Fridas värld bland tankar och ord. -

Sommarkväll i Sthlm med pappa.


Den här jakten alltså.

Sms till bästis: "Jag har skaffat en dejting-app förresten! Hade 17 män efter mig på en halvtimme. En var typ jordens sötaste fotograf. Från Berlin. Några andra verkade rätt reko. Sedan skickade en kille en bild på sig själv och sin ENORMA penis. Då blev jag skiträdd och la ner."
Det här med att hitta kärlek alltså.
Alltid kommer någonting i vägen.


Jahapp.

Det händer någonting väldigt obehagligt med mig när jag står inför förändringar i livet. Jag kan inte hantera någonting. Inte kontrollera vad än som kommer min väg. Istället ligger jag under täcket om nätterna och flämtar som om livet är på väg att lämna min kropp. Jag vet inte varför det blir så. Kanske stålsätter sig kroppen för risken att förändringarna ska göra ont. Men istället för att bygga upp ett försvar så släpper huvudet bara lös en massa demoner från det förflutna. Från stunder då saker faktiskt gick käpprätt åt helvete. Men det har alltid varit förändringar jag själv inte valt. Jag måste påminna mig själv om det. De som komma skall har jag varit med och påverkat. Och de är inte dåliga. Inte på något vis. Men det är dåligt att vara Frida Söderlund i en förändring. Det är det.
Jag måste alltid bevisa att jag styr över förändringarna. Över livet.
Att det är jag som är smeden till det här jävla järnet som bränns och hettar och glöder utav bara helvete. Det är oftast så också. Jag ska inte sticka under stol med det. Jag är det mest spontana, impulsiva kontrollfreaket ni någonsin skulle kunna föreställa er. Så länge jag får välja gör jag. Så länge jag får välja känner jag. Så länge jag är medveten om omedvetenheten så släpper jag på spärrarna.
Det är helt bisarrt hur det ens går ihop.
Men jag vill veta att allt jag gör... leder någonstans. Det behöver inte vara speciellt stort eller viktigt eller långsiktigt. Jag ska bara kunna motivera det efteråt. Om det så är med en axelryckning eller med en hel fucking roman där jag staplat upp anledningarna i punktform.
Kanske är det därför jag skräms till döds av tanken på att tvingas stå inför förändringar som inte är mina att forma. De om några har skjutit mina knäskålar till tusentals benflisor så att jag tvingats försöka stå utan stöd och utan hjärta och utan hjärna och med en massa smärta som tvingat sin in överallt.
Så kommer det inte bli den här gången. Jag vet det.
Men kroppen glömmer ingen smärta.
Inte huvudet heller. Eller hjärtat för den delen.
Så ja, förändringar och jag går egentligen inte ihop. Och ändå ägnar jag all tid jag har åt att skapa nya vardagsmoment och nya verkligheter och nya drömmar och nya mål och allting nytt nytt nytt för gammalt är jobbigt om det inte är bra nog.
Väldigt kluvet. Väldigt förlamande och skakande och jobbigt också. Speciellt just nu. Och jag tycker inte riktigt om att inte kunna hantera.
Herregud. Jag hoppas ingen psykolog läser min blogg.
Det här är ju ännu en sak man skulle behövas tvingas in i terapi för.

Livet och livet på täppan.

Jag känner mig lite bakfull på livet. Ni vet. Man överväldigas fortfarande av vardagen ibland och kan känna dessa enorma lyckorus över att vara vid liv, men så dör de ut och allt som blir kvar är en slitande jävla tomhet. Och huvudvärk. Och trötthet. Och febersymtom. Och värk. En herrans massa värk är vad som blir kvar. Och det är väl okej, det är inte det. Om jag behöver vakna ibland och känna mig som en åttioårig tant med 39 graders feber några gånger då och då som en konsekvens av att ha det jävligt bra, då kan jag leva med det utan problem. Det är bara det att jag börjar bli väldigt, väldigt sliten. Och jag har försökt hantera det med hjälp av telefonsamtal och soffhäng och smärtstillande och kaffe och tv-serier och lite naturgodis ibland. Jag har till och med legat i en väldigt osmickrande ställning och försökt massera min egen rygg.

Men den här tröttheten försvinner liksom inte.

Den pressar istället fram några såriga stråk i halsen och andningssvårigheter som börjar så fort jag kommer hem från jobbet. Väldigt frustrerande både psykiskt och fysiskt och jobbmässigt och människomässigt. Därför ska jag sova så länge jag bara kan i morgon. Inte en enda klockjävel ska jag ställa på min lediga dag.

Sedan ska jag och bästis och bästis sambo boka en resa till Spanien.

Livet – fuck you right back.


Eyes om the screen.

Jag kan inte sova. Täcket känns tungt och lakanet kliar mot benen, samtidigt som nacken liksom skaver mot kudden. Dessutom är tankarna så fucking högljudda att jag bara vill... sätta en kastrull på huvudet. Så. Ja. Nyss gick jag en runda i lägenheten. Fram och tillbaka. Käkade en bit gurka, ett knäckebröd med vitlökssmör och lite popcorn. Sköljde ner det med ljummen flädersaft. Borstade tänderna igen. Läste ett kapitel i "Revolt". Tittade en stund på OTH. Läste igen. Satte igång "New Moon". Gjorde research inför morgondagens intervju. Läste. Gav upp för det är så in i helvete jobbigt att hålla upp iphonen för att få ljus.
Och nu ligger jag här igen med stel nacke och förvirrat huvud och försöker stress-somna utan att lyckas.
Glamouröst liv ibland alltså.
Not.


I går.


Jag vill älska så som ni.


Han lägger de rynkiga händerna mot bröstet. Pressar dem försiktigt, försiktigt mot sin jordfläckiga tröja. Drar dem sakta upp och ner för att demonstrera smärtan. Jag sväljer hårt.
– Frida, ibland gör det så ont att jag inte får någon luft.
Jag tar ett vackligt steg framåt. Farfar står hukad mot grindpelaren. Fäster blicken någonstans bakom min rygg och fortsätter:
– Jag kan komma på mig själv med att prata med henne och tänka "vad fan svarar hon inte för". Och när jag kollar dit så är hon inte där.
Panikartat försöker jag hitta någonting att säga. Något som mildrar smärtan. Men vad säger man till någon som tvingas vakna utan personen den älskar? Vad säger man till någon vars kärlek sedan nästan 60 år tillbaka kanske inte kommer att komma hem igen? Jag tar några steg närmare och stödjer orden längst bak på tungan.
– Hon kanske får komma hem snart igen. Vi får hoppas på det, säger jag.
Han nickar frånvarande. Säger någonting om ensamheten men att hunden är ett bra sällskap. "Bättre än ingenting". Hunden ja. Inte ens den fick gå smärtfri från min mammas och min pappas skilsmässa. Han fick hitta ett nytt hem hos farmor och farfar. Men han verkar ha anpassat sig. Ha hittat hem. Värre är det väl med oss andra. Men jag har accepterat att jag aldrig kommer att läka. Att den här sorgen ständigt kommer att knuffa ut mig i det där tomrummet som river och sliter. Men jag har också förstått att ett hem är någonting jag kan bygga åt mig själv. Även om det är ett tungt jävla renoveringsarbete.
– Vill du ha en gurka med dig till Stockholm?
– Va?

Jag vaknar upp ur dimman.
– Vill du ha en gurka med dig?
– Ja, gärna.

Så går vi sakta över gräset och jag håller farfar hårt om axlarna. Åttioett år gammal och fortfarande så stark. Fortfarande med samma kärlek till blommorna och grönsakerna och de små växthusen som står bakom femrumsvillan. Till farmor. Och när vi går där och minns tillbaka till mina myggbitna barnsben, kurragömma-lekarna och "kompismakaronerna" från lokalhandeln är det jag som knappt får ner luften.
I våras satt vi vid köksbordet med förstoringsglas och försökte hitta vigseldatumet i de slitna guldringarna. Ingen av dem mindes hur länge de varit gifta. Farmor var pigg den dagen, hon skrattade när jag berättade att det var över 50 år. Farfar sa: "det är inte konstigt att det börjar växa mossa på en".
Men deras kärlek... jag tror inte jag sett kärlek som den.
Så oövervinnlig. Så genuin. Så självklar.
Och jag tänker på hur trasig vi alla kommer att bli den dagen den tvingas ge upp för någonting större än oss alla.
Livet.
Och dess slut.
Så jag drar farfar närmare mig där vi går över gräsmattan. Så gömmer vi tanken på sorgen när mina fingrar blir brunfläckiga av gurkorna. När jag missar att ta emot klasarna med vindruvor och saften sakta sprider sig via mina nagelband och färgar dem rödlila. Men det gör ingenting. Jag fnissar. Farfar ler.
När jag åker därifrån pussar jag honom på den rynkiga kinden och säger att vi ses snart igen.
Sedan ser jag honom gå sakta tillbaka in på gården med ryggen lite, lite rakare.
Åttioett år gammal och fortfarande så stark. Så hängiven kärleken.
Jag vill också älska så någon gång.

Happiness.


Jag tvingade ut mig själv genom dörren vid halv tio-snåret. Kanske var det lite sent för en löptur men kroppen skrek och hade sig så jag blev så illa tvungen. Min mamma ringer fortfarande och uttrycker en hönsig oro när hon upptäcker att jag är ute och strosar själv i mörkret. Då brukar jag fråga henne vem hon tycker att jag ska ta sällskap med. Grannen? Någon på gatan? Och då brukar hon tjuta att jag "inte känner personerna och inte borde göra varken eller" för att jag är ung och sårbar och ensam och ja. Hon har lite problem med tanken på sin "lilla dotter i stora Stockholm" och det gör mig alldeles varm i kroppen på något vis. Hon tror att ondskan är större här. Att monstren är fler. Men samtidigt vet hon att jag aldrig varit lyckligare eller stabilare eller mer harmonisk, så hon nöjer sig med att mumla om stygga män och försiktighetsåtgärder i några minuter. Sedan är det bra. Och mörkret är inte så tätt här. Inte på samma sätt. Det är ihåligt och lättsamt och hanterligt. För jag lämnade allt otäckt kvar i flyttkartongerna vid årsskiftet. Dumpade smärtan längst vägen. Vann så jävla mycket när jag vågade satsa.
Hela livet, skulle jag vilja säga.
För det var fan jävligt tufft innan. Sorgen mördade mig. Det var inte mycket till liv att ständigt gå och leta efter bitar av sig själv. Jag skulle inte påstå att jag hittat dem. Det skulle jag inte. Men jag har ersatt dem med sådana som passar bättre. Som får mig att må bra. Som gör att jag kan sitta svettig och jävlig på tunnelbanan med en bok i handen och känna små lätta vingslag i bröstet.
Alltså. Ja.
Det är som att vara kär.
I livet och vardagen och i sig själv.
Jag har aldrig förstått hur harmoniskt och adrenalinfyllt det faktiskt kan vara att ha en normal vardag med sovande smärta och ett roligt jobb och bästa vänner och familj och vin och några biobesök ibland.
Jag tycker väldigt mycket om det.

Run for your life.


Goodnight - say hello to tomorrow.

Så är det natt på nytt. Söderhamn ligger i dvala under trasiga gatlyktor och bakfyllan från i går. Jag har inte sett en människa på fyrtio minuter. Men samtidigt är det väl bara idioter som trallar runt på gatorna alldeles för sent en söndagnatt. Jag är gärna en av dem. Det finns en stillhet här, en normalitet, en nostalgi och en längtan som jag gärna andas in. För jag har varit så skör här. På de här gatorna. Men jag är inte det längre. De senaste månaderna har lärt mig om valfrihet. Valmöjlighet. Rätten att välja själv vad som ska kännas och inte. Rätten att släppa in och hålla emot. Jag vet inte, men det finns en säkerhet i mig nu som aldrig funnits förr. En trygghet i att finnas till. Att vara en del av livet. Att kontrollera det. Att släppa på kontrollen. Jag har ett helt annat tålamod. En helt annan sinnesro. Visst är jag fortfarande lika schizofren. Lika känslomässigt rörig och intensiv. Det är inte det. Men det finns någonting i mig som lovar att allt kommer att bli bra. Att jag är lösningen på vad än som gör ont. Att jag är den som måste välja, våga, vilja. Och att jag kan lita på att jag kommer att klara mig helt okej.
För det här är bara början.
Början på gator och städer och smärta och kärlek och skratt.
På livet.
På mig.
Jag har nåt punkten där jag kan sitta ensam på en gata med femton kalla sommargrader mot kinden och bakfyllan i huvudet och säga:
- Fan, jag gjorde det. Jag klarade det. Jag kom dit jag ville och jag fick det jag önskade.
Trots alla gator och städer och smärta och sorg och kärlek och skratt så har jag rett mig helt jävla okej.
Och det är ändå inte fy skam.


Ja.

Fy fan vad jag är dum i huvudet ibland.


Never alone

Att ringa till människor 25 mil norrut och säga "jag kommer hem i helgen", och höra dem tjuta "ja!" i någon sorts euforisk stund med kastrullslammer eller barnskrik eller OS-sändningar i bakgrunden, det gör mig väldigt glad.
För jag är så vansinnigt trött på mig själv. På mig själv och mitt eget sällskap.
Så det känns rätt fint att veta att någon annan blir glad av det - och att det nog kommer rädda mig från en jävligt trång och jävligt vit tröja.


Answers part 3.

Jag undrar vad du drömmer om att göra efter examen.
– Jag drömmer om att få resa. Bli kär. Få känna solen i Miami och pulsen av att ha gått hela vägen upp till Machu Picchu. Känslan av läppar i nacken. Karriärsmässigt känner jag mig så stimulerad just nu, så automatiskt längtar jag inte efter något som har med det att göra. Men det är klart, jag vill hitta tid att ge ut min bok och kämparglöden att slåss för tv-rutan. Men annars drömmer jag väldigt mycket om världen. Vad den kan erbjuda mig och vad jag kan erbjuda den. Jag är väldigt spänd inför det.


Kan du beskriva dig själv väldigt kortfattat?

– Jag är ett kreativt, känsloladdat kaos. Jag känner väldigt mycket hela tiden och jag blir lätt överväldigad av det mesta. Jag är också extremt lat när det gäller saker som jag inte känner hundra procent för. Jag tappar lätt intresse och fokus och omtanke inför saker eller människor jag inte anser ger mig någonting i utbyte. Annars är jag en prestationsmänniska. Jag jobbar jävligt hårt för saker och jag lägger min själ i det. Ibland är jag däremot sjukt dum i huvudet. Jag tror att det har med min impulsiva sida att göra. It creates good memories though.


Finns det någon text, bok eller artikel, som har påverkat dig extra mycket på något sätt?

– Jag hittar små fragment av den sortens inspiration varje dag. Det kan räcka med ett citat, en titel eller en rubrik och jag kan känna någonting väldigt starkt inför det. Den senaste gången jag blev väldigt, väldigt påverkad var när jag läste Hungerspelen-triologin. Det finns en ärlighet i dem som man inte får chansen att uppleva varje dag.


Någon har sagt att alla journalister drömmer om att skriva en roman. Om du skulle skriva en bok, i vilken miljö skulle den utspela sig?

– Någonstans i spillrorna av ett väldigt trasigt hjärta. Mitt i verkliga livet. Ingen himmel, inget helvete, ingen värld som Narnia. Bara livet.

Vilken dvd-box skulle du helst krascha på en öde ö med?

– One Tree Hill. Det är fan tack vare OTH jag överlevt överhuvudtaget, så det känns som att den skulle kunna få mig att andas på en öde ö också.

Vilken musik kan du inte vara utan just nu?

– Partymusik. Det var så fruktansvärt länge sedan jag var full eller adrenalinfylld eller ute bland folk så jag lyssnar på up-tempo musik lite titt som tätt hela tiden för att svänga lite med håret. Och känna puls.


Vad drömmer du om i livet?

– Att göra ett avtryck. Att inte bli bortglömd. Att påverka. Att kunna ge någonting av mig själv. Att få leva fritt. Att få ett långt och lyckligt liv med dem jag älskar allra, allra mest.


Vad gör du om tio år?

– Om tio år hoppas jag att jag är på smällen. Just nu har jag ingen längtan efter barn och jag vet att jag inte kommer att ha den på många år, men om tio år vill jag ha hittat tillfredsställelsen i att bilda familj. Alltså, inom mig har jag en otrolig saknad och en otrolig dragning till att ha en komplett familj runt mig. Och jag längtar efter att få vara två. Men inte efter barn. Inte än. Men om tio år är det nog så, och då är jag en bästsäljande författare, en sjukt skillad programledare, husägare, öl-drickare (måste lära mig), magasingrundare och London-bo. Gotta' think big, hoho.


Vem är din idealman?

– Jared Leto. Herregud, jag önskar att jag inte behövde välja en kändis men vad fan. Han är snygg, han är smart, han är jävligt talangfull och han har en vilja att nå någonstans. Att förändra. And I wouldn't say no to that.

Är det viktigt för dig med snyggt utseende, ditt eget och andras?

– Tyvärr. Det har varit nära att förstöra mig många gånger, känslan av att inte vara fin nog. Jag kan få väldigt, väldigt, väldigt mycket ångest av att befinna mig i en situation där jag inte känner mig snygg nog, vacker nog, smal nog. Utseendet hos killar, karlar, män, say what ever, är det som fångar mitt första intresse. Jag behöver ren fysisk attraktion, annars blir det inte spännande nog för mig. Jag önskar jag kunde se förbi det, både när det gäller mig själv och när det gäller andra, för jag vet att RIKTIG skönhet kommer inifrån – men jag har stora problem med det är jag rädd.


Lovely day.





Noisy happy heart

Det här livet alltså. Tidigare år har jag suttit med rödsprängda ögon och markerat ut datum där jag gått söder. Ett efter ett har jag bockat av och samtidigt rispat in sår efter sår i bröstet. Men inte längre. Det här året har gett mig så många datum där lyckan är så fullständigt överväldigande att jag inte vet hur jag ska hantera den.
I dag är ännu ett.
Herregud.
Här sitter jag på tunnelbanan med armarna om knäna och gråter och snorar för att jag är så jävla glad.
Det känns helt fantastiskt.
Helt fantastiskt.


RSS 2.0