Fridas värld bland tankar och ord. -

Lil' sis at Piccadilly Circus



Han i vitt

När jag var på Peace and love-festivalen för två år sedan tungkysstes jag väldigt intensivt och fint med en blond kille på campingen. Vi möttes där
i en av tältgångarna, la ögonen på varandra i två sekunder, hånglade i kanske trettio, sedan log vi och gick åt varsitt håll igen. Väldigt snabbt och random men ett bra minne som jag bär med mig än i dag.
Hur som.
Han var alltså blond, cirka 175 lång och klädd i vit t-shirt, blå jeans och marinblå converse.
Om någon av er ser det här och hittar honom kan ni ju ja, skicka hit honom.
Det var bara det.


När livet är trasigt

Ja. Okej. Jag tänkte att vi skulle försöka reda ut lite trassel som jag kämpar med här. I lördagsnatt stod jag i en jävla skogsdunge och grät som ett litet barn. Jag var barfota och ensam och rätt trasig och jag hade gjort exakt samma sak kvällen innan. Varken fotsulorna eller hjärtat eller sinnet hade återhämtat sig från det där första natten så jag stod där alldeles förvirrad och försökte hitta svar på frågor som inte ens verkar vara mina att ställa. Hur som helst. Jag ramlar så lätt ner i den där avgrunden som blir när man är lycklig utav bara helvete i ena delen av sitt liv och så obotligt missnöjd med den andra. Tröskeln blir så hög. Så omöjlig att forcera. Antingen är det att falla platt eller att klättra för brant. Och jag vet inte om jag är redo för varken eller. Alltså. Jag har smulat ner vissa delar av mig själv till så små bitar att jag inte kan pussla ihop dem igen. De ligger bara som ett damm redo att kväva vid nästa andetag. För jag trodde någonstans att jag inte var i behov av mer uppmuntran än den jag får för min talang. Men med avståndet som jag tog från allt jag trodde kunde göra mig illa har jag förlorat den stabilitet som gjort att jag alltid behandlat mig själv med respekt. Jag vet inte om jag gör det längre. Jag vet inte om man kan kalla nedspottade spegelbilder, ångest, självförakt och sönderrivna lår för att ta hand om sig själv. Jag vet inte om paniken över att bli sedd är att gå rakryggad. Jag vet inte om det är normalt att behöva sitta på tröskeln utanför en fest med svettpärlor i pannan och försöka andas in och ut av den enda anledningen att jag går sönder av tanken på att jag borde vara lite smalare, lite finare, lite bättre. Jag vet inte om det är okej att berätta hur jag var tvungen att fly "sanning eller konsekvens"-leken när frågan om vem i rummet som var snyggat kom upp. Istället satt jag på toaletten och klarade inte av tanken på att inte bli vald.
Jag vet inte.
Kanske handlar det om den där första gången någon valde bort mig när jag var 17. Kanske sitter smärtan från alla uppbrott och saker som aldrig blev som en snara kring strupen. Kanske handlar det just om det. Att jag behöver bli vald.
Eller så är jag bara schizofren och behöver gå i terapi.


Ung och dum är bäst

Jag har suttit på redaktionen i två dagar nu och krampaktigt försökt motstå att slåss om Swedish house mafia-biljetter. I mitt huvud har jag radat upp anledning efter anledning till varför jag inte borde gå, men så kan jag ändå inte hålla mig från att läsa om barerna och musiken och folket och dansgolvet och ja.
Herregud. Jag är inte DEN som kan hålla mig från en FEST med 35 000 andra. Det är därför jag alltid älskat festivaler. Alltid älskat konserter och alltid föredragit krogen och storfester framför mysiga middagar med tio glas rött.
Så ja.
Med minnet av hur jag och bästis klättrade på ett dj-bås i Turkiet och samtidigt spillde ut 150-kronors mojitos i bakhuvudet så kunde jag inte längre stå emot.
Torsdag 22 november ska vi röja som de "soon to be" 21-åringar som vi faktiskt är. Till Swedish house mafia. I Solna.
Himla fint liv ändå.


Lazy love


Världens bästa helg.


Den här midsommarhelgen har visat livet från sin bästa sida. Jag har varit så spräcklig och skör i vissa stunder och så fånigt lycklig i andra. Och däremellan har jag varit helt jävla kanonfull. På riktigt. I morse vaknade jag med en huvudvärk som startade någonstans nere i helvetet och som slingrade sin väg upp till tinningen snabbt och plågsamt. Men jag behövde en helg som den här. Jag har glömt bort hur mycket jag stimuleras av att känna mig... levande. Fri. Oberäknelig. Jag har fått ny energi till att vilja göra den här sommaren oförglömlig. På alla sätt och vis. Även utanför jobbet och redaktionen och mitt "9-17" liv som jag älskar väldigt mycket. Det finns mycket mer att mjölka ur det här livet och den här vardagen. Jag tror att jag någonstans har varit lite väl rädd för att leva. Rädd för att det ska rasera allt som redan känns superduperskitbra. Jag vet inte. Men ja. Jag tror att det kan ha varit så.
Slut med det nu dock.


Summernight sadness, kiss me before you go.

Jag skrev på fyllan i natt.
Inte för att jag minns det, men någonstans i det jag kände då visste jag att jag höll på att gå sönder. Så jag tog till det jag alltid gör: orden. Jag vet det för att två A4 i ett öppet word-dokument säger sitt. Det är felstavat som fan. Och det handlar om kvällen som var – midsommarkvällen. Såhär i efterhand, sjutton timmar senare och med mer nyktra ögon, gör det väldigt ont i mig att se hur klarsynt jag var. Hur jag förstod innebörden av vad jag valt i livet och hur jag återspeglar den utåt. Hur jävla duktig jag är på att skapa en felfri verklighet som en sköld att bära varje dag. Jag har aldrig varit felfri. Min verklighet har aldrig varit perfekt. Jag har alltid varit den som lägtat efter allting jag inte har. Som lagt värdet och lyckan i allt som ännu inte hänt. Som ännu inte existerar. Som ligger flera år, dagar, minuter, val eller människor bort. Jag har alltid varit hon som jagat och som behövt den här jakten för att känna att livet är på väg att fyllas.
Men det har börjat trötta ut mig.
Jakten har börjat tära och i stället för adrenalinkickar förstör jag mig själv genom att skjuta fel.
Plötsigt är det jag som sitter där med sönderrivna lår och skotthål i hjärtat.
Och det blir så tydligt hur allting börjar rasa utanför den där skölden.
Hur jag låter allt mörkt och ont och obehagligt sippra igenom i tron om att jag håller det ute. I tron om att jag, så länge jag håller kärlek och kyssar och män utanför, kommer att slippa allt ont.
Jag har så fel i det.
Så jävla fel.
Och jag håller på att gå sönder på grund utav det.

Förvirrat om livet.

Jag ligger i min nybäddade säng hemma hos pappa. Jag tillåter mig själv att bli så skör när jag kommer hem. Ni vet. Jag går tillbaka till den där tjejen jag alltid varit här inne. När jag berättar om saker får jag lätt gråten i halsen. Mina fingerar vibrerar. Känslorna blir mer påtagliga. När jag är hemma i Stockholm skjuter jag undan det som inte gör att jag presterar. Det blir så avslägset. Så onödigt. Irritationen och smärtan och känslorna och livet och allt det där.
– Frida, du jobbar ju över jämt.
Min chef rynkar bekymrat på pannan. Hon vill att jag ska få komma hem i tid. Jag ler.
– Det är ingen fara. Jag har inte mycket till liv vid sidan av i alla fall. Man har ju inte riktigt ork. Eller tid.
– Nej, det blir ju så. Det är lika bra att låta det vara.

Hon säger det halvt på skämt, halvt på allvar.
Det finns inte så mycket tid till så mycket annat. Det gör det inte.
Så när jag kommer hem till min pappa och känner det här normala, det trygga, det som alltid känt såhär vardagligt och som det ska, så blir jag alldeles strandad. På ett bra sätt. Som en stor jävla val parkerar jag i verkligheten. Ibland kippar jag lite efter luft, för stormande hav har blivit min grej. Mitt liv. Min vardag. Fast också det på ett bra sätt. Jag klagar inte. Men det blir så verkligt. Allting. När man går tillbaka och ser allting stå kvar så som det alltid gjort. Men livet. Livet är ändå inte alls som det varit.
Alltså.
Att sitta hemma i soffan hos min pappa och se min byline i Aftonbladet, den känslan, DEN JÄVLA KÄNSLAN... jag vet inte hur jag ska förklara den. Jag får gråten i halsen och fingrarna skakar och allting känns fortfarande surrealistiskt och konstigt och underligt och rätt och fel och allt. ALLT känns det.
– Jag känner fortfarande så. Jag blir, efter 30 år, fortfarande överväldigad av den här redaktionen. Av att jag är här.
Jag håller händerna kring kaffekoppen. Mannen mitt emot mig har varit på Aftonbladet halva livet. Och han känner fortfarande som jag. Den här overkliga känslan i kroppen.
Jag förstår exakt vad han menar.

– Glöm inte ditt påslakan. Jag har tvättat det.
Pappa nickar mot klädstrecket han har ute i vardagsrummet.
– Det hänger där.
Och när jag bäddar sängen, på pappas order, så känner jag ingen skillnad. Jag kan vid första andetaget inte bestämma om jag är sjutton år och hjärtekrossad, om jag är elva år med uppskrapade knän eller om jag är snart tjugoett. Snart tjugoett och precis i början på allt jag någonsin drömt om.
Men jag ler på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.
"Do you know what happened to the girl who got everything she ever wished for?"
"No."
"She lived happily ever after".

London, hyde park, buckinghamn & bacardi




London och Harry P






Ang. det som inte hör hemma här.

Vad tycker du om killarna som kommenterat?
– Vad jag tycker? Det jag tycker är att man inte ska ta sig rätten att göra illa andra människor. Det jag tycker är att man inte ska ”tycka” någonting om någon öppet och högt, om avsikten med det inte är upplyftande eller konstruktiv. Det jag tycker är att man inte ska lägga egna värderingar i någons liv. Det jag tycker är att det här livet, och människorna i det, är elakt och elaka nog och att man därför ska förstå innebörden av att glädjas med och glädjas av. Och det jag tycker är att man annars kan hålla käften. I övrigt har jag alltid ansett de här killarna som både trevliga och tillmötesgående. Jag har inget ont att säga om dem som personer. Men deras val att kommentera var kanske lite onödigt.

Hur känner du inför folk som inte verkar veta hur man glädjs över andras lycka och framgång?

– Jag blir väldigt ledsen av tanken på att människor är okapabla till att känna lycka över andras val i livet. Nu är inte meningen att vi, var och en av oss, ska sitta varje dag och känna oss alldeles sprudlande i bröstet för att andra har kärlek, pengar, framgång, vänner eller vad det nu kan vara – det är inte det jag menar. Men om vi får möjligheten att glädjas med dem, åt dem, då tror jag att livet blir allmänt bättre av att tillåta sig själv att ta den chansen. Och jag tror att man kan missa väldigt mycket här i världen om man går med en bitter, trångsynt tratt runt huvudet. Samtidigt så vet jag att världen inte fungerar så. Så hur jag känner inför folk som inte kan glädjas? Det är okej – så länge man kniper käft om det. Oförmågan att glädjas är inget att briljera med. Att vissa väljer att gå ihop och skylta med det genom att ironiskt värdera och kritisera någon annans framgång eller lycka är väldigt dumdristigt – och pinsamt. I min mening. Sedan finns det säkert andra som hyllar faktumet att det går att negativt värdera någon annan eller dennes liv. Det är ett fritt land vi lever i. Men jag tycker att moralen borde säga någonting om vett och etikett.


Så undrar också vad du tycker om killarnas onödiga kommentarer?

– Det ligger i en människas natur att känna avundsjuka, bitterhet, osämja, illvilja. Man kan använda sådana känslor mot andra människor för att själv lyckas eller för att själv må bättre, men jag tror inte på det tillvägagångssättet. Jag tror på respekt. På att sköta sig själv. På att man får vad man förtjänar om man kämpar för det. Nu vet inte jag vad avsikten med deras kommentar/kommentarer var, men jag fick ont i magen av dem och jag kan känna att de var respektlösa. Och att man överhuvudtaget väljer att lägga en kommentar hos någon som KAN KÄNNAS SÅ, som gör ont, det gör mig besviken. Men om kommentarerna var tänkta som upplyftande i något avseende var de jävligt klumpigt formulerade. Jag accepterar deras åsikter, men jag hoppas att de är lite mer respektfulla mot människor längre fram i livet. Och kommentarerna? De var onödiga.

 

Har du märkt av att någon missunnat dig det här eller nåt?

– Nej. Men jag upptäckte ganska snabbt att människor ger sig själva en rättighet att tycka, tänka och kommentera. Men det är okej. Eller nej, det är fan inte okej. Det är fult och det är ovärdigt. Det är vad det är. Men det gör inte det jag åstadkommit för mig själv mindre värdefullt för mig eller för dem som det faktiskt betyder något för. Jag tänker inte be om ursäkt för mig själv. Jag tänker inte vara Schweiz och jag tänker inte bära med mig en Jante-bibel var jag än går. Det jag tänker fokusera på är att vara lycklig och göra det som jag är här i livet för att göra. Jag är inte ute efter att stampa folk på tårna eller att skylta med mitt liv som någon jävla manual till hur man ska leva. Det är INTE hur jag gör det här. Men mitt liv är mitt liv. För i helvete, jag har skapat det här för mig själv. Jag tänker inte kliva åt sidan med det. Ska jag behöva tona ner det jag gör för att andra inte kan hantera välgång? Nej. Jag tänker inte var den personen. För vad skulle det säga om mig?

 

Det var det om det.

Jag trodde att det var slut med kommentarerna, men att behöva komma tillbaka till min hemstad i fysisk person och bli bemött med ironi och nedvärdering, med hårda ord, det gjorde väldigt ont i mig. Men det som varit tyngst är att höra mina bästa vänner säga att det gör ont i dem. Att det gör ont i mina vänner att behöva se, att behöva höra, hur jag blir behandlad – och hur människor tydligen tycker att det är okej att behandla andra. Det jag har gjort i livet är att följa min dröm. Förverkligat den. Och jag tänker aldrig, aldrig någonsin, be om ursäkt för det.

Nu vill jag att vi håller en trevlig ton här hädan efter.

Och är snälla mot varandra.

 


Livet i Russell Square-park


Live like a breakaway

Ursäkta för avbrottet, men jag gjorde en fem dagar lång verklighetsflykt där jag och min lillasyster drog till London. Det var helt fantastiskt på många sätt och vis, jag älskar London lika mycket nu som jag gjorde när jag fick se staden för första gången 2009. Hur som. Jag kom hem pank och svettig, med en enda ångest: att jag inte skrev ner min mejl (alternativt mitt mobilnummer) på ett kvitto or what ever och la i gitarrfodralet hos den otroligt talangfulla och sexiga gatumusikanten som stod längst Themsen och sjöng "The cave". Jag har en teori om varför jag inte gjorde det, men den är så sorgsen och ledsam att jag blir rädd för den. Kanske tar den här med er senare. Tills dess: bilder kommer, fler svar kommer och ja, jag kommer med. (hoho) Tja så länge.


Ja. Alltså... ja.

Morfar och jag står och pratar.
– Frida, kan du ta en ny profilbild på mig? Till Facebook.
– Varför då?
– Därför jag har så mycket fruntimmer efter mig så jag måste byta till någon... mindre intressant.
– Haha, va?
– Ja, du vet hon som är värst, hon är inne på min sida en gång per dag. Och det har hon varit i ett halvår.
Alltså, morfar får ragg på Facebook via en gammal id-bild.
Jag poserar som FAN framför instagram och det händer INGENTING.
Ingenting.
Ja. Jag vet inte.
Antingen så får man skaffa sig en fotoautomat eller så är det bara att hoppa från Kungsbron.
Det är ju bara så det.



I dag. Syster, mami, jag.




Answers part 1.0

Först: som många av er uppmärksammade var det några killar som la vissa frågor som jag inte tänker välja att svara på. Varför? Av den enkla anledningen att det här är min blogg, min ventil, min plattform och jag väljer vad som ska lyftas fram här. Jag vill inte smutsa ner min blogg med några försvarstal eller med något jag inte tycker hör hemma här. Ni får en bättre förklaring till beslutet när jag svarar på de frågor som rör deras kommentarer. Men tills dess: enjoy!



Hur många gånger har du varit kär på riktigt?

– Två. Men jag har varit kär i flera i tanken. Jag har lättare att känna nu än jag hade när jag inte visste vad riktig kärlek var. Det är helt logiskt egentligen men jag ger bort mitt hjärta väldigt lätt om jag fastnar för någon. Däremot är jag mer varsam nu. Jag spoilar inga känslor och sitter mest och väntar på att någon ska läsa mina tankar. Jag har inte ork att ge och förlora. Då ger jag hellre i tanken och förlorar det av ren tristess. Alltså. Jag har inte varit kär så mycket i vuxen ålder. Tidigare har det varit ung kärlek, hundra procent rakt in i någon annans bröst och en åktur utav bara helvete. Hångel i soffor och sex på mopeder. (Jajajajaja, jag vet att pappa läser) Nu ska man plötsligt börja dejta och konversera över en middag och ett glas vitt för 69 kronor. Jag vet inte om jag vet hur man gör det. Och det skrämmer mig. Den här utvärderingen som blir. Jag har ingen lust att bli nekad. Eller nobbad. Jag tror att det är en punkt hos mig där jag fortfarande är väldigt trasig och svag. Men det är klart, jag har varit kär två gånger tidigare och det finns ingenting, ingenting som det. Jag har mersmak på kärleken men avsmak på trubblet. På smärtan. Så enkelt är det.

Du skriver då och då om någon slags sorg och självtvivel. Vad handlar detta om?

– Det första jag skrev här var ”det handlar om att dö”. Att känna hjärtat stanna, blodkärlen krackelera och allt liv sippra genom fingrar, tår och rännstenar. Men jag har funderat, kanske handlar det inte alls om att dö. Kanske handlar det mer om att få smaka på livet när det är som värst. Kanske handlar det bara om att leva. Leva, leva, leva men att behöva kämpa för att pussla ihop det varje timme, varje dag. Sorgen grundar sig i ett brustet hjärta, ett nära dödsfall, relationer som gått åt helvete och en splittrad familj. Självtvivlet grundar sig i det sätt som den där sorgen förstörde mig. Först i januari vann jag den där tjejen tillbaka. Hon jag var när jag fortfarande var hel och fin och glad. Vi kommer inte överens än, men hon finns där. Och det är det bästa som kunde hända mig den här våren.

 

Vilka egenskaper uppskattar du hos vänner/pojkvänner/kollegor?

– Jag har aldrig uppskattat vikten i att vara snäll tidigare. Men fan vad viktigt det är att ha snälla person runt omkring sig. Att vara en snäll människa. Annars? Respekt, ödmjukhet, öppenhet och målmedvetenhet. Att veta vad som är rätt och vad som är fel, och om inte – att kunna lära utav det.

 

Varifrån får du ditt mod?

– Jag vet inte. Ibland vet jag inte om jag är speciellt modig, ibland är jag kanske mer dumdristig eller någonting. Men… jag har en känsla i kroppen som säger till när jag måste göra någonting. Om jag inte lyssnar på den är det någonting inom mig som dör. Jag vet inte vad och jag vet egentligen inte om det är så, men det är så det känns. När jag var yngre la jag mycket tid och energi på att vara rädd. Det kvävde mig nästan och jag var så rädd för att leva, för att förlora, för att bli inlåst på toaletten, för att tappa kontrollen, för att sova borta. Rädsla har tagit så mycket av mitt liv så kanske har det blivit en omvänd drivkraft. Jag är väldigt sällan rädd nu för tiden. Jag är nervös, orolig, kaotisk, förvirrad – men nästan aldrig rädd. Kanske är det en synonym för det mod som kanske återspeglas här. Jag vet inte.

 

Det roligaste jobbet du gjort på Aftonbladet?

– Oj. Det roligaste med Aftonbladet, och journalistyrket i sig, är variationen. Men att få bevaka ”Let’s dance” under tio veckors tid har varit min största, och roligaste, utmaning hittills, där jag tvingats lita och lära på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Helvete vad det utvecklade mig i hjärtat och i hjärnan. Jag vann dessutom möjligheten att lära känna några riktigt bra människor på vägen och det i sig har varit ovärderligt för min fortsatta utveckling här i livet.

 

Hur gör du för att inte förlora dig själv i Aftonbladet-karusellen?

– Jag litar på magkänslan. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet är en karusell eller att kvällstidningsvärlden är ett av de roligaste, och svåraste, yrkeslandskapen. Men jag känner att så länge man har någorlunda koll på sin egen integritet och sitt eget hjärta så är det en upplevelse utan dess like. Där man inte bara följer med utan där man faktiskt styr själv. Det är mycket press och stress och intensitet. Men någonstans har jag haft turen att hitta det här skinnet på näsan och vågat följa känslan i magen. Det har hjälpt mig väldigt mycket och jag är väldigt tacksam över det.

 

Har du märkt av vassa armbågar i kvällstidningsvärlden?

– Ja och nej. Jag känner att de här spetsade, målinriktade armbågarna krävs mer för att ta sig in på redaktionen, in till en anställning, mer än vad det krävs för att kunna göra sitt jobb. Sedan har jag snäst av en och annan Expressen-reporter och bokstavligen hoppat över en säkerhetsvakt, men det går på ren instinkt. Det är vad som krävs för att ditt jobb ska kunna bli så jävla bra det bara kan bli och den förväntan, att det du gör inte bara ska vara bra utan skitbra, är annorlunda jämfört med andra tidningar. Men att kvällstidningsreportrar aldrig vässar ner de där armbågarna och är otrevliga tycker jag inte stämmer. Vi konverserar med konkurrenter och ber om ursäkt klockan 02.00 i telefonen, med det finns en annan sorts konkurrenssituation, ett vinstintresse, ett ”vara bäst och först”–behov som inte finns på många andra ställen. Det, i sin tur, kan återspeglas som vassa armbågar.

 

Vad gör du för att klara en jobbig dag?

– Just nu sover jag. Gärna i soffan, gärna med kläderna på och gärna i fosterställning framför ”One Tree Hill”. Jag är både känslomänniska och en inbiten grubblare så det är få gånger jag verkligen kan stänga av huvudet. När jag sover och när jag tittar på ”One Tree Hill” klarar jag av att placera huvudet någon annanstans. Så när det är tufft är det där jag hamnar. Tyvärr är jag en sådan som helst kämpar mig igenom saker ensam. Jag har alltid ansett att så länge jag har orden har jag ett ställe att lägga bort smärtan eller tyngden. Men jag försöker bli bättre på det. Att släppa in människor att dela det som är lite svårare här i livet. Den här senaste tiden har lärt mig hur viktigt det är att inte välja att vara ensam om man inte behöver.

 

Vem/vilka är dina förebilder?

– Om jag ens blir hälften av de genuina och starka personer som mina föräldrar är kommer jag att vara väldigt lyckligt lottad. Deras omtänksamhet och osjälviskhet är, och har alltid varit, överväldigande. Helt jävla överväldigande. Jag har haft den tryggaste uppväxten i hela vida världen. Mina föräldrar formade en livrädd, osäker liten pojkflicka till en person som vågade tygla sin egen framtid – och satsa på den. Utan att tveka en gång. Alltså, utan mina föräldrar hade jag aldrig varit här i dag. Jag vill också bli den personen, den föräldern, en vacker dag. Förhoppningsvis kommer jag att få den möjligheten.

 

Vad gör dig lycklig?

– Jag har så svårt med lycka. Jag skyndar att använda den för att jag tror att den ska försvinna. Det var inte så länge sedan jag insåg att jag sammanlänkade lycka med mina prestationer. Det var så jävla läskigt att inse och det känns helt livsfarligt när man tänker på det. Att den enda gången jag kan känna mig lycklig är när jag blir dunkad i ryggen tack vare en prestation. Herregud. Men jag har förstått nu (det tog bara 20 år) att lycka inte är något sällsynt. Något som känns som ett jävla fyrverkeri inombords varje gång. Lycka är små fragment av saker som gör livet helt fantastiskt. Mina vänner är lycka. Min familj är lycka. Min gudson är lycka. Ett glas vin på balkongen är lycka. Att se min lillasyster ta studenten är lycka. Allt fint som känns i bröstet är en bit av lycka. Och det är alldeles fantastiskt.


Så. Det var de tio första frågorna.

Tusen tack för att ni är så fina. Och för att ni undrar och för att ni får mig att tänka och känna. Jag fortsätter svara på de andra i fortsatta inlägg, så de inte blir så långa och text-tunga allihopa.


Är hemma hos mina bästisar


FRÅGA MIG NÅGOT!



Okej. Vi har ju konstaterat att den här bloggen lider och liider och liiider av en smärre uppdaterings-katastrof. Så, eftersom det var rätt länge sedan sist så tänkte jag att vi kunde återuppliva stämningen här lite tillsammans – med en frågestund! (Herregud, jag hatar det ordet för att det får mig att känna att jag har någon form av "blogghybris" men så är det ju faktiskt/förhoppningsvis inte) I alla fall, en vän sa till mig härom dagen att "jag FAN borde skriva mer om vad jag gör på jobbet för folk är FAKTISKT NYFIKNA" och jag lovade och svor och vi ser ju hur det har gått med det. Så, hörrni, undrar ni någonting? Fråga mig vad fan som helst. Låt mig gå in i en bikt, i en skjutjärns-intervju, i en fantastisk konversation med er. Och låt mig göra det nu. Låt oss prata om livet, om Aftonbladet, om killar, om tjejer, om hur KUL det vore att måla en babianrumpa turkos och om att det var ett år sedan jag var i Turkiet. FRÅGA MIG VAD SOM HELST. Come on people, let's do this. Vi ger det en dag eller två så avslöjar vi allt om mig sedan? Okej? Okej! Shot!

Dirty fucking bikt


Ja. Alltså. När jag började på Aftonbladet i januari sa en av mina chefer: "Du kommer märka att det är ganska mycket lekstuga här ibland". Det är tack vare det en annan chef säger "JA!" när man föreslår att "Let's dance"-finalisterna ska få bikta sig. Och ja, då blir resultatet såhär. Vi/jag/Aftonbladet ställde tio mer och mindre närgågna frågor till Anton Hysén och Molly Nutley och en del av resultatet kan ni alltså se i ett litet webb-tv format om ni trycker på länken. Kan kanske vara kul. Tänkte jag.

Söndagsöndagsöndag.

Jag ber om ursäkt för den ofrivilliga paus som blir här alldeles för ofta. Men antingen så driver mitt mobila internet mig till vansinne genom att inte fungera eller så driver jag mig själv till vansinne genom att ha så upp över öronen mycket att göra. Hur som helst.
I dag: Står och väntar på tunnelbanan. En kille knakcar mig på axeln. En gång. Två gånger. Så jag drar ut hörlurarna ur öronen och han säger:
– Är tunnelbanan försenad? (Viktigt att veta: det finns inga, som helst, tecken på att tunnelbanan ska var försenad när det här händer)
– Nej, det tror jag inte, svarar jag varpå han hyttar med sitt pekfinger mot min tinning och säger "snygg frisyr. Verkligen".
– Tack, säger jag och han glor på mig. I ett tjugotal långa sekunder står vi och stirrar på varandra innan han skiner upp i ett klumpit leende och halvskriker i falsett:
– Sexy mama.
Sedan springer han vidare längst perrongen. SPRINGER.
Alltså, människor.
Jag kommer aldrig sluta förundras.


RSS 2.0