Fridas värld bland tankar och ord. -

Red. Head. Or just read.

Den som tycker att jag passar bra i rött borde se mig nu då hela jag blommar i röda nyanser och skriker så fort någon lägger handen på min hud. Men det är så det funkar när solskyddsfaktorn inte är den vi trodde och pappa överväger att stämma företaget. "I alla fall skicka ett väldigt argt mail" lät det idag när jag låg i fosterställning med kläderna på under parasollet och nästan bröt ihop av värk och bitterhet. Att behöva gå runt i svarta kläder för att täcka kroppen när det är trettio grader och strålande sol är kanske inte riktigt drömmen, men i övrigt mår jag helt fantastiskt. Det röda varar inte för alltid och mitt hår börjar bli gällt och ljust, men vad gör det. Medelhavet visar sig från sin bästa sida och stranden består av miljarder stenar som förvandlar sandslott till små ruiner längst vattnet. Sjukt vackert.
Nu ska jag göra mig klar för middag och le lite åt kocken som ber mig att "please come back soon" så fort han har fått servera mig maten. Maten som han gör till någonting extra bara för att mitt leende är "so beautiful".
Han är söt den dära.

Hey boyyyyyy.

Snygg-turken i underhållningscrewet får mig att kika överkant på mina RayBans. Jag fascineras av honom. Av hur han rör sig. Av sättet han ansåg min ålder vara "a perfect age to party". Av hur han försöker tvinga mig att lära mig dansa salsa och hur anständig han kan se ut utan de där badshortsen och kepsen som är lite på sne. Anständig i svarta stuprörsjeans och en grå tröja, med lackade skor och rörelser som vägrar dö ut. Hur hela han är en underhållning 24 timmar om dygnet och hur jag fan skulle kunna gifta mig med honom och stanna här för alltid. Eller kanske inte, men i den här bubblan jag är nu trivs jag så bra att tanken på Sverige inte ens existerar.
Dessutom börjar jag bli rätt brun såhär två dagar in på en två veckors-semester.
Det är inte fy skam det heller.

Perfect life.

Turkiet bjöd på regn när vi klev ur ankomsthallen tidigare i natt. Håret jag så brutalt gjort rakt började krulla sig över axlarna och jag drog upp det i nacken. Och det var en fantastisk syn att anlända till ett upplyst och sovande Mukarnas resort i Incekum femton timmar efter att vi lämnat Söderhamn och det var alldeles galet vackert att bo på högsta våningen och se Medelhavet breda ut sig bara hundra meter bort. Och även om regnet inte ville ge med sig i morse sitter jag och pappa på terassen med solen som bränner på huden och mungipor som bara vägrar tippa neråt. Molnen har lämnat och så har också regnet. Tillbaka är solen och värmen och livet och allt.
Jag har det så jävla bra just nu.

TÜRKEY D.1-2


Livet deluxe

Jag har snott upp mitt hår i en knut på huvudet och kletat ut sminket kring ögonen. Inte för att det är så himla väsentligt egentligen, men det är lite så jag känner mig. Obekymrad. Lat. Ledig. För efter ett kvällspass på Söderhamns-Kuriren och med en utlandsresa några timmar bort så är jag faktiskt det. Ledig. Jag har freaking fucking semester nu. Precis nu när jag äter upp Lisas godis och har fjärilar i magen inför i morgon. Fantastiskt.

Someday you'll ask for me again

Kanske var det för att jag hade baddräkt på mig som allting spårade igår. Att jag ramlade ur sängen för att världen lekte slänggunga så fort jag skulle till att blunda. Att jag inte minns så mycket mer än att igår var så roligt det bara kunde bli och att det var den bästa tack-och-hej-vi-syns-i-augusti-festen jag någonsin varit på. Kanske också den enda, men vinet smakade saft och jag älskade allt. Livet. Ruset. Mina klasskamrater. Och att lämna känns inte så lätt som jag trodde, men när man flyttar på livet femton mil blir det lite knasigt att flytta tillbaka det igen. Om det så bara är för en stund. För en sommar. Jag har haft nio galna månader i Sundsvall och ett helt fantastiskt läsår med allt vad det innebär. Att få avsluta det med en fylla som den som igår... jag tror fan det är livet. Men nu säger jag tack och hej Sundsvall, för den här gången. Vi syns igen i augusti.

Ska ut och simma. Eller nja.



Shoreline

Fiskbullar i hummersås känns inte helt otippat efter att ha kollat på fotboll i en håla mindre än de runt om i Hälsingland. Jag vet inte om jag var där så mycket för fotbollen, mina vänner släpade med mig mer för att Robinson-Erik spelar i laget där även min klasskompis spelar och de tyckte att han skulle vara något för mig. Inte min klasskompis alltså, han kilar redan stadigt med min andra klasskompis, utan Robinson-Erik och jag har väl aldrig tackat nej till en man med hans kaliber. Ett ankare på baksidan av vänster arm och något finurligt på underarmen - jag tackar jag. Dessutom är han lite biffigare nu sedan Robinson och ja, varför inte? Jag bad därför min klasskompis att ge honom mitt nummer även om jag råkar lämna Sundsvall om två dagar och inte kommer tillbaka säkert förrän i augusti. Hur som helst. Fiskbullarna gick i och jag behöver gå till skolan för lite hederlig redigering. Ska banne mig göra klart de tre uppslag som behövs för att examinationen ska gå igenom. Så, ja. Sista hetsen nu, på lördag tar jag semester!

Inte bara vulkaner kan få utbrott

Jag tror att aftonbladet.se har tjänat en förmögenhet på mig idag. Var femte sekund har jag klickat mig in på artikeln om vulkanutbrottet på Island och haft någon form av panik. Eller "någon form av panik" är en rejäl underdrift, hade jag inte haft en uns självkontroll hade jag skrikit rakt ut, klättrar på väggarna och ringt till mina föräldrar och gråtit. Inget av det har hänt än, men kommer den där förbannade askan och lägger sig som ett töcken över Sveriges luftrum på lördag när jag ska flyga till Turkiet kommer jag personligen att resa till Island och bomma igen varenda vulkanjävel. Och hade det inte varit för att Island föder förbannat snygga basketspelare och att jag någon gång vill bada i en sån där varm källa, hade jag sänkt hela jälva ön när jag ändå var igång. Man bråkar inte med en skoltrött och uppsnurrad Frida som har längtat efter att sova i solen och dricka alldeles för många drinkar fjorton dagar i rad. Så. Det. Så.

Och jag hade en perfekt söndag i går.



I'll stay there forever

– Det är tufft att bara handlöst våga hoppa ut i kaoset, till otryggheten och verkligen våga lyssna på sig själv och sina drömmar. Det språnget har du och jag tagit, och det är jag jävligt stolt över. Men det kommer inte gå en dag utan att jag kommer att se tillbaka på allt och inte sakna det.
Jag stirrar på bokstäverna på displayen, ser dem flyta ihop till en grötig massa. Jag frågade henne om jag är oförskämd, hon en av mina bästa vänner som befinner sig 536 kilometer från där jag är nu. Om jag är oförskämd som saknar allting som var. Nu när jag har allting jag önskade mig då. Då när vi kröp genom buskage för att slippa betala inträde till fotbollsmatcher och stal gratistidningar ur brevlådor. Då när vi söp så hårt och älskade så mycket. Torsdag, fredag, lördag. Walk of shame på söndag. Då när vi inte lyssnade på några andra än oss själva. När allting handlade om där och då men ändå inte. Då när vi drömde så hårt om framtiden och en annan verklighet än den vi hade. Jag vet inte om man någonstans tror, galet naivt och alldeles för hoppfullt, att våga jaga sina drömmar ska vara enkelt. Smärtfritt. Så vilt och galet och nytt och fantastiskt att man aldrig mer ska kunna sakna det som varit. Men jag saknar, fan i helvetes jävla skit vad jag saknar alla stunder då jag fick se solen gå upp igen med de människor som för alltid kommer att vara en sådan stor del av den jag är att utan dem är jag inget.
Är det okej att sakna sitt gamla liv? Är det oförskämt?
Det gnager så hårt ibland, det man behöver ge upp för att nå dit man vill. För framgång kommer inte utan uppoffringar. Inte utan att man måste släppa sina bästa vänners händer och se dem vara de modiga och fantastiska personer som de faktiskt är. Inte utan att man måste räta på ryggen, vända om och göra det man måste för att nå trädtoppar och stjärnor. Ensam.
Jag tror att människor alltid kommer att sakna det som var och aldrig kan bli igen, speciellt om det handlar om en tid då man var så fri, så trygg och så obekymrad som jag var så sent som för ett år sedan. Fan vad jag skulle ge av livet och mig själv för att få ha en sådan dag igen.
Men bara en. Eller två. För inget av det som var är nog för att mätta det som alltid funnits. Passionen. Eldsjälen. Viljan. Styrkan. Modet.
Men ibland är det okej att sakna.

Det är 20 + i Sundsvall idag


In the river deep.

Det finns en bild på mig från ikväll. Eller en är fel, två ska det vara. På den sista bilden sitter jag gränsle över en drake på torget i Sundsvall. En drake i sten, men man kunde önska att den var på riktigt. Det börjar bli dags för ett miljöombyte nu. Det är lite för explosivt i Sundsvall. Lite för mycket intriger, saker som behöver bli fel för att sedan bli rätt. Men jag är rädd att inte mycket kommer att bli rätt alls. Jag är rädd att människor kommer att fortsätta ta fel beslut för sig själva och att den där bilden man har kommer att mördas, upplösas, försvinna. Jag är rädd att samma sak kommer att hända med mig. Att jag förstör bilden av mig själv, vilken den än är. Vad den än säger. Men just nu orkar jag inte bry mig. Klockan är närmare tre och Sundsvall är ljust. Fint. Solen är på väg upp. Det är orsak nog att vara obekymrad i morgon med.

Mitt år har 364 dagar

– Är det den tjugonde maj idag?
– Ja, det är det.
Hon svarar glatt. Lättsamt. Jag visste redan svaret innan jag frågade, men jag önskade att hon skulle säga "nej, idag är det den nittonde och i morgon är det den tjugoförsta", som att den tjugonde inte existerar. Jag vänder bort blicken, fäster den på några grässtrån som jag brutalt rycker upp med rötterna. Säger inte så mycket mer. Jag kommer ihåg förra året. Då jag bestämde mig för att inte vakna upp till den 20 maj 2010. Men precis som då blev jag lika tvungen nu. Tvungen att resa mig upp, skratta och le. Låtsas som att den här dagen är som vilken dag som helst. Bli lika förbannad på världen för att den här dagen, den 20 maj, faktiskt är som vilken jävla dag som helst. Fastän den slog ner som en bomb för två år sedan. Fastän det som en gång resulterade i någonting bra för elva år sedan slogs i spillror så sent som för ett och ett halvt. Jag är inte lika avtrubbad som för ett år sedan, inte samma person som för två. Och jag undrar om den här dagen, den 20 maj, kommer att fortsätta vara lika solig och perfekt på ytan, fastän den strör salt i sår och får mig att önska att jag inte får några fler dagar om jag ska få en endaste till som den där. Som den 20 maj 2009.

Har inga pengar. Klippte därför lite.


From my windom sill

Det känns så himla omotiverat att säga att livet känns tungt och alldeles vansinnigt stressigt, när den här torsdagen bjuder på 18 graders värme och en sol som vägrar gå i moln. Om nio dagar åker jag utomlands och på de nio dagarna ska jag försöka hinna avsluta två kurser, flytta ur min lägenhet (hem till Söderhamn över sommaren, Sundsvall lämnar jag inte än på något år) och andas. Det betyder alltså två examinationen, en hemtenta, en intervju och galet många turer med resväskan som ska fraktas drygt 15 mil. Vi kan säga såhär på en gång: jag kommer inte att hinna. Kanske mer examinationerna, men inte med flytten eller andningen eller att överhuvudet få koll på livet innan jag sitter och är livrädd på ett plan på väg söderut. Men vet ni vad? Livet är rätt charmigt när det blir såhär kaotiskt. När jag får ont i bröstet av all stress men när jag ändå tar mig tid att skratta och bränna fast kycklingfiléerna i stekpannan. Livet bara är. Jag orkar inte ta det så jävla allvarligt.

Out of the darkness and into the sun


Elva dagar bort.

Balkongräcket kyler mina vrister när jag slänger upp benen ovanpå det och lutar mig tillbaka i stolen. Drar fingrarna genom det blöta håret och känner den turkiska värmen ovanpå huden. Inifrån hörs ett lätt grymtande och jag tittar dit. Han ser så perfekt ut där ovanpå lakanen. Med den gyllenbruna huden som en brutal kontrast mot allt det vita och med ansiktet som är lätt lutat åt höger. Lugnt och harmoniskt. Jag sätter ner fötterna på den grova betongen och drar undan gardinen försiktigt när jag kliver innanför tröskeln till hotellrummet. Solljuset hinner bara leka över hans ansikte i några sekunder innan jag låter min skugga göra allt mörkt igen. Jag ler. Hans andetag smeker mina läppar när jag lägger mig ovanpå honom med ansiktet bara några centimeter från hans. I början reagerar han knappt, men till slut öppnar han sakta ögonen och tittar lite lätt irriterat på mig.

– Du måste vakna. Vi ska ner och äta middag om en halvtimme.

Han kisar försiktigt och drar mig åt sidan. Jag glider ner längst hans höft och lägger mig tillrätta med huvudet på hans bröst. Så ligger vi så en stund och en stund blir till någonting alldeles för länge. När vi äntrar restaurangen, hand i hand, och det prickiga tyget leker runt mina lår är vi sena. Men att komma sent kunde inte kännas bättre.

Om elva dagar ska jag tillbaka dit. Till Incekum och värmen och havet som jag älskar. Men han kommer inte att vara med och inte hon heller. Hon med en prickig klänning som faller ner precis ovanför knäna. Jag är inte den tjejen längre. Jag är någon annan nu.

Någon som kommer att beställa fler drinkar i baren den här gången.

Definitivt.


Eh. Jag har färgat håret. Syns det?


Godmorgon, jag mår inte skitbra idag.


I don't know why I go away

Det var längesedan små snöflingor applicerades på tröjan när man gick ut, ändå känns det som att kylan nyss var här. Kanske för att regnet står som spön i backen och termometern inte visar mer än fem grader. Kanske för att jag vet hur blöt jag kommer att bli när jag ska hoppa i mina converse och gå till en skola här i närheten om en liten stund. Idag ska mitt hår, efter en och en halv månad med urtvättad färg och en utväxt som gett mig ångest i flera veckor, bli chockrött igen. Chockrött med ett knallorange parti på höger sida. Min vän Sofie gör sin gesäll och jag är hennes sista prov för dagen. Det ska bli skönt att släppa på lite ångest där i frisörstolen, och ikväll, när jag ska dricka skitmycket vin till tacos och dansa hela natten lång med några av världens finaste. Idag, ikväll, ska jag bara må bra. Ingen ångest. Ingenting sådant. Bara vara och skratta för att livet är till för det.

No worries.

Det strålar upp i armbågen. Jag kan inte röra den när det händer. Fingrarna kröks, pulsen gasar upp i hundratjugo. Smärtan känns annorlunda. Den är rent fysisk och det var längesedan något var det. Längesedan någonting hade en smärtkälla som jag kunde ta på. Men på den här vill jag inte lägga ett finger, för då rycker det till i nerverna och det är en onödig, långdragen smärtprocess som jag gärna låter bli. Benet sticker ut en bit från vänster handled. Runt om är det svullet och blått. Men det är inte av, benet i min handled. Det fick sig bara en rejäl smäll under seriens andra match. Hemmapremiären. Den var nyss och förutom vänster handled punkterade jag vänster bröst. Men nog om det. Ibland känns det som att jag håller på att spåra ur. Idag är en sådan dag. Därför ska jag sova med träningsdressen på, i en soffa hos min mamma som jag inte orkar bädda. Jag är likgiltig till allt. Jag orkar inte bry mig.

Och Hälsingland när det är som vackrast


And I told you to be patience

Och så de där attraktionerna som pekar en rakt i bröstet. Som en ilsken nagel, full av frustration över nonchalansen som kommer tillbaka. Men jag ler bara. Uttryckslöst. Svårläst. De viskar i örat, säger att de vill, att de vill allt. Men jag kan inte besvara, inte besvara någonting. Och plötsligt blir mönstret i drinken intressantare. Det och belysningen som träffar precis bredvid näsbenet på han i baren. Han som visar nyckelbenen i den stickade tröjan som faller perfekt över höften. Med det mörka håret kontrollerat ovårdat och med den tunna silverlänken runt handleden. Han som inte ser mig alls. Jag fokuserar på det en stund. Allt det som inte finns framför mig. Allt det som inte viskar i örat. Allt det som inte säger att de vill, att de vill allt. Allt det som faktiskt får mitt hjärta att rusa lite. Att resa sig upp från sin bekväma, tillbakalutade ställning i bröstet. Någon dag vill jag också älska någon. Men den dagen var inte då. Den dagen är inte idag.

När man måste så måste man

Idag har jag skrivit kontrakt, postat en drös underskrifter till min revisor och känt att jag bockat av saker från axlarna, från to-do-listan, från hjärtat. Kroppen känns lättare, jag andas bättre. Jag smällde igen två dörrar inom loppet av sju minuter idag när jag skulle åka från Söderhamn hem till Sundsvall. Hårt. Nästan brutalt. Jag ville höra smällen. Smällen av min frustration. Smällen av min stress. Min ångest. Och jag tror fan att jag klämde fast den där i dörren, för efter en kort tågresa och en alldeles för varm busstur kom jag tillbaka till ett kaos jag behövde reda upp. Och jag orkar inte gå på knäna mer. Gnälla. Gråta. Skrika. Hata. Jag vill bara leva. Leva lätt, vilt och galet. Galet och ordningsamt på samma gång. Så nu ska jag gå till Statoil, köpa mer frimärken och två liter juice, sedan ska jag städa, diska och sortera tills dess att kroppen inte orkar med. Det behöver bli ordning på det här livet. Och därmed basta.

P.S Fixar resultatet i påsktävlingen i slutet av veckan!

All about you.

Jag tycker att media, speciellt nyhetsmedia, är livsviktigt och livsfarligt på en och samma gång. Utan den dagliga rapporteringen och de duktiga, vetgiriga och ambitiösa journalisterna som finns i Sverige, så skulle människor famla i mörkret på jakten efter sanningen. Människor skulle kunna styra tyranniskt och okritiserat, samhället skulle vara ogranskat och lamt. Men det är också vi, vi duktiga, vetgiriga och ambitiösa journalister, som väljer sanningen. Vi väljer vår historia och vi väljer hur den ska berättas.
Det här är Ola Lindholms första och enda uttalande om den misstänka knarkskandalen. http://olalindholm.blogspot.com/ Och jag vill bara säga några saker. Jag hoppas att jag aldrig kommer att bli den där journalisten som släpper på min egen integritet eller andra människors ära och heder. Jag vill berätta historier som lyfter människor, som ger nytt hopp, nytt mod. Historier som för annat än tidningens ekonomi och ståndpunkt framåt. Jag vill berätta historier som får det här samhället att växa, att utvecklas och jag vill aldrig vara hon som ingen vill prata med. Jag vill inte vara en del av hetsjakten på en ännu obefogad sanning hos någon vars liv aldrig kommer att bli sig likt på grund utav det.
En sådan journalist, är ingen journalist som jag står för.
Ingen rapportering som jag vill vara en del utav.
Och så är det bara.

En seriepremiär (och vinst!) senare


From where you are

Två små silvernycklar mot ett kritvitt fönsterbleck. Det lilla solljus som letar sig in genom fönstret reflekteras i skårorna och jag sliter blicken från dem. Tar klivet ut på verandan och de grova träplankorna känns exakt lika mot mina nakna fötter som de gjort de senaste sjutton åren. Vyn är densamma. Träden vajar exakt lika i vinden, till och med den känns bekant. Sättet den stryker längst kinden och mina bara armar. Sättet jag andas in den när jag drar ner luften så djupt i lungorna jag bara kan, för att pressa bort det där som ligger och trycker i maggropen. Det som skriker. Skaver. Sliter. Jag bara stirrar mig blind rakt ut på gräsmattan där jag skrattat så mycket. Där jag legat i en solstol en höstkväll med min bästa vän och en kopp choklad. Låtit kylan nästan mördat oss under de tjocka filtarna när vi bara stirrade rakt upp på den stjärnklara himlen och pratade om livet. Stjärnorna har alltid varit så nära här.
– Mamma, kom ut och titta på det här.
Det var vinter och kanske ett år sedan. Jag stod på garageuppfarten mitt i natten, nyligen hemkommen från en fest som aldrig ville ta slut, med telefonen vid örat. Fascinerades av himlen som var sprängfylld av ljusglimtar och stjärnor som nästan pulserade. Och mamma kom ut genom dörren och ställde sig bredvid mig på garageuppfarten och vi bara betraktade himlen ovanför oss. Det var så magiskt. Så vackert. Det hela fick ett abrupt slut när jag lutade mig för långt bakåt och rasade raklång rakt ner i asfalten. Jag vet inte om jag såg tusentals fler stjärnor än henne den gången, då alkoholen flödade genom hela kroppen, men det var en stund som inte ens minnesluckorna kan ta ifrån mig. Stjärnorna har alltid varit så nära där.
Jag återvänder till synen framför mig. Det gula gräset som kämpar för att bli grönt. Flyttkartongerna på verandan. Lekstugan som använts som förråd sedan den där gången vi blev för gamla för att låtsas att vi bodde ensamma. Stenplattorna där vintern slutligen suddat ut det som stod inristat med kol i flera månader. "WIK 4-LIFE". Allt är inte för evigt. Det här var inte det. Och en timme senare slår det oss båda.
– Frida, tror du att man kan få separationsångest från ett hus?
Pappa tittar på mig. Men bara i några sekunder, sedan vänder han blicken till vägen igen och rattar runt i kurvan.
– Ja, jag har ångest. Jättemycket ångest.
– Jag tyckte att det kändes bra först. Skönt liksom. Men jag vet inte hur det kommer att kännas när man verkligen lämnar över det. När det inte är ens eget längre.
Jag nickar. Orkar inte tänka på det egentligen. Förnekar.
Det här var två veckor sedan. Två veckor sedan jag bara satt i skräddarställning i mitt flickrum och inte visste vad jag skulle säga. Om jag ens skulle säga något. Det var sista gången jag såg det. Mitt flickrum. Mitt hus. Stället där trygghet och kärlek och framgång o ch motgång och övervunna hinder har haft sin bas. Nu ska vi börja om. Igen. Det känns tungt att åka dit nu. Hem till Söderhamn och den nya början som alltid kommer att behöva jobbas på när jag kommer dit.
Jag tycker inte om separationer.
De sliter sönder mig.

Guldläge. Guldläge.


Jag är nitton år gammal. Jag kunde ha varit på en releasefest i Stockholm för ett nystartat magasin, skapat av en av de största bloggerskorna i Sverige. Minglat och haft alldeles för höga klackar. Istället stannade jag hemma i Sundsvall för att se sport när den är som bäst. Se Sundsvall Dragons ta SM-guld för att sedan promenera till Coop Nära, köpa två 6-pack cider och göra sig redo för guldfest. Det här är livet. Jag är bara nitton år gammal. Det är här jag ska vara. Exakt här.

Allt eller inget, eller allt på samma gång

Jag skulle kunna slita sönder min själ just nu, men jag gör det inte. Jag vill inte vara trasig, men det är någonting som är på väg att brista. En bägare som snart exploderar. Det är inte ofta jag blir orolig för mig själv. Någon kan klippa upp mitt bröst och slita ut allt som finns där inne, klippa alla artärer till mitt hjärta och lämna mig vandaliserad, jag skulle ändå andas. Resa mig upp. Det spelar ingen roll. Ingen roll för livet. Smärta är jag van och jag vet vad den gör med mig. Men när kroppen börjar säga ifrån slår pulsen ojämnt i tinningen. När händerna darrar och fingrarna vibrerar, på grund av en sådan enkel ansträngning som att pressa ner tangenterna, då börjar jag att flacka med blicken. När jag vaknar alldeles kallsvettig och knappt orkar hålla mig vaken en hel dag känner jag ångesten i bröstet. Och när ryggen skriker och höften känns låst, när magen värker som att allt innehåll har vänts ut och in och när jag blir svettig av att röra mig korta, korta sträckor, då maler oron salt att strö i såren. När andetagen bara rosslar och när jag kan vakna i panik och kippa efter luft, då är det någonting som inte stämmer. Då är det inte roligt längre. Då är det någonting som säger ifrån. Frågan är bara vad som är så ovälkommet att kroppen, själen, allt det som bygger mig, skriker rakt ut.

Idag är en bra dag


Jag ska lyssna och förstå

– Du är så rädd för att bli beroende av någon. Att någon ska komma för nära. Du är för beroende av att vara självständig.
Jag reagerar med ett ryck.
– Ja, men jag känner att jag har så mycket framför mig som bara innehåller mig. Som inte innehåller någon annan att ta ställning till. Jag vet inte om jag är beredd att ge upp de planerna för någonting. För någonting alls.
"Någonting jag kan tvingas att förlora", tänker jag, men säger ingenting. Det var svårt den där gången han krossade mig totalt. Mig. Oss. Sig själv. Efter några månader av vilsna händer som höll sådär krampaktigt hårt. Blickar som skrek av sorg. Livet som vändes upp och ner. Jag kommer ihåg det så väl. Hur jag var tvungen att sopa ihop alla rester av mig själv och torka tårarna för att jag var på väg någonstans dit vägen bara var för mig. Hur han sa att han skulle vänta på mig, att han skulle finnas kvar när jag kom tillbaka. Hur vi ljög varandra rakt upp i ansiktet den där gången vi så desperat knöt fingrarna runt varandras innan jag klev på det där tåget söderut. Det handlade om sju dagar, sju dagar på okänd mark och jag var söndersliten och ensam för första gången på år. Jag trodde att jag skulle dö, men det gjorde jag inte. Och jag fick för första gången bevisat för mig hur stark jag är ensam. Hur jag och orden kan besegra hela jävla världen om vi vill. Men det var så lätt att falla tillbaka dit jag kom ifrån och sju dagar senare var vi där igen. Tillsammans. Desperata och fullständigt söndertrasade. Vi älskade fortfarande, men vi var på väg ner i helvetet. Käpprätt rakt ner i helvetet, men det visste vi inte då.
– Men du saknar kärleken. Det syns. Du skulle må bra av att ha någon som kunde göra en kopp te när du kom hem. Någon som förstår att du har fullt upp och inte alltid kommer hem i tid.
Jag kommer ihåg den där första tystnaden. Den där första konkreta, mördande tystnaden när livet varit så fullt av allting annat bara timmarna tidigare. Jag kommer ihåg hur jag knöt flätorna nästan omsorgsfullt och trädde pannbandet över öronen. Mamma hade kokat choklad. Köpt korv med bröd. Och min lillasyster och hennes flickvän åkte som aldrig förr nerför de snötäckta kullarna. Jag orkade inte ens gå upp för den kortaste slänten. Jag var helt av. Kände bara smärtan som rev genom kroppen. Hur det ekade tomt i bröstet. Hur det inte gick att känna någonting annat än smutsig, hårdhänt, rivande jävla smärta. Den där koppen med choklad bara skakade när jag försökte dricka. Knäna vek sig när jag försökte gå. Ändå log jag. Hela tiden.
– Det kommer att bli en väldigt bra sommar för dig, Frida. Du kommer att bli kär. Du kommer inte att kunna motstå.
Hon ler, sådär finurligt som hon alltid gör när hon ser mitt liv i förväg. Jag ler tillbaka. Av ren reflex, för att bröstet värker, men också för att hon får mig att le på riktigt. Det var längesedan kärlek var någonting fint. Någonting bra. Någonting som inte påminner mig om att sakna och att ha ont. Att tappa bort sig själv. Någonting som istället påminner mig om att längta. Att skratta. Att älska. Jag ler igen. Fan, det kanske blir bra ändå.

In Egoboost Magazine!


No love lost, no love found.

– När du kommer till London borde vi träffas och prata om livet över en kopp kaffe.
Jag ler åt honom. Han står med armarna korslagda över bröstet, försöker värma sig innanför den tunna, vita t-shirten. Jag fryser inte. Inte alls. Men Uppsalanatten är kyligt rå. Kall. Det biter i kinderna och kylan letar sig in överallt, men jag märker den inte. Tittar mer på hans bruna lockar och tänker på hur han försökte lura mig att han inte var från Göteborg, fastän det hördes lång väg. Inte för att han bor där nu. Nu bor han i den engelska huvudstaden och trivs. Vill inte flytta därifrån. Jag ler åt honom igen och när vi vinkar hejdå i tunneln under Luthagsesplanaden kommer jag på att jag inte vet vad han heter. Inte för att han vet mitt namn heller. Vi är två främlingar för varandra. Men det är fint det med.

RSS 2.0