Fridas värld bland tankar och ord. -

Search and destroy

Jag har inte saknat honom på länge, men när skuggan från luvan lägger sig precis över ögonbrynen och det enda ljus som når hans ansikte fångas upp i ögonen, då slår saknaden luften ur mellangärdet med en enda anblick. Och jag kan inte sluta titta på honom. Inte stänga av kroppens fysiska reaktion på vissheten av att han är nära. Det är klart att jag har undrat. Det är klart att jag har tänkt. Och när våra ögon möter varandras undrar jag vad som rör sig i hans huvud. Om han också känner saknad. Om så bara lite. Bara ett uns. Om han också tänkt. Undrat över det som var och som aldrig riktigt blev. Vi håller kvar varandra i några sekunder där i mörkret innan han viker undan. Det har alltid varit han som vikit undan. Jag var aldrig lika rädd som han.
Och där, i mörkret, är jag mindre rädd än någonsin.
Jag är bara redo.

Lycka på tetra ikväll!


Berätta, för jag har glömt vad.

Vad gör er lyckligast i hela vida världen?

I wanna go, go all the way

Jag såg hans nonchalanta blick. Hur den letade sig över mitt huvud och vidare bort. Jag kunde nästan känna den som en vindpust i håret. Hur den strök hjässan med taggiga efterslängar rakt in i hjärtat. Han vägrade se på mig och jag kunde känna avståndet växa mellan oss. Det slet sönder allting inombords. Vred maggropen ut och in och jag krökte fingrarna för att hindra dem från att sträcka sig efter honom. För jag ville att han skulle låta mig gå. Släppa taget och låta det där avståndet växa sig djupare, mörkare, svartare. För att två vitt skilda liv inte alltid kan bli ett. Hur mycket man än vill det.

Vet ni vad. Ibland är det tillräckligt att bara hitta kärlek. Att känna den pulsera genom varje litet ögonblick, varje unik sekund. Obesvarad eller besvarad, ibland spelar det ingen roll. Ibland är det så jävla skönt att bara känna att man kan älska. Att man kan bygga en värld runt en helt annan individ och tänka sig att existera i den för alltid. Ibland är det tillräckligt.

I går var det inte det, i dag är det exakt så.

I morgon får vi se.

Hur mår ni i dag?


Mitt i livet är vi, hörreni.

Jag känner tvivlet på tungspetsen. Frosten under huden som nästan tränger igenom. Jag känner mig kallblodig fastän varje liten grej skjuter likt heroin rakt in i blodet och känslorna löper amok så våldsamt att jag blir svettig av varje liten rörelse. Jag håller så hårt i ögonblick att de spricker av omsorgen. Trasas sönder i kanterna och vänder sig destruktivt mot allt som är precis just nu. Den här sekunden. Och nästa. Och sekunden efter det som tickar iväg så snabbt att den hunnit bli hundra nya innan jag vrider huvudet åt ett annat håll. Tiden går så snabbt och alla planer jag en gång haft ligger i dvala. Oåtkomliga och fastklibbade i ett töcken av "jag har inte tid" och pengaångest. Eller nästan alla. Om exakt två veckor landar jag i Turkiet igen. Exakt vid den här tidpunkten och då kommer jag att vara trött och flummig och hoppa på en charterbuss med tre flaskor Finlandia och en av mina bästa vänner. Jag har redan föreslagit "no sleepy sleepy" när vi anländer till hotellet. Vårt gula, fina lilla hotell med rosa överkast. Åh. Jag längtar efter att få hitta lite konkret lycka. Som i en liten ask. Pandoras ask. Förbjuden att öppna för att det ligger en förbannelse däri för den som söker innehållet.
Lycka är fan en förbannelse.

Come a little closer

– Alltså, har du ingen annan låt?

Jag tittar upp under en genomdränkt lugg. Den klibbar fast över ögonbrynen och får några vattendroppar att landa rakt i ögonen. Jag måste blinka några gånger innan jag ser klart igen.

– Jo, vad vill du höra då?

Pappa har glasögonen alldeles på nästippen och deckaren på bröstet. Jag har lyssnat på samma låt i flera dagar och ler åt att det tog över en vecka innan han protesterade mot min obotliga monogami till en och samma låt. Med ett klick sätter jag igång Bruce Springsteen och passar på att blåsa håret när jag inte längre vill drunkna i melodier och ord och samarbetet dem emellan. Värmen från hårtorken får svettpärlor att bildas alldeles i hårfästet och även om luftkonditioneringen cirkulerar i hotellrummet kliver jag ut på balkongen för att få rätt kroppstemperatur igen. Ett hundratal meter ner dukar servitörerna upp för middag. Prydligt strukna dukar ovanpå andra lika prydligt strukna. Bestick i blankpolerat silver. Servitörer som skrattar. Jag tittar på klockan. En halvtimme tills vi ska gå ner. Blinka åt kockarna så att det får rosor på kinderna och beställa både vitt vin och cola samtidigt för att de har alldeles för mycket sprit i drinkarna.

En stund senare ser jag till så att lockarna ligger rätt på ansiktets vänstra sida. Den grå klänningen faller ner över de brunbrända benen men slutar redan en decimeter över knäna. Örhänget har fyra triangelformade fjädrar i ett gemensamt hänge. Vi går i en skrattande klunga, jag och min familj. Min lillasyster trycker på hissknappen så många gånger att den slutar blinka.

– Hello, crazy Swedish girls!

De står i en klunga vid dörren, men han är inte där. Blicken letar efter honom automatiskt. Söker. Navigerar. Men så drar min syster med mig till grönsaksbordet och vi börjar plocka. Och plocka. Och plocka. Och någonstans tar hungern och maten och kockarna över all min koncentration. Tills jag står och pillar av stekta champinjoner från mörkt lantbröd. Jag vill bara ha svampen.

– Oh my god, you look beautiful tonight.

Jag ler redan innan jag tittar upp och han står nonchalant lutad mot en av pelarna. Han blinkar åt mig och betraktar mig uppifrån och ner, nerifrån och upp. Skakar leende på huvudet.

– Oh my god.

Han återupprepar sig och jag tar några steg närmare.

– Are you gonna make me laugh tonight?

Jag syftar på kvällens show och han nickar.

– Yeah, I'm gonna make you laugh.

– Good.

Vi börjar gå mot terassen och jag berättar om skrattattacken jag fick på soldäck tidigare under dagen. Hur jag skrattade i en kvart så tårarna sprutade åt allt fast ingenting egentligen var roligt.

– Anthony thought I was crazy.

– Did he make you laugh?

Han låter sur. Stött. Jag stannar upp en sekund. Tittar på honom.

– Oh, come on. Don't be jealous just because he was there.

Jag blänger på honom och han blänger tillbaka. Men jag orkar bara hålla mig allvarlig i några sekunder innan jag lipar åt honom. Han börjar skratta. Sedan ägnar vi resten av middagen åt att jävlas med varandra och i slutet av kvällen tar han min hand, kysser handryggen och ber om en dans.

Han får den.

Och just den stunden, när han snurrar mig för trettionde gången, är jag hög på livet och det smakar sött i min mun. Och det känns exakt så resten av den kvällen när termometern visar 32 grader klockan elva och vi skrattar till klockan tre.

Sött.

Och fint.

Och jätte, jättebra.


Hej och förlåt för att jag suger.

Jag är tillbaka på jobbet med munnen som en öken och ögonen fulla av grus. Det är i alla fall så det känns för i natt sprang vi runt med orangea västar och bevakade när polisens bombgrupp från Stockholm anlände till Söderhamn för att ta hand om tre ampuller med misstänkt nitroglycerin. För er som inte vet vad det är, så är det extremt sprängfarligt och exploderar med en fart av åtta kilometer per sekund. Vi stod alltså inte så himla säkert med våra femtio meter från ampullerna och kamerorna i högst hugg. Nu handlade det aldrig om nitroglycerin och när bombgruppen smällde av ampullerna mitt ute i skogen så blev det en rejäl smäll men vi oroade oss mest över att myggen kom in i bilen. Så i natt lämnade jag en lapp på nyhetschefens bord och krävde sovmorgon, annars fick han allt ringa och väcka mig klockan 07.00. Som tur var kunde jag komma in till 10, men jag känner inte att den sovmorgonen hjälpe så mycket. Hjärnan är inte med i dag. Inte kroppen heller. Knänen knakar och det värker, men i morgon har jag en ledig dag. Som jag längtar.

När fullen är rull, eller rullen full.



Idag har jag ätit lyxmiddag alá fredag. Lövbit och choklad från Lidl. Trettioen fucking spänn kostade det mig och sedan satt jag och dunkade besticken i bordet på redaktionen och skrek "mat, mat mat" medan allting grillades i mikron. Eller nja. Jag satt fridfullt återhållsamt med hungern som gnagde i magen och konverserade med min kvällskollega innan helvetet bröt lös. Oslo bombades, fotoobjektet till mitt stora reportage blev fast på Öland, jag blev utelåst från redaktionen och min nya jobbtelefon vägrade sluta spela musik när jag behövde ringa. Det var ungefär där jag kände att jag hade en pistol riktad mot tinningen som var så när på att tryckas av. Men med lite list och knep och en bebislen övertalningsförmåga lyckades jag ordna upp allting inom loppet av en halvtimme. Förrutom bombgrejen i Oslo då, men det tror jag att ni förstår. Det blir allt en tidning i morgon ändå och jag har tid över att skriva på sådant som behöver bli klart till måndagens nummer. Fint det. En och en halv timme kvar på jobbdagen, sedan ska jag hem och äta chips. I morgon ska vi fota orienterare och kolla på en spelning med Östen med resten. Hoppas solskenet följer med dem.

If you ever come back


Bilden högst upp: foto, Pontus Orre.

Tittar in och säger hej!

Jag lever, men det är knappt. Näsborrarna har bommats igen och jag ser suddigt när jag tittar. Jag har en liten gubbe som bankar med en hammare i tinningen och jag jobbar till 22.00 varje kväll. Men jag lever, det gör jag. Det gör däremot inte internet hemma hos pappa. Det bara blinkar ursinnigt och vägrar koppla upp, vilket inte gör huvudvärken något lindrigare. I går börjades jobbdagen med jordgubbspaj hos en trevlig kvinna som gillar skidor och avslutades med quiz vid havsbadet. I dag ska jag pimpla en kopp te, ringa tusen samtal, bli bjuden på middag av redaktionen för att sedan sätta gasen i botten och hinna med tre jobb mellan 19.00-22.00. Kaos? Nja, det får vi se. Tills dess: ha tålamod med mig. Jag är strax tillbaka!

I wonder, where is my day

Det regnar ute i dag. Det känns. Och jag tycker att det är synd hur en rosasprakande kväll ska behöva övergå till en morgondag som är så grå. För det är så vackert när världen rustar för regn. Med det rosa och det blå som leker över trädtopparna när solen börjar gå ner. Men det är så fult att vakna upp till trädgrenar som piskar i vinden och regn som är nära att krossa fönsterrutorna. I dag är ingen bra dag. Jag är inte bra i dag. Inte riktigt okej. För jag är trött på felaktiga svar och jag är trött på att försöka formas. Jag är trött på illusioner och jag är trött på en verklighet där det regnar alldeles för ofta. Jag är trött på förväntningar och jag är trött på att jag är så spontant galen att varje litet beslut blir ett kaos. Jag är trött på den här verklighetsflykten som gör att jag aldrig hittar hem. Inte någonstans. Och jag är trött på att individer, människor, personer inte kan lyssna och förstå. Att den här jävla världen är så egocentrisk att folk drunknar i det. Att människor har mage att inte bry sig, om beslutet inte behandlar dem på rätt sätt. Efter deras tycke om rätt och fel. Alltid ska det handla om någon annan och jag blir så jävla trött. När ska det bara få handla om... mig? När ska godhet och genuinitet gå framför kritik och vinnarskalle? När? Visst, jag kan vara ung och jag vet att livet alltid kommer att vara såhär. Men jag är nitton år. Och jag är trött.
Nu ska jag iväg och jobba.
Det var det.

Present the surface

I går var en sådan kväll där vinet verkligen lindade in mitt huvud i ett töcken. Ett trevligt töcken däremot, för jag skrattade och pratade som aldrig förr. Samtidigt försökte jag köpa hotshots utan pengar på kortet och en av mina bästa vänner fick räcka fram sitt. Hennes blick var allt annan än glad och sucken ljudlig. (Opsi. Jag ska gottgöra henne.) Men det är roligt att vägra kön till tjejtoan och trampa rakt in på killarnas och ockupera deras enda existerande toalettbås. Det gjorde dock att det hängde några killar på väggarna och att det bultades lite extra hårt på dörren, men vad gjorde det. Förvånande nog spatserade jag ut från krogen innan stängning, men ibland behöver man få sitta med en vän på en trappa till rådhuset och hålla hennes hand. Sedan orkade jag inte gå hem i natten och raggade in mig själv i en bil med två härliga herrar. Jag fick betala skjutsen med mitt nummer, vilket inte gjorde något när jag sekunden senare fick ett sms med "Hej Frida. Du är söt.". Och imorse vaknade jag i fosterställning och har väl aldrig riktigt tagit mig ur den. Och det var väl det jag hade att säga. Vad gjorde ni i går?

A little far from home

De har ställt studsmattan i helt fel hörn. Den antika trävagnen som min mamma målade så omsorgsfullt en sommar för flera år sedan har de ställt mitt på gräsmattan. Min mamma ställde den i studsmattehörnet. "Annars är den i vägen för Dizel", sa hon. Men de som bor där har inget den kan vara i vägen för. Ingen hund. Inga tonårsdöttrar som vill ligga exakt där på koordinaten och sola för dit når inte skuggan från trädet. Men de har en liten dotter. En liten dotter med myggbitna ben och långt, blont hår som hon borstar med en liten kam i plast.
– Du växte upp här va?
Mannen ställer frågan med ett enkelt leende. Han har placerat händerna i sidan och står mitt på garageuppfarten. Den garageuppfart där jag trillat omkull och skrapat upp knäna flera gånger om. Den som gav mig ångest när jag övningskörde pappas alldeles för dyra Volvo. Det var så förbannat svårt att få i ettan och lyckas parera bilen rakt mellan murarna. Pappa sa alltid att jag hamnade alldeles för långt åt vänster.
– Ja. Nästan arton år bodde jag här.
Jag låter blicken svepa över fontänen och blommorna som breder ut sig över jorden min mamma och pappa planterat så noggrant. För så länge sedan.
– Det är ett väldigt bra ställe att växa upp på. Speciellt för henne.
Jag nickar åt den lilla tjejen. Jag vet inte vad hon heter. Bara att hon hoppar lika högt över den lilla muren som jag gjorde i hennes ålder. Tårna är så när på att snudda de ojämna stenarna, men hon landar enkelt på två ben på gräset nedanför. Jag ler och frågar vart hon har sitt rum.
– Vi bor alla på övervåningen.
Kvinnan i huset svarar och jag nickar. Vill fråga om mitt rum står orört på nedervåningen. Men jag hinner inte säga något innan hon pratar igen.
– Men det blir ju bra när de blir äldre och bor där nere. Med ingången som finns i hallen där. Då kan de komma och gå som de vill.
Jag tänker på hur vi rymde ut genom fönstret. Hur handtaget på ytterdörren nere är trögt. Hur låset klickar högt när man drar runt spärren. Det fungerar inte att komma ut och in obemärkt. Genom fönstret däremot, där går det bra. Men kanske kommer den lilla tjejen bli mer tillåten att gå ut i skydd av mörkret än vad vi var.
När jag kör därifrån funderar jag över hennes uppväxt. Om de där väggarna kommer ge henne samma trygghet och om hon också kommer upptäcka att trappan är hal men att den har 16 trappsteg. Femton om man inte räknar med golvet i hallen. Ankarvägen 5 bereder kamp för någon ny nu. För en familj som, förhoppningsvis, kommer att hålla ihop på samma sätt som min gjorde och som kanske kommer att kunna fortsätta leva i samklang på ett sätt min inte kunde.
Sexton trappsteg. Inget som knarrar.
Jag ler med gråten i halsen när jag åker därifrån.

Är man ledig är man glad


Now, we can end this.

Det känns som att någon häller en hink med is över mig. Huden knottrar sig på exakt samma sätt. Det går samma sorts ilning precis under huden. Sån där som nästan gör ont. Som känns sylvass och iskall och obekväm. Jag bara stirrar på datorskärmen. På hans arm runt hennes midja. På hennes arm runt hans. På det där uttrycket som känns så välbekant. Så välbekant för att det brukade vara bara några centimeter från mitt. Jag blir förbannad. Trodde att illusionen var spräckt men det var den inte. Att känslorna var borta och betydelsen sönderblekt. Att allt det där redan hänt och att allt sånt här skulle förbli betydelselöst. Nya sanningar och nya händelser. Men där står han. Med armen runt henne och med alla lögner som pepprar mig rakt i ansiktet med deras leenden rakt in i kameran.

- Fuck, fuck, fuck.

Jag slår med fingrarna i tangentbordet. Tänker på allt jag valde att blunda för. All dubbelmoral och alla ord som tappade värde när han sa någonting annat. För att det inte hörde ihop med det han sa dagen innan. Eller precis sekunden tidigare. Men jag struntade alltid i det. Låtsades som att hans tunga bara slant. Vilket den tydligen gjorde och fortfarande gör.

- Fuck.

Knogen skrapas upp när jag slår i datorskärmen. Jag suger bort blodet som sipprar ut i jämn fart och känner smaken av järn i munnen. Huden runt knogen drar ihop sig. Jag suger så hårt att allt liv liksom bara försvinner. Precis som den där bilden suger allt liv ur mig. Den bilden och de andra tjugotvå. Egentligen har jag nog vetat det hela tiden. Att sanningen är lögn. Men det är så lätt att bilda sin egen verklighet. Att bygga någonting helt annat och att höra det man vill höra. Att se det man vill se och att låtsas. Att låtsas är så enkelt. Det känns så rätt. När man låtsas kan inget bli fel för det är egentligen inte sant. Men när sanningen slår ner som en bomb och exploderar då blir det fel. Då blir allting fel.

 

Jag hamrar med fingrarna mot skrivbordet en stund. Stirrar. Försöker andas regelbundet men jag växlar mellan att flåsa och att inte andas alls. Men så skriver jag till henne. Hon som också var där och hennes reaktion får mig att skratta. Och så säger vi exakt sådär som vi båda känner. Hur vi inte ångrar någonting alls. Hur vi inte skulle ta tillbaka någonting av det. Ingenting. Inte då när vi hamnade på tennisbanan, raklånga med den ojämna ytan i ryggen och sa att vi såg stjärnor. Men jag vet inte om det fanns några stjärnor alls på himlen den natten. Det var bara vi och ruset och tanken på livet. Inte den gången hon tvättade munnen med tvål och jag satt uppflugen på handfatet på herrarnas toalett. Då när jag skrattade så jag kiknade när skummet och bubblorna rann ur mungipan så fort hon försökte prata och tvätta tungan samtidigt. Inte den gången vi sa "det enda som kan ordna det här är en specialé" och satt ute så länge att vattenspridarna satte igång. Jag blev skitblöt. Inte den gången vi rökte vattenpipa som dårar och inte den gången vi sprang rakt ut på gatan. Jag skrattar. Och tankarna på allt gott får mig att glömma allt ont. Allt som blir fel. Allt som exploderar. Allt som ilar under huden. Jag andas lugnare. Skrattar igen. Låter tankarna leta sig vidare. Framåt istället för bakåt. Till allt det som är nytt och bort från det som är gammalt.

Det här är gammalt nu. Över. Förbi.

Jag tittar på bilden igen. Ler åt den och drar upp finget. Pressar det mot skärmen så hårt jag kan. Det blir ett fettavtryck på den blanka ytan. Det skiter jag i.

Nu tar vi nya tag igen.


Juste. Jag klippte av mig håret.

Det ser smålångt ut. Men det är skitkort. Kanske lite för kort, men det växer.

I'm tangled up in you

Jag packade upp resväskan i dag. Först i dag. En månad efter att vi landade i Sverige och jag släpade mina grå tygskor i asfalten med blicken hjälplöst långt borta. Fyra veckor efter att mitt hjärta sprack i kanterna och skar likt knivar i bröstet inifrån. 30 dagar efter att jag lät helvetet bosätta sig överallt. I huvudet. I lungorna. I varje liten bit som kunde känna. 720 timmar. 43 200 fucking minuter har plågat mig genom att ticka rakt genom själen. Hänsynslöst. Men det var på tiden nu. Att packa upp. Att stuva undan. Det gör för ont att leva kvar i den här illusionen, ändå är det på den jag tänker när det bränner under huden. När helvetet vill tillbaka. När jag tror att det är därigenom jag kommer till himlen. Men jag tycker att det kan vara okej ändå. Jag är inne på mitt tjugonde år i livet och om det någon gång är okej att leva i illusioner, luftslott, bländverk och ett sorts självbedrägeri som är så vackert att bitarna inom en dör bara därför... så är det nu. Jag blev så obotligt och fullkomligt förälskad i livet den 28 maj 2011. I honom. Och den där känslan, den där känslan av att vi hade allt och ingenting på samma gång, den tänker jag bevara. Känslan av två fingertoppar emot varandra och det ljuvliga i lovord som vi aldrig visste om vi skulle kunna hålla. Känslan av att det bara var början fastän det hela tiden var på väg mot slutet. Jag skulle inte ta tillbaka en sekund av det. Inte av det och inte av det som hände sen. Även om det resulterade i att slutet kom ännu fortare. Ännu snabbare. Ännu brutalare. Men det är okej. Det är okej.
Om 28 dagar är det dags att packa väskan igen och kanske, kanske kommer jag bli lika försvarslöst förälskad i livet igen. Kanske. Vem vet.

HIMLA FIN SKAPELSE!


Om ni förstår hur jag tänker.

Jag har hittat inspirationen igen. Sådär på en sekund och det är befriande hur fort det kan gå ibland. Och med inspirationen kommer motivationen att bygga någonting större. Alltid vill jag åt någonting större. Framgång har blivit ett sådant centralt ord de senaste åren. Det är så lätt att skylta med den. Med framgången. Att berätta. Att stoltsera. Att hoppa på Jante tills han ligger med näsan nere i backen och inte tar sig upp igen. År 2011 har misshandlat honom grovt, den här Jante. Sanningen är den att han har fått fly sin kos i flera år, men generationerna klättrar mycket snabbare nu. Armbågarna är vassare och "jag kan, jag vill och jag ska"-andan är brutalare. Jag kan vara rädd ibland att med Jantes fall faller öven ödmjukheten. Jag har också upplevt häxjakten på framgång. Jag har också upplevt den där svidande avundsjukan över hur lätt det ser ut att lyckas för de som stoltserar, berättar, inspirerar, men hur svårt det egentligen är. Hur mycket det faktiskt krävs och hur mycket jobb man måste lägga ner. Jag är nitton år gammal och jag har ett eget företag. Visst, det är sant. Det omsätter inte många tusenlappar per år men fan vad det omsätter passion. Jag är nitton år gammal och jag började jobba med det jag älskar redan första året på gymnasiet. Visst, det har tagit mig långt och jag vill ta mig längre. Men det krävdes ständig utveckling och en ung tjejs iver. Jag är nitton år gammal och jag läser på en av Sveriges bästa universitetsutbildningar inom kategorin journalistik. Visst, men fan vad det krävdes att ta sig dit och fan vad det fortfarande kräver. Mod. Vilja. Baktanke. Men vet ni vad mer som finns här? Jag är nitton år gammal och jag vill leva. Göra misstag. Resa runt. Kämpa för mer än pengar och status och... framgång. Inte den sorten som stoltserar. Jag vill klättra uppför ett berg och knappt kunna andas när jag kommer upp för min kondition är värdelös. Och där, där vill jag känna framgång. Den sortens framgång. För framgångar kommer på så många olika plan. Handlar om så mycket mer. Men den vi ser, den som stampar sönder Jante och som skyndar på processen... jag är rädd att den får oss att glömma. Att glömma bort att leva. Att glömma bort att det krävs hårt jobb och att hårt jobb får ta tid. Att vi skyndar iväg med vår ungdom för att vi inte tror att vi har tid att lyckas. Att vi måste lyckas nu. Nå framgång nu. Precis som alla dem som stoltserar, berättar och inspirerar. Vi har tid. Vi har tid att mörda Jante. Skitmycket tid. Ändå känns jakten på framgång som ett uppochnervänt timglas som nästan runnit ut. Jag tycker inte om det. Men jag tycker om att jag är inspirerad igen. Och motiverad. Det kommer att komma upp lite förändringar på bloggen snart. Inte innehållsmässigt, men utseendemässigt. Jag tror det kan bli bra.

From yesterday

Jag vaknade på badrumsgolvet i morse. Inte för att jag la mig där i natt, men för att jag fick fullständigt spel klockan 07.00 när värmen blev olidlig och maggropen ville vända sig ut och in. Så för att komma undan tre sovande tjejer och värmen och fukten och bakfyllan som var på väg i en lägenhet på 22 kvadrat fanns det bara en flyktväg: badrummet. När jag vaknade några timmar senare var vänstersidan helt bortdomnad av det hårda underlaget och jag vinglade ut sömndrucken och förvirrad när mina vänner gjorde anspråk på toaletten. Men helgen har varit en typisk verklighetsflykt där solen visat sig från sin bästa sida och vi varit fullständigt out of our minds. Att äta thaimat i skräddarställning mitt på gågatan och slösa 80 spänn på munkar 03.00 är helt okej efter spritshottar på marken i öltältet och stretching till Kapten Röd. Jag behövde den här helgen. Min kropp tycker annat men jag behövde det. Den. Det här. Nu ska jag äta chokladglass och fortsätta skriva lite annat. Sånt som jag vill binda till en bokrygg någon gång. Jag känner att jag har lite som vill ut.

Det är full rulle nu.


And this is my blessing

Nästa destination: Sundsvall och en helg med gräsmattefest som kommer bli epic. Jag känner det redan nu.
Och just det ja. Nionde augusti åker jag tillbaka till Turkiet i två veckor. Vi spontanbokade lite sådär, jag och min vän, men fyrtatusen spänn för ett miljöombyte i trettio graders värme och ett litet hotell mitt på stranden sved inte direkt så hårt. Inte när jag har en av mina bästa vänner med mig och när jag får chansen att bara vara. Tre mil från Mukarnas. Tre mil. Fysiskt sett känns det inte som ett avstånd, psykiskt desto mer. Men jag vet egentligen inte om jag vill tillbaka dit. Ta stegen tillbaka till något jag egentligen inte vet vad det är. Eller vad det var. Jag tror vår historia tog slut när jag klev utanför dörrarna och tittade upp på det där fantastiska valvet fastän min syster sa att jag inte skulle se tillbaka. Jag tror det tog slut precis där när jag inte sa hejdå och han inte kom springandes efter. Jag tror nästan det. Här kanske det har låtit annorlunda, verkat på ett sätt och det är inte så att det är lögn men hela sanningen kan aldrig skrivas ut. Varje anledning till varje beslut och varje konsekvens av det beslutet. Varje ord som yttrats sedan början på juni och varje handling som utförts i det tysta. Jag kan inte bli för konkret. Då har jag ingenting kvar. Ingen integritet eller en del av mig som bara är min. Kanske tar jag allt det lilla jag har kvar av mod och hopp, och åker dit, till Mukarnas, över en natt eller två eller tre. Eller inte alls. Jag vet inte. Men jag ska alltså iväg igen. Femton dagar på okänd mark, men först tre dagar på välkänd. Det känns bra i hjärtat ändå.


Fint liv.


Save tonight.

Jag skrev ett brev i går. På engelska. Ni vet ett sådant som säger allt och inget på samma gång. Sedan la jag det i inkorgen hos någon som ska lägga det i inkorgen hos någon annan. Dit jag inte längre når fram. Kanske är det sorgen över att jag inte når fram som jag försöker gräva ur bröstet. Kanske är det tanken på att "nu, nu blir det bra" som jag hållit alldeles för hårt. Kanske är det här mitt sätt att släppa taget. Kanske är det mitt sätt att fortsätta hålla krampaktigt tag i något som borde släppas fritt. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag skrev "I'm sorry." så många gånger att det nästan blev löjligt. Och det där sista. "And one more thing, I'm coming back in August.".

Att ge ord till någon har en befriande kraft hos mig. Kanske är det därför jag är så beroende att sätta mitt märke här. Utan den chansen skulle jag vara inlås i något bottenlöst fängelse där den enda vägen är nedåt. Där känslor och tankar och minnen skulle ligga som en snara runt halsen. Skära in likt taggtråd i huden och orsaka smärta och smuts på ett helt annan sätt än när jag får chansen att uttrycka allting här hos er. För fan vad livet gör ont ibland och fan vad orden känns otillräckliga vissa stunder, men här känner jag den där lilla uns av betydelse, och hopp om någonting större, som gör att det är värt det. Värt allt.
- Nu har jag nominerat dig nio gånger i kategorin Guldpennan till Blog awards, så nu är det bäst att du skriver något jättefint och knäpper några snygga bilder!
Det var ord och inga visor från min lillasyster härom dagen. Hon är söt. Himla fin. De är ni med. Så jävla fina. Tack för att ni finns här när livet saknar betydelse och när det är så bra att det nästan inte går att göra bättre. Tack. 
Tänkte bara säga det.

A shot in the dark

Jag virar sjalen runt överkroppen för att skydda den från solen. Colaglaset darrar lite. Handen är ostadig av värmeslag och vätskebrist och brist på allt utom attraktioner och galenskap och minnen för livet.
– Heja Sophia!
Jag ropar så högt jag kan och precis som jag brister ut i gapskratt vänder han blicken mot mig. Flinar med hinken i de utsträckta händerna och solen reflekteras så fint på hans hud. Fan vad fint det reflekteras och jag kan inte andas vid tanken på att vi bara har några få dagar kvar. Vid tanken på att början och slutet hela tiden varit samma sak.
– Now, our little casanova over there is gonna hold the basket in the air and then you will throw the ball in the basket while standing on the surfboard.
Sophia nickar och Kimo sträcker ut armarna ännu längre från kroppen. Musklerna spänns. Blicken koncentreras, men inte mycket. Casanova. Jag ler åt ordet. Åt uttrycket som teamets chef så fint använt på mannen vars hand formas nästan perfekt efter min nacke. Mannen som får mig att önska att vi satt vid ett middagsbord i Sverige när han klagar på att jag spiller vid middagen. Att jag är klumpig. Och jag lipar och säger att han allt kan gå och äta middag med några andra om sällskapet inte duger. Men så lägger han handen över min och viskar flinande "no, you are my baby". Inte högt. Inte så att de andra hör.
När Sophia träffar hinken jublar jag så högt att jag spiller cola på foten och han vänder sig om mot publiken på andra sidan men naglar fast blicken i min. En poollängd emellan. Snart hela fucking Europa. Jag sväljer. Hårt. När jag sedan lägger mig i solstolen igen tittar jag ingenstans. Om himlen kan vara ingenstans, ingenting. Men sanningen är att den inte känns som något när himlen känns som plats på jorden. Så hamnar jag i dvala en stund. Somnar nästan.
– Can I sit?
Jag tittar upp och han ler åt mig. Den där fantastiska huden i ett lika fantastiskt motljus. Jag dör lite inombords.
– Please do.

Longest night

Han lägger tummen och pekfingret alldeles vid mitt höftben. Stryker försiktigt med tumspetsen i centimeterstora cirklar, ändå känns det som att han vidrör hela min kropp. Varje liten millimeter reagerar, varje litet ögonblick står stilla. Han möter inte min blick och jag kan se pulsen slå oregelbundet i hans halsgrop. Dunk. Dunk. Dunk. Och jag lägger försiktigt mitt långfinger precis bakom hans öra och låter resten av handen forma sig efter käkbenet. Det där fantastiska käkbenet. Ljuset reflekteras precis under hans ögonfransar och jag ser hur han skälver till när jag vänder hans ansikte mot mitt. Och det är allt som behövs för att trigga igång det som händer härnäst. Det går fort när han pressar upp mig mot väggen. Och den där jävla skarven skär in så hårt i ryggen, men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte att vi trasslar in oss så  totalt i varandra, för jag önskar att jag aldrig kommer att komma lös. Att jag aldrig någonsin behöver lämna ögonblicket när det bara är vi. Bara vi.

You carry all the weight to heaven

Okej. Den här har jag gjort till er. The beautiful 10 + hade en annan grundtanke, men eftersom jag inte kan organisera min beslutsångest och min obotliga kärlek till dessa 18 låtar så blev det inte min "topp 10-lista", men vad gör det när jag hoppas att de här fantastiska mästerverken kommer att ge er lika mycket hopp och mod och uppenbarelser som de gett mig. 60 minuter av skärande jävla lycka, det är vad det är. Och för att tala i lite mer klartext: den här Spotify-listan innehåller alltså mina 18 absoluta favoritlåtar i den här världen och är öppen för er att lägga till era, om ni vill. Hur bra?
Annars kan ni lyssna på en av årets bästa skivor här: Ceasefire.
I övirgt är jag rätt tom på ord. Därför använder vi andras i kväll.

Knock on wood


Rewind.

Den här veckan har fått rutiner jag inte gärna vill bli av med. Gårdagens Aftonbladet vid frukost. En frukost som är tidigast vid elvasnåret då jag snoozat i nästan två timmar. Snabbt på med smink och kläder, efter att antingen ha legat halvdöd i solen på balkongen eller i soffan framför en film. Vara fem minuter sen eller fem minuter tidig till jobbet och gå igenom dagens händelser med fötterna på bordet. Få första skrattattacken vid tre, ringa lite telefonsamtal och se om några av artiklarna går att få lös. Åka ut på lite fotojobb, klappa killingar i Trönö och titta på teater. Skratta så mycket åt komiker att jag inte kan hålla kameran stadigt och snacka mat med människor från Somalia. Får en sådan portion med olika sorters degknyten att ögonen nästan hoppar ur sina hålor och hakan är nere vid knäna. Rädda upp situationen med ett "kan jag ta resten i en påse så de som är kvar på redaktionen får smaka?". Vara ensam på redaktionen och se klockan slå 22.00. Tänka att dagen är slut och börja packa ihop. Om inte den där övertiden knackar på dörren och man blir sittandes längre. Förbi Statoil för dagens Aftonbladet, som jag ändå inte läser förrän morgonen efter. En loka kanske slinker med, kanske en glass. Går hela vägen hem och somnar framför en film. Snoozar i två timmar. Dags för jobb igen.
Jag älskar att jobba kväll. Jag fungerar mycket bättre den tiden på dygnet.
Sista dagen idag, sedan dagpass igen. Men det blir nog bra det med.

Jobbar helg! / Trött_tjej_91


Fråga&svar

Jag undrar om du har nå tips eller om du vet hur man gör för att få en plattare mage? Att man vill behålla sina tuttar men få plattare mage och mindre lår.. skulle bli glad om du kunde svara!
Jag tyckte det var himla lustigt att jag fick den här frågan. Inte att den ställdes, utan att den ställdes till just mig. För jag vet inte vad det är som gör att min kropp ser helt okej ut på bild. Att den ser sådär halvslank och proportionerlig ut. Till och med jag kan bli sittande halvstirrande och undra "what the fuck..". Och jag känner mig som en hycklare om jag skulle säga att jag är liten större än normalstor, för att det på bilderna ser ut som att jag inte är det, och jag skulle känna mig som en hycklare om jag gav en drös råd för plattare mage när min är mjuk och bullrig och inte alls speciellt platt. 
Om jag visste hur man fick en plattare mage utan att träna så skulle jag ge mig på den metoden direkt. För precis som många andra tycker jag alltid att kroppen är ett renoveringsobjekt och former är till för att finslipas. (Jag älskar att träna, men så är jag också sjukt lat. Jag har perioder där jag rör mig väldigt mycket och perioder där jag rör mig väldigt lite) Men jag antar att det enda man kan göra är att träna, träna, träna, äta rätt och se till att kroppen får en fastare form och på så vis behålla det man vill ha kvar som det är. Knäppa dieter och svält gör att man tappar former på andra ställen, så som bröst, först och kroppen lagrar fett istället för förbränner. Så mycket är jag med i matchen att jag vet vilken skada man kan göra på kroppen när man utsätter den för svältdieter och försöker ändra alldeles för drastiskt med det man stoppar i sig.
Vi kan säga såhär: I Turkiet gick jag ner några kilo (hur man nu kan göra det med All inclusive) för det min kropp behöver, men inte har här hemma, är rutiner. Att jag äter på ungefär samma klockslag och att jag verkligen äter. Frukost, lunch, middag. Redigt och ordentligt. Men för att få plattare mage och mindre lår... Jag antar att det bara handlar om att röra på sig och att försöka träna rätt kroppsdelar. Att äta mer grönt, mer frukt och dra ner på sådant som kroppen bara lagrar. Snacka med en dietist (det gjorde jag för ett år sedan, sjukt bra) och se till att träna de kroppsdelar du vill förändra. Men se också till att tycka om dig själv. Att acceptera dig själv som du är och se hur förbannat fin du är. Glöm inte bort det i jakten på förändring.
Det var väl allt jag kan i det här ämnet. Jag tror inte att det finns några mirakelkurer men fan som jag önskade att det fanns det.

Min mage är lite halvbullrig och gropig och ni ser. Och det blir knöligt och så när jag sitter ner. Den är inte alls platt, men vafan liksom. Det är såhär jag ser ut.

RSS 2.0