Fridas värld bland tankar och ord. -

Hello... friend.

Han har på sig den där tröjan jag gav honom för flera år sedan. Den har blivit lite vid i midjan och är kortare än jag minns. Kanske har han försökt tvätta själv eller så har den helt enkelt inte hängt med i tiden. Den är full av slipdamm och små trästickor har letat sig in genom tyget. Han kliar sig i nacken och formar munnen precis som då när den undrande tonen lämnar tungan. Precis som han gjorde år 2007. Och år 2008. Och år 2009. Jag ler åt det. Sådär som jag alltid gjort och om han sett mig skulle han undra vad jag tyckte var roligt.
- Du är rolig, skulle jag svara.
Och han skulle fnysa sådär som bara han gör och sedan le generande förvirrat med blicken i golvet. Och jag skulle fortsätta le och han skulle fråga igen "vad ler du åt?".
- Att vi är vänner, skulle jag svara och han skulle stanna upp i uttrycken, med blicken och stoppa händerna i fickorna på byxorna. Sedan skulle han nicka och le sådär som bara han kan när han inte vet vad han ska svara. Då när inga ord egentligen behövs.
Men när jag ler åt formen på hans läppar ser han det inte och han ställer ingen fråga.
Men ibland behövs inga ord och jag petar med tån i träspillrorna och ser hur min svarta strumpspets blir gråbrun. Vänskap som blev kärlek som blev osämja som blev fientlighet har blivit vänskap igen.
Ibland vinner himlen över helvetet.
Ibland läker tiden alla sår.

BLOOP-BLOOP


Saucy&sexy. Fin upptäckt i byrålådan.


It beats in my heart

Jag får ångest för att jag ramlar bort härifrån alldeles för länge ibland. Det är inte så att jag inte försöker skriva, det är bara det att jag inte vet vad jag ska säga. Jag har tappat bort mig själv lite. Symptomen och dejá vu-känslorna är återkommande och jag känner dem alldeles för väl. Jag har så lätt att... ramla tillbaka i gamla mönster så fort jag släpper lös känslorna från sitt koppel. De löper fullständigt amok och jag blir så sjukt uppfuckad ibland. Men jag tror att jag har en liten aning om hur jag ska lösa det. Tacka vet jag lärdom. Fan vad man fortsätter lära sig saker om sig själv.
Säg mig, vad har ni gjort i helgen?

Så många år sedan nu, minns du?

- Kom.
Hans röst var bedjande. Långsam. Glad. Hade det inte varit genom telefonen hade orden smält av den söta eftersmaken och fullkomligt dränkt hela mig.
- Nej. Jag kollar när mina vänner spelar på A-huset.
- Men snälla. Kom.
- Nej. Jag kan inte.
Resten av samtalet dog ut när gitarrsolot nådde sitt klimax och jag klickade på röd lur utan att bry mig märkvärt. Lite kändes det i maggropen allt, men inte mycket. Någon fjärilsvinge här och där, men inte så mycket mer än det. När grabbarna tackade för sig genom att bocka sig en gång för mycket på scenen drog Sanna mig genom den lilla skara som skulle föreställa publik. Då stod han plötsligt där. I ena handen höll han en öl, men det var som att han glömde att den existerade när han såg mitt förvånade ansikte i dörröppningen. Han slog ut med armarna så ölen skvätte, flinade och vinglade till för en sekund.
- Om inte du kan komma till mig, kommer jag till dig.
Jag log och skakade på huvudet åt honom. Det fånigt glada leendet fick honom att se yngre ut än sina arton trots att han var minst två huvuden längre än jag. Han tog min hand och drog ut mig i den kyliga höstkvällen.
- Vad gör du?
Jag skrattade när han drog mig allt längre bort på den ödsliga parkeringen. Så stannade han och tog mitt ansikte mellan sina händer.
- Vad gör du?
Jag viskade generat den här gången och försökte titta ner i backen men han tvingade kvar min blick i hans ansikte.
- Ge mig en puss, sa han och pekade med ena fingret på sin vänstra kind. Jag bara flinade och gav honom en kvick puss på kinden som han inte var sen att utnyttja. Jag hann precis släppa hans hud med mina läppar innan han fångade upp dem med sina. Jag spärrade upp ögonen av förvåning men lät hans andedräkt träffa min tunga och stängde ögonen igen. Han pressade höger hand mot min svank och vi kysstes i flera minuter.
Jag var fjorton.
Och han var förlovad.

Ett inlägg utan att någonting sägs

Jag sitter med korslagda ben hemma i mitt flickrum. Det senaste numret av Café ligger uppslaget vid mina fötter och jag har håret i en knut på huvudet. Det är ett fantastiskt bra nummer måste jag säga, Cafés senaste. Det må vara "den moderna mannens bästa vän", eller någonting åt det hållet, men för en nittonårig tjej som drömmer om att skriva intervjuer som ger lika mycket till läsaren och som är lika långa, är det en väldigt fin vän med.
I övrigt gör Söderhamn att det kliar i fingrarna. Jag ville egentligen kedja fast mig själv vid sängen och inte röra en fena, för Sundsvall är hemma nu och jag trivs så bra, men eftersom jag måste hem för att lira lite innebandy och hämta lite saker så är jag här ändå. Jag förbannar dock mig själv för att jag inte rört speciellt mycket på stjärten den senaste tiden. Bara druckit vin och dansat i takt med att det rann nerför strupen. Om jag dör i en idrottshall imorgon vill jag att ni ska veta att jag älskar er. För det gör jag faktiskt.

När orden sviker finns det annat att pyssla med.


Köpte nya skor för halva priset


Ingenting alls. Egentligen.

Jag undrar varför det inte finns några ord i mig just nu. Varför jag måste tvinga fram allting och varför markören i jobbens word-dokument bara blinkar utan att producera. Varför jag känner att jag inte har någonting att säga. Mer än att hans armar är jättefina. Och att jag måste sova nu.

För att man får längta. Tänka. Känna.

Jag längtar efter att vakna intrasslad i någon annans lakan. Sida vid sida med någon jag faktiskt tycker om mer än bara fysiskt. Mer än i bara några timmar och jag längtar efter att få dra fingret längst kindbenet på någon jag tycker om hjärtskärande mycket precis innan jag ler sådär generat att jag gömmer mig under täcket. Jag längtar efter någon som plockar fram mina löjligt romantiska sidor. De som gör att jag bakar kakor sent om kvällarna med rosa pärlströssel och skär ut dem som små hjärtan och sedan presenterar dem som mästerverk. Här har du mitt hjärta. Ät det. Tugga det. Gör vad du vill. Det är ditt att förstöra. Och jag längtar efter någon som älskar att jag är oorganiserad, farligt morgontrött och alldeles för bestämd för mitt eget bästa. Men jag längtar också efter någon som tycker att det är charmig att jag vill pussas mest hela tiden och som ser på mig så som jag ser på honom. Det har varit alldeles för mycket taggtråd, vässade klor och kärlek som aldrig blev på riktigt under väldigt lång tid, men jag tror att det någonstans finns en människa som gör mig lycklig på ett sätt jag inte upplevt lycka på länge. Jag tror det. Jag hoppas det. Jag längtar efter det.

En bild säger mer än tusen ord?


London. Maj 2009.

Bilder är fantastiska verktyg för att framkalla känslor hos en människa utan att tvinga på dem en historia. Kanske lite bättre än ord på det viset, även om jag inte vill erkänna det eftersom ord är det bästa jag vet. Men när jag inte orkar, kan eller vill skriva tar jag en bild, ofta på mig själv och jag vet egentligen inte riktigt varför. Jag känner alltid ett tvång att uttrycka mig, men det är det bästa tvånget som finns och utan den där frigörelsen så skulle det där med att andas fortsätta vara svårt. När jag var yngre handlade det mer om att teckna, att rita ur mig det som tryckte över bröstet med svart tusch och med tunna kolbitar man kunde skugga sådär skitfint med. När det inte längre fungerade sparade jag ihop en massa, massa tusenlappar och köpte min första systemkamera år 2008. Jag har älskat den varje dag sedan dess.

Och talang är någonting väldigt fint och någonting som man med ödmjukhet borde visa för hela jävla världen. Det är inte okej att känna att man behöver gömma sig i ett hörn med de mästerverk man skapar, men det är inte heller okej att se ner på andra eller att briljera på ett oförskämt sätt när man dansar hambo med hybris. Jag avundas talang, bra människor med det och just ikväll avundas jag fotografi. För att fotografi är… så himla värt att visa hela jävla världen. Liksom skaparna av det. Pontus har jag berättat om, jag kommer alltid beundra den där talangen och den där passionen kring utövandet och viljan att fotografera, men jag har inte berättat för er om David. Kanske kan han berätta om sig själv. Här hittar ni honom.

Uppdaterat:

Viktoria undrade "Och vad säger den där bilden?". Den där bilden togs, som tidigare beskrivet, en natt i London för snart två år sedan. Det är ett konkret minne från en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv och min klasskompis Ida fångde när jag skulle klättra i en skatepark trots min höga klackar. Jag tycker att den är fin. Kanske lite extra fin för mig som kommer ihåg lyckan av att springa längst Themsen och vara en helt obekymad sjuttonåring och se ljuset från Big Ben reflekteras på vågorna. Men jag tycker om känslan av ögonblick, mönstren som flyter samman utan att bli för mycket och att man kan föreställa sig att det är var som helst, när som helst. Jag tycker bara väldigt mycket om den. Vad tycker ni?


Det här är varför jag varit borta i ett dygn

Vad jag trodde var bakfylla var en form av vinterkräksjuka. Jag tackar dock för att jag fick 12-timmars-ruschen och kan säga att jag idag, efter fjorton timmars sömn och en piggelin, mår bra. Så har jag gjort debut med att vara ordentligt sjuk utan mamma också. Är man inte vuxen nu så säg?

En klänning i fuskskinn och nät

Jag har köpt en klänning på H&M som är såhär ofantligt vacker upptill. Ändå velade jag hela vägen tills det att jag drog bankomatkortet i kortläsaren och sa "tusen tack" till gubben i kassan. Kanske för att jag inte har rätt kroppsform och kanske för att jag blev osäker på urringningen som ger ännu mer uppmärksamhet åt mina bröst än en vanlig dag i veckan. Men jag vill inte böja mig för ideal eller gömma mig i stora trasor för att jag är rädd att det smiter åt lite för mycket. Jag har inte tid med det. Jag vill leva och dricka vin en lördagskväll i en klänning jag tycker om.
Och den här, den tycker jag om. Jättemycket.

This thing at heart.

Det är någonting med Sundsvall som gör det lätt att andas. Här vet ingen varför jag spenderade två år åt att fullständigt trasa sönder mig själv med knivskarp destruktivitet, ingen vet hur många gånger mitt hjärta har stampats på och ingen förväntar sig att jag ska göra revolt eller ligga hemma med täcket över huvudet. Ingen vet mer än vad jag väljer att ge av mig själv och det är en rätt fantastisk gåva i en process där det handlar om att fortsätta läka till den punkt där jag kan säga att allt är bra utan att darra på rösten. Och de bidragande delarna till att hjärtat inte slog som det skulle har jag lämnat där det hör hemma och när jag tittar tillbaka på livet så är det inte sådana minnen som sticker ut. Det är den gången jag skrattade med en av mina bästa vänner till sex på morgonen och sedan brakade en säng för att den inte var gjord för två. Det är de gångerna jag sjungit med till begåvade människors livsverk och den gången jag stod i en vit klänning och skrek ut refrängen till "Teenage dirtbag" och såg hela världen breda ut sig framför mina fötter. Det är den gången jag såg mig själv publicerad för första gången och den gången kallelsen till landslagslägret damp ner i brevlådan. Alla konsekvenser bleknar i jämförelse med hur fantastiskt det var att hålla den där handen som inte släppte taget för en väldigt lång tid. Och de dagar jag fick med min familj tillsammans. Och de gånger min mormor kramade mig så hårt att jag trodde att jag skulle mosa hennes 153 centimeter. Det som betyder någonting.
Det är lätt att andas i Sundsvall.
För här bleknar smärta i jämförelse med hur fantastiskt det är att leva.
Och det är helt underbart.

TACK!

Tack för att ni är världens finaste människor. Jag vet inte vad jag skulle göra utan er ibland. Ni är min största stöttepelare och min bästa inspirationskälla när jag känner att livet är trassligt och svårt. Jag hoppas att ni vet det. Tack för att ni finns och tack för alla ord som gör att jag gråter hejdlöst och älskar livet lite mer än vad som egentligen är möjligt. Ni är bäst.

ANSWERS.


Det du skriver... är det dina egna känslor du sätter ord på eller random texter du kommer på? Eller kanske lite utav båda..?

Det är mina egna känslor. Alltid mina egna känslor, mina egna tankar och mina egna åsikter. Många texter är också konkreta bevis på händelser som ägt rum. Ibland handlar det om människor i min närhet och personer jag älskar, men det är alltid min observation och min tanke som tvinnar ihop en historia. Jag kan inte tala för andra på det viset att jag kan säga hur de känner eller känt, för jag kan inte uppleva en känsla jag inte känner igen, som jag inte behandlat. Därför är allting, rent naturligt, baserat på mig, mitt hjärta och min hjärna. Det här är jag.

Enligt dig, vad är det finaste i din personlighet?

Att säga att man är ödmjuk förstör hela innebörden av ordet och av egenskapen, men ödmjukhet är något väldigt fint som jag eftersträvar så gott det går. Jag hoppas att jag är en ödmjuk människa, men det är någonting jag lämnar till andra att avgöra. Man vinner ingenting på att trampa andra på tårna och att sätta sig på andras axlar för att själv nå stjärnorna. Jag tror att livet handlar om att var ödmjuk - men bestämd. Inte att sätta sig själv i förstahand på ett sätt som gör illa andra människor.

Om du skulle få vara med en valfri människa en hel vecka, vem skulle du välja och vad skulle ni göra?

Shit. Min första, barnsliga men fina, lilla tanke är min familj. Jag saknar dem väldigt mycket när jag inte bor hemma längre och jag saknar de dagar jag hade med min familj tillsammans nu när mamma och pappa är separerade. Men, det var nog inte svaret ni ville höra, så om jag fick vara med en valfri människa en hel vecka skulle jag hålla hand med Jared Leto och sedan skulle vi hångla som galningar. Och han skulle visa mig hur man lever ett liv som aldrig blir verklighet för nittionio procent av världens befolkning. Men jag skulle nog helst av allt vilja sitta på ett dimbeklätt berg med Dalai Lama och snacka om livet. Det ni.


Vad trivs du mest med hos din kropp?

Oj. Jag har nog aldrig vantrivts så mycket i mitt skinn som jag gör just nu och det är rätt hemskt att man ogillar mer än vad man gillar med sig själv. Så… jag gillar mina läppar. Jag gjorde det aldrig förr men jag har börjat göra det nu. Jag är däremot lite frustrerad över mina ben. Jag har alltid gillat dem. Men inte nu längre.

Om du fick välja; att aldrig mer älska eller aldrig mer bli älskad?

Jag skulle välja att aldrig mer bli älskad. Jag tror att jag skulle överleva på att vara omtyckt på en nivå som inte är någon särskild, och av att ha de där fjärilarna i magen som får mig att le varje dag. Det kommer alltid att göra ont de dagarna jag kommer till ett vägskäl där sanningen slår mig rakt i ansiktet, men kanske hittar jag då något nytt att älska och må bra utav. Även om det inte ger mig någonting tillbaka, så tror jag att jag kommer att klara mig helt okej på att veta att jag kan älska andra människor. Tänk att inte kunna älska. Inte kunna känna. Det vore ju rena döden.


Vad är den snyggaste prylen du vet?

Jag älskar prylar. Grejer. Saker. Jag tycker det är fantastiskt att konsumera saker man kan ta på, titta på och äga, och skäms lite över det när jag vet att det finns människor som knappt äger ett öre. Men en stilren Buddhafigur är högt värderat hos mig. Jag älskar allting som är antikt, gammalt, indianskt, grafiskt och som speglar någonting helt annat än här och nu. Det är fint.


Vart handlar du helst kläder och vad handlar du?

Förr var jag väldigt snål och ville ha så mycket kläder som möjligt för pengarna. Nu har jag ändrat mig rätt drastiskt, men jag handlar gärna fortfarande på budgetställen som H&M. Jag älskar H&M. Men mina favoritställen just nu är Topshop, JC, Lindex och Monki. Och Modekungen.se. Vem älskar inte det stället?

Och vad jag handlar skiljer sig vitt och brett, men det är aldrig byxor. Förutom skinnbyxorna då från H&M som jag älskar, men jag är galen i tights och leggins. Och skor! Jag handlar väldigt ofta saker i skinn, med nitar och i spets, gärna leopardmönstrat och gärna kavajer och klänningar. Allting är svart eller grått - alltid. Jag trivs inte i färg.

Om du skulle få designa ett eget plagg, hur skulle det se ut?

Åh. Jag tror det är lite av en dröm för alla att få bära det som skapas i ens eget huvud. Det första jag skulle designa är en silverklänning i tubmodell, som sitter tajt över brösten och dryga decimetern ner mot midjan, sedan skulle den gå ut i en böljande och galet vacker design där den är lång bak men kort fram. Jag tycker det är vackert att framhäva benen. Dessutom skulle jag designa en skinnjacka som är full av nitar över hela ryggen.

Om du skulle få en pryl, vad som helst, helt gratis, vad hade du valt?

Journaliststudent som jag är så måste jag ju säga en Iphone 4. Utan tvekan.


Jag tar studenten i år och undrar självklart om du vet någon finfin sida? Eller om du vet någon tjusig studentklänning :)

Åh, studenten. Grattis till den lyckligaste dagen i ditt liv! Min studentklänning (den är så vacker att jag dog lite när jag bar den) var från Elise Ryan. Jag köpte den på Nelly.se, och väldigt många fina märkesklänningar och fantastiska budgetalternativ finns där. Jag vet att några av mina vänner beställde från Bubbleroom och Asos, medan andra köpte sina klänningar från till exempel H&M och Gina Tricot. När det kommer in i vår ska jag tipsa om vilka jag tycker är finast, just nu är ju utbudet lite sämre.

Vad är kärlek för dig?

(Det här är kopierat från den gången jag svarade på en liknande fråga, så några av er känner kanske igen det.)

Jag vet vad kärlek är för mig. Pussar i nacken, en behaglig ilning i ryggraden och en människa som gör mig knäsvag. Som visar en glimt av himmelriket genom att bara finnas till. Som är så vacker att jag antingen slutar andas eller andas så snabbt att jag inte andas på grund av det. Men kärlek är någonting nytt för varje gång det sveper förbi och jag älskar lika villkorslöst varje gång. Man ger hjärtat till någon, med kupade händer och förtrollad blick, och hoppas att de ska hålla det sådär ömt och vackert som man gav bort det. Världen blir allt mer fantastisk men ack så oviktig utan den andre personen, utan begreppet och faktorn som gör det så varmt inombords och som smakar så sött på tungan. Kärlek är att känna. Känna någonting ovärderligt och unikt som man inte kan hitta någon annanstans än i hjärtat på någon annan. Det och sig sjäv i den bästa versionen möjlig och jag har inget problem med att säga att kärlek är meningen med livet, för jag är onekligen stensäker på min sak.

Kärlek är min drog. Mitt heroin. Det som skjuter rakt in i kroppen och gör mig, världen och allt runt omkring färgstarkt och bra. Kärlek är bra. Kärlek är hemskt. Jobbigt. Frukansvärt. Underbart. Men man måste få definera det för sig själv. Vad är kärlek?

Jag vet vilka konkreta saker det innebär. Fingertoppskänslan när man sveper med fingret över någon annans hud, sötman när man smakar på någon annans läppar och rörelserna i maggropen när man ser honom efter alldeles för mycket saknad. Jag vet också hur det känns. Viljan att vara så nära att man önskar bygga bo innanför den andres skinn och oviljan att leva utan den andra personen. Och jag känner smärtan. För visst smulade den sönder mig. Kärleken. Den har tvingat mig att leka med elden tills fingertopparna varit alldeles sotsvarta och tills jag legat i fosterställning med ett sprucket hjärta och tusen bitar av mig själv spridda ut i universum. Och jakten på dem har fört mig till mörka platser och jag har fäktats, gråtit, slagits och kämpat för att ens stå på benen. Men när den där djävulen viskar i mitt öra, med hes och lockande röst, "Vad skulle du gjort annorlunda?" så kommer jag inte möta hans blick. Bara le rakt ut i luften.

- Inget, för jag har älskat på riktigt.

Och det mina vänner, det är värt att leva för.

Vilken är din favoritfilm?

Tristan och Isolde är den film jag kan se tusen gånger om och fortfarande gråta och skratta på exakt samma ställen. Den får mig att tänka och känna lika mycket varje gång. Se den.


Vad gör du om 10 år?

Om tio år hoppas jag att det är en varm vårdag i maj och att jag ligger och håller hand med min man utanför vårt engelska radhus i London. Han är så vacker och fantastisk att jag inte ens minns de dagar jag försökt sy ihop mitt hjärta med en rostig nål. Inte mer än att det finns nedskrivet i böcker som betytt lika mycket för människor runt om i hela världen som de betytt för mig att få skriva dem. Och han ska smeka mig lätt över en mage som putar något alldeles förskräckligt och jag ska le åt livet för att det blev så fantastiskt som jag önskade när jag var nitton och svarade på en frågestund på min blogg. Och den där framgången jag så hårt eftersträvade ska ständigt ha vuxit och lett mig rakt in i tv-branschen, dit jag ville även om journalistiken någonstans alltid varit mitt kall. Och när jag ligger där, med världens vackraste människas hand i min ska jag skratta åt de stunder jag fått uppleva och tänka på vad jag ska göra de närmsta tio åren. Kanske har jag redan doppat fötterna i världens alla hav, annars kanske jag försöker göra det redan dagen efter.

Vad är din högsta dröm? Den som är så högt upp att man bara kan ta sig dit med en jävla massa pengar, blod, svett, tårar, kontaktnät, utbildning, en vilja av stål eller ett sjuhellsikes jävlaranamma?

Jag är så pass naiv och drömmande att jag en vacker dag vill rädda världen. Jag vet inte vad det innebär eller hur man gör, men jag vill att människor ska kunna bli lyckliga genom mig och att jag kan vara en betydande faktor till att världen blir en bättre plats för oss alla.

Det låter kanske konstigt eller ouppnåeligt. Men jag tror på att drömma stort.

Är du kär i någon nu?
 Har du någon på G?

Jag blev väldigt nervös när jag skulle svara på den här frågan, för att jag inte riktigt vet vart jag har mig själv i en värld som är rosafluffig och jättefin. Om jag är förtjust, ja. Men om jag har någon på G, det vet jag inte. Det jag känner just nu, det är någonting helt nytt för mig.  Men det känns… väldigt, väldigt bra.



Vad tycker du om utbildningen du går?

Jag kommer ihåg vad jag sa i början. ”Det är som att hamna i en rävgropp. En massa vetgiriga besserwissers på samma ställe. Det kommer att bli intensivt.” Det blev det också. Men jag triv som fisken i vattnet, för jag får utvecklas inom det jag älskar mest och jag omringas av sjukt begåvade människor varje dag som är så fina att jag inte vet vad jag ska säga. Jag älskar det, samtidigt som jag är sjukt uttråkad vissa dagar. Men det är ju som med allting annat.

 

Vem är den mest inspirerande människa du någonsin har träffat?

Oj. Eh. Hjälp. Jag har ingen aning. Ingen aning. Men jag inspireras starkt av människor jag träffar som journalist, när jag berättar deras historia nästlas det liksom in i mig också. Men förutom att min pappa är det bästa jag har, och som påminner mig varje dag om hur det är att vara starkast i hela vida världen, så vet jag inte riktigt. Jag inspireras av ord, musik och handlingar. Precis som många andra.

 

Finns det något du önskar att du hade vetat när du var 15 år, som du vet idag?

Att sorg reduceras. Att smärta försvinner. Att livet tar vändningar men att det inte alltid är negativt. Att allting reder sig tillslut, trots att man lägger sig på kvällen och känner att det kvittar om man vaknar igen eller inte. Och att allt vackert i den här världen är värt den där smärtan och att alla smärtsamma erfarenheter tillslut förvandlas till lärdomar och gör en starkare. Och att man inte behöver ha bråttom. Man behöver inte ha bråttom. Femton år gammal har man all tid i världen att göra fel för att sedan göra rätt. Och jag vill tacka mitt femtonåriga jag för att jag satsade på skolan. Det tog mig hit. Och här… här trivs jag.


Säger hej från en radiostudio

Mittuniversitetets radiostudio är mycket större än den vi hade på gymnasiet. Den hade tygbeklädda väggar som påminde om ett rum för en patient på ett mentalsjukhus och det var alltid väldigt varmt där inne. "Du kunde ju ha undvikit att säga knulla. Det finns andra ord för det". Mina lärare var skämtsamt allvarliga när vi fick synpunkter på vårt livesända radioprogram när vi gick i tvåan. Jag ryckte på axlarna och flinade. Den här radiostudion är mer kal. Större, ljusare och med en fin utsikt över Storgatan. Man känner sig inte instängd även om ljudet studsar på väggarna och aldrig lämnar rummet. Tystnaden blir så konkret. Men det är skönt för hjärnan.
Jag har svarat på alla frågor i frågestunden, förutom en som jag sitter fast med.
Ikväll publiceras svaren. Så om någon har en sista fråga så ställ den innan 18.00 ikväll.
Ha världens bästa dag så länge, finingar.

Kokainbollar, eller?

Hade inget pärlsocker. Vaniljsocker fungerar bra det med.

My head says no, but my heart says yes

Jag känner fortfarande hur det bränner där dina fingrar lindades runt min hand och fastnade i ett grepp som var som gjort för oss två. Där allt som på utsidan var oskyldigt gjorde avtryck längst där inne och jag känner fortfarande hur ilningarna gick stötvis genom kroppen så fort du tittade på mig. Och jag undrar om du blev lika förvånad som jag. Lika rädd för det behagliga som letade sig ut i hela kroppen och som fick oss att le. Lika osäker på om det var, om det är, på riktigt, men med en lika stark önskan att ta reda på det. Någon gång. För du känns på ett sätt som gör mig till den mest förvirrade, men den lyckligaste versionen av mig själv just nu.
Men jag undrar om du förstört mig. Du som fortfarande kollar på mig som om jag vore som du var för mig och som om vi var det där vi aldrig blev. Du gjorde mig komplicerad och rädd. Och jag undrar om jag kan bli den spontana och orädda tjej som jag var med dig, innan du fångade in mig i ett nät av taggtråd som gjorde att jag sjönk. Jag vet inte om hon ligger kvar där, där nere dit jag inte vill tillbaka, eller om hon finns här inne någonstans.
Hon som du var inte man nog att släppa fri.
Hon som jag inte var stark nog att hämta tillbaka.
Hon som jag skulle behöva.

Frågestund? Let's do it!

Jag sitter mest och stirrar ut i luften, biter mig själv i läppen och ler sådär fånigt som om jag vore förälskad. Ändå försöker jag döda fjärilarna i magen för att jag inte vet hur jag ska hantera dem. Om jag ska klappa dem lätt på huvudet eller om jag ska använda dem som måltavla i ett krig jag kommer att göra allt för att vinna. Kanske behöver jag inte göra något utav det, bara låta dem fladdra runt och få det att ila behagligt i ryggraden. Jag vet inte. Livet känns rätt fantastiskt just nu, dock är jag rädd att jag kommer att kasta mig in i saker som jag inte kommer att kunna stå för om några månader. För att jag inte riktigt vet hur redo jag är för nya saker, nya känslor och att låta livet handla om andra än bara mig själv på ett sätt som det inte gjort på länge. Jag vet helt enkelt inte, men jag kommer att komma underfund med det. Någon gång. Det är ingen brådska.
Så. Eftersom jag varit rätt off och går i skolan minst nio timmar varje dag, vilket gör att hjärnan ligger i en klump nere i tårna när jag kommer hem, så tänkte jag att vi kanske skulle ha en frågestund. Om ni är up for it? Fråga mig vad som helst. Någonting om kärlek, skola, vad jag vill göra innan jag dör eller vilken film jag helst ser. Det spelar ingen roll. Peppra mig! Jag svarar om en dag, eller två, så ni får tid på er. Puss!

Just a reminder

Det var när smärtan letade sig upp i hela armen som jag släppte glaset i diskhon och drog undan handen från det heta vattnet. Jag stirrade på vattendropparna som skvättade upp längst det glansiga, mörka aluminiumet för att rinna tillbaka och samlas tillsammans på botten och få glaset att ständigt guppa fram och tillbaka. Jag kunde inte se mitt ansikte reflekteras i det mörka diskvattnet. Jag såg inte vad som låg gömt under ytan och diskmedlet som flöt ovanpå. Var det hit jag ville? Är här den plats på jorden som gör mig lyckligast just nu? Är den där tjejen som reflekteras på ett smutsigt diskvatten hon jag vill vara? Och ser jag henne inte av den anledning att jag inte känner henne än? Tankarna dunkade i hela kroppen och jag fokuserade blicken på de små vågorna som bildas av vattnets ständiga pulserande, innan jag med en rörelse stängde av vattnet och andades djupt.
Jo. Det här är en bra plats.
Och jag är helt okej jag med.

Do it, do it, do it.

Anonym, maila mig så snackar vi! soderlundfrida@gmail.com
Och om någon annan känner för att diskutera känslor, snacka allmän skit eller bara vill känna att någon lyssnar - maila mig. Jag älskar att prata med er.

HEARTBREAKER

Obesvarad kärlek är svår.
Den lägger sig som ett täcke över verkligheten och gör den dunkel och grå, med små, små ljusglimtar som man försöker grabba tag i varje gång de sveper förbi. Och för varje gång de kommit för att passera tänker man "kanske, kanske, kanske. Kanske vill han ha mig längre nästa gång. Kanske är nästa gång början på föralltid." Sedan hittar man sig själv där igen. I ett grått töcken där ljusglimtarna aldrig är långvariga nog att pressa bort de grå molnen som man så förtvivlat vill förvandla till rosa. Man tappar all fokus, all vilja att göra någonting annat. Någonting som inte handlar om att kasta slängpussar eller ge sitt hjärta i en liten ask med en rosett i siden. Och den där kompassen som ska leda rätt bara svingar fram och tillbaka i en cirkel likt captain Jack Sparrow's. Inte för att hjärtat inte vet vad det vill, utan för att det inte vet vart det ska. För att han, han som får tiden att stanna upp när han äntrar ett rum, inte vill bli hittad.
Obesvarad kärlek är svår. Jämt.
Det gör ont att få obesvarad kärlek, men det är minst lika trassligt att ge. Plus-minus smärtan är det samma sak. Jag hatar att orsaka lidande och att behöva släcka en eld i andra och veta att jag knuffar dem rakt ut i det där tomrummet. Där det grå töcknet tar över allt. Nästlar sig in i porer och hjärtan och skriker att verkligheten inte är bra nog. "Ha! Du duger inte för henne."
Nä.
Det är inte roligt, inte.

Kungligt

Jag kommer ihåg när jag läste The Dirt. Jag var så fascinerad av alla detaljer och över huruvida fyra totalt okontrollerade och vilda livsnjutare (en finare formulering för fyra totalt rubbade men störtsköna typer som borde legat begravna under backen för längesedan) kunde komma ihåg så mycket i ett töcken av droger och litervis med Jack Daniels. Spindeln i nätet kallas, på engelska, en ghostwriter. En ghostwriter är en person vars namn finns med på bokomslaget, men som tar betalt för att skriva berättelser, biografier, artiklar och dylikt som officiellt någon annan får ta cred för. De är författare och journalister som lever som ett spöke genom texter som handlar om någon annan. De får inte synas, trots att det är deras ord, och de ska ge känslan av att boken är skriven av den som det handlar om. De nästlar sig in i minnen och sinnen och lyckas plocka fram unika fakta ur människor vars liv anses värda att binda en rygg på. Sedan skriver de. Skriver och skriver tills en sjuttonåring, som jag var då, kan ligga tillbakalutad i sin säng och läsa allt om fyra galningar på 24 timmar. Och när jag smällde ihop boken tänkte jag: "Jag vill också göra det här en dag". 

Jag visste inte att en försmak på det skulle komma så snabbt som det gjorde. The Rotal Fat Fucks är ett band från Söderhamn och jag har fått fria tyglar att myta ihop en biografi om dem. Jag är på god väg och snart ska de få en första titt. Jag hoppas att det blir bra.

BLACK&COLOUR

Jag har varit rätt tom på ord. Kanske för att jag inte kan definera mina tankar och den där känslan som lurar i maggropen, men kanske också för att jag tretton dagar in på 2011 blickar tillbaka mot ett 2010 med ett leende som producerar tårar i ögonen. Jag kommer ihåg den där dagen. Den där måndagen då jag satt på min veranda i en randig kavaj och drack alldeles för många drinkar. Pappa blev inte så glad när han fick rycka upp mig från gräsmattan och bädda ner mig redan 19.30. Det blev egentligen inte jag heller, men i min dimma där och då flinade jag och sluddrade likt någon som inte bara var full utan hög. Och det var jag nog också. Hög på lycka och adrenalin och tanken på att det var tre dagar kvar till studenten. Och den dagen, den torsdagen i juni 2010 är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har aldrig gråtit, skrattat eller älskat livet så mycket som då.
Det gör att jag kommer att sakna den dagen för resten av mitt liv.
Men minnet av det är mer levande i mitt bröst än någonting annat.
Säg mig, hur många av er tar studenten i år?

Var inte rädd för mörkret

Jag tummar så länge på tidningskanten att den tillslut spricker. Fram och tillbaka har jag svept, knölat och gnussat med vänstertummen och, förutom en spricka, blev resultatet en sotgrå och knölig fläck och ett upptuggat sår på underläppen. "Mörkret måste få finnas i en". Citatrubriken är ungefär 160 punkter och tunn, men den nästlar sig in alldeles bredvid hjärtat och ger det en elektrisk stöt. Som om den letar efter det där mörkret med en ficklampa i mitt bröst, och det ger mig ett litet hopp om att Aftonbladet använt rubriken för att kunna beröra, inte för att sälja. Men den tanken faller platt när jag börjar ögna igen fråga-svar-intervjun, så jag stannar kvar på svaret som fångade mig i 160 punkter när jag öppnade uppslaget. Sven Wollter ler nöjt på bilden, lite generat, som om han precis blivit tystad av någonting och i handen håller han en ljusstake med tre ljus. "Jag har aldrig försökt behandla min sorg utan den får finnas där. Erik Blomberg har skrivit något jag alltid bär med mig: "Var inte rädd för mörkret, för ljuset vilar där". Man måste låta mörkret finnas i en." Och där stannar jag upp, googlar på Erik Blomberg och läser hela dikten utan att andas och blir sittande stirrande.
Ord gör så konstiga saker med mig.
Det är kanske därför saker och ting slår så hårt när det väl slår och annat smeker så sammetslent att det nästan är förbjudet. Det är kanske därför jag brinner för att förmedla mina och andras ord på alla sätt möjliga, för att jag vill att människor ska känna den där känslan av samhörighet och bli inspirerade så pass att de ger mer glöd åt elden.
Läs dikten här.

What comes around, goes around

Jag är produktiv i allt utom i det jag borde. Kanske för att jag är som ett skenande tåg på små luddiga moln när kreativiteten och viljan sätter in och jag har massa idéer som jag vill, och tänker, förverkliga. Just nu ordnar jag upp företaget som kommer att skjuta rakt upp från startplattan redan i slutet av den här månaden, huruvida jag och Isabelle ska kunna dela ut vårt magasin (vi gjorde ett magasin om och för unga människor sista året på gymnasiet) till alla högstadieklasser i hela Söderhamn nu i vår och om VeckoRevyn är intresserad utav ett reportage jag lurar på. Dessutom har jag en drös andra jobb på G, men skolan sätter käppar i hjulen då nästa kurs innebär att jag ska gå mellan 08.00-17.00 varje dag. Jag får ont i magen av bara tanken, även om det ska bli kul att lattja runt med mer praktiska grejer. I övrigt har jag en tenta på lördag, måste råplugga dagarna som kommer, redigera tre uppslag och försöka hinna äta däremellan. Jag längtar till maj och Turkiet. Men först: sova.
Säg mig, vad ser ni fram emot 2011?

Hej tisdag!

Igår var jag så arg på blogg.se att jag satt med tårar i ögonen och bankade på bordet med knytnäven så jag fick ont. Jag skrev ett väldigt långt inlägg för att svara på en av era frågor, sedan försvann allt med ett litet poff och det gick inte att få tillbaka. Idag är humöret bättre. Jag klev upp tidigt för att gå in till stan och handla och när jag kom hem igen satte jag mig vid köksbordet, slevade i mig aprikoskräm och läste Aftonbladet i lugn och ro. Nu börjar tiden ticka iväg lite väl snabbt, jag börjar skolan om tjugofem minuter och sitter här som ett jippo med ömmande axlar. Fotbollscupen tog hårt på min stackars kropp, jag är stel som en pinne och det blev inte direkt bättre av att bära hem matkassar som vägde ton. Nu måste jag springa iväg och lära mig en journalistisk etik.

Tillbaka i Sundsvall. Nu: skola!


Team redhead

Ni kan se mig som en i Rebecca Simonssons Team Redhead här.
Rödhåriga tjejer blev ombedd att skicka in bider på sig själva och whops, så befann jag mig på hennes blogg med en drös andra rödhåriga tjejer. Check it out vetja.

Vi kom först, efter de andra.

När jag gick på lågstadiet drog prästen samma historia år efter år. Som att våra hjärnor inte var tillräckligt utvecklade för att minnas. Det handlade om att förlora - och att inte göra det. "Jag kom först... efter dig." En förlust var en vinst, bara efter någon annan. Men fotboll finns i roligare former än andraplatser. Blod, svett och tårar tog oss inte längre än till att komma först - efter någon annan och jag hatar att förlora. Det finns inget som rubbar mitt psyke som det och det finns ingenting som känns så hårt som att förlora tillsammans med människor jag tycker om och att se samma besvikelse i deras ögon. Helvete, om jag får uttrycka mig korrekt.
Nu har jag väldigt ont. Överallt.

Du och jag är bara du. Och jag.

Han ser annorlunda ut, inte alls som då. Då när han var det vackraste jag någonsin sett och kroppen tappade all biologisk funktion när han var i närheten. Hans hår är annorlunda och han ser besvärad ut av alla människor som är på plats. Rörelserna är hackiga, nästan stela, men så bryter han plötsligt ut i det där leendet som ibland verkar oönskat men inte mindre äkta för det. Men jag känner inte igen känslorna som gör sig påminda i hans bleka ansikte och det där förvirrade uttrycket i ögonen. Minnena av när han drog mig tätt intill och lät mig vila på hans arm när han borrade in fingrarna i min hårbotten för att sedan lirka ur dem försiktigt, försiktigt. Om och om igen och det gick ilningar genom ryggraden när fingertopparna snuddade skulderbladen och jag behövde aldrig be honom att röra mig. Alltid låg det ett finger, en hand eller en bröstkorg alldeles tätt intill eller ovanpå min hud och jag andades in hans lukt som syre. Han fick mig att glömma hela världen för en stund och jag trotsade hög feber bara för att få se honom. Då när han fick mig att tänka att bara för att jag andades betydde det inte att jag levde. Men när jag ser honom stå där, hundratals dagar sedan den där första beröringen, känns det inte som att han är han. Kanske för att inte jag är jag. För att tiden och erfarenheterna förde oss i andra famnar och mot nya äventyr utan den andre som någon som helst del utav det. Jag ler. Han ser annorlunda ut.
Men det gör jag med.

"Hej, det är mitt i matchen!"

Jag har aldrig tidsinställt ett inlägg förut, men när ni läser det här sitter inte jag tillbakalutad någonstans med min mac i knät, utan jag står på ett blått golv i en idrottshall och biter på tumnageln och drar i kanten på shortsen. Mitt hjärta rusar i hundratjugo och halsen är ihopsnörd, gommen torr som en öken och jag kan inte fokusera med blicken. Allt är bara suddigt men adrenalinet pumpar så brutalt att pulsen känns i varje nerv i hela kroppen och när domaren släpper ner bollen för avspark skakar jag benen tre gånger innan jag fokuserar på uppgiften. Att vinna. Mina damer och herrar, det är kommunmästerskap i futsal hela helgen och alla kommunens dam - och herrlag är på plats för att göra upp om vem som är bäst i kommunen 2011.
Jag, och mitt lag, tänker se till att det är vi.
När ni läser det här spelar jag första matchen.
Håll alla tummar och tår ni har. Vi tänker ta detta!

Passionate

- Tänk vad mycket vi har varit med om.
Pontus slår ut med händerna framför sig som om kaffekoppen i den ena vore obefintlig och ler. Jag nickar. Vevar med tepåsen i det heta vattnet så att det bildas små vågor och ser mitt ansikte reflekteras ovanpå den blurriga ytan. All erfarenhet tog hos hit. Till ett café i min gamla hemstad, med en konversation down memory lane och med saknad och stolthet i rösten. Jag som elev på en av Sveriges ledande journalistutbildningar, han som framgångsrik fotograf med världen framför fötterna. Jag kommer ihåg den där gången vi åkte till Malmö för att jobba på Melodifestivalen. Sjutton år gamla och jag klev rakt in i pressrummet med skitiga converse och iklädd ett par svarta jeans med en Rolling stones-tunga i pärlor på ena bakfickan. Vissa höjde på ögonbrynen och andra tittade mer nyfiket på oss när vi vandrade rakt igenom rummet för att ta plats i ena hörnet. Aftonbladets Markus Larsson hade hatt och han var en av få som vankade av och an på heltäckningsmattan, de flesta satt fokuserat framför sina laptops. Det var en rätt knäpp resa som resulterade i tre eller fyra sidor i tidningen. Jag fnissar tyst för mig själv när minnet vandrar vidare och jag ser att Pontus är fast i något eget.
- Kommer du ihåg när vi fick vänta en timme utomhus?
Han släpper bordskanten med blicken och tittar på mig.
- Utanför skivbolagsdörren i Stockholm? Ja, det kommer jag aldrig att glömma.
I en timme satt vi på trottoaren mitt i Stockholm utan att komma innanför en grön, förbannad dörr. Jag sparkade, bankade och skrek genom brevinkastet men ingen öppnade och numret vi hade fått till de vi skulle träffa var fel, helt fel och redaktören som sänt oss på jobb var i stallet någonstans i Hälsingland. Tillslut öppnade sångaren i bandet dörren och jag fascinerades av att han såg ut som Jack Sparrow i rockversion. Det reportaget blev riktigt bra och vi fick höra att vår framtid såg väldigt ljus ut.
Det hoppas jag med.
För det här jobbet har tagit mig på resor som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Runt om i Sverige och jag har fått tagit del av så mycket fantastiskt att hälften vore nog för att göra en lycklig. Men den där tanden, den bara blöder och passionen i bröstet brinner okontrollerat.
Jag vill ha mer.
Någon dag ska jag berätta mer för er om vart passionen tog mig och min kollega Pontus från det att vi var sexton år gamla, till idag. En annan dag. Det finns rätt mycket att berätta.

CROSS by KANDEE

Ibland får jag en ångest som ligger och kliar under huden tills jag hittar någon form av perfektion. Idag har jag tampats med huruvida den här bilden skulle få stanna på bloggen eller inte - så det slutade med att jag kapade mitt huvud och gjorde färgerna kalla. Ibland är jag lite störd. Men linnet är fantastiskt fint.

Jag tror på kärlek som den här

Everything var den första låt att rycka mitt hjärta mitt itu, få pulsen att rusa i tinningen och blodsmaken att bubbla upp i halsen. Jag har aldrig känt mig mer krossad än när jag hörde den för första gången 2008. Det tog mig flera månader innan jag kunde lyssna på den igen och idag kan jag fortfarande känna hur kroppen biologiskt reagerar på smärta, sorg och kärlek i konkret och musikalisk form varje gång jag hör den - vilket är väldigt sällan. Men om jag känner att jag behöver knäckas så är det den jag vänder mig till. Och varför jag inte la till den i min HEARTBREAK-lista som jag gjorde till er härom veckan var nog för att jag helt enkelt inte riktigt känner att jag pallar den och någonstans hade förträngt att den existerar, men nu ligger den där. Och jag vill ändå tipsa er om att lyssna på den på högsta volym och bara låta känslorna rasa genom kroppen. Återkom gärna med hur det gick.
Och icke att förglömma, Peyton och Lucas.
För er som inte känner mig så kan jag passa på att berätta om min enorma och villkorslösa kärlek till One Tree Hill, det är min största livlina och inspirationskälla, och hur jag önskar skriva något som det en dag. Peyton och Lucas kärlek är ett fint bevis för den kärlek jag tror på. Enjoy.

Man känner sig lite som en älva

Den är lite som ett... skynke, sa min lillasyster i telefonen när jag var påväg hem till pappa i Söderhamn från Sundsvall igår kväll. Och det var den också. Klädesplagget jag inte riktigt kan definera från Topshop lägger sig kyligt draperande längst det översta av överkroppen och man känner sig lite som en sagofigur. Den är vit som pudersnö förutom halslinningen som är ömsom transparent ömsom spets. Den är cool, lite annorlunda och väldigt ljus för att höra hemma i min garderob. Men ändå. Jag gillar den och längtar efter en svart klänning, smal midja och brunbrända ben att ha till.
Vad tycker ni?

När jag såg dig första gången

Jag höll systemkameran hårt med båda händerna, i ett krampaktigt grepp och knogarna vitnade så pass att de var pappersvita och narriga. Ljudnivån från idrottshallens hjärta var hög och jag speglade mig snabbt i fönsterrutan för att se om svullnaderna under ögonen kommit fram under sminket. De hade de inte, men min blick var trasig och förstörd och jag svalde hårt och kände luften skära genom halsen innan jag släpade mig inåt. Jag hade på mig ett par beiga chinos och en vit, tajt, långärmad tröja. Håret var rött, axelkort och lockigt och jag hade gått in för att inte vara mig själv. Inga utstickande kläder, inget stort leende, inge smink på ögonfransarna och med ett hjärta som dött. I ett dygn hade jag känt pulsen i huvudet, som en ilsken studsboll i tinningen men nu kände jag ingenting alls. Hade inte gjort på länge. Jag var som en tablettmissbrukare insmord med bedövningssalva. Tills han kom. 
Mitt bröst nuddade vid hand mellangärde när vi trängde oss förbi varandra i dörröppningen och i hjärtat gick en elektrisk stöt. Jag mötte hans blick för en sekund och gapade av förvåning över att hjärtat kände, levde, fungerade och kom på mig själv med att tvärnita mitt på tröskeln. Han log, inte ursäktande, men inte heller otrevligt. Lätt och ledigt, som att varje flicka med brustet hjärta och svullader under ögonen kollade på honom som en gudagåva. Så det är såhär det är att dö och komma till himlen, tänkte jag när jag betraktade hans ryggtavla och såg hur alla helvetes eldar drunknade i vatten. Resten av kvällen vägrade jag flytta mig från den blå läktarstolen i väntan på att han skulle äntra planen. Vilket han gjorde. Flera gånger. Dagen efter hade jag andra kläder.
Det var tredje januari 2009, jag var sjutton år och några månader senare skulle killen i dörröppningen rädda mig från mitt helvete. Och fjärde januari 2010 var det han som fanns där när mitt liv trasades sönder totalt och han blev min livlina, tills den där dagen då han brutalt kastade tillbaka mig där jag kom ifrån. Men jag kommer aldrig ångra det som utvecklades från det där mötet i dörröppningen.
På lördag ska jag gå genom den igen.

Jag vill ha en man som klär sig som Jude.


Hello world.

Jag svär när den glödheta oljan träffar handens ovansida med några små, men smärtfyllda, droppar och vevar snabbt runt bland räkorna och svampen innan jag släpper köksredskapet med en duns på spisen. Sjunger tyst med i 30 seconds to mars fantastiska liveversion av Bad romance som gått på repeat sen igår kväll och plockar fram grönsakerna ur kylskåpet. Jareds stämma rispar över huden och håren reser sig automatiskt så som tankarna vandrar iväg. Ett år tillbaka. Ett och ett halvt och den där smärtan som annars pulserar under huden bankar bara dovt och jag ler som i smyg. Med varje motgång kommer en framgång och jag känner att jag har väldigt mycket på gång. Nu - och senare. Jag har väldigt mycket att ge även om jag vaknar varje morgon och måste gnussa bort ett ton grus ur ögonen och har svårt att hitta den där extraenergin som gör att jag inte gäspar varje halvtimme. Men varje dag letar jag inspiration och vägar upp till stjärnorna med en enda skillnad mot för tidigare - jag har tålamod. Ändå är jag kanske mer påväg nu än någonsin.
Förövrigt flinade jag som ett fån och kände hjärtat rusa i bröstet när jag fick ett inlägg på Facebook med ordet deadline. Jag saknar att jobba och igår satt jag och bombade min kollega Pontus med att vi borde göra en form av Frida&Pontus-show fast i text och bild. Som den där gången vi provade på att hoppa fallskärm när vi var sjutton år gamla. Jag var så illa tvungen att slänga mig ut på 4000 meters höjd eftersom jag skulle skriva och var tvungen att veta exakt, in i minsta detalj, hur det känns att hoppa fallskärm. Och hur känns det då? Det är alldeles fantastiskt. Men jag spydde när jag kom ner. Det finns en bild på det.

Jag har nytt duschdraperi. Ignorera det gamla.


For a lover

Den här tjejen har världens finaste bloggnamn. For lovers har jag önskat att jag hette sedan den där gången hon kommenterade min blogg för första gången. Jag kommer inte ihåg när det var eller vad hon skrev mer än att det var längesedan, och jag lärde mig precis att hennes namn är Isabella. Det är någonting speciellt med henne. Vad det är, det är därmot någonting som jag vet. Hon är som jag. Jag vet inte hur gammal hon är, bara att hon är yngre. Ett år, två år, tre år? Jag vet inte. Men jag känner igen mig i hennes sätt, i hennes ord, i allt som hon förmedlar på samma sätt som jag förmedlade samma saker förra året och än idag. Jag vet hur det är att bada i destruktivitet och att använda bloggen och kameran som en ventil. Jag vet hur det känns när någon först knölar sönder hjärtat innan de stampar på det, som om inte knölandet vore nog. Och jag vet vilken kamp det är att ta sig vidare. Att vara ung och formas av människor och deras inverkan på ens liv, och hur det är att aldrig glömma. Och jag vet hur viktigt det är att känna att det finns andra människor som lyssnar, som ser, som hör, även om det bara visas på en statistik i en bloggportal.
Jag kände bara för att berätta om henne.
Kanske går ni in och blir lika fast hos henne en dag, som vissa av er är hos mig. Kanske blir det henne livlina. Ni har varit min - och är det fortfarande.
Säg hej till Isabella.

Send me a message in a bottle

Jag har försökt pressa ur mig någonting vettigt och inspirerande i flera dagar nu, men det känns som att jag springer rakt in i en vägg och rasar ihop med en stor bula i pannan som ett ytligt tecken på min frustration så fort jag försöker lägga manken till. Min hjärna är ungefär lika blurrig som den här bilden. Oskarp och inte alls speciellt fokuserad. Jag har ont i ryggen och i magen, svårt att andas så pass att jag ligger vaken och svettas om nätterna och bröstet håller på att sprängas inifrån. Min kropp gör uppror mot någonting, men jag vet inte vad. Det enda jag vet är att 2011 slog ner som en bomb i skallen på mig och vinkade hejhej med en massa ansvar och saker som ska göras. Jag vinkade rätt förvirrat tillbaka.
Annars har jag funderat på en grej. Jag må... ogilla anonymitet, jag vill gärna synas i den mån jag tycker att det känns bra, men jag tycker om anonymiteten när det gäller att prata med människor som inte vet mer om mig än jag berättar. När jag var liten hade jag som mest ett tiotal brevvänner samtidigt. De var lite överallt ifrån. Sverige, Schweiz, Norge, Indien. Jag har ingen av dem kvar idag. Vilket som. Är det någon som har lust att brevväxla? Jag är seriös här. Skicka brev med snigelposten för att det är så fantastiskt kul att lära känna folk via skrivna ord och för att det är en bra ventil. Kom igen?
Om ni har lust, maila mig på soderlundfrida@gmail.com så snackar vi om saken.
Puss!

Jag vet inte riktigt vad jag menar. Men ändå.

Jag är en sucker i förväntan om speciella filmögonblick som aldrig händer i verkligheten. För att livet inte har något manus eller färdigt rollspel, men tankarna är där och bygger upp scenarion som blir så magiska att fyrverkerierna bokstavligen exploderar i huvudet och jag ler saligt i flera timmar. Tills det där ögonblicket är tänkt att äga rum och jag ser illusionen upplösas i intet och ler snett.
Tusan.
Men ändå håller jag kvar den där tråden av önskningar som letat sig ut i verkligheten i ett försök att göra en tanke verklig, och jag rullar ihop mitt lilla nystan igen och viskar en ny önskning om en man som ska hålla mig hand så hårt att den vitnar och säga att framtiden är vår och mena det. Så rullar jag ut det där nystanet igen.
Och ler.
Men jag vet att det aldrig kommer tillbaka med någon som håller i den där andra änden, redo att se vad det där nystanet med önskningar leder till på riktigt, och jag vet att det är svårt att hålla min hand för att det blir intensivt och galet.
Men ändå.
Tänk om.
Tänk om jag får mitt filmögonblick en dag.
Tänk om.

RSS 2.0