Fridas värld bland tankar och ord. -

Frida + Jared = sant. Eller inte?

Nu spelar min drömprins och världens snyggaste man på Peace and Love. Just i detta nu och jag sitter på en tidningsredaktion alldeles för många mil bort. Det gör fan ont i hjärtat på mig alltså. Världens snyggaste man och några av världens bästa låtar. Ja, det gör fan ont. Riktigt ont.

Och hon sa, lev för studen.


The way you think it oughta be.

Solen bränner behagligt på huden. Villaområdet ligger idylliskt nedanför balkongen och det är sjukt vad vackert Sverige är på sommaren. Men jag hinner bara sitta still i en minut innan jag vill gå in igen. Krypa upp i hörnet på soffan och titta på tv-serier. Så som jag gjort maniskt i flera dagar. Och det är först då det slår mig. Först då polletten ramlar hela vägen ner och jag svär tyst för mig själv. Och jag tänker tillbaka på alla gånger jag sagt nej den senaste tiden. "Nej, jag vill inte". "Nej, jag har inte lust." "Nej." Och hur jag sedan legat ensam hela kvällarna och tittat på sjunde säsongen av One Tree Hill. Lagt till nya låtar i musiklistan på Spotify och varit totalt avskärmad mot allt. För att jag inte brytt mig. För att jag inte orkat. För att jag bli nästintill livsfarligt apatisk så fort jag blir såhär. När kroppen reagerar fysiskt med att nästan slå hjärtat ur bröstet och när jag vaknar på nätterna totalt dyngsur och med en skenande puls. När allt smått och allt stort förlorar värde. När det enda jag vill är framåt eller tillbaka.
Livsfarligt. Så förbannat destruktivt.
Dags att få in rutinerna igen.

What if we are everything

– Jag tror att jag vill bestämma själv vad jag ska tro på.
– Vad som är Gud?
Han tittar på mig med de där ögonen som har så många små, snirkliga rynkor runt dem att jag får lust att räkna dem allihopa. Bara för att jag inte kan.
– Ja, det kanske man skulle kunna säga.
– Men om du vill bestämma vad som är Gud, vem är egentligen Gud då?
Jag är tyst en stund innan jag svarar. Han har fått mig precis dit han vill. Dit där han kan le sådär allvetande och se sådär stolt ut när jag svarar exakt som han vet att jag kommer att göra. Som en tupp. Som alla gör när de tycker att det har frälst en tjugoåring som inte tror på annat än livet och kärlek och att lära sig av misstag.
– Jag.
– Precis.
Och så ler han sådär präktigt och jag grimaserar tillbaka. Vi blir lite oens, han och jag. Om Gud och vem Gud egentligen är. Jag försökte medla. Säger att Gud förmodligen är samma högre makt som jag tror på, men som de inom kristendomen bara valt att namnsätta. Att kalla Gud. Han håller inte med. Säger att "det är något jag får tro om jag vill". Och kanske är det just sådant som håller mig så långt borta från kristendomen som möjligt. Som ger mig gåshud av fel anledningar. För att det oftast bara finns en väg för dem. En väg som är rätt och alldeles för många som är fel. För att man inte får drulla i diken och för att synd är synd. Något som måste åtgärdats. Något man måste göra bot för.
Jag säger att jag måste röra på mig. Ta lite bilder och snacka med lite folk. Om motorer och kvällen och allt det där. Inge mer om Gud.
– Det var väldigt trevligt att prata med dig, Frida. Ha en fantastisk sommar. Och Gud välsigne dig!
Jag fryser lite i rörelsen. Leendet blir inte lika äkta som jag hoppats. 
– Eh, tack. Det var trevligt att prata med dig med.
Och när jag åker därifrån tänker jag att Gud inte är snäll och att människor ska vara fria. Men också på att jag ändå, sedan jag varit liten, alltid envisats med att stava hans namn med stor bokstav. "Gubben G" kallade jag honom i en krönika en gång.
Och så skrattar jag för mig själv.
Jag må kanske komma till helvetet.
Men jag vet inte om det gör så mycket.
Så länge jag är fri.

Vinnaren redan utnämnd

Resultatet av påsktävlingen är redan publicerat, jag är ledsen om någon missat det, men vinnaren blev alltså Linnea! Här kan ni läsa det inlägget igen. (Ber återigen om ursäkt för den otroliga förseningen som blev.)

I love this song

– Hey baby, why don't you have a boyfriend in Sweden?
Han lägger huvudet på sned. Tittar på mig med oförändrat ansiktsuttryck. Frågande. Ovetande. Harmoniskt. Och jag undrar om han ser hur jag rycker till. Om han märker att jag inte vet vad jag ska svara. Om han kan se att blicken flackar fastän jag tittar åt ett annat håll.
– Because you are so beautiful. I don't understand.
Han slår ut med händerna framför sig. Som att det undrande uttrycket i ansiktet måste förstärkas. Jag ler. Fångar upp hans ögon med mina.
– Maybe I'm very ugly on the inside.
– No, I don't believe that.
Han svarar snabbt och skakar på huvudet och jag älskar att han svarar sådär fort. Att han verkar vara så säker på sin sak.
– I guess I just haven't found the right one yet.
Jag bryter den lilla tystnad som blir med det klyschigaste jag kan säga. Kanske för att jag inte vet svaret på hans fråga. Kanske för att det är det närmaste sanningen jag kan komma. Och vi tittar bara på varandra. Säger inget mer. Han ställer inga fler frågor. Jag försöker inte utveckla mitt svar.
– One year baby. Then I'll come get you.
Jag nickar och skakar på huvudet samtidigt. Ler åt honom och han flyttar lite närmare. Och jag känner andetagen mot mitt öra när han viskar.
– But until then, you come by tonight. And we'll have our own little private party.
– Yeah, maybe I will.
– You will.
Och så ler han sådär igen. Sådär som bara han kan. Sedan vänder han sig om och går iväg. Sådär som bara han kan. Som att varenda sekund är precis som den ska vara. Nonchalant. Underbar. Ny. Och där och då känns det som att livet är precis som det ska vara.

WOOP WOOP. Eller nåt.


I think I lost my way, he said.


A part of me will stay here

Midsommar är en familjegrej och jag kan inte komma på när jag senast firade midsommar ordentligt överhuvudtaget. Jag tror det kan ha varit den där gången för tre år sedan då jag var brunbränd och brunhårig och lyckligare än någonsin. Då när jag drack cider tills magen skrek stopp och skrattade under ett rosa paraply. Inte för att det regnade, solen sken och vi hade tagit med det bara utifall. Bara utifall något skulle förstöra perfektionen. Då var regnet det största bekymret. Idag, tre år senare, har det regnat så ofta att det inte längre känns bekymmersamt. Regnet är en bagatell i jämförelse med allting annat. Men visst hade jag fyra liter vin och ett antal cider på kylning denna midsommarafton. Visst var tanken att ramla in här med skrubbade knän vid fyrasnåret om ens komma hem alls. Men det får bli imorgon. Imorgon ska jag banne mig dricka vin och cider till oigenkännlighet. Midsommar är en familjegrej. Men min familj är bara ett skal av vad det en gång var. Jag har inget att fira. Man överlever utan blomsterkransar också. Tro det eller ej.

Lugg för första gången på en månad.


The life, the love, you got to feel.

Jag önskar att ni var där. Jag önskar att ni var där när 30 830 personer tog ton till "Best of you" och mitt hjärta slets mitt itu för att läka ihop finare än någonsin igen. För det var så det kändes, det var så det kändes när Dave Grohl skrek ut "I got another confession to make, I'm your fool" och jag flög en decimeter upp i luften av ren eufori. Och hela jävla kroppen vibrerade när stadion sjöng till musik som tystnat och bandet bara stod på scenen med förvånade miner och en låt som bara skulle ta fyra minuter tog tio. Magin gick att ta på. Den virvlade runt varenda själ på den där fullsatta stadion och jag trodde fan att jag var i Mekka eller i himlen eller på någon annan plats som är helig och magisk och bara alldeles fantastisk. Musik läker människor. Helar dem. För dem samman. Och när jag gick därifrån var alla grå monster i bröstet borta. Inget förflutet spökade längre kring vristerna, redo att kapa mig vilken sekund som helst. Det enda som fanns, och som fortfarande finns, är här och nu och allt jag har framför mig. "Has someone taken your faith? It's real, the pain you feel. The life, the love, you'd die to heal. The hope that starts the broken hearts. You trust, you must. Confess." Jag log när jag gick därifrån. Jag log och jag log och jag log. 180 minuter tog det att rensa ut allt som en detoxkur där på onsdagskvällen. Allt mörker. Allt svart. 180 minuter tog det mig att förstå att här och nu är allt vi har och att framgång inte behöver jäktas. "We never though we would play these stadiums. Welcome to the biggest Foo Fighters concert in Sweden ever. It took us 16 years to get here. Thank you."


I'm your fool


Först när jag såg femdimensionellt och tungan klibbade fast i gommen när jag höll på att trilla ur stolen märkte jag hur koncentrerat jag jobbat hela morgonen. Tårtkalas på kommunen och snack om energiförbrukning. Tillbaka och skriva ihop texten på en dryg timme. 2500 tecken senare satte jag bildtext och diskuterade en tidigare artikel med en läsare i telefonen. Hundra samtal senare hade jag mer på gång och domstolshandlingar i inkorgen. Nu väntar några samtal till kommunen sedan måste jag sticka till tåget. Ikväll är det dags för Foo FightersStockholms stadion och jag kunde inte vara lyckligare. Sedan blir det få timmars sömn innan tåget går tillbaka till Söderhamn och jobb igen strax efter 06.00 i morgon torsdag. Men jag klagar inte. Livet rullar på rätt bra fint ändå.

GRATTIS LINNEA!

Jag knäböjer skamset och ber om ursäkt för att en påsktävling måste presenteras i juni. Men så blir det när jag är glömsk, halvt hjärndöd och livet bara rullar iväg med allt vad det innebär. Inte för att det är ursäkt nog, för era bidrag har varit fantastiska och jag har älskat dem. Men det fanns ett jag älskade lite, lite mer. (På grund av alla förseningar valde jag ut en vinnare.) Enjoy:


- Det är bara dig jag gillar, sa du och strök bort en hårslinga som ramlat ner framför mina ögon.

Jag hade aldrig förut varit någons Enda. Jag vet inte om jag varit det än. Men du försökte intala mig det, den gången vi låg på sängen som var bäddad med ett svart överkast. Den gången mascaran och tårarna hade målat en tavla nerför mina kinder. Jag hade gråtit och du hade försökt få mig att le.

Jag har aldrig förstått mig på det där med att trösta genom att dra skämt. Det enda man behöver göra är att vara nära, men det vet inte många. Det visste inte du. Trots att vi inte hade kunnat komma så mycket närmare varandra just då, på det svarta överkastet, kände jag inte din kropp mot min.


Jag var någon annanstans. Långt borta, där inte dina armar kunde fånga mig. Jag kanske var i Hennes hår, där du luktat och inte tänkt på mig under tiden. Eller så var jag på Hennes hud, där du lämnat din lukt, innan du skulle gå och möta mig vid Rådhuset.

Jag vet inte. Men jag var någonstans där jag aldrig varit förut. Och även om jag föll tillbaka till dig på överkastet efter en stund. Och även om jag förlåtit dig med kyssar och leenden så många gånger. Så har platsen förföljt mig ända sedan dess, och jag har tröttnat på det.


Att tröttna. Är det någon slags ursäkt till att springa och gömma sig? För att man inte orkar ta itu med det som man vill få rätt. Jag tror det. Men det var inget jag sa till dig när jag sa att jag tröttnat på dina händer. Att jag har tröttnat på dina försök att få mig att le.

Jag har nu efter, förstått att jag inte har varit din Enda, någon gång. Jag har varit Den. Den som gjorde det roligare att fastna på hennes hud, och lukta i hennes hår. Den som inte betydde så mycket, men hade en vacker målad tavla i sitt ansikte många nätter.

 

Här kan ni läsa hennes blogg: Tack och grattis, Linnea

Det här var himla, himla fint och jag kan se människor relatera till det på olika sätt då budskapet lägger sig alldeles vid hjärtat och antingen gör ont eller bara läker. (Maila mig för pris!)


"Baby, I'm blue"

Förnuftet kan inte alltid styra över hjärtat.
Jag läser det och andas inte på några sekunder. Inte för att jag tycker att citatet är överdrivet fint, men kanske för att det stämmer så förbaskat bra ändå. Jag borde ha stannat upp där när den här bilden togs. Då när jag fortfarande hade allting under kontroll. Allting i behåll. Och då borde jag ha läst det där och tänkt att jag blir så oförnuftig och dum när livet exploderar i rosa och rött. Men också att jag egentligen bara är sådan som person. Som tycker att fantasi är bättre än verklighet och som bara gör allt som faller mig in. Och det är exakt där jag lyckas rasera verkligheten för att i fantasin är allt oförstörbart. Starkt. Men verkligheten är en annan och skärvorna från alla hjärtan runt omkring borrar sig så djupt in i den där bubblan. Spräcker den. Spränger den. Får den att explodera och då är ingenting rosa eller rött. Då är det svart. Bara svart och jag tror att det var det exakt som hände nyss. Jag tror jag visste att det skulle hända hela tiden, för att jag är för spontan och för oförutsägbar och för känslomässigt involverad i varje sekund att besluten blir därefter. Men det som grämer mig är inte egentligen att vi aldrig kommer att bli vi för så var det aldrig tänkt ändå, men att jag gjorde fel och inte kommer att kunna göra rätt. Inte säga förlåt. För att vi är 2906.44 kilometer ifrån varandra och för att du valde att ta bort alla sätt för oss att vara några centimeter närmare. Jag klandrar dig inte för det. Men jag ber om ursäkt för att jag är jag. Sådär oförutsägbar och okontrollerad att inte ens jag reagerar förrän jag behöver slå mig själv för pannan och säga "skjut mig långsamt".
Jag ber om ursäkt att jag snart är 20 år och fortfarande lär mig av livet.
Jag ber om ursäkt för att mitt hjärta varit så skadat att jag inte kan kontrollera det.
Jag ber om ursäkt för det jag gjorde fel.
Men jag ber inte om ursäkt för dig och mig. Du och jag. För oss.
Det var fan i mig rätt jävla fint ändå.

And I wonder, I said.

– Är ditt hår lila eller rött?
Hon tittar på mig med sin stora, mörkbruna ögon. Nio år gammal men tar redan i hand och hälsar med auktoritet. Ledarna kallar henne charmtroll. Och visst är det där pigga leendet förtjusande. Precis som den rosa färgen mot hennes mörka hud.
– Jag tror att det är en liten blandning. Ser ni att det skiftar?
Jag vänder blicken mot hennes kompis. Hon som bara betraktat oss hela tiden. Inte för att hon är direkt tystlåten av sig, utan för att hon verkligen funderar. Hårt. Är mitt hår lila eller rött?
– Jag skulle säga rött. Det är rött.
Hon bryter lite när hon pratar. Den andra tjejen. Inte för att hon den första inte gör det, men hon gör det helt plötsligt tydligare. Sedan frågar hon hur gammal jag är. Jag svarar att jag ska till att fylla tjugo. Tjejerna skrattar.
– Vi trodde att du var 35!
Jag skrattar med dem och hoppas att den där gråhåriga ledaren hör. Hon som trodde att jag gick på gymnasiet. Tjejerna återgår till sitt. Att trä färgglada pärlor på fiskelinor. Skapande. Skratt. Och jag undrar vilken verklighet de var tvungna att fly ifrån. Alla de barnen som springer runt mig. Han med linblont hår. Eller han som äter två glassar. Hon med rosa sjal runt hjässan. Eller hon som inte säger någonting alls.
Jag undrar varför de var tvungna att fly till Sverige.
Varför verkligheten är bättre just här.
Här där allt kan vändas upp och ner på bara några sekunder.
Precis som överallt annars.

Take me higher. And drop me dead.

Jag tänker fan klistra fast kontokortet i plånboken. Superlim ska det vara och jag ska aldrig mer kunna räcka det till en enda bartender i hela jävla världen. Och inte ska jag klampa rakt in på ett snabbmatställe efter klockan två och köpa strips som jag aldrig äter upp. "Äckligt! Äckligt!" gormade jag och hoppade skrattande ner från den alldeles för höga stolen och sprang ut genom dörren för att sedan springa tillbaka in igen (i raketfart) eftersom jag glömt väskan kvar på golvet. Såklart. Sedan efterfest och äcklig öl och promenad hem. I säng vid fem efter sönderstekta snitzlar med alldeles för mycket beasås och två fotografer i soffan. Vaknade alldeles för tidigt av mobilalarmet som skrek fotbollsträning. Förlorade lite för många en-mot-en-situationer och så hem igen. La mig i fosterställning, oduschad, bland blommiga lakan och jämrade mig lite. Och nu, nu vette fan. I morgon börjar jag jobba och det ska bli skönt att äntligen få göra någonting vettigt. Jag har redan två knäck att presentera för nyhetschefen direkt jag klampar innanför dörren klockan åtta. Längtar lite. Men först, först godis. Satan vad jag vill ha godis.

Idag regnar det. Igen.


ANSWERS.

På en skala mellan 1-10, hur mycket hoppas du på att Kimo kommer och hämtar dig?
– Jag vet faktiskt inte. Ibland står det 10 i pannan på mig, ibland når det inte ens upp till ett. Jag tror att det jag egentligen vill, det som egentligen ligger som ett jävla vakuum i bröstet, är längtan efter att någon som Kimo kommer och hämtar mig. Finner mig. Väljer mig. Att någon lika exotisk och spännande får mig att känna sådär mycket som jag gjorde under två veckor utan att veta hur det gick till. Någon som får mig att känna att jag faktiskt lever. Att det är möjligt att känna sådär starkt trots att hjärtat varit skadeskjutet och dött. Jag menar, jag är snart 20 år och han är 27. Vi vill olika med livet och jag kan omöjligt flytta till Tunisien och vara lycklig resten av livet. Han kan omöjligt flytta till Sverige och känna samma sak. Vi visste det då och vi vet det än. Men jag är bara inte redo att tas ner på jorden ännu. Jag vill ha den här tian alldeles vid hjärtat, inristad i pannan eller hålla den hårt i handen. Jag vill bara känna sådär jämt som jag gjorde då. Varje sekund. Den där obotliga fucking lyckan av att se en annan människa. Så ja, på en skala 1-10 så saknar jag honom och tanken på honom långt över tusen. Och det är klart att jag tycker om honom. Långt över tusen. Men hur mycket jag hoppas att han kommer och hämtar mig... jag vet inte. För verkligheten är den att det inte kommer att hända.
Hur kommer man över den där pojken som gjort livet lite mer värt att leva men sen helt plötsligt låtsas som att man inte finns?
– Tell me about it, jag mötte det scenariot i vitögat för lite mer än ett år sedan och jag trodde att det helt seriöst skulle driva mig till vansinne. Men jag tror att grejen med det jag upplevde inte var att han låtsades att jag inte fanns, tvärtom, han var så retsamt noga med att få mig att inse att jag existerade och därifrån vände han sedan om. Jag har alltid hatat honom för det. Men för att komma tillbaka till poängen, ja, hur gör man? Jag har aldrig lyckats kommit över någonting eller någon, så länge jag inte har hittat någonting, eller någon, annan som ersatt den där värken och smutsen och smärtan och äcklet som förgör en inifrån. Jag har alltid behövt en ersättning. Någon annan att titta på, att hålla i handen, att använda som plåster. Någonting annat för att glömma, gå vidare, bearbeta. Och jag tror att den där jakten som infinner sig när jag letar efter någonting som gör livet lite mer värt att leva igen, blir det första steget till att komma över någonting, sedan fullbordas det när jag hittar den där punkten som är stabil och fin och bara så jävla bra. Men det tar tid. Det tar sådan jävla lång tid men det är bara att andas, tvätta händerna i kallvatten och bestämma sig själv för att det man ska känna idag, det är lycka och glädje och saker som killar i bröstet. Sedan får man visa den där jäveln vad han går miste om.
Åk tillbaka!
– Augusti vänner, augusti. Då tar jag en sista minuten, antingen till Mukarnas eller någon annanstans (om det blir Turkiet kommer jag att åka till Incekum och Mukarnas och hälsa på) i fortsatt jakt på en prins och livet och allt vad det innebär. Och då tar jag med mig några av mina bästa vänner. Jag vet att det kommer att bli epic. Så jävla epic!

TOVE OCH PETTER 1.0

(Alla bilder är tagna av mig och tillhör därmed mig.)

Hjärtat, Tove Styrke och frågestund.

Jag tänker att jag ska göra någonting åt väggarna. De snövita, kala väggarna som reser sig över två meter innan de korsas av en tak. Men det enda jag vill är att åka och köpa svart färg och pensla ut den här värken över varje liten millimeter. Inte sätta upp några hyllor, inte den där jävla tavlan jag haft i flera år. Som jag köpte för nära 600 spänn för min första journalistlön. Men jag ligger bara under täcket och kliar alldeles för hårt på min brunbrända kropp. Ser hur färgen bleknar, sakta, sakta, men håller hårt i alla minnen för att de inte ska bli vita och blanka igen med. Och jag undrar hur det blev såhär. Hur det kom att kännas att mitt hjärta gick mitt itu.
Idag tänker jag lägg mig i soffan, titta på Harry Potter och beställa böcker från internet. Sedan ska jag ta kameran över axeln och snacka lite skit med Tove Styrke och Petter. Lite kallprat sådär, för egentligen är jag inte i tjänst, men jag behöver få komma ut och göra någonting. Då passar det bra med lite fotografering under ett musikevent. Lite snack backstage. Och jag vet inte hur mycket mer jag pallar att skriva om det här lilla hjärtat för det värker så förbaskat. Så jag tänkte att vi kör igång en frågestund. Pumpa mig, krossa det här hjärtat lite till om det är så. Fråga vad som helst, jag känner att jag behöver ventilera. Tänka på annat eller bara på det som var. Ni bestämmer och vi avslutar i morgon någon gång. Fråga på!

Like a rootless tree

Sverige känns inte exotiskt längre, men jag tror att det har mer med mig att göra än någonting annat. Jag blir såhär när min bubbla av sex, drugs and rock n' roll blir fylld till bristningsgräns. Då längtar jag bara bort, ut, iväg. Jag vill flyga mellan famnar och händer till dess att jag hittar någon som håller tillräckligt hårt. Till dess att hela jag är i extas och eufori. Då när jag skrattar fram längst ogrusade gator och känner mig öppen, fri och bra. Då när jag är orädd för allt och vill uppleva varje minut för första gången. Då när jag måste tänja på gränser bara för att. Bara för att det är det som ger mest och bara för att livet blir så jäkla mediokert annars. Och ibland blir det svårt att skriva här. För att det påminner mig om hur jag faktiskt känner och hur jag faktiskt känner har en tendens att bli rätt väldigt destruktivt. Så idag vill jag ge er den här låten. Fan vad bra den är.

Let me in, let me out

Utanför smattrar den svenska sommaren mot tågfönstret. Snart två dygn har gått sedan jag såg honom sist. Sedan jag aldrig fick det där riktiga avskedet. Det där som skulle innehålla mer flätade fingrar och kyssar som smakade Afrika. Som skulle innehålla mindre av en smärtsam tomhet och en lillasyster som sa ”titta inte tillbaka. Nu går vi och vi tittar inte tillbaka.”. Jag hittade honom aldrig när den blommiga kjolen dansade längst mina brunbrända lår och sandalerna klapprade ljudligt mot stenplattorna längst poolkanten. Jag kunde inte se honom bland vimlet av hotellarbetare och turister som satt spända i väntan på showen som jag skulle missa. Den jag redan sett en vecka tidigare. Och när jag vände om igen, mot hotellet och bussen som väntade på uppdrag att ta mig till Sverige, så kändes allting förstört och trassligt. Hjärtat skrek, kroppen värkte. Men så mindes jag lappen och hur han sagt ”I’ll come find you. I will”. När bussen sedan lämnade det som varit min fristad i två veckor smattrade inget regn mot rutorna, men känslan av att livet var grått och svart och jävligt fanns där ändå. Snart två dygn senare är jag i en helt annan världsdel, i ett land där sommaren ibland är alldeles för grå och svart och jävlig. Han har inte hittat mig än. Inte funnit mig som han sa. Och kanske är det lika bra så eller kanske så finner han mig i morgon. Men det här lilla hjärtat i kroppen tycker att livet är grått och svart och jävligt och det värker. Det levde mer än det gjort på länge i två veckor och sedan gick det sönder. Lite grann. Men ändå tillräckligt.


Look at the stones on the river bed


Captured in a dream

Han lindar in fingrarna i mitt hår. Försiktigt. Jag ser inte om han tittar på mig, men jag känner det. Hur de bruna ögonen ligger och vilar någonstans i nacken och han stryker med fingrarna över tatueringen. Rysningarna sprider sig ut över skulderbladen och ner mot fingrarna.
– You know you are my future wife right?
– Kimo, I'm twenty.
– Yeah, and in one year you'll be 21 and my wife.
Jag skrattar och vänder mig mot honom. Rullar papperslappen jag hållit så hårt lite lösare mellan fingrarna. Fram och tillbaka mellan tumme och pekfinger.
– Here.
Jag räcker den till honom och han greppar den.
– Come find me.
Han ler och jag blinkar åt honom när han vecklar upp papperslappen med allt han behöver för att hitta mig.
– I'll come find you. I will.
Han viker ihop papperslappen lika försiktigt som han haft fingrarna i mitt hår och jag vänder mig om med ett leende. Börjar gå tillbaka mot hotellet men tittar inte tillbaka, fastän jag känner hur han sitter kvar där och betraktar mig när jag går.
Hjärtat gör lite för ont för det.

En elegi

Livet kändes väldigt grått idag. Mediokert. Tråkigt. Lönlöst. För fan vad min bubbla sprack när jag landade i Sverige 04.35 och kände den kyliga luften krypa upp längst benen. Centimeter för centimeter och när jag klev innanför dörren hos min mamma 07.30 exploderade det i hela kroppen. I varje liten bit av mig och sedan rusade allting genom kroppen. Saknad. Längtan. Separationsångest. Förvirring. Och jag tvingade mig själv att sova tre timmar i förhoppning att känslan skulle vara en annan när jag vaknade. Det var den inte. Och även om jag omringat mig själv med människor jag tycker så himla mycket om hela dagen och inte varit ensam mer än på toaletten, så tänker jag bara tillbaka på mina 14 dagar av livet när det är som bäst. Gränslöst och motiverat. Galet och obehindrat.
Att öppna sitt hjärta för livet är fan livsfarligt.
Och livsnödvändigt. Och en sjujävla upptäcktsresa.
Synd bara att det här stoppet blev så himla vemodigt.

Tillbaka i Sverige


"I'm gonna miss you, really bad"

– Oh my babygirl, how are you today?
Jag lyfter försiktigt blicken från colans bubblande yta. Försiktigt, försiktigt för jag vill inte att huvudet ska explodera och kroppen skrika rakt ut.
– Hey you, rosslar jag och ler lite generat.
Han slår sig ner på stolen bredvid och fan vad snygg han är i grönt. Den mörka huden leker med nyanserna i det slappa linnet och hans shorts är kortare än vanligt. Jag önskar att de varit så korta varje dag.
– Did you have fun last night?
– Aha.
Jag nickar lika försiktigt som när jag lyfte blicken. Säger att det var helt okej och han tittar lurigt på mig. Flinar som att han vet mer och jag hoppas att han för guds skull inte gör det.
– Where were you?
Jag tittar menande på honom och han slår ut med händerna framför sig.
– We can only go three at a time, somebody must stay at the hotel.
– To bad.
– No, you enjoyed.
Han flinar igen. Sådär allvetande att jag bara vill mosa hans ansikte med min hand samtidigt som jag bara vill kasta mig i hans famn.
– Eh... yeah.
Jag försöker låta likgiltig. Som att det inte alls blev freaky och galet kvällen innan. Som att jag inte alls råkade tänja på lite gränser.
– I wish I could spend more time with you. Maybe you would find me more interesting if I didn't work so much and so hard. I like you, you know. I really do.
Jag tittar på honom. Säger ingenting först. Ler bara lite svagt fast jag egentligen vill skrika hur fruktansvärt intressant han är med allt han gör och allt han säger.
– I like you too you know.
Han ler och vandrar iväg på det där sättet som får mig att dö lite inombords. Som får hjärtat att stanna upp och slå dubbelt på samma gång. En fredagkväll och en lördag. Det är allt som återstår.
Sedan tror jag fan att vi aldrig kommer att ses igen.
Och det känns så himla underligt.

Bakis-VM


Where do the bluebirds fly

Det här med att ställa till det för sig själv är en av mina specialitér. Kanske borde jag välja en annan, någonting som är mer hederligt. Som att kicka ass på shack eller beatboxa livet ur varenda jäkel. Men det fungerar inte så och just nu ligger jag under filten på hotellrummet och vill helst bara slå mig själv i pannan så hårt jag bara kan. En gång, två gånger, tre gånger och sedan vill jag bara stirra upp i taket. Men det är lika bra att skratta åt att man tappar bort 50 euro på ett disco och har tyglarna alldeles för fria. Att man tycker att varje idé är en bra idé och att konsekvenser inte existerar. Att det kanske var lite galet i de där drinkarna och att någonting faktiskt inte stämde. För gjort är gjort och att vi hamnade ändå utanför portarna på Mukarnas resort och blev utfnissade av nya turister som anlände vid fyra på morgonen. Tre unga svenska tjejer, slitna, svettiga och rätt jävliga i en vild diskussion på bänkarna precis utanför den massiva entrén.
– Welcome to Mukarnas, leave and turn around before they get a hold of you, dramatiserar jag och vi skrattar. Sedan sitter vi allvarliga en stund och bara stirrar på natten som är lika kolsvart som stjärnklar.
Och jag tror det var där den här bubblan sprack.
Bubblan att allt är fint och bra och att besluten man tar av kvalité.
I morgon väntar Sverige. Kanske lika bra det.
Och som svar på frågan: Jag bor på Mukarnas Spa Resort Hotel!

"This is Turkey baby"

– Can I kiss you right now, even if there's people watching?
Jag släpper sugröret med läpparna och stirrar på honom.
– Now?!
Han skrattar.
– Yes, now.
Jag svarar inte. Stirrar mest på honom med en min som jag gärna skulle sett för mig själv. Ett uns förvåning, ett uns förvirring, ett uns chock, ett uns skräckblandad förtjusning och vi har det.
– Eh... yeah...
Han står så nära att det känns som att allt syre försvinner och jag slutar andas. Fortsätter stirra men tittar mig lite stelt omkring runt det fullsatta poolområdet och vet inte riktigt vad jag ska göra. Så tar han ett steg närmare och glider förbi mig på min vänstra sida. Skrattar åt mig och säger "I won't" varpå syret kommer tillbaka igen.
– You know, I'll see you later, fortsätter han och flinar innan han försvinner in bland alla bord fulla av turister.
Jag nickar bara, som i slow motion och flinar lite tveksamt mot bartendern som står och stirrar lika mycket på mig som jag stirrat alldeles nyss.
– Thank you, säger jag snabbt och han skakar på huvudet åt mig när jag fångar alla colaglasen i handen och halvspringer iväg.
För lika förbjudet som det är att hälften av underhållningscrewet jobbar svart, lika förbjudet är det att på något sätt ha fysisk kontakt med en turist på hotellområdet. Och med den tanken som retar mig i huvudet glider jag ner på solstolen och blundar. Hårt.
Sedan skrattar jag för mig själv.

It's what you done to me

Jag vandrade längst stranden idag. Ensam. I en halvtimme halkade jag runt på hala stenar för att ibland är ensam allra bäst. Jag tycker att det är en svår balansgång mellan att leva och vara till lags. Hur varje beslut jag tar kan kastas tillbaka rätt i ansiktet med en helt annan innebörd och hur konsekvenserna av det kan strypa varje liten uns till ork och glädje och förståelse. Det är svårt att veta att hur jag väljer att leva mitt liv, och hur jag väljer att framföra mig själv, alltid kommer att påverka andra vare sig jag vill det eller inte. Vare sig det är menat eller inte. Och problemet med mig är att hur jag än väljer att leva, att vara, att känna, pekar som en nagel i ögat på någon.
När jag var liten var jag rädd för att leva. Jag var rädd för varje liten konsekvens, för varje liten utmaning som kunde putta ut mig från den trygga lilla bubbla jag höll så hårt. Det förändrades rätt drastiskt när jag började högstadiet och det förändrades brutalt när jag började gymnasiet. Och det var fan i mig en ganska svår övergång att gå från att vara felfri till att bli det där fåret dränkt i svart färg, men jag behövde det och jag behöver det fortfarande. Och visst, det blir lättare och lättare att balansera på den där plankan och försäkra sig själv om att andras åsikter, andras tycke om ens eget liv, inte behöver skada en varje gång. Inte behöver betyda att allt man gör är fel, utan att det bara är fel ur det där perspektivet som mitt liv inte är i behov utav egentligen. Det är däremot väldigt svårt att vara missförstådd. Att känna hur varje ord man yttrar inte når hela vägen fram och att varje handling inte kan ses från två sidor. Eller tre, eller fyra. Att allt ändrar innebörd på vägen för att mottagaren inte kan hantera vad som sägs eller vad som görs. Det är svårt att inte kunna göra sig förstådd, men jag har ett sådant behov av att vara fri. Det är då jag mår som bäst. Det är synd att ingen riktigt kan se det.

All the miles and you and me

– Hey baby, when are you going home?
– Saturday night.
Han är tyst i några sekunder, vänder blicken ut mot poolområdet och fingrar rastlöst i kanten på de rosa badshortsen. Sedan tar han ett steg närmare så att hans kropp bara är några få centimeter från min.
– I will miss you.
Jag tittar på honom. Ler. Det var längesedan någon kallade mig baby. Längesedan någon sa att de skulle sakna mig. Och rent impulsivt ger jag honom en kram och viskar att jag kommer att sakna honom med. Han är stel, den typen av närhet är inte tillåten i så offentliga sammanhang som klockan elva en förmiddag vid poolen. Men sedan ler han, blinkar och säger "we got Facebook though". Jag nickar och nickar igen. Ler. Och ler igen. Och just som vi skiljs åt ljuder "long distance love does it work?" ur högtalarna och jag skrattar för mig själv.
Jag älskar att mitt hjärta är så öppet. Öppet för nya intryck, nya människor.
Inga säkerhetslås, inga "tänk om".
Inga fucking bekymmer, trots att han som får mig att le är en tunisier i en helt annan världsdel.
Livet alltså.

Det tar sig



ARIBA!

– Come on, show us how crazy Swedish girls can be!
De skrattar, pekar mot kanten av soldäcket och skakar lite på höfterna. Nedanför pulserar Medelhavet turkost och vågorna slår mot de stora pelarna. Det är högt, bra många meter från vattenytan upp till kanten. Jag fattar Tims hand och håller hårt. Rör mig framåt mot kanten med honom vid min sida. Skrattar.
– Damn you if you leave me on the edge!
Han blinkar och precis som våra tår nuddar kanten försöker han putta ut mig och rädda sig själv. Jag hoppar undan och grabbar tag i flaggstången. Men efter lite gliringar om att vi är fega kastar jag mig ut och den där euforin som infinner sig när man gör någonting för första gången kommer när jag träffar vattenytan. Sedan virvlar jag runt i det blå ett tag, innan jag får kontroll på mig själv och situationen och anländer till syret med ett tjut.
Vi fortsätter hoppa som galningar efter det och grabbarna ur underhållningscrewet lämnar med ett "see you later girls". Det där senare är väldigt mycket nu, så tjarå mina fina.
Jag hoppas ni har det bra i Sveariket!

Make this go on forever

Idag var han som tagen direkt ur en saga. Med den mörka huden mot rött sammet och guldbroderierna vid sömmarna. Med den gyllene masken som klädde hans ansikte och som ramade in ögonen. De som träffade mina så ofta att jag blev tvungen att svepa glaset jag hade i handen. Munnen blev torr när pulsen skenade och jag visste inte vart jag skulle titta när allt jag egentligen ville var att nagla fast blicken och aldrig släppa taget. Jag blir förvånad över hur starkt jag reagerar. På närheten, på hans rörelser, på hur han bara kan betrakta mig när jag gör ingenting mer än ligger i solstolen. Hur allting bara blir luddigt och mjukt och konstigt och bra. Hur exotiskt det känns när han viskar i mitt öra och håller min hand alldeles lätt vid fingertopparna.
Som en kulturkrock mellan två hjärtan.
Kanske. Jag vet inte.
Det känns bara luddigt och mjukt och konstigt.
Och bra.

"You look so beautiful tonight"

Sandalen glider över det blankpolerade marmorgolvet när jag kliver ner från trappan med vänster ben först. Några sekunder i obalans, sedan rätar jag upp kroppen igen och rättar till den svartbeiga tunikan längst benen. Och det är då han ser mig. Efter en millisekunds tvekan lämnar han sin position vid restaurangentrén och går över det ljusa golvet. Han sandaler glider inte, han tappar inte balansen. Kanske är jag på väg att göra det igen, för knäna känns okontrollerbara och rörelserna nervösa när han fattar mina händer och drar mig emot sig. Jag andas inte. Så skjuter han ut mig igen med en lätt knuff och snurrar mig i en piruett. Ett varv, två varv och sedan tillbaka bara några centimeter ifrån honom. Och så är det bara han och jag och den där lilla dansen mitt i den stora hallen där människor passerar för att äta middag. En piruett till, några steg åt höger, några åt vänster, några fram, några bak. Sedan släpper han mina händer och går tillbaka till sin plats i entrén. Jag andas fortfarande inte.
Här har jag kallt honom snygg-turken, men egentligen heter han Kimo.
Och fan vad han påminner mig om allt som gör mig förälskad.
Allt som är omöjligt. Platsen, tiden, personerna, situationerna.
Turkiet är himla bra.

Turn inside out

Igår kväll var livet snurrigt och färgglatt och alldeles galet bra. Två "baren specialé" blev fyra, blev fem, blev sex, blev sju och snygg-tuken tog mig i handen och drog upp mig på scenen för att vara med i "crazy dance competition". "I'm a terrible dancer" skrek jag men hans handslag var fast och publiken applåderade gott när jag åkte ut först av alla. Och efter att ha försökt lära mig ryska, druckit likörshots och dansat hela natten vaknade jag med en baksmälla jag inte minns att jag packade ner i resväskan. Fan att den ska med överallt. Lätt värt det dock och när snygg-turken, som inte alls är från Turkiet egentligen utan Tunisien, slog sig ner på våra solstolar under eftermiddagen så skrattade han gott. "You Swedish people dance crazy. Funny. You do this moves that you think other people, who are not from Sweden, will understand. We don't!"
Ikväll blir det inga dansmoves, inga drinkar, inga servitörer som skrattar och säger "I'll see you later honey". Ikväll blir det middag och akrobatshow med håret i lockar.
Imorgon däremot, kan det bli annat.

RSS 2.0