Fridas värld bland tankar och ord. -

Nothing seems to change.

– Har du klippt dig?
Jag nickar ljudlöst. Nacken skriker av smärta fastän jag bara rör huvudet minimaliskt upp och ner. Min arm vill instinktivt smeka stället där det sliter som mest, men armen reagerar inte. Lyder inte tankarna som bara tänker på en sak. "Det gör ont. Det gör ont. Det gör ont. Det gör så jävlajävlajävla ont."
– Jagklipptemigigår.
Jag säger det i ett enda andetag. Som ett enda ord. Bara för att se om någonting fortfarande fungerar. Min klasskompis säger "fint" med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Med omedvetet särade läppar och den där tycka-synd-om-blicken. För jag ser att han ser och utan att ursäkta mig går jag bara förbi honom. Och jag hinner precis stänga toalettdörren innan jag måste grabba tag i kanten på handfatet för att inte gå sönder. För att inte falla ihop i en hög med förstörda bitar och spår av det jag inte vill att någon ska se. Men de ser det ändå. De rödsprängda ögonen. De brutala svullnaderna ovan kinden och den tomma blicken. Och jag slår handflatan i spegeln. En gång. Två gånger. Tre gånger. Slår och slår för att jag hatar mitt hår och för att jag hatar honom. Han som gör så ont. Hatar för att han kunde klippa ännu mer av livet när frisören redan klippt för mycket.
Jag slutar inte slå i spegeln på flera minuter.
Det där är vad jag tänker tillbaka på när jag tänker på att vara tonåring. Sorg. Smärta. Smuts. Att älska så mycket att allting går sönder. Men den där delen av mig finns inte längre kvar. Jag lämnade den biten av mig med honom. Han som tog varje centimeter av mig och smulade sönder dem mellan käkarna tills det inte fanns någonting kvar. Tills allt jag var blev hans. En del av honom och sedan gick han. Gick med smulorna av mig runt läpparna och längtade iväg någonstans dit vägen inte var för mig.
Och jag är så glad att han gjorde det.
Att han åt upp den där tonårsversionen av mig som kunde dött för en annan människa. Som kunde ha knuffat fram drömmarna och glömt bort sig själv. Hon som kämpade så hårt med att förstå andra innan hon förstod sig själv. För i dag, månader och år senare, sex dagar från den tjugonde femte oktober i mitt liv, har jag upplevt mer smärta och sorg än vad jag trodde var möjligt så tidigt i livet. Men jag är så obeskrivligt tacksam för alla fina stunder som den där smärtan började som. Det jag fått vara med om hittills. Alla vakna nätter, all obotlig glädje och skratt som gjort ont i magen.
Sex dagar kvar, sedan är jag vuxen på riktigt.
Och jag är nog lite glad för det ändå.

Fly.


Now is just not us

Jag fingrar i kanten på det randiga A4-arket. Drar med tumspetsen fram och tillbaka flera centimeter från de välskrivna bokstäverna. Som i rädsla för att smeta ut det blå bläcket. Att få innebörden av dem att försvinna. Det är min handstil men hans ord. De som han skrev till mig som att det inte fanns någon annan. De som han vågade yttra när jag vågade fråga. Och jag undrar vad mer han aldrig sa. Vad mer som fanns där inne utan att hitta sin väg ut när jag låg så nära att hans puls ekade i mina öron. När hans andetag la sig över min hud och fingrarna gled över käkbenet. Han tittade aldrig på mig när han lät det där lätta fingret leta sin väg över kinden och stanna på underläppen. Som att han ville känna men inte se, fastän han var en sådan som såg men inte kände. Och jag undrar vilka vi kunde ha blivit om jag pressat hårdare och han vågat mer. Vilka två de där ensamma, destruktiva och förvirrade människorna kunde ha blivit tillsammans.
Och det är för sent att göra om för att göra rätt.
Det är för sent att tänka. Att undra, att vilja, att känna.
Det är för sent att förstå hur underbart det är att vara ensam, destruktiv och förvirrad...
... tillsammans med någon annan.
Det är bara för sent.

"Fel" sida intervjun. Weird.


KLAR! Och det gick bra!

Casting-tjejen sitter på tåget tillbaka till Sundsvall efter att ha fått juryn att skratta med ett helcrazy stridsrop och ett rim som "imponerade". I övrigt babblade jag på framför kameran som en könsmogen fjortonåring och får veta innan sjuttonde oktober huruvida cool jag är eller inte. Sverige eller Argentina, det återstår att se. Har ni tur får ni se en 20-åring tänja gränser, slå halvt ihjäl sig, skrika "woop woop" så högt hon kan och ramla i lera iförd en leopardmönstrad baddräkt.
Vi håller på Argentina, eller hur?

Håll tummarna!

Min väckarklocka ringde för trettioåtta minuter sedan. Trettioåtta. Det är fortfarande natt och min kropp mår väldigt, väldigt illa av att ha blivit tvingad att fungera vid den här tiden på dygnet. Om lite drygt en halvtimme ska jag hoppa på tåget här utanför och bege mig till Östersund. Jag kommer att anlända alldeles för tidigt och ser inte fram emot att behöva hänga på McDonalds i över två timmar för att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag ser faktiskt inte fram emot den här casting-grejen alls just nu, men det kan ha att göra med att klockan är 04.41. Jag är glad att jag inte tar det så seriöst. Det är inget karriärsdrag eller så. Bara en rolig grej som tvingar upp mig alldeles för tidigt.
Tror allt jag ska somna bums på tåget.
Håll tummarna mellan 9.45 och 11.45 är ni snälla!

When the stars go blue

Ni skulle ha sett natten som bredde ut sig över Hälsingeskogarna när klockan slog 03.00. Isande stjärnklar med tusentals små spotlights och jag kände mig så jävla liten där jag stod med ansiktet i en vågrät position och höll balansen med armarna rakt ut från kroppen. Det var överväldigande och jag kunde inte låta bli att le. Le åt det, åt natten och åt hur allt skulle ha se ut om det var tidig vår och väldigt många månader tidigare. För jag kommer ihåg hur det där sms:et brukade landa i min inkorg vid 04.00. "Soluppgång". Och när jag läste det med sömndruckna ögon morgonen efter fick jag ett sådant lyckorus att varje hår reste sig på kroppen. Från de där små, genomskinliga stråna på tårna till de rödfärgade på huvudet. Och jag blev så kär i honom för att han tänkte på mig när de små stunderna i livet infann sig.
Livet var väldigt vackert den våren.
Precis som i natt.

I Söderhamn. Igen.


Maybe you've fallen down

– Smärta är bara smärta. Tvinga den att ge upp.

Jag skriver det till henne med kvicka fingrar. Kanske lite för snabba. De fullkomligt snubblar över tangentbordet och jag känner min egen hand forma sig efter bakhuvudet. Stryka lite lätt ner mot nacken så att en obehaglig rysning sprider sig längst nyckelbenen. "Lilla vännen, nu ljuger du". Lite så. Och jag tvingar håren på armarna att lägga sig med några frustrerade andetag som går så djupt ner i lungorna att det gör ont.

 

Första gången någon satte den där kalla pistolmynningen mot min tinning var jag alldeles för ung. Andra, tredje, fjärde och femte gången hade jag fortfarande inte glömt den förra smärtan och vek mig dubbelt vid varje slag. Så mycket fint, så mycket av livet resulterade i den där smärtan. Den som grävde ur hela mig till ett tomt skal och till en version av mig själv farlig för allt vett. Men jag hängde mig krampaktigt kvar vid den. Vid smärtan.

För att det var det enda jag hade kvar.

Så många delar av mig ville fortfarande stanna kvar i det där som inte längre fanns. Det som knäckte alla ben i kroppen med en sylvass tomhet som bara ilade genom hela kroppen. Jag ville inte gå vidare. Jag ville gå tillbaka. Jag lät den där smärtan förgöra mig. Fylla mig. Förtära mig tills det inte fanns något annat kvar än den och jag.

Men smärta, det är fortfarande bara smärta.

Tvinga den att ge upp.

Vi är mycket starkare än vad den är.

Det bevisar vi varje gång vi skrattar. Varje gång vi ler, dansar, älskar, önskar, drömmer och ger av oss själva. Vi är inte smärtan.

Och den är framför allt inte oss.


Dagens surprise

Etthundratrettiofem personer har gillat min Facebook-status i dag. Etthundratrettiofem. Om man ser på antalet vänner är det en knapp tiondel, men om man ser på hur många som brukar gilla min status så är det en social sensation. Etthundratrettiofem personer gillar det där samtalet jag fick i dag. Det där samtalet som gör att jag antingen kommer att göra en kort, pinsam hej-här-är-jag-version av mig själv på måndag eller att jag kommer att få chansen att halvt slå ihjäl mig på de mest makabra visen i svensk tv. Kanal 5 ringde mig i dag och frågade om jag kunde komma på casting för ett deltagande i Wipeout. Wipeout. Så, nu behöver jag er hjälp. Hur ska jag övertala juryn på castingen att jag är rätt utan att kunna göra vare sig ett sång - eller dansnummer? Där är jag helt talanglös. Hur ska vi charma dem? Hur?
För erkänn, ni vill se mig bli totalknockad. Eller hur?

Till dig, fina du.

Hennes hår är sönderblekt och det illgröna linnet har åkt ner så pass att spetsen på bh:n ger sig tillkänna. Vodkan smakar körsbär och hon har stoppat cigarettpaketet innanför tröjan.
– Schmaka?
Hon sluddrar på varje bokstav och håller den genomskinliga flaskan tryckt mot bröstet. Som att den vore en liten bebis. Ett pris. En souvenir. Någonting ovärderligt. Jag hinner inte ens säga nej innan hon säger att jag inte får.
– Kom! Sitt!
Parkbänkarna är nästintill obefolkade. Där sitter ett par till femtonåringar som bestämt sig för att spendera den tidiga kvällen med att tappa fullständig kontroll. Med att halsa sju-nollor och dricka ren sprit. Exakt så outblandad som de önskar att livet kunde vara. Exakt så rent och okomplicerat, som spriten i en 1000 milliliters vodkaflaska. Men sanningen är den att livet är allt annat än okomplicerat. Det är trasigt och sönderslitet. Och tjejen med sönderblekt hår har förlorat. Hon har förlorat värdet. Hoppet.
– Kommer du tillbaka till skolan?
Jag frågar för att jag vill vara tjatig. Inte för att jag inte vet svaret.
– Nä.
Hon säger det i en utandning. Cigarettröken skjuter rakt ut mellan de fräkniga läpparna och sedan flinar hon. Flinar sådär älskvärt som bara hon kan. Och jag kan inte skälla, inte sura. Bara säga att jag saknar henne.
Fem år senare har hon växt till en av de starkaste människorna jag känner. Hon är fortfarande en av mina bästa vänner och jag har aldrig mött en stabilare och vackrare människa i mitt liv. Trots den där destruktiva barndomen, där det var så svårt att hitta hem, där död blev alldeles för central och där alla gränser spräcktes, blev hon den hon alltid var menad att vara. Jag har aldrig sett någon som förlorat så mycket, vinna så mycket.
I dag fick hon en egen liten vilde.
Välkommen till världen Nils.
Och Isabelle, jag älskar dig.

It's okay.



Hejsan hoppsan, journalisten.


Ignorera att min hand ser ut att ha levt ett liv innan mitt, annars är det här ansiktet på en grävande journalist ute på spaning bland sågspån, maskiner och timmerbilar. Gömd i baksätet på en svart bil och med MacBooken i knät. Fotografen stövlar runt i sina gröna skogsdojor utanför och försöker smälta in, medan jag och journalist nummer två sitter och spanar genom bilrutan. Det händer inte så mycket men det är någon sorts nervig kombination av medvetenhet och exaltation när vi kör på en väg som inte är för oss och vet att vi är ute efter något ingen annan riktigt har koll på. I morgon kommer jag att ägna alldeles för mycket tid i telefonbåset och på torsdag ska pojkarna ut i skogen med en viktig källa. Och ja, jag är fortfarande lite sur på dem för att de lämnar mig ensam vid datorn och telefonen inför det. Jag vill också ut och klampa på blåbärsris och säga "Aha!".
Men icke.
Det var ju snällt att jag fick följa med ut nu och klättra på några stenar i alla fall.

Vill ha fler timmar på dygnet.

Tåget rullar nästan ljudlöst från perrongen. Även om regnet smattrar tyst mot rutan får motorn aldrig någon kraft. Aldrig något riktigt vrål som letar sig upp genom det gråspräckliga tåggolvet eller genom de regnpiskade rutorna. Det går långsamt genom den västra delen av Sundsvall, men det är inte bara det som går trögt. Inte den enda process som bara ligger och moler i startgroparna. Jag har sex word-dokument öppna på datorn. Sex. Alla nästintill orörda.  Någon obetydlig mening hit och dit har jag lyckats formulera i ren frustration, men aldrig mer än så. En modekrönika, en prosatext, tre noveller och en text om mig och mitt skrivande. Alla med samma deadline. Och allt ska komma från det här hjärtat som bara pulserar på repeat.

Och där flög o:knappen ner på tåggolvet och försvann.

Fan årå.


Still be home.

– Men nu är det kaos i karamellfabriken.
Pappa låter uppgiven, frustrerad och chockad på samma gång. Jag ser mina fingertoppar darra ovanpå det tillfälliga vardagsrumsbordet, känner pulsen skena rakt genom tinningen och pressa ut den första tåren att tappa balansen på underfransarna.
– Ja.
Det rosslar när jag pratar. Bokstäverna har grötat ihop sig med den där klumpen i halsen och när vi avslutar telefonsamtalet piper det i luftrören. Andetagen går hetsigt upp och ner och allting exploderar inombords. Smäller, slits isär, klipps sönder. Krossas under tyngden från livet och allt det där som gör ont. Allt det där som är så fel, så overkligt och så oförtjänt. Och bara sådär faller jag ihop på golvet och hör Isac Slade sjunga ut tonerna i "Happiness". Men vet ni vad?
Ibland finns det ingen lycka i den här jävla världen.
Men kampen om att få den, att erövra den, att hålla fast vid vänskap och lyckan i att ha det, att ha vänner och familj, den har aldrig varit viktigare. Den har aldrig varit viktigare än nu.

Sometimes it's hard.


I går var som att backa två år i tiden. Jag var lika fri från hämningar som om jag vore arton, hjärtekrossad och andades verklighetsflykter likt syre. Men jag tror jag behövde en kväll när jag lämnade hjärnan hemma, kramade gamla vänner och kysste fel personer. För det här livet, det är inte så jävla lätt nu. Det har kommit att handla alldeles för mycket om liv. Om död. Om att livet är så skört för att det kan ta slut bara sådär. Då är det egentligen idiotiskt att man tar på sig för höga klackar och flyr rakt ner i en jack och cola. Rakt in i det där bländverket som man kan forma hur man vill. Men fan, ibland känns det som att varje minut är en minut för sent. Vi måste leva nu, för bara sådär kan det komma ett besked som förändrar allt. Det har varit lite för många sådana besked nu.
Så, fina ni. Jag vill ge er en uppgift i dag. Berätta för dem ni älskar att ni älskar dem. Skriv det där sms:et, ring det där samtalet och snälla, sluta vela. Att älska är ingenting att vara rädd för. Det finns ingen överanvändning av "jag älskar dig". För bara sådär, då kan det vara för sent.

Lock me in a cave.

– Har er relation försämrats…. sedan allting?

Jag låser fast blicken på rondellen lite längre bort. Irriteras av att bilrutan är så ren att det ser ut som att det inte finns någonting där. Inget hinder. Inget glas. Men det finns alltid barriärer och snubbeltrådar och känslor och saker som river sönder verkligheten och pressar tillbaka en bakom den där jävla glasrutan. Som gör att man sitter där med gråten i halsen och pressar handflatorna mot det där hindret som vägrar ge med sig. Som man inte ser. Som bara finns där och låser fast en i en position som öppnar upp för helvetet att nästla sig in.

– Ja, den har försämrats jättemycket.

– Gud, vad tråkigt.

Han har frustration i rösten och jag fingrar lite lätt på kanten av rutan. Drar med nageln längst den raka ytan, känner kylan slicka fingertoppen.  Viskar ett lätt ”ja” till svar. Sanningen är den att relationer alltid försämras. Att det är väldigt svårt att få någonting att fungera, att få någonting att bli bättre, när två individer varit alldeles för nära att gå under. När det är alldeles för mycket smärta och smuts och sorg som infekterar varje litet sår. River upp varje litet ärr, varje minne som pulserar hotfullt under huden. Och man glömmer aldrig smärtan. För det där första slaget, det träffar alldeles i mellangärdet. Hårt. Ordentligt. Och illamåendet sprider sig ända ut i mungipan. Målmedvetet. Frätande. Förstörande. Det andra slaget träffar i knävecken och det tredje spräcker hela hjärtat i miljarder jävla bitar. Och man knäböjer och ber dem att ta tillbaka det. Att sätta tillbaka alla bitar, att inte stampa, krossa och förstöra. Att inte samla ihop dammet av allt som bara grusats och gå iväg med resterna av det som var dit där man aldrig kommer finna det igen. Man ber och ber och ber och ber och man slutar aldrig att be.

Men man får aldrig något svar.


Tog tåget hem till Hälsingland


The next step.

Jag sliter ut den otympliga trunken ur bussbagaget. Tippar nästan omkull av tyngden, för det är halt under sulorna på conversen och den hårdpackade snön blir som rena rama isgatan. Sofies pappa, min gamla tränare, står och väntar på oss längre bort på parkeringen. Han hälsar med ena handen i luften och lyfter in min trunk i bakluckan med ett lurigt leende på läpparna.

– Jag fick ett samtal i dag. Från förbundskaptenen i F17-landslaget. Hon frågade om du fortfarande spelade och jag svarade ja. De vill ha med dig på uttagningslägret i januari.

Jag stirrar på honom. Underkäken har tappat all biologisk funktion och jag bara gapar.

– Va?

Till slut är ”va” allt jag säger.

– Ja, så nu är det bara att vänta på brevet.

Han flinar och Sofie säger ”gud, vad kul” med en långdragen betoning på alla u:n i meningen. Två dagar senare landar kuvertet i brevlådan. ”Grattis, du har blivit uttagen att delta i uttagningslägret för F17-landslaget i Falun…” Jag rev upp det direkt där på gatan. Var tvungen att få den där sekunden för mig själv där jag insåg att det här, det var på riktigt. Jag var en av de trettio bästa i hela Sverige, i min ålder, på att spela bandy. Jag hade nått längre än jag någonsin kunde ana den där gången jag grät på isen av frustration och pappa jagade på mig.  Sa åt mig att inte ge upp. Jag sa att det var allt jag ville göra. Men jag gav mig inte.

Jag har kvar det brevet än i dag. Och den känslan, den där enorma tillfredsställelsen av att vara bra, att vara tillräckligt bra, den kan jag fortfarande känna.

Min nästa tatuering kommer att ha med det här att göra.

I morgon ska jag boka tid.


Tillägg: Jag har sedan tidigare Breakaway mellan skulderbladen. Den gjordes i feb. 2010.


Take me as you found me.

Det här ser ut som en jag-orkar-inte-med-livet-pose. Eller som att jag nyss vaknat ur jordens bakfylla, med alkoholglansiga ögon, ett illamående som en ballong i gommen och dör av min egen andedräkt. Eller som att jag precis sett slutet på Remember me, tio minuter innan jag ska ringa ett känt rockband och snacka livet. (Det har hänt. Note to self: nej, det är inte så bra att titta på slutet av en film som innehåller en snygg kille och kärlek som är så fucking perfekt att hjärtat slutar slå precis innan en telefonintervju. Gröten i halsen gör att du låter nyvaken.) Hur som helst, när den här bilden togs var det juni, jag kände mig allmänt underlig då känslorna fick fullständigt frispel i kroppen, jag hade precis (efter tre dygns frustration) hittat min semesterfling på Facebook och såg en rätt otänkbar, men ack så fin, bild i mitt huvud. En hydda med halm på taket, en kritvit sandstrand, två ungar med blandad kompott av hudfärger vid strandkanten, hans hand runt min midja och den där simpla meningen som en fortsättning på de där fjorton dagarna: "I said I would come find you".
Jag kände mig himla fnissig vid den där tidpunkten, men nu... not so much.
Just nu är jag bara trött. För det är fan höst nu alltså.
Jävla semesterflingar.
Hatar dem.

Shelter.


– Varför. Kan. Inte. Jag. Blogga. Om. Vardagliga. Ting.
Jag trycker ner j-tangenten för varje ord och ser åtta bokstäver rada upp sig i adressfältet. Suckar och höjer volymen. Skiter fullständigt i om grannarna vaknar, det finns en annan policy i ett hus med bara studenter. En outtalad acceptans för alla möjliga saker. Som att kliva rakt ut i en nersölad korridor på morgonen. Där sulorna klibbar fast i intorkat vin och armbågen välter en ölflaska som någon placerat ovanpå det lilla tidningsfacket utanför dörren. Som de högljudda samtalen mitt i nätterna och den eviga ommöbleringen i lägenheten ovanför exakt 00.30 varje natt. Som den där indiska killen som verkar ha ett alarm inställt på när jag ska gå ut genom dörren. För han står alltid där med sina spretande tår, trasiga flip-flops, nakna ben, vida kalsonger och stora dunjacka och röker den där förbannade, bruna cigaretten varje gång jag ska gå ut genom dörren. Fast det är egentligen inte det som stör mig. Det är att hans blick. "God morgon, idiot" säger den. Jag hatar den.
Därför får allt mina grannar allt finna sig i att lyssna på Jessie J klockan 01.38 en tisdagnatt.
Så. Dä. Så.

It's just a little bit too late.

– I dag är en sådan där dag när jag känner att jag måste blogga, men jag har ingen aning vad jag ska skriva.
M står i dörröppningen till toaletten, med den vita morgonrocken runt kroppen och svarar med tandkrämslöddret i mungipan:
– Skriv om mig och J.
Hon skrattar och jag skakar på huvudet. Men om jag skulle skriva om känslor som slits itu för att två människor tycker om varandra för mycket, då skulle jag berätta om dem två. Där det bara finns två personer som kan krossa barriärer och där alla andra bara skrapar på ytan. Men där minsta lilla rivsår som går för djupt kan skära rakt igenom det där bandet som fungerar som ett oberäkneligt gummiband. Ibland så nära att varje andetag skulle lägga sig som en fuktig hinna på den andres hud, ibland så långt borta att även minnen kan kännas avlägsna. Där inte ens analytiker skulle kunna få ett svar på hur två personer kan tycka om varandra så mycket, men ändå inte hitta en balans när livet gör framfart.
Det är ungefär vad jag skulle skriva, om jag nu skulle skriva om dem.
I övrigt så har jag inte så mycket mer att säga i dag.

Jag saknar Turkiet


He lives on my shoulder

Känner du dig ensam ibland?

Du vet, som man gör när mörkret är obekant och ingen riktigt säger rätt saker. När du står på tå i en bar och har en person i ryggen, två axel mot axel och skrattar åt saker som bara blir roliga så fort den där klunken bränner längst matstrupen. När du står där och ändå känner det där tomrummet, det där frätande jävla tomrummet som kommer när man kliver över tröskeln till sin egen lägenhet och ändå inte känner sig hemma. Då när man vrider upp "Too many pills" med Ryan McAllister på högsta volym och rasar ihop i fosterställning ovanpå sängen. Då när en enda punkt blir det enda du stirrar på i flera minuter. Tills ögonen svider och hela världen blir suddig. För jag känner så nu. Jag har varit där några dagar. I ekot av saker som tar andan ur mig. Saker som var. Hans hand på mitt lår. Hennes skratt i mitt öra. Våra kroppar i sanden, solen i ögonen och leendet i mungipan. Saker som fick ensamheten att kännas så långt borta. Nu känns inte det där mörkret lika välbekant längre. Men på något vis är det befriande att veta att det är på grund av att jag inte varit ensam, som jag känner mig ensam. Det är på grund av att jag varit lycklig som den gör så ont. Ensamheten.

– How are you?

Det kommer som en knuff i bröstet. Meddelandet. Och jag kan höra i minnet hur han frågar på sin enkla engelska och jag kommer ihåg hans ansiktsuttryck. Artigt undrande. Spegelbilden av mig i hans mörka ögon. De där leende, mörka ögonen.

– I'm fine.

Jag knappar ihop meningen på tre sekunder, klickar enter och släpper taget. Och så vrider jag upp "Too many pills" och faller raklång ner på lakanet.


I går: Ariel. I dag: finklädd.

Bilderna togs närmare tre på natten, efter att "pumba" hade torkat halva sitt ansikte på mitt...

It's so... not tonight.

De har stavat fel på "nykter" med flit. K:et är vänt bak och fram, men budskapet bak på den illgula västen är tydligt. Personen som bär den är nykter. Jag suckar ljudligt när jag drar ner den från stolsräcket. Klipper upp mitten så att den fungerar mer som en väst man kan köpa på H&M, än den fotbolls-tränings-väst-från-Intersport som den faktiskt är. Hoppar i gröna kläder, puffar upp håret och skriver "Ariel" med kajalpenna på bröstet.
I kväll är det maskerad. Jag är Ariel.
Men jag är inte bara Ariel. Jag är även min tur att vara nykter och se till så att det inte ligger några små Disneyfigurer i rännstenen någonstans när kvällen är över.
Skjut mig långsamt.

Don't you forget about me

– Fuck.
Jag stoppar den blåslagna tummen i munnen utan att tveka en sekund. Undrar egentligen varför, för det dunkar och svider ännu mera i fingerspetsen när jag pressar tungan hårt mot den.
– Men va fan.
Jag väser den andra svordomen med tummen fortfarande pressad mot gommen och trycker ner tavelramen med högerhanden för att den ska hamna på samma höjd som bilden bredvid. Bilden från en natt i Turkiet. En natt då jag och en av mina bästa vänner vinglade runt på strandpromenaden, berusade på hemmagjorda groggar och mojitos som restaurangpojkarna ordnat åt oss efter stängning. En natt där vi sedan gick vidare och dansade till tidiga morgonen bland alldeles för mycket kärlekskrankt testosteron. Tre av fyra bilder föreställer Turkiet sommaren 2011. Juni och augusti. Incekum och Side.
Men en bild föreställer Kreta 1999.
Och hur mycket jag än längtar tillbaka till de där stunderna i Turkiet när jag lappade ihop brustna delar med nya erfarenheter, nya upplevelser, sena nätter och drinkar som smakade saft, så finns det ingenting jag inte skulle göra för att få tillbaka den där kvällen i Kreta 1999.
Det finns ingenting jag inte skulle göra för att få tillbaka en ynka minut med min familj.
Med min familj precis som den var där och då.
Tillsammans.

Som en längtan.


Out loud.

– Men det är väl bara sunt? Att längta till andra saker, utanför journalistiken. Det bevisar ju att du vet att det finns någonting annat än bara den här utbildningen och här och nu. Men jag måste säga att du verkligen verkar vara som gjord för det här. För det här yrket.
Jag sneglar på hennes anteckningar. Hon verkar ha skrivit upp det mesta jag pratat om. Fyllt i "16 år" flera gånger med den svarta bläckpennan. Fått det att stå ut från alla de andra, klottriga och smala bokstäver som bildar stödord till det 40 minuter långa samtalet.
– Ja, alltså... att ta det där beslutet vid 16 års ålder, att få vara en del av andras drömmar samtidigt som man lever sin egen, det är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Jag älskar det, jag har alltid älskat det. Men jag vill bara känna att det är okej att vilja andra saker också.
Hon nickar. Universitetsområdet ligger i lätt solsken utanför fönsterrutan bakom hennes rygg. Ett område där det är okej att vilja, att kämpa, att drömma. Ett område där det ibland inte alltid känns riktigt okej att vilja någonting annat samtidigt. Att längta bort fastän man egentligen inte önskar sig något annat.
– Med tanke på din unga ålder och på den långa erfarenhet som du redan har, känns det väldigt tryggt att du vet att det finns någonting mer. Fler saker att uppleva. Och precis som du säger, det här är en destination, det är inte hela resan.
Jag ler. Jag har egentligen aldrig tyckt om mina egna ord i munnen på någon annan, men hennes lättsamma ton får den där konstiga känslan av omotivation och press att släppa lite. Det här är inte hela resan. Det här är inte ett slut. Det är en början. På resten utav livet.
Och det här livet, det kommer att innehålla fler höjdpunkter, större sådana, högre sådana, än tre år på ett universitet. Men just nu, just nu är det här min höjdpunkt. Och det är exakt här jag borde vara.
Ibland behöver bara en nittonåring påminnas om det.
Om att det är okej att längta, drömma och vilja.
Och att upptäcka att här och nu, i början på en av alla drömmar, är det faktiskt okej att drömma...
... ännu större.

Jag är bara bakfull nu för tiden.

– I dag händer det, i dag är dagen vi dör.
Moa ligger halvnaken och i fosterställning ovanpå täcket. Bakfyllan från helvetet är på besök för andra dagen i rad och handen skakar av tyngden från vattenglaset. Tanken på den gulaktiga tequilashoten får magen att vända sig ut och in och håren att resa sig bak i nacken. Snabbfylla för 78 kronor och världen blev väldigt snurrig efter den.
– Fan vad jag hatar tequila.
Rösten rosslar när jag försöker prata och jag låter som sju svåra år. Näsan är igentäppt och jag får ett brutalt sendrag i vaden som gör att jag skriker rakt ut. Kylskåpet är tomt för potatisgratängen hivade vi i oss vid två i natt och världen snurrar fortfarande för mycket för att vi ens ska kunna ta oss en meter.
Det är jävligt synd om mig idag.

Set the fire on the third bar

– Rosé är sommardricka. Jag tror fan det blir äckligt så fort det blir september.
Jag droppar ner några centiliter hallonsoda i vinglaset och vevar runt. Sveper glas nummer alldeles-för-många i ordningen och placerar det på diskbänken. Kvällen är småkylig, men det går bara igenom strumpbyxorna och innan vi når Jack's bar är vi varma som en kväll i juni. Sedan ägnar vi flera timmar åt att gå från bar till bar, från pub till pub och prata om journalistik, dåliga kyssar och livet. Vi är hemma innan tolv, men hjärnan är ersatt av ruset och vi ramlar runt i min lägenhet. Kebab på spisen och Sundsvallsnatten utanför fönstret. När klockan ringer 08.00 kan jag inte prata för munnen är torr och halsen skriker, men jag öppnar en krönika för att revidera det sista innan inlämning. Klickar på skicka klockan 09.00 och däckar tills 13.00.
Nu ska vi ner på stan. Tydligen är Kenza här, men det har egentligen inte med saken att göra.
Kroppsfärg däremot, det måste vi ha. Ikväll är det Full Moon-party som gäller.
Kan bli galet.

Skål! Jag har långt hår nu.


Ibland är borta bäst.


RSS 2.0