Fridas värld bland tankar och ord. -

We dosen't need space


Jag gjorde Söderhamn i går utan att göra kaos. Det finns något så jävla harmoniskt i det. Som att jag växt upp på något vis. (Jaja, jag ska inte bli övermodig. Älskar den delen med mig själv som orsakar tumult.) Har dock lyckats ordna en perfekt placerad liten spricka i iPhonen men pallar inte sura över det än. Det som sker det sker och om farsan Baloo kunde chilla med livet så kan jag.
Hur som helst.
Jag blir lycklig av Söderhamn och jag blir lycklig av Stockholm. Jag har det bra som har det så. I Söderhamn har jag bästa vänner och familj, i Stockholm har jag mitt jobb och min framtid. I Söderhamn blir jag rastlös och ostimulerad, i Stockholm kan jag känna mig väldigt ensam på kvällarna. Jag är lyckligt lottad som för 350 kronor kan bestämma mig för att kväva ensamheten när den håller på att kväva mig och att jag sedan, med ny kraft och ibland med sprickor i revbenet, kan återvända till jobbet och skratta på riktigt med människor som visat sig vara så fantastiska att jag blir så stolt över att få kalla dem mina kollegor.
Jag måste ta mig tid att se allt det jag har. Hur bra det är.
Nu ska jag åka till McDonalds och äta en Happy Meal med min gudson och hans föräldrar.
FATTA vad priviligerad jag är som har en söndag att spendera med människor jag älskar.
Ska sluta klaga på livet.

Through the good and the bad.


Min kollega Andreas målade den här otroligt deppiga lilla hönan på tavlan i lunchrummet i dag. Jag gillar den. Trots den lite lätt sorgliga uppsynen får bilden mig att skratta. Vad är kärlek? Vem fan vet. Kärlek sägs vara stort och överväldigande och överraskande och fantastiskt och underbart och oförutsägbart – och allt det kan vara sant. Jag vet inte.
Men jag vet att jag varit där.
Känt det. Ägt det. Haft det.
Många gånger tusen gånger fler än jag någonsin kommer att förstå. För ibland kommer kärlek i miniatyr. I små, små doser. Som den gången i januari då jag hånglade i en lekpark. Höll stela fingrar runt någon annans. Betraktade stjärnhimlen med 15 minusgrader under ryggen. Jag skrattade exakt lika då som jag skrattade i 730 dagar i sträck med han den första. Jag vet inte, men det låter ganska logiskt att kärlek är någonting som kommer i nya doser och i nya skepnader och i nya människor hela tiden hur mycket vi än försöker vägra se det. Hur blinda vi än är. Hur mycket vi än säger att vi inte satsar. Att vi inte vill ha. Det finns där. Hela tiden. Det känns logiskt att kärlek är någonting som växer inom oss. Inom dig och mig.
Som ett soloprojekt.
Som i sin tur kan växa vidare med hjälp av någon annan. Något som i grund och botten kommer från oss själva. Något som förändras och anpassas utefter det liv vi lever. Ändå blir vi så olyckliga av att kärlek inte kommer med en pojkvän, flickvän, röda rosor, klichéer och fylle-sms.
Aja.
Jag tänkte att vi skulle ta några minuter åt att begrunda synonymerna till ordet kärlek. Här kommer de: "Kärleksförälskelse, svärmeri, romans, amour, tycke, böjelse, betagenhet, erotik, älskog, sinnelighet, passion, lidelse, ömhet, tillgivenhet, vänskap, varmt intrresse, håg, lust, betagenhet, tillbedjan, dyrkan, käresta, flamma."
*Vi tar några minuter till*
Kommit till insikt nu?
Jag vet.
Det känns bra, eller hur?
Att förstå att kärlek är en del av den här vardagen. En del av oss. En del som aldrig försvinner. Något som kommer i så många olika skepnader. Något att inte oroa sig så mycket över. Och den känslan alltså, att inte oroa sig – fantastiskt.
Stenhelvetet ramlar från axlarna, du andas plötsligt lättare, rosa "my little ponnies" hoppar på molnen, du skrattar åt allt, ler åt det du haft, tänker att han den senaste han lät allt jävligt konstigt varje gång han kom och sedan skrattar du lite till åt det faktum att världen bara är din, din, din.
Ja.
Sedan kommer man på vad man förlorat igen, vad man saknar, hjärtat slits ur bröstet på nytt och stenarna är tillbaka.
Men ändå.
Vi fick några minuter.

Find it.

Ibland är livet överväldigande.
På ett bra sätt.
I natt är en sådan natt.

Life itself.





Scared as hell, I really fell for you

Jag förstår inte riktigt hur full jag är, det enda jag kan tänka på är att jag inte är onykter nog. Rädslan spränger varje blodkärl i tinningen, varje steg känns som en elchock rakt upp i bröstet. Jag vet inte om det är möjligt, men det måste vara såhär det känns när insikten om att man är kär slår en för första gången.
Han säger ingenting när jag når fram. Jag krystar fram någonting om att vara rädd för mörkret. Han ler snett och hans ansikte fångas upp av ljuset från lyktstolpen.
Så börjar han gå längst gatan. Jag går bredvid. Balanserar på trottoarkanten hela vägen hem till honom.
Precis när vi ska gå över högstadiets skolgård blir vi osams om huruvida Lars Winnerbäcks plågade uttryck är äkta eller inte.
– Man kan inte vara bitter med den framgången. Det är bara lögn, säger han.
Jag håller inte med.
Några timmar senare står han naken och lutar sig mot den vita väggen till sovalkoven. Håller ett glas o'boy i handen. Vickar det fram och tillbaka. Jag försöker fokusera blicken på chokladmjölken som rinner längst kanten på glaset. Det funkar inte riktigt. Krampaktigt håller jag mig själv i handen. Sötman som leker i maggropen är nästan obehaglig. Jag är rädd och lycklig och förtjust och exalterad och gråtfärdig i ett.
Jag har känt den känslan en gång tidigare.
Och jag vet exakt vad det innebär.
– Vad tänker du på?
Jag vaknar upp ur tankarna när han lägger ner mig på madrassen igen med sin kroppstyngd.
– Ingenting.
Jag ler och han ler. Sedan skrattar vi oss till sömns.
Nu står vi där igen. I korsningen där han väntade på mig för första gången.
Han låser fast blicken i lyktstolpen och jag tittar åt andra hållet.
Jag förstår varför han gör det.
För när vi tittar rakt på varandra är det som att slungas tillbaka två år i tiden och spetsas av den där lyktsolpen och det gula ljuset och minnena som alltid kommer att göra ont för att det var det de förvandlades till.
Smärta.
För att det är det som händer när lycka blir förgörande och när hjärtat krossas i tusentals bitar och varje skratt sätts i halsen.
Vi hade någonting som försvann.
Någonting som i flera månader fick mitt hjärta att rusa. Som fick mig att skratta på riktigt. Att älska på nytt. Som lappade ihop ett hjärta som känt kärlek en gång tidigare men som också bar på en gravplats där ingen sörjt färdigt.
Men det var också någonting som egentligen aldrig fick ett avslut.
Två år senare får jag fortfarande kämpa mot känslan av att kasta mig runt hans hals och säga allt det som fortfarande ligger outtalat på tungan.
Men det är väl så det ska kännas när något var på riktigt.
Och jag känner bröstet snöras åt och den plötsliga förståelsen hetta under huden.
Jag vill inte sakna den här personen längre.
Jag vill inte känna minnet av honom skära och skära och skära i tomheten som känns värre än ett hjärta fyllt av allt världens ont.
Jag vill inte älska honom.
Men i slutet av dagen sitter jag ändå där med skärvor i händerna och mördas av insikten av att jag alltid kommer att göra det ändå.

Back to verkligheten.


Tillbaka på jobbet efter fem dagars ledighet. Har sjukt ont i revbenet och i morse var det någon jävla idiot som ville lätta upp stämningen på tunnelbanan genom att spela fiol. Förstår inte hur han inte inser att det är med risk för livet han står där och steppar i takt med stråkens gnisslande 08.20 bland måndagströtta människor. Hur som helst. Fallet i trappan i lördags har resulterat i svullnader, sår, smärta och en blåslagen kropp. Misstänker en liten spricka i revbenet men jaja, det som är jobbigast i livet just nu är att jag tappat bort min almanacka och måste dekorera datorn med post it-lappar för att strukturera veckan. Annars är jag på ganska gott humör. Köpte en kräftsallad för 95 spänn till lunch och eftersom i stort sett hela redaktionen är i Berlin så är vi två reportrar som ska rodda hela tidningen. Vi har ägnat större delen av dagen åt att fnissa och prata om snygga killar. Ingen panik här alltså. På torsdag ska jag träffa Ladies Night-killarna. Kommentarer överflödiga på den alltså. Men det innebär också att Anders Timell kommer att tvingas träffa mig onsdag, torsdag och fredag, i och med Let's Dance.
Fan vad trött han kommer att vara på mig.
Ska inleda onsdagen med att berätta att syrran tycker att han är snygg.
Det hjälper nog.

Sedan ramlade jag ner för trappan


Say all I need

– Du kommer ångra dig i morgon.
– Nej.
Han tittar på mig. Håller mina händer hårt i en försvarsposition tre decimeter från kroppen. Det är något i hans ögon som gör att jag inte vågar möta hans blick. "Du kommer ångra dig i morgon". Ja. Kanske. Nej. Jag vet inte. Han känner mig och han vet. Han vet att när ensamheten och rastlösheten tar över blir jag livsfarlig.
Hämningslös.
Gör saker utan att tänka och går på ren instinkt.
Som ett rovdjur på jakt efter sitt byte.
– Du vet hur det var förr. Då ville inte du och nu vill inte jag.
Jag vet exakt hur det var.
Han lät sig hållas när jag kröp upp i hans famn skadeskjuten av andras våldsamma sätt att hantera mitt hjärta. Hos honom fick jag allt det jag inte kunde få hos dem men jag gav aldrig det han ville ha tillbaka.
Jag var så ung och redan kär i någon annan.
Jag var fruktansvärd.
Men han lät mig vara det.
– Du vill visst.
Jag trotsar och han drar mig närmare. Kysser mig i pannan men jag hör inte vad han säger när han släpper taget. Bara att han viskar.
Sedan lämnar han mig ensam i en natt som är iskall på så många sätt.

Sedan senast.





Hold your hand.

Jag vet inte, men det finns en sorg i Söderhamn som jag inte riktigt kan hantera.
Kanske är alla uppväxtplatser så. Kanske är den där klumpen i magen välkänd för alla som kommer tillbaka och möter allt det där gamla på nytt. Brustna hjärtan. Gamla fotspår. Vänner som blivit några man en gång kände. Skratt som fastnat i halsen.
Så när två personer föreslår en trekant blir svaret automatiskt:
– Bara jag får svepa det som är kvar i min vinflaska.
Men ja.
Jag vet inte.
Sedan blir det ändå inte så och man stryker fingrarna över lakan på en säng hos någon som gått vidare. Står öga mot öga med en person man älskat så jävla mycket utan att veta vad man ska säga. Det finns inget kvar och inget nytt. Så sitter man där på dansgolvet efter stägning och stirrar på sin egen spegelbild utan att egentligen förstå någonting. Allt är diffust och grötigt och den där handen som en gång höll så hårt håller slappt.
Men det kanske inte är så konstigt.
För även om livet är nytt och bättre ligger gamla lik och ruttnar på små mentala kyrkogårdar förankrade vid varje litet hörn där livet tagit en vändning.
Och jag får så ont utav det.
Ont.
Samtidigt finns det något rogivande i att kunna kura ihop sig med tre av sina bästa vänner framför Bingolotto och låta dem signa upp en på match.com, med diskussionen om huruvida "FridaPidaGummislida" är ett passande användarnamn eller inte.
– Ni kommer att få det att se ut som att jag är en sexmissbrukare som fått slut på one night-stands, säger jag.
– Är det inte lite så då?
kontrar en annan.
Och jag skrattar.
Jag skrattar trots att allt det där andra ligger och guppar i halsen i väntan på att få komma upp. Men jag vet inte vad som händer om jag låter det ske. Så jag sväljer och sväljer och sväljer och känner hur det river i halsen.
Sedan ligger jag i fosterställning under täcket med samma längtan bort.
Den som alltid funnits där.

HAPPY EASTER!



Mamma och syster <3



Skärtorsdag.

Ni behöver inte oroa er, jag har inte fallit ner i något mörkt, geggigt hål av depression efter förra inlägget, däremot har jag inget internet i min nya lägenhet. Det är ett konstant flängande mellan förorterna för att lyckas få ett tak över huvudet i den här staden, så just nu har jag hamnat i Hässelby och där ska jag bo ett tag framöver. Hur som helst, en av er kommenterade något jävligt fint härom dagen: "Då jag känner mig mest ensam är när jag vaknar upp i någons armar som jag inte ens känner".
Enough said.

What comes around goes around.

Jag såg en kille i lördagsnatt som var så snygg att jag dog.
Hade det här varit för drygt två år sedan hade jag spatserat fram som om jag vore fucking queen of the world. Men jag har tappat allt sånt självförtroende sedan en rätt lång tid tillbaka. Ser på mig själv med avsmak. Ibland med ren panik. Vill helst krossa spegelglas med knuten näve och se allting krackelera.
Jag har haft den här triggande ångesten under huden så länge att jag väntar på att den ska bubbla upp på ytan som tusentals små defekter att hata ännu mera.
Jag vet inte.
Plötsligt sitter jag där på toasitsen med ansiktet i händerna trots att jag är knökfull och kan bara tänka på att håret borde ha varit plattat lite till och att läpparna borde ha varit lite mera rosa.
Sedan vill jag bara sparka mig själv med klackskon i huvudet för att jag ens tänker på mig själv på det viset, men jag kan se det realistiska i det samtidigt.
För när den solistiska framgången växer gröps klyftan till den andra ännu djupare.
Och ibland påminner den mig mer om det jag inte har än det jag faktiskt åstadkommit.
Säg mig, är det konstigt?
Är det konstigt att jag ibland sitter uppkrupen i soffhörnet med järnsmak i munnen för att jag längtar efter allt det jag inte har. Kärlek. En familj. Någon att älska och som älskar tillbaka.
Hur fan kan det trycka ner tillfredsställelsen av att ha uppnått så många drömmar så här tidigt i livet?
Hur kan det kännas obetydligt och meningslöst och nästintill ovärdigt bara för att framgången knackar på dörren med bara ett efternamn ovanför brevinkastet?
Jag förstår inte.
Men ibland fejkar jag på ICA.
Ni vet.
Slösar sju kronor extra för att köpa två bröd, tio kronor mer för att köpa två liter juice och i går köpte jag till och med två tandborstar, och det endast för att jag känner mig så överjävligt misslyckad med allt utom det jag alltid varit bra på.
Så då låtsas jag att någon älskar mig bara för att jag känner mig ensam.
En rosa tandborste och en blå.
Hon i kassan ler.
"Vilken gullig tjej med bakfylla i ögonen, tänk att hon och hennes pojkvän köper en flick - och en pojktandborste".
Herregud.
Jag tänkte på allt det där när jag såg den där killen som var så vacker att det var sjukt.
Jag tänkte på det när han tittade på mig och sedan kollade bort.
Hur jag förstod honom när han vände bort blicken.
Vände bort blicken från en 20-årig tjej som tappat all tro på möjligheten att älska och att älskas tillbaka.
Och att allt som stod där i skenet från baren var en lätt svettig tjej med tomma ögon och massa framgång, men som hade alldeles för stripig lugg och ett värkande hjärta som tvingat henne att bli ett konstigt skal i en skinnväst som plötsligt blivit storleken för stor.

En lördag i city och på söder.







RSS 2.0