Fridas värld bland tankar och ord. -

Dark.


Men du årå.

– Allt man kan göra är sitt bästa. I slutändan är det bara det som betyder någonting.
Jag var inte lite kaxig heller när jag stod lutad över ett av barborden vid pentryavdelningen på redaktionen och klyschade sönder min egen tunga. För det jag glömde bort var att man alltid kan göra lite bättre än sitt bästa och att det många gånger är exakt vad som krävs.
Så.
Med det i bakhuvudet skulle jag vilja lägga mig i fosterställning i en lerpöl i Afrika, låta en elefant stampa mig i huvudet och därefter bli grillad över öppen eld av infödingar.
Jävla skitdag.

Dress up.



Non exclusive.

Jag har en kompis som är Danny-snygg.
Ni vet.
Sådär barnsligt barbiedocka-Ken snygg. Man vill slå in honom i ett paket under julgranen och låta sin mamma öppna så att hon får ett slag av svärmorsdröm vid första anblick och börjar bjuda på middag varje fredagkväll. Till och med ens pappa kommer att ställa undan hagelbössan och prata stillsamt och sofistikerat om maten och vädret och vackra vintrar i fjällen.
Och ingen kommer någonsin att fatta att den hyggliga pojken har varit bartender i knulla-på-solstolar-landet långt borta i söder.
Hur som helst.
I går när vi satt och drägglade över astronaut-Danny i soffan så kläckte någon den suktande frasen: "Tänk om man träffar någon som är lika snygg som Danny."
HA. Och tji fick man när verkligheten dundrade rakt ner i skallen som rödvins-huvudvärk.
Jag har träffat någon som är Danny-snygg. Jag känner någon som är Danny-snygg.
Men han är en av mina bättre killkompisar.
Och jag har rumlat runt lite väl mycket med en av hans bästa killkompisar.
Och alltså, det finns någon sorts helig kodex att man inte ska kliva över den där vänner-gränsen. Någonsin. På något vis. Man ska inte dra vänskap i smutsen av sönderknullade lakan och ångest och idéer som aldrig var riktigt bra.
Som när man var tio år och satt i soffan med fröken och pratade om "sitt rum, sitt space". Då när man målade upp en meter med armarna av fri luft framför kroppen och sa att ingen fick komma in där om de inte välkomnades.
Precis lika förbjudet som det var för en klasskompis att skutta in i "mitt space", lika förbjudet är det att låta en av sina bästa killkompisar ta en på brösten och sedan börja hångla som idioter.
Fast ja.
Man har ju brutit den kodexen några gånger. Inga regler är huggna i sten. Någonsin. Egentligen.
Så alla ni som har en Danny-vän där ute, jag har en sak att säga till er:
KÖR BAH.
BAH KÖR.
Och kör lite åt mig med.
För jag kan inte bryta den här kodexen.
Och det är så jävla synd om mig bara därför.

Crack the shutters open wide



Run.

Okej.
Jag hade så ont i mina fötter att knäna låste sig i en omvänd position. Jag stod där som en stelopererad skyltdocka med koben och sned rygg. Men jag brydde mig inte riktigt. Jag var någon annanstans. Så när jag knäckte till det vänstra knät mitt i en euforisk sekund där jag hade hela huvudet sprängfyllt med tårar låtsades jag inte om smärtan som brann ner längst vaden.
Den gick ändå över.
För det finns något läkande, något så påtagligt och verkligt, i bandet mellan musiker och dess publik.
Och det finns något så fascinerande av att bygga sitt leverne på att ge allt man har av sig själv. Att släppa in och släppa vidare.
Den här viljan att berätta.
Och att vara fullständigt orädd inför det.
Jag älskar det.
Jag har sett många konserter i mitt liv.
Men Snow Patrol manglade sig omvälvande och vackert rakt in under topp fem utan att be om ursäkt för det.
De brittiska rockkillarna är bättre liv än vad de är inspelade.
Jag tror att det säger allt.

Snow Patrol @ Münchenbryggeriet





Palla.

Alltså.
Ibland vill man bara sitta och stirra rakt in i väggen som en invalid och låta salivet rinna ur mungipan. Det är det eller att vara en Big Brother-deltagare på speed. Det där mellanläget som ska finnas är så enormt påfrestande. Antingen är man allt eller så är man inget men man kan aldrig riktigt välja. Allt ska vara på lagom nivå och när man kommer hem vill man helst få fotmassage och en klapp på kinden och att maten ska stå på bordet.
Men nä.
Istället tvingas man äta gamla popcorn till middag och svälja ipren i halvljummet vatten.
Fantastiskt.

I'll be brave when you are not

Jag var sjutton år gammal och satte cidern i halsen. Kolsyran kvävde mina luftgångar och jag spottade ut så mycket jag kunde i sanden med ett okvinnligt grymtande. Det såg så jävla äckligt ut. Skummig saliv och orange vätska i en bubblande blandning. Det sjönk ner så sakta i sanden.
Men jag kunde inte hjälpa det.
Han hade den där gröna tröjan på sig.
Och han var alltid så jävla snygg i den där gröna tröjan.
Jag strök bort fukten från läpparna på handryggen. Försiktigt. Men ändå snabbt. Sedan skrapade jag hetsigt diskret med converse-skon i sanden så att spåret av min psykiska obalans försvann ner i jorden. Jag vet inte vad hon sa till honom, men han vände sig mot mig och log. Och jag log tillbaka.
Där började allt på riktigt.
Mina fötter smutsade ner hans lakan några timmar senare. Det föll hundratals små sandkorn i en hög i fotändan, men det spelade ingen roll. Han höll mig så hårt när vi sov. Som att sömnen skulle kidnappa mig. Få mig att försvinna. Men jag ville inget annat än att stanna där för alltid.
Han var den första som fick mig att bli naiv och obrydd. Den första som köpte mig frukost på Statoil. Den första som fick mig att skaka av prestationsångest och som skrev ironiska sms som jag oroade mig över i timmar. Han var den första som fick mig att känna att jag dög för något oåtkomligt. Den första som fick mig att kliva upp mitt i natten och ta pappas bil in till stan för att hämta honom utanför krogen. Han var den första som sa "tack" för att jag var med honom och den första som aldrig visade att han aldrig brydde sig tillräckligt.
Han var den första som gjorde att jag låg med kläderna på tätt intill min mamma mitt i natten och grät i exakt 27 minuter.
Fan vad jag hatade honom för det. Jag var så ung då. Så förstörd. Full med klumpigt igensydda sår och han bara rev hjärtat ur bröstet rakt igenom de där såren som aldrig hann läka.
Jag tror inte att han menade det. Men allt blev bara så fel.
Nu är andra på samma jakt.
Vill att han ska bli deras första på något vis.
Och det känns så underligt. Allting.
Så underligt att han står kvar där och lockar och lirkar och bara är. Precis så som han alltid varit. Alltid gjort. Och där står andra unga versioner av den jag en gång var med trånande blickar och en värme i bröstet och dör lite inombords så fort han ser dit. Och jag förstår ivern som omsluter allt omkring honom. Rastlösheten. Desperationen.
Jag har varit där.

Jag har varit där.

Big Brother-pics, lite suddigt sådär.




Hej.

Söndag. Kliver upp alldeles för sent och tar en dusch som är ömsom kall ömsom varm. Åker och får gratis manikyr på en salong femton minuter bort och naglarna är plötsligt klarröda. Köper Aftonbladet, lite champinjoner och smörpopcorn på ICA. Väl hemma värmer jag en kanelbulle i micron och tar itu med städningen. Det går inge vidare och jag börjar laga matlådor alldeles för sent. Någonstans mellan alla telefonsamtal framåt kvällen skriver jag ett grattiskort till min morfar och då slår det mig.
Det är inget som kommer vara för evigt.
Så börjar jag gråta igen (har blivit en vardagssyssla) och de finlackade naglarna får blöta fläckar på utsidan. Sedan tänker jag på hur fullspäckat livet är två veckor framåt och blir nästan lite stressad fastän söndag är min heliga dag. Det är inte konstigt att man knarkar losec och ipren som en fucking junkie.
Men aja.
Allt är rätt fint ändå.

A hole in my jeans

Det är lördagkväll och jag sitter här med mascararandiga kinder.
Magen är svullen, jag har socker under naglarna och kanel mellan tänderna. Det är en väldigt ocool tillställning i min soffa med allt annat än glamour som sällskap. Först gråter jag till Molly Sandéns typiska heartbreaking-dänga bara för att den är så jävla lik en Kelly Clarkson-låt och allt som heter Kelly och Clarkson får hjärtat att pumpa på rostiga gångjärn. Sedan gråter jag så mycket att jag får sitta på golvet i vardagsrummet och vagga mig själv när mamma skriver i ett sms hur stolt morfar är över mig och hur han inte ser något stopp, någonstans.
Jag är en känslomässig röra just nu.
Men det är ett hopkok av väldigt tillfredställande saker som tvingar mig att sitta med armarna runt knäna.
För någonstans är det här mitt kvitto på att livet ger med sig. Att den som kämpar utan stopp får exakt det den förtjänar.
Och jag ha känt så länge att jag varit skyldig dem som trott på mig att bevisa dem att de inte trott förgäves. Att de hela tiden haft rätt och att min talang inte är någonting som ska sippra ner i en rännsten i en gränd i Polen.
Jag har varit skyldig så mycket så länge.
Men nu är det min tur att vara skyldig mig själv att njuta.
Av livet och det som komma skall.
För det är inte slut här.
Inget av det.
Glädjen. Lyckan. Framgången.
Sorgen. Smärtan. Det hårda jobbet.

Allt ligger och gror i väntan på att växa.

2006 vs 2012

Jag kommer ihåg när jag skrev ut ett A4 med betydelsen av alla smiley-figurer till min mamma. Sedan fick jag lära henne hur man gjorde dem och att man inte behövde ha den här "näsan" om man inte ville. Hon var så bedrövligt dålig på att smsa att varje sms innehöll ett "ok". Det var allt. Ingen punkt, inget utropstecken, inget frågetecken. Vad man än skrev var det alltid "ok". Skulle ha uttnyttjat det lite mer såhär i efterhand kanske.
Hur som helst.
Det var några år sedan.
I dag vill hon att vi ska messa om alla låtar under Melodifestivalen.
"Vilka som är skitlåtar, vilka som är bra och exakt vad vi tycker" efter varje låt.
Varje låt. Det är mer än ett "ok" och oftast med smiley och utropstecken.
Tja.
Utvecklingen går framåt.

Okej eller inte okej, det är frågan.

Det står tjugofyra på dörren.
Ändå träcker jag leende fram mitt körkort. Vakten skakar på huvudet, hummar och får några smärtsamma rynkor mellan ögonbrynen. Men på nyktra ben och med en fejkpojkvän vid min sida låter han mig passera.
– Vi tar det lugnt, säger min killkompis till vakten som att jag vore sjutton år och inte klarar två Fireballs på rad.
Klubben är packad trots att det är fredag och klockan bara är halv elva. Jag har druckit en cider, en halvliters i och för sig, men jag kissade ut den på baren precis innan vi gick. Och det känns så underligt att stå och trängas vid bardisken med ögon som kan se och ett huvud som uppmärksammar varje rörelse.
Jag är van att ha berusningen någonstans där jag aldrig kan hämta hem den igen. Vara så odrägligt full att jag klättrar på bardsiken och skrattar åt han med lockig mustach. Att vingla när jag ska skriva sms och pussa den snyggaste killen på kinden bara för att jag får lust. Jag är så van att släppa alla hämningar.
Och att komma in överallt. Att ha åldern inne.
Men det känns okej.
Jag får vara betraktaren på ett annat sätt här. Bygga upp allting på plats. Känsla. Kontakter. Fylla. Och det känns okej att prata civiliserat, att inte ha rödsprängda ögonvitor och utkletat smink i ögonvrån.
Det känns okej att det är fredag och att slösa exakt 134 kronor på två cider.
Men ja.
Det finns ju undantag.
Som när han, den skitsnygga killen i röd skjorta, låtsas suga av sitt eget sugrör.
Och vem fan dricker öl med sugrör egentligen.
Inte okej.

Alltså. Ih!

Utdrag ur nöjeschefens veckobrev:
"Annat från veckan att minnas är: Fridas magiska knäck på Madelene i ”Mot alla odds”. Oerhört välskrivet, fruktansvärt starkt. Gripande och inkännande på samma gång. Kvällstidning när den är som bäst."
Ja.
Ibland blir jag så lycklig att jag tror att jag ska dö.

I dag.

Ni vet.
När man springer ner från sjunde våningen efter att ha jobbat en hel dag och ser sin pappa stå utanför porten till jobbet.
Och han säger "vad fin du är" med ett leende när man öppnar dörren i något så obetydligt som en svart sidenblus och svarta jeans. Och han säger så för att han inte bryr sig om att jag har torra extensions, mascaraskuggor under ögonen och kaffefläckar på knät.
Och jag får krama honom för första gången på flera dagar.
Jag blev så himla glad över det.

Times like these



– Men mamma, det är så konstigt. Det går så bra just nu. Det går så bra så snabbt och allt har skett på så kort tid. Jag har jobbat här två och en halv vecka och haft både löpsedeln och ettan. Det känns naturligt och konstigt på samma gång. Förstår du?
– Nej. Eller kanske. Men sug i dig Frida. Sug åt dig allting och njut. Lova mig det.
Jag nickar. Inte för att hon ser det genom telefonen men jag nickar så frenetiskt att sminket lossar från kinden och fastnar hundra gånger om på displayen.
Jag önskar att jag kunde förklara.
Förklara hur det känns när cheferna säger att någonting är "så jävla, jävla bra" och att ens ingress är fantastisk. Och hur det känns när kvällsreportrarna har suttit och mailat cheferna för att min text ska bli utnämnd som den bästa. Jag önskar att jag kunde förkara hur det känns att kliva in på Pressbyrån på morgonen och se sitt knäck på ettan. På banderollen. Fan, jag önskar att jag kunde förklara.
Men jag kan nog inte.
– Det är din tur att vara stolt över dig själv nu, Frida.
Alltså.
Ibland känns det som att jag skulle kunna börja gråta.
Allt är så överväldigande.
Och fantastiskt.

De kommer, de kommer!

Angående breven på Alla hjärtans dag: På grund av mycket jobb och andra saker som kom i vägen så skickades inte breven förrän i går morse, vilket gör att alla ska ha ett brev i sin brevlåda senast i morgon. Om inte, så har något blivit alldeles galet och då får ni gärna maila mig så fixar vi det. Puss!

En vanlig tisdag.

Det är tur att i morgon inte är i dag.
För fan vilket straff det vore att klampa in i Big Brother-huset på självaste Alla hjärtans dag. Inte för att jag kommer att tvingas gå bananas, knulla någon med hästkuk, bada jacuzzi i USA-bikini och snacka så mycket skit att tungan blir svart och rutten och äcklig och lyckas tappa bort mig själv i tristessen av att veta att jag är puckad på riktigt. Det är inte riktigt så. Inte för mig.
Pressträffarna fungerar lite annorlunda.
Jag vet inte så mycket. Inte mycket mer än att det handlar om två timmar med information och information och information och att jag förväntas vara smart och frågvis eftersom jag plötsligt representerar Sveriges största tidning.
Men det blir nog bra.
Annars då?
Får läsarmail om att jag har ungefär zero hjärnceller och skriver massa lögner. Svarar glatt och trevligt men vill ibland bara skaka folk hårt och sedan stryka dem över kinden och säga "det är okej, det är okej". Börjar bli polare med diverse presstjänster, expert på vissa tv-program, trött på mina värdelösa matlådor men älskar rutinen jag har på livet.
Varje dag ser nästan likadan ut och i dag firade jag Alla hjärtans dag med att vara så jävla kär.
I mitt jobb.
I livet och dess enkelhet.
Sedan älskade jag vardagen lite till när jag kom hem och min kombo dukade upp chokladpudding i martiniglas som fått stå och svalna på balkongen. Fantastiskt.

Kärlek över Stockholm.



Söndag.

Tre dagar senare står jag vid spisen och lagar korvstroganoff.
Bakfyllan har fan satt sig i svanken. Det molar som en huvudvärk och rörligheten är, tja, ungefär som ett kylskåp som försöker dansa salsa. Jag vaknade i morse av att jag höll på att brinna upp. Solen stekte rakt in genom fönstret och jag kröp ihop i fosterställning under täcket med ihopknipna ögon. Inte för att jag fick ligga där direkt länge, det var lunch i stan och sedan bio på söder. Lite telefonsamtal däremellan och ett snabbt konstanterande att sådant som borde göras inte får plats i schemat.
Och i morgon är det jobb igen.
Allting bara rullar.

Puss och kram klockan 07.10

Men god morgon fina ni. Tänkte bara påminna om Alla hjärtans dag-presenten.
Förra året skickade jag uppemot trettio brev, så alla som vill ha kärlek i brevlådan glöm inte att maila mig adressen (soderlundfrida@gmail.com) eller lämna en kommentar i inlägget. (Eller det här, det spelar ingen roll.)
Nu måste jag sminka mig.
Ser förjävlig ut.

And there it is.

– Grattis till löpet, Frida.
– Va?
Jag har precis kommit in på redaktionen. Svettig men nerkyld stampar jag in i full färd med att snurra ihop hörlurarna runt handen. Klockan är strax efter halv nio och jag har precis fått vakna till i minusgraderna.
– Ja. Det är din grej på löpet!
Nyhetschefen pekar mot tidningsstället.
– Va?
Det är som att jag inte kan säga något annat. Inte ens när jag linkar fram och tittar på det med fem centimeters avstånd. Det känns så stort. Och överraskande. Och konstigt. Och jag mumlar för mig själv:
– Men det är ju bara min åttonde dag.
Jag fumlar med hörlurarna, stryper nästan lillfingret när jag drar åt. Ett löp är så långt över förväntan. Så långt bort från alla förhoppningar. Något jag helt räknat bort. Inte lagt vare sig tanke eller fokus på. Men så plötsligt finns det där.
Och jag kan bara le och nicka när kollegorna berömmer.
Men när jag går genom stan när mörkret lagt sig känns det överväldigande att se löpsedlarna lysa upp skyltfönstren med någonting jag gjort. Som jag lagt ner möda på. Något som tidningen, i sin tur, tror säljer.
Men de som får mig att förstå hur stort det är, är sms:et jag får från min mamma:
"Du ska vara jävligt stolt över dig själv, Frida. Det är löpsedeln! P.S Jag har redan skrutit om dig på jobbet."
Det kändes så himla bra.

Mitt glammiga liv!

En vän skrev ett sms till mig härom dagen. Det stod såhär: "Glöm inte bort mig nu när du lever ditt fabulous-life där borta!" Okej. Stockholm var det ja. Så jävla glamoröst. Jobbet med. Verkligen. Det är premiärer och massa femton-minuters raster där man kan skåla i champagne. Kändisar överallt och alla goes chit-chat så fort de ser en. Kommer snart ha guldklimpar på banken och klackskor med röd sula. Längtar. Ge mig några dagar till bara. Några dagar till som den här:
Kliver upp vid sju. Mår ganska illa och har små svullnader under ögonen. Smink, kläder, hår, skor. Allt går på en halvtimme. Sitter tjugo minuter på tunnelbanan, kan inte läsa Metro för att jag blir åksjuk och kommer upp på Stockholm central med andan i halsen – glad att vara vid liv.
Äter en banan och dricker en kopp kaffe på redaktionen.
Bråkar med Newspilot, mailen och andra redaktionella system.
Får försvara mig i mail där avsändaren benämner mig vid namn i ett nedlåtande syfte, dumförklarar min utbildning och tycker att jag borde veta väldigt mycket som är väldigt orelevant.
Ringer ungefär femhundra samtal.
Övertalar Brolle att prata med mig i en minut, varav bara övertalningen tar fem.
Äter en risig matlåda som smakar absolut ingenting.
Diskuterar vilt i telefonen med presstjänster. SVT är inte glada i dag.
Ringer femhundra samtal till. Jobbar som ett as.
Registrerar konton, skriver texter och pratar i telefonen – samtidig.
Jobbar över.
Köper en grillad korv med ketchup och rostad lök på 7 eleven på hemvägen.
Tjugo nya minuter på tunnelbanan. Får rädda en turist från Göteborg från att inte slå ihjäl sig.
Kommer hem och lägger mig under en filt i soffan. Självdör.
Svarar på sms, telefonsamtal och privata mail.
Tar en ipren. Går och lägger mig.
Sover.
(Däremellan hann jag såklart köpa nya klackskor, shoppa, fika med bästis, laga mat med älsklingen, blogga tusen gånger, visa dagens outfit, träna, tipsa om ett nytt nagellack och planera helgens party. Eller vänta. Nej.)

Himla glammig var det ja.

Alla <3 dag-present 2.0

Jag hade nakna ben den gången. Nakna ben med veckogammal stubb och jag drack jordgubbs-te ur ett vinglas. Det bildades imma på glaset av den ångande värmen och mina läppar lämnade tydliga avtryck längst den tunna kanten. Precis som hans lämnat spår, märken, ärr och jävligheter på mitt hjärta. På min kropp. Och allt jag kunde se var ett snötäckt Sundsvall och frost på rutan men jag brydde mig inte så mycket just då. Inte om någonting egentligen. Alla hjärtans dag känns så lite när man är ensam. Det är som vilken dag som helst.
Det ska det inte behöva vara.

Kommer ni i håg förra året? Det var ni och jag mot världen då.
Så jag tänkte att det kanske kunde vara vi igen.
Att vi kunde fortsätta traditionen från förra året?
För det har varit mycket lim som klibbat det här året. Många bitar som varit trasiga. Mycket som gjort väldigt ont och mycket som inte gjort ont alls. För livet, det har en sådan konstig diktatur. Det skedar så behagligt men slår så jävla hårt. Och ibland kan det göra ännu ondare när man vet att kärleken har en egen dag men att man inte tillhör. Att man måste undvika alla geléhjärtan och nallebjörnar och "tag två till priset av en" bara för att man regerar solo. Och ni och jag, vi har ett förhållande som inte kommer att gå sönder. Ni har mina ord som lindade runt lillfingret. De vill alltid vara hos er. Och jag längtar fortfarande efter den dagen då kärlek sprids vitt och brett för att det är så det borde vara. 

Så, ni som fick ett brev av mig förra året, vill ni ha ett igen? Ett nytt?
Och ni som inte fick ett, vill ni ha ett i år?
Om ni vill ha en Alla hjärtans dag-present, maila mig er adress (soderlundfrida@gmail.com) eller lämna en kommentar här. Och gör det senast fredag 23.59 så jag kan lägga dem på lådan på lördagen.
Då har ni breven senast tisdag nästa vecka när kärleken får en egen dag.
Deal? Deal!
I love you guys.
<3

Hej. Hade uppsatt hår i dag dårå.


Bad is the new black

Den här kvällen har jag sett Peter Magnusson gå bananas i Phuket.
Får mig att tänka på när jag ramlade från en mur i Turkiet.
Eller ja.
Störtdök från en mur i Turkiet.
Det var alldeles för mycket finsk flygplanssprit under mina fossingar den gången. Livet var varmt, obekymrat och väldigt långt hemifrån. Och jag kommer ihåg hur jag låg där, kärlekskrank och bakfull, i solstolen morgon efter morgon och bara ville ha och ha av tillvaron.
Hur som helst.
Filmen får mig att tänka på hur oerhört befriande det är att vara dum i huvudet utomlands.
Att vara lycklig utan preferenser är att vara solbränd, full och någon annanstans.
Någonstans väldigt långt borta från måsten, verklighet och godkänt beteende.
Där man kan ramla från en mur, blöda från ett knä och bli upplyft av en helt okänd människa som på knagglig engelska frågar "are you alive, are you alive?" i pojkaktig falsett. Någonstans där man kan hångla under ojämna träd och klättra upp på DJ-båset bara för att få höra "Save the world" en gång till. Där man kan springa bakom baren, sno åt sig en bricka med välkomstdrinkar och shotta upp allihopa på bara några minuter.
Någonstans där man inte fattar att man köpt mojitos för 300 spänn.
Och sedan kan man skratta. Och göra om exakt samma sak dagen efter.
Att vara dum i huvudet i 30 + är fan underskattat.
Full i Turkiet.
Full i Turkiet.
Jättefull i Turkiet.
Och ganska dum i huvudet.

It screws you perfectly

Okej. Första veckan på Aftonbladet.
Lite som att förlora oskulden igen.
Ni vet.
Den är fan så mycket sörre än du tänkt.
Och den där kapaciteten du trodde att du hade, utrymmet och färdigheten, det var kanske lite trängre och lite fumligare i verkligheten än i tanken. Men det hindrar dig inte från att ge allt. Att bita ihop och ge järnet.
Så du slår benen runt det.
Finner dig i situationen hur mycket det än skaver. Låter dig ledas in i någonting nytt och läskigt och annorlunda och överväldigande.
Fastän det är svettigt och förbannat ansträngande.
Och till slut följer du med.
I rörelsen.
I sättet att tänka. Att andas. Fungera. Variera.
Och i slutändan får du, om än redigt mörbultad och förvirrad, behärska dig själv. Tygla dig själv för att inte explodera. Inte ge för mycket.
Att inte jobba förbi kapaciteten och möjligheterna du precis börjat bygga upp.
Och när det är över, när det där stilla lugnet faller in igen...
... då är det som att hela jävla livet börjar om på nytt.
Och du tänker:
"Det här är min grej. Fuck you världen, nu kommer jag!".
Typ så.

Och hjärtat det arbetar.

Jag har en byggarbetsplats alldeles nedanför mitt redaktionsfönster.
Eller ja. En arbetsplats med fikapauser, så skulle jag vilja beskriva synen av ett gäng byggnadsarbetare som mest sitter och dricker cola med smutsiga fingrar kring opersonliga, gula träbord.
Hur som helst.
Jag var tillsammans med en sådan förr. En snickare.
Han hade smuts under naglarna men alldeles fantastiska händer.
En dag kom han hem med en tröja till mig. Ni vet, en sån där "håller värmen så jävla bra"-tröja med företagets logga på framsidan. Den var så himla mjuk men så himla ful och jag älskade den för att jag älskade honom.
Jag tappade bort den där tröjan.
Glömde bort att jag älskade den.
Och någonstans glömde han bort att han älskade mig.
Och inte nog med att han dumpade mig så skickade han även en av Thåströms vackraste låtar över msn några veckor senare och jag grät i ett dygn.
Den jäveln.
Det får mig i alla fall att vilja välta vårt kontorshus över de där arbetsplatserna.
Skulle demonstrera rätt bra hur mitt hjärta kändes efter den där relationen.
Som en mosad, tjock, smutsig jävla byggarbetare som aldrig fick bygga klart.
Ungefär.

ACDC


I dag och i dag och i dag.

I dag stod jag lutad över en pappersinsamling och snackade schlager med Kikki Danielsson i närmare trettio minuter. Hennes katt hade kissat ner hennes skoförråd och hon blev tvungen att kasta vart enda par i badkaret och dränka i såpa. Grönsåpa, dessutom. Det blev lite kaotiskt i intervjusituationen när jag tappade ner pennan i den djupa tunnan med papper men det hela löste sig rätt snabbt. Jag har längre armar än jag tror.
Annars då?
Jag åt buffé till lunch, (man fick praliner till kaffet, herregud vad Stockholmsaktigt) snackade lite mer i telefonen, skrev ihop lite texter, skrattade rätt mycket, pratade på och blev barnsligt glad när nöjeschefen sa att min text var "perfekt".
Hör ni det? Va? Vavavava?
Den var perfekt. Inte för att den var speciellt... speciell. Men ändå. Den var 1500 tecken och perfekt.
Punkt slut.

RSS 2.0