Fridas värld bland tankar och ord. -

And the heart still remains.


Som ni kanske märker är jag lite som ett timglas. Ena sidan av glaset är lite sämre, den andra är lite bättre och så plötsligt väger någonting över och så skyndar all sand över till en av de små behållarna. Hur som helst, i går vägde det över lite väl åt ena hållet och fullständigt sprängde sönder den lilla glaskupolen, men ja, det får vi ta. I dag har jag släpat mina fötter genom snöblandat regn för att sätta min lillasyster på tåget hem till mamma. Det är ynkligt när bakfyllan slår om till välutvecklad influensa, men det är så det går när inte haspen är på. Sedan smög jag själv in i ett tåg som färdades i motsatt riktning och gömde mig på ett säte för att åka vidare till stationen borta vid mitt bostadsområde. Kände mig tonårsrebellisk och fnissade så mycket att jag blev alldeles rosig om kinderna. När jag kom hem klev jag in i duschen tillsammans med min största bakbunke och ett par bestick. Kanske dags att ta tag i disken när man plötsligt börjar duscha med sina köksredskap, vad vet jag. Sedan dess har jag varit oerhört oproduktiv och ätit gurka i min säng framför olika tv-serier. Nu däremot, ska jag strax i väg och kolla på våra fantastiskt talangfulla bildjournalister som vi har här i Sundsvall.
Eller, ja, jag ska kanske inte kika så mycket på dem, men på deras bildspel däremot.
Dessutom bjuder de på snacks.
Lövli.

Så fint att jag dör lite.


– I told her the truth.
– The whole truth?
– I just wish I've had the currage to do it sooner. I'm finally the man she wanted me to be, and she has chosen another one.
– You still love her, huh?
– I can't imagine the day I won't.

"So, I have heard about you"

När vi lägger på blir jag sittande med den blankpolerade iPhonen i handen ett tag. Väger dess tyngd, vänder på den. Ser min egen spegelbild i det mörka glaset och stirrar länge på mina alkoholglansiga ögon. Länge på de spruckna läpparna och på de röda lockarna som klibbat fast i tinningen. Stryker försiktigt med fingerspetsen under den nedre fransraden. Alldeles där huden är som tunnats och ser hur de mörka groparna kommer fram under det utsmetade sminket. Tänker tillbaka på natten som var. På henne, hon som kramade så många fina famnar att armarna gjorde ont. Famnar som lämnat henne och gått vidare. På alla drinkar, på all uppmärksamhet, på all bekräftelse som sköljde över henne likt en jävla tsunami och på han som höll hennes hand men som hon lirkade bort bestämt och nonchalant.

– Vad är det för fel på henne? viskar jag med bruten röst.

Vad är det som gör att alla lämnar henne och går vidare? Vad är det som gör att ingen orkar kämpa för henne. Tämja henne. Vill ha någonting mer än hennes vilda passion för att mätta deras bekräftelsebehov. Någonting mer än hennes nakna ben runt sina ryggslut och elogen i att berätta om henne dagen efter. Varför är hon beredd att nedvärdera sig själv så? Varför står hon på en trottoar mitt i natten och fläker ut alla sina fel och brister och säger att hon inte är rätt, bara för att hon är rädd att någon ska hinna lämna. Då lämnar hon hellre själv innan något ens börjat. Då står hon hellre där på höga klackar mitt i natten, med all obetydlig bekräftelse i ryggen och låtsas vara medveten om att hon är skadeskjuten och omöjlig, för att sedan se person på person vända om och gå.

Någon sa att det var lättare så.

Det är det inte.

Nathaniel Hawthorne skrev en gång: ”No man, for any considerable period can wear one face to himself and another to the multitude without finally getting bewildered as to which may be the true.”.

Kuriosa är att jag en gång i tiden ville döpa min möjliga son till Nathaniel.

Men så när jag förstod att svenskarna skulle uttala det helt fel så ångrade jag mig och gick till plan B: gifta mig med en engelskman. Just nu känns det dock som jag kommer att leva ensam en lång tid framöver.

Och sedan har jag ju sagt att jag ska skjuta mig själv i huvudet om jag är singel när jag är 30.

Alltså.

Känns positivt det här.


All I want for Christmas

Jag ligger under täcket i min lägenhet i Sundsvall. Har ett reklamblad i knät och ringar in alla böcker jag vill ha med en bläckpenna som går mig på nerverna för bläcket har torkat. Jag kommer ihåg när jag var liten och mamma räckte över den senaste H&M-katalogen till mig och min syster vid köksbordet. Sedan satt vi länge, länge och ringade in alla plagg vi ville ha med färgglada tuschpennor och sedan ringde mamma och beställde dem. Ringde. Ni vet, när internet fortfarande var en fluga. Jag älskade det. Att ringa in. Att välja. Tjocka kataloger och att ha en samlad, trygg och fulländad familj.
Blir lite nostalgisk.

Bulletproof weeks.

Min lillasyster står ihopkurad likt Quasimodo över sopkorgen och tömmer klackskorna på grus.
– Vart fan var jag i går? mumlar hon för femhundraelfe gången och jag kikar på henne över datorskärmen. Klockan var runt fem på morgonen när jag vinglade ner i pappas trapphus, naken under ett lakan, och öppnade porten åt henne där hon stod utan jacka och väska och förstånd. När jag sedan vaknar några timmar senare är jag fortfarande påverkad av alkohol upp över öronen och kan inte riktigt prata för att jag lämnat hjärnan och rösten och minnet i någon av alla guldglimrande drinkar natten före. Jag har brännsår på bröstet och måste gå skattjakt efter kläderna som jag kastat av mig innan jag däckat i sängen. Alltid samma visa.
– Hur fan kom jag hem i går?
Jag rosslar på rösten när jag pratar och Sanna skrattar på andra sidan luren.
– Och varför ligger det en pizzakartong, med en pizza i, på mitt golv?
Jag häver mig upp på armbågarna och suckar.
– Jag som inte ens gillar pizza...
Förklaringen kommer några timmar senare. En givmild pizzabagare hade gett mig den ensamma pizza som blivit över efter nattens försäljning när jag stod på trottoaren och hojtade efter en taxi. Några timmar tidigare hade jag glimtat brösten för bartendern och fått gratis drink.
– Alltså, vad fan, tror jag att jag är femton fortfarande eller? utbrister jag och Sanna skrattar ännu mer.
– Ja, det verkar inte bättre.
Kroppen skakar lite lätt när jag försöker koncentrera mig men räddas av julmust och ett happy meal på McDnalds. Sedan skrattar jag så mycket att jag blir fuktig i ögonen för att det kan bli så galet ibland. När man kan pressa bort den påhälsande ångesten med en enda enkel tanke. "Fan, vad jag hade roligt!". För det är så fint att krama välkända famnar och prata med folk man känner utan att stå och göra en redovisning om sig själv.
Fan, det är roligt det här.
Men min lillasyster håller inte riktigt med. Hennes skor är grusiga, minnet borta, väskan förlorad och jackan... ja, någonstans som inte är här.
Förståndet med.
Men det är så det blir ibland.

Herre, vad jag älskar helger.


Torsdag - jag kommer att sakna Sundsvall.


Somewhere far away

Ni vet den här känslan när man kysser någon i nacken och säger att han lagar godast mat i hela vida världen fastän det bara blir nudlar och fastbränd pyttipanna, fan vad jag saknar den. Den där känslan när till och med små fyrkantiga potatisbitar med konstig konstistens och en otillhörande brandsmak blir så jävla bra bara för att han gör dem. När man egentligen inte ens gillar pyttipanna för att det är som att tugga en sörja utan näring. Men att det är så roligt att kyssas vid spisen och göra någonting tillsammans. Att slänga blickar över axeln när man låtsas ha all koncentration vid stekpannan.
Ja. Ni vet.

Come and sign me in.


När jag lägger bakhuvudet mot min skrovliga, vita vägg gör det lite ont i hårbotten. Det hårda vaxet som sitter tätt inpå huden ger ifrån sig ett skrapljud varje gång jag rör mig och jag drar försiktigt fingrarna genom de långa, röda lockarna som inte fanns där i går. Jag sa upp min lägenhet i dag. Skrev under pappret med samma entusiasm som när jag tecknade hyreskontraktet för ett år och två månader sedan. Efter det köpte jag två julklappar till mig själv som ska få stå på skrivbordet i mitt nya rum i Stockholm. För det är lite så jag tänkt det. En säng, ett skrivbord, min mac och drömmen som pulserar under huden. Utmaningen. Tanken på att det var hit jag ville nio år gammal och att det var med den ambitionen som jag klev in i lektionssalen på Mittuniversitetet min första dag. Men jag börjar bli nervös nu alltså. Alla klappar mig på axeln, säger hur bra det kommer att gå, hur hela jag är som huggen ur sten för att jobba på en livlig nöjesredaktion och själv hummar jag och nickar och bara hoppas att de har rätt.

– Våga ta plats, våga svara på frågor, våga säga vad du tycker. De gillar åsikter och folk som tar för sig. Våga göra saker som du inte är säker på att du klarar av - det är bara att hoppa i vattnet och simma - resten löser sig av sig självt.

Hans mail är långt och i slutändan kommer han hit. Om att våga. Och det påminner mig om hur jag brukade pressa den fuktiga tuschpennan mot huden och skriva "be brave" längst handledsbenet och sedan täcka över det med tröjärmen. För utåt vackalde jag aldrig. Utåt vacklar jag fortfarande aldrig. Jag skakar av mig livet från axlarna som att det vore ingenting värt. Men inombords är det en helt annan kamp. Men jag känner mig ändå beredd. Ändå redo. Redo att sälja själen och lämna den någonstans här, i något skrymsle i min första, riktiga, egna lägenhet. Sälja själen och bara... kötta. Bara kämpa för att om jag nu inte skulle vara värd detta, så är min talang det. Mina ord är värda att synas för att de har räddat mig gång på gång på gång på gång. Och nu vill de ha roligt. Nu vill de få sin ägare att skratta. Att förverkliga. Att förgylla. Nu vill de få mig att förstå att ord inte bara behöver vara ord, men att de också kan vara precis det. Bara ord.
Nu är det min tur att ha roligt.
Men det är också min tur att jobba hårt.
Att slita.
Och fan vad jag önskar att jag kunde sätta ord på den känslan.
Som en överpeppad-Xena krigarprinsessan och en nervös liten fjärt i tredje klass.
Typ så.

With days passing by.

Det gick en ung tonårskille framför mig från tåget. Han väntade in mig i slutet på perrongen av ren artighet, för jag var mitt i det där ingenmanslandet där det skulle se väldigt nonchalant ut om han släppte taget om järngrinden, för den skulle ha smällt igen mitt framför mig och mina tunga väskor precis när jag behövt gå över spåret. Han luktade så jävla gott där han gick fem steg framför och fastän regnet spolade ner över våra ansikten och framkallad besk lerlukt över hela Sundsvall kände jag det så tydligt. Det påminde mig om min första pojkvän. Jag kunde ligga och lukta i hans halsgrop i timmar och bli helt förförd av hans hud och känna att jag var lyckligast i världen. Det är så länge sedan nu. Och ibland känns det rätt sorgligt egentligen hur min första riktiga pojkvän blivit min enda. Det är himla konstigt när jag är förälskad mest hela tiden. Det betyder att allting antingen gått åt helvete eller att jag bromsat innan startskottet ens gått.
Ja, ni vet.
Om man vill gå i mål måste man ju trycka av och börja springa, men jag gör aldrig det.
Istället kurar jag ihop mig med hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen och ignorerar att det känns som att gå på eld och spikar när jag sakta backar därifrån. Bort från det som gör mig glad för att jag är rädd att det ska göra ont. Då går jag hellre med helvetet under fotsulorna.
Alltså.
Ibland är man förbannat ologisk.
Men inte mindre rädd för det.

Bulletproof.


Hon skrattar så att hon nästan kiknar med ljusa havresmulor runt hela överläppen. Och när hon skrattar kan inte jag låta bli för hon är så bedårande i den spetsprydda nittotalsklänningen och låter lyckligast i världen när hon försöker hämta andan men tokfnissar istället.
– Flida, kom.
Hon nyper tag med sina små fingrar runt tre av mina större och sedan ska vi springa runt köksön i en ljuvlig katt och råtta-lek och mina fötter skriker efter det hundrade varvet för att en decimeterhög klack inte är att springa i. Men hon skrattar och skrattar och jag kan inte sluta springa för att det var längesedan jag blev så glad av att göra det. Två år gammal och med en energi som om hon vore odödlig kryper hon ändå upp i min famn och kramar mig länge när jag förklarar att mina tår "gör väldigt ont, som om någon slagit på dem" och säger att vi ska äta kakor istället.
Och faktum är att jag ägnat väldigt mycket tid den här helgen åt att skratta.
Åt en liten tjej som är fin i en rosa min-lillebror-döps-idag-klänning, åt två saknade vänner och hur roligt det är att sjunga allsång i sängen. Och väldigt mycket för att "Mirrors PRO" fan i mig är den roligaste appen jag någonsin spenderat sju kronor på.
Så. Nu ska jag lämna Hälsingland för en ny vecka i Sundsvall.
Det känns som en fin vecka,
– redan nu.

Take you rain, fire away

Det är lite tungt just nu. Man kan fråga sig varför och det gjorde jag med när jag hyperventrilerade och domnade bort i fingrarna hemma hos pappa på grund av all ångest som slet sönder hela bröstet. Det ska inte vara såhär. Jag ska inte vara såhär. Och mitt i all panikframkallad gråt undrade jag varför framgång inte är nog för lycka och pappa strök mig över håret och sa att ibland är livet inte lätt bara för att vissa saker går som på räls.
Men jag känner mig lite stabilare nu igen. Efter regn kommer solsken, eller hur var det?
Just nu lyssnar jag på den här fantastiska versionen av "titanium" och jag kan fortfarande känna fjäderlätta, behagliga små fjärilsvingar i maggropen av en förvirrad blick som log rakt in i mina ögon.
Det ger lite solsken faktiskt.
Hur har ni det? Med livet och med en fredag i november. Hur mår ni i dag?

En onsdag

Jag sitter med en soppåse på huvudet. Ni vet, såna här äckliga, vita som kontorsgubbar har under skrivborden. Det är varmt och det fräter i hårbotten, jag försöker frustrerat klia genom plasten och då och då kikar min lillasyster under kanten för att hålla koll på färgen. Men ja, det är roligt att färga håret, eller? Hur som helst är jag lite besviken på senaste Twilightfilmen. Trots all dramaturgi och kärlek och smärta så tycker jag inte att det finns tillräckligt med känsla. Jag vill dock ha ett bröllop på en location precis som i filmen. Okej, nu brinner min hårbotten. Ska nog tvinga av mig påsen nu.


Saker jag saknar pt.2

1. Att vara sjutton år. Jag var så förkrossande modig då. Stal hjärtan ur brösten på killar som klubbor ur händerna på små barn. Bara för att jag kunde. För att klänningen slutade precis under rumpan och de gröna ögonen låg djupt bakom ett lager av svärta. Jag älskade så riskfritt, så snabbt och så villigt fastän jag gjorde mig själv illa gång på gång. Men jag slutade aldrig tro. Aldrig hoppas. På någonting. Jag skulle behöva lite av den tjejen nu.
2. Att ha tid att läsa en bok. En bra bok.
3. När jag inte fick ångest av att se mig själv i spegeln. Det krävs några glas vin eller den sjuttonåriga versionen av mig själv för att jag ska klara av att titta på mig själv i längre än två minuter innan jag frustrerat börjat svälja ner klumpar i halsen. Det är så frutansvärt löjligt och energikrävande, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag är fulast i världen.
4. Innebandy. Bandy. Fotboll. Känslan att slitas isär och svettas ur all smärta med människor man älskar. Att vinna och förlora tillsammans. De långa bussresorna, kexchoklad-cravingsen på varje Statoil i varje stad och känslan av att vara en del av någonting stort. Att vara bra och göra high-five.
5. Gymnasiet. Att ligga bakfull på soffan vid lärarrummet varje fredag för att man är så jävla kär i någon man inte kan få. Att skriva namn på suddgummin och skratta på historialektionerna tills man dör. Tanken att "efter det här börjar livet". Den känslan. Jag saknar till och med känslan av att få IG på ett naturkunskapsprov för att man gissat fel på vilka löv som tillhör vilka träd. Min lärares min efter det. Ovärderligt.
6. Att inte sakna en massa andra saker. Att längta framåt. Det saknar jag.

Så, har ni något mer ni också saknar, mina fina?

Sad song for dirty lovers


Himlen brann utanför mitt fönster härom dagen.
Det var himla fint.

Saker jag saknar

1. Den påträngande värmen som lägger sig över huden när hans bröstkorg pressar mot mina skulderblad. När hans kropp formar sig efter min fastän det egentligen är biologiskt omöjligt för att han är så mycket längre. Så lång att han får vila hakan på toppen av mitt huvud eller andas i min nacke.
2. Fjärilar i magen. I bröstet. I huvudet. I fingrarna. I tårna.
3. Att vakna på nätterna för att telefonen inte slutar vibrera. För att han tänker för mycket. För mycket på mig. Och den där förvirrade glädjen i att vakna av ett telefonsamtal 03.00. Då när man slår sig själv på kindern två gånger med slät handflata för att vakna till. Men rösten rosslar alldeles förfärligt ändå och han säger "jag gillar dig" tretton gånger på rad.
4. Att inte få se det jag vill på tv. Att lyssna på musik som inte alls är bra. Bara för att han vill förklara varför jag har fel och sjunga med trots att han sjunger så jävla dåligt. Och sättet han håller mig i sin famn precis då.
5. Det där sista han viskar precis innan han somnar. Det där sista han tänker på och vill dela med sig utav. Och hur han nickar i slowmotion med stängda ögon när jag svarar och sedan somnar nästan direkt.
6. Att applicera saknad och längtan på någonting. På någon. Att haka fast det i någonting konkret. I någon speciell. Det saknar jag.
7. Att höra en låt som gräver sig rakt in i hjärtat och tänka på någon enskild. Inte illusioner av ett fåtal som kunde ha blivit bra. Och några som aldrig kommer att bli.
8. Att känna mig ensam bara för att jag är det. Att ersätta ensamheten med den tvådelade definitionen av det. Att vara ensam och att känna ensamhet är inte samma sak. Jag saknar att vara ensam.

Vad saknar ni?

"För alltid"

Fyra väldigt ocensurerade bilder, men det blir alltid ocensurerat när en blir tre. När den ena utbrister att man får ögoninflammation om man fiser på en kudde som man sedan sover på och den andra välter ner en öppnad förpackningen med kaffepulver och får allt över sina 163 centimeter – varpå den tredje viker sig av skratt. Det blir alltid lite lätt galet när man varit vänner sedan man började använda bh och fortfarande ser på världen på helt skilda sätt. När en precis fått linser och sjunger med i Justin Biebers "Baby". När en annan skriker "Andreas Johnson!" så fort Scorett-reklamen dyker upp på tv:n och den andra jämrar sig efter Eric Saade. När "kommer du ihåg?" fingerar hela kvällen och den ena plötsligt har den andras bröst på sin kamerarulle på iPhonen.
Ja. Det blir lätt ocensurerat så.
Men det är det jag älskar med livet.
Med Sanna och Isabelle.
Så, puss igen. Vi hörs.

Puss och kram, och god natt.

En av mina bästa vänner anlände till ett frostigt Sundsvall och vi har ägnat kvällen åt att dela på en nybakt kladdkaka och en bortglömd, ensam bacardi breezer som jag fann i kylskåpet. Så, jag ska bara njuta och skratta en liten stund till. Vi hörs i morgon, då jag tänker göra havregrynsgröt till frukost och spetsa det med äppelmos, och sedan tvinga Sanna att äta det framför The vampire diaries. Så, ja, i morgon var det. Puss!

Is that alright?

Jag säger det till henne med sprucken röst. Ansiktsuttrycket är lättsamt men rösten ihålig och jag fingrar distraherande på kanten av det mörka linnet. Plockar bort smuts som inte existerar.
– Vadå, menar du?
Mamma sätter sig på soffkanten och hennes rynkor blir tiotals kring ögon och mun med den bekymrade rynkan i pannan.
– Ja, alltså. Det jag är mest rädd för är att stå ensam när mina drömmar slår in.
Hon nickar långsamt, säger "men du är inte ensam" och jag slungar iväg ett "jag vet" lika snabbt som om allting vore tidsbegränsat. Och tummen rör sig i speedad fart fram och tillbaka över linningen på linnet samtidigt som jag får skamsna rosor på kinderna för att jag kopplar ihop ensamhet med obefintlig kärlek. För att jag utesluter familj och vänner från den där känslan av att ha allt man behöver. För att jag inte fyller tomrummet med de gånger de får mig att skratta så jag kiknar. Men det är så svårt ibland. För det är ändå kyligt att rulla över på andra sidan sängen. Det är ändå förstörande att vakna och somna med blanka tankar och tom inkorg. Det är ändå jobbigt när kroppen skriker efter fysisk närvaro och beröring så mycket att hela huden stramar. Det är ändå tungt att tänka på allt som kom bara gick igen.
En av mina största drömmar har precis slagit in.
Och jag grät så mycket av lycka att jag hade ljusrosa svullnader under ögonen och svettpärlor i hårfästet. Men ingen av dem, de som strök sina fingrar längst min ryggrad hela nätterna, de som sa "vi" fler gånger än de sa "jag", ingen av dem lät det nå dem. Ingen hade viljan att gratulera, viljan att veta, viljan att säga "fan, nu fick du det där du ville ha". Och jag kan inte låta bli att känna att det gör lite ont.

Men kärleken var alltid på deras villkor.

De ristade in sina budord i min hud, lämnade märken av dem på mina handflator och skickade dem rakt in i hjärtat där de fick slo rot och förgöra. Där deras villkor blev mina villkor bara för att jag älskade dem runt jorden och tillbaka. Bara för att jag öppnade, offrade, lovade.

Och i slutändan var det jag som fick stå ensam när mina drömmar slog in.

Men vet ni vad?

Det känns ändå okej.

Jag överlevde.

Och jag, mot resten av världen, det kan bli bra ändå.

Bara jag. Och jag. Och ni, förstås.

Jag var aldrig riktigt ensam.

Ni fanns här hela tiden.

Ni, mina vänner och min familj.

Tack för det.

Tack.


Livet.


I can feel it.

– Jag vet inte om jag har hunnit säga det här till dig än Frida, men jag vill bara säga att det kommer gå jättebra för dig på Aftonbladet i vår. Det är jag hundra procent säker på. Du är som gjord för det här yrket!
Han tar en av de vita kaffekopparna och fyller den med blask-kaffet som smakar utblandad, kryddig parfym. Jag ler, vevar ner laktosfri mjölk i mitt och hinner precis påbörja ett generat "tack så mycket, det känns bra att höra för..." när han avbryter mig.
– Och sen tycker jag att du ska komma tillbaka och skriva C-uppsatsen och inte glömma bort lokaljournalistiken, du vet. För sedan tycker jag att du ska göra mer seriös journalistik, du är en alldeles för duktig journalist för att kasta bort det. Men det är bra att du gör det här nu, när du är ung.
Han pratar fort, som att han vill säga jättemycket på jättekort tid. Som ett två-minuters-samtal på tiden utav en. Och jag kan inte låta bli att skratta åt hans professor-style. "Nöje och kultur är inte journalistik!" predikade han om redan första året, och det var förbjudet att sätta en fråga i en ingress och det var inte under några omständigheter okej att stamma och allting skulle vara korrekt, bindande och kritiskt. Så har vi studenter plötsligt börja bryta oss lösa och fastän han har pekfingret i vädret står han på vår sida i jakten på våra drömmar. Även om de är inriktade på för korta kjolar på "Let's dance" eller en recension av en ny konstutställning med nakna män. Eller om vi så skriver en kick-ass ingress med ett frågetecken mitt i.
– Hur gammal är det du är?
– Tjugo.
– Bara tjugo?!
– Ja. Nyligen fyllda.
Jag svingar till rösten på slutet. Höjer kaffekoppen med ett leende. Alla blir förvånad när de hör om min ålder. Kanske är det för att jag ser äldre ut med x antal centimeter på klacken varje dag, kanske är det för de svartmålade ögonen och den kvicka tungan. Kanske är det för hetsen kring att unga som når framgångar är sällsynta, men jag tror egentligen inte att det är sant. Jag är enormt glad, och oerhört tacksam, över att jag precis skrivit kontrakt med Sveriges största tidning. Med min dröm. Och jag må låta Blondinbella-glad. Livet må verka fräckt och hippt och roligt och jag kanske borde skriva till er att "kan jag, kan ni". Men jag kommer inte att göra det. Det jag vill säga till er är det här: Våga drömma. Våga misslyckas. Våga försöka igen. Våga tro på det ni gör. Men våga också vänta. Våga låta tiden gå. Det är okej att förverkliga sina drömmar – sen. Man är inte ett misslyckande för att man inte är tjugo år gammal. Man har inte kastat bort sitt liv eller sina drömmar för att man hunnit fylla 21, 22, 23 eller 30. Nu råkar jag vara tjugo år, och det var hårt jobb som tog mig hit, och det är hårt jobb som kommer att ta mig vidare, men förstå det här: allting behöver inte ske för att man är tjugo år. Allting måste inte ske i Blondinbella-fart. På Blondinbella-sätt.
Jag är evigt, och oerhört, tacksam att det här hände mig nu.
Men det beror på så många olika faktorer – min ålder är inte en utav dem.
Det handlar om hårt jobb. Och hårt jobb är hårt jobb – oberoende hur gammal man är. Framgång är framgång och den borde inte rankas beroende på ålder.
Jag känner bara att jag vill få det sagt.

Skriver kontrakt och är lyckligast i världen.


Don't loose it all

Jag hånglade mot en stenvägg i går. Ojämnheterna skavde mot skulderbladen för att min jacka var tunn. Det är någonting med mig och väggar. Jag kommer ihåg den gula träpanelen för flera år sedan och hans ögonfransar i regnet. Hur små, små vattenpärlor glittrade som diamanter på hans täta, mörka fransrad och hur jag lekte med min tumme alldeles intill dem. Hans kind i min handflata, hans smak på min tunga och väggarna i hans pojkrum som brände upp sår på mina knäskålar. Det var så jävla fint och kanske var det inte riktigt samma känsla i natt. Men det var inte det jag var ute efter. Känslorna som fanns mot en gul träpanel eller när han, han den andra, stod lutad mot sin vita vägg med ett glas o'boy i handen. Naken. Och jag trodde på riktigt att han var det vackraste jag någonsin sett.
I natt handlade det mest om att känna för roligt.
Någonting som egentligen inte känns så mycket alls.

This is what I see

Jag ligger naken och ny-duschad under mitt täcke. I morgon kommer jag ligga här och gny, men tarmarna på golvet och lakanet kommer klibba mot huden. Sedan kommer jag krypa till toaletten, gnälla och skratta samtidigt. Skratta så mycket att vara-glad-rynkorna runt ögonen stramar så hårt att det gör ont. Runt ett kommer jag inte längre att se dubbelt, men då kommer jag hulka och gråta när jag ska säga hej då till en av mina bästa vänner som jag inte återser förrän mars 2012. Sedan tar jag tåget söderut och gör om allt i min lillasyster ära på söndag. "I got a hang-hang-hangover". Nä, inte än. Men i morgon. Och på söndag.
Jag ska försöka ramla lite, hångla lite, flirta lite och synda lite så jag har något att berätta för er sen. Dessutom är min iPhone en väldigt bra intäkt för er skull – bildbevis.
Så stannar ni här och väntar på uppdatering så länge.
Eller, så går ni ut och gör samma sak, så snackar vi om det sen.
Deal?

FUCK, jag har tenta i morgon.

Skjut mig.

Blek i morgonljuset


When we tell the truth

– Hur går det med killarna då?
Jag spänner blicken i vinet som pulserar fram cirkelrunda vågor på ytan när min hand glider ner längst glaset. Mina läppar har gjort ljusa, fuktiga avtryck lite varstans och jag börjar räkna dem för att distrahera tankarna. Men det får mig att tänka på hur många sådana avtryck jag satt på andra. Hur många andra lämnat på mig. Och hur de sedan har bränt och kliat och svidit och rivit sönder tills det inte längre finns någonting kvar att slita i bitar.
– Jag har inte tid för sådant nu.
Jag ler när jag säger det. Lättsamt. Som att det inte spelar någon roll. Som att det är sant och kanske är det så till viss del. Men det är så skört. Håller inte någon tillräckligt hårt splittras allting i tusentals, små, sylvassa bitar. Och sedan skär de in i fotsulorna. I bröstet. I fingrarna. I händerna som desperat sträcker sig efter något som gör allt okej igen.
– Ni skulle passa ihop. Du och han.
Jag hör henne men jag lyssnar inte. "Jag har inte tid för sådant nu". Fan vad jag ljuger. Men jag orkar inte tävla med mitt hjärta som insats längre. Jag orkar inte tvinga mig in i den där blixthalkan med alkohol och två nakna kroppar bara för att hjärtat ska få äta sig mätt. Jag orkar inte. Inte nu. Men det betyder inte att jag inte vill. Att jag inte kan. Att jag är oförmögen att öppna mig för någonting nytt. Att jag vill vara ensam och att karriär, ord, vin och one-night stands är det enda jag bryr mig om.
Det betyder bara att jag inte orkar.
Och att jag är jävligt rädd.
För kärlek är skört.
Och det är jag med.

En tisdag vi kunnat hoppa över

Kokar en kopp kaffe och sväljer en ipren med morotsjuice. Kommer på att jag glömt min lunchdressing i skolans kylskåp och svär lite. Kommer på att jag tappat bort passerkortet till skolan och svär lite till. Ser att mjölken är gammal och biter av en ny remsa samtidigt som ett bokföretag skickar ett mail om att jag är skyldig dem pengar. Muttrar ihop ett mail om att jag faktiskt returnerat boken för att den sög. Utelämnar det där sista och får svaret att de inte fått in någon retur. Svär igen. Pappa ringer och berättar att han skickat min Iphone 4S på posten och jag får fjärilar i bröstet. Men tanken på att det är tenta om tre dagar och att det fortfarande står 27 urdruckna flaskor i min lägenhet hugger ner dem med samurajsvärd. Och det blir inte bättre när jag ringer en frisörsalong som inte förstår vad jag vill. "Kan jag få prata med Bea som är frisör hos er?" frågar jag och det enda jag får tillbaka är "Vill du boka tid? När kan du? Ska vi säga i morgon?" och jag ryter "NEJ!!! Jag vill prata med Bea om mitt hår!" och han bara "Så jag ska boka in dig i morgon då?" och sedan lägger han på luren. Lägger. På. Luren. I. Mitt. Öra. När jag sedan upptäcker att det inte kommit ut något nytt avsnitt av Gossip Girl är dagen i det stora hela förstörd.
Dessutom luktar mina skor jätteilla och jag har inte råd med sulor som får tårna att dofta blommor. För att göra det hela lite mer irriterande har sulan lossnat. Plus att jag missade Wakey!Wakey!'s spelning på Debaser i går. Köpte Aftonbladet i hopp om att de recenserat eller pillat lite i Mike Grubbs skägg.
Det hade de inte.
Och nu ser jag att kaffet har börjat rinna ut på golvet.
ÅH.
Jag gillar inte den här dagen.

RSS 2.0