Fridas värld bland tankar och ord. -

Love when it ain't.

Ett andetag. Det är allt som behövs för att det ska svida i ögonen. Allt som behövs för att jag ska pressa ur mig luften i ett enda ljudlöst stön. Luften är kylig, nästan kall, men jag skiter i det. Jag skiter i det och jag skiter i att håret står att alla håll och jag skiter i att jag river upp strumpbyxorna på en motorhuv när jag planlöst sicksackar mellan fickparkerade bilar och vejar för ångesten som kittlar i bröstet.
Jag är så arg. Lite sorgsen också kanske, men mest arg.
Så arg för att jag inte känner någonting. För att männen inte är rätt. Jag vill att de ska vara det. Att han ska vara det. Men jag känner inte för honom så som jag vill. Han bedövar bara rastlösheten när den tar över. Ger mig vad jag vill ha, ibland också vad jag behöver. För han är bra på så mycket. På att säga rätt saker. Att få mig att skratta. Att få mig att känna att jag duger. Att jag är åtråvärd på något vis. Men han kan inte tygla mig. Han klarar inte av att hålla mig kvar när jag vänder om. Och han tillåter mig att komma tillbaka när jag behöver. Han ger mig utrymmet som gör att jag aldrig, aldrig någonsin saknar honom.
Och jag blir arg för att jag är så.
För att jag vill bli omkullvräkt och överraskad och ibland till och med chockad. Att jag vill vara på helspänn och aldrig riktigt veta. Att jag vill kunna gråta och skrika och skratta och älska med allt jag har utan att veta när, var, hur eller ens varför. Jag vill att det ska vara förälskat vansinne utan tyglar, obarmhärtigt och vackert och berusande. Jag vill kippa efter andan och vara rädd för känslorna för att de är så övermäktiga. Jag vill tuktas av galenskaperna och jag vill att det ska vara stillsamt först i efterskalven av någonting makalöst.
Annars får det vara. 
Jag svänger runt gatuhörnet. Håller hårt i en lyktstolpe, försöker pressa ut det arga från kroppen genom att skrapa med naglarna mot den grågröna målarfärgen. Vad gör jag om jag förväntar mig för mycket av kärlek? Vad gör jag om jag bara sopar massa chanser under mattan för att jag får för mig att det är för enkelt? Att det känns för lite. Är för lite. Innehåller något mycket stabilare och fullständigare än ett passionerat vansinne utan dess like.
Vad gör jag om okontrollerad förälskelse är något man bygger upp tillsammans med någon?
Jag stirrar framför mig.
Alla dessa män. Alla dessa pusselbitar som aldrig passar ihop. Någon skadad jävel som bara klarar av sina känslor när han är full. Någon annan som ger och ger och ger och som får mig att ta utan att ge tillbaka. Utan att hungra efter mer. Någon jag inte känner alls men som får mig att tänka att "det är kanske såhär det ska vara med någon men inte med honom". Och någon ljushårig en som drömmer om fel saker.
Jag suckar.
Det är inte männen det är fel på.
Det är mig och tanken på att kärlek alltid ska vara exakt så som jag upplevde den för första gången. 

06.12 – London.


Chaos is a friend of mine.

En, två, tre, fyra, fem. Jag står på helspänn. Räknar skinksorterna flera gånger om, känner hans blickar i nacken och fumlar med höger hand på salamin. Mörkt hår, blå keps, en bomberjacka i skinn. Dygnsgammal skäggstubb, välknutna kängor, helt jävla perfekta jeans. Jag tar ett hetsigt andetag och vänder mig. Han stirrar på mig med huvudet på sned. Jag stirrar tillbaka. Försöker att mentalt pressa ihop käkarna. "Inte stå som ett fån och bara ramla ihop framför honom nu, Frida". Så påbörjar vi en stapplig katt och råtta-lek där vid köttdisken. Några steg hit, några steg dit. En blick här, en blick där. Så drar han plötsligt fram en kundvagn bakom en av hyllorna. En välpackad sådan. Juicepaket längst in i ena hörnet, nybakat bröd, frukter jag inte känner igen och halsduken ihopvikt över ena kanten. Jag rynkar pannan.
En stabil, ung man. 
Jag suckar.
En sådan skulle man ju förstöra.
Så utan minsta eftertanke vänder jag mig om, går till kassan, langar upp min röriga, osammanhängande varukorg och släpar två tunga påsar hela vägen hem. 

CALM DOWN.

Bara näsan är ovanför ytan. Vattnet skvalpar lätt av andetagen och jag sjunker djupare och djupare ner i badkaret tills vattnet tränger in överallt. I näsan och i öronen och allt blir lugnt och stilla och bedövande på något vis. Så ligger jag så en stund tills jag måste pressa mig uppåt och kippa efter andan. Det kittlar i hela kroppen. Stressen sitter alldeles vid hjärtat och pickar med sina smutsiga, vassa små naglar och jag försöker frenetiskt göra mig av med olustkänslorna genom varmvattenbad och mörk choklad och böcker och promenader. Den här månaden alltså, den är kaos. Inspelningar och tentor och jobb upp över öronen och en fitnessfight som jag anmält mig till mitt i allt. Och så kommer det att vara i fyra veckor framöver och egentligen hela vägen tills januari är slut. Så varje stund jag har att vila måste jag ta vara på. Jag måste stjäla minuter och sekunder och tillfällen där jag bara kan ta tio djupa andetag, dricka en kopp te och låtsas som att allting är okej och enkelt och lugnt. Det går sådär ibland men jag försöker i alla fall. Jag kan liksom inte ens prata långsamt vissa gånger. Allting går i rasande fart och sedan sitter jag med skakiga händer och liksom bara "men det där behövde jag ju inte skynda med?". Aja. Det är som det är när man jobbar heltid och pluggar hundra procent på samma gång.
Inte den smartaste idéen kanske. 
Men det är vad jag har valt och då får jag ta konsekvenserna av det.
På torsdag åker jag till Hälsingland och tar det lugnt i alla fall. 

The beauty of 28:th of October.

För ett år sedan i dag ringde min telefon. Klockan var elva minuter över tio, jag hade inte sovit någonting alls och försökte sminka bort de mörka, djupa ringarna under ögonen. Jag misslyckades rätt grovt. Suckade och svarade "Ja, det är Frida" med andan i halsen. Tio minuter senare hade livet förändrats rätt drastiskt. Tvärvänt. Gått från helt okej till helt jävla fantastiskt. Och jag hulkade och grät i en timme innan jag kunde gå till skolan. Och alltså, det var väldigt, väldigt mycket tårar den dagen. Väldigt mycket skakiga händer och skratt som liksom aldrig slutade att kittla i kinderna. Men jag antar att det är så det ska vara när man uppfyller en dröm man hållit i handen sedan barnsben. Och än i dag känns 28 oktober 2011 som en dag inlindad i ett vackert, spirande töcken som jag forfarande inte riktigt kan förstå. Det är för stort för mitt hjärta att ta in. Att ta in och uppleva samtidigt. För det jag fick där och då, där är jag fortfarande i dag. 
För ett år sedan fick jag min plats på Aftonbladet.
Det har varit ett väldigt bra liv sedan dess. Ett väldigt bra år. 
Inte alltid lätt. Ibland rent av svårt, men ändå helt fantastiskt. Mer än jag kunnat önska. Större och bättre och ännu mer överväldigande än vad jag trodde var möjligt. 
Och jag är så tacksam över det. 

Lördag. PW och frukost alldeles för sent.


How to heal.

Jag har just insett att det snart har gått tio månader på det här året utan att någonting fruktansvärt har hänt. I mitt liv. Nästan hela året. Och jag vet inte, men jag kan bli lite lätt brydd över att 2012 bara har bestått av en lycklig, flammande surrealism där jag hittat min plats och min framtid och gjort avstamp som den människa jag vill vara. Jag är inte van det. Jag är van att någon annan står med den jag är i två ojämna vågskålar redo att tippa dem ur handflatorna och låta dem krossas mot verkligheten. Men inte nu. Inte i år. I år har jag skakat av mig alla skadande händer och all längtan bort och all smärta över det jag inte kan förändra och valt att fokusera på det som gör mig lycklig. Det enda som gör ont ibland är limmet som skaver lite då och då från skärvorna jag sakta pusslat ihop under det här året. Men har jag ingen smärta att väga mot lyckan så vore det ju ingenting värt. Och om jag bara kan få ha det såhär i två månader till och kan sätta "lycklig tjej" på mitt cv över 2012 så kommer jag att gengälda det med att leva ännu mer för varje sekund än vad jag gör nu.
Jag lovar och svär. 

Hard working woman with feet on the table.

"Men hur går jobbet då?" kanske ni undrar. Jo tack, det går bra. Min vy är väldigt ofta den här – produktionsplanen och mina fötter. (Och mejlen och telefonen och deltagarlistan och kalendern och kaffemuggen och ibland ansiktena på produktionsteamet.) Tre veckor har snart susat förbi och inspelningarna börjar på måndag. Det är många trådar att hålla i, ibland känns det som att ingenting är klart men så ser jag min röriga lista och de runda, blå cirklarna som betyder att deltagaren tackat ja. Då stressar jag ner igen. Om än lite, men i alla fall något. Det är fortfarande så många detaljer som måste spikas och ordnas och formas så ibland kommer jag på mig själv med att smsa med ena handen och skriva ett mejl med den andra. Men jag gillar det. Om någonting förlorar sin intensitet tappar jag min koncentration och mitt intresse. Så det här passar mig alldeles utmärkt.
Hur som. Jag har tre samtal till att ringa innan dagen är slut.
Och några mejl att skicka. Sedan ska jag knata ner på Pressbyrån, köpa nya numret av Café och avnjuta det i badkaret efter en löptur. Hur bra? Skitbra.

Tired. Sad. Angry.

– Det är tur att det är Stockholm, för annars hade väl folk trott att jag är en idiot.
Jag snörvlar med mascararandig handrygg och värkande axel. Skinnväskan hänger så tungt, jag har ingen aning om vad jag har med mig. För jag famlade så i mörkret. Snubblade över dammsugaren och tippade ut det brinnande stearinljuset över köksgolvet. Svor. Och snörvlade. Grät en del, så som jag gör nu. Jag är så arg. Så jävla arg. Och jag känner mig hjälplös. Och jag hatar den känslan. Jag vill vara stark och oförstörbar och glad och "fuck you right back"-hård. I stället står jag och skakar av kölden och gråten på en tunnelbanestation med mamma i luren. 
– Vi får försöka hitta en ny lägenhet om du vill flytta ut, Frida.
Jag hickar.
– Men det här är Stockholm mamma. Jag kan inte bara hitta en ny lägenhet bara sådär. Och jag orkar inte flytta igen.
Klockan var inte mer än sex på kvällen när jag snubblade in i hallen hemma med keso och en limpa under armen. Det luktade mat i hela lägenheten och samtidigt som jag försökte krångla av mig ytterjackan försökte jag också sätta igång lamporna. De fungerade inte. Lägenheten var strömlös. Kolsvart. Nedsläckt. Min iPhone visade 12 procents batteri. Jag famlade efter en tändare. Spred små stearinljus över hela lägenheten. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Utan el skulle jag inte komma upp till jobbet, lägenheten skulle bli iskall och maten visade sig redan vara förstörd. 
Så jag ringde hon jag hyr av. Hon svarade inte.
Så jag ringde hyresföreningen. De kunde hjälpa mig – om jag betalade 3500 kronor.
Så jag knackade på hos grannen som hjälpte mig byta en säkring, utan resultat.
Och då fick jag smset som sa att hon jag hyr av inte betalat el-räkningarna och inte har gjort det på väldigt, väldigt länge. Faktum är att hon inte verkar ha betalat mycket alls. 
Så de har stängt av elen. I min lägenhet. 
Trots att jag gett henne 11 000 kronor, hyra och deposition. Trots att det är jag som betalar varje månad. Pengar som hon ska betala vidare, men inte gör.
Så en timme senare står jag på tunnelbanestationen med mamma i luren och känner mig liten och hjälplös och snörvlar med väskan på axeln. Hoppar på, åker femton stationer och sover på soffan hos min farbror och hans familj. Hon jag hyr av säger att hon ska "försöka fixa det". 
Nu har jag suttit på jobbet med ont i magen hela dagen. 
Och allt jag vill är att vandra in på närmsta bank, kräva ett miljonlöfte och punga ut monopolbelopp på den här tryggheten jag så lätt slås omkull av när den inte finns.

Terapi.

 

En helg med dem jag behöver.

Klockan var halv sju när jag somnade i går. Sedan sov jag tretton timmar i ett kör. Och när jag vaknade i morse så var det tillsammans med en molande hemlängtan. Så i kväll åker jag till Söderhamn för att kramas med mina bästa vänner en sväng. Jag vet inte, men i går under intervjun så sa jag att "jag uppskattar Söderhamn mycket mer nu än förr. Jag kan längta efter att bara få sitta stilla med en kaffekopp tillsammans med mamma eller att gå en promenad runt Lugnesjön. Att se en fotbollsmatch med spelare jag känner och att få gå på gator jag kan". Ändå skakade jag bestämt på huvuvdet när reportern frågade om jag skulle kunna lämna Stockholm. Pontus och Jens var mer osäkra. Jag är inte det. Men Söderhamn innehåller så många människor jag älskar så det är klart att jag alltid kommer att längta dit. Det finns så mycket kärlek där som jag är i behov utav. Och visst hade jag tänkt vänta med att åka tills nioende november men vad fan, det är tre veckor dit och jag behöver det här nu. Jag behöver få prata skit och ligga i någons soffa och hänga med mamma och pussa på min gudson och gymma med pappa och bara vara i Hälsingland bland kylig luft och rastlöshet.
Så. Ja. Det är vad jag tänker göra. 

Fint liv.

Ibland känns det helt vansinnigt att det bara har gått strax över två år sedan dagen då de här bilderna togs. Det har hänt så mycket sedan dess. Så pass mycket att jag blev alldeles snurrig när jag skulle beskriva det lite kortfattat i ett mejl till en reporter hemifrån.
För ibland känns det som att det var i går.
Ibland känns det som att det var ett helt annat liv.
Men jag blev alldeles gråtfärdig av att få skriva ner ett konkret bevis på att mina drömmar har slagit in. Jag är så jävla priviligerad som har vunnit det jag önskat. Men då har jag också kämpat för det. Aldrig någonsin vikit en tum. Oberoende vad livet gjort mot mig. Oberoende hur jag känt mig. Oberoende hur svårt eller krångligt eller jobbigt det har varit. Jag har aldrig tappat fokus. Aldrig någonsin.
Och jag minns den här intervjun, den vi ser ovanför.
Jag minns hur reportern från P4 Gävleborg ringde mig veckan innan studenten och bad om att få intervjua mig på studentdagen. Jag sa ja. Berättade vad jag drömde om efteråt när hon placerade mikrofonen under min mun, lätt berusad på champagne och euforin av livet. Jag var aldrig rädd för att säga det. Jag kände det i maggropen. Var jag ville. Var jag skulle. Och jag hade inte tänkt låta det slippa undan. Sedan har vägen dit kantats av svårigheter jag aldrig trodde fanns. 
Men vad gör det när jag är här i dag. Jag är en bättre människa nu än vad jag var då. Mycket bättre.
Och kanske är det det jag kommer att säga i morgon, när reportern kommer till Stockholm för att ställa frågor. Kanske kommer jag att säga något annat. Jag vet inte. Det känns lite konstigt att vara på den sidan intervjun. Men det känns också väldigt roligt att lokaltidningen hemifrån kommer hit och intervjuar mig, min kollega/vän Pontus och min vän Jens. Vi gick gymnasiet ihop och tog studenten den dagen som vi ser här ovanför. I dag har våra drömmar slagit in.
Det är rätt fint det faktiskt.

Den mördande sorgens helg.

De låg i undre garderoben längst in mot väggen. Ibland i skåpet över. Gömda. Förbjudna. Men rullade man datorstolen sakta över parketten kunde man oupptäckt betrakta dem ändå. Tillslut gav mamma upp. Hon slutade gömma dem för glatta livet. Slutade byta plats. Julklapparna fick istället ligga där och locka i någon förrådsgarderob. Men hon höjde alltid pekfingret och sa "ni får titta men inte röra!".
Självklart rörde vi ändå.
Petade med fingret på färgglada fyrkanter och surnade när de var mjuka. Sken upp när de plötsligt blivit flera. Julen var en sådan spännande högtid. Det var tända ljus och tomtar och lussebullar och ogräddade pepparkakor som jag inte fick forma till könsorgan. Naturligtvis gjorde jag det ändå. Jag var nyfiken på det oupptäckta redan som ung. Om än lite rädd för det just då. Och mamma suckade med rullande ögon och hängde upp två stora, stora pepparkakshjärtan i köksfönstren och skrev mitt och min lillasysters namn med glasyr på dem. Sedan fick de hänga där tills julen stökades undan.
Och jag satt där med min unga, naiva bild av livet och tänkte att julen alltid skulle vara precis sådär. Sådär spännande. Sådär ljuvlig. Sådär familjär. Jag trodde att jag alltid skulle få höra mamma svära så in i helvete högt när hon glömde knäcken på spisen. Att jag alltid skulle få jaga julklappar över hala parkettgolv. Att jag alltid skulle få sitta mellan mina föräldrar och knapra pepparkakor.
Bränna tungan på glögg.
Jag hade sett fram emot det så mycket.
Den dagen vi kunde sitta där tillsammans och jag skulle vara gammal nog att dricka alkoholhaltigt. Den dagen då pappa skulle låta mig få en irish coffee till julgodiset och mamma skulle säga att det var okej att få halsbränna av rött vin. Och vi skulle sitta vakna så länge. Jag och mamma och pappa och min lillasyster. Vi skulle sitta där och prata om livet och julklapparna och idrott och saker vi längtat efter och pappa skulle ryta åt hunden att sluta tigga av julskinkan.
Jag hade sett fram emot det så mycket.
Att växa upp i traditionerna tillsammans med min familj. 
Jag kommer aldrig att få den möjligheten. Hade jag vetat det förr, när jag fortfarnde drömde om en jul som komma skulle, hade jag njutit ännu mer av den jag redan fick. Den alkoholfria glöggen och de tidiga mornarna och den där fula slingan med snöbollar som min mamma satte upp runt mitt fönster varje år. 
Då hade jag inte suckat när jag var sjutton år gammal och min mamma pressade ner mig i köksstolen och sa "du ska vara med och baka och HÖR SEN". Då hade jag kramat om henne så hårt jag bara kunnat och strukit mjöl över hennes kind och sedan kastat deg på min lillasyster och bara skrattat. Sedan hade jag kiknat när pappa stuckit in huvudet i köket på jakt efter en bit pepparkaksdeg och skakat på huvudet när mamma beordrat honom till kylen där vi hade den "ätbara" degen. Viss var till för att ätas, annan för att bakas. Det var ord och inga visor.
Men det blev inget mer av det.
Och jag sörjer det så mycket att jag tror att jag ska gå i bitar ibland.
Jag har inte förlorat mina föräldrar. Inte min lillasyster.
Men jag har förlorat min familj. Min jul. Mycket av det jag hade och det jag längtade efter.
Det har gått två jular sedan dess.
Jag har hatat dem båda. Bara önskat dem bort och förbi.
Och det kändes så sorgligt just i dag när chefen skickade ut ett mejl och frågade vilka som kunde jobba julhelgen och jag stod alldeles likgiltig inför beslutet. Jag såg mina kollegor våndas. Ingen ville. De ville vara med sina familjer. Med dem de älskar på högtiden som alla värderar högst. De ville dit som var hem. Försökte pussla för att få det att funka. Ringde samtal. Skickade sms. Ojade sig. De VILLE ju fira jul.
Men inte jag.
Jag är inte redo att älska den igen. Inte än.
Inte på det här sättet. Det här nya, tomma sättet.
Inte nu. Inte i år. 

Lana for president.

Det här är helt genialiskt.
Se och lär. Se och njut. 

To you. <3

 

Oroar mig över töntiga saker.

Hela svalget känns svullet av ångesten. Jag ligger raklång i sängen med träningskläderna på och stirrar upp i taket. Alltså. Det finns några saker som får mig ur balans i livet. Det första är att åka tåg eller buss med väldigt stor packning. Jag mals sönder av ångesten timmar innan jag ska åka, sedan kliver jag på likt ett nervsvettigt vrak som sitter med dunkande puls hela resan. Det andra är att bege mig in i folksamlingar och göra något jag aldrig tidigare gjort. Jag är ett sådant kontrollfreak, jag vill ha kunskapen för att få makten och jag vill vara duktig och inte uttittad. Som nu. Jag ska på ett pass på gymmet. Det börjar om en timme och jag har suttit i två timmar redan och bara oroat mig för att jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill liksom vara duktig först och lära mig sedan. Men så går det ju inte till. Jag vet det. Men jag blir så osäker i de situationerna. Alltså, när det gäller större saker, som jobb eller skola eller möten eller beslut, då är jag aldrig orolig. Där har jag en annan pondus. En självsäkerhet när det kommer till vad jag håller på med. Men nu, nu är jag som Bambi på hal is som någon jävla instruktör försöker prickskjuta med en hagelbössa. Och den här ångesten försöker inte fly skytteelden ska jag säga.
Inte för att jag tänker låta den här oron vinna över mig, men ändå. 
Jag är lite ostadig ibland. 

RED.

  

Verklighetsuppfattning någon?

Min bok, jag försöker ju flika in ibland att jag skriver på den. Mest för att pressa mig själv att fortsätta, även när det känns som att jag inte har några vettiga ord kvar. Och för att lova mig själv att faktiskt försöka få den att betyda någonting. Och de senaste dagarna har jag plitat på och så kommer jag ihåg hur jag sa till min lillasyster att "ja, slutet hade jag tänkt att jag skulle skriva när jag träffar nästa pojkvän, för att sluta cirkeln liksom" och nu sitter jag på jobbet och skrattar och bara men ALLTSÅ TÄNKTE JAG GE UT DEN VID NÄSTA ISTID ELLER?

Herregud. 


Here we go, you and I.

Ibland tänker jag att jag inte behöver kärlek som är min egen. Att det räcker med mina bästisar och deras barn och deras män (inte på det viset. VERKLIGEN INTE på det viset. Men känslan som jag får när jag ser dem tillsammans. Lycka, tror jag att det kallas) och deras hus och deras familjealbum och deras trygghet. Ibland tänker jag att det räcker så. Att jag kommer att bli jävligt lycklig av att sitta med ett glas rosé i handen på bästis veranda med min gudson i knät och få hångla med vackra män lite hur jag vill. Att allting kommer att kännas väldigt harmoniskt när jag har så mycket kärlek att slösa på dem och på mig själv och på en fylleresa till Barcelona. 
Men så går livet sönder. 
Inte alltid mitt. Ibland andras. Deras, kanske. Och då måste jag ha den där lyckan att dela med mig av. Då är det min tur att må alldeles förträffligt bland välstrukna lakan och dubbla tvättlaster och frukostflingor i soffan och någon allmän "live, love, laugh"-fotoram med pussbilder från iphonen. Då är det jag som ska ta emot med öppna armar och skaka på huvudet åt alla singelupptåg och alla hotshots man tar när man försöker läka ett litet hjärta som fått alldeles för mycket stryk. Då är det min tur att följa med på krogen och avfärda män vid baren och erbjuda en plats på soffan och sedan envist ligga skafötters trots att jag har en man som är bara min i en säng någonstans alldeles bredvid. 
Jag kan inte bara hålla på och skyffla möjligheterna till det under mattan när det inte är bara jag som är i behov av den lyckan. Den stabiliteten. Det hoppet som man får av att se två personer älska villkorslöst. 
Sedan kanske det går åt helvete igen, så kan det ju faktiskt vara, men då är det så.
Jag måste sluta vara så himla orolig.
För jaja, det har gått käpprätt ner i underjorden en och två och tre och kanske till och med fyra gånger men det må så vara. För jag lever och andas och skrattar, herregud vad jag SKRATTAR, och går och pussas och kramas och ler fortfarande. Jag gör ju ändå det.
Det är dags att jag vågar lita lite på att jag klarar falla igen.
Men inte bara det. Det är dags att våga lita på att det kan bli hur bra som helst. Att lita på att någon faktiskt kan älska mig och vilja göra det för resten av livet. Det är dags att våga öppna dörrarna igen. På vid jävla gavel. Att bjuda upp till dans och inte bli stel av skräck vid varje felsteg.
Att faktiskt våga älska för min egen skull och för dem som behöver mig lycklig. 
Och jag tror fan det är rea på en sån där fotoram med medhörande buskap nu alltså.

En tisdag som kändes som en måndag.

I dag åkte jag till jobbet i svarta bomullskläder och vita converse. Håret låg slängt över axlarna och eylinern var ojämn. Lite bucklig. Sedan satt jag på tunnelbanan och klippte med trötta ögon. Kurade ihop mig så gott det gick med den stora väskan i famnen. Det var en sådan dag. Där det inte spelar någon roll om man hoppar i skinnbyxor och vardagsskorna alá tio centimeter med brunpuder-borstade kinder och rosaskimrande läppar. Allt kommer ändå att kännas lite tyngre just i dag. Men det känns helt okej att ha sådana dagar. Och jag vet att jag kommer att ha stunder där jag helst vill kura ihop mig under täcket och somna om. Som i morse. Då jag snoozade som att det inte fanns något "i dag". Pappa tror att "nerverna kanske kände sig lite tömda". Jag tror att han har rätt. Men dagen var också lite rörig. Jag visste att den skulle bli det redan när jag vaknade. Så när jag kom hem kastade jag jackan på hallgolvet och körde ett pass functional training i vardagsrummet. Sedan satt jag helt slutkörd och lutade mig mot vardagsrumsväggen med svetten som rann nerför ansiktet i flera minuter. Och det är kanske lite dumt att jag tränar i mitt vardagsrum när jag precis köpt ett gymkort och gymmet ligger rakt över gatan, men jag har lite ångest med mig själv som jag måste forma och använda som ett redskap. Inte som något som tynger mig. Och just nu har jag lite problem att vistas bland människor som kommer att betrakta och kanske bedöma och jag orkar inte riktigt. Aja. I morgon får bli en piggare dag.
 

Hey life.

Fem veckors ostrukturerat leverne fick jag. Fem veckor med billig sprit och livet i en resväska och föreläsningssalar och en tid där hjärtat tvångspussade män bara för att kika över kant. Nu är jag tillbaka där jag mår som allra bäst. I Stockholm och på Aftonbladet och när jag sköt upp glasdörrarna till redaktionen var det som att landa på två fötter i verkligheten igen. Jag vill vara här. Jämt. Jag vill kliva upp klockan sju på morgonen och sitta på tunnelbanan i nitton minuter och slåss med människor som vallfärdar från Centralstationen och dricka automatkaffe med människor som får mig att skratta och ställa frågor till alla möjliga människor och skriva texter som antingen kommer att hatas eller älskas och sedan åka hem med en stadig känsla i maggropen. Och jag är så obeskrivligt tacksam över att jag får ha det precis såhär. Att jag får göra precis det jag faktiskt vill och har råd att köpa whisky som står på hyllan i köket utifall någon vill komma på spetsad kaffe någon kväll eller två. Men kanske skakade jag lite när jag skrev på kontraktet i dag. Jag har aldrig haft ett jobb förr. Ett riktigt jobb. Alla dagar i veckan. Alla årstider. Men det känns väldigt, väldigt bra. Såklart. Det vore konstigt om det inte vore så. Så i kväll när jag kommer hem tänker jag sätta in det här viktiga och livsomvälvande pappret i pärmen, le lite, ta en löprunda som jag säkert inte kommer att orka hela vägen på grund av pencillinkuren, laga matlådor och se första delen av "Torka aldrig tårar utan handskar". Bara ha en enkel vardag. Precis den jag vill ha. 

Men först ska jag jobba färdigt för i dag. 

Och skratta en gång till åt kollaget mina kollegor satt upp på tavlan. Visst är det fint?  


Let's hold each other.

Så diskar jag bort helgen. Långsamt och mödosamt och vinglasen får knappt plats under kranen men jag orkar inte vrida den åt sidan. Får ibland hålla hårt i den svalkande metallen med vattenvarma fingrar för att stå stadigt. Mitt hjärta gör så ont av all den här kärleken som jag har runt omkring mig. Ibland tror jag att jag har för litet hjärta för att allt ska få plats. Ibland blir jag arg för att jag inte vet hur jag ska berätta för människor jag älskar att jag avgudar dem för att de får mig att känna som att mitt hjärta inte är mottagligt för mer fint. Och ibland kan jag hetsa mig själv till tårar för att jag vill få dem att känna likadant. Lite så har det varit den här helgen. Jag har kastat runt all kärlek jag har på dem jag älskar mer än livet självt. Och jag har fått ha flera av dem hos mig. Hela tiden. Och vi har druckit champagne, dansat i Slussen till rockabilly, avslöjat hemligheter, pratat män och livet och framtiden, druckit kaffe, gått på bio och jag har trillat från en avsats på ett kafé. Och i dag gick vi med oktobersolen rakt i ansiktet på Stockholms gator och drog djupa suckar av ren njutning.
Men nu är de inte längre här. Nu är de hemma hos sitt.
Och jag är så stolta över dem. De har kommit så långt i livet. Kanske förstår de inte det själv, men det överväldigar mig ibland hur deras liv ser ut. För jag minns när vi var högstadieunga och skrev namn på killar vi ville ha på retrogröna suddgummin och gömde 2,25-procentig cider längst in i skåpen. Jag minns när vi trodde att livet skulle köra förbi, och att vi aldrig skulle hinna ifatt. Jag minns när vi försökte forma oss själva efter livet och inte tvärtom. Med blekningsmedel och mopeder och hembränt och pojkar som var idioter. Jag minns när vi skulle rista in initialer med fiskekrok i benet. Och hur vi använde multivitaminjuice som bedövning. Och jag minns hur min bästa vän tuggade lakrits på rasterna för att killen hon var tillsammans hatade lakrits, och hon vågade inte göra slut. Och jag minns hur livet var stort och svårfångat och bestyrigt. Hur vi fick hålla varandras händer när något togs ifrån oss. Hur vi fick lära oss att läka varandra. Att hjälpa till att älska lite när någon inte orkade. Och hur vi visste att även om vi tog olika vägar så gick de alltid parallellt. 
För jag minns också hur vi gjorde oss redo. För allt som var mycket större. För vi visste ändå att det skulle komma en dag när vi skulle vara 21 år gamla. Och vilka skulle vi vara då? 
Det här är vilka vi är. Vika vi blev. Champangnepimplande yrväder med skrattet på tungan. Och jag är så stolt över det.
För vi har hittat hem. På något vis. Vissa av oss mer, andra av oss lite mindre. Men vi leder fortfarande varandra. Delar mörker och sorg och smärta och lycka och livet för att det är inget värt om vi inte har varandra. Och mitt hjärta brister nästan av kärleken jag hyser till de här människorna.
Och det brister ibland på riktigt av allt de lär mig. Om mig själv och hur jag är och hur jag varit och livet och vad som är viktigt. Om att tro på kärlek och sånt för plötsligt finns det där. Och att rädslor är till för att övervinnas. Och att livet blir vad vi väljer att göra med det. Inte tvärtom.
Och den här helgen har gjort hjärtat alldeles utpumpat och trött men glatt och levande. Och det känns så bra men gör lite ont och jag skrattar och sväljer tårar om vart annat. 
Men mest av allt är jag bara väldigt, väldigt glad.
Tjugoett år gammal. Och glad.
Jag kunde inte önska mer. 

TWENTY-ONE.


Turning page.

Ja. Så börjar jag mitt liv som 21-åring med att vara vrålpackad på vin, med att släpa in micron från köket till vardagsrummet för att "spara tid" när jag poppar popcorn, genom att dansa i soffan iklädd min ex-pojkväns gamla jobbtröja och med att (försvarstal: på begäran av bästis) göra något sista ungt och dumt: alltså flasha pattarna på balkongen. 
Jag kommer aldrig att växa upp. 

20 to 21.

Helvetestentan är inlämnad. Och här ligger jag med champagne på magen som en sorts pepp inför min 21-års dag som officiellt bara är sex timmar bort. Förra året hade jag den bästa födelsedagen i mitt liv. Jag och en bästa vän korkade upp vaniljte och chokladkakor i min lägenhet i Sundsvall redan vid tolvslaget. Sedan överraskade hon mig med att ha pyntat hela lägenheten med serpentiner och ballonger och presenter och kladdkakor och champagne när jag kom hem från skolan, och på kvällen dansade femtio kalasfulla personer på mina tjugotvå kvadrat. Det var lika fantastiskt som den där måndagen när jag fyllde 18 och killen jag var kär i skickade ett sms exakt 00.00. Och snart har ännu ett år gått och jag blir FUCKING TJUGOETT och det känns rätt gammalt och så, men jag slipper vara ensam för mina bästisar kommer hit till Stockholm i morgon och det gör mig VÄLDIGT lycklig. Men tills dess har jag en hel del att ordna. (Läs: flyttkartonger att packa upp och kasta ut.) 
Så i natt klockan 00.01 tror jag allt att jag och livet korkar upp en flaska vitt och somnar i soffan naken och salongsberusad. För jag har älskat att vara 20 år gammal, det kan ha varit mitt livs bästa år, men det är dags att gå vidare nu. Att bli äldre. Att ställas inför nya utmaningar och nya äventyr och nya människor som 21-åring. Och det känns helt underbart. 

Var ärliga nu.

Så började svenska psykvården följa mig på Twitter. 
Ja. Det känns inte riktig helt taget ur luften va? 

Hemtenta dag 3.


Always hold you.

Jag vet inte, men kanske har hjärtat känt sig lite svältfött på sista tiden. Kvävt. Bortprioriterat. Och jag förstår det. Jag var mycket bättre på att förälska mig förr. För hjärtats skull. Och kanske lite för huvudets. För ordens. Jag lever mycket bättre, mycket mer, med fjärilar i magen. Om de så är glada och fria eller helt jävla sönderhuggna. Men i dag befinner jag mig i ett mellanläge. Ett dödläge, om vi skulle fråga hjärtat. Jag vägrar känna för någon. Det spelar ingen roll vad jag skulle känna. Lycka. Sorg. Smärta. Vänskap. Kärlek. Likgiltighet. Det är som att jag stängt av hela funktionen. Jag pratar med mina vänner om män och attraktioner och hur jag bara ger och tar utan att bry mig. Hur jag agerar rent fysiskt och sedan är det som att det aldrig hänt. Men jag säger det inte så. Jag får det att låta lite bättre. Som att det är något sorts behov fastän det bara är ett tidsfördriv. Något försöksexpriment där jag bara ser om jag pallar känna. 
Jag gör aldrig det. 
Så nu motarbetar vi varandra. Jag och hjärtat. Och jag förstår att det blir så men jag önskar att mitt undermedvetna kunde låta mina nätter vara. För jag drömmer så stort. Så intensivt. Så verkligt. Om allt det jag inte fått av dem jag älskat. Och om allt jag inte gett till dem jag egentligen inte vill ha. Och hjärtat bara äter och äter av allt vackert som produceras när jag inte har kontroll. 
Men i natt var det näst intill fruktansvärt. Jag vaknade kallsvettig och utmattad med hans ögon på min näthinna. Med känslan av hans händer runt mina. Jag fick gnussa vänster handflata med höger handrygg i flera minuter för att känna något annat än hans beröring precis där. Och jag vet att det är den gamla förälskelsen som gör att jag känner det så tydligt. Fastän han nästan aldrig höll min hand. Bara i det tysta. I mörkret. När ingen annan såg. Men i natt höll han dem så alla kunde se. Och han höll hårt. Som att han aldrig skulle släppa taget.
Och det var allt vad jag önskade förr. Men inte i dag. 
För när han släppte föll jag så hårt. Och jag vet att det fortfarande gör ont. Någonstans här inne. Och jag vet att jag alltid kommer att älska honom för den jag trodde att han var. Och den som han var när han var med mig. Och jag kommer alltid att få svårt att andas av tanken på hur han aldrig höll min hand så som han höll den i natt.
Jag menar. 
Det är lätt att säga att kärleken är meningen med livet, att den är vacker och passionerad och fullkomligt överväldigande, när man älskar och blir älskad tillbaka. Men det är inte så jävla lätt när man fortfarande inte kan hitta alla bitar av sitt hjärta efter att det krossats och blivit bortvalt så många gånger att hälften vore nog.

Frukost 1.0.

 

Life and change.

Så. Jag hann knappt borsta discodammet av kläderna från lördagens helkväll med mina vänner innan jag och pappa satt i en fullpackad bil med destination Stockholm. Jag kände så mycket precis just då. Matthet. Nervositet. Stress. Lycka. Sorg. Bakfylla. Och det trots att jag inte drack en droppe alkohol på hela kvällen. I stället dansade jag på rent adrenalin. Pratade med huvudet skarpt. Kom underfund med hur skönt det är att veta exakt vad man säger. Och att kunna formulera sig precis så som man faktiskt vill. Utan att det är inbäddat i ett töcken. Och när jag satt där, i passagerarsätet med knäna mot bröstet, kom jag ihåg vad alla sagt. Hur fint det var. Men också hur generad jag blir. Hur lätt jag får rosor på kinderna. Och hur jag lägger en hand precis vid mellangärdet när jag känner hjärtat pumpa snabbt. Och när kvällen var slut gick jag genom ett kyligt Söderhamn omringad av människor på jakt efter något. Ett större rus. Någon att vara med. Mat. Ett hem. Kanske en mening. Och jag kom på mig själv med att stå alldeles stilla och tänka att de alla var reflektioner av vem jag varit. Och ändå fortfarande är. Men från de där gatorna, som jag gått och vinglat och sprungit och krypit, så har jag begett mig vidare. Det är inte längre min plats. Kanske är det fortfarande hemma, men jag hör inte längre till. Och det känns okej. För det är så det ska vara. Söderhamn lärde mig om livet för att förbereda mig för resten av det. Någon annanstans. 
På fredag fyller jag 21.
Det känns lite surrealistiskt. Åren har gått så snabbt. Men jag har använt dem precis som jag borde. Men framför allt: precis som jag ville. För här, i den här tvåan i en söderförort till Stockholm, det är precis platsen där jag ska vara just nu. Det är precis var mina drömmar knackat på dörren.
Och jag har bara en sak att säga om det.
Välkommen in. 

RSS 2.0