Fridas värld bland tankar och ord. -

Delad glädje är dubbel glädje

Jag och en killkompis chattade precis på Facebook. (Så himla modernt. Kommer ni ihåg Aftonbladet-chatten från förr? Rena rama sex-sekterna där inne ju. Paradiset för nykläckta tonåringar.) Hur som helst. Han berättade att han och hans flickvän ligger ungefär fem gånger om dagen när de ses.
"För att de längtat så himla mycket när de varit ifrån varandra".
Och jag blev så jävla glad för hans skulle när han berättade det.
Jag kunde se dem springa mot varandra där i hallen, i slowmotion, veja undan för knappar som flyger när de river upp kläderna på sig själva och så plötsligt mötas i någon naken eufori där på hallgolvet.
Ungefär så känslomässigt uttorkad är jag för tillfället att jag sitter här och blir glad över mina vänners sexliv.

Torsdag.

I morgon har jag sovmorgon till 16.00. Det är fan nästan som att vara ledig. När jag är ledig stressar jag ändå alltid iväg på någonting vid fyrasnåret. I morgon börjar jag sju timmar senare än vanligt för att jag, ja, förhoppningsvis inte ska kräkas på någons skor och vara i sånt pass upplösningstillstånd att jag typ... upplöses. Jag ska göra min första livesändning i och med premiären av Let's Dance. Hur det känns beskrev jag precis innan + kul + hedrande + konstigt + roligt + peppat. I onsdags var jag på torr-rep och frös häcken av mig samtidigt som jag smygkollade på alla danser och snackade feeling med deltagarna. Schenkenberg känner sig stel och Molly Nutley vill dejta Ed Westwick.
Ja. Det var det jag ville säga i dag.

Tänkte. Och skrev.



Ja. Jag gjorde min krönike-debut på Aftonbladet i dag. Efter att ha sprungit runt på redaktionen och gormat över Eric Saades backstage-pass i några minuter satte chefen ner mig på stolen och sa: "skriv en krönika". Så jag gjorde det. Sjukt läskigt var det och så känns det fortfarande. Satt med två fingrar mot halsen i en kvart efteråt och kände pulsen. Hur som helst. Här kan ni läsa den.

Vill också vara hjälte.

Katniss Everdeen.
Frida Everdeen.
Katfrida Everdeen.
Jag har alltid viljat vara hon som räddar hela världen.
Hon som skjuter pilbåge med blod på pannan och ett skärsår på kinden och en kille som ligger skadad vid fötterna redo att tas om hand. Krigardrottningen som kastar sig under stockar och över stenar och som slåss med knutna nävar för livet och för alla andra.
Jag har alltid önskat vara hon.
Men den världen har liksom aldrig funnits.
Den fanns bara där när man bröt av pinnar på skolgården och lyckades sparka mes-killen i 3B i rumpan så han grät hos fröken i en kvart. Hennes hyttande pekfinger gick som en jojo fram och tillbaka framför mitt ansikte och jag satt där och låtsades vara ångerfull men alltså, FATTADE INTE HON att jag höll på att rädda någon från att dö?!
En spark. I rumpan. Herregud.
Världen kunde inte vänta på mig.
Och det var ju inte som att sanden under gungorna var gjord av betong eller så.
Och i går, si sådär tolv år senare, satt jag där igen och önskade så hårt att jag kunde få ha militärgröna byxor och slåss för livet i landet Panem. Knyta fast mig vid ett träd och vara strategisk i kampen om att få behålla rätten att andas.
Där satt jag i en fullsatt biosalong med knäna mot bröstet och vred mig av rädsla och adrenalin och tanken på att få vara Katniss.
Alla dessa äventyrskor med fuktiga lockar runt huvudet som får allt på köpet. Någon form av betydelse, odödlighet och karlar så det räcker och blir över.
JAG VILL OCKSÅ.
Men ja.
Så ligger man här som potatismos i soffan efter att ha blivit anfådd av en lite lätt lutande backe, med creme freisch-spill på tröjan och en värld endast full av odrägliga män med alkoholglansiga ögon och en kamp om att komma fram till rulltrappan på T-Centralen 08.30 varje morgon.

Det spårade i natt.


Riding solo.

Det var ungefär vid den här tidpunkten för tre år sedan som jag blev singel.
Det har jag varit sedan dess.
Visst har man gjort några halvtaskiga försök sådär. Legat naken på en motorhuv. Vaknat upp i en hotellsäng ett par hundra meter från sin mammas port. Vinglat runt på en lerpackad gata med asiatiskt damm runt sandalerna, dragit in spetstrosan i stjärtskåran och fnissat:
– Can you see my ass? It's sooooo white.
Herregud, vilken raggningsreplik. Man får ju nästan skämmas.
Jag har låtit en sleazerockare förstöra en drink med gin direkt från flaskan. Demonstrationshånglat. Klättrat upp på ett dj-bås med en dansk hack i häl. Skickat alldeles för långa kärleksmail, alldeles för många fyllesms. Fått frukost på sängen. Jagat ett musikmagasin Europa runt, skeppat det från Tyskland och droppat det i brevlådan hos han som var så jävla snygg. Skrattat. Satt fnittret i halsen.
Fått hjärtat kört genom en vedklyvel.
Om och om och om och om igen.
Jag kommer ihåg hur rädd jag var.
I början.
Då när jag söp mig igenom pencillinkurer, stukade ledband och totalt hjärtesplitter. Grät på nätterna. Vaggade fram och tillbaka med spruckna läppar och håret som klibbade i tinningen. Vaknade naken på golv och soffor och mattor och i sängar som inte alltid var mina.
Jag kommer ihåg hur jag viskade "vem är jag i morgon?" till någon som ändå inte hörde.
Hur mamma och pappa satt på sängkanten och strök mig över fötterna när jag hulkade av smärta men byggde upp en mur högre än Berlins för att ingen skulle komma nära.
Blåslogs av nattlig kärlek och livet när det var som värst.
Men jag vet inte.
Jag vet egentligen inte vad det innebär att vara singel. Om jag varit det. Om jag är det. Om de här tre åren borde arkiveras, dokumenteras och stämplas med "singel"-sigillet som ett litet cv att lämna till nästa kärleksgivare.
För fan vad jag har älskat. Hela tiden.
Jag har älskat så mycket att det förblindat mig rakt in i fördärvet, rakt in i barer och bokstavligen rakt ner i asfalten och helvete vad ont det gör att falla från höga klackar varje gång.
Kanske har jag inte alltid älskats tillbaka.
Men spelar det någon roll?
Är tre år i kärlekens tjänst, på det mest onyktra, ohälsosamma, fantastiska och livsomvälvande vis, att ha varit singel? Är inte det att vara fullständigt monogam till all form av kärlek som kan komma ens väg?
Kanske.
Kanske inte.
Jag vet inte.
Men ja, just den här veckan skulle jag fan behöva någon som kokar te och brer en smörgås tills dess att jag kommer hem.
Tyst, utan ett ord, skulle han sitta där naken i soffan redo att köra.
Det skulle jag allt kunna ge upp mitt och kärlekens obekymrade "vem kan shotta mest"-förhållande för.

Heh.

Jag skrev precis ett brev till några polare med en lista på alla killar jag skulle kunna "tänkas ha ett förhållande med i någon form just nu".
Överst står Jared Leto.
Man ska börja smått har jag hört.

Bara tänkte.

Det tar ungefär 24 minuter för bläck att sjunka in i ett bananskal.
Sjunka in och förändras. Bli något det inte var från början.
Bläcket är inte längre ljusrött, det är brunlila och fult.
Kanske är det så med allt.
Att först när det förändras så svärtar vi ner det med allt negativt som kan komma. Inte för att det nödvändigtvis är så, men vi gör det ändå. För att vi inte vill misslyckats med tanken att det kunde ha gått bra. Då lyckas vi hellre med tanken att det kunde ha gått dåligt.
Då blir ljusrött bläck brunlila och insjunket. Fult. Annorlunda.
Inte nytt och fräscht och omvälvande.
Något att lägga armbågen i så det blir fläckar överallt.
Förändringen gror in och först då vill vi förändras med den. För först sitter vi där och håller alldeles för hårt i något som egentligen går av vid första vindpust. Bara vi släpper taget blir det bra, men vi gör det bara inte. Och vi låtsas och låtsas och låtsas och kniper ihop ögonen. Vi är rädda fastän vi vet att allt som förändras får en ny form.
Ändå kan vi många gånger inte hantera det.
Så himla konstigt.

Skinnväst och penna runt halsen




I dag och i dag och i dag.


I dag har jag snackat med den här gruppen boys om att skapa fritt.
Någonstans däremellan hann vi också klämma in att Mando Diaos musik är som en "stor rosa elefant", att vissa samarbeten är lika möjliga som "att samarbeta med Tupac och han är ju död" och det faktum att Björn Dixgårds mormor är från Söderhamn. (Björn hann själv ha en liten lektion för de andra vart Söderhamn och Hälsingland faktiskt ligger.) På något underligt vis lyckas mitt ursprung alltid hamna mitt i intervjuerna. Många gånger för att de jag pratar med är nyfikna på min dialekt, men det som är minst lika knepigt är hur alla alltid lyckas ha någon form av psykisk eller fysisk relation till den oförklarliga lilla hamnstad som höll på att driva mig till vansinne i nitton år.
Hur som helst.
Man skulle kunna säga att jag följde efter det där mantrat de hade om kreativitet utan gränser och att ja, skapa fritt.
Speciellt när jag råkade radera den 40 minuter långa ljudfilen under renskrivningen.
Exakt då faktiskt.

This is not a d-d-drive by

Han spärrade upp ögonen så trevligt han kunde. Synade mig uppifrån och ner där jag snubblade in på det blankpolerade golvet med en iPhone i den ena handen, en annan i den andra och hörlurar som släpade i golvet. Likt en flygvärdinna pekade han med hela handflattan mot en korridor bakom receptionen och två minuter, tolv trappsteg och ännu en korridor senare satt jag mitt emot David Batra i ett träinrett rum en våning upp. Hotell Nobis, jag hade aldrig varit där innan. David var yrvaken och pimplade kaffe, jag var svettig och tuggade hotellkarameller för att jag glömt borsta tänderna. Efter 35 minuter och 46 sekunder skakade han min hand och sa:
– Tack för intervjun. Det var en väldigt trevlig en måste jag säga.
Jag vet aldrig om jag lyckats eller misslyckats som kvällstidningsjournalist när intervjupersonen säger så.
Hur som helst.
I dag fick jag mitt sommarvikariat.
Den här gången grät jag inte där jag satt mitt emot min högsta chef och sa "åh, herregud vad roligt" ungefär trehundra gånger. I stället skuttade jag runt på Kungsgatan med ett lätt glädjefnatt och slösade 1200 kronor på två timmars helkroppsmassage och ansiktsbehandling med tillhörande produkter.
Det var den här dagen det.
Vad har ni gjort?

Boysboysboys

Det här med killar.
Ett tag ville jag bara hångla med dem som drack öl ur flaska och trodde att de ägde hela världen. Ni vet. Sådana som hade en halvt utvecklad talang, trubadurade på lokalfester och gick runt med uppkavlade tröjor bara för att visa sina tatueringar. Antingen var det dem eller de som man kunde rycka direkt ur turnébussarna. Som kopplade in en bandspelare i iPoden, la sig ner på den röda hotellrumsmattan och pratade om att efter skatt så tjänar man faktiskt bara 3000 spänn för att lira med en "Idol"-deltagare från årets säsong. Och själv satt man där och nickade och sa "jaja, men varför har du en legobit runt halsen?".
Jag trodde jag gillade dem.
Sveriges B-lag i rock n' roll.
Men alltså, Danny, herregud, Danny.
Han kan få göra vad han vill med mig om det så är missionären i femton dygn och en minuts spegeltid på morgonen.
På riktigt alltså.


Sthlm i dag. Fantastiskt.



When life tears you apart.

Jag står länge och tittar på löpsedlarna.

"Paret Reinfeldt skiljer sig"

Helt obrydd står jag där framför den illgula fyrkanten och de feta bokstäverna. Nästintill handlingsförlamad med ögon som svider av torka. Muttrar lite med armarna i kors. Försöker skyla mig. Men någonstans tror jag att svärtan liksom hoppar på mig. Att bokstäverna börjar dansa mörbultande på mitt bröst och tvingar mig att minnas.

För jag tror aldrig att man läker från att behöva se kärlek dö.

Och jag kan känna allt än i dag.

Allt.

Hur strålkastarna tränger igenom mörkret. Lyser upp det som redan är ljust. Den vita snön och den där vitgrå volvon som alltid stått där längst järnvägsstängslet. Ända sedan jag var liten. Men för mig är allt svart.

– Hallå?

Hon svarar men jag kan inte säga någonting. Snön är så jävla ful. Så jävla fel. För det finns ingenting som är ljust eller vitt eller luddigt. Ingenting. Livet är som en felgjord soldat. Lycka ett rostigt vapen. Något att pressa genom bröstet på andra människor. Endast. Som en sliten kökskniv pressas det rakt in i luftvägar och nerver.

– Frida?

Ibland reflekteras ljuset i eggen på knivbladet. Det där ljusa, vackra, lyckliga man så häftigt åtrår. Man kan förnimma det precis innan spetsen borrar sig in i hjärtat och allting krackelerar. Men det finns inget sådant. Inget ljus. Inte på riktigt. Det är bara mörker överallt. Allt är bara lögn. Jag kniper hårdare om ratten. Struntar i om bilen går rakt eller snett eller bakåt.

– Frida?!

Hon låter frustrerad. Tror att jag är sådär svävande igen. Som när jag ringer och berättar om ett ligg som bjöd på frukost. Eller som inte gjorde det. Sådana där saker som är så viktiga när man växer upp. Men det finns inget viktigt. Inte egentligen. Allting är bara på låtsas. Fejk. Tillfälligt. Uppfunnet endast för att lura mänskligheten om att livet är värt att leva. Att smärta är värd att ridas ut. Men det är inte sant. Pulsen rusar och jag domnar bort i fingrarna. Gasar fastän jag inte vill. Hela kroppen skenar och tyngden från benen pressar pedalen i golvmattan.

– Mamma och pappa ska skiljas.

Jag säger det så snabbt att jag inte vet om jag sagt det på riktigt. Om jag verkligen uttryckt eller bara tänkt. Men tystnaden i telefonluren gör sitt. Tystnaden och den häftiga gråten som mördar mig inifrån. Och i en timmes tid sitter jag och hulkar med hjärtat som sittdyna och känner hur andan pressas ur bröstet för varje attack. Kroppen går sönder. Inifrån och ut.

Det finns ett mörker man antingen dör i eller reser sig ifrån.

Och jag tog mig inte upp.


Följ mig! @fridasoderlund


Som den ordhora jag är tycker jag att ni ska följa mig på Twitter. Där uppdaterar jag mer frenetiskt, ibland nästan lite överdrivet, om allt som är intressant och allt som absolut inte är det. För att följa mig på Twitter måste ni skapa er egen, men ni behöver inte vara aktiva twittrare, utan ni behöver bara använda er Twitter i syfte att följa andra – om ni så vill det. Men följ mig, bara gör det. Gillar ni min blogg kommer ni nog att gilla min Twitter. (Tror jag) Hur som helst, klicka här!

.

Ibland önskar man verkligen att man kunde få välja att dö. Om så bara för en stund. Sluta existera och sluta betyda någonting i ett antal millesekunder och sedan vakna blank och oförstörd. Men det vore kanske inte att dö. Om man dör finns det inget uppvaknande. Inget nytt papper där man kan börja skriva igen. Ett nytt liv att börja leva på ett annat sätt. Ändå så är det själva existensen man vill strypa. Avbryta. Och den naiva tanken finns där hela tiden. Att det är okej att allt får sitt slut.
Att man har en sådan patetisk dödslängtan så fort livet gör ont.
Det är fruktansvärt.

Bittertjejen.

Alltså.
När en människa lägger upp en bild på Facebook där personen och dennes flickvän tuggar på en flottig pizzabit, konstigt grimarserande och iförd 3D-glasögon, och skriver "gopizza med världens bästa människa", då tänker jag att kärlek inte är för mig.
Jag gör faktiskt det.

Boys are toys eller vänta, va.

"Så blir ditt kärleksliv i mars"
Jag låtsas att jag inte alls är desperat och klickar på artikeln, scrollar ner till mitt stjärntecken och börjar ögna igenom mitt potentiella lovelife. Hoppar över första meningen om "en tungrodd månad" och siktar på de roligare orden. Passion. Äventyr. Erotik. (Tänker automatiskt på sendrag. Mest i foten. Vet inte varför) Kärlek. Resa. Älskling. Hjärta.
Så kommer det.
"Månades mystips: förnya sexlivet en smula."
MEN TACK DÅ AFTONBLADET.
TACK FÖR PÅMINNELSEN.
Som att jag har tid att ligga när jag spenderar 99 procent av mitt liv innanför dina väggar, i ditt våld eller med en enda tanke: att fylla dina jävla behov i alla kanaler möjliga. När den enda jag sover med är jobbtelefonen och den enda jag vaknar med är stressen "vad är klockan? Vad hinner jag i dag? Vad händer i dag?".
När den enda halvnakna killen jag sett på god-knows-how-long är på en musikalscen för några dagar sedan. OCH HAN VAR FAN SJU METER BORT.
Det här ska du få sota för, Aftonbladet.
SOTA.
I morgon.
Nu ska jag sova.

Och Frida.

Jag var på dop i dag.
Ni vet den här proceduren där de nyblivna föräldrarna öppnar massa färgglada paket, jag tror inte att jag tycker om den längre. Såhär gick det till:
Mamman till den spetsprydda bebisen öppnar ett kort och läser högt inför alla gäster:
"Till Vide från Sofie och Krystian, Sofie och Martin, Louise och David... Och Frida".
Ja.
Ungefär som när någon smäller med två kastrullock ovanför ens huvud och det blir rungande tyst i några sekunder efteråt samtidigt som man hör sitt eget skrik innanför pannbenet.
"Och Frida".
Det är där man ska använda sig av den där låtsaspojkvännen som i ens huvud skickar rosor på posten och sms utan stavfel. Exakt där. När trettiotalet dopgäster skrattar i kör för att det bara lät så himla konstigt och fel och ensamt och ja.
Det var en väldigt bisarr situation.
Sedan står man där och skär marängtårta med sin förre detta svärmor och vid bordet längre bort sitter han och hon den nya med jävligt snygga skor.
Då är det inte bara bakfyllan man får huvudvärk av ska jag säga.
"Och Frida".
Herregud vad deppigt.

Systrami <3


The air I would kill to breathe

Jag hörde precis barn skratta bakom en sönderfallen häck.
Sådär kittlande och geniunt som bara barn kan när de får lera i ansiktet och välter den grönprickiga hinken över kompisens stövlar. Jag vet egentligen inte vad de gör. Hur gamla de är eller varför de slagit lekläger bakom häcken. Men jag tror att de har hinkar och rosiga kinder och skrattrynkor vid sina ögon trots sin porslinshy och att de har ett öppnare hjärta än någon annan kvarteret runt.
När jag var nio år lekte vi puss-ta över skolgården. Och jag kommer ihåg hur man sprang för glatta livet när han med smutsiga byxor skulle pussas med hela spottkörteln i ens ansikte. Och hur man sprang i cirklar runt han med smilgropar i båda kinderna.
Hur man kunde känna fjärilar i magen redan då.
Hur man tillät sig själv att definera kärlek i smilgropar, "fråga chans" och torra pussar som aldrig skulle komma att bli så oskylda igen.
Man sprang så frivilligt då.
Till den ena.
Till den andra.
Tillbaka och så vidare igen.
Man tillät aldrig sig själv att ha ont på vägen.
Det fanns inget annat än kärlek, kärlek, kärlek och när den var över fanns kärleken i någon annan. Det var aldrig komplicerat. Aldrig uppstyrt. Aldrig något som inte gick att få tillbaka.
Men så fort ryska posten blev "jag har aldrig" kom krånglet på vägen.
Jag fattar inte.
Var det vi som slutade definera kärlek för vad det är?
Vilt, obestämt, oförutsägbart, okontrollerat.
Något vi inte kan styra över och något vi endast får om vi leker puss-ta med öppna hjärtan. Vi får om vi ger. Vi ger om vi får.
Var det vi som försökte förändra kärleken?
Förändra den och i slutändan satt hand i hand med något vi försökt forma likt tanken på hur kärlek är när den är som bäst?
Vad fan vet vi om det egentligen?
Ingenting.
Vad var det som hände?
Blev vi plötsligt så medvetna om att vi kan gå sönder? Att vi kan Gråta. Bråka. Dö.
Eller är kärlek någonting som leker diktator med våra liv och piskar oss i riktningar vi inte vill gå?
Var det vi?
Eller var det den?
Nä.
Alltså.
Jag fattar inte.

I'm coming home


DD in my heart.

Ja. Just det.
Första gången jag träffade honom hade han en randig mössa och ett par perfekt lösa jeans och gick med balanserade steg genom korridoren. Två av fyra skådespelare satt redan och väntade i den ovala utbyggnaden längst upp, längst in, i Chinateatern.
När alla fyra var på plats, efter lite slamrande med Ramlösa-flaskor och historier om barn som behövde köttbullar till lunch, pratade vi om kärlek som aldrig dör, dans, musik och utmaningar i ett sjudundrans tempo att det var ett under att jag ens kunde dirigera situationen.
Eller ja.
De pratade i munnen på varandra i exakt 39 minuter.
Jag kan inte säga att jag träffade honom igen i kväll, men ändå så var det som att han var så nära att jag kunde känna honom dansa mambo under huden.
Kanske för att jag förstår mer vad han menade då nu.
Dirty Dancing-musikalen var så bra och stimulerande att jag nästan gick hem så pass kärlekskrank att jag borde ha gått dubbelvikt och släpat efter väggarna som någon som är hög på allt som går att känna. Kanske var det lite så och kanske känns det lite så fortfarande.
Det enda negativa med en musikal är att man inte kan pausa när huvudrollsinnehavaren är halvnaken.
Men det är också det enda.
God damn.

RSS 2.0