Fridas värld bland tankar och ord. -

Trött tjej, jajajaja.

Klockan ringde 04.25 och jag klev upp i ett töcken jag inte riktigt vaknade upp ur förrän långt senare. Hoppade på ett tåg som tog mig några mil söderut och låg sedan i drygt två timmar på en träbänk på Hudiksvalls järnvägsstation. Försökte kolla på en film men nickade till av trötthet gång på gång. När klockan blev strax efter åtta sörplade jag det sista ur tekoppen på ett morgonöppet café och begav mig mot Länsförsäkringars lokaler. Sedan jobbade jag röven av mig - bokstavligen. För när jag satt på tåget tillbaka några timmar senare hade jag ont i kroppen, i huvudet, i fötterna och magen skrek efter något att äta. Men drickyoughurten jag köpt i farten gav mig bara kväljningar. Sedan hann jag bara slänga in väskan i lägenheten innan jag skyndade iväg till skolan för att kliva på min post som webbredaktör. Så jag är rätt trött nu. Det är jobbigt att vara egen företagare, men det är roligt. Sjukt, jävla roligt.

Hej på er

Jag lever. Uppdateringen däremot har legat död sedan någon gång fredag natt och det är jag själv som är boven i dramat. Jag har inte orkat, inte haft någonting att säga och faktiskt befunnit mig ett tjugotal mil norr om Sundsvall och lirat innebandy två dagar i följd. Det har varit skönt att koppla bort hjärnan lite och fått svettats, kämpat, skrattat, ätit god mat, busat i hotellsängar, druckit cider i en hotellbar och letat snyggingen i lobbyn med blicken tills dess att ögonen höll på att rulla bakåt. Det har varit fint. Sedan har jag sovit i en obekväm ställning på ett bussäte och slagit knät alldeles blått, men det är en del av tjusningen. Så, hej på er igen, jag har saknat att vara här.

To be or not to be, apart.

Jag klöser mig alltid fast för hårt. För hårt i saker som får mig att skratta och gråta på samma gång. Saker som är så fina att de gör ont i hela kroppen och saker som är dödsdömda från början. Som aldrig blir mer än de är i de där stunderna som är så fantastiska att tanken på dem kan få mig att le en hel dag än idag. Separationer är jobbiga och kärlek är svårt för att det enda som är svårare är att vara ensam. Och det spelar ingen roll hur, vad eller vem man skiljs åt från. I vilket stadie världen rycks undan likt en matta under fötterna. För har man en gång länkat sitt hjärta med någon annans, vare sig det är besvarat eller inte, så är det ett band som slits isär. Ett band som är så heligt att det trasar sönder allting man har, äger och vill. Allting som är definierat med en själv går isär. Brister. Förstörs. Men ibland är de smärtsammaste stunderna, de smärtsammaste avsluten, också de vackraste. Ibland är de svåraste sakerna och de rätta sakerna, samma sak. Det behöver inte handla om avslut, det kan handla om en ny början. En ny början som hugger så knivskarp rakt in i bröstet att man känner eggen lossa lederna och slita dem isär. Men det är så det känns när det är på riktigt. Det gör ont, för det känns så hårt och så mycket på samma gång. Man känner eggen först, innan de där fjärilsvingarna är där och lindar ihop allting igen och den där personen lägger pekfingret mot dina läppar och tystar dig med ett hyschande och ett roat leende. "Det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra. Så länge vi är tillsammans." Och ingen separation i hela vida världen är inte värd det när någon är där och knyter ihop allting igen. Och det gör allt så smärtsamt, men ack så vackert, på en och samma gång.

Done. Done. Done!


Hej och god kväll på samma gång

Jag har varit över tretton timmar i skolan och just nu är jag så trött att jag är alldeles torr i munnen. Men det hindrar mig inte från att ligga i min klasskompis säng och dricka ett stort glas vin och äta popcorn. I morgon ska vårt magasin gå i tryck och jag är så exalterad över att äntligen få se det i konkret form att jag nästan spricker, för digitalt ser det helt fantastiskt ut. Jag hoppas att ni har det bra där ute och tack för att ni står ut med en uppdatering som suger riktigt hårt. Jag är snart tillbaka med en massa bilder och tankar och svar på era mail och frågor och allt sådant som jag tycker så himla mycket om. Men just nu måste jag få andas, publicera ett magasin och ta helg.
Så, kan inte ni berätta för mig vad ni ska göra i helgen?
Eller vad ni gjort under veckan?

Ett hej såhär på kvällen

Jag lagar matlådor och tvättar alla mina underkläder halv tolv en onsdagskväll. Barfota och utan trosor sprang jag ner i tvättstugan och nu steker jag bacon, räkor och lax för att göra två sorters sallad till imorgon. Fortfarande troslös och barfota. Ur högtalarna ljuder elektriska Iron & wine's nyaste toner och jag vet inte alls om jag gillar det. Men det är tänkt att jag ska göra en recension på honom tills i morgon så jag får väl helt enkelt sätta mig in i musiken som får mig att tänka på djungeltrummor och att stå längst fram på en konsert med stängda ögon på samma gång. Känns väldigt skumt. Hur som helst. Vi gör alltså ett musikmagasin från skratch i skolan just nu. Vi är sju personer i redaktionen och jag ser dubbelt och i kors varje dag när jag kommer hem. På fem dagar ska det vara uppbyggt, redigerat och tryckt och vi har passerat dag tre och går in på dag fyra imorgon med ton kvar att göra. Men det är roligt och det är huvudsaken. Så, nu ska jag se till att min lax inte blir bränd och hörrni, 28 maj åker jag till Turkiet två veckor. Femstjärnigt lyxliv ska jag leva med All inclusive och hela köret. Jag längtar redan.

It's okay to say hello

Jag slog benen om hans nakna kropp. Pressade bröstkorgen mot hans ryggtavla och lät läpparna forma sig mot hans hud. Han satt lätt framåtlutad och jag kände hans fingrar mot min knäskål när han rörde vid ärret som gjorde att en obehaglig ilning letade sig upp i bröstet. Det hade inte läkt än. Var fortfarande rött och svullet och ömt och sårbart. Han blev så orolig, den där gången jag ramlade och marken rev upp min kropp. Den där gången foten blev så illa skadad att jag inte kunde gå och min mamma försökte hålla mig hemma från den där festen jag ville på eftersom jag hoppade kryckor. Det hela slutade med att jag kastade kryckorna och haltade till festen med ögonen sprängfylld av tårar för att foten gjorde så ont. Jag kunde inte gå alls några timmar senare och han lovade att bära mig hem. Jag log åt minnet, fortfarande med ansiktet mot hans rygg och han kände det. Han vred på kroppen och mötte min blick med de där ögonen som såg så djupt in i mig att jag blev generad varje gång och la ner mig på madrassen igen med sin kroppstyngd mot mitt bröst. Och det var så skönt att falla och känna hur han lyfte upp mig igen med sina läppar mot mina.
Han var min dröm. Idag är han inte det.
Men jag drömmer om någon som honom.
Någon som får mig att känna så mycket att det gör ont.
Och som får mig att älska livet som att det vore min sista dag varje dag.

Sund cheesecake och grönt te. Fin tisdag.


Tack, hej och journalisttips!

Vi sprang nästan rakt in i varandra, jag och brevbäraren. Vi tvärnitade exakt på centimetern båda två och jag log ursäktande och generat på samma gång. Han var söt, även om han hade brev upp till näsan och blonda hårtesar som stod rakt ut under kepsen. Medan rosorna på kinderna började lägga sig stoppade jag in nyckeln i brevfacket och öppnade det med en armryckning. Ut fullständigt rasade brev och paket och jag lyckades fånga allt i famnen innan det nådde golvet. Det bästa med att ha adressändrat med eftersändning är att det kommer små posten-paket varje dag fulla av brev och reklam. Som julafton eller födelsedag varje eftermiddag. Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet då. Det var det lilla kuvertet som ramlade ut sist. Kuvertet som hade adressen skriven med en handstil jag kände igen. Jag pressade in pekfingret under kuvertkanten och lirkade upp det. Vecklade upp det vikta pappersarket och lät blicken vila på bokstäverna. Sedan log jag. Sådär som jag bara gör när någonting gör mig glad hela vägen in i hjärtat. Och jag log resten av dagen. Linnea, tack så hemskt mycket för brevet. Tusen tack. Jag älskar att du tog dig tid att göra det där för mig. Du är guld!
Att få brev och skrivna ord, det kan vara något av det finaste jag vet. Så om någon utav er någonsin känner för att slänga iväg ett hej, berätta en rolig historia eller brevväxla en stund, så är jag helt på. Jag hade kunnat skriva ut min adress här, men många tycker att sådant är "farligt" och jag tänkte faktiskt låta er leka journalister för en stund. Såhär gör vi när vi vill ta reda på någons adress. Vi går in här, fyller i namn och stad (eller de uppgifter vi har tillhanda) och klickar på sök. Allting finns på internet och det är nästan alldeles för enkelt att hitta människor. Ni kan till och med kolla upp adresserna till alla andra bloggare om ni har tråkigt.

Just nu.


Can we talk?

Det sved lite i ögonen och jag fick frenetiskt försöka svälja den där klumpen i halsen som jag får när jag känner mig sårbar. Men med ett pekfinger som skakade lite lätt pressade jag ner enter så hårt att jag fastnade med fingret i en låst position och med knappen nedtryckt i några sekunder innan jag släppte taget. Skickat. Jag fuktade gommen med tungspetsen och stirrade på skärmen tills dess att ögonen tårades och blicken blev alldeles dimmig. Första andetaget var djupt, det andra lite mer flämtande och vid det tredje kippade jag nästan efter luft så jag slutade andas igen. Vad har jag gjort, tänkte jag och kände pulsen rusa genom mellangärdet. Sanningen var att jag är livrädd. Livrädd för att behöva lirka upp klumpigt igensydda sår för att de är felsydda och för att de någon gång kommer brista igen som en skadad damm under alldeles för mycket tryck. Rädd för att vara sårbar och rädd för att påminnas om hur det är att vara trasig till den gräns att man nästan blir obefintlig. Rädd för att behöva släppa ut sådant som legat och grott inombords i så många år. "Hej. Jag tror att jag skulle behöva boka en tid" skrev jag likt den förvirrade själ jag kan vara ibland. Två och ett halvt år av ord som aldrig yttrats och smärta som fortsätter gro även om livet är fantastiskt får vara nog. Jag andas ut. Det är på tiden nu att kunna andas på riktigt igen.

Jobbar framför Top Model


You where there either way

- Jag ska bara kolla om han är här.
Jag naglade fast trappan med blicken och började tränga mig fram över dansgolvet. Försökte väja undan för människor som okontrollerat svängde med armarna och jag rörde mig rätt klumpigt mellan alla explosiva personer i det skumma ljuset. Jag vet inte varför jag letade efter honom, kanske ville jag bara se honom le. Se att han var glad, att han mådde bra och att han var den där personen jag hoppades att han skulle vara med mig den där gången för längesedan. Kanske ville jag att han skulle se hur mycket uppmärksamhet jag fick i min klänning eller se det där uppskattande leendet om så bara för en sekund. För att han alltid tyckt om när jag såg rebellisk och söt ut på samma gång. Kanske ville jag bara drunkna i hans ögon utan att falla tillbaka. Jag visste inte riktigt vad jag ville när jag nästan flög ner för den branta trappan, bara att det var någonting som pulserade alldeles vid hjärtat. Någonting som gjorde sig påmint och som tvingade mig i hans riktning.
Men han var inte där.

Termomugg ur fokus. Nu: skola!


TODAY.


Dressed for success

- A white wine from Chile.
Jag lyckas inte uttala Chile med en engelsk accent och försöker ta om det två gånger innan jag ger upp. Morfar betraktar flaskan och lutar flaskhalsen över mitt glas.
- Vill du ha?
- Nej, fy fan, svarar jag och känner illamåendet rusa från maggropen och upp i halsen. Bakfyllan får hela kroppen att streta emot och jag slår handen för munnen.
- Vad är det nu då? Du brukar ju holka i dig så det räcker annars.
Jag börjar skratta med höjda ögonbryn och låtsas vara förnärmad för att sedan brista ut i skratt igen. Resten av familjen stämmer in med ömsom fnissande ömsom asgarv och jag skakar på huvudet. Morfar ler åt ordvitsen som egentligen inte var en ordvits så rynkorna runt ögonen ser ut att vara tusentals.
- Ska vi fylla i papperna nu eller? frågar jag när skratten dör ut och morfar nickar.
- De ligger inne på kontoret, svarar han och reser sig upp från köksstolen.
Jag dansar efter med ett ivrigt flin på läpparna och slår mig ner mitt emot honom i en stor kontorsstol och försöker se seriös ut.
- Ja, då kör vi då, säger morfar och lägger fram blanketterna om att starta eget företag framför mina händer.
- Ja, det gör vi, viskar jag för mig själv och känner exaltationen pulsera i tinningen.
En timme senare är det ifyllt, undertecknat och klart.
Hej Frida, snart egen företagare.

Sisterhood. Nu ska vi dricka vin. <3



TACK!

Om jag kunde skulle jag hoppa ut genom datorskärmen, (i förhoppning att den skulle kunna fungera som en magisk port) leta upp varenda en utav er och ge er en stor kram och en puss på kinden. (Eller ja, pussen kan ske på valfri plats på kroppen) Tusen tack för att ni röstade fram mig till helgens blogg, jag blev alldeles skakis när jag såg vilken grand slam-seger ni fixade åt mig. Och till er nya läsare: TJA! Jag hoppas att ni stannar.
Ni har all min kärlek, som vanligt, mina fina. <3
Nu ska jag gå runt och vara glad hela dagen, framför en tekopp inne i stan. Vi hörs lite senare.

You make me who I am

Jag har spenderat kvällen under ett hjärtprytt täcke med några av mina bästa vänner. Ibland glömmer jag bort hur högt jag värderar dem och hur mycket de får mig att skratta. Men det är skönt att inte komma ihåg hur mycket jag saknar dem varje dag. Det skulle ge mig en ångest i bröstet och Sundsvall skulle kännas jobbigt. För vänskap som är på riktigt är ibland vackrare än kärlek. Det är en annan nyans av att älska så mycket att hjärtat nästan går sönder och den kommer alltid att finnas där oavsett. Oavsett stormar på öppet hav eller tårar som fräter sönder själen. Oavsett om det handlar om att bråka om vilken film man ska se eller att skratta tills man kiknar åt klipp på Youtube. Oavsett vad finns den alltid där. Finns de alltid där. Mina bästa. "Tills döden skiljer oss åt" andas ibland bättre i en mening med vänskap än kärlek, för jag har inte upplevt "tills döden skiljer oss åt" på rosa moln. Inte än. Kanske kommer jag att göra det senare i livet. Kanske. Jag hoppas det. Men tills dess är jag oerhört lycklig, och oerhört stolt, över de vackra människor jag har vid min sida som får mig att uppskatta livet och att skratta på riktigt när jag behöver det som mest. Mina vänner. Shit, vad jag älskar dem.

Mitt hår ser lila ut idag.



Hey there, you.

Jag kommer ihåg när jag såg dig första gången. Jag var sexton år och hade håret uppsatt i en lång hästsvans med två tunna, bruna slingor som ramade in ansiktet, och jag hade Rolling Stones-tungor dinglandes i örsnibbarna. Inte för att det är väsentligt för historien, men du gör alltid alla detaljer så tydliga. Jag reagerade inte när ni kom in. Såg i ögonvrån hur ni gick rakt genom rummet och slog er ner på den lilla scenen i ena hörnet. Men när jag hörde tonerna från gitarren, det där fantastiska introt som får mitt hjärta att le, och hur du sjöng "Hey there Delilah, what's it like in New York city? I'm a thousand miles away but girl, tonight you look so pretty, yes you do" frös du hela min värld. Och när jag kollade dit, på dig, på dina fingrar som lekte över gitarrsträngarna och på din blick som var någon helt annanstans, så tog du andan ur mig. Fullständigt. 
Vem är det där? frågade jag och en av mina bästa vänner sprack upp i ett lurigt leende och viskade ditt namn i mitt öra.
Och jag kunde inte slita blicken från dig. Som i trans reste jag mig upp från min stol, gick fram till scenen och satte mig i skräddarställning mitt framför dig på golvet och försökte följa med dig dit du försvann i låten. Jag hade pojkvän och var kanske jordens lyckligaste sextonåring, men de där tre minuterna fick du mitt hjärta att pulsera på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Det var en fin stund. Ett år senare skulle vi mötas igen, du fångade mitt hjärta och jag fick en del av ditt. Ibland. Lite då och då, men du hade mig jämt. Det var kanske den mest destruktiva och intensiva tiden i mitt liv, men det var kanske också den mest passionerade. Den mest spännande. Och en av mina finaste. Jag har spelat låten på repeat hela kvällen. Den får mig att le. Och trots allt, trots all ont och svårt och jobbigt och fult, så får du mig också att göra det fortfarande.

En trött tjej säger hej – och tack

Pulsen dunkade i tinningen och ilningarna spred sig genom benet. Upp och ner som kolsyra i en skakad colaflaska och jag försökte för allt i världen att röra på mig. Pressade upp ögonlocken och tvingade ena armen att dra undan täcket från överkroppen. Det krävde en kraftansträngning som gjorde att jag bara låg i några minuter och andades när kylan från världen utanför mitt grå täcke slickade kroppen uppifrån och ner. Telefonen ringde gällt men jag hörde den knappt. Kände vibrationen i madrassen, men ett töcken i öronen gjorde att allt kändes så långt borta och jag orkade inte vända mig om. Låg bara stilla tills jag sakta fick tillbaka kontrollen över kroppen och hasade mig ur sängen, upp på benen och in på toaletten. Skvätte kallt vatten i ansiktet och betraktade mig själv i spegeln. Rödsprängda ögon och trött blick. Håret åt alla håll och kanter och mascararester som rann nerför kinden. Jag skakade på huvudet. Ibland blir jag helt slut till den punkt där kroppen säger ifrån. Där den slår bakut och tvingar mig att göra någonting åt det. Som den här tuppluren på tre timmar. Kroppen krävde den. Nu däremot, måste jag koka en stor kopp te och plugga tills det att jag somnar igen med skolböckerna i knäet. Och hörrni, tack för alla röster. Det betyder jättemycket för mig.

Let's go

Några mil snett västerut. Det är dit jag ska med foto-David och göra ett reportage för Hälsingetidningar. Vi blir borta under dagen och jag skulle vilja be er om en tjänst under tiden. Kan inte ni rösta på mig som Helgens blogg här? Jag skulle bli toklycklig. (Kom ihåg att ni inte röstar i kommentarsfältet, utan i den där lilla rutan där man kan klicka i vilken blogg man föredrar.) Puss!

Gårdagens raderade tanke uppe igen

När jag var yngre trodde jag att smärta skulle förgöra mig. Jag trodde inte att jag skulle dö, men jag trodde att den Frida jag kände skulle explodera och att alla partiklar och små bevis för den lyckliga människa jag varit skulle försvinna ut i universum för alltid. Jag trodde att den jag var definierades utefter allt jag hade. Allt jag var i andras ögon och den relation till livet som det gav mig. Flickvän, dotter, vän, barnbarn, elev. Och precis som alla andra gör, rent automatiskt, placerade jag lyckan i allt konkret och parkerade den där. I allt som bevisades hur jag definierades som människa. Men det jag glömde bort var att definitioner bara är definitioner, och jag tappade bort mig själv när jag förlorade mitt parkeringstillstånd och hela världen rasade samman fullständigt.

Vi kan bestämma vad som gör oss lyckliga, och vad som inte gör det. Jag trodde att lycka kom och gick på samma ställen, i samma människor, i samma händelser om och om igen och grabbade efter varje halmstrå jag kunde i jakten på allt som inte gjorde ont. Det var fel. Lyckan kan knacka så hårt på dörren att det nästan är öronbedövande, den kan rycka så hårt i våra armarna att de nästan går sönder och den kan bränna i ögonen att det svider som eldarna i helvetet. Ändå ser man den inte. Hör den inte. Känner den inte. För man fokuserar så hårt på att lyckan ska komma tillbaka dit där den en gång fanns.

 

Smärta varar inte för alltid, men den var min bästa vän och värsta fiende på en och samma gång under den där tiden då allt var destruktivt. Och den lärde mig hur roligt livet kan vara när man inte har någon lycka att mäta det med och hur sorgligt det kan vara samtidigt. Men hur mina vänner fortfarande fick mig att le och hur min passion drev mig vidare i allt jag ville göra, åstadkomma, känna, hitta. Inte lyckan. Passionen. Och passionen var inte någonting som den där smärtan kunde mäta sig med, för min kropp och alla mina sinnen gick till motattack utan att jag behövde be om det så fort den låg för nära. Ändå är det underligt hur man motarbetar sig själv i jakten på den. På lyckan. Men det är nyttigt. Lärorikt. Livsnödvändigt. En resa rakt genom helvetet men himlen är fan närmare än man tror varje gång. Men det vet man inte då.


Här sparar jag era ord

Jag har lite prestationsångest. Eller lite är egentligen en underdrift, men jag tycker om att låtsas att saker är lättare eller att jag är världens starkaste kvinna när jag egentligen känner mig som en mygga med brutna vingar. Jag tar det som tynger med en klackspark trots att det träffar hälen och jag dör lite för att det gör så ont. Men det är lite så jag fungerar. Och nu har jag akademisk prestationsångest. Jag har aldrig varit en medelmåtta. Aldrig. Jag tycker inte att det är någonting fel på medel eller att det är någonting konstigt överhuvudtaget, det är bara en annorlunda och obekväm sits för någon som alltid presterat topp. Jag har varit "hon den duktiga". Alltid varit "hon den duktiga". Och "hon den duktiga" är sammanlänkad med högsta betyg, felfria prestationer, stjärnor i kanten och landslagsbrev i brevlådan. Men här, på universitetet, är jag en medelmåtta. Akademiskt. På papper. Vilket gör att jag, i mina egna ögon, suger rätt hårt. Kanske för att jag känner att jag egentligen kan och vill mer.
Jag får skylla mig själv, för jag var en oerhört trasig version av mig själv i höstas. I en hel termin visste jag inte vem jag skulle välja att vara och den där destruktiva versionen tog över totalt. Jag var omotiverad, trött och ledsen. Jag presterade inte som jag skulle, men resultaten av det tog ändå hårt. Och nu känns det som att när jag försöker, så är det ändå inte bra nog. Jag är akademiskt okreativ trots att jag älskar kunskap, och det gör mig till en medelmåtta. Och lite besviken. Och lite förbannad. Och det ger mig prestationsångest. Ändå vet jag att man inte behöver få ett A, en klapp på axeln eller tummen upp för att vara bra i grunden. Men när den där prestationsångesten säger hej och tränger sig på, då öppnar jag den här boken. Den blå med vita blommor. Där har jag sparat era fina, fina ord, kommentarer, mail och brev. Ni lyfter mig. Kom ihåg det.

Jobbintervju över kaffe & kjol i skinn


Det går inte.

Jag vill ha ett gammalt, slitet skrivbord som andas trettiotal och som är vitmålat med färg som har spruckit i kanten. Där vill jag skapa kontraster med min, i jämförelse, tokmoderna MacBook och skriva saker med betydelse. Eller bara skriva överhuvudtaget. Struntsaker och sådant som jag blivit beordrad att göra. För jag får inte mycket gjort här. Inte nu. Nu när jag sitter tillbakalutad i min säng, med kuddar bakom ryggen och med en frustration i hela bröstet. En frustration och tio döda fingrar som tillsammans låser fast tankar och formuleringar. Reportaget ska finnas i redaktörens inkorg 08.00 i morgon bitti. Och det jag gör just nu är att jag beskriver detaljer så äckligt fjantigt att reportaget blir en enda lång observation med skuggor från skjortkragar och skrattrynkor under ögonen. Jag dör lite på mig själv och slåss som en galning med det skönlitterära jaget som tar över alldeles för mycket. Jag behöver inspireras, motiveras och jag vill att det här ska bli kick-ass och sådär perfekt som det bara blir ibland.
Kom igen nuuuuuuuu.

Today I'm like Jenny Humphrey

Skinnvästen som jag hittade på Blocket för typ 250 spänn (och som jag sedan fick av min mamma i julklapp) är het jävla fantastiskt och jag skulle kunna ha den varje dag. Men det har jag inte. Idag dock, tänker jag inte ta av den förrän jag går och lägger mig.

Glad alla <3 - dag

Idag har det varit sådär kallt att snöflingorna varit nästan minimaliska och istället för snöfall har det sett ut som en sagofe strött glitter över hela Sundsvall. Sjukt vackert och tillsammans med solljuset och bilarnas strålkastare fick det nästan liv och jag kunde ha stirrat mig blind på det när jag åkte buss hem från Birsta köpcentrum. I hörlurarna spelades The Script's nyaste skiva så högt att jag fick ont i öronen, men det struntade jag i. Och jag log. Jag log för att jag hade små fjärilar i magen som envisades med att skicka ilningar längst låren. För att jag någonstans har lärt mig hur jag plockar fram framgångar, minnen och den där pirrande känslan när smärtan gör allt för att slå ett gastkramande grepp kring mellangärdet och hjärtat och allt som hör därtill. Och hörrni, mina fina, jag har lite saker att säga er, om kärlek och perfektion, men jag måste få tid att formulera det. Jag hoppas att mina brev landade i era brevlådor idag (om inte så hoppas jag att de kommer senast imorgon) och jag hoppas att ni tyckte om dem och tack, tack som fan till dig Linnea och till dig Bella, som skickade mig så fina brev att jag hade tårar i ögonen. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna er två och alla ni andra som stöttar mig här varje dag. Ni är så fina.
Så, nu ska jag luta mig tillbaka en stund, bara vara för fem minuter och sedan ska jag ta tag i allt jag måste göra. All kärlek till er. Ni är bäst. Kom ihåg det.
<3

Godmorgon, typ.

Den här Alla hjärtans dagen började rätt tungt. Bröstet snörde ihop sig och jag kunde inte andas, men det är inte mycket man kan göra när livet har sin gång. Andras beslut kommer alltid att påverka en själv hur mycket man än blundar och låtsas som att verkligheten är en annan. Nu ska jag försöka ta några djupa andetag och pressa bort den där klumpen i halsen, för just nu ser jag ut som en jävla röra och jag ska gå till skolan om fem minuter. Vara ledsen får jag vara efter klockan 15.00.
Suck it up, Frida.

I watched you go

Han drog mig tätt intill och jag vet inte varför han gjorde det, men jag såg att han log. Jag log också. Med ansiktet mot hans bröstkorg försökte jag fånga hans lukt men jag kände ingenting. Mina sinnen blev nästan bedövade och jag kände ingenting mer än ett lugn. Ett lugn som pulserade dovt från maggropen. Som ett hej och ett hejdå på samma gång. Jag slöt ögonen för en sekund, kände tyngden från hans arm runt mina axlar och hur den försvann när han drog bort armen och bara gick. Gick utan att vända sig om och jag log igen. Det kändes fint på något vis. Och kanske kommer jag att tänka på honom imorgon. Kanske. Men jag tror inte det.
"Som ett hej och ett hejdå på samma gång".
Ja, jag tror jag sa det bäst där.

Hej lördag, hej Frida!


Ikväll ska jag göra Söderhamn (för första gången på väldigt, väldigt länge) i min lillasysters allra sötaste tröja från Cubus och i mina skinnshorts från Lindex. Örhänget har min systers klasskompis gjort och på fötterna har jag ett par svarta kängor från Modekungen. Jag är alldeles för svart runt ögonen med det är så jag gillar det och mina naglar är alldeles chockblå. Vinet är Lemon Gold och det tar mig tillbaka till den där gången jag svepte en tetra på ynka 40 minuter och höll på att följa med en alldeles för långhårig musiker till hans hotellrum. Been there, done that och jag gick hem istället. Jag är nästan lite nervös över att möta Söderhamn i den där dimman jag är så van. Mitt uppdrag den här kvällen är att få grabbfesten (enda tjej, jajemen!) att låta mig se Brolles framträdande i Melodifestivalen klockan 20.00. Hello, prince charming!
Ha nu världens bästa lördag mina fina.
Imorgon har vi ångest tillsammans.

Outdoor. Colour vs blackandwhite


16.17.18

Jag läste någonting härom dagen. "If you died tomorrow, would you be happy with the way you lived every moment?" Jag får lite panik över det, för om det är någonting det finns mycket av i det här livet så är det transportsträckor och dagar som innehåller förberedelser till de dagar där man tycker att man lever fullt ut. Man längtar, kämpar och tragglar sig fram för att få uppleva framgång och lycka på det konkreta vis där man kan säga "fan, mitt liv är helt fantastiskt". För den ultimata dagen är kanske inte åtta timmar i skolan, en timme framför spisen och tre framför TV-serier som gått på samma kanal i flera år. Men det är skitviktiga dagar för att man ska ta sig dit där allt är urhugget i perfektion. Där man ena dagen klättrar uppför Mount Everest och den andra hånglar med världens vackraste i spöregn. Dagar där man känner att man upplevt någonting. Känt någonting. Försökt åstadkomma något för sig själv eller andra. 
Jag är en enormt rastlös själ. Så fort jag sitter fast i något för länge försöker jag bryta mig lös och när jag blir för van min vardag skriver jag listor på allt jag ska göra när den ser annorlunda ut. Jag nöjer mig aldrig och vill alltid ha mer till den punkt där jag känner att allt är värdelöst, fastän det jag har just då är det jag drömde om för ett år sedan. Jag glömmer bort att jag lever ut en del av vad jag längtade efter förr, i min strävan efter att se, känna, veta, åstadkomma ännu mera.
För drygt ett år sedan tatuerade jag in Breakaway mellan skulderbladen, av många anledningar och för att det simpla ordet berättar flera historier om mig själv på en och samma gång. Så lyssna på den låten och ni har mig i ett nötskal. Breakaway med Kelly Clarkson alltså. Det är jag.

I'm all done


Spegelvänt Filter

Så är Lykke Li där igen och säger saker som får håren att resa sig på armarna. Arton hela sidor i nyaste numret av Filter och bättre kan det inte bli. Jag kommer tillbaka med nästa Lykke Li-review när jag läst hela.

Woop, woop.

Jag har legat under täcket hela morgonen. Gjort telefonintervjuer och låtit fingrarna löpa som speedade travhästar över tangentbordet. Och bokstaven O fortsätter att jävlas med mig genom att antingen lossna eller hamna på sniskan. Jag blir lika irriterad varje gång jag måste rätt till den eller ser den sprätta iväg någonstans. Och mina fina, jag skrev att de sista adresserna till kärleksspridningen på måndag skulle in senast 23.59 ikväll, men jag måste ändra den tiden till senast klockan 16.30. Efter det måste jag springa iväg och köpa kuvert, frimärken och lite annat innan butikerna stänger klockan sex. Hoppas det går bra, det har ju ändå legat ute några dagar så de som vill ha en kärlekshälsning hoppas jag hunnit meddela det. Annars tycker jag att ni ska slänga iväg en kommentar eller ett mail på stört! Nu måste jag göra mig klar för tre timmars korvstoppning om någonting journalistiskt. Jag älskar att gå i skolan just nu.

Turban var ju värsta inne 2010

Man måste gå all in, tänker jag och ser ut som en fågel som ätit för mycket frön. Eller en hamster. Men de äter alltid för mycket frön. De tuggar och tuggar men inte fan händer det någonting. 
Man måste vara modern, tänker jag men tycker inte det är så himla modernt att spruta in saker i läpparna egentligen. Plutar och pressar turbanens svans hårt under näsan så läppen fläker ut  sig. Hello Kissie-style!
Tar ett djupt andetag som resulterar i att turbanen försöker pressa sig in genom näsborrarna. Får en liten chock och skrattar, gurglar och hostar i ett innan jag fattar att jag måste sluta trycka tyget mot ansiktet.
Dramatik! tänker jag och låtsas strypa mig själv, men ser mest ut som Voldemort goes nuts.
Ja, det är något fel på mig. Hehe.

(P.S Sjukt kul att så många vill vara med att sprida kärlek på måndag! Jag har elva brev att skicka och ska få två (!) själv. Ni är så fina!!!)

När lyckan bara exploderar

22 juni ska jag se Foo Fighters och Band of horses på Stockholms stadion. Några dagar senare visar det sig att 30 seconds to mars, som är ett av de bästa banden i hela jävla världen och som har den snyggaste sångaren i hela jävla världen, landar i Borlänge för en spelning på Peace&Love. Jag är som en förälskad femtonåring och som en hyperaktiv treåring på samma gång och smilbanden sitter fastspänade bakom öronen. Fan vad jag är lycklig just nu. Hoppas att jag kan få jobbledigt juni + två dagar in på juli. Sedan tänker jag inte kräva mer av livet.
Jag lovar.

Inte så happy tjej innan 08.00

Jag har tidning, webb och redigering i skolan just nu. Igår tuktades vi hårt när det gäller att skriva ingresser, idag ska vi på en drös studiebesök och hitta nyheter i vardagen. 08.15 - 17.00. Sedan hinner jag bara ramla hem så ska jag iväg jobba. Jag och Pontus ska hänga med sportchefen för Sundsvall dragons, hans rötter finns nämligen i kära Hälsingland. Men det är bra för min rastlösa själ att göra det jag älskar konkret, istället för att gå i skolan och lära mig hur man gör det. Så, det jag tänkte säga är "Godmorgon, det kommer att bli en lång dag idag".

Vem vill ha en <3-present?

Förra året använde jag den här lilla portalen till att tigga åt mig en Alla hjärtans dag-present. Jag tjatade och gnatade om hur hemskt synd det var om mig som inte hade någon som var kär i mig (det var inte sant, men jag är jag och som vi vet så finns det inga garantier för att den man är kär i är kär i den andre tillbaka) och passande nog inföll Alla hjärtans dag natten mot en söndag. Det innebar att jag hängde över bardisken och levde rövare på dansgolvet de första timmarna - och fick en present i form av en gulskimrande drink. Jag var väldigt glad den kvällen och även dagen efter då jag, bakfull som ett as, släpade mig in till stan och tog del av ett fikaerbjudande där en av mina bästa kompisar bjöd mig på en hjärtprydd mintkaka. 

Hur som helst, jag har en sådan stor crush på det här Alla hjärtans dag-tramset att det är synd om mig. Och ibland blir den dagen så ensam när alla andra är kära och glada och man själv sitter ensam och limmar ihop bitar av något som en gång var lika fint. Så, därför har jag en idé. Jag har en tendens att ge ord till människor jag tycker om för att det är det närmaste hjärtat jag kan ge utan att ge det i praktiken. Ord är så fantastiska. De kan förstöra människor. Krossa dem. Men de är också de enda som kan pussla ihop dem igen. Och jag älskar att ord. Ett "jag älskar dig" är värt mer än alla diamanter i hela vida världen. Och jag har alltid drömt om den dagen det ramlar ner ett kärleksbrev i brevlådan som är på riktigt. För att det är så mytat och så overkligt. Eller den dagen någon skickar blombud till klassrummet för att det känns så galet. (Det hände en av mina bästa vänner. Jag hade tårar i ögonen.) Jag längtar bara efter den dagen då kärlek sprids vitt och brett för att det är så det borde vara. 

Så, vem vill att det dimper ner en Alla hjärtans dag-hälsning från mig i sin brevlåda på måndag?
Lämna en kommentar eller maila era adresser, men gör det senast torsdag 23.59, så jag hinner posta breven på fredag, så finns de där på måndag när kärleken får en egen dag.
Puss!

Ingen mer smärta, bara svullnad.


A prayer.

2010-05-09
Vet ni vad?
Jag är väldigt rädd för att andras smärta ska bli min smärta. Att deras sorg och mörka moln ska nästla sig in i mitt hjärta och över mitt huvud och sen ska jag vara tillbaka där nere igen. Där allt är rätt mörkt. Och rätt dumt. Och rätt jävla jobbigt. Jag är så van att få små doser av lycka i handen och le sådär innerligt som jag gör bara då, för att någon kort senare ska komma och vira sin hand runt min bara för att pressa stenhårt och krossa den där lyckan i tusen bitar. Och trots att händerna trasats sönder likt hela jag när skärvorna av allt som var borrats in i huden så har jag svalt smärtan med rödsprängda ögon och börjat jakten på någonting annat. Men vad gör jag när det inte längre gäller mig? När jag inte längre kan svälja smärta åt andra. Smärta som är andras. Men som fortfarande gör ont i mig och som får mig att vakna och se fingertopparna skaka bara för att jag vet att livet är svårt för någon jag älskar. Vad gör jag då? När jag inte längre kan svälja, skrika, slåss och dränka mig själv i jakten på någonting vackert för att det inte är min väg att gå. Hur får jag bort den smärtan?
Jag har vandrat hand i hand, sida vid sida, med smärta och sorg så länge, men jag gör det inte längre. Det tog över två år innan jag repade mig och nu är jag rädd för den. För smärtan. Rädd och orolig. Jag kommer ihåg vad jag sa till min mamma i somras. "Det värsta är att det tar sån jävla lång tid. Jag vill bara vakna upp imorgon och må bra, men jag kan inte. Jag läker så sakta." Så, hur i helvete hanterar man livet om det skulle komma tillbaka? Lika slagkraftigt, men utan samma möjlighet att gå vidare, för att det automatiskt gör ännu ondare när man behöver se någon annan lida. Någon vars smärta man skulle ta för allt i världen bara för att se dem le igen.
Och ändå är man rädd för det där mörkret.
Vad gör man?

Cupen gick käpprätt åt helvete

Inget brutet, det gör bara väldigt ont.

Hej. Typ.

Jag ska lira fotboll hela helgen. Igen. Jag kommer säkert flumma ihop ett inlägg när jag kommer hem imorgon kväll, sliten och trött. Annars är det enda jag vet att jag ska upp klockan 07.00. Sjukt tidigt.

Who we are is a fight for existence

Vi kommer alltid att behöva kämpa mot andra för att få det vi vill ha. Och vi kommer alltid att behöva slita och slåss för att få vara oss själva i en värld där andra kommer att försöka få oss att bli som alla andra. Eller bara någon annan. Den där ojämnheten på kinden ska slätas ut och ditt sätt att säga oigenomtänkta saker när du inte förstår ska skrattas åt, ändras på och göras om. Du ska kritiseras för att bli bättre och konsekvenserna ska sopas undan i ett hörn, regelboken slås upp och du kedjas fast framför den och tvingas läsa "gör si, gör så" tills det att det nötts in så hårt i hjärtat att du inte längre känner igen dig själv.
Och ibland kommer du att möta en verklighet som kräver att du ändrar på dig för en sekund. Som gör att du plockar upp en version av dig själv som får dig att vackla, innan du rätar på nacken och tar de där stegen som behövs innan du kan återgå till den du var innan. Ibland kommer du att att skämmas över dig själv, över orden du tar i munnen och sakerna du måste göra för att nå lycka och framgång i den skepnad du vill ha den. Djävulen vill ha ängelns bittra tårar och ängeln vill tukta djävulens glöd tills bara askan finns kvar av den. Balansen är svår. Speciellt i en värld där det krävs ett samvete som tål törnen och raka ryggar som börjar ömma efter ett tag, och man håller i sig själv som en heliumballong i en storm. Ständigt är man uppe och fladdrar och någonting vill alltid rycka en långt, långt bort och det är svårt att stå stadigt på jorden när man måste vässa klorna och kalka händerna för att klättra på en stege mot framgång och lycka. Att gå igenom livet som den människa vi vill, kan och borde vara... och att komma ihåg den personen genom framgång och motgång, lycka och sorg, det är bland det svåraste vi kommer att utsättas för.
Och en kamp vi kommer att utkämpa för resten utav våra liv.
Så lova mig att ni tittar er själva i spegeln och bestämmer er för att vara den fantastiska person som ni är, och håll fast vid det. Kom ihåg honom och henne när ni tvingas stampa någon på tårna och känner att ni inte orkar slåss längre. Vi har alla samma rätt till lycka och framgång, låt ingen ta det ifrån er. Våga kämpa och när ni står där en dag, på toppen av allt ni önskat, kom ihåg den där personen i spegeln och var stolt över att ni tagit honom eller henne dit. Var stolt över att ni ägnade livet åt att försöka vara, och åt att vara, en bra människa.
Och var stolt över att ni vågade vara lyckliga.
Vi lovar varandra det, här idag, tycker jag.
Vad tycker ni?

Marcus Hellner knatar förbi mitt i failure't


Gnällfia

Ibland ser jag ut som en liten skolflicka. Men att gå på universitet och vara nitton hamnar ofta i samma meningar som ordet "bebis" eller benämningen "ung och fräsch", så kanske är det inte helt galet att se ut som en blandning mellan tolv och tjugotvå. Vilket som. Jag försöker tvinga ur mig själv Studentkrönika part II. Jag bor inte direkt i någon studentmonopol, även om Sundsvall gör några tappra försök med Disney-kvällar på Kåren och diverse temafester, men när en av mina bästa kompisar ringer från Linköping och berättar om kravaller och grabbmiddagar så slår jag bara handen för pannan över denna stad i norr. (Missförstå mig rätt. Jag älskar Sundsvall för allt staden och människorna i den är, utöver försöken att fungera som en studentstad.) Vad ska jag skriva om? Vad? Jag har en, två, kanske tre idéer. På ett ungefär. Men de håller inte riktigt 2000 tecken igenom för tillfället. Det enda som håller är väl mina negativa åsikter, men det vill jag inte förmedla vidare till drygt 150 000 läsare. Då skulle Jesper i min klass säga att jag är gnällig igen. Gnällig är en bra benämning på mig ibland. Som en sur liten hundvalp kan jag bli. Bara gnyr och surar i ett hörn med svansen mellan benen.
Så, nu har jag gnällt lite.
Dags att skriva igen.

Jag har sprungit sex kilometer, duktig!

Jag glömmer bort ibland att träna är bland det bästa jag vet och att det är det enda som får mig i fullständig balans när jag är totalt uppfuckad i mig själv. Sedan jag var liten och sprang runt på en halvmeter korta ben och jagade bollar har jag älskat det och i alla år har jag tränat minst tre gånger i veckan. Minst. Och det är inte konstigt att jag blir förvirrad, lättretlig, irriterad och trött när jag får en dos betydligt mindre än kroppen är van vid. Jag behöver det här, så i morgon ska jag lira lite fotboll med universitetsmänniskor och på torsdag ska jag använda mitt gymkort för första gången. Jag blir så glad av det. Av att träna. Men nu måste jag verkligen duscha, för jisses vad jag luktar illa. Jag producerar fan svett som en hel karl.

Fashion baby.

I flera års tid har jag och Pontus gjort modereportage för Hälsingetidningar. Jag har burit påsar tills mina händer haft både skärsår och blåsor, vi har svettats under fotograferingar och jag har skrikit "passa skorna! De får inte bli märken på dem" så många gånger att det inte går att räkna på fingrarna. Och Pontus har alltid sagt "äsch" och flyttat runt modellerna över vägar och upp för trappor, och det har slutat med att hans pappa fått sitta och pilla ur stenar ur ett par sulor för tusen spänn. Vi har gjort rock, punk, ikoner, romantik, gör-om-mig och haft sjukt kul när vi gjort material som publicerats i flera uppslag i Hälsingland.
Och år 2011 tror jag vi har de knäppaste, men grymmaste, idéerna på länge. Efter att blivit tvingad att fota i en studio vill vi ut och skapa kontraster, och jag vill överdramatisera med silver, vitt, metallic och mörka läppar. Så jag fick en liten kick nyss och använde mitt kylskåp som inspirationstavla. Och Söderhamnare, vi är på jakt efter modeller. Jag gick igenom min Facebook idag och mailade profilbilder på fyra tjejer till Pontus och kommentaren blev: "snygga!". Nu är det bara den manliga modellen som ska upptäckas så har vi det här någorlunda i hamn till i mars, och sedan är det bara det roliga kvar. Fotograferingarna.
Jag längtar!

One step closer

Jag hade en svart kavaj på mig idag, men det såg inte hon bakom skrivbordet på Skatteverket. Istället höll hon hårt i företagsblanketterna och anmälde mig till en Starta-eget-kväll jag inte ville gå på. Jag fäste håret hårdare bak i nacken med ett hårspänne när tystnaden blev för obekväm. Hennes blick gick fram och tillbaka över datorskärmen och med ena handen föste hon blanketterna över den lackade skrivbordsytan. Jag ögnade igenom dem och log lite för mig själv.
Ett steg närmare eget företag. Fint det.

RSS 2.0