Fridas värld bland tankar och ord. -

One night of the hunter

Jag vevade okoncentrerat i den färggranna drinken och lät blicken vila på de små vågor som jag åstadkom med sugröret. Lutade jag mig lite åt höger kunde jag möta hans blick, men jag visste inte om jag vågade. Det pulserade i hela kroppen och fingertopparna darrade för en sekund. Bara för en sekund, för sedan tog jag ett djupt andetag och lutade huvudet nonchalant åt höger. Som att jag skulle försöka få bort en hårslinga ur ansiktet eller som om jag skymtat någon på gatan utanför. Han hade kavlat upp de tunna bomullsärmarna en liten bit och tatueringarna låg lika vackert över huden som de alltid gjort. Och han mötte min blick, naglade fast den i några sekunder, precis som han väntat på att jag skulle lägga blicken i hans ögon. Hans ansiktsuttryck förblev oförändrat och jag undrade om det alltid skulle vara så. Att jag tappade andan, kände luftrören pysa och hela kroppen slutade fungera när han var runt omkring. Bara för att. För att det var så längesedan han drog fingrarna genom mitt hår och för att han fick mig att känna så intensivt och turbulent på samma gång. Jag slog ner blicken i glaset igen, lutade mig tillbaka in i konversationen jag lämnade för en liten stund och lät minnena lägga sig tillrätta i bakhuvudet igen. Log lite, åt ingenting och allting. Kände hjärtat pulsera normalt igen och lämnade min plats för intensiteten på dansgolvet. Sedan gick jag hem i kylan. Ensam. För ibland är ensamheten bättre än någon random närhet som bara är bara för att. Och ibland är det tvärtom. Idag är det här min favoritlåt. Kanske har det med saken att göra eller inte. Vem vet.

Dam-dam-dam

Fick ett mail av Josefine på Egoboost Magazine som ville att jag skulle berätta hur jag egobostar mig själv. Jag dog lite i skallen och försökte förfina benämningen kröka, röka, pöka. Det blev något i stil med mina fina vänner och några glas vin. Men det stämmer ju det med. Och hörrni, det är precis vad jag ska göra i dag. Ta en drös fina vänner och dricka rosévin. Ett "Hej, fan, nu är vi tillbaka i Sundsvall och det är så jävla kul!!!". En sån fest liksom. Och lillasyster, jag har en ny spetsblus från H&M, ett par svarta skinnshorts och ett brunt skärp i midjan. Bilden får du i morgon. Så, vi hörs, fina.
P.S Hur egoboostar ni er själva?

Saying hi and goodbye

Jag har läst igenom några av mina inlägg sedan hösten 2010. Det gör lite ont i mig för det syns så tydligt hur jag skrek rakt ut. Hur mina vingar var klippt och hur jag låg som en skadeskjuten fågel på marken och bara blödde. Det är en sådan kontrast i jämförelse med den jag är i dag. Några få månader senare. Här gör det inte ont att skratta för här vet kroppen hur den gör och här får jag inte ångest varje gång jag ser mig själv i spegeln, i tidningen, på bild eller i någon annans illusion. Där, hösten 2010, växlade jag mellan att leva och att bara existera. Där sa jag att jag skulle lägga min själsfrände på hyllan och låta fler komma inpå livet. Jag ville resa runt och röra alla som jag tyckte var fina och som tyckte att jag var fin tillbaka. Dagen efteråt kunde jag ligga i fosterställning och känna kroppen dra ihop sig av den psykiska smärtan som kändes i varenda cell i hela kroppen. Trycket som la sig över bröstet gjorde att andetagen rosslade och jag hade panik i ögonen. Livet var så jävla turbulent. Så jävla svårt. Precis som det hade varit i flera år. Ändå klev jag upp med ett leende, sa "ja, tack" till det mesta och försökte rida ut stormen. Det gjorde jag också, men jag borde inte ha försökt göra det ensam.
I dag ler jag så ofta att det nästan är oförskämt. Men det har tagit lång tid att komma till den punkt där jag kan säga: "fan, jag mår bra". Jag är där nu. Och för att inte hamna där i mörkret alá hösten 2010 igen har jag bokat tid hos en psykolog. Mina vänner frågar "varför nu?" och jag har varit rädd för att yttra mig om det. Men vet ni vad det sköna är? Jag går för att jag behöver det, men mest av allt så går jag för att jag vill. För att jag vill ta tag i all smärta, i alla misstag, i allt andra har gjort mot mig och kunna uppleva varje ny framgång eller varje nytt slag som vad det är. Någonting nytt. Jag har varit med om väldigt mycket på väldigt kort tid och det är dags att lämna det där det hände och inte se tillbaka.
Går någon av er hos en psykolog, kurator eller terapeut? Hur fungerar det för er?

Hej lillasyster. Det här har jag på mig idag!

Jag har en lillasyster som tycker att jag lägger ut alldeles för lite bilder och ja, det kanske jag gör. Elin tycker att jag lägger ut alldeles för lite bilder på kläder och ja, det kanske jag gör. Därför, min fina syster och mina fina läsare, här har ni en rätt skitdålig Photo Booth-bild på vad jag har på mig i dag. Skinnbyxor från H&M, ett linne från Topshop och en kortare cardigan från Lindex. Så. Nu ska jag ta tag i en massamassamassa jobb.

Kom hem till detta. Jag har en fin vän.


My heart is refusing me

Jag har ägnat över sjutton år innanför de här väggarna. Kanske inte just de här fyra. De turkosa och bruna som omsluter mig precis i den här stunden, men innanför väggarna på den här gröna villan som ligger mitt i en alldeles för brant backe. Sjutton år är ungefär 6205 dagar. Sextusentvåhundrafem. Det är fan rätt många dagar om ni frågar mig. Men vi sjunger på sista melodin nu, jag och den här trygga borgen. Här där jag har älskat, skrattat och gråtit. Drömt om livet och önskat att jag vore död. Sådant som hör en uppväxt till och jag har lite svårt att förstå att det bara är några veckor kvar innan det tillhör någon annan.
Ibland tänker jag att jag ska klamra mig fast här. Spika fast mig själv i väggen och aldrig lämna. Jag har svårt att släppa tag om saker för att jag alltid får så ont av verkligheten. Och jag blir så oberäksam när det händer saker i mitt liv som river lite för hårt i bröstet. Jag gör allt för att bryta mig loss från känslomässiga kedjor och banar egna vägar genom snårskogar som egentligen inte går att passera. För ett år sedan stängde jag in mig innanför ett rebelliskt yttre, satte mig i tatueringsstolen och gjorde en lite finare"fuck you, jag kan stå på egna ben"-gest till hela världen. Jag brukar titta på min tatuering ibland och komma ihåg vad jag lovade mig själv där och då, för att det är någonting jag glömmer bort i den där dimman man knappt kan ta sig igenom.
Kan inte ni berätta för mig att separationsångest ger med sig? Att ett konkret hem inte är lika betydelsefullt som det abstrakta man bär med sig vart man än går. Att det inte är så farligt att säga tack och hejdå. Och att det inte är heldumt att fylla 20 år och tycka att det är jobbigt att inte få bo i ett grönt hus i en alldeles för brant backe längre.

Inte piggast.

Fotbollsmatch om några timmar. Är bakfylla och coca-cola rätt uppladdning för det tro? Vi håller tummarna för det, annars är jag körd. Hur som helst blev överraskningsfesten för min kära fader lyckad och jag har aldrig sett honom så mållös och chockad någonsin. Och då har jag ändå känt honom i snart 20 år. (Förresten, 2011 är ett festår utan dess like i familjen Söderlund. Pappa 50, jag 20, farfar 80 och syrran 18. Himla nice.)

In a RUSH. Puss och godkväll


If I said, I want your body now

Hans kropp får mig fortfarande att tappa andan. Känslan av att lägga fingret mot hans nakna hud hjärtat att slå så fort att det gör ont i hela bröstet. Men det är bara en ytlig attraktion, det finns ingenting som går på djupet längre. Och det är så fantastiskt att kunna känna något men ändå inte känna alls. Jag sa en gång när jag var femton år att jag bara kysser människor jag älskar. Jag kände lögnen på tungan redan då, men jag försökte hålla fast vid att allt som var fysiskt med mig var lika romantiserat och äkta som när "jag älskar dig" lämnar mina läppar. Så naiv jag var då, jämfört med hur jag blev efter att den brutala verkligheten fångade mig med ett grepp som både var gastkramande och fantastiskt på samma gång. Jag älskar sådant som är fel och fint på samma gång. Som att följa med en musiker till ett hotellrum och fortfarande inte veta vad han heter när han kramar mig hejdå alldeles för tidigt på morgonen. Att smyga ner för de mattbeklädda trapporna och speja ut i receptionen för att sedan rusa ut i spöregnet när kusten är klar. Som att vara på festival och kyssa någon man möter mitt i ruset för att aldrig ses igen. Som att lirka så pass med två hjärtan att man får två personer att bråka med varandra över vem som ska få ta med en hem. Det är så fantastiskt att kunna välja att känna som att hjärtat vore en lysknapp. Ändå är det tanken på stunder där jag kan sitta skräddare mitt emot någon jag älskar och inte veta om jag ska fortsätta garva åt dåliga skämt eller riva kläderna av honom som gör att livet känns lite extra värt att leva.
Resten är egentligen bara injektioner på vägen till den riktiga kicken.

If I said, my heart was beating loud

Jag lyssnar på Sam Tsui's version av Britneys hit Hold it against me. (Lyssna här) Den får mig att le. Faktum är att jag har ägnat hela dagen åt att ha den där glada känslan i maggropen. Och det känns så jäkla fint i hjärtat efter en vecka som varit motig och jobbig. Idag har jag fått äta lunch med Pontus, snackat journalistik och skrattat. Suttit i fikarummet på Söderhamns-Kuriren med fötterna på stolen bredvid och snackat tvättmaskiner med en kopp choklad i handen, som att det inte fanns några artiklar alls som behövde bli färdigskrivna. Sedan har jag gjort det jag skulle och jag kände för första gången på länge att det hamnade innanför ramarna på ordet bra. Fantastisk känsla. Och förresten så tror jag att jag tänker fortsätta med Mitt liv i Photo Booth. Varje månad gör jag en sammanfattning om hur jag töntat mig i den lilla röda ikonen. Jag garvade rätt hårt åt mig själv i går. Vad tror ni om det?

Mitt liv i Photo Booth!

1. Jag köpte en ny sån där ta-ut-varma-grejer-ur-ugnen-handske efter att ha använt en handduk i flera veckor. Den andades fan i mig landsort och kostade tio spänn på en lågprisaffär i grannstaden. Det var bara förklädet och träskorna som fattades så hade ni haft Frida alá husmor på stört. Jag diggade den stenhårt.
2. Det här var under min mössperiod och förmodligen en tidig morgon, därav blicken som säger "ja, jag fattar ingenting och ja, jag har nog precis bajsat, men jag tycker fortfarande att jag är on top of the world."
3. Jag färgade håret. Mitt badrum ser ut som ett blodbad efter varje gång då det röda vattnet översvämmar hela rummet.
4. Ja, jag vet inte riktigt. Men det hör till det här inlägget. Någon diagnos har jag inte fått ännu.
5. Försökte visa er mina naturliga lockar som kommer fram mer och mer ju längre håret blir. Som ni ser misslyckades jag lite. Det är några ordentliga korkskruvar som mitt hår producerar på egen hand om det får självtorka efter dusch.
6. Jag lyckades fånga en svettpärla i tinningen efter en springtur på sex kilometer. Tyckte det var stencoolt att Photo Booth kunde fånga den detaljen. (Att jag svettas som en karl är liksom ingen nyhet.) Ser ni den?
7. Jag vet inte riktigt här heller.
8. Skulle köra en dagens outfit. "Hej, idag har jag på mig mitt ex's kalsonger årgång tidigt 2000-tal från H&M och en stor tröja från Team Sportia" Tyckte att jag var skitkul då men ja... jag publicerade det aldrig. Och anledningen till att jag har de där kalsongerna är att jag fick dem, eftersom de redan var ute när vi blev tillsammans. Då var han redan inne i Björn Borg-träsket och fastnade där. Inte mig emot dock. Jag gillar det träsket.
9. Nja. Vet inte här heller.
10. Här ville jag att ni skulle tycka synd om mig för att jag hade en spricka i läppen. Det sved. Riktigt mycket.
11. Alltså. Det här hör också till det här inlägget.
12. Och här var jag bara full.

Oh, happy day.

Jag skyfflas runt en hel del på redaktionen. Eftersom jag inte har en fast plats i huset får jag sitta där det är ledigt. Och när jag grävde i högen på papper i jakt på ett jag lagt i från mig i ett rum där jag aldrig tidigare varit, hittade jag något som gav mig nostalgikänsla upp över öronen. Under ett papper om lyx och budget på Sportlovet låg en gammal SöderhamnsNytt från 2008. Från den där gången jag och Pontus jobbade på Melodifestivalen i Malmö som sjuttonåringar. Jag har fortfarande kvar det presspasset i en låda i min lägenhet. Det var en rätt big deal för oss två då, att få bevaka Sveriges största musikkarusell på plats. Det var en resa som kantrades, inte bara med första klass-biljetter och hotellfrukost, utan med missöden, skratt och en liten dos framgång.
Idag gör tanken på den resan mig glad.
Vad gör er glad i dag?

The best for you too.

Så är det det här med framgång igen. Det som jag tjatar om ibland för att jag eftersträvar det så hårt. Och det här med framgång kommer aldrig att sluta förvåna mig. Hur det gäller att vara rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, lika mycket som det handlar om att ha ett driv, en vilja av stål. Hur det gäller att vända motgångar till en ny knuff i ryggen och hur det gäller att våga se sig själv i spegeln med tron att ingenting är omöjligt. Och hur man inte kan sitta och vänta på den. Framgången. Hur man måste ge av sig själv för att få någonting tillbaka. Hur det gäller att visa att "Hej, här är jag och jag är förbannat duktig på det här". Att våga visa sig själv i alla sammanhang möjliga för att man inte vet vilken väg som är rätt förrän man plötsligt är där. I första numret av Egoboost Magazine kommer ni att se mig berätta om hur det är att gå JournalistprogrammetMittuniversitetet i Sundsvall. För att jag var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, men också för att jag valt att säga "Hej, här finns jag och jag kan göra det här".
Kom ihåg det sen. Att våga visa att ni finns, att ni kan och att ni vill.
Det kommer att leda er till ställen ni inte trodde var möjliga.
Det lovar jag er.


Broken battles, or something just like it.

Ibland går allting käpprätt åt helvete. Prestationerna seglar ner i en spiral för att sedan slukas i lågorna och djävulen dyker upp i varje litet hörn med ett hånflin och ett pekfinger som verkar ha fått damp. Jag blir så trött när orden inte fungerar. När tekniken strular och hjärnan vägrar samarbeta. När roliga saker blir måsten som lägger sig som ett tryck över bröstet och när jag blir hon som min pappa berättade om när jag var liten. Hon som sålde smöret och tappade pengarna. Jag tror att jag förvandlades till henne idag när jag klampade hem genom snösörjan med skor som klämmer för hårt på vänster och med händerna i fickan. Blicken naglade jag fast i backen med ett ansiktsuttryck som kunde ha dragit livsglädjen ur varje människa jag mötte. Om jag lyft blicken förstås, men det gjorde jag inte. Inte förrän solen stack så hårt i höger öga att jag var tvungen att titta upp och det jag såg fick mig att stanna till. Det regnade. Men bara från järnvägsbron där jag och mina bästa vänner ristade in våra åsikter med hemmanycklarna när vi var tretton. Vattendropparna forsade ner i ett glest vattenfall och jag stod där en bra stund. Bara stod.
Även i helvetet kan det alltså vara vackert.
Och med den tanken tänker jag ligga i fosterställning i soffan resten av dagen.

För i dag är det söndag

Det har varit något harmoniskt med den här dagen. Jag vaknade upp i tron om att jag var utomlands, för under morgonen hade jag drömt att jag uppdaterade min Facebook-status med "hur lätt det är att vara bakfull när man kan ligga på stranden och dricka gratis cola". Men det var inte riktigt så det var när jag vaknade upp i min lillasysters säng med solen i ögonen och såg rakt in i en stapel med ölburkar och spritflaskor. Efter lite jämrande och en stund i fosterställning så slog vi oss ner ute på min mammas balkong med en flaska Päronsoda och en stor butterkaka, jag och en av mina bästa. Vi pratade bloggandet, livet, kärlek och psykologer i närmare två timmar innan hon begav sig hemåt och jag skrev en artikel. Kvällen har jag ägnat åt att äta varma mackor och söka till två fristående kurser till höstterminen 2011. Jag har blivit sådär galen i kunskap igen. Så som jag blir ibland då jag bara vill gå runt och stryka bokryggar på gamla antikvariat och googla hela dagarna.

I'm alive. Typ.

Kan inte ni berätta ert roligaste festminne eller om den där gången när ni råkade gå ut utan byxor? Ni vet, sådant som kommer att få mig att skratta eller le lite ohejdat här på vad som känns lite som min dödsbädd. Pretty please!

Dancing in the moonlight

Han fångade mig med sin högra hand som han pressade hårt mot min axel. Jag kände hur magen löpte amok, hur blicken försökte fånga hans och hur jag önskade att jag kunde hålla hans hand och aldrig släppa taget. Istället tryckte jag min handflata mot hans mage, kände värmen från hans hud i några sekunder innan jag lät honom passera och kände trycket över bröstet. "Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan." Sedan andades jag igen. Sakta. In och ut och lät allting lägga sig tillrätta i bröstet. Såg hur han försvann ut genom dörren med henne vid sin sida och jag log lite för mig själv. Huvudsaken han är lycklig, tänkte jag och riktade in mig på något helt annat. Baren. Fyra shottar på rad och en tequila senare kändes allt ändå helt okej. Precis som nu. Några timmar och ett telefonsamtal senare. Nu är det bara jag och ensamheten och fan vad bra vi trivs tillsammans.

HEARTBREAK KIDZ.

Ikväll ska vi krossa lite hjärtan, flirta till oss drinkar i baren och vara allmänt jäsiga och jävliga på samma gång. Jag känner att den här lördagen kommer att bjuda på något speciellt, känner inte ni det med?

Any moment, any moment now.

Jag äter inte frukost nu för tiden. Den senaste veckan har jag levt på att fylla en gammal MER-flaska med vatten och slänga ner en Berocca boost-brustablett. Sedan har jag sörplat på det pissgula vattnet under hela förmiddagarna då jag antingen flängt runt på diverse jobb eller skrivit artiklar. Och nu är jag inte hungrig på morgonen längre, fastän jag nu i morse verkligen ville trycka i mig någonting men upptäckte att brödförrådet var slut. En påse chokladmuffins lurade på diskbänken och jag snodde åt mig en som jag tuggade i mig framför Facebook. Och det var den mest energigivande frukosten jag fått på en vecka. Men det blir så ibland.
Jaja. Det var väl det nödvändigaste jag hade att säga nu.
Vad ska ni göra i dag?

Nyduschad, det är lördag. Jag är glad!


If you want more love, why don't you say so

Jag kommer ihåg hur han låg i min famn. Med all tyngd mot mitt mellangärdet och jag hade vänster arm runt hans bröstkorg. Ivrigt knappandes på mobiltelefonen, i ett försök att slå mitt rekord i spelet där man skulle stapla sjöfigurer ovanpå varandra. Utanför tågfönstret rusade landskapet förbi. Det var så annorlunda jämfört med det vi hade vaknat upp i samma morgon. Mörkare, mindre exotiskt, även om Sverige också är vackert på sommaren. Men att hålla brunbrända händer och höra en hotellarbetare ropa "no sex on the beach" var ingenting som passade in när barrskogen trängde på. Men det var någonting som gav mig fjärilar i magen och som gjorde att jag pressade underarmen hårdare mot hans kropp. Bara för att. Bara för att den stunden var så fin med allt vad den innebar och allt vad den var slutet på.
Och en fredagkväll i mars kan jag sakna den stunden.
Inte honom, men känslan av att vara två och ändå vara ett på en och samma gång.
Man ska ta vara på det. Tycker jag.

Jag kan känna något ändå

Jag får panik för att jag inte känner någonting. Ingenting mer än stress och en värk i svanken. Och jag vet att ni vill höra om någonting annat än hur en redaktion fungerar från insidan och hur jag har sådant träningsvärk att jag knappt kan gå uppför trapporna. Och grejen är... att jag faktiskt känner någonting. Egentligen. Någonting nytt. Någonting alldeles underbart. Någonting som kan knäcka mig i småbitar. Någonting som gör mig till den bästa versionen av mig själv. Någonting som får mig att känna precis som han gjorde. Han som gillade Astrid Lindgren på Facebook. Han som är osäker och självsäker på samma gång. Han som nästan höll min hand för hårt. Och det här nya får mig att känna som han den andra också. Han som jag aldrig riktigt visste var jag hade. Han som kysste mig som att varje gång var den första och den sista. Som gav mig så mycket fjärilar i magen att jag nästan fick ångest varje gång. För att jag tänkte att man bara kunde känna så en enda gång i livet.
Men det kan man inte.

12 timmar senare: Kom hem till detta!


Jag skriver mest "hej" nu för tiden.

Tre webbartiklar, en artikel för tryck, ett fotojobb, en enkät och en massa inbokade jobb senare tänkte jag gå hem för dagen. Men en nyhetschef som inte hade sin kreativa process igång ville att jag skulle skriva morgondagens "God morgon" till tidningen så att han slapp. Sagt och gjort. 600 tecken och tjugo minuter senare har jag förklarat för Söderhamns lokalbefolkning vem jag är i någorlunda komisk praktikant-form. Vad jag skrev får ni se imorgon. Nu ska jag käka glass på McDonalds med en fotograf från Aftonbladet (låter sådär görhäftigt, visst gör det? Men det är Pontus iallafall. Han är görhäftig) och diskutera morgondagens modeplåtning. Tjarå.

Hej och godnatt

Idag vill jag ha en betjänt. Någon som ger mig tv-dosan fastän den ligger på en armlängds avstånd bara för att jag inte orkar lyfta ett finger. Någon som blandar en kopp grönt te och som masserar mina axlar. Som gör mig mjuk och rörlig och som får min tränare att säga någonting annat än "Frida är fan lika stel som ett kylskåp". Någon som lyder minsta vink och som ger mig fler dagar på dygnet. Som får ihop att jobba övertid på en morgontidning, göra ett stort modereportage och ett större fotojobb åtta mil norrut på en och samma gång. Jag vill ha en betjänt som målar på mina naglar. För det svarta lacket är avskaft och avbitet och jag orkar fan inte göra det själv.

En lunch-hälsning från nyhetschefen


Hej på er, därute.

Det var längsedan jag använde en stationär pc, men på tidningsredaktionen i Söderhamn finns inte en enda mac i sikte. Inte för att det gör någonting, men jag saknar behagligheten från min MacBook. Mina fingrar liksom dansar över det tangentbordet, här måste jag pressa ner knappar som känns som höghus i jämförelse. Men det gör ingenting för jag fullkomligt älskar att vara här. Jag älskar att leta nyheter, ringa galet många samtal på en dag och ge kunskap till alla Söderhamns-Kurirens läsare. Jag trodde aldrig att jag skulle älska nyhetsjournalistiken när jag började journalistprogrammet i höstas, men det gör jag. Och jag blir bara bättre och bättre, och om man kan älska det faktumet mer, så gör jag det.
Första dagen på en två veckor lång praktik.
Jag trivs!

Hey there, little girl

Jag har nio inlägg som ligger i utkast. Nio inlägg där jag ger av mig själv som jag gjort i långt över två år. Men det personliga gör mig nervös, det privata livrädd och tanken på att ge det till er gör att munnen blir en öken. Och jag har aldrig varit rädd förr. Aldrig varit rädd för mina ord, för de som kommer direkt ifrån hjärtat och jag har aldrig varit rädd för att berätta hur smärta känns. Hur lycka känns. Hur hans hand kändes mot min eller hur hans hud smakade på tungan. Inte rädd alls, men nu är jag det och det om något skrämmer mig ännu mera. Att jag faktiskt är rädd. Nervös. Förvirrad. Frustrerad. För mina känslor och tanken på att sätta ord på dem.
Jag tror att det är någonting fel på mig.
Det måste det vara.

Fick lust att ha kort hår igen alá 2010


Sad songs for dirty lovers

Vi har alla ärr som ibland gör sig påminda. Ärr som läkt och ärr som fortfarande rivs upp när den som skapade det ler sådär förkrossande vackert att hela världen vänds upp och ner. Vi har alla historier att berätta, svåra stunder att bearbeta och sjukt fantastiska minnen att dela ut till alla som inte orkar le ordentligt. Vi har alla ett syfte med det som vårt liv valt för oss och det som vi har valt för det, och ibland behöver vi hålla fast vid det för att ens orka andas varje dag. Jag litar på att allt som livet trasslar till i mitt bröst och allt som gör att jag gråter glädjetårar utan att kunna sluta har en större mening än känslorna där och då. Och jag litar på att mina historier får chansen att ge någonting tillbaka till livet och människorna i det en dag. Och jag hoppas att jag alltid kommer att kunna inspieras av andra människor och deras kamp för överlevnad. För varje dag handlar om att leva, för att livet här och nu är allt vi har.
Så, fina ni. Kan inte ni berätta er historia för mig?
Ert värsta, mest förstörande minne eller berätta om den där gången när ni aldrig kunde sluta le.
Er historia. Maila mig!

don't you let me go, let me go, tonight

Jag lever, men det är knappt. Hela jävla världen snurrar, dunkar och sliter i mitt huvud och magen vänder sig ut och in femhundra gånger i minuten. Och mina ögon svider för jag somnade med sminket på och hela jag fungerar lika lite som en trasig apparat. Exakt så lät det här inlägget för några timmar sedan, men efter sista punkten ramlade jag baklänges, svor och gömde mig under täcket igen. Det är kul att ta en tequila för mycket, att bjuda in sin lillasyster på tentafest och att äta libanesinspirerad mat och dricka vin med människor man tycker om - men inte dagen efter. Det är aldrig roligt dagen efter, men när klockan närmar sig 16.00 och kroppen pumpar ur alkoholen ur blodet allt försiktigare så kan man skratta igen. Skratta åt allt som hände och slå sig för pannan över det som gick överstyr. Sedan spikar man upp tavlorna på väggarna igen, samlar ihop burkarna och dammsuger upp knäckebrödssmulorna från golvet till musik som är lugnare men lika fantastisk som kvällen innan. Jag är glad att fester alltid är fester vart man än befinner sig och jag älskar mina Sundsvalls-människor för att de gör mig obekymrat lycklig. Och jag älskar att jag kan titta på andras sätt att visa saker utåt, le och tänka "där var jag med, men inte längre", ta en shot till och luta mig tillbaka. För kort senare smäller det till och jag har ingen koll längre.
- Så hörrni, förlåt, men hej. Jag lever. Och jag ska bli bättre.

Är officiellt med företag!


Såhär kul är det att vara jour-student idag


Det är soligt och fint idag


You can't fall in love alone

Det känns som det var längesedan jag skrev någonting bra. Någonting med en betydelse, någonting som lägger sig tillrätta hos människor och som känns hela vägen in. Och det gör mig frustrerad och jag undrar om den enda gången jag kan producera är när jag är trasig. Men jag är inte trasig nu. Jag är glad, jag mår bra och alla smärtsamma saker i min kropp, som fortfarande finns kvar där, de tar inte över den jag är och återspeglas inte i allt jag tar för mig längre. Inte på samma sätt. Jag kan kontrollera det, övervinna det och kroppen sätter emot varje gång jag vill väcka det till liv igen bara för att berätta någonting viktigt. Men är det inte viktigt att visa att man kan komma tillbaka också? Att det där helvetet inte varar för alltid och att man en dag inte behöver känna elden bränna under huden längre? Och varför är lycka inte lika inspirerande som smärta? Varför är inte lycka inspirerande överhuvudtaget, om man inte känt smärta först? Varför kan inte jag sitta här och säga "varje dag ler jag åt småsaker. Sådär fånigt som om jag precis upptäckt dem för första gången fast de funnits där hela tiden och människor runt omkring måste tro att jag är galen" och kunna bemöta er med samma mod och samma betydelse som de gånger jag inte velat vakna alls? Visst, lycka är inspirerande, men bara om det tagit något att ta sig dit. Men jag tror samtidigt att alla som upplevt lycka också har upplevt smärta, för utan motsatserna skulle vi inte veta vad som är vad. Och jag tror att lycka är smärtsamt. Men det här var egentligen inte alls vad jag skulle skriva om just nu. Jag skulle berätta för er att jag sitter med ett reportage där jag vill att varje detalj, varje liten bit, ska kännas hos den som läser och jag vill göra det perfekt. Men jag tvivlar på min kapacitet när jag inte ens kan plocka fram den här, hos er, och berätta om mitt hjärtas alla resor och hur det känns att tappa bort sig själv efter att ha sprängts i bitar.
Det har inte känts rätt på väldigt länge.
Det kanske gör det snart igen.
Kanske blir det här porträttet som jag skriver nu på en ung tjej med visioner och drömmar, med en verklighet som lurar bakom nästa hörn, min vändning. Kanske.

Nyaste numret av Studentmagasinet


STAY-UP


Angels on the moon

Jag vaknade imorse av att jag nynnade på Lady Gagas "born this way" och när jag stapplade in i köket upptäckte jag att långfingret är svullet och snett. Ett resultat av en innebandymatch där jag drog tre ordentliga vurpor eller av en natt i klackar på tio centimeter bland människor jag tycker så himla mycket om. Jag hade en lördag som fullständigt badade i perfektion och Söderhamn är så fantastiskt att jag borde åka hit varje gång jag behöver en egoboost som heter duga. För att komma hit och höra så mycket fint är både genant och helt galet underbart. Och nu står min lillasyster i köket och steker köttbullar och gnäller att hon måste förstora tuttarna. "Det är som att någon har gjort hål på dem och allt innehåll pyst ut". Söndagsunderhållning 2.0. Och även fast jag är bakfull och seg som en nyproducerad godisråtta så mår jag väldigt bra just nu. Därför vill jag ge er den här låten idag, för den är fan en av de bästa jag någonsin hört.
Berätta, vad har ni gjort i helgen?


Don't tell me if I'm dying

Jag hittade kanske världens underbaraste tröja inne på H&M. För nittionio spänn får man en bröstkort t-shirt som man knyter vid mellangärdet. Running wild står sådär härligt amerikanskt med versaler över hela bröstkorgen och jag bara älskar den. I vår tänker jag visa en del av min solbrända Turkiet-mage med den och ett par halvhöga, slitna jensshorts och ett tunt läderbälte runt linningen. Men det är i sommar det. Först tänker jag gå med den på förfest med mina klasskamrater. När de går på krogen ska jag och tröjan gå och lägga oss, för imorgon spelar vi vår sista innebandymatch för säsongen och jag tänker ge järnet. Sedan ska jag fira att vi är så jävla bra i en leopardklänning från Elise Ryan hemma i Söderhamn, dansa med mina bästa vänner och linda pojkarna runt lillfingret. Jajemen. Men tills dess: puss!

Idag säljs mitt barndomshem

- Pungar du ut en mille blir det ditt.
Jag kommer ihåg hur jag sa det till honom. Han som fortfarande är det vackraste jag någonsin sett. Han som tänker innan han pratar och som gör mig frustrerad när han är tyst för länge. Då när jag hinner fundera på vad som är på väg att lämna hans läppar men som aldrig gör det. Han som rubbar hela min värld med sin existens än idag. Då var det januari, februari eller mars. Jag kommer inte ihåg mer än att livet var turbulent och att det var förra året. Det är en suddig och smärtsam gröt att försöka återvända till men jag minns att han var mitt Mekka. Mitt centrum av "det blir bra, det blir bra, det blir bra".
– Varför ska ni sälja? frågade han och jag kände strupen snöra ihop sig.
– Skilsmässa.
Jag bet av det. Orkade inte formulera några ord runt det eller bädda in det. Det skulle bli en överflödig sörja av ingenting.
– Jag är ledsen. Det kanske låter dumt, men hur känns det?
– Jag vet inte. Allting har vänts in och ut, upp och ner. Det känns väldigt underligt.
Och jag naglade mig fast vid den enda trygga och fasta punkt jag hade. Mitt hem. När hela världen förändrades så stod det kvar med sin gröna fasad där det alltid stått. Mina tapeter rasade inte av väggarna i mitt flickrum och sängen slutade inte gnissla för att saker och ting tog en knäckande vändning. Lukten var densamma och jag hörde fortfarande tv:n alldeles för tydligt när dörren var öppen. Men nu är det dags att lämna. Dags att gå vidare, att börja på någonting nytt och jag vet att det kommer att bli bra. Ändå känner jag den där sorgen i hjärtat. Sjutton bra år på Ankarvägen 5 och jag kommer att sakna det tills den dag då jag flyttar in i en villa med en egen familj någon dag. Någon dag långt bort i framtiden. Jag kommer ihåg när de lämnade. Och nu är det vår tur. Min och pappas.
Och någon dag ska jag åka förbi med mina barn och berätta att jag hade allt jag någonsin kunnat önska i och utanför de där väggarna.
"Där växte mamma upp. Och det var alldeles underbart."

It's not to late, it's never to late

Alla människor är menade att gå olika vägar för att få det de vill ha. Och jag förstår att det kan vara jobbigt att se någon annan få det man vill åt mest av allt när världen är så offentlig som den är idag. Jag är väldigt rastlös och vill helst stapla framgångar ovanpå varandra så fort det går. Men det krävs mer när man måste göra sig ett namn först. När man måste sälja in sig själv och jobba sin väg från ingenting till allting. Den vägen är lång och den är fan i mig inte sprikrak. Det är krokar och det är svängar och det är snubbeltrådar och det är svårt. Och idag kan det verka som att utan en blogg så får du inga möjligheter. Då kommer du inte att lyckas. Det är lika fel som det är rätt. Och jag förstår att man tänker så, jag har tänkt i de banorna själv. Önskat att jag hade världens största blogg och kunnat glida på ett bananskal. Säga "Hej, jag heter Frida Söderlund och driver en blogg" och få jobberbjudanden i handen för att man kan betala för sig eller ge intäkter till ett bolag bara på namnet, men det skulle inte räcka för mig. Och jag förstår att det kan vara jobbigt att se människor få och få och få och få allt det där som man själv drömmer om för att de är offentliga. Ibland är avundsjuka nyttigt, men det är viktigt att kunna kontrollera den. Som när Blondinbella sa att journalistutbildningen i Sverige är ett skämt. Här satt vi och gapade, vi som kämpar röven av oss här på vad som ses som en av de bästa utbildningarna i hela Sverige enligt Högskoleverket. Hon har ingen aning om hur det är att gå en journalistubildning och hon skulle aldrig kunna gå här heller, av den enkla anledningen att hon inte gick ut gymnasiet med tillräckligt bra betyg. Och många tar hennes ord som lag och idag sitter hon som chefredaktör för ett eget magasin. Jag förstår att människor vill peka finger och dra det långt upp i röven på vissa personer ibland. Jag ville det idag. Men det gick över.

Publicity

Mitt senaste jobb för Hälsingetidningar som gått i tryck. Det var en tisdag i februari och det var förbannat kallt ute. Jag försökte balansera skola och jobb så gott det gick den dagen men när kvällen var över slutade det med att jag fullkomligt rasade i säng. Det resulterade också i en text som blev halvdan men okej och min fortsatta eftersträvan efter perfektion gör inget jobb egentligen fulländat ur min synvinkel. Men om man nöjer sig kommer man aldrig att utvecklas. Vilket som var det ett roligt jobb att göra. Jag trivs i alla sammanhang som innehåller idrottshallar, bollar, svett, kämparglöd och passion. I alla sammanhang där jag får göra det jag älskar. Läs här.

It's just nothing and everything

Jag är inte rädd för smärta längre. Det känns så obekant, så långt borta från den jag är just nu. Ändå känner jag mer fysisk smärta idag än för några månader sedan. Min kropp värker och jag får lätt ångest som får hela kroppen att slå bakut. Det känns som att bitar av mig lossar och så fort jag blir pressad gör det ännu ondare och det flimrar framför ögonen. Jag har fått allergier och min hy har blivit sämre. Min kropp är en enda stor röra, jag är trött dagarna i ända och jag vet inte hur jag ska göra för att få den att må bra. Ändå känner jag mig lugnare och friskare i mig själv. Mina tankar smärtar inte och det är inga utifrån som gör skada längst därinne. Men kroppen säger annat och jag vet inte varför. Men ändå. Jag är inte rädd för smärta. Livet gör inte ont. Inte ont alls.

I like being on my own

Jag har börjat tycka om ensamheten. Det är något med den som passar in i det mönster som mitt liv repeterar och som jag fortsätter att utveckla framåt varje dag. Ändå saknar jag en famn som gör det alldeles för varmt för att sova. Någon som man ändå envisas med att ligga nära. Någon som irriterar mig till bristningsgräns när jag inte får titta på det jag vill på tv:n. Någon som är så fin att mitt hjärta dör och återupplivas på samma gång varje gång jag ser honom. Men jag trivs med ensamheten och alla fördelar den ger.
Men jag saknar m
itt rock n' roll-liv.
Den där tiden då jag inte brydde mig mer om livet än lördagar och han som skrattade för högt. Eller han som fumlade med händerna. Eller hur mycket det fanns kvar i vindunken. Men jag älskade det.
Och jag älskar mina föräldrar för att de lät mig bli full på vardagar och jag älskar mina gymnasielärare för att de bara skakade på huvudet när jag bad om en ipren och låg på soffan med handen för ansiktet morgonen efter. Det var så viktigt för mig att få spåra ur. Det var så viktigt för mig att få testa gränser, att få skratta, att få vara nästan obegränsad. Det helade mig, läkte mig, och jag tror att mina föräldrar såg det även om de skakade på huvudet och förmanade mig varje gång jag skulle iväg och göra hyss. I ett och ett halvt år var jag helt vansinnigt galen – och fri. Jag drack vin, dansade med mina vänner, shottade med musiker på turné och hånglade med alla som var fina. Nu har jag blivit så seriös. Startat företag, går i skolan halva dygn och försöker vara mer hälsosam. Men jag gillar den delen av mig med.

RSS 2.0