Fridas värld bland tankar och ord. -

Bye bye Sweden.

Om några timmar beger vi oss mot Arlanda. Jag har precis packat klart och ja, ni ser ju, vi hade inte tänkt missa första advent bara för att vi befinner oss långt borta. Pepparkakor, julgodis och lussebullar är nedpackade. Så hörrni, nu tar jag semester. Jag lovar att komma tillbaka med historier, bilder och bränna. Så vi hörs om en vecka.
Älskar er. 

S to the tupid.

Det här med att någon dumpar en och man bara kastar sig om halsen på personen och lovar att alltid fortsätta finnas där och att inget kommer att förändras och att man fortfarande kommer att gå genom eld och vatten för människan. Alltså. Det är sant som de säger. Kärlek gör en dum i huvudet.


@fridasoderlund

 
I går tog jag årets första lussebulle med Arne Weise. Totalt jävla sockrad och full med vetemjöl. Den smakade alldeles ljuvligt. Men det är inte riktigt det jag är här för att säga. Om ni inte redan följer mig på Instagram så tycker jag att ni ska göra det. Det vore väldigt roligt! Mycket av mitt liv infinner sig där och vill ni följa med mig till Viva España på fredag så är det där jag kommer att hänga. Det var bara det. Och justja, @fridasoderlund var användarnamnet. Vad heter ni? 

Du och jag, tillsammans.

Jag behöver er hjälp. Som ni vet så skriver jag mycket igen. Inte här, kanske skriver jag alldeles för lite här, men utanför. För vissa historier, vissa ord, måste jag få behålla för mig själv. Som små nykläckta älsklingar som inte riktigt är redo att flyga. I alla fall för ett litet tag till. Kanske inte alltför länge, kanske för flera år. Men det är genom den här portalen som jag har utvecklat och format dem. Orden. En person sa till mig en gång att de är mina främsta vapen. Den personen hade rätt. Men de är också min största kärlek. Utan dem har jag inte mycket kvar. Det mesta av den jag är och det jag gör består av ord. Av skrivandet. Av skapandet. Och jag vet det och jag är så tacksam över det och om jag kan göra någon skillnad med dem så vill jag göra det. Så jag försöker. Jag håller på. Jag skrattar och gråter och återupplever mycket av sådant jag tvingat bort. Ibland går det bra, ibland gör det så ont att jag inte klarar av att kliva upp ur sängen. Så processen tar tid och det är en sak som saknas.

Inspiration. 

För jag har slutat förälska mig. Som ni vet. Jag har slutat känna på det sättet. Jag vill inte och jag har inte tid och jag tror att jag är rädd. Hjärtat är inte längre med. Det är redan helt uppslukat av orden och av det jag gör med dem varje dag. Några säger att det är fel att älska sitt jobb så mycket men jag kan inte låta bli. Jag älskar det och jag njuter av det och jag blir glad av det. Men den inspirationen som jag hittade på botten av massa hjärtesplitter och på höjden av någons nakna axlar har jag tappat bort. Så jag har några frågor till er.

Om ni skulle berätta något om kärlek, vad skulle ni säga då? 

Om ni skulle berätta något om livet, vad skulle ni viska först?

Kan ni inte berätta något ni tänker på ibland? Eller minns? Kan vi inte prata om saker? Jag och ni. Kan vi inte minnas och gråta och skratta lite här ett tag. Tillsammans. Skratta åt fyllegrejer och sörja samtal som aldrig kom. Gå sönder och lagas igen. Här och nu. Ni och jag. Vi. 

 

Om jag skulle berätta något om kärlek skulle jag säga att jag inget vet. Men att jag ändå vet allt. Och att jag har en låda under sängen med sexton brev till en kille jag trodde att jag var kär i. Jag har sparat dem för att de ger mig hopp. Även om det aldrig handlade om kärlek som är bestående och oföränderlig. Och skulle jag viska något om livet skulle jag säga att det inte är någon idé att shotta Fireball. Helvete vad man spyr.

Och det jag minns är väldigt mycket. Och det kan vi prata om. Eller hur? 

Så vad säger ni? Vad säger VI?

Låt oss prata. Och inspireras. Skicka ditt finaste citat, din favoritlåt, bästa minne eller tankar "om kärlek, livet, saker som går sönder och att skratta 02.00" här nere. 

Ni vet. 

Det här är ändå vår portal.

Vår.

Och jag behöver er nu. 


Söndag.

1. Var på julmarknad i Gamla stan. Jag köpte belgiska praliner och polkagris-te. Sedan drack vi förstås en pappersmugg glögg också. Med mandlar i. Första glöggen för i år och hade det inte varit för min disciplin hade jag hinkat en kanna. 
2. Gick till gymmet. Hade noll motivation och kunde endast tänka på att jag skulle äta bär med vispgrädde när jag kom hem.
3. Middag i går var väldigt, väldigt trevlig. Vi käkade på en restaurang på Östermalm och min kompis Jens beställde in en flaska vin för 576 kronor. Det fick han förstås inte veta förrän notan kom. Dog när han skulle försöka förklara att "det inte alls var så farligt för ett mustigt vin". Herregud, klart som fan det var.
4. Fem dagar till semestern och alla mina sommarkläder är 22,5 mil norrut. Ej bra. Tur att pappa kan agera skeppare. Annars hade jag väl fått vandra runt på Lanzarote i min onepiece och täckjackan. 

Livet mitt.

 
1. Var och såg "Blondie" i går kväll på söder. Jag och fyra vänner. Filmen var bra, väldigt ovanlig på något vis. Man är van att det finns en handling som de mänskliga relationerna kretsar kring. Här var det i stort sett tvärtom. 
2. Jag börjar bli kung i köket. I dag efter gymmet stekte jag sockerfria/sötningsfria/glutenfria kardemummaplättar som jag sedan toppade med lätt vispgrädde, blåbär, hallon, banan och granatäpple. Och lite ekologiskt vaniljpulver. Åt i ren eufori.
3. Den obligatoriska spegelbilden efter bion i går. Precis innan vi drog till ett ölhak och chillade. Jag drack dock ingeting. Går in på min åttonde vecka utan en droppe alkohol nu. Hur sjukt?
4. Har fortfarande inte smält SHM-spelningen i torsdags. Det känns overkligt och överväldigande och fortfarande som att det inte har hänt. Men det har det ju. Kan fortfarande känna fötterna ömma. Och hjärtat slå volter i extas.
5. I kväll? Vi ska ut och käka ett helt gäng. En hel bunt fotografer och journalister. Klockan nio vid Fridhemsplan. Något italienskt, tydligen. Jag gillar det här med att få komma ut lite igen. Jag har saknat det.

"We came, we raved. And we loved it."


For your information.

Ska på Swedish House Mafia i kväll. Inget konstigt med det. Jag har knallat runt i ett "Jack Daniels"-linne på jobbet hela dagen och liksom bara väntat på att klockan ska slå fem. Men nu har Aftonbladet kopplat min Twitter till deras (FANTASTISKA) livebevakning. (Tacka fan för att jag kommer att vara nykter.) Så för er som inte kan vara där och se spektaklet live: www.aftonbladet.se/nojesbladet is the place to be. Där kommer det att finnas en ständig bildström, liverapportering och nyheterna – först. (Och min Twitter då) Det var bara det! 

Svar till Millan om min träning:

Just nu tränar jag en timme varje dag. Jag kommer att fortsätta med det tills jag åker utomlands, efter det kommer jag att sikta på att fortsätta träna fem dagar i veckan och sedan låta kroppen vila resterande två. Anledningen till att jag drog igång såhär hårt nu är för att jag ska komma tillbaka "i form". Och för att komma tillbaka i form behövde jag gå ner i vikt. Och för att gå ner i vikt behövde jag lägga om kosten, få hjälp och hitta verktygen för att bygga om (och bygga upp) kroppen på ett sätt  som jag aldrig tidigare har behövt göra. Jag har aldrig tidigare burit på alldeles för många kilo för mycket. Jag har aldrig tidigare haft ett problem med stress, med mat eller med träning. Men så fick jag det, och det i sin tur fick konsekvenser, och nu har jag tagit tag i problemet även om det skrämde mig lite i början.

 

Mitt första mål är att tappa de kilon som jag inte behöver, men mitt främsta mål är att bygga upp kroppen så att jag orkar leva som jag gör. Så att jag orkar jobba hårt och mycket, och så att jag orkar göra saker med vänner och familj på kvällar och helger. En av de största utmaningarna för mig är inte att springa på löpbandet, grundkonditionen finns där efter år av idrottande och jag har alltid varit tjurskallig nog att orka springa fastän jag inte har någon energi kvar, utan utmaningen ligger i att stärka upp kroppen. Att pumpa vikter, att pressa musklerna och tvinga dem att bli starkare och stabilare. Men jag njuter av det. Det är inte bara väldigt roligt, det är också väldigt tillfredsställande att se kroppens reaktioner. Att se den bli smidigare, fastare, starkare.

 

När det gäller motivationen finns det ingen genväg. Det enda som gäller är disciplin och rutin. Att gå till gymmet varje dag även om man inte vill. Även om man bara vill lägga sig ner och gråta. Även om man är trött. Det kommer att vara värt det. Min pappa har varit ett väldigt stort stöd för mig, mycket genom att bara fråga varje dag "hur gick träningen i dag?". Att ha någon som är genuint intresserad av den utmaning man ställt sig själv inför är fantastiskt – plus att jag inte vill vara den som säger "nä, men du vet jag struntade i gymmet i dag för att jag var trött." Jag är för mycket prestationsmänniska för det. Men sedan är ju resultatet kanske den bästa moroten. 

 

I går tog jag på mig ett par jeans jag inte kunnat knäppa på ett år. Hela veckan har jag gått till gymmet i ett tajt träningslinne. Inte i en större gammal t-tröja eller en slapp topp. Jag har inte haft ont i magen eller i huvudet på tre veckor. Jag har bättre hållning och jag känner mig klarare i huvudet. Jag orkar nio kilo mer på maskinerna och springer tio minuter längre. Men framför allt har jag hittat tillbaka till mig själv. Jag har alltid varit hon som tränat. Alltid varit hon som älskat det. Och nu gör jag det igen. Och det är den största vinsten.

 

Kram! 


Dag 21. Nio dagar till stranden.

  

Back to allright.

Sådärja. Då har jag bestigit den här svackan också. Jag vaknade i måndags och allt var bara bra. Sådant borde man ju ha lärt sig vid det här laget, att man rider ut allting till slut. Ändå känns det som jordens undergång så fort känslorna klibbat fast i botten av livet. Och jag menar, om det som får mig att gå på knäna är att jag har för mycket bra saker i mitt liv, då tänker jag nog försöka se på allt med lite nyktrare ögon nästa gång. Men tills dess: livet är en fest. Hur ska vi fira? Jag röstar på en tatuering. Bra nog sugen nu. 


Snygg-jackan min.

  

When you can't, you want.

Har nu levt under strikta direktiv i nitton dagar. Knaprat mitt knäckebröd och druckit mitt vatten och vägt min mat och sprungit på det där jävla löpbandet. Och det har gett resultat, det har det ju. Några kilo ner och en hel del centimeter bort från midjan. Men alltså, NU, nu kan listan göras lång på vad jag är sugen på. Vill ni höra den? Klart ni vill.
Listan: vitlöksdressing, mörk mintchoklad, våfflor, nutella, pepparkakor, lussebullar, glögg, scones, philadelfiaost, glass med strössel, djungelvrål, cheddardipp, nachochips, de svarta godisarna från en "Gott och blandat"-påse, vitt vin, vispgrädde, chailatte, dillchips, praliner, salami, mangojuice, brunsås och vaniljkesella.
En salig blandning av saker jag alltid älskat eller aldrig brukar äta, med andra ord. 
Elva dagar kvar till frihet. 

I will keep my distance.

Jag gick och såg "Breaking dawn part 2" såhär på kvällskvisten. 
Man ska inte göra sånt. 
För livet känns så meningslöst efteråt.
Man kommer tillbaka hem till samma gamla mönster, sparkar av sig skorna och sätter sig apatisk i soffan och tuggar på en lillfingernagel tills dess att allting börjar kännas igen. Och jag vet inte, men just i dag fann jag mig själv väldigt frustrerad mitt i den där håglösheten. Jag gnagde på mina fingertoppar och bet mig i läppen och kunde liksom inte hitta någon ro. 
Alltså.
Jag kunde inte applicera den där känslan på någon.
Den där känslan av att allt man vill är att få älska någon och säga klyschiga saker och tända ljus och hångla i timmar och fumla med varandras närhet tills dess att det är så pinsamt att man nästan dör. 
Jag kunde inte längta efter att få må "happy ending"-bra med någon speciell. Jag kunde inte bygga upp ett soundtrackvänligt scenario i huvudet med någon vacker man som jag känner någorlunda för. För jag gör inte det. Jag känner inte någonting för någon alls och det har pågått så länge nu att hjärtat inte riktigt vill vara med längre. Det vara tuffar på i samma gamla takt där i bröstet och hoppar till ibland när jag lyfter på ett ögonbryn eller två åt någon som jag tröttnar på efter en minut. 
Och hur meningslöst är inte DET, om jag får fråga? 
 

Tack.

  
293.
Så många dagar har kommit och gått sedan jag satte mig fot på Västra järnvägsgatan 21 för första gången den 30 januari 2012. De har alla varit något alldeles särskilt. De har alla känts mycket och på riktigt och ibland som ett konstigt, elektriskt vakuum där jag svävat tyndlöst men högt. 293 dagar. Det har inte ens gått ett år men det känns redan som en hel livstid. Och jag kommer fortfarande på mig själv med att ständigt överväldigas av det som hänt. Det som är. Jag tror att det alltid kommer att vara så. Det kommer alltid att kännas såhär mycket. Jag kommer alltid att återvända till det där konstiga, elektriska vakuumet där jag svävar tyngdlöst och högt. För jag menar – det här har varit en av mina äldsta drömmar.
Men nu är det inte längre en dröm. Det är verklighet.
Och det har varit det i 293 dagar.
 
I dag gick det här reportaget i tryck i Söderhamns-Kuriren.
Jag är helt överväldigad av all kärlek jag, Jens och Pontus har fått ta emot efter det. I morse var jag tvungen att gå och diska ur tekoppen för att jag hade sölat ner all välkokad chai med en massa gråt. Alltså. Vi är enormt priviligerade som har fått chansen att förverkliga våra drömmar såhär tidigt i livet. Vi är enormt privligerade som för göra det vi älskar på den här nivån. Livet är lite lätt vansinnigt när man tänker på det ur det perspektivet. Och jag är väldigt tacksam för alla fina ord vi fått efter artikeln i dag. Tusen tack för det. Men mest av allt vill jag bara säga TACK till min familj. Den största motivationen och den största äran i allt det här har alltid varit att få göra er stolta. Tack för att ni gett mig modet att göra det. Jag älskar er.
 
(Herregud, nu blev det typ värsta tacktalet men det skiter jag i. Jag hade aldrig tagit mig hit av egen maskin. Den här framgången är inte bara min. Den är också min familjs.) 

LOVELY SHIT!

Det blir Lanzarote. Åtta dagar i början av december.
Absolut ingenting kunde komma mer lägligt än det. 

FUCK LIFE.

 
Livet ser rätt reko ut via ett Instagram-filter. Jag har äntligen hittat mitt favoritte på lösvikt, solen skiner på dörren precis innan man ska gå till jobbet, benen klarar 118 kilo på gymmet och allt är dovt och ljust och enkelt. 
Men fan vilket helvete det är egentligen. 

Bitterfittan är mörk i blicken.

Det har varit några risiga veckor nu, de senaste. I dag började jag dagen med att sitta i soffhörnet med händerna krampaktigt runt en tekopp med för mycket mjölk i och försöka blinka bort gruset och tårarna ur ögonen. Hela kroppen kändes kraftlös och hopsjunken och jag bara satt där och stirrade in i en kolsvart tv-ruta. Det var länge sedan jag kände mig så uppgiven. Och jag vet inte riktigt varför det är så. Men hela livet har blivit något form av renoveringsobjekt och jag försöker sätta sista spiken i hundra saker samtidigt och upptäcker först när jag slagit tummen lila och blå att jag måste skruva istället. "Du är så duktig". Dunk, dunk, i ryggen. Och jag skrattar och nickar medhållande innan jag vänder mig om och seriöst kräks upp allt fnitter i min egen mun. För jag känner inte så. Det enda jag ser är vad jag kan göra bättre. Hur jag kan vara bättre. Hur jag kan påverka mer och nå ut till fler och betyda någonting och överträffa mig själv gång på gång. Vara snyggare och smalare och mer fokuserad och jävligt mycket smartare ibland. Kanske är det ett resultat av att det är mycket med jobbet och skolan och kroppen och livet och människorna just nu. Kanske kommer jag att känna mig mycket bättre i morgon, jag vet inte. Kanske är det slut på den här svackan om några dagar. Jag har ingen aning. Men alltså, jag visste att hösten inte skulle bli lätt och jag visste att det skulle vara tungt, men den personen som kräver en sak till av mig kommer jag bokstavligen köra ner knytnäven i halsen på och skrika "MEN FIXA DET SJÄLV FÖR FAN". Och nästa person som ska ha en åsikt om hur jag "fungerar" och vad jag prioriterar och på vilket sätt jag ska sköta mitt liv kommer jag bokstavligen klyva med en bläckpenna.

Så. 

Det var det.

I dag är ingen bra dag. 


Min dag och mitt liv.

– Ska åka utomlands sista november. Lutar mot Teneriffa. Är så lycklig över det att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Har ju tjatat om semester i månader. Det här är exakt vad jag behöver för att hitta fokus igen. 
– Mitt resesällskap är så otroligt lik mig själv på så många sätt att hon är så otroligt olik mig på exakt lika många. Det känns som att vi har känt varandra en livstid fastän det bara är strax över två år. Moa är hur som en av de galnaste och mest omtänksamma personerna jag känner.  
– Pratade med "Skilda världar"-Daniel i telefonen i dag. Han sa: "du gör ett mycket bra jobb, Frida". Jag tror att det han egentligen pratade om är övertalningsförmåga/manipulation. Jag kanske borde ha blivit telefonförsäljare. Skulle äga.
– Beställde två exakt likadana bikini-set i dag. Har man olika storlekar på bröst och röv så blir det ju så. Tur att de var på rea. Vet inte vad jag ska göra med de överblivna delarna dock. 
– I går sprang jag 40 minuter på löpbandet och SPRANG sedan hem till lägenheten igen på grund av ren eufori. Är äntligen tillbaka där jag tappade bort mig själv för ett år sedan. 
– Lovade mina programledare att jag skulle bära kaffe åt dem en hel dag + baka bullar om de hjälpte mig lösa ett problem. Borde tänka på vad jag lovar, jag som spiller så in i helvete så fort jag bär något.
– Har varit avundsjuk på Rihanna hela dagen. Vill också vara så "sexy free bitch" som hon är.
– Mina pengar är nästan slut. Har åkt tåg för flera tusen den här månaden och då har den bara pågått i tretton dagar.
– Är ett steg närmare att lista ut hur min gasugn fungerar nu. I december ska det fan gräddas pepparkakor tills brandlarmet går.
– Det var det. Hur mår ni? 

Keep breathing.

Har väldigt mycket söndagsångest i dag. Känslorna går jojo och jag får huvudvärk och hjärtklappning av att bara behöva tänka. De senaste veckorna har varit kaosartade och svårhanterliga med tågresor hit och tågresor dit och tidiga morgnar och ett ständigt pendlande och matlådor i handväskan och jag har aldrig riktigt haft fullständig kontroll över min situation. Det kittlar från fingertopparna ända upp i axlarna ibland och jag brottas hela tiden med väldigt mycket otillräcklighetskänslor. Jag vet inte hur jag ska bli av med dem men det löser sig tids nog. Det gör det alltid. Först ska jag åka tåg, igen, och släpa tre väskor hem till Stockholm. Det stressar mig. 

Längesen jag var denna tjejen nu.

 

Tio saker.

1. Jag tittar på minst ett avsnitt av One Tree Hill varje dag. Varje dag. Från säsong ett till nio, sedan börjar jag om igen. Och igen. Och igen. Alltid. Varje dag. 
2. Jag kan inte köra iväg i bilen utan att först välja rätt låt att köra till. Därför blir det ett evigt zappande mellan radiokanalerna innan jag hittar rätt och kan pressa ner gaspedalen. 
3. Jag gör av med inihelvete mycket toapapper och gurkor varje månad.
4. Jag har inga gråzoner. Inga alls. Det är högt eller lågt, glatt eller argt, sorgset eller lyckligt, bestämt eller obestämt. Det finns inget däremellan. Allt blir världskrig eller bästa-som-någonsin-hänt.
5. När jag var sjutton år tackade jag nej till ett stipendium alá 30 000 kronor för att istället åka på Peace and Love. Jag ångrar inte mycket i livet, och jag ångrar inte det där beslutet heller för jag vet inte vad jag missade, men jag kan tycka såhär i efterhand att det var lite... ungt. Och dumt.
6. Jag gråter väldigt lätt. Om jag blir arg, ledsen, glad eller sårad. Eller rädd och orolig. Jag gråter direkt. Kan inte riktigt styra det.
7. Jag kan uppfattas som en bitch ibland för att jag inte orkar dalta eller stryka medhårs.
8. Ibland kan jag oroa mig för saker angående min familj så mycket att jag måste ringa och kolla att allt är okej. Som trappan utanför mamma. Den är väldigt brant och det blir ett istäcket över den på vintern. Jag är livrädd att hon ska ramla ner för den och slå ihjäl sig. Så ibland måste jag ringa henne bara för att påminna henne om att vara försiktig.
9. Jag är en jävel på att vara full. Och att göra dumma saker. 
10. Jag hatar att spela kort för att jag hatar att förlora och jag förlorar alltid i kortspel.

My love.

 
Min bokhylla. Jag älskar den. Den innehåller så mycket av det som får min puls att skena. Ord. Omslag. Bilder och inspiration. Berättelser. Kärlek och sorg. Till och med saker som gör ont. En box jag fick av bästis i 21-års present. I stort sett alla utgåvor av Aftonbladet där jag skrivit någonting. En skinnprydd och handsydd anteckningsbok jag köpte för 300 spänn i Convent garden och en bild där jag, min lillasyster och Sophia hoppar ut över havet i Turkiet. Ett stort fett "&"-tecken i silver. Jag kan sitta och stirra på den där bokhyllan ibland. Gå fram och stryka med fingret över alla bokryggar. Bläddra genom Lady Gagas framgång. Läsa dikterna som Marilyn Monroe skrev en gång för länge sedan. Kika igenom nya och gamla editioner av Vogue, ELLE, Interview Magazine, Café och GQ. Och varje månad fyller jag på den där hyllan. Med ord. Bilder. Inspiration. Nya editioner. Och varje gång jag gör det rusar pulsen.
Och jag tänker: 
"Någon dag vill jag att en ung, 21-årig tjej ska kunna göra samma sak med hjälp av mig. Med hjälp av mina ord. Inspireras. Gråta kanske. Skratta. Gärna skratta. Och fylla sin bokhylla och känna pulsen rusa varje gång."

Up and down and here and there.

   
Så stressigt och intensivt som livet är just nu, så stressigt var jag nog inte riktigt förberedd på att det skulle bli. Jag sabbar ju till det lite för mig själv också, det gör jag, när jag fortsätter att kasta upp fler bollar i luften innan jag ens hinner balansera de andra. Ibland trycker det över bröstet, som att någon vrider om bröstmusklerna och då kippar jag efter andan som att syret ska svika mig. Men mest låtsas jag som ingenting för att man inte får klaga när man "har allt man vill ha". Jag känner mig oförskämd och otacksam och girig när jag grimarserar över långa dagar och möten och sånt. Det här är ju ändå vad jag VILL och jag älskar det, men det är ju inte mindre jobbigt för det alltid, så är det ju. Mamma förmanade mig i telefonen om att jag skulle "få en ordentlig panikångestattack om jag inte lugnade ner mig SNARAST." Så jag försöker att vara lugn och sansad så gott det går. Vilar när jag kan, springer bort lite extra stresshormoner på löpbandet, dricker en kopp te och läser en bok. Men det är mycket nu. Det går inte riktigt att komma ifrån det. Och livet ser ju inte direkt ut att lugna ner sig än på... fem månader. Hur som. Hur gör ni för att hantera stress? För att ta det lugnt? Ge mig lite tips så skulle jag bli jättejättejätteglad. 

Krönikan från SöderhamnsNytt.

   

"Du vet, vi var så förtvivlat unga, vi hade just börjat leva och skulle hitta kärleken och nån jävla stolthet att leva med. Och så började vi dö." Strupen snörs åt. Allting känns så suddigt. Exakt så som det känns när verkligheten uppenbarar sig mycket mörkare än vad man önskat. Jag kisar. Blinkar febrilt med vattniga ögon för att hitta fokus. Vill klappa på datorskärmen och nå fram med någon sorts tröst. Jonas Gardell säger att han viskar deras namn ibland. Vännernas. De som dog. De som dog med svampinfekterade munnar och stora, bultande, älskande hjärtan. De som dog när samhället tvingade in kärleken i pissoarer och buskar och skam. Gjorde den smutsig. Sjuk. Död. Och så blev det också med dem som älskade. Snabbt föll de offer för en epidemi som ingen kunde stoppa. 

 

Och i årtionden har samhället fortsatt blunda hårt, hårt, hårt inför verkligheten. I det tysta dragit ut smutsen från pissoarerna och dikena och istället försökt sopa den under mattan. Tills nu. Tills Jonas Gardell sparkade undan mattfållen och lyfte fram kärleken och tragedin och saknaden och det verkliga i verkligheten som alla förkastade. Fram kom svärtan och bevisen på hur vi gjort skillnad på kärlek – och vetskapen om att vi fortfarande gör skillnad ibland. Fram kom liken av dem som dött för det andra valde att inte se. Det vi sa var fel och fult och "rätt åt". För vi hade redan bestämt hur kärlek skulle vara. Hur den skulle formas och upplevas. Vi ska skämmas för det. För hur vi gör och har gjort skillnad. För hur vi förkastar delar av kärleken. För hur vi blundar. Och hur vi värderar sättet kärlek tar livet av oss.

 

Vi har väl alla dött av kärlek någon gång. Eller av bristen på den. Legat sömnlösa i fosterställning med knivspetsar mot mellangärdet. Men många av oss har i alla fall kunnat välja att gå sönder. Att sluta älska, att försvinna bort, att gå vidare, att låta hjärtat spricka och sedan älska på nytt. Vi har i alla fall kunnat välja att leva igen. Att kliva upp ur den där kvävande sörjan där allt söndersmulat vackert valt att fräta varje centimeter av livet till ingenting värt. Vi har i alla fall många gånger haft det valet. Ska vi dö av kärlek så ska vi välja att göra det. Botemedlet att älska på nytt kan köpas. Om än dyrt. Nytt mod och nya skratt och ny tro och nya skärvor till hjärtat kostar. Men belöningen är större. Vi får tillbaka det vi förlorat. Börjar om. Startar nytt. Vi kan i alla fall välja att göra så. Det betyder inte att smärtan är lindrig eller liten eller obetydlig. Men vi har ett val. Det har inte alltid varit så.

 

Och om man inte kan välja, om själva viljan att älska och älskas kommer att bli ens död, vad gör man då? Och vad gör vi med den vetskapen? Hur tar vi vara på alla möjligheter vi har att älska med friska hjärtan och friska kroppar och längtan och lust och allt sådant vi tar för givet? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Men Jonas Gardell lyfte på dörrmattan med serien Torka aldrig tårar utan handskar och sa ”välkommen in”. Välkommen in att fortsätta prata. Om kärlek. Vad den gör med oss. Och vad den gjort med dem som älskat. Kanske borde vi fortsätta sparka fram saker från den där mattan. Dra fram det smutsiga, det tunga och det fina. Den här hjärtesorgen som så många bär på. Kanske borde vi förenas i den. I kärleken. I det som lyfter oss. Formar oss. Det som påminner oss om att vi fan måste älska ohämmat och mycket medan vi fortfarande kan. Medan vi fortfarande kan välja. Välja att leva – och att gå sönder. Och göra det igen. Och igen. Och igen. Och aldrig någonsin sluta älska av rädsla för att dö och inte kunna välja att leva igen.


LördagsLYCKA.

En och en halv timme på isen i dag med Sofia. Lirade stundvis brallorna av några bandypojkar. Slog sönder knät och skrattade konstant. Flåsade som en dåre och gjorde fler mål än vad jag gjort under hela min "bandykärriär". Kommer att ha djävulsk träningsvärk i morgon, men det var det värt. Jag älskar det här så mycket att det är inte klokt. 

Your body.

Ångesten kom i augusti förra året.
Spegeln har utsatts för mycket sedan dess. Tops, hudkrämer, skor, händer, fingrar och de där blickarna. De där mörka, besvikna, chockade blickarna av missnöje. Och skammen. Den som kom efteråt. "Varför gör du såhär mot dig själv? Du är så jävla löjlig som håller på såhär. LÖJLIG. För fan Frida, det passade inte en lycklig människa att nevärdera sig själv." Kanske hade jag rätt. Kanske var det löjligt. Kanske var det oförståeligt. Kanske passade det inte. Men det var så det var. Och jag minns hur skakande det var att stå där och titta på sig själv med de där ögonen.
Jag hade aldrig värderat min kropp förr.
Aldrig sett på den med missnöje. Aldrig kritiserat eller dömt. Jag hade alltid sett den som ett redskap. Någonting som jag använde för att bli lycklig. Någonting som fick mig att prestera på fotbollsplanen och i idrottshallen. Någonting som kunde få en sockerkick efter en helkväll med glasskrig och någonting som kunde säga ifrån när jag pressade mig själv för hårt. Någonting som ibland kunde skapa njutning två personer emellan och någonting som arbetade tillsammans med den jag var.
Tills jag började skilja dem åt.
Tills jag inte längre såg min kropp som bra och stark och attraktiv.
Tills jag började se den som ett renoveringsobjekt ingenting värt.
Tills jag började jämföra den med andras.
Tills jag tappade betydelsen av den.
 
Och jag kämpade med det där väldigt länge. De där känslorna som jag inte var van. För problematiken låg egentligen inte i att jag gck upp några kilo. Inte ens när jag gick upp många kilo var det just siffran på vågen som skapade ångesten. Problemet låg i att jag slutade använda den till något som gjorde mig lycklig. Jag slutade att spela fotboll. Jag slutade att spela innebandy. Jag slutade prestera kroppsligt.
Jag hade alltid sett kroppen som bara min, men när jag inte längre använde den, om jag inte längre tyckte om den, om den inte längre presterade utan bara skapade ångest i mig, hur skulle jag göra då?
Jag hade ingen aning, så jag gjorde fel. 
Precis så som man inte ska göra.
 
Jag började värdera den. Jag började se hur jag kunde göra den bättre. Ytligt. Varje gång jag misslyckades med någonting var det min kropps fel. Plötsligt hatade varje person som inte såg på mig min kropp. Plötsligt tänkte varje kassör på ICA att "hon borde verkligen inte köpa den där glassen". Plötsligt tänkte jag att jag absolut inte var värd speciellt mycket med det där hullet på magen. Plötsligt trodde jag att det enda min kropp dög till var att förföra och intressera och ge bort. Men inte ens det var den kapabel till.
Alla dessa tankar som kanske inte alltid var verklighet slet sönder mig inombords.
Och där fick jag nog.
Efter ett års slitande fick jag nog av den press och stress och ångest jag satt på mig sjäv kroppsligt.
Så jag gick tillbaka till vad som gjort mig lycklig sedan jag var nio år gammal.
Att prestera. Med kroppen. Med den jag är. För att jag älskar det.
Men det har tagit tid.
 
I går, äntligen, tog jag äntligen tillbaka kontrollen. På riktigt. Tog tillbaka makten över min egen lycka och min egen kropp. För de hör ihop. Och de har hört ihop sedan jag var en liten tjej som sprang på fotbollsplanen för första gången. Men det fanns saker som gjorde mig rädd. Som bromsade upp vägen hit. Jag visste inte hur man fightades på ett gym. Jag förstod inte hur man fick kroppen att kämpa bland de där maskinerna. Och ska man göra en förändring måste man först erkänna för sig själv att något är fel. Så jag fick kämpa med rädslan innan jag orkade ta tag i det. 
Ett år senare – nu har jag valt att inte vara rädd längre.
Nu ser jag fram emot den förändring som komma skall. Den lyckan och den tillfredsställelsen som kommer att komma med. Nu ser jag fram emot att plocka tillbaka den där tjejen jag förlorade längst vägen.
Hon som är värd någonting. På alla sätt och vis. 

RSS 2.0