Fridas värld bland tankar och ord. -

1&2

Klockan var inte ens sex på morgonen när jag klev upp. Omtöcknad av trötthet och nervositet satte jag trosorna ut och in och bak och fram. Märkte det inte förrän den där gången jag gick på toa första gången. På den där jättekaklade toaletten rakt över korridoren och jag tittade mig själv i spegeln och såg hela världen torna upp sig bakom.
Ni vet.
Det är första dagen och du dör inte. Fastän inälvorna äter sin väg genom matsäcken och benen liksom skakar så ramlar inget hårt i ditt huvud. Du snubblar inte på dina egna ben och faller rakt igenom de enorma glasfönstren och blir till människomos sju våningar ner. Du kommer hem som på små moln för att du överlevt och längtar tills nästa dag.
Det var i går det.
I morse vände jag ut och in på mig själv. Gick till tunnelbanan med huvudet i marken och fötterna i vädret. Lämnade hjärnan i knät på den tjocka killen i tunnelbanesätet bredvid och satt med tårar i ögonen på väg hem igen. Duktighetssyndromet hade ätit sin väg genom allt. Självtvivlet hade slagit sig till ro. Och jag ville stoppa fingrar, fötter och hela jävla stjärten i halsen för att spy upp allting igen.
Men det gjorde jag inte.
Istället ligger jag i soffan och skriver en krönika.
I morgon ska bli en bättre dag.
I morgon ska jag trycka ner självtvivlet och tanken på att jag redan ska kunna och inte lära i hälarna och jobba hårt. Jättehårt.
Så det så.

We have one chance

Jag känner mig åksjuk.
Tunnelbanan svänger så förbaskat, hackar sig fram i hög fart och livet springer bredvid och skriker "fortare, fortare din äckliga, nerspydda vagnjävel." Och jag sitter inuti och stirrar på min egen, suddiga spegelbild och försöker att inte fokusera på någonting. Inga reflektioner i fönstret eller rörelser vid sidan av. För allting rusar förbi. Lampor, bergsväggar, Hallonberget, papperskorgar, skyltar, blonda lockar, avklippta lockar och Solna station. Snabbt, snabbt, snabbt. Någon har glömt en tidning på sätet bredvid. Stampat på den så att trycksvärtan bildar skuggor mer än ord. Fläckigt. Smuts. Smutsigt. Och livet sätter sig bredvid, hånskrattar åt det bortglömda papperet och lägger fötterna på sätet mitt emot. Smutsar ner lite till. Skriker "fortare, fortare, följ med, följ med" och jag känner ansiktet skifta färg till rött och grönt och blått och rött igen.
Kanske till och med knallrosa och orange.
Eller något sådant där påhittat som uranusblå eller hippiegult.
Livet är som en jävla tunnelbana.
Skramligt och snabbgående.
Intimt, otrevligt, harmoniskt och svindlande.
Med flera olika destinationer, vägar och riktlinjer.
Något man kan hoppa på och hoppa av.
Så det är lite så jag känner. Inför i morgon och inför livet.
Jag känner mig åksjuk.
Av nervositet, upplevelser, intryck, förändringar, lycka och drömmar som tvingas dö för att andra ska kunna resa sig i askan av dem. Av förverkligande och vetskapen om att den här tunnelbanan går i exakt rätt riktning.
Jag känner mig åksjuk på det bästa, svindlande vis någonsin.
Herregud.

Lördag.


And here it goes again.

Nageln är sprucken och det ligger torkat blod i de små skårorna vid nagelbandet. Jag har inget nagellack, det är avskavt så när på lite rester av blått som fastnat i små fläckar på toppen.
– Men gumman, du ska inte börja din Stockholmsvistelse med att gråta, sa pappa i telefonen när jag inte kunde hålla tårarna borta och fick gröt i halsen och rasslade om alla sorger Stockholm fört med sig.
Jag har bott här en dag, knappt det, och hunnit bli bestulen på allt mitt smink, gått vilse tre gånger, blivit avsnäst fem, hamrat mig själv på tummen så blodet sprutat och sedan suttit där och gråtit i telefonen med pappa. Tack för välkomnandet, Stockholm, skrev jag ilsket på Facebook och sedan låg jag under täcket på soffan med svullnader under ögonen och ville hem till pappa.
Tjugo år gammal, är jag det eller?
E.E Cummings skrev en gång "it takes courage to grow up and become who you really are" och den man är kan många gånger vara beroende av omständigheterna runt i kring. Som jobb och skola och vänner och föräldrar och idrott och killar och en slurk JD på fredagskvällarna. Vad vet jag.
Det jag vet är att man kan sitta i en ny stad, tjugo år gammal och med blodig nagel och känna att livet är väldigt stort och människan väldigt liten. Att pressen och statusen kring nya möjligheter växer som en ondskefull jävla labyrint alá Harry Potter kring huvudet och fötterna och ibland så vill man bara gråta lite och sedan skaka av sig det.
Så. Nu har jag gråtit.
Mött lite motgång och fått lite tröst.
Nu ska jag bara skaka av mig det, men först, först vill jag sova.
Och svara på Fredrik Wikingssons reply på Twitter.
Vi pratar om hans sätt att göra intervjuer kalsonglös.
Tydligen gör han det för att få övertaget över intervjusituationen.
Rätt kul faktiskt.

Fredag @ Sthlm


F to the reaky

Här ligger jag mitt i natten och fördriver tid med att klia mig i huvudet.
Jag har läst fem bloggar på ungefär lika många minuter och alla har bilder på underkläder med en rubrik passande för apelsin-tv. Underkläderna är fint upplagt på nystrukna lakan och pryds av blommor och blad som bara skriker att ingen ska innanför och göra någonting freaky.
Killar håller bara i handen och kysser vid dörren.
Säger "dina ögon tindrar som stjärnor" och går hem.
Nyper i stjärten endast när de råkat dricka whisky.
Men eller hur.
Egentligen skär de där volangprydda trosorna in i röven och bh:n är nästan genomskinlig och pojkvännen kommer att gå bananas och grymta i falsett "men ääääälskling, vad fina underkläder" fastän det egentligen är pattarna han vill åt.
För det är just det att alla med rosa trosor i toppen har en pojkvän i höger spalt.
Han som nu surar över att bruden plötsligt inte vill byta ut dagens mot nattens framför outfit så han får skryta om den volangstylade rumpan och de blommiga brösten över tretton Sofiero med grabbarna, fastän svärfar skulle köra upp prinskorvar i hans näsa nästa jul om så var fallet.
Rosa trosor hit. Gula trosor dit.
En pojkvän hit. En pojkvän dit.
Oskuldsfullt och överfint och så jävla mycket blommor.
Jag tror allt att jag ska gå ner på stan i morgon.
Köpa trosor i skinn och nippelcovers och sedan ska jag fotografera mig själv nästan naken och skriva "HELLO GUYS, IT'S FREAKY FRIDAY!".
Eller nåt.

***

Jag bar runt på en ledsen bebis i en timme tidigare i kväll. Han skrek mig i örat och med en bortdomnad arm runt hans minirumpa tyckte jag för en sekund att det var lite jobbigt. Och tungt och verkligen en men-snälla-sluta-gråt-situation. Men det är inte direkt en katastrof i jämförelse med det faktum att mitt fördömda, jävla pass är borta och jag behöver det som INGENTING ANNAT på Aftonbladet i vår. Känns SÅHÄR kul att ankomma till Stockholm i morgon bitti (åker bil dit 02.30 i natt för att svänga förbi Arlanda och lämpa av syrran) och behöva gå raka spåret till en polisstation och göra ett nytt pass med stockholmsköer och stockholmsfolk och stockholmsattityd.
Känner mig positiv på Stockholm nu.
Nej.
Vill skjuta mig själv.

Just tonight.

Det liksom stramar åt. I hela kroppen. Axlarna känns som betongklumpar, jag är sömnig hela dagarna och huvudet vet inte vart fokus ska ligga. Det är många avslut nu. Många avslut och nya starter på någonting oprövat. Bara det gör att jag har nålar under fötterna och förvirring under huden. Mina ord är, liksom min kropp och min hjärna och allting runt omkring, och svävar någonstans där jag inte får tag på dem. Jag måste installera verkligheten i det som händer nu. Men som med allting annat finns det inga svar. De kommer att komma eftersom. Så jag ber om ursäkt för mindre begåvade eller roliga inlägg. Jag har lite åt er. Jag måste bara få landa.

Måndag.



Bye. And hello.

Från att sitta på VIP-avdelningen i Uppsala med glas som aldrig var tomma och champagne upp över näsan, till att möta ett snörikt men folktomt Söderhamn tillsammans med groggar som aldrig gjorde någon större effekt någonstans, ungefär så såg gårdagen ut. Eller ja, exakt så såg den ut. Och det var mina två dagar att säga hej då till den värld som varit väldigt central i väldigt många år. Om en vecka börjar ett nytt äventyr. Då kommer jag att sitta i mitt fönster i lägenheten i Stockholm och se när mörkret sänker sig över neonbelysningen. Oerhört obakfull och med friska andetag. Nya. Och jag kommer att vara rädd och nervös men fokuserad och glad. Det bästa med att säga hej då, är att man får säga hej till en bunt nya saker bara därför. Ibland bättre. Ibland inte.
Men många gånger livsavgörande.

UPPSALA 2.1


Just sayin'

Det är när man vaknar av sms från sin mamma som beskriver "hur varmt och skönt det är i Thailand" och från en bästa vän som bockar av sin "att göra nu när jag reser jorden runt"-lista som man BARA VILL SOMNA OM IGEN.
#inteallsavundsjuk

Travel far away.

Jag spontanbokade ett tåg till Uppsala nyss.
För 175 kronor får jag en restid på tre timmar, en plats vid ett bord för fyra och chansen att krama om mina vänner. Vi ska dricka vin, dansa och prata som bara vi kan i en lägenhet värd miljoner. Jag ser fram emot det. För när livet tar en till nästa steg, till nya platser och nya framgångar, är det alltid någonting som offras på vägen. I mitt fall kommer det att bli mycket av det på sidan av. På sidan av jobbet och journalistrollen och det jag flyttar till Stockholm för att göra. För den här branschen kommer med övertid, hängivenhet, hårt jobb och tillfällen man inte kan missa.
Så det är där mitt fokus kommer att vara ett tag framöver.
Men inte i morgon. Då kommer jag lämna allt som har med jobb att göra till måndagen den 30 januari.
Och bara vara.

I've gained the world

– Jag tycker att du är häftig jag.
– Va?
– Ja, jag tycker det. Du bara... gör saker.
– Ja. Jo. Men jag känner alltid att jag inte har något val.

Det har alltid triggat mig inifrån. Tvingat mig att agera som att jag vore en slav under mitt eget huvud. Många gånger är man ju det, men kroppen kan strejka och tankar förändras. Mina göra nästan aldrig det. Grunden är alltid densamma. Bär alltid med sig samma vilja och samma eggande målsättning som aldrig ger med sig. Samma grundtanke. Vara bra. Duktig. Bäst. Bli så bra som jag kan bli.
Jag valde väldigt tidigt.
Karriären och att aldrig tänka två gånger. Att aldrig släppa en tanke helt utan att låta mig ledas av den tills det antingen tar stopp eller tar mig vidare. Ännu längre. Jag valde att bygga min grund så snabbt och stadigt jag kunde.
Kanske är det häftigt.
Kanske är det inte det.
Men det har tagit mig till ställen. Till upplevelser och utmaningar jag aldrig kunnat drömma om. Frilansjournalist vid sexton, landslagsläger, modelljobb, magasinkrönikör, fallskärmshopp, egna reportage-serier och Melodifestivalen vid sjutton. Aftonbladet vid tjugo. Bland annat. Ansvaret har växt och tvingat mig att göra det samma. Växa.
Men det har aldrig gjort att jag inte kunnat vara ung. Inte kunnat leva.
Jag har halkat i festival-leran i Borlänge. Två år på rad och kysst främlingar med smutsiga händer. Jag har blivit alldeles för full alldeles för många gånger. Skrattat på trappen till tandläkaren tills dess att solen åter rest sig över horisonten. Skickat avslöjande sms och lagat potatisgratäng sju på morgonen. Jag har ramlat från en mur i Turkiet, druckit finsk sprit på en risig balkong med den sämsta utsikten och gjort mer än vad jag borde bara för att det var roligt.
Jag har spelat ping-pong med hjärtat bara för att se om någon servar tillbaka.
För att det är så man måste göra.
Med allt.
Satsa. Ge hundra procent och inte en enhet mindre. Våga och inte tänka en gång extra. När man är ung är en tanke, lite mod och lite vilja allt man behöver för att lära sig av det här livet och njuta av det.
Allt man behöver för att ta sig någonstans.

Många frågar sig "om du skulle dö i morgon, skulle du varit nöjd med livet du levt?".
Fram tills nu hade jag nog sagt nej, men endast för att det är så mycket mer jag vill göra. Uppleva. Sanningen är den att i dag så är jag nöjd. Jag är nöjd med det här livet. Hur det utspelat sig och vart det har tagit mig. Vart jag har tagit livet och vad det har gett mig i slutändan.
Jag har satsat.
Och jag kommer aldrig, aldrig att ångra det.
Trots att hjärtat gått i itu, trots att prestationsångesten fått mig att gå sönder och trots att jag ibland känt mer smärta än lycka kommer jag aldrit någonsin att ångra att jag spelat ping-pong med det här livet.
Aldrig.
För ibland servar det tillbaka.
Var inte rädd. Det är det jag vill säga er.
"Be brave".
Som min pappa alltid sagt.

Jag älskar hur hon säger det.


Fredag.


A first hello.

– Det här är kanske goja för dig nu, men du kommer att förstå sen.
Bokstäverna är gröna. Snirkliga. Uppdelade i staplar och jag tittar på dem. Förstår inte. Men får veta att det är en planering för Melodifestivalen och ler.
– Har du gjort nöjesjobb tidigare?
Chefen står lutad över bordet med händerna som stöd längst kanten.
– Ja. Jag har bland annat bevakat Melodifestivalen en gång. För två år sedan i Malmö.
– Jaha. Oj.

De säger det i kör. Cheferna och reportrarna.
– Men i somras jobbade du som vanlig nyhetsreporter i Söderhamn eller?
– Ja. Då var jag allmänreporter.
– Så jag antar att du lusläst Nöjesbladet den senaste tiden då?

Chefen ler.
– Du, det har jag gjort länge.
Han skrattar.
– Bra svar. Bra svar.
När jag går därifrån, efter en guidad tur och många "Jaha, soft" och "oj, men gud vad bra" så är fötterna lättare. Tyngden på axlarna har liksom lättat. Det känns bättre. Fastän tanken på Sveriges största tidning fortfarande skrämmer mig. Fastän jag egentligen inte förstod någonting av planeringen, av förkortningarna, av de snirkliga bokstäverna. Det är sånt jag ska lära. Sånt jag vill lära. Sånt som kommer att vara den största delen av min vardag fram till juni.
Två veckor kvar.

Onsdag.


TWENTY-TWO


Jag ville att de skulle ropa upp mig sist. Säga mitt namn i utkanten av alla andras. Så att de skulle komma ihåg. Komma ihåg matchen och motståndet och prestationen.
Och vem som levererade.
För jag hade nog bestämt mig direkt. Jag skulle bli så bra jag bara kunde. Mötte jag en spärr skulle jag tvinga den att ge vika. Skrek mina ben skulle jag pressa dem att fortsätta. Men det tog lite tid att komma dit. Jag var ung. Grät i hallen och höll min mamma runt höften.
Men pappa stod bestämt i dörröppningen med min trunk på armen och en blick som sa: du ger fan i mig inte upp.
Och det gjorde jag inte heller.
Till slut spelade det ingen roll att jag inte kunde bromsa. Att jag grät, skällde på pappa och sköt som en kratta. Jag svalde järnsmaken i munnen och masserade de sönderfrusna tårna. Det spelade ingen roll att skenorna blev bananböjda och sönderslipade efter några år. Jag fortsatte.
Och jag blev bra.
Pappa drev mig framåt. La framgången under skridskoskenorna. Och jag red på vågen som kom med den. Med passionen. Möjligheten att bygga livet kring bandyn och inte bandyn kring livet. Jag älskade det. Bandyn satte mig fri.
Och jag valde nummer tjugotvå.
I flera år ägnade jag all min tid till att spela bandy eller åt att längta efter att få spela bandy. Jag har aldrig älskat någonting så mycket som jag älskade det. Förutom orden då. Bandyn gav mig frihet. Tillfredsställelsen att göra någonting jag älskade och att göra det bra.
Och jag blev en av de 30 bästa i hela Sverige i min ålder.
Jag blev så bra jag kunde bli.
Så gick ryggen sönder. 
Ibland kommer man till vägskäl i livet där man måste gå vidare utan saker som gör en lycklig. Där man måste gräva ner delar av sitt liv och fortsätta ensam. På grund av jobb. Skola. Familj. Pojkvän. Flickvän. Drömmar. Hälsa.
För att man måste.
Med ordet "Twenty-two" på underarmen, som en ständig påminelse av den hittills bästa tiden i mitt liv kommer jag ändå att få bära med mig bandyn, och passionen, i resten av mitt liv. Påminnas om att man kan vara sämst endast för att bli bäst i slutändan. Att det inte finns några gränser och att om de nu kommer, så kan man gå därifrån med stolthet och gå vidare med ett hjärta som fortfarande ler.
Och jag kommer aldrig att glömma.
Glömma vad bandyn och den tiden i livet betydde för mig, vad den gav mig, räddade mig från och hur det utvecklade mig till att tro på livet och möjligheterna vi har i det.
Jag kommer alltid att vara nummer tjugotvå.

Snabbtitt!



Bilderna är, som ni säkert ser, spegelvända och det sitter en kliande, svidande plast över tatueringen och under den har det samlats blod och bläck. Men hur som helst: trettio minuter smärta senare och det står "Twenty-two" lodrätt längst benet på undersidan av min vänsterarm. Vill visa er nu för att jag är så himla nöjd och glad, men en bättre och inte spegelvänd bild får ni imorgon! Nu går tåget strax till Stockholm. Hörs där nästa gång.
<3

I'll turn to this

Det snöade den där natten med. Inte för att det var natt nu i kväll men mörkret är det samma. Vägen har inte rört på sig, hjulspåren aldrig ändrat form. Det ser egentligen inte ut att ha gått en enda dag sedan jag var arton och växlade mellan att gå på moln och spik. Som att hjärtat satt under fotsulorna och fan vad trassligt det var att röra sig framåt när man fastnade bland rostiga verktyg eller myrliknande moln.
Det var så länge sedan nu.
Det är inte så trassligt längre.
Jag gav aldrig vika när spikarna krossade tår och bröst och hjärta och punkterade lungorna till den grad att jag inte längre kunde andas. Jag vägrade ge upp när mitt hjärta dog. Inte när människor försvann och min familj gick isär och tvingade mig att genomgå den mest hjärtslitande och upprivande tiden i mitt liv.
Jag valde att bli så bra jag kunde bli på det som gav mig livsglädje. Livskvalité.
Och det är det som i morgon kommer att handla om.
Att aldrig glömma bort svårigheterna och hur jag tog mig förbi dem.
Att aldrig glömma att det går att bli bra, att må bra, om man kämpar med rätt medel.
Och att fortsätta kämpa när man inte gör det.
Klockan tio sitter jag i tatueringsstolen. Klockan halv två går mitt tåg till Stockholm.
Vi hörs i morgon, fina ni.
Och tack för all respons på det tidigare text-inlägget.
Tack.

Lördag



Holding on and letting go

– Är du kär i honom fortfarande?
Jag balanserar på trappsteget. Kilklacken formar sig efter kanten och jag tippar över. Framåt. Hasar över den frosttäckta bron och fångar upp balansen igen samtidigt som han blåser cigarettröken som en pil genom natten.
– Nej, inte längre.
I början var han allt jag ville ha. En omättad förälskelse som åt upp mig inifrån. Som fullständigt manglade hjärtat i tiotusentals bitar som sedan spred sig i hela kroppen i takt med hans andetag. Och det var så jag ville ha det. Jag ville läka. Jag ville att han skulle vara mitt plåster och jag ville skrubba upp mina skulderblad av hans beröring. Jag ville att han och jag skulle bli vi och att han skulle älska mig så som jag älskade honom. Men det gjorde han inte. Plötsligt slutade han läka. Slutade röra. Slutade ge men fortsatte att ta. Slutade älska. Kanske älskade han aldrig och efter ett tag slutade jag att vara kär.
Det är i alla fall vad jag säger när han frågar.
Men jag tror att jag ljuger.
– Bra.
Han ler. Himlen är otäckt svart ovanför men marken glittrar av frosten och det gjorde den då med. Då när han och jag höll på att bli vi. Då när jag erkände att jag var så jävlajävlajävla kär över ett glas vin och alla sa att de redan visste.
Nu är det annorlunda.
Nu säger jag nej.
Men jag tror att jag ljuger.
Kan man sluta vara kär i någon? Kan man bara stänga av? Sopa ihop alla rester, allt splitter, i hjärtat och kasta bort det där det aldrig kan hittas igen. Kan kärlek verkligen dö för att tiden tickar vidare? Kan man, verkligen, sluta vara kär i någon man älskat på riktigt?
Jag tror fan inte det.
Men jag tror att kärleken förändras. Att fjärilarna tappar sina vingar. Att det slutar kännas bra. Jag tror att det plötsligt kan sluta vara sms mitt i natten och sex på köksbordet. Jag tror att kärleken kan falna. Förändras så drastiskt att man tror att den är borta.
Men när han ser på mig för ett ögonblick, så som han gjorde den där kvällen som inte är nu, då kan jag fortfarande känna att jag läker. Då kan jag fortfarande känna hjärtat rusa. Om så bara för en sekund.
Jag tror "att inte vara kär" egentligen inte handlar om avsaknad av kärlek.
Jag tror att det är kärlek i en sovande form. Förändrad form.
Kanske tänkt att aldrig mer vakna.


Kanske tänkt att göra det.

Hej, här har ni punkter. Typ.

1. En reporter tycker att jag ska börja skriva låtar eftersom jag skriver artiklar som melodier. Tror min första låt ska heta "Party while you're young", eller nåt sånt ungdomligt, och handla om att hångla med fel snubbe och bli nerbäddad av mamma.

2.
En kompis gjorde en förfrågan på Facebook i förhoppnings om en träningskompis. "Någon som är sugen på att träna?" löd det. Det här blev mitt svar: "Nä. Men du får gärna träna lite åt mig. En timme på löpbandet borde räcka. Och typ 110 kilo i bänkpress. Musklerna kan du skicka via mail." Så jävla rolig ibland alltså.

3. Jag käkade lunch vid tolv och borde ha blivit glad men blev sur och det går inte över.


4. Jag jobbar hela dagarna och jag älskar det. Men att komma hem någon gång efter fem, upptäcka att allt stänger om plus/minus en halvtimme, ha miljarder outrättade ärenden och ett jullov som bara gått förbi, då blir jag bara trött för att sedan somna och vakna av alarmet klockan 07.00 igen.


5. Jag lyckas alltid skapa politiska diskussioner på Facebook och med mitt tålamod blir jag SÅHÄR IRRITERAD på folk som gillar pengar framför människor. Dessutom lovade jag mig själv att hålla mig lugn och sansad diskussionen igenom. Jag misslyckades. Men min poäng framgick dock.


6. Pappa blir irriterad på mitt ”jag ska”-syndrom och jag blir irriterad på honom tillbaka. Jag vet att jag säger att jag ska göra saker som sedan aldrig blir av men jag är trött, har snart tenta, massor att göra och jag pallar inte.

 

7. I kväll ska jag på bio. "New years Eve" står för underhållningen, eller vad den heter. Och kom nu inte och säg att den är värdelös för då får ni smisk.


8. Dessutom borde det räcka med att Zac Efron (tillbaka i bio-snacket) är med för att den ska bli bra. Och är han halvnaken i någon av scenerna så blir filmen SKITBRA. Så det så.


9. Det var det. Typ. Jag skulle vilja krama er men jag kan inte. Ni är för långt borta. Tänkte bara säga det.


Jag, Sthlm & fina saker




Tavla från MIO, skrinet fick jag i julklapp och småsaker från Indiska. Lite som en "dagens outfit" fast i Fridas-nya-Stockholm-crib-style. I dag var jag dessutom nära att köpa en vas för 400 kronor. En vas.
Herregud.

Början på januari.

Kylan strålar genom tårna och det ömmar utav bara helvete när jag glider över det barriga, mossiga underlaget för att försöka få tillbaka värmen i kroppen. Oljelukten fräser till i näsan lite då och då, men efter några timmar bara några meter från det oljetäckta strandbrynet har nosen ändå vant sig rätt bra vid lukten.
– Det här blev vår julklapp det, grabbar. Skotta skit.
De skrattar i kör där de sitter på en varsin plasthink och dricker kaffe. Regnet fortsätter falla som en öppen kran och jag känner sminket lossa från käkbenet och nästa droppa vidare ner på marken. Jag fryser, fan vad jag fryser men jag biter ihop och säger ett glatt "nej då, det är lugnt" när de frågar om de förstört min dag. Det har de ju inte heller, men jag kikar ner på mina icke vattentåliga skinnkängor och tänker att de mått bättre. Likadant med väskan och kameran och bläckpennorna och blocket och allt som fungerar betydligt mycket sämre i regn och blåst och jobb som går lite för långsamt. Men efter lite om och men, stonk och stön, en till kaffepaus och lunch så sätter de äntligen igång. Med ordentliga tag skottar de den bruna, vidriga råtalloljan från stranden.
Ett spadtag. Ett till. Gulbrun sörja som rinner ner i hinkarna. Hinkar som sedan töms i en kubikstor behållare. Jag smattrar av, skriker "tack" och rusar tillbaka genom skogen.
Går lite vilse, håller på att köra bilen i diket och plockar upp thaimat på vägen tillbaka till redaktionen.
Ringer kommunen med mat i munnen och redigerar bilder. Skriver text. Och lite till.
Åker hem, äter, åker vidare, dricker kaffe, kollar på film, kommer hem.
Tjopp, tjopp.
Det var den dagen det.

Om honom.

Du bad mig berätta om honom, men jag vet inte om jag kan. Inte för att det är som att bita i ett förgiftat äpple och kvävas av hela grejen. Inte för att han skulle känna igen sig och bli arg, men den som är ”honom” för mig just nu är så illusionerad, om det ens finns ett sådant ord. Det är så många men ändå så få. Och jag liksom stannar kvar där, i verklighetsflykterna och jag förälskar mig i de små sakerna hos dem jag inte känner. Inte känner alls. Men med nyårsnatten som ett töcken runt huvudet kan jag berätta för er om honom. Han med de vackraste jävla ryggslutet i hela världen. Han som ler ursäktande när han väl gör det men som ser lyckligare ut än någonsin precis just nu. Och hur jag fortfarande inte vet hur jag ska agera runt honom. Hur han fortfarande har den där effekten på mig där jag blir alldeles stel i musklerna av hans närvaro. Hur jag måste gömma mig på toaletten i flera minuter och bara stirra på mig själv i spegeln för att inte tappa vettet. Han är så glasklar. Så medveten om allt han gör och jag blir irriterad på hans perfekta käkben och renodlade ansiktsdrag. Jag tror fortfarande att han kommer att förändra världen en dag. På något vis. Hans enda problem är att det tar sådan tid att ta sig framåt. Inte för att han inte vill eller för att inspirationen kommer långsamt, utan för att han är bekväm och trygg och någonstans är okej med att det tar tid.

Vi har alltid varit väldigt olika på det viset.

Och ibland undrar jag om det är någon som honom som kommer att komma min väg igen snart.

Jag hoppas det.

 


RSS 2.0