Fridas värld bland tankar och ord. -

När livet är trasigt

Ja. Okej. Jag tänkte att vi skulle försöka reda ut lite trassel som jag kämpar med här. I lördagsnatt stod jag i en jävla skogsdunge och grät som ett litet barn. Jag var barfota och ensam och rätt trasig och jag hade gjort exakt samma sak kvällen innan. Varken fotsulorna eller hjärtat eller sinnet hade återhämtat sig från det där första natten så jag stod där alldeles förvirrad och försökte hitta svar på frågor som inte ens verkar vara mina att ställa. Hur som helst. Jag ramlar så lätt ner i den där avgrunden som blir när man är lycklig utav bara helvete i ena delen av sitt liv och så obotligt missnöjd med den andra. Tröskeln blir så hög. Så omöjlig att forcera. Antingen är det att falla platt eller att klättra för brant. Och jag vet inte om jag är redo för varken eller. Alltså. Jag har smulat ner vissa delar av mig själv till så små bitar att jag inte kan pussla ihop dem igen. De ligger bara som ett damm redo att kväva vid nästa andetag. För jag trodde någonstans att jag inte var i behov av mer uppmuntran än den jag får för min talang. Men med avståndet som jag tog från allt jag trodde kunde göra mig illa har jag förlorat den stabilitet som gjort att jag alltid behandlat mig själv med respekt. Jag vet inte om jag gör det längre. Jag vet inte om man kan kalla nedspottade spegelbilder, ångest, självförakt och sönderrivna lår för att ta hand om sig själv. Jag vet inte om paniken över att bli sedd är att gå rakryggad. Jag vet inte om det är normalt att behöva sitta på tröskeln utanför en fest med svettpärlor i pannan och försöka andas in och ut av den enda anledningen att jag går sönder av tanken på att jag borde vara lite smalare, lite finare, lite bättre. Jag vet inte om det är okej att berätta hur jag var tvungen att fly "sanning eller konsekvens"-leken när frågan om vem i rummet som var snyggat kom upp. Istället satt jag på toaletten och klarade inte av tanken på att inte bli vald.
Jag vet inte.
Kanske handlar det om den där första gången någon valde bort mig när jag var 17. Kanske sitter smärtan från alla uppbrott och saker som aldrig blev som en snara kring strupen. Kanske handlar det just om det. Att jag behöver bli vald.
Eller så är jag bara schizofren och behöver gå i terapi.


Kommentarer
Postat av: Sara Bäcklund

Med nyfikenhet öppnar jag din blogg och läser för första gången. Så naket och ärligt skrivit, fint men ont.



Tycker du borde känna annorlunda, släppa alla förväntningar. Nästan så jag vill packa med dig till Göteborg nästa helg, och låta dig gå i terapi hos mig och Dani Pettersson över helgen.



Hoppas det bara är en fas, du är så mycket mer!

2012-06-28 @ 20:01:25
Postat av: Beis

Vet du, jag tycker det är så konstigt att så många personer går omkring och känner sig tröstlösa av exakt samma anledningar, bara det att ingen vågar säga det högt, ingen vågar riktigt viska. Känslan av total eufori brukar ju oftast utmynna i den totala kraschen, det måste ju nästan vara för att de bra känslorna tar slut på lagret i kroppen och kvar finns bara de där värsta, de som alltid måste förbrännas. Det är lustigt, för jag stod också i skogen förra helgen. Ibland när jag tar riktigt långa promenader kan det kännas så tungt i benen och huvudet och hjärtat att jag tänker att ”om jag sätter mig ner på backen nu, precis här i gräset, då kommer jag verkligen inte orka gå resten av vägen hem. Jag kommer verkligen inte att kunna resa mig upp, jag kommer att dö”. Det är en otroligt läskig känsla. Speciellt när det känns så dumt och så fånigt att man samtidigt tycker att det är ensamt; som att ingen ens vet att man har gått ut på promenad i första taget. Men jag tror inte att det är för att man är galen. Snarare att man har så mycket känslor att man inte vet var man ska placera dem och så tar de ut sig på varandra. Lite som schack. Man klarar sig om man är 100% logisk, för det mesta är man det inte.

2012-06-29 @ 18:29:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0