robin Hood med motiveringen "kolla hur det gick för honom, det är en jobbig sits alltså". Väldigt underhållande.
6. Sist min inte minst har jag glömt att beställa besiktning och allt det där i tid. Sjukt typiskt mig.
7. Men en glad nyhet är att jag ska jobba nio dagar på Söderhamns–Kuriren över julen. Som min pappa skrev till mig i ett sms tidigare i dag "Kul med money honey!!!". Svar: ja.

Nu är nu och sen är nu.



Jag har ägnat morgonen åt att betrakta 2011.
Inte mitt 2011 – utan världens.
All den svarta, rivande, jävla sorg som våldtagit det här året om och om och om igen. Vi blev sju miljarder människor i år. Sju miljarder människor men vi blev aldrig snällare. Aldrig mer genuina. Och världen gav igen. Straffade oss med saker som gjorde ont överallt. Blåslog oss med naturkatastrofer och slet våra hjärtan itu med människor som fick oss att skrika "vad händer med den här världen? Så här kan vi inte ha det!". Det kunde vi egentligen inte heller, men det var så det var. Så det fortfarande är. Vi har aldrig varit mer inriktade på att förgöra ondska och synder. Att jaga en bättre värld på det enda sätt vi ansåg möjligt. Vi gav igen med samma medel och glömde konsekvenerna av det. Ondska föder ondska. Likasinnat attraherar. Jorden vrålade underifrån och samtidigt som den splittrade markskikten splittrade den liv. Människor höll krampaktigt tag i stormar som rev inifrån och ut. Kämpade för att förstå varför helvetet plötsligt blivit en plats på jorden. Japan lamslogs, Norge massakerades. USA tog livet av en ond man men folket fick se sina hus, sina familjer, försvinna i vinden. I Thailand kämpade människor mot vattnet och i Afrika försökte folket överleva avsaknaden av det. Människor började protestera – överallt. Mot allt som gjorde ont och polis och makthavare slog tillbaka. Slog. Tillbaka. Ondska föder ondska. Likasinnat attraherar. Folket ville förgöra. Förbättra. Avsatte diktatuerer, men på bekostnad av liv och material och hälsa och tid och pengar. Men det som blev kvar var värt mer. Hopp. Trygghet. Början på något bättre.

Och kanske är 2011 ett av de svartaste åren på länge, men vi förenades i tragedierna. I den här mörka, onda, våldtäkten visade vi att kärlek övervinner allt. Att mod och vilja och omtanke fortfarande finns i oss alla och fortsätter vinna över makt, status och pengar.
Att i slutändan finns det ingenting mer värdefullt än att vara tillsammans.
Vi förenades inför ett 2012 som inte kommer att bli som 2011 på något sätt.
– 2012 kommer att bli bätte. Det måste bli bättre.
Världen kommer att få läka och människor andas. Tro. Hoppas. Leva. Leva för att 2011 var året då det bara handlade om just det. Överlevnad.
Nu är det dags att ta vara på det.

Bilder: Getty Images / Rich Lam och Weheartit.

I'm in to you


Mina senaste party-försök har blivit lite snevridna. Antingen har jag lämnat hjärnan hemma eller så har jag glömt att använda den. Därför springer jag runt och äter allt jag kan komma åt för att kroppen ska vara rustad och redo – samtidigt som jag har ett mer begränsat alkoholförråd till förfesten. (Duktig där, jänta!) Nä, men det känns som att det här kommer att bli en himla bra kväll. Vi har avslutat vår näst sista kurs för det här läsåret, Kåren har bartömning och det här är en av våra sista chanser att bara vara unga innan vi ska bli seriösa till våren. I onsdags satt vi och svalde glögg i stora klunkar samtidigt som vi erkände "jag är livrädd" varvet runt. För det är klart som fan det är skrämmande, det här med våren. Vi har, alla, fått våra drömplatser och vi är alla skrämda till döds att bli handlingsförlamade och inte kunna prestera. Att vi inte är så bra som det förväntas av oss. Att vi inte ska passa in, inte trivas, inte duga. Vi är rädda. Men vi är också oerhört peppade, villiga och beredda att jobba så hårt att det kommer att knäcka oss på mitten. För det kommer det – det är jag hundra procent säker på. Därför är det skönt att veta att det vi har nu, det är varandra, och terminens billigaste sprit någonsin på Kåren.
I vår står vi inför våra livs största äventyr. LIVS STÖRSTA.
Herregud.
Jag tror jag tar en grogg nu på momangen.

Eh.

Alltså, i-landsproblem deluxe på Dalgatan 12 i kväll. Jag kan inte njuta av min vaniljmunk. Inte alls. Jag sitter och stirrar på den rädd för att äta. Det enda jag tänker på är att gymmet ringde i förrgår och frågade varför jag aldrig är där. Ååååååh.
*ber om syndernas förlåtelse och att det inte lägger sig på röven*

It's what you did to me.

Jag har en väldigt behaglig känsla i kroppen. Allt hårt och ont och obekvämt stannar aldrig längre än att jag precis hinner känna det försvinna. Och jag ler igen. Åt småsaker. Åt hur jävla fint det är när mörkret sänker sig över Sundsvall och julbelysningen får komma till sin rätt. Att kunna köpa julmust och grönsaker för sina egna pengar. Åt den här känslan att livet ska vara mediokert och i en och samma rullians när det rustar för framtiden. Den här transportsträckan är till för att andas och jag älskar känslan av vinterfrost på kinderna. Efter år av smärta och smuts och tanken på "vad har jag egentligen gjort med mitt liv?" så känns allting bara så rätt. Så exakt. Efter att ha suttit med hösten utanför fönstret, med fina vänner på äventyr längst jordklotet och känt mig stillstående och tråkig, så finns det ingenstans jag hellre skulle vara. Ingenstans hellre än här. För det har sitt värde. Mitt värde. Och när jag tänker på att jag började jobba när jag var 16, kom in på en av Sveriges bästa journalistutbildningar när jag var 18, kommer att jobba på Sveriges största tidning som 20-åring och ha en kandidatexamen i journalistik när jag är 21, då känns livet plötsligt inte så fy skam längre.
Det känns... så jävla bra.
Och efter de här svåra åren vet jag att det inte är att ta för givet. Att det inte är någonting som stannar utan hårt jobb och tron på att det kommer något bra ur allt. Att elda på den där livsviljan fastän det bränner över hela kroppen. Och att njuta av de små stunderna och förstå att det är livskvalité att kunna dricka en latte med en av sina bästa vänner och sin syster en vanlig tosdag i december.
Det är så oförutsägbart allting.
Så, ta hand om er.
Och tänk på mig när jag ligger här och koffeinskakar mitt i hektiskt tentaplugg.
I need it.

"Separationsångest"





Ibland finns det inget bättre än varm glögg i en panikstädad lägenhet och att plötsligt bli full på rött vin. Att prata om livet och saker som gör ont. Om framtid, kärlek, att bli sönderknullad och lära känna varandra på nytt. Det är det jag kommer att sakna med Sundsvall om två månader. Det obekymrade, galna sättet att bara försöka leva i jakt på framtiden. Men framtiden är här nu – för oss alla.
Fan, ibland vill man bara pausa.

Foodelischous, eller något.

Jag tog söndag i går och har måndag i dag. Det innebär att jag klev upp en kvart innan lektionsstart, la på ett kladdigt lager concealer kring ögonen och målade ögonfransarna i några klumpiga streck innan jag gick ut genom dörren. Sedan ägnade jag lektionen åt att gäspa och nu är jag tillbaka hemma i min, otippat nog, städade lägenhet för lite krubb. Pinsamt och osmart nog har min kost bestått av havregrynsgröt, gurka och feta ost de senaste veckorna så därför ska mitt nya, vuxna, mogna, smarta jag laga lax, potatis, grönsallad och äggsås till lunch.
Såhär har det gått till hittills:
1. Ringde mamma. Låtsades att jag ville prata om julklappar och att Juholt kommer till vår skola om en timme (som att hon är intresserad utav det) för att sedan flika in frågan "Så, hur var det man kokade potatis nu igen?".
2. Började kokningsprocessen och fick, efter cirka tio minuter, hela spisen full med hett potatisvatten. I samma veva kom jag på att laxfiléen inte var tinad och slogs med mitt huvud om jag skulle vara onyttig och slänga in den i mikron, eller vara duktig och lägga i ett vattenbad. Det blev mikron.
3. Börjar googla hur länge potatis egentligen ska koka och fräser samtidigt på oljan i stekpannan. Säger "ojdå" när jag upptäcker att laxberedningen startat alldeles för tidigt i jämförelse med potatisen.
4. Upptäcker att potatisstickan är borta, att jag inte har ingredienser till sås och att creme freischen gått ut.
5. Suckar.
Femton minuter senare:
6. Potatisen är fortfarande hård, laxen rå och jag sitter här och äter en riskaka för att jag är så jävla hungrig.
Palla.
Vad ska ni äta i dag? Middagsbjudning, någon?

Uppdatering: laxen blev bränd och det är stekos hela lägenheten. Men jag kan inte längre säga att det är av den svidande anledning jag gråter, utan det senaste avsnittet av Gossip Girl som kom ut i natt krossade fan mitt hjärta. Livet är exaktexaktexakt så okontrollerat och oförutbestämt som avsnittet visar på. Herregud. Jag kommer att vara ledsen länge nu.

Say what?


Okej. Så har vi det här återkommande livstemat igen: "Frida femton år". Visar jag inte brösten för bartendern ena helgen så måste jag gå hem till mamma 23.00 för att huvudet snurrar alldeles för mycket den andra. Jag fattar inte. Man har överlevt festivaler, kryssningar, nollningar, studentveckor och överjävligt mycket ångest. Men när man är tjugo år gammal, ja, då verkar kroppen ha ett inbördeskrig med hjärnan. Allt som huvudet säger ja till ska kroppen blockera eller kasta ut. Helt plötsligt måste man ha ätit ordentigt innan man öppnar vinflaskan och man skulle bara våga ta den där extra shoten. Då får man helt enkelt finna sig i att vakna fjorton timmar senare och börja räkna på fingrarna hur många år sedan en kväll tog slut så tidigt senast – och sen får man slå sig själv för pannan och svära som en borstbindare för att man missade den där spelningen man ägnat dagen åt att längta efter.
JAG FATTAR INTE.
Så, då har jag klargjort det med.
Blir folköl nästa helg. Definitivt.

L.Y.D


Senast vi sågs var 2008. Jag var sjutton år och skrev journalistik som en kratta. Men det var egentligen inte det jag höll på med. Inte då. Jag berättade historier. Historier på 5000 tecken och ställde alla frågor grundligt för att var nyfiken. Ikväll skakade vi hand igen, tre år senare, och sa "det var inte i går." Det var det ju inte heller. Men det kändes ändå som nyss. För jag minns regnet, de hala klipporna och hur de pratade i mun på varandra den där eftermiddagen i juli 2008. Jag minns hur jag satt och gned  tinningen med tumspetsen och tänkte "hur fan ska jag kunna reda ut den här röran" när jag ögnade igenom mina antecknignar. Den här kvällen var det inte samma sak. Vi diskuterade. Skrattade. Pratade om branscher och framtid och det här med att hitta inspiration i livet. Jag var mer journalist än historieberättare. Och när jag gick därifrån fascinerades jag över hur det ändå kändes exakt som för tre år sedan. Hur det där lugnet och den där säkerheten fortfarande finns hos tre unga män som försöker erövra världen med sin musik. Hur deras fötter fortfarande är som monterade med järnspik vid marken. De är inte och svävar någonstans. Ingen hybris. Inget oäkta. Inget på låtsas bara för att gå framåt.
Bara Neverstore – och viljan att nå Europa.
Det var svårt att förankra deras dröm i 2500 tecken, men ni kan läsa om kvällens möte i morgondagens Söderhamns-Kuriren. Do it, do it, do it.
Ni som har tidningen då förstås.

Finaste grejen.


Världens vackraste man har gjort världens vackraste projekt och ni kan se mer om det här. Det är så himla fint att se att bakom berömmelse och framgång så är människor bara människor och att vi alla har den där viljan att hjälpa genom att göra saker vi tycker om. Jag vet vilken bok jag önskar mig i julklapp! (Jag kanske ska säga vilka, för förutom Haiti-projektet har Jared gett ut "Notes from the outernet" där man får följa hans liv genom hans egna bilder och ord. Älskar't.) Fotoböcker är bland det bästa jag vet. (Säger hon var största kärlek är ord... men ja, ni hajar.) Jag drömmer om ett hus med ett eget bibliotek. Höga, breda hyllor. Heltäckningsmatta. Sliten fotölj mitt i rummet. En lampa och ett litet sidobord. Och dessa två böcker i samlingen. Som sagt, himla fint.

I can see it. I can feel it.

Jag sätter mig i den lejongula soffan och tänker att jag ska krypa ihop till en liten fyrkant. En liten, liten fyrkant med benen mot bröstet och knäna under hakan. För att skydda mig själv från orden som komma skall. Men jag ångrar mig. Det blir så tydligt att jag försöker blockera mitt hjärta fastän jag är där för att prata och få det klappat på och pickat på. Så jag sväljer några gånger och låser fast blicken i hennes ansikte med ett torftligt, fånigt leende.
– Jag blir glad av att se hur bra du mår nu i jämförelse med när du var här sist. Då var du riktigt under isen och jag har varit orolig sedan dess. Då var du på väg att ha ihjäl dig själv, Frida, i den här sorgen du hade över att inte ha en fulländad familj.
Jag nickar. Tänker på de där stunderna när jag var fullständigt borttappad. När jag inte visste vilken väg som var upp eller varför det ens var värt att klättra. Hur det var att dö och sen inte veta hur man gjorde när man skulle till att leva igen. Att inte veta om den där mörka, svarta sorgen någonsin skulle försvinna. Om det skulle kännas exakt så jämt. Som om ingenting, ingenting, var värt någonting. Och den där förlamande, vidriga känslan av att inte kunna känna lycka alls. Att inte kunna ta ett enda steg framåt. Att stå i jävla betong. Jag ryser när jag tänker på det.
– Jag vet. Men det är sant som man säger, tiden är läkande. Man behöver få gå ner sig för att gå uppåt. Man ser det inte då, man ser det aldrig även om man varit med om det förr, men det blir bättre. Och i dag... alltså, jag brukar säga att jag aldrig skulle byta bort smärtan mot vad jag lärt mig. Och det är sant.
Hon ler och knäpper händerna i knät. Och jag kan inte låta bli att gunga fram och tillbaka i skräddarställning. Prata om glädje huller om buller för att jag plötsligt vet vad det är. Gestikulera som om jag blivit skvatt galen. Skratta. Och när jag tystnar så ler hon fortfarande.
– De här dipparna du har ibland Frida, de är ingen fara. Men du måste komma ihåg att de är du själv som bestämmer hur länge du ska stanna i dem. Du kan göra så i dag. Det finns inget bestående i dem. Men du har alltid behövt lite dramatik i ditt liv, ditt skrivande blir bättre då.
Hon blinkar åt mig och jag får små rosor på kinderna. Skäms för hur man kan välja smärta fastän man inte behöver. Hur man kan applicera den på kropp och själ tills dess att man gråter hysteriskt och kastar mobilen i väggen – fastän man är fri att känna vad man vill.
– Ja, men det är så konstigt det där. Det glada i mig ligger liksom och bubblar på samma nivå hela tiden, och då kan jag gå i flera dagar och känna mig tom. Men den här sorgen och smärtan, den får mig att verkligen känna för den nivån liksom exploderar i det där glada, sjudande jag lever i egentligen. Och ibland kan jag tycka om det. Fastän ingen egentligen vill vara nere i mörkret.
Hon skrattar. Säger att jag fungerar så. Att jag alltid gjort det. Men att vara glad och må bra, det innebär inte att allt är glasklart. Att alla knutar är borta och att livet är utan taggtråd.
– Frida, du måste tillåta dig själv att vara stolt över dig själv! Att se vilken resa du gjort och hur du har nått alla milstolpar som du satt upp. Och hur fritt du har tillåtit dig själv att forma vägen emellan dem. Och det här är bara början på din resa! Och trots allt, trots allt Frida, så har du klarat det här helt på egen hand. På egna ben.
Rosorna kommer tillbaka igen. Men inte av skam. Av lycka. Och jag blir så generad att fingerspetsarna vibrerar lätt när jag trasslar in händerna i varandra. Den här vägen, den har varit gropig. Det har varit diken som fucking avgrunder och jag har haft skrapsår på knäna efter varje kurva. Men jag tog mig hit. Jag tog mig till första december 2011 och framtiden, om den så kommer att vara tuff, är ljus och till för mig. För mig att bygga nya grunder att stå på och nå nya framgångar och nya milstolpar.
Jag har haft några tuffa år, men vet ni vad?
Jag tror att det är över nu.
Det betyder inte att jag inte kommer att ha ont.
Att livet inte kommer att skava.
Men det betyder att jag vet vilka verktyg jag ska använda för att vara lycklig.
Det betyder att jag kan välja. Mellan lycka och sorg.
Och vi vet alla vad vi väljer då.

RSS 2.0