Fridas värld bland tankar och ord. -

Hold on. The moon is with you.

Så är fullmånen här igen. Jag hatar hur den brinner om natten. Kroppen får ingen ro. Andetagen går så trögt. Som en klibbig jävla massa utan rytm. Samtidigt älskar jag att se den glöda. Att känna hur det sticker i ögonen av det som är gult och orange och varmt. Min mamma sa en gång att om man saknade någon skulle man be den personen gå ut och titta på månen en speciell tid. Sedan skulle man göra samma sak själv. Och vetskapen om att den där andra personen tittade på exakt samma måne skulle få dem att kännas nära.
Hon har rätt i det.
Det har hon alltid haft.
Så idag värker det lite extra i mig. För jag mördas av den här vetskapen om att jag inte saknar någon på det sättet, som jag kan be vara närmre. Jag har valt att inte sakna när jag valt att inte älska. Jag vet det.
Så i stället måste jag stå ut med smärtan av att de jag saknar med samma gastkramande grepp om hjärtat är dem jag inte längre kan ringa.
För att de inte längre finns här hos mig.
Och det gör lite ont.
Jävligt ont faktiskt.


Yes, I do. And you don't?

Kristen Stewarts otrohet. Någonstans kan jag inte sluta tänka på den. På den och på att kärlek är skört. På hur vi kämpar och trasslar och slåss för den. Vårdar, ger och tar. Men ändå sitter de där små djävlarna på axlarna och viskar att mycket vill ha mer. Så med vårt eget hjärta i någon annans bröst och med deras hjärta i vår egen hand tänjer vi ibland på gränserna tills dess att allting exploderar i små skamfulla, vidriga ögonblick som krossar verkligheten i tusen små hjälplösa bitar. Jag tror inte att det någonsin går att laga kärlek efter det. Det tror jag inte. Men jag vet inte om vi egentligen menar att vara otrogna. Om det verkligen ligger i vår natur. Men jag tror på att vi kan vara elaka. Utan förstånd. Dumdristiga. Våghalsiga. Älskvärda. Ovärdiga. Fantastiska. Och jag tror att känslor kan ta över oss så pass att vi inte kan sortera dem. Som förvirring och förstånd. Rätt och fel.
Attraktion i motsats till kärlek.
Alltså.
Jag tror att vi kan tappa bort oss i det fysiska. Attraktion känns snabbare än kärlek. Den kan komma som en blixt från klar himmel. Ni vet. Pulsen skenar. Det blir svettigt hela vägen ut i nagelbanden. Blicken flackar. Andetagen går hetsigt upp och ner genom strupen. Kommer aldrig riktigt hela vägen ner till magen. Allting lindas in i någonting bubbligt och konstigt och sött och elektriskt. Kroppen reagerar på närvaron av någon annan. Automatiskt. Skriker att det är någonting med den här människan som känns. Det bara blir så. Vi kan inte styra den.
Attraktion försvinner heller inte för att vi blir kära.
Vi vore rätt naiva att tro det.
Kanske är det just det som spelar oss ett spratt ibland.
Jag kan inte säga någonting säkert, jag har aldrig varit otrogen.
Men jag vet hur lätt jag tappar kontrollen i närheten av någon som vänder ut och in på hela mig. Det kan vara sättet han rör sig. Pratar. Ser ut. Lyfter handen till glaset eller drar handen över hakan. Ibland kan det vara sättet personen säger mitt namn. Attraktion har många ansikten, men kärleken har fan bara ett.
Kanske spelar de ut varandra ibland.
Kanske väcker attraktionen tron om att kärleken inte är tillräcklig. Att gräset är grönare på andra sidan. Att man är kapabel att älska ännu mera. Ännu starkare. Kanske viskar de där djävlarna förföriskt i örat, lockande och anklagande, att man inte älskar alls. "Inte längre. Du älskar inte längre. Älskar du får du inte känna. Inte utanför. Inte såhär."
Som sagt, jag vet inte.
Otrohet. Vi ska hållas ansvariga för den, det ska vi. Jag tycker ingenting annat. Det är ett uruselt sätt att behandla någon vi älskar. För det är just det.
Jag tror att vi fortfarande älskar när vi gör fel.
Att det inte har så mycket med det att göra.
Jag tror bara att vi inte... riktigt menar att vara otrogna. Jag tror inte att vi faktiskt tänker och förstår innebörden av det vi gör. Jag tror bara att vi är vad vi alltid varit. Elaka. Utan förstånd. Dumdristiga. Våghalsiga. Älskvärda. Ovärdiga. Fantastiska.
Det är ingen ursäkt. Jag säger inte det. Vi förtjänar en enkelbiljett till helvetet för att leka så giftigt med kärleken. För att göra någon så illa. Tanken på att göra så mot någon annan eller att någon gör så mot mig får mig att må illa. Det är inte det. Men kanske är det en förklaring. En förklaring till hur grova spratt förstör oss. Kanske inte.
Förstår ni hur jag tänker?
Jag kan inte sluta tänka på det i alla fall.

Min lediga lördag.


Nemän. En normal uppdatering.

Jag är lite lätt apatisk efter min Värmlands-vistelse. När jag kom innanför dörren spatserade jag på stappliga skavsårsfötter rakt mot soffan och föll raklång ner på kuddarna där jag låg orörlig i en timme. Jag vet inte riktigt varför det blir så, men jag tror att det kan ha att göra med alla snabba ryck som sliter och drar åt alla håll. Låt mig förklara: först så befinner man sig i Stockholm och så plötsligt är man i Karlstad och så "tjoff" sitter man i en lada i de värmländska skogarna och så "pang" så ska man upp på en moped alá 1962 och ett dygn senare sitter man blöt och trött och konstig i bilen på väg mot Stockholm igen och vardagen och allt det där. Kroppen och psyket blir lite lätt dampigt och schizofrent av sådana grejer – även om det är obeskrivligt roligt att få komma ut och göra någonting annorlunda. Hur som. Resultatet blir ett uppslag eller liknande i Aftonbladet. Troligtvis i helgen. I'll keep you updated.

Hemma i Sthlm igen.


I saw your potential

Jahapp. Så har man hamnat i Karlstad. Jag ligger ensam på ett hotellrum och tänker på saker som jag inte borde tänka på alls. Klockan ringer om sex timmar och regnet öser ner utanför fönstret. Men i morgon ska det bli sol och vi måste kasta i oss frukost på 15 minuter exakt för att komma iväg i tid. Sedan är det jobb som gäller i 24 timmar i stort sett. Non stop. Uppkopplad i ett och det känns ju som att jag borde sova nu bara därför, men det kan jag såklart inte. Jag har en konstig magkänsla men det kan ha och göra med att klockan är 00.21 och jag är så "nedkopplad" som det bara går att bli. Rakt in i jobb-mood i morgon och jag blir som en robot.
På riktigt alltså.
Det är sjukt vad skillad man blivit.

Goodnight.


Fucked up. Fast bra.

I tisdags hade jag sådant lyckorus i hela kroppen att jag fnissade mig igenom löprundan efter jobbet. I går hade jag en sådan fantastisk kväll med en av mina bästa vänner att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Det var mat och det var latte och det var cider och det var spelning och det var fan kanske inte jättesmart att sitta som två unga tjejer och sminka sig sotsvarta mitt på Malmskillnadsgatan, men herrejävlar vad jag skrattade. Så pass att jag fick stå med två fingrar under nedre fransraderna i flera minuter för att inte få gråsvarta tårar i ansiktet. Sedan såg vi en gammal kärlek spela på en pub och var vakna till tre. Jag kollade på norsk sex-tv med skämskudde i famnen medan hon låg raklång på golvet och pratade i telefon med mannen i sitt liv som hon vägrar släppa taget om men egentligen inte borde heller. Man ska vara rädd om saker som är på riktigt.
Hur som.
Kanske är jag lite väl trött på jobbet i dag men jag har mer energi än jag haft på länge. Och jag ville bara säga det. Så nu vet ni.
Hejdå.


Hur ska jag förklara det här?

Jag är på väg till jobbet, inget konstigt med det eller så. Tunnelbanan får mig fortfarande att må illa och det tar typ hundra år att ta sig till t-centralen. Men - jag har på mig en orange/brun mockajacka och kritvita converse.
Vad hände med imagen?
Får bli helsvart i morgon igen.


Harder and harder to breathe

Det fanns en version av mig själv som jag såhär i efterhand tycker väldigt mycket om. Hon var så orädd. Trasig som en sönderslagen jävla blomkruka i keramik med bitar här och var, men aldrig riktigt rädd. Hon hade inte något förnuft för fem öre. Inte någon relevans och många gånger ingen tolerans heller. Eller så var det kanske det hon hade. För hur mycket människor än stampade på de där skärvorna hon förgäves försökte samla ihop så sa hon inte ett ljud. Alltså, hon såg så lycklig ut. Som att livet var hennes och inte hon livets. Ni fattar.
Så hittade jag en gammal lapp som sa:
- Kom ihåg att älska henne, Frida.
Ja.
Som att jag gjorde det då.
Inte riktigt va.


Just tellin' you.

Jag är så obotligt förtjust i mina kollegor.
När jag tänker på att det kommer att komma en dag när jag inte kan hänga med dem mer får jag ont i magen. Gräver jag ner mig för mycket i den tanken kommer jag att behöva ringa pappa som får åka från jobbet och klappa mig på huvudet. På riktigt alltså. Fick jag samla ihop mitt eget all star-lag av begåvade journalister och helt otroliga människor skulle alla kvalificera rakt in i startelvan.
Och sedan skulle jag inte behöva en kotte till.
För de här fantastiskt duktiga dårarna kommer ta över världen en dag.
Kom ihåg vem som skrev det först.

I love you right back

Jag har ägnat fler nätter åt att hänga med mina vänner. Dagarna också såklart, men det är någonting speciellt med att slippa vara ensam när en kväll övergår till en ny dag. Antingen har vi varit fulla eller druckit rödvin eller spelat uno eller kollat på film eller rökt cigaretter på verandan eller haft picknick i regnet eller bara pratat - och ibland har någon pillat mig i håret tills det pirrat i hela kroppen. Det har varit helt fantastiskt. Alltihop.
Och det är just det, den här lyckan i att ha bästa vänner, som kommer att ge mig abstinens här hemma i Stockholm.
För hemma är det ändå.
Det är bara det att jag saknar dem jag älskar utav bara helvete.
Hela tiden.


The currency of love - London




Week-end 2.0.


Den här helgen alltså.
Jag har mått väldigt, väldigt bra av den. Kanske har jag varit lite för full och härjat lite för mycket och gjort lite för dumma saker och gått lite för mycket barfota, men det har varit en del av hela grejen. Jag behövde det. Vissa stunder känns det som att jag försöker tygla det här livet lite för hårt av rädslan för att sabba något. Det gör i sin tur att jag stänger in och tar bort delar som en gång varit väldigt viktiga. Därför är det skönt att bara ta chansen att släppa huvudet för en minut eller två eller hundrasextiotre. Ni hajar. Det är väldgt, väldigt befriande.
Jag kliver på nästa jobbpass på onsdag klockan 15.
Tills dess har jag bojkottat allt som heter tidningar och journalistik och rubriker och nyhetsappar. Jag måste få chansen att längta tillbaka. Chansen att förstå att jag, just nu, gör det jag drömt om att få göra så länge jag kan minnas. För just nu känner jag så väldigt lite i livet och jag vill inte tappa känslan som jag haft varje dag sedan den där dagen i oktober då lyckan välte allting inom mig och förändrade livet till det bättre. Den känslan har varit det viktigaste jag ägt och haft och känt på väldigt länge.
Och det verkar faktiskt som de senaste dygnen väckt den till liv igen.
Tack för det.

Påminn mig om vad kärlek är

Jag har svårt att prata om kärlek igen.
Inte för att det gör ont eller så, utan för att det mestadels inte känns alls.
De flesta av mina vänner älskar så mycket och så stort att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. De blir sambos och skaffar barn och viftar med ringprydda fingrar och hånglar bland mönstrade påslakan-set med människor som vill vara deras för alltid. Jag ler och säger "grattis". Fnittrar lite osammanhängande och drar handen genom håret för att jag inte vet vad jag ska göra med alla kroppsdelar som stålsätter sig för att känna.
Men alltså.
Det känns inte.
Ingenstans och ingenting och det kan börja susa i öronen av det där tomrummet som bedövar och bedövar och bedövar. För jag kommer fan inte ihåg hur det är att älska och älskas tillbaka. Jag har ingen jävla aning. Det är som att kroppen har förträngt och stängt av. Kopplat bort alla minnen som i slutändan bara blivit en påminnelse om vad som försvann och aldrig riktigt kom tillbaka.
Kanske är det bäst så, jag vet inte.
Kanske är det hälsomsamt att vandra runt bland gamla ex-pojkvänner, dejter och ligg och bara känna ingenting för människor som man en gång känt väldigt mycket för. Eller så är det bara ohälsomsamt att ha ett hjärta som plötsligt inte vet för vad man ska öppna dörren. Som inte längra kan minnas hur man slår för något. Som inte längre kan relatera till kärlek som är på riktigt. Som inte längre orkar gå sönder av alla slag i fel riktning.
Jag vet inte.
Kanske är det så att mitt hjärta inte orkar så mycket mer just nu.
Att tomheten och avsaknaden och ensamheten har gjort det mer trasigt än det var de där gångerna kärleken slets det i tusen bitar.

<3

Alltså.
"Du är tjejen som med en blick kan lova allt."
Herregud.
Jag tror att det kan vara det finaste någon sagt till mig – någonsin.
Så vem du än är, tack!

Sad songs for dirty lovers



Spegel spegel på väggen där

Jag kan titta på gamla bilder av mig själv och bara "ja fan, hon ser rätt bra ut. Hon kommer att passa in eller gå sin egen väg eller få folk att rodna och ja, henne kan nog någon tänka sig att ligga med".
Ja. Ni vet.
Och i dag kastade jag en tvål på badrumsspegeln, sparkade ner tvättkorgen och sprutade ner hela spegelbilden med bodylotion.
Den här röran börjar bli allt jobbigare att ta reda på.


.

Ibland slås jag av tanken på att jag någon dag kommer att hitta någon som älskar mig mest av allt i hela världen. Och att den där personen kanske kommer att göra det för resten av mitt, och sitt eget, liv.
Kanske hittar vi vandra i morgon.
Kanske hittar vi varandra om ett år.
Kanske hittar vi varandra när vi tror att vi aldrig i hela helvete kommer att lyckas hitta varandra alls.


You got to do what you have to do

Jag har gått förbi tre fotbollsplaner den senaste timmen. Ingen av dem har stått orörda. Alla har varit fyllda till bristningsgräns av lyckliga pojkar och flickor som sparkat och sprungit och torkat svetten ur pannan när kompisen gjort målgest. Ibland känns det svindlande att tänka på hur mycket jag offrat för att ta mig hit. Sak på sak, grej på grej som jag älskat så mycket att jag nästan gått sönder packade jag omsorgsfullt ner i en liten låda och stängde igen. Sedan gick jag och lämnade det kvar utan att vända mig om en enda gång.
Det är tur att det varit värt det.


Jag ville jaga Rihanna. Chefen sa nej.


Kortfattat: Jag luffsar in på redaktionen vid 15-snåret. Käkar glass med bossen på takterrasen. Har egentligen inte så mycket att göra innan TV4:s direktsändning på Gröna Lund och blir plötsligt så Rihanna-pepp att jag bokstavligen ber chefen att sätta mig i en bil till Dalarna. Jag säger att jag vill jaga, hon säger "nej, du ska till Grönan", jag kryper ihop i kontorsstolen och sedan ja.... twittrar hon. Ja, jo, jag kan kanske ha sagt något i stil med det där. Säkert något mer.
Det är bra arbetsmoral i alla fall.

RSS 2.0