Fridas värld bland tankar och ord. -

Det är roligt att göra tv när:

1. Jag måste ha min stol på en liten pall för att jag är dvärg i jämförelse med Jonatan. "Det synkar bättre så" sa kameramannen och det hela gjorde att jag blev tvungen att balanserna manuset på min fot. Gick sådär.
2. När min sidekick upptäcker att han alltid råkar titta på mina tuttar när jag ska till att prata och att vi därför får göra nya tagningar. Vid nästa tagning hämnas jag genom att glo tillbaka, men det ger inte riktigt samma effekt. Det ser bara himla konstigt ut.
3. Tröjan är så pass transparent att strålkastarna gör tröjan genomskinlig. En två månader gammal Turkietbränna gör vissa områden väldigt bleka. Och väldigt känsliga för ljus.
4. När man fuckar ur och skrattar bara för att man inte får. Bara för att ämnet är allvarligt och tungt och berörande. Livet är som roligast preciiiiis då.
5. När man sätter sista påan, ler in i kameran och känner "där satt den!".
6. Maten. Att få äta. Att få mula (det är ett ord va?) in någonting i munnen efter flera timmar i strålkastarljus som får en att svettas som om man vore utomlands. Jag tror att ljus framkallar hunger. Det är min nya teori.

This day is the day

Jag har inte dragit ner rullgardinerna ordentligt i kväll. Ljuset från gårdsbelysningen reflekteras i alla feta, kladdiga fingeravtryck som glänser ikapp längst fönsterkanten. Men det gör ingenting. För ibland är det skönt att bara kunna sitta naken i sängen och titta ut för att det är befriande att betrakta utan att någon kan se. Om ni förstår. Dessutom slipper jag titta på alla urdruckna vinglas, omkullvälta flaskor och staplar av ölburkar som pryder mitt köksbord. Och min byrå. Och min diskbänk. Och till och med handfatet i badrummet av någon konstig anledning. Men så länge smuts och oreda och allt sådant är resultatet av någonting som fick mig att skratta så spelar det egentligen ingen roll. Och just nu vill jag bara må bra. Skratta. Göra sådant som får mig att längta, önska, drömma och förverkliga. Det är min största prioritet för tillfället.
Hur som helst tror jag grannen missade det här med att den ofrånkomliga partydagen var i går. Eller så har han gått blivit höstdöv igen, för så vitt jag minns var det slutet av oktober förra året också som jag för första gången låg med rödsprängda ögon och hets-andades för att han inte verkar ha vare sig klocka eller en ljudnivå inom gränserna för "lagom". Och just nu vibrerar tonerna av ovarierad popmusik rakt ner i mina väggar och ett ljudligt, svängigt mumlande etsar sig fast i hörselgången.
Ja.
Det är tur att jag är den perfekta grannen som bara dunkar musik på helgerna, varnar via logginlägg på Facebook, glömmer tvätt i tvättmaskinen och soppåsar i trappan, snubblar in i väggarna och ringer på dörren i hopp om att få låna en kopp socker. (Eller mjölk eller bunke eller kakform eller toalettpapper eller vad som helst som jag behöver men inte har.)
Ja, ni förstår.
Perfekt.

I dag.


Captured by a dream

– Mamma?
Jag snörvlar i telefonen. Pressar handflatan mot munnen för att inte tjuta, men börjar istället hulka fnissningar som stockar sig i halsen. Det låter som att jag inte får luft och det får jag inte heller. För det känns som hela kroppen ska sprängas i millimetersmå, glimmande bitar vilken sekund som helst.
– Frida? Hjärtat, vad har hänt?
Mamma låter förskräckt och jag försöker pressa fram orden genom alla kroppsliga läten som löper amok när tårarna rinner fritt.
– Aftonbladet ringde mig nyss.
– Jaha?
– Jag fick praktikplatsen!
Och det är någonstans där, när telefonen nästan glider ur greppet för att fingrarna skakar så mycket och mamma börjar säga "men gud, men gud, men gud" femhundra gånger på rad som jag börjar skratta. Skratta och gråta samtidigt för att en av mina drömmar plötsligt knackade på dörren och steg in. Och när jag trycker på röd lur så ligger fukten fortfarande kvar på kinderna. Fukten och spåren av livet när det är som bäst. Och jag kan plötsligt inte sminka mig för att pulsen dunkar så hårt i halsen och små svettpärlor bildas i hårfästet av rent adrenalin.
Det känns som en revansch.
En revansch på livet fastän journalistiken aldrig riktigt gått dåligt. För när allting annat fallit som korthus i en orkan omkring mig har orden och viljan och drömmen varit allt jag haft. Allting som bara varit mitt och som jag, jag endast, kunnat lossa och släppt iväg.
Men i vår, i vår är jag där jag alltid viljat vara.
På toppen av livet.
På Aftonbladets nöjesredaktion.
Och jag är så jävla stolt.

Future baby, future.

Okej. Jag fick ett samtal klockan 10.11 exakt. Och nu är det såhär att jag ska vara på Aftonbladet i vår. AFTONBLADET. Från 31 januari till början av juni. JAG ÄR SÅ LYCKLIG ATT JAG INTE VET VART JAG SKA TA VÄGEN.

The long way home

Mamma och pappa hade köpt oss matchande kläder. En virkad, tunn minitopp i klarorange och en spröd kjol i liknande nyanser. Jag fick hålla upp den för att kanterna inte skulle landa på vattenytan när min mamma bad mig posera framför kameran. Det blixtrade en gång, sedan knastrade det i några sekunder när kameran rullade filmen. På den tiden hann jag och min lillasyster byta plats och det tog ungefär lika många sekunder innan Elin låg och plaskade i vattnet. Hon halkade i full färd med att hålla kjolen från vattenytan och dränkte istället varje centimeter från den där kanten till den virkade minitoppen. Hand i hand med mamma traskade hon sedan iväg till hotellet igen för att byta kläder. Det bildades fuktiga spår på de ljusa stenplattorna efter dem.
Det är det första jag tänker på när jag ser den där bilden. Det andra är betydligt mörkare och spåren brutalare. Stenplattorna är gråare. Avtrycken gräver sig rakt in där de skär som mest. De har vita kuddar under armarna. Möbler i bagageluckan. Kartonger i baksätet. Och den där grinden, den som jag sparkat på så många gånger för att den frusit fast när jag behövt komma in och ut som mest, den slår igen med ett dovt klingande när de lämnar gården och försvinner. Jag minns hur jag, några dagar tidigare, frågat min bästa vän vad jag skulle komma att känna precis då. "Sorg", svarade hon. Men jag känner ingenting. Och när jag tänker tillbaka kan jag inte ens känna kylan mot huden. Ni vet, den som smeker och sticker samtidigt. Den som bara existerar när vinter håller på att bli vår. Jag kan inte känna alls. Inte luft, vind, väder, smak, lukt eller sorg. Men på kvällen lägger sig trycket över bröstet och smärtan blir så fysisk att jag tror att revbenen knäcks. Rakt av. Bara sådär. Och det är där det förtärande mörkret gör sitt intåg.
Och jag släpper in det.

Crawling back.

Jag känner inte så mycket just nu. Förutom en massa ångest förstås, men det blir så när allt jag tar mig för handlar om att prestera. Att vara bra nog. Att föra tungan på rätt sätt om det så ska vara i någon annans mun eller sin egen. Vissa stunder känner jag allt och inget på en och samma gång, men det varar inte längre än en minut eller två, och jag måste locka fram det med en bröstcancergala på TV3 eller de där spröda, lyckliga avsnitten i One Tree Hill. Det är ganska irriterande faktiskt och det kliar under huden. Jag kan inte sova på nätterna så ibland sätter jag mig upp och börjar räkna saker jag kan urskilja i mörkret. De är ganska många faktiskt, men jag har svårt att se bort till hallen. Där är mörkret mycket mer kompakt än i resten utav lägenheten. Aja. Jag har nog egentligen aldrig gillat ingemansland. Antingen vill jag vara glad eller så vill jag vara ledsnast i världen. Jag har aldrig varit bra på att vara mitt emellan. Men ja, i morgon är det hemmamatch för Sundsvall Dragons och då brukar jag må ypperligt. Dessutom är det Halloween-firande på lördag och jag ser fram emot det.
En flaska vin och jag kommer i alla fall att känna mig onykter.
Och det är ju alltid någonting.

I am lost in here

Sundsvall luktar storstad så fort det blir höst. Ni vet... avgaser, cigarettrök och gammal alkohol i rännstenen. Det är himla konstigt egentligen eftersom luften samtidigt känns klarare. Friskare. Och de stora stenhusen känns högre. Mer instängande och massiva. Ändå känns allting så fritt och jag tycker om den känslan. Just nu däremot, är jag koffeinhög och skriver för glatta livet. Reportage, krönika och praktikbrev. Allt på samma gång men det blir så när kreativiteten inte kan fokusera.
Jag blir nog vaken sent i natt.

Har färgat lite rödare


Mad house.

Jag är "bryta sönder en penna och kasta mobiltelefonen i väggen"-arg just nu. Det finns några saker som gör mig omåttligt irriterad. Fotbollsdomare, innebandydomare, bandydomare, tröga hjärnor, omedveten egoism (Jag brukar behöva förklara detta. Såhär: när människor är det medvetet stämplar jag dem som idioter direkt och då bryr jag mig inte) myndigheter, långsamma datorer och tekniska saker som inte fungerar. Just nu är det Halebop som fuckar upp hela min värld genom att krångla med min förhandsbokning av Iphone 4S. Deras kundtjänst fungerar inte, deras hemsida skriker "NEJ" så fort jag försöker beställa abonnemanget med mitt nummer och jag håller bokstavligen på att sätta mig i bilen och köra till Borlänge och riva hela stället. Vad är det för meningen med att ha en "öppen chatt för problemlösning" varje dag mellan 08.00-22.00 om man ÄNDÅ INTE SVARAR PÅ DEN. Kan ni säga mig det Halebop? Va? VA?
Så. Nu har jag avreagerat mig.

Hej. Går på middag. Hej då.


This is what I'm made of



I'm no you.

– Alltså, han gör mig knäsvag.

Jag säger det nästan fjäderlätt med en pirrande vibration på rösten och min kompis mumlar lite till svar på andra sidan telefonluren.

– Eller, jag blir inte knäsvag egentligen. Jag får panik.

– Ja, jag tänkte jag också. Du blir väl inte knäsvag.

Hon säger det inte som en fråga utan mer som ett konstaterande och jag protesterar med ett utdraget "mäh" som hon ändå inte lyssnar på.

– Alltså, jag har kört i en halvtimme nu och jag är inte ens halvvägs för den här jävla lastbilen som är framför.

Jag ignorerar att hon ignorerar mitt dödsviktga knäsvag-snack och återvänder till ämnet.

– Jag blir irriterad för att han är som han är.

Hon ser inte min rynkade panna och den irriterade darrningen på underläppen när jag skjuter ut den som en sur sjuåring. Men hon tystnar en stund innan hon säger något.

– Helt fucking amazing menar du?

Hjärnan reagerar instinktivt och skriker ut svaret i samma veva som hjärtat slår en frivolt i bröstet. Jag andas några korta, intensiva andetag innan jag låter ordet lämna tungan.

– Ja.

”Ja, ja, ja, ja, exakt så menar jag” tänker jag fortfarande när vi säger hejdå och hon lämnar mig med en spräcklig tystnad i höger öra.


I-landsproblem


1. Mitt kylskåp luktar illa trots att jag skurat varje liten centimeter. Dessutom innehåller det inget mer än fyra ägg, lite skinka, champinjoner och sylt. Om någon kan knåpa ihop en maträtt av det vore jag väldigt tacksam för hjälp.
2. Mina hörlurar har fått fnatt och den vänstra sidan väljer att rappa fram låtarna jag försöker lyssna på. Det är väldigt frustrerande.
3. Jag har tappat bort boken "En dag" som jag köpte i födelsedagspresent till mig själv. Jag har lite smått panik över att jag måste läsa ut den nu, nu, nu, nu eftersom jag lyckades tajma inköpet precis vid filmreleasen.
4. Min lägenhet gick från prydlig till krigszon på några dagar när jag pendlade för mycket, jobbade för hårt och var alldeles för trött. Nu försöker jag hitta en magisk kraft i pekfingret som gör att oredan städar upp sig självt, för jag kan inte leva såhär mycket längre till innan jag börjar slita mitt hår. Men det fungerar inte riktigt.
5. Mina extensions har grötat ihop sig och börjat ramla av i oroande takt. Men så går det kanske när man beställer det billigaste man får tag i på nätet och låter sin lillasyster klistra i det på golvet i lägenheten. Hon vill att jag lägger riktiga pengar på projektet "få-Frida-långhårig-igen" och låta någon göra det ordentligt. Bleh.
6. Jag har tretton kronor på kortet. Tretton! Och det har jag haft i snart två veckor. Man får ju nästan skämmas.
7. I övrigt så känns allt helt okej. Det är snart fredag och alla vet vad en fredag i Sundsvall innebär: basket och vin. Inte alltid i den ordningen, men den här fredagen kommer att se ut precis så.

How I let you say.

– Jag har alltid tyckt att du varit frän.
– Jaså?
Jag skrattar åt honom.
– Ja, en sådan som alltid vågar ta för sig. Sedan har du en oerhört bra social kompetens och så. Tittar folk i ögonen när du pratar med dem, vilket är väldigt viktigt i intervjusituationer.
– Eh, tack.
Komplimangerna suger bort all fukt ur munnen och jag harklar mig bara när jag försöker säga något. Men han väntar inte på något svar utan fortsätter berätta om den där gången han var på ett bandymöte i Söderhamn på sjuttiotalet och råkade kläcka ur sig "har Söderhamn ett bandylag ens?" inför ett tjugotal människor som blev alldeles tysta. Sedan skrattade de gott i tron om att han var ironisk. Det var han inte. Men hur skulle han kunna veta att Broberg, de regerande svenska mästarna, var från  Söderhamn?
– Det är bra att du hållit på med lagsporter. Lagarbete är en bra egenskap.
– Individuell vinnarskalle, men lagmänniska.
– Precis.
Han flinar. När jag går därifrån har vi pratat i cirka tjugo minuter och han har föst min framtid lite närmare min famn. Fått den att verka nära. Uppnåelig. Och med den tanken springer jag hem i regnet, packar väskan, hoppar på tåget och skrattar när min vän Jenny ringer och gråter i telefonen. Gråter och skrattar samtidigt och det finns inget bättre än att höra en vän göra precis så. För då är de lyckliga. Sedan hämtar pappa upp mig på tågstationen och jag kör till ett liten gård mitt bland hagar och Hälsingeskog. Gör en intervju med fötterna på kanten av en eldstad och med en kopp te i knät. Kommer hem igen och känner hur mycket det tog på mig.
Klockan är 21.24 och jag måste sova. Nu.
Intervjun punkterade mitt hjärta lite och jag känner mig mörbultad.
Men det känns bra. Ibland ska det kännas precis så.

Black and blue – four months now.


I couldn't see, all that was the best

– Vill du få mig att gråta F.Söderlund?
– Ja, det vill jag.
Hon är så fin. Hon min vän som gick från hälsingebo till dalkulla i jakten på sina drömmar. Men hon lämnade väldigt mycket bakom sig och tog med sig ett hjärta med skavsår och spruckna kanter. För hon älskar så mycket. Alldeles för mycket och nästan över sin egen kapacitet. Det är därför det gör så ont i henne. Det är därför det kvider i bröstet och det är därför jag vill att hon gråter. För att det alltid känns okej att vara trasig när man inte kan hindra det utåt.
Vill ni också få en klump i halsen? Känna hjärtat svälla tills dess att revbenen knakar och punktera det igen när tre minuter av ångest och piggar rakt in i hjärtat tystnar, så lyssna på den här och den här låten.
Och gör det nu.

Four dots on a Sunday mornin'

1. Vaknade av ett sms från mamma. "Vilken häftig julklapp jag köpt åt dig nu...", stod det. Jag rankar det som en topp fem-grej att vakna av. Speciellt för en paketgalen tjej som mig själv. Det finns få saker som gör mig så lycklig som att få dra i trassliga paketsnören och höra ljudet av paketpapper som går sönder. Och så den där känslan man får när man ser vad någon annan tycker att man gjort sig förtjänt utav. Älskar den.
2. Jag har ett halvt systembolag i min garderob. En av fördelarna med att fylla tjugo år är att du slipper lägga pengar på alkohol under ett halvår framöver. Så nu har jag önskat mig ett vinställ i julklapp. Ett lantligt, vitt med ett form av boxsystem. Slitet, ni vet. Skulle passa mig bra.
3. Min resväska tappade ett hjul i september när jag släpade den från tågstationen i Sundsvall. I nästan två kilometer fick jag dra den i gruset på asfalten, med det söndersmälta hjulet i handen, svärandes och svettandes för att ta mig hem. I dag har jag packat syrrans. Pressat ner trosor i ljuslyktor för att få med mig så mycket som möjligt upp igen. Det känns som att jag har flyttat i ett år och aldrig flyttat klart ibland.
4. Jag tror inte att det blir något Wipeout för min del. Dagarna för ett "ja, kom till Argentina och lek!" börjar rinna ut och ringer de inte i morgon så är chansen borta. Jag sörjer det inte så mycket som jag trodde faktiskt. Det var en kul grej och det är inte alltid roliga grejer går vägen.

Tomorrow comes to soon

Solen har redan börjat försvinna bakom trädtoppar som inte längre är gröna. Kvar lämnas ett färgpussel i rosa, gult och blått och jag kommer på mig själv med att bara betrakta det i långa stunder. Vart man än är i världen så ser himlen likadan ut. Det är färgsprakande, blått och kompakt mörker. Svärta som nästan känns obegriplig tills dess att tusentals små, små spotlights blinkar till och förgyller det till något nästan minst lika fängslande. Och överallt finns det människor som sliter sönder sig själva för att få klättra bland de där trädtopparna. För att fånga de små glittrande diamanterna i händerna fastän de hör hemma där vi inte kan få tag på dem. Vi siktar mot stjärnorna för att de är omöjliga att nå. Så misslyckas vi på vägen är det ingen som klandrar oss. Ingen som tuggar i sig vårt misslyckande som en delikatess. Det är bara en "tycka synd om"-klapp på ryggen och ett "bättre lycka nästa gång" och så börjar vi om. Och fastän stjärnorna inte är våra att ta, tycker jag att det är fantastiskt att se hur människor sträcker sig från de där trädtopparna. Hur de kastar sig ut i hopp om att flyga. Hur de vinglar på en ostadig gren och återfår balansen igen. Hur de är högt över världen. Hur vi gör allt det där för att nå dem. Hur du och jag åtrår de där stjärnorna som en naken människa mitt i natten.
Jag menar egentligen inte att de är omöjliga att fånga. Stjärnorna kanske, ja.
Men inte våra drömmar. Inte förverkligandet.
Inte livslusten, älskandet, viljan. Det finns där och så länge vi jobbar hårt nog kommer stjärnorna till oss. Vi behöver inte klättra för klättrandes skull. Vi behöver kämpa. Så när jag sitter här nu, med tårar i ögonen för att jag kan se spillror av mina drömmar från pappas köksfönster, så undrar jag en sak: är ni med mig?
Är ni med mig på den här resan mot förverkligandet?
För jag börjar få lite ångest längst ner i tårna jag.

Different stars

– Men Frida är liksom sex appeal, så...
– Va? Nä, gud vad hemskt.
Jag reagerar ömsom irriterat och ömsöm med rödflammiga kinder på påståendet varför jag passar bra som programledare till vårt tv-magasin som vi ska börja producera kommande vecka. Den manliga sidekicken vinner rollen via lotten, men får veta att han är duktig på att ställa frågor live. Och jag surar lite över att det går på mitt utseende och hans talang, men slutar sura när jag tänker på att jag fick den position i produktionen som jag ville ha. Galet mycket researcharbete och mycket tid i rutan. Kommer att bli superdupermegaroligt! Men ja, ni ska se hur mycket sex appeal jag har just nu. Iklädd inget mer än trosor och en fläckig t-shirt. Med ett halvt kilo filmgodis i knät, med snorkråkor i näsan och utkletat smink på kinderna. Not so much, om ni förstår. Synd bara att de där godiset inte går att äta. Jag har kommit in i en sväng där jag mår illa så fort jag får ner något i magen. Som att jag vore konstant bakfull. Och att känna sig bakfull 24/7 är inte riktigt en dröm.
Dessutom blir det inte bättre av att grannen har grabbfest.
Inte för själva festandets skull. De sjunger nämligen allsång till "Electropop".
"Electropop"!
Jag säger då det jag.

Rainbow connection

Det är som att jag håller hjärtat i handen. Som att jag ser de små rosaröda skorporna spricka vid varje hjärtslag. Som att jag ser ärren lysa vitt där någon rispat för hårt. För fan vad ont det gör när jag pressar nageln i ett av de oläkta såren. Bara för att se om jag fortfarande kan känna någonting där smärtan en gång varit som värst. Det kan jag och det är självklart egentligen, att ett sår gör ont när någon vandaliserar det igen. Men det har varit lite sådant på sistone. Lite smärta. För när livet blivit avigt har det där vakuumet exploderat i bröstet och jag har flutit runt som en orörlig massa i ingenstans. Utan att känna. Kanske är det mitt eget personliga skydd. Kanske orkar inte den här kroppen något mer. Kanske har jag blivit av med den där ingången som avlat smärta som grodyngel. För jag kan skratta oftare nu. Skratta utan att hosta upp resterna av de där leendena i en grötig grimas efter en sekund. Skratta utan att knäcka ett revben eller två. Skratta för att jag varit tjugo år gammal i lite mer än en vecka. Skratta så som jag gjorde i juni. Som jag gjorde med Medelhavet kring anklarna och med turkisk hetta i hårbotten. När solen gjorde mig blind och när jag förlorade mig själv i ett bländverk som jag byggde upp så snabbt och ostabilt att det är galet hur mycket jag älskade det ändå. Hur mycket jag trodde på att vi kunde bli vi fast vi egentligen aldrig riktigt var.
Det är ovant att upptäcka hur jag kan skratta som då, utan att gråta av ångest några timmar senare. Som jag gjorde då. Men då är inte nu. Och nu är inte då.
Det här är inget bländverk. Inget luftslott.
Det här är verkligheten.
Och den gör inte så ont.
Trots allt.

Mindre och mindre. Mer och mer.

– Låtarna är självbiografiska men jag tycker inte att det är jobbigt att vara utelämnande. Jag tycker att det är det som är hela grejen med att skriva och göra musik.
Hon räddade mig en gång, Melissa Horn. När jag sitter i ett litet kontorsrum i Stockholm och stirrar så hårt på mobiltelefonen att jag får tårar i ögonen, minns jag inte smärtan längre. Himla diffus blir den. Mjäkande. Sladdrig. Den river inte så hårt. Och när ringsignalen väcker mig och jag svarar "Hallå, det är Frida" rör hennes späda stämma mig exakt så som den gjort i mp3-format miljontals gånger i det där ingenmanslandet mellan att leva och dö.
– Hej, det här är Melissa.
Några minuter senare har hon sagt precis det där, som ni kan läsa högst upp. Och vi pratar om vädret i Linköping och vädret i Stockholm, om musik och kärlek och att jag ska maila henne den korrade artikeln innan den går i tryck.
– Var det självklart att hålla på med musik? Att framföra den?
– Att kliva upp på scenen och dela med mig av det jag gjort kändes meningsfullt. Det var såklart läskigt till en början, och är fortfarande.
Väggarna i kontoret är vita, men de ser grågrumliga ut i det dunkla ljuset. Att sitta där är läskigt. Att veta att det är en del av en tidningsredaktion i Stockholm och att jag är där, arton år gammal, och försöker. Försöker skriva hjärtat ur mig och visa att ord är jag och jag är ord. Nu har två år gått sedan dess och det kan fortfarande vara läskigt. Läskigt att prestera. Att utvecklas. Att visa. Att försöka.
– Musik lyfter en från verkligheten. Jag tycker inte att man ska kalla det en flykt, men jag tror att alla känner att när de går med sina lurar i öronen så ser världen lite annorlunda ut. Musiken skänker en lite djupare meningen och den fyller en funktion hos alla.
Jag nickar när hon säger det. Tänker på hur hon skänkt ljus när det varit som värst. Hur jag fick hennes skiva "Långa nätter" i handen när hjärtat var som trasigast. Hur jag lyssnade på den om och om igen på volym 47. Det var på den nivån man kunde lyssna utan att spränga trumhinnorna.
Och i kväll har jag lyssnat på henne igen. På "Jag saknar dig mindre och mindre" och jag beundrar henne för att hon fortsätter lämna hjärtat i händerna på alla dem som lyssnar.
Det har räddat mig så många gånger.
Och det räddar mig igen.

Dagen i fem punkter

1. När vi klev innanför tröskeln till SVT:s studio nummer ett så reste sig håren på mina armar. Ett hundratal lampor i taket, ett tiotal arbetare vid kulisserna och en scen som skvallrade om fredagens direktsändning. Det är där jag vill vara, det är dit jag vill. Ord kommer alltid att vara min största kärlek, men inte min enda passion. Jag har alltid vetat att jag älskar tv-mediet, att jag är fascinerad av tv-produktion, men de här två dagarna i Stockholm har väckt allt. Kämparglöd, vilja av stål, kärlek, drivkraft. Jag vet vart jag vill. Jag vet vart jag ska.
2. Morgonsoffan i "Gomorron Sverige" är numera röd. Har man ingen långärmad tröja sticks den lite på underarmarna.
3. Jag har klappat "Bolibompa"-draken på magen. Han var enorm. Och hård.
4. Andreas Johnson passerade ut genom dörrarna på SVT i samma veva som jag också skulle ut därifrån. Precis innan han skulle till att hoppa in i taxin så tittade han på mig. Länge. Och alla som haft en "hot dad-fantasy" (nu är han "bara" typ tjugo år äldre än mig, men ändå) av något slag vet vad jag pratar om när hjärtart dör och återupplivas på en och samma sekund. När man kan leva på det där ögonblicket en hel dag och när man flinar som en förälskad femtonåring i tre timmar efteråt. Han är så sexig att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
5. Varje gång jag är i Stockholm tillbringar jag längsta möjliga tid vid Pressbyråns tidningshyllor. Jag köper det magasin som tilltalar mig mest just då, oberoende pris eller språk. Denna gången blev det "W", med Kirsten Stewart på omslaget. Äckligt snyggt redigerat. Dog nästan lite där med.

Listen up, everybody.

Jag använde jeans i dag för första gången på ett år. Det kändes bekvämt tills dess att Robert Aschberg dök upp bakom ryggen på mig på Strix och skrämde mig med sitt stoneface. Han rörde seriöst inte en cell i ansiktet och bara stirrade på mig och resten utav klassen, som så fint stod uppradade utanför hans kontor med jackor och väskor som sköldar framför bröstet. I övrigt ser han ut exakt som man tänkt sig. Dock kortare än i tv-rutan, men blåjeansen och den svarta kavajen satt som en smäck och de där bekymrade skårorna mellan ögonbrynen var väl ingjutna. Hur som helst, Strix var trevligt och TV4 likaså. Jag blir alldeles fladdrig om hjärtat när jag ser det där kaoset som finns på varje kreativ redaktion landet runt. Alla osorterade pappershögar, ostrukterade möblemang och människor som springer runt i full färd med att skapa. Dessutom fick jag en kick av att befinna mig inne i studion på TV4 samtidigt som nyhetsankaret Ulrika Berquist sände nyheterna strax efter tre. Jag vill också berätta om viktiga saker på det där sättet någon gång. Men jag tror allt att jag behöver bli lite äldre, erfarnare och mognare först. Men jag ser fram emot att bli det ungefär lika mycket som att någon dag själv sitta där med en aprikosfärgad blus och halsband i guld. Jag ska bara vara ung och dum en liten stund till först.
I morgon vankas OTW och SVT.
Så ni vet vart ni har mig.

Here I go again

Ibland vill man kedja fast sig själv i små stunder som egentligen inte innehåller så mycket alls. Pausa tiden och få dem att existera så länge man behöver. Som när man sitter i sin pappas skinnsoffa med korslagda ben och en tekopp i handen. När man bara andas, tittar på nyhetsinslag och bestämmer sig för att se ett program på SVT1 för första gången. För att hon är med. Hon som är så cool. Hon som blev så bra på bild när jag satt på huk i fotodiket framför scenkanten och sjöng med i låtar som lindar in hjärtat i små adrenalinremmar. Jag tycker om Tove Styrkes passion. Jag känner igen mig själv i hur man var är raka motsatsen till den man blev. Om ni förstår. Och ibland vill jag pausa de stunderna. Pausa livet och bara andas och skratta och tänka. Men när ni läser det här är jag på väg igen. På väg någonstans. Inte till Sundsvall. Inte till Söderhamn.
Till Stockholm. För två dagar med besök på TV4, SVT, Strix och OTW.
Och förstås, en natt bakom soffan hos mina kusiner.
Deras familj lagar den godaste maten i hela vida världen.

HAPPY 2.0


NU KÖR VI!


Hej på er.

Jag har huvudvärk när jag pressar handflatorna mot brösten och känner hur min lillasyster drar upp den kalla dragkedjan längst ryggraden. Tre klänningar hänger slarvigt över ena köksstolen och jag ber om att det här ska vara klänningen med stort K. Och det är det. Min lillasyster står med händerna över munnen och uppspärrade ögon. Precis som hennes ögonbryn är cirkelformade åt ena hållet så är munnen det åt andra och då ler jag med. Ler och drar händerna genom det slitna håret. Klänningen med stort K. I morgon får ni se den.
I morgon när jag har festen med stort F.
Livet alltså. Vad fint det kan vara ibland.

Fairydust everywhere

Jag ligger på rygg i sängen. De silvriga serpentinerna vajar i små cirkelrörelser från lampan i taket och det ser fint ut. Men fokuserar jag för hårt på rörelserna tar bakfyllan över och jag får blunda för att hitta tillbaka till balansen i mitt eget huvud. Kvällen innan var min lägenhet befolkad med minst två personer på varje kvadratmeter. Det var vin, sprit och knöliga ölburkar överallt men framför allt var det lycka. Det var så jävla mycket lycka och jag stod på händer mitt i folkmassan, drack ur jordens största glas och fick den ena knäppa presenten efter den andra.
Jag är tjugo år gammal, hörreni.
Tjugo år. Fan vad fett.

Tidigare i dag. Nu: middag och fest!


Börjar firandet 00.29. GRATTIS PÅ MIG SJÄLV!


Fem timmar kvar som tonåring

Jag minns hur skrovliga de var. Tapeterna. Hur man kunde pressa in nageln i utbuktningarna och få dem att försvinna in i väggens släthet igen. Hur ett enda drag med tumnageln kunde reducera en hel rad. Jag minns klösmärkerna. De som plockade fram den gula, bortskrapade tapeten under. Man såg dem bara om man verkligen tittade, men jag minns hur mina fingrar klöst och rivit och slitit i krökt form av så många anledningar. Av smärta. Av sorg. Av väldigt, väldigt mycket kärlek. Man såg dem så tydligt när man låg på sidan med huvudet på kudden. Jag minns dem än idag. Resultaten av livet när det är som bäst. Levande. Intensivt. Passionerat och aldrig, aldrig riktigt stilla. Jag tror mitt liv alltid har varit så. Och det senaste året, mitt sista år i en tonårings våld, har inte varit något undantag. Saltet har fortsatt leta sig in i sprickorna på torra läppar, tequilan har rivit i halsen och citronsaften flutit i mungipan. Jag har hittat kärlek i små, små hörn och krossat mitt eget hjärta om och om igen. Sett lycka i musikalisk form flera gånger och fortsatt kampen för att säkra en framtid inom det jag älskar mest just nu – journalistik. Och jag tror att det är såhär livet kommer att fortsätta. Det kommer att fortsätta bygga på små stunder med oförglömliga detaljer.
Men nu säger jag hej då till den nittonåriga versionen av mig själv.
Hej då, förvirrade, fina du.
Livet är bara livet. Fortsätt att försöka göra det bästa utav det.
Det löser sig. Det gör det alltid.

*PIP*

Efter en måndag där Mikael Pettersson från Rapport roastat vår klass och bjudit på skrattuppvisningar, där jag svurit åt dyra tågpriser och förbannat min ordentliga bringa, börjar det bli dags att bege sig mot min senaste 1326-kronors-investering. För när förvirring, ett blödande konto och klänningar som aldrig passar över bröstet förbannar min vardag finns det bara en sak att göra: le – och gå till gymmet. Där ska jag seriöst springa ett maraton på crosstrainern och släppa irritationen över hur dyrt det är att gå på universitet.
Jag ska försöka överleva.

I always believe

Jag känner mig väldigt harmonisk just nu. Även om saker gräver i bröstet på mig så är jag van att sakna. Och det känns okej att känna det där suset i hjärtat, än att försöka trycka ner saker i de där hålen där inget ändå passar. Där det bara skaver i kanterna och blöder och jävlas för att det inte är rätt. Livet bara är just nu. Det har plötsligt blivit så lätt att göra saker för min egen skull. Att skratta för att jag är glad. Att kämpa för någonting bra. Att bara låta livet ha sin gång för att det är viktigt att leva. Jag vet inte vad det beror på och jag vet inte hur jag kom hit, men jag är glad att jag gjorde det. Det kan handla om perspektiv och det kan handla om att växa upp. Att fortsätta leva och att upptäcka att man kan gråta av glädje.
Och sen kan det ha lite att göra med att jag fyller tjugo på onsdag.
Så, hur många tänker skicka ett grattis-kort? Kom igeeeeeeeeeen.
(Ni hittar min adress här. Mvh, grävande journalisten)
"Sometimes pain becomes such a huge part of your life that you expect it to always be there, because you can't remember a time in your life when it wasn't. But then one day you feel something else. Something that feels so wrong, only because it's so unfamiliar. And in that moment you realize, you are happy."
– Lucas, One Tree Hilll.

Nils tio dagar gammal

Han känns så skör. Nästan ledlös med de små armarna i en höjd position över bröstet och med de små, små fingrarna krökta kring ett av mina stora. Han är så liten i min famn. Så oförstörd. Så sårbar. Och jag håller honom automatiskt tajtare mot bröstet när jag tänker på hur lätt det är att bli trasig. Men så tittar jag på hans leende mamma. På hon med de vackra ögonen och det fräkniga ansiktet. Hon med det starkaste hjärtat i hela vida världen. Och jag vet att han kommer att växa upp till en lika genuin, färgstark person som henne. Att han kommer att få leva sitt liv i en miljö där inget ont kommer att få komma in. Där han är trygg. För hans mamma har hittat hem. Och hemma är den säkraste platsen på hela jordklotet.
Och jag är så lyckligt lottad att få vara en del av någonting såhär stort.
En början på ett liv som är alldeles nytt.
Välkommen, igen, Nils. Välkommen till världen.
Kom ihåg det här. Att du kommer att ha kärlek och lycka runt omkring dig. Kärlek, lycka, trygghet, universums alla möjligheter och den finaste mamman. Ta hand om henne. Hon är väldigt viktig för mig. Precis som du.

Hej höst


MEN FAN ÅRÅ.

Jag släpar mig upp ur sängen. Vinglar fram till diskbänken och fyller ett glas vatten med skakiga händer. Dricker hetsigt men ångrar mig direkt. Får sitta på huk framför toalettstolen med tårsprängda ögon och hålla emot.
"Är du på tåget?"
Jag läser sms:et flera gånger och titta på klockan. 09:11.
Mitt tåg gick för en timme sedan.
Jävla skit.

RSS 2.0