Fridas värld bland tankar och ord. -

2012.

 
Det är sant så som de säger. Alla känslor har en fördröjning. När de blir överväldigande känner man egentligen inte mycket alls. De får liksom inte plats. Allting är för litet. Hjärta och hjärna och lungor. Så de slår rot och kommer sedan. Ungefär ett år i efterhand, skulle jag säga. Det är då de ger sig tillkänna. Det är då man har vant sig och lärt sig tillräckligt mycket om det som har hänt för att klara av hur det känns. För även lycka kan vara svårhanterlig och komplicerad att samla ihop för att rikta fokus. Och jag var, och är ibland fortfarande, väldigt ovan vid att vara glad. Vid att hela tiden svinga uppåt. Men jag släppte den känslomässiga kontrollen när jag tog tyglarna till allting annat. Sedan följde jag bara med. Och jävlar i min låda vilken resa det har varit.

 

Det här året har varit omtumlande. Minst sagt. Ibland har jag suttit med näsan mot fönsterrutan och bara andats tills utsikten blivit dimmig av fukten från mina andetag. Då har jag rest mig upp och dragit med fingret genom det spräckliga mönstret och landat lite i att det känns precis som när jag var sju och femton och nitton år gammal. För det här året, jag vet inte, men det har blivit mer och det har gett mig mer än jag någonsin kunnat drömma. Herregud, allt känns så surrealistiskt när jag tänker på det. Jag har tagit de absolut största besluten i mitt liv. Jag har ställts inför större utmaningar än jag hade kunnat vänta mig. Jag har vuxit snabbt och mer än någonsin tidigare och har kommit att överväldigas av allt jag har fått vara med om – och människan jag har blivit på vägen. Jag har varit ung och gammal och modig och rädd och glad och exalterad och fokuserad och motiverad och allt i en salig blandning som kickat rakt upp och vägrat låta mig komma ner igen. Jag har varit livets jävla lärjunge. Och jag har älskat varje sekund av det.

 

2012. Jag lämnade studentlivet. Flyttade till Stockholm. Började jobba på Aftonbladet. Såg Snow Patrol och Lars Winnerbäck. Åkte till London. Flyttade inom Stockholm fyra gånger på åtta månader. Fick nya vänner. Nya vänner och fantastiska kollegor. Bevakade tv-satsningar, gjorde intervjuer, skrev texter och åkte på packmoppeturné i Värmland. Utmanades och lärde. Lärde så mycket att det är helt otroligt. Såg Lady Gaga, Coldplay och Swedish House Mafia. Drog till Lanzarote. Tog avstickare till Söderhamn så ofta jag kunde för att aldrig någonsin har det varit så viktigt för mig att få vara med människor jag älskar. Skrattade mycket och länge. Önskade nästintill ingenting för att jag redan hade allt. 

 

Jag försöker ofta tänka på hur det känns. Egentligen. Hur det känns att det blev såhär. Att ett år vände upp och ner på allt. Vände det rätt. Och det är rofyllt, på något vis. Hoppfullt. Konstigt, i sin enkelhet. Man blir en bättre människa av att inte bara göra rätt mot andra utan också gentemot sig själv. Av att våga och att vinna och att följa. Att lära. Att bli den man vill vara för stunden. Att se att det är värt det. Jag vet i alla fall att jag blir det. Att jag har blivit en bättre och tryggare människa det här året. Livet är inte så mörkt längre. Inte så svårhanterligt. Under det här året växte jag ur all smärta och all sorg som jag lät definiera mig när jag tappade fotfästet. I dag står jag stadigare än någonsin. I dag har jag en större tillit till mig själv och min egen kapacitet än jag någonsin haft.
2012 har varit mitt år. Jag är 21 år gammal och jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle vara där jag  är i dag precis just nu.
Men det är jag. 
Och jag väntar på ett nytt år med ett större mod och en större kämparglöd och ett större lugn än någonsin tidigare. För utmaningarna är inte slut än, de väntar bara runt hörnet. 
Och jag är så jävla redo.
 
Men tills dess får 2012 all kärlek jag har kvar, all tacksamhet och all lycka jag gömt för att spränga som små fyrverkeriet över himlen i kväll. Och till alla er som varit med mig i år, som stöttat mig och peppat mig och lyssnat på alla historier och skrattat med mig och torkat tårar ibland, jag älskar er. Jag älskar er så mycket att inga ord kan beskriva. 
Tack.
Champagnen är på mig i kväll. Kärlek! 

Write it on the skyline. All we had is gone now.

 

BRB.

Jag har gått på julledigt. Som ni säkert märkt. Tillbaka snart. Håll ut! 

XOXO.

Så kom sista avsnittet av "Gossip Girl". Någonsin.
Jag känner mig lite tom nu. Så som jag alltid gör vid ett avslut. Jag vet inte riktigt var jag ska titta eller hur jag ska andas. Jag känner mig nästan lite rotlös. Rastlös i det minsta. Jag vet inte, men jag tror så mycket på det där. Kanske inte att vårt liv rent dramaturgiskt ska vara sådär intensivt, men att saker ska slå oss sådär hårt. Att kärlek som är på riktigt bara grabbar tag i oss och aldrig släpper taget. Och därifrån finns det liksom ingen återvändo. Därifrån är det fan i mig bara att kämpa rakt igenom all smärta och allt ont och allt mörkt och smutsigt och jobbigt och allt vackert också.
Tja. Vad är det de säger?
"She asked me to tell her the three words every girl wants to hear. So I whispered 'I'm Chuck Bass' in her ear."
 

Måndag 17 december 2012.

Vaknade förskräckligt tidigt. I alla fall tyckte kroppen det. Och huvudet. Fick tvinga mig själv ur sängen med våld. Tog tunnelbanan till Hötorget. Köpte en mangojuice på Pressbyrån. Killen i kassan var rultig och hade "Schlagerbög" tatuerat på höger underarm. Gick till biograf Grand på Sveavägen. Drack kaffe med lattemjölk och såg "Mammas pojkar". Så himla svenskt att alla vi journalister på plats satt med två eller tre sätens mellanrum. Skrattade en hel del och kände ett virrvarr av fnitter och vemod när filmen var slut. Pratade i telefonen på väg därifrån. Gick till Scandic Grand Central. Mötte upp min fotograf och gjorde två tv-intervjuer. Den första med Ulf Malmros och Kjell Bergqvist. Den andra med Mia Skäringer och Lotta Tejle. Skrattade även rätt mycket där. Mia Skäringer är otroligt vacker. Klyftig också, såklart. Gick tillbaka till redaktionen. Benen ömmade utav bara helvete efter den avklarade milen på löpbandet i går. Kunde knappt ta trapporna. Spatserade till skrivbordet. Åt lunch ovanligt sent. Fick se en kollegas helgflirt. Pratade om män och löpturer och hockeyrumpor. Skrattade och skrev en hel del. Planerade vin-tisdag med min kusin och gick hem i rusket en bit efter klockan fem. Lagade omelett och gick till gymmet. Gick hem ganska snabbt igen, motivationen var inte på topp. Kom hem och började städa. La kläder i blöt i badkaret eftersom jag inte har nyckel till tvättstugan. Försökte mig på kalorisnåla chokladbollar på ren impuls. De blev så jävla äckliga att jag inte visste var jag skulle ta vägen. La mig i soffan. Lyssnade på "Unapologetic". Som vanligt. Skrev några ord i dagboken. Det var länge sedan. Avslutade visst med "och det var det".
Och det var det ju också. 

Puerto del Carmen

 

Helt normalt 2.0.

Den ultimata lyckan är fan när en bästa vän skickar en bild på sin julgran och visar hur hon dekorerat toppen med sin 1-årige sons skatedoja. Och anser det vara fullt normalt för att hennes familj "alltid hade en plaststövel överst på sin" när hon växte upp. Mina bästisar alltså. Jag älskar dem för allt de gör. 

When the sun starts shining.

I kväll har jag ätit middag på Södermalm med ett härligt litet sällskap. Det blev fyra sorters kött och sedan chokladfondant på det. Och nu ligger jag här i sägen och kliar sminket ur ögonen med sinnesro i kroppen. Det känns lite underligt att tänka på att jag för bara en och en halv månad sedan vägrade vistas utanför lägenheten så länge det inte handlade om att gå till jobbet. Jag klarade inte av folks blickar, ville inte befinna mig bland vare sig vänner eller främlingar, och vantrivdes så svårt i mig själv att jag fullkomligt drev mig själv till vansinne. Men så tog jag tag i allt som kändes tungt och här är jag i dag. Mätt på 400-kronors-middag och i full planering av nästa veckas vinkväll och julens festligheter. Och så tänker jag lite på hur viktigt det är att bestämma sig för att det fan får vara nog ibland. Och hur viktigt det är att våga ta vägarna som leder till någonting bättre även om de är fulla av sidospår och hinder och små gropar där man kan vricka fötterna alldeles för lätt. Annars hade jag nog ägnat julen åt att tycka väldigt illa om mig själv och det hade ju varit alldeles fruktansvärt måste jag säga.
Nu ser jag istället fram emot en jävla massa Paradis-askar och tanken på att få dansa tills fötterna värker med människor jag älskar bland människor jag inte känner. 

Onsdag.

  
Vardagen som just nu består av intervjuer, träning, några hopkok i köket och väldigt mycket skratt. Jag befinner mig på ett väldigt bra ställe i livet just nu. Jag längtar inte bort, aldrig iväg. Jag ser bara fram emot  saker som komma skall. Det är oerhört skönt. Sedan är mina kollegor så jävla briljanta. Jag är lyckligt lottad som får jobba med dem varje dag.

Måndag.

Så är det måndag i verkligheten igen. Kom till jobbet och min kollega Tobbe bjöd mig på lucka nummer sju i hans chokladkalender. Sedan berättade jag om Lanzarote och fick diskret dra mig undan när jag upptäckte att jag hade strawberry daiquiri-fläckar på min kjol. (Otippat. Har ju ägnat helgen åt att ligga under täcket och äta tax free-Toblerone och vägra packa upp.) Sedan ringde jag Lasse Kronér och han kallade mig "vännen" och sedan krävde jag varje detalj ur min kollega Zandras förlovning (hon och Christian hade "förlovningskickoff" med champagne och livsplanering, hur FINT?! Älskar det) och allt känns bara så lyckligt och normalt och enkelt just nu. Semestern gav mig en jävla kick. Straight up the vein.
Kommer väl komma hem och måla fjärilar på köksluckorna eller nåt. 

The sun will rise.


I'll love you with my glassheart.

– Vadå, vill du inte träffa någon? 

Det är som att livet karatesparkar mig rakt i magen och sedan sliter mig upprätt. 

– Eh. Alltså. 

Jag stirrar tomt framför mig. Eller tomt. Jag är inte så tom längre. Jag stirrar framför mig med en blick som är ovanligt nyvaken. Nyfiken. Och jag känner plötsligt hur jag kände när han tog min hand och jag dansade efter som att det var det naturligaste i världen.

Frihet. Lättsamhet. Glädje.

Han var så bestämd. Pressade upp mina valmöjligheter i hörnet på en värmande återvändsgränd och jag kunde inte sluta skratta. Jag kunde inte sluta för att det var som att jag inte längre kunde välja att känna något annat än saker som kändes bra. Som kändes rätt.

Han släppte inte min hand. Men jag släppte hans.

Och inte av den anledning som jag brukar. Utan för att jag skulle kunna vända mig emot honom och sträcka ut dem båda. För att jag ville. För att jag inte bara ville dansa efter.

Jag ville dansa med. 

I månader har folk frågat om jag "inte vill träffa någon". Och jag har gnagt på det. Sagt "nej" och "nja" och "jag har inte tid"

Men det handlar egentligen inte om det.

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill träffa någon. Att jag inte vill bli kär. Att jag inte vill dela livet med någon. Att jag inte orkar, inte pallar, inte kan. Att jag inte vill ha någon. För det vill jag. Jag vill ha allt det där igen. Ingen som någon gång varit kär på riktigt kan väl gå ut med hjärtesplitter i hjärtat och gräva ner det någonstans och vägra laga det igen. 

Så det handlar egentligen inte om det. 

Det handlar om att någon ska vilja ha mig tillbaka.

Bestämt. Tydligt. Okomplicerat.

Utan några spel. Utan att vela. Utan att gräva med skon i marken och flacka med blicken och vattna något jävla gräs på andra sidan.

Det handlar egentligen inte om att jag är rädd för att älska någon, eller för att jag inte ska få ihop det med livet jag lever nu. Det handlar om att jag under väldigt lång tid övertygat mig själv om att ingen kan älska mig tillbaka.

Så jag har stängt av.

Visst har det varit någon natt här och där med människor jag antigen aldrig tyckt om eller gillat något fruktansvärt. Det har i slutändan bara resulterat i ny tristess. Ibland har jag till och med glömt bort att det hänt. Och i slutändan har det bara blivit ett obetydligt, blurrigt minne i raden av alla andra. Och folk har frågat och frågat om kärlek och när jag har sagt att "det inte existerar" har de rynkat på pannan och man vill bara skrika att män är veliga jävla valpar som stammar och samlar erövringar för att de inte vågar ett jävla skit.

Men man skriker ju inte.

I stället bygger man upp en övertygelse om att man är oälsklingsbar och hatar när någon kallar en "hjärtat". 

Tills man får vad man vill ha.

Tills någon är bestämd. Tills någon tar ens hand och får en att skratta. Tills någon vägrar släppa den. Tills någon är okomplicerad, enkel och lättsam. Tills någon slutar att spela spel.

Och då förstår man att alla pojkar man mött på vägen bara är små ledtrådar på skattkartan.

Och det ger ju en jävla massa hopp det faktiskt.


My december.


Och vemodet då.

Jag ser inte ut. Fönsterglaset är smutsigt och kallt, men någonstans där utanför välkomnar Stockholm mig åter. Så jag drar fingertoppen över den grumliga ytan. Kurar ihog mig på tågsätet och pressar väskan mot bröstet.
Andas försiktigt. Jag vill inte göra någonting förhastat.
För jag känner nålen skrapa målmedvetet på ytan. Som ett hemlöst, hungrigt djur som vill komma in i värmen. Men jag försöker hålla emot, för jag vill inte att bubblan ska spricka.
Men det gör den ju såklart ändå.
Och när den gör det så smäller det så hårt mot mellangärdet att jag automatiskt drar mina knän mot hakan. Sedan sitter jag så i tjugo minuter. Lite lätt apatisk och kramar mig själv. Av lycka. Av vemod. Av bakfyllan som växer i munnen. Inte den vanliga. Ni vet. Den som kommer när livet vänder snabbt. När man inte riktigt hänger med. Man vaknar i ett land och somnar i ett annat. Först frukost i solen. Bara ben och ett trött hjärta. En sista promenad längst havet och en sista bild på stället där man dansat sönder benen flera nätter i rad. Och så några timmar sitter man plötslgt ensam på ett expresståg i ett iskallt Sverige och hänger inte riktigt med. 
Jag kraschlandar alltid så jävla hårt i verkligheten när jag varit någon helt annanstans. 
Och herregud, som vi har varit någon annanstans på den här resan.
Jag önskar att jag kunde berätta alla historier. Men det kan jag inte. 
Låt mig säga att vi har varit friare på den här resan än vad vi har varit på mycket, mycket länge. Det här året har jag haft en sådan orubblig kontroll över livet. Ett sådant extremt fokus. Jag släppte varenda liten bit av de tyglarna den här veckan. Det i sin tur gjorde att jag fick väldigt mycket tillbaka. 
Och jag lärde mig några saker om mig själv på den här resan.
Något jag egentligen alltid vetat men förträngt. 
Något som kom tillbaka när jag väl öppnade upp. Jag ska berätta för er vad det var, jag måste bara hitta de rätta orden först. Men en sak ska ni veta: 
Den här resan, gud, jag är så lycklig att vi gjorde den.
Den har varit perfekt ut i fingerspetsarna. Även om jag kom hem lite lätt... blek. Vädret var inte alltid på vår sida. Men vad fan gjorde det när vi kunde åka hem med strawberry daiquiri-fläckiga skor och två engelskmän i skallen?
Inte ett jävla dugg. 
 

A beautiful life.


RSS 2.0