Fridas värld bland tankar och ord. -

4 månader av livet

Snart fyra månader har gått på Aftonbladet.
Det finns alldeles för mycket att säga om det. Om jag börjar berätta kommer jag att bli lätt sinnessjuk, men jag måste ändå få försöka förklara. På fredag går mitt kontrakt ut. Jag tänker inte deppa över det, för på måndag kliver jag på mitt nya. Resan är inte slut här men den första etappen är snart avklarad.
Jag beskrev den första månaden som att förlora oskulden på nytt.
Allt är mycket större än man tänkt, det blir ”oj oj oj” och det gör lite ont och allt sånt.
Jag tycker fortfarande det är en rätt bra metafor till den första tiden.
Men häromdagen satt jag på en parkbänk med solen i ögonen och undrade hur livet kan förändras så på bara fyra månader. Hur en skadeskjuten, ung tjej kan resa sig på skakiga ben och våga satsa allt utan att tveka en gång. Det var allt eller inget. Jag var för trasig för att orka ett nederlag till. Det fick bära eller brista.

Och det höll.

Under de här fyra månaderna på Aftonbladet har jag kurat ihop mig i soffor, i sänghörn, vid köksskåp och i taxibilar med tårar i ögonen. Skrattat rakt in i vita väggar eller åt Stockholm som rusat förbi utanför bilrutan. Fan, jag tror att jag aldrig någonsin tidigare i mitt liv gråtit av glädje flera gånger i månaden. Jag bara gör det för att det bara blir så.

Jag är 20 år gammal och helt överväldigad av livet.

Aldrig tidigare har jag blivit såhär bekräftad eller uppskattad för min talang. Det jag har gjort, eller gör, har aldrig varit i blickfånget på det här viset. Aldrig betraktas så övergripande. Så tydligt. Av en sådan stor publik.

Jag känner mig öppnare. Naknare. Friare. Mer tillgänglig.

Att sparka på, att stirra på, att pussa på, att tycka någonting om. Jag tror att det är resultatet av ett ihopkok av den här tiden. En panikartad, schizofren, lycklig mix av alla känslor som kommit för att stanna.

– Är det här livet det, Frida?
frågade min pappa med ett leende när han hälsade på på readaktionen en dag i februari.

Det var då jag förstod, det här ÄR FAN LIVET.

Just nu är det allt jag önskat för mig själv. Jag har en helt fantastisk familj, helt ovärderliga vänner, tak över huvudet, pengar på kontot och möjligheten att göra det jag älskar allra, allra mest – till vardags.

Alltså. Herregud. Jag är så lycklig över att det blev såhär.

Det har varit tufft många gånger också, jag ska inte säga att det varit lätt. I förrgår satt jag med rödsprängda, tårfyllda ögon på ett McDonalds i Västerås med datorn i knät och torkade snor från näsan med baksidan av handen. Jag var mentalt totalt utpumpad. Men några djupa andetag, en liten cola och jag var på banan igen.

Och det är just det.
Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket om mig själv. Mig själv som journalist och som kvällstidningsreporter, men framförallt som person. Som Frida. Vad hon kan och vad hon klarar. Jag har blivit min egna bästa vän på ett sätt jag aldrig tidigare varit.

Alltså.
Jag har fått en sådan tillit till mig själv. Till mig egen kapacitet, men också till min egen integritet. Till mig själv. Herregud, jag kan visst hitta balans i situationer som borde skrämma livet ur mig. Jag kan visst tacka ja till saker jag aldrig tidigare gjort och lita på att det jag kommer att prestera är bra nog. Att den där känslan jag har i maggropen, det är den som räknas. Det är den som gör mig till den jag är – både yrkesmässigt och privat. De här fyra månaderna har fått mig att inse vad jag prioriterar. Familj. Vänskap. Välmående. Lycka. Jag tror inte att jag har vetat det tidigare.
För det här har egentligen aldrig handlat om att sätta karriären först.
Det handlar om att sätta mig först.

Mig.
Att våga prioritera och göra det som i slutändan kommer att göra mig lycklig.
Mig.

Ingen annan.

Jag kommer alltid och för evigt att vara tacksam till Aftonbladet och Nöjesbladet för att de gav mig chansen. Chansen att göra det jag älskar allra mest, men också möjligheten att jobba med så fantastiskt begåvade människor som jag gör. Smarta, kreativa, duktiga, helt jävla briljanta. Så oerhört, oerhört fina människor.

Jag är så tacksam över det.

Och jag ser väldigt mycket fram emot den här sommaren

– och resten utav livet. Var det än bär.


And off I go!


Ut och i väg.


Jag har varit ledig i dag. Så för att utnyttja dagen till fullo satte jag mig på tunnelbanan tidigt i morse (läs: 10.30) för att hämta ut mitt pass och sedan har jag absolut inte gjort mycket mer än ätit en glass och legat i soffan framför en film. Fan, jag är inte ledig speciellt ofta men när jag väl är det vill jag helst inte göra någonting. Dagarna är intensiva nog som de är i vanliga fall. Så när jag är ledig räcker det med en gnutta solsken, lite film och en kopp te. Jag behöver inte så mycket mer. Ibland känns det som att jag inte tar vara på tiden, ibland känns det som att det är exakt det jag gör. Hur som helst, nu ska jag kasta lite sten i glashus, vara en total hycklare till allt jag precis sa och förklara bilden ovan: jag och en vän ska strax iväg på Molly Sandéns releasefest på Grand Hôtel.
Så. Ja. Ni fattar.
Jag måste sminka mig och det på momangen.
Mina små kattögon kräver lite svärta.

.

I flera timmar har jag försökt skriva någonting här. Varje gång har jag hittat mig själv i en tomhet som jag aldrig riktigt kunnat hämta mig från. Händerna har skakat, halsen har snörpts ihop och jag har flämtande lagt mig i fosterställning med rödsprängda ögon.
Men ja.
Det är den 20 maj i dag.
Ni vet hur mycket jag hatar tjugonde maj.
Ändå trodde jag att dagen skulle reda sig rätt okej tills nyss då jag grät okontrollerat i en halvtimme.
Jag återkommer när jag hämtat mig.


Man bah va?

Läste ett gammal inlägg för en stund sedan.
Det var juli förra året och någon kille hade tydligen hånglat upp mig mot en vägg.
Ja. Ni vet.
Det var en skarv som skar in i svanken, ljus som reflekterades under ögonfransar och jag var "totalt intrasslad i honom" och bla bla bla.
Det roliga?
Jag har, i dag, INGEN JÄVLA ANING vem fan den där snubben var. Jag minns ingenting från den där händelsen.
Haha.
Livet är bra roligt.

Off to work.


Hoppas TV4 har en kvartsfinal-stor godisskål i pressrummet under kvällen "Let's dance". Hoppelihoppas. Vad ska ni göra i kväll? (KOM IGEN, svara mig för en gång skull. Kanske sätter jag en skandal-rubrik på det i morgon. Who knows!)

Happiness 2.0


Omslagspappret prasslar i vinden.
Jag hör det så tydligt fastän det knappt hörs allt. Salsasåsen har bildat rödklibbiga fuktfläckar på mina fingerspetsar. Jag ler. Inte för att jag kan minnas när jag senast log åt kladdiga fingrar och kryddig sås. Men jag ler åt det och jag ler åt stolarna av stål som trycker mot huden. Åt den malplacerade uteserveringen på Kungsgatan som består av några få bord och som inte ger utsikt åt så mycket mer än trafik och människor och Schibsted-skrapan som reser sig alldeles där vid Kungsbron.
Jag ler åt det och åt våren som stiger från asfalten.
Det var så länge sedan sist.
Jag minns hur jag kallsvettades om nätterna. Klöste mina vältapetserade väggar i vild panik och flämtade med mörkrets äckliga fingrar runt struphuvudet. Grät och skrek och tuppade av när det började flimra framför ögonen. Då när ångesten ströp tillförseln av allt syre i luftrören. Jag kunde inte känna tårna, inte benen, inte armarna, inte hjärtat.
Jag trodde att jag skulle dö.
Men jag gjorde aldrig det.
Nu pressar jag tumspetsen mot det såsklibbiga pekfingret och känner hur det svider till. Det är jag och fingrarna och våren och salsasåsen där på Kungsgatan.
Herregud.
Jag har inte känt våren på flera år. Nu gör jag det.
Nu känner jag våren och syret och livet.
Och plötsligt känns det nästan omöjligt att förstå hur jag kunde tappa bort mig själv så som jag gjorde. Hur jag kunde tappa bit för bit tills det inte fanns någonting kvar. På samma sätt känns det ibland omöjligt att förstå hur jag orkade stå upp utan grund. Hur jag kunde stå där i tomma intet med en vrålande avgrund som sved under fotsulorna.
Alltså. Ja. Jag vet inte.
Jag har aldrig, aldrig känt våren som jag gör nu.
Men jag har heller aldrig varit så hängivet lycklig som jag är över att få leva precis just nu. Jag har aldrig varit så öppen och mottaglig och törstig på att få vara glad. Och jag har aldrig varit så lycklig över ett par såsklibba fingerspetsar i skenet av våren på Kungsgatan i Stockholm.
Tack för det.

Det gör lite ont att träna nu för tiden ja.


Bilen utanför det fancy hotellet

Efter intervju med Molly Sandén: Jag och fotografen går från Grand Hôtel och kryssar mellan bilarna som står parkerade i sjukt olagliga konstellationer längst gatan. Fotografen tvärnitar framför en silvrig bil och säger:
– Det enda som får mig ur balans är en sån här bil.
Jag tittar på honom.
– Okej?
– Det är en Aston Martin.
– Okej?
– Hallå?! BOND, Frida.
– Okej?
– Den är värd två miljoner.
Jag piper till.
– OCH JAG TOG PÅ DEN!
– JA, DU TOG PÅ DEN!
– Nu kan jag säga att jag typ har TAGIT på TVÅ MILJONER KRONOR.
– Precis! Det känns så orättvist att någon annan har den där bilen.
– Jag vill också ha två miljoner kronor.
– Jag vill ha bilen.

Dags att byta karriär tror jag.

Kärlek och kassar


Skulle förklara för min kollega Zandra hur mitt kärleksliv ser ut just nu.
Mitt obefintliga kärleksliv, måste också tilläggas.
Förklarade det såhär: "Har egentligen inte tid för någonting just nu för att jag vet att jag släpper hela världen så fort jag träffar någon. Metaforiskt: man håller två jävligt tunga ICA-kassar och man har släpat dem nästan hela vägen hem, men så ser man "han den dära" och släpper kassarna bara bums. Och så rinner all mjölk ut och alla ägg går sönder. Och sedan ligger allting bara där i väntan på att plockas upp igen och bäras vidare. Jag tror jag är lite ung så än. Jag vet inte hur man kompromissar kärlek med något annat. Och jag är inte beredd att tappa fokus från allt det här andra än."
Alltså, det är ju nog deppigt att jag ligger och vrider mig bland svarta lakan om kvällarna till någon kärleksfilm och tänker "ALDRIG" och sedan förstår att ja, aldrig är ju faktiskt en rätt korrekt beskrivning om man vägrar satsa, men att jag sedan jämför mitt kärleksliv med två "jävligt tunga ICA-kassar", alltså... nä.
Skjut mig.

Du och jag, jaget.

Jag har varit i Linköping i helgen. Inte för att det var direkt planerat, utan bara för att jag ville. Jag är trött på att tänka "det här vill jag göra" och sedan låta det stanna kvar i en tanke som började någonstans. Så när jag, i torsdags eftermiddag, satt på tunnelbanan och saknade en av mina bästa vänner tänkte jag att jag borde åka dit.
Så jag gjorde det.
Och det har varit en fantastisk helg med indisk mat och flera glas vin på regnprydda gator i en stad jag som jag aldrig tidigare hade sett. Det var till och med helt underbart när killen brevid mig i biosalongen korkade upp whiskey och fnittrade som en tjej i två timmar.
Så ja.
Jag försöker ta hand mer om mig själv bättre nu. Jag har förstått värdet av att må bra och jag försöker behandla, acceptera och utvärdera det faktum att det som är mest skadligt för mig själv är... jag själv.
Ingen skadar mig så som jag gör.
Ingen läker mig så som jag gör heller.
Så jag har gjort en deal med mig själv. Jag ska göra allt i min makt för att må så jävla bra jag bara kan. Det betyder inte att saker som fortfarande gör väldigt ont kommer att försvinna. Men det betyder att smärtan kommer att blekna när skrattet plötsligt ligger närmare till hands. Därför ska jag, med allt jag äger och har, försöka plocka ner alla dessa skyddsmurar jag byggt upp och släppa in glädje och skratt även till ställen med dörrar som skrämmer mig att ens öppna på glänt.
Så. Det är dealen.
Men ja. I den lilla överenskommelsen råkade visst lite hårprodukter och en ny parfym också infinna sig. Plus en "tillåten shoppingdag" på min lediga måndag den 21 maj.
Som sagt.
Bra deal.
Bra deal.

Salsa-Frida

Så kom dagen när Tony Irving försökte lära mig dansa salsa. Efteråt sa att jag är "en sådan som säger att hon inte kan, men efter fyra lektioner skulle kunna allting". Fan vad han LJUGER. Men ja. Den lilla privatlektionen uppkom av att jag råkade kläcka ur mig att jag skrev en "att göra innan jag dör"-lista när jag typ var elva år gammal och på den stod "lära mig dansa salsa".
– Har du lärt dig nu då? frågade Tony.
– Absolut inte. Jag har inte tagit ett enda salsasteg, svarade jag.
Det skulle jag ju bittert få ångra. Tre sekunder senare stod jag plötsligt i dansposition med en exalterad Tony Irving framför mig och tog några stappliga steg. Fram, ihop, bak, ihop, sida, ihop.
– Frida, benet ska gå genom rumpan.
– Genom rumpan?
– Du ska styra stegen med hjälp av rumpan.

Vi kan säga att det gick åt helvete redan där.

Om livet och allt sånt.


Du som kommenterade det här för några dagar sedan: "Du känns så jävla levande. Lite mer levande än många andra." Tack. Jag log hela vägen in till jobbet. Sedan log jag igen hela vägen hem. Ni räddar mig många gånger, ni som tillåter mig att ha den här ventilen och som orka och vill vara en del utav den. Jag älskar er så himla mycket för att ni finns här. Jag ljuger inte när jag säger det, men jag tror inte riktigt att jag kan förklara för er hur mycket ni egentligen känns här inne. Längst inne. För när jag spottar på min egen spegelbild, när jag klöser underarmarna i ren panik, när jag hetsgråter på nätterna, då vet jag att jag har en plats där jag kan omvandla smärtan. Ett ställe där jag kan få bara vara. Ett ställe där ingen ställer krav på mig, där någon känner med mig, där någon säger ifrån. Ett ställe där människor möter mig på halva vägen. Det här stället. Den här ventilen. Jag älskar er för det.
Jag försöker attt vara stabil, men jag är inte så bra på det. Men jag lär mig. Varje dag lär jag mig hur man lättare andas in och ut när livet blåslagit en så många gånger. För jag skrattar lättare nu. Ändå.

Vet ni vad?
Jag såg en mamma sitta med sin dotter på en klippa igår. Hon höll henne runt axlarna. Pekade mot öarna. De hade matchande cykelhjälmar och dottern tjöt av fnitter.
Jag kunde inte andas ordentligt på en timme efter det.
Så lätt, så hårt, så jävla mördande kan sorgen bara ta sitt grepp runt min luftstrupe och inte släppa taget. Jag brukar hitta fokus ganska snabbt igen efter att det händer, men det tär så jävligt.
Alltså.
Jag är inte så snäll mot mig själv. Jag är ganska hård. "Fröken duktig" som alltid kan bli bättre. Jag lider ganska ordentligt av det där duktighetssyndromet, men jag tror ändå att det var värre förr. Jag har försökt sänka kraven på mig själv. Jag vet att jag har gjort det. Kanske för att belöningen äntligen är här. Jag vet vad jag kan, jag har tagit mig hit och nu är det tid att njuta. För jag är väldigt lycklig många gånger också, vi får inte glömma det. Jag lever ett bra liv. Men jag har så svårt med lycka. Jag skyndar att använda den för att jag är rädd att den ska försvinna.

Och jag läste något om att man inte ska låta en dålig dag få det att se ut som man har ett dåligt liv.

Jag tror att det är sant.


I alla fall.
Jag tänkte bara säga tack för allt.
Ni är guld.
Glöm aldrig bort det.

Kommit till insikt.

Okej. Ni minns hela den där soppan förra sommaren va? Då när jag kärade ner mig i en tunisisk underhållare som rörde sig som en gud under Turkiet-semestern där jag, pappa och lillasyster spenderade två veckor i lyx och flärd? Kommer ni ihåg hur det blev? Förelskelse och illusioner och tårar i lobbyn. Sedan kom jag hem till Sverige och var så löjligt deprimerad i flera dagar. Satt och stirrade på horisonten som låg platt bakom svenska jävla granar och trodde att han skulle dyka upp där på en kritvit häst. Det gjorde han ju inte. Så jag tog liksom saken i egna händer och åkte tillbaka sex veckor senare.

Såhär i efterhand:

Jag åkte TILLBAKA till Turkiet för att KANSKE träffa på en SEMESTERFLIRT som i sin tur kommer från Afrika.

Jag pröjsade 4100 kronor för att landa sex mil från hans residens.

Alltså herregud, jag åkte inte ens tillbaka till samma ställe? Men tillbaka till Turkiet skulle jag och fortsätta vrida mig av hjärtesorg och bakfyllor?

Alltså.

Nä.

Jag orkar inte med mig själv.


Fredag 2.3 = PP3!










Living on the run

Jag har haft en crush på Erik Grönwall sedan han tog första bästa ton i "Idol" 2009.
Man kan säga att det är Eriks fel att den där dubbeldejten över en fläskfilé inte gick som den skulle. För där satt jag med en tallrik i knät och skrek hur jävla fantastisk han var och att jag såg oss köpa hus och volvo och göra massa bebisar. (Jaja, det kan också ha haft och göra med att jag rätt odiskret jämförde honom med killen jag egentligen var kär i under samma tillfälle/dejt.)
Hur som helst.
När Erik Grönwall kom till Söderhamn sommaren efter var jag 18 år, följde med dem till hotellet efter spelningen, kom hem till mamma klockan tio morgonen efter totalt dyngsur och med ett sugmärke på halsen och mamma skrek som fan.
– Man kan INTE umgås med folk man inte känner bara sådär, Frida.
– Vadå "bara sådär", det fanns INGET "bara sådär" över den situationen, skrek jag tillbaka och hon fortsatte med "jag vill INTE HÖRA MER!" och sedan smällde hon igen dörren och försvann resten av dagen.
Helvete vad jag saknar att vara 18 år och dum i huvudet.

Fantastiskt liv i maj.




RSS 2.0