Fridas värld bland tankar och ord. -

As long as you love me.

Jag skrattar. Sabbar lakanet som sekunden tidigare legat alldeles prydligt under hans nakna bröstkorg. Och utan att öppna ögonen formar han vänster hand runt min nacke och drar mig närmare. Bit för bit tills jag snuddar hans haka med min hjässa. Och utan att tveka formar jag kroppen efter hans. Ben efter ben. Bröst efter bröst. Lutar pannan mot hans mellangärde. Slappnar av. Han känner det och stryker försiktigt med handen längst min ryggrad. Så ligger vi så. Tätt intill. Stilla. Och han försöker inte väcka en glöd. Ingen passion. Ingen åtrå. Istället pressar han läpparna mot mitt hårfäste och viskar: 
– Såhär skulle jag alltid kunna ha det.
Och jag nickar försiktig till svar. "Jag med", tänker jag. Men jag säger ingenting. För han och jag är så otippade. Kanske inte riktigt meningen, men efterfesten dog ut och vi blev liksom kvar. Vi har inte umgåtts så mycket tidigare. Knappt pratat alls. Absolut inte varit så nära. Så halvnakna. Men vi sätter en gräns. Och vi håller den.
"Jag vill bara vara med dig. Inte så, du vet. Jag vill bara... vara." 
Han formulerade sig rätt nervöst. Men jag bara log. Och så hamnade vi här. Ovanpå välstrukna lakan. Och jag somnar med hans armar runt min kropp och vaknar med dem fortfarande där. Det brukar inte vara så. Omtänksamheten brukar inte räcka till. Egentligen brukar den inte finnas alls. Jag tittar på klockan. 07.30. Han sover tungt. Försiktigt kryper jag ur hans famn, stryker handen över hans panna och lämnar lägenheten. 
Sedan går jag med lätta steg hela vägen hem.

Red on red makes red look black


Shine bright like a diamond

Jag håller en smörgås hårt i handen. En sådan med skagenröra på. Från Statoil. Som smakar så jävla illa men som man inbillar sig är god och värd alla dessa kronor och sedlar som man slänger upp på disken. Den har börjat falla i bitar av fukten från min hud. Men jag har bara den, så jag håller fast. Håller kvar. Jag är arton år gammal, till att fylla nitton men det känns så långt borta. För stunden känner jag mig närmare sjutton. Kanske till och med femton. Rädslan är så uppjagande. Så exalterad. Lite som att någon gett mig uppåttjack och sedan knuffat in mig i spökhuset på Gröna Lund. Och den här rädslan håller på att mala ner mig till en halväten mack-smörgås som ligger i handen hos en ung tjej som är på väg att förändra livet sådär bara bums. Och lite som något som är på väg att falla i bitar. Men jag biter ihop. Klämmer tag om brödbiten. Och så är det någon som tar mig i hand. Inte i smörgåshanden som jag diskret torkar av mot insidan av skinnjackan, utan i den andra. Och snabbt hamnar jag i ett pulserande virrvarr av nyfunnen vänskap, snabbmakaroner som inte räcker till, mariekex i massor och brända falukorvar. Jag dricker gin och tonic ur en petflaska och det är alldeles ljummet. Nästan varmt. Och så börjar jag mitt första universitetsår med att hångla med någon jag glömmer namnet på och äta frukost bestående av ägg, grönt te och fem bitar Marabou-choklad. 
 
Två år senare lämnar jag ett höstkyligt Sundsvall med frusna kinder. Hjärtat pumpar snabbt och jag kippar efter andan tätt intill en betongpelare på tågstationen. Jag väljer ett säte med blicken vänd norrut, men tåget rör sig hackigt och skakigt åt söder. Jag lämnar. På riktigt den här gången. Jag lämnar det som har varit min verklighet och min vardag så länge. Det enda jag alltid haft att falla tillbaka på. Skolan. Lärare. Klasskamrater. Vänner för livet som aldrig tvekar att hålla om när jag sitter likblek i ansiktet och skakar inför beslut som känns alldeles för stora för att ta. Men jag väljer att lämna i förtid. Signar upp för att göra det på avstånd, gör rum för annat i livet att få plats. Och jag vet att det är rätt. Att beslutet jag tagit är det enda rätta för min egen lycka. Precis som alla de andra. Alla de beslut som jag tagit de senaste två åren har förändrat mitt liv för alltid. Och för alltid till det bättre. Men jag vet att jag kommer att sakna. Att jag kommer att sakna den unga exaltationen av att vara på väg någonstans. Och de vänner som jag fått. De är så begåvade. Så smarta. Så enastående individer. Jag kommer att sakna att ha dem runt omkring mig. 
 
Men det var dags för mig nu. Att gå vidare. 
Och jag kommer aldrig att ångra att jag bet ihop och slet med mig livet femton mil norrut den där augustidagen 2010 trots att jag var ung och rädd och knappt kunde hålla huvudet över ytan. Hur jag vägrade låta den smärta jag bar på vinna över det enda jag kunde kontrollera. Allt annat kunde den få ta, men drivkraften var min. Den skulle smärtan aldrig få. Och jag kommer aldrig att ångra att jag vågade offra saker som jag älskade för chansen att bli den människa jag är i dag. Och jag kommer aldrig att ångra beslutet jag tagit nu. Att lämna för att förverkliga annat. Att göra klart på distans. För i hjärtat, herregud det här hjärtat som fått så mycket fina minnen under de här åren, bär jag med mig så mycket styrka att jag vet inte vad.
Att två år av livet kan ge såhär mycket. Hade jag vetat det hade jag aldrig varit så rädd och skagenröra-kladdig om händerna som jag var den där första dagen för så länge sedan. Och jag kan vara stolt över mycket. Jag måste påminna mig själv om det. Kanske inte över betygen, de är skrattretande dåliga men jag ville bara leva. Hitta min plats. Och jag gjorde det.
Men jag hittade så mycket mer än så.
Jag hittade mig själv.
Och nu överväldigas jag ständigt av lyckan av att bara vara vid liv. Över tillfredsställelsen av att bara vara jag.
Tack, studentlivet. För mig själv. För kunskapen. För mognaden. För vännerna. För framtiden. För att du lyfte livet till höjder jag inte visste att jag hade inom mig. 

Who run the world? Girls.

Blev väldigt glad, och stolt, över att ha blivit omnämnd i det här blogginlägget. Hela debatten kring att vara kvinna i dag är minst lika viktig som den var för hundra år sedan. Oberoende kön ska alla ha samma rätt att vara människa – med fel och med brister och med känslor och med glädje och med kunskap och med vilja och med driv. Jag önskar att jag kunde vara ett större kugghjul i den här debatten, men tills dess lämnar jag den till dem som faktiskt klarar av att slå tillbaka.
Men tills den dagen: be inte om ursäkt för vem du är. Oberoende vad någon annan säger. 
Jag vägrar göra det.

Önskade Jared – och fick fem.

Ibland blir jag helt överväldigad av godheten hos mina vänner. Och deras kreativitet. Alltså. I kväll har jag blivit bjuden på hemmagjord middag hos mina klasskamrater, för att säga hejdå och för att fira att jag fyller 21 nästa vecka. Och när de frågade mig tidigare i dag vad jag önskar mig i födelsedagspresent svarade jag: "En snygg rockstjärna. Gärna Jared Leto". Ja. Och så FICK jag det. När jag kommer in i lägenheten sitter FEM Jared Leto prydligt uppradade i vardagsrummet och jag älskar mina vänner så mycket för att de är så fina och duktiga och smarta och omtänksamma och faktiskt gör det här för mig. Sedan fick jag öppna paket och vara glad och avslappnad och jag vet inte, men jag älskade den här kvällen väldigt mycket och jag kommer att sakna kvällar som dessa varje dag när jag lämnar dem på fredag och påbörjar nästa etapp i livet.
Herregud. De är så fina att jag blir alldeles varm inombords. 
 

Do you remember?

Okej. Jag håller på att slita lös livet från allt jag har förankrat det i nu för tiden. Ger bort en massa kläder och skor och kastar saker och bilder och känslor i sopnedkastet bara för att jag inte ska kunna ta tillbaka det. Vi skulle kunna säga att jag kör en lätt ångestfylld detoxkur med livet och jag har därför skapat en ny Spotify-lista för vardagligt bruk. Det ligger lite nytt och lite gammalt där men jag är vansinnigt förälskad i nyfunna Ryan Calhoun och Demi Lovato. Alla ni som känner mig vet vad musik gör med mig. Hur jag måste leta igenom varje radiokanal i bilen innan jag kör för att hitta rätt låt att färdas till. Hur jag alltid har en hörlur i örat var jag än går. Hur jag lyssnar på samma låtar tills de nötts sönder i hjärtat och sedan byter jag. Fy fan. Hade jag haft en musikalisk begåvning hade jag aldrig väntat eller tvekat eller ens tänkt två gånger innan jag försökt ta över världen med den.
Men nu är jag totalt obegåvad till en gräns att jag kan plinka "Nu tändas tusen juleljus" på piano.
Och göra Spotify-listor då. Inte för att det är någon rockstjärnestatus på det överhuvudtaget men aja, här är nya vardagslistan: ENJOY
(Nej, jag har inte döpt den till enjoy och ja, den kommer att uppdateras allt eftersom jag hittar ny musik. Alltså typ varje dag. Xo.)

Och livets gång.

Handstilen är bättre än den jag har i dag. Rundare. Yngre. Oskyldigare och mer eftertänksam. Men så var också hela jag. Skör som ett rådjur. Ständigt Bambi på hala klövar och med skräck i blicken. Jag vet inte varför jag var så rädd för att leva. För adrenalinet. För att misslyckas. Jag bara var det. Hela tiden.
Jag ler snett.
Stryker försiktigt med tumspetsen över mellanstadieblocket. Över den där lilla, rädda tjejen jag var för åtta-tio år sedan. Och så läser jag roat de svaga orden från en handvässad blyertspenna som ändå formulerar min avsmak så tydligt. "När jag blir stor vill jag bli polis eller reseledare. Kanske författare. Och om jag verkligen måste så kanske jag kan tänka mig att bli en sån där journalist. Men det verkar så jävla tråkigt."
Ja. Vi kan säga att hon hade väldigt fel. Att jag hade det. När det kom till väldigt mycket.
Men det visste jag ju inte då.
I dag har tiden haft sin gång. Livet också. Och när jag kopplade lös det gjorde jag det med råge. Jag undrar vad den där unga tjejen skulle säga om allt såhär i efterhand. Om allt adrenalin. Om fallskärmshopp och hjärtesplitter och universitetsstudier och festivalhångel och att pimpla vin genom pencillinkurer. 
Jag undrar vad hon skulle säga om journalistiken.
Om att vara fullkomligt orädd.
För jag blev det.
Jag är det.
Och ibland känns det väldigt underligt hur jag började lita på mig själv. Hur jag lovade mig själv att jag var bra nog. Duktig nog. Att om jag bara gav mig fan på det så skulle jag ju i alla fall kunna lära mig att bli bra. För det fanns ändå någonting mellan mig och orden. En naturlighet i att berätta. Att sätta perspektiv.
Att vara orädd.
Modig. 
Och jag växte i det. Centimeter för decimeter för fucking meter. Och journalistiken lät mig ifrågasätta. Den lät mig hitta historier. Och den lät mig berätta dem. Och där gick jag på ny-stabila fötter och såg på världen så romantiskt och fint och överväldigades över att jag fick ha en röst och att jag fick vara andras. Och jag kan fortfarande känna den tacksamheten och den kärleken och den tilliten till journalistiken. 
Men i dag har jag också insett så mycket annat. 
Det handlade aldrig om att bara göra det för andra. För redaktörer eller uppdragsgivare eller för personen som behövde någon som berättade.
Det handlade om att göra det för mig själv. 
För om jag har chansen och möjligheten att använda det verktyg jag besitter för att göra mig själv lycklig, då är det min plikt att göra det. Det är min plikt gentemot mig själv.
Så jag gjorde det. För lycka är inget att vara rädd för.
Och vi har nog rett oss rätt bra ändå.
Orden och jag. 

Love before I was me.

Jag har dammat av mina gamla dagböcker. Läst saker. Fått jävligt ont av vissa grejer. Skrattat så jag grinat åt andra. Och herregud. Mitt ibland alla glasyrprydda hjärtbakelser och välskrivna sms och kyssar i regn och denna extrema monogami, så har jag varit en jävligt dålig flickvän. Jag tror inte jag skulle vara det i dag, jag hoppas inte det, men vissa sidor av mig i det skick jag blir när jag är kär är helt fruktansvärda. Jag tappar allt förstånd.
Och jag vet inte.
Det blev inte bättre när jag var kär andra gången. Kanske till och med värre. Jag tillät allt ont att existera, att växa till ett kärlekslöst monster att äta av varje vacker stund och sedan försvinna allt längre bort med smulor av mig kring käkarna. Jag vet inte riktigt varför det blev så. Kanske för att jag inte läkt från han den första, kanske för att jag fortfarande då inte lärt mig hur man hanterar kärlek.
Eller sig själv när man är kär.
Jag tror att jag har bättre koll i dag. Även om jag inte varit kär så mycket sedan dess. Förmodligen inte alls.
Men jag har också förändrats.
Jag är inte lika ung. Inte lika bekräftelsekåt. Inte lika sårbar. Lika osäker. Lika beredd att ge allt jag äger och har och känner och vill och kan till en annan människa.
Jag är bättre på att vara jag.
Rätt jättebra faktiskt. 
Och kanske är det precis det som krävs för att vara en bra flickvän.
Någon gång. 

Hurt so good.

Det blev ett kalas ändå. Och mitt i nostalgitripperna i flyttpackningen hittade jag tillbaka till den energi som lämnat mig ensam och vek i en veckas tid. Allting känns bättre nu. Jag har hängt med bästisar, ätit smörgåstårta, McDonalds och hemlagad lax, åkt på roadtrip, sett årets första och enda fotbollsmatch (en halvlek, men det är fan strongt när det är åtta grader i luften) och hängt i soffor och bara försökt ta in allting som händer i livet och sedan har jag gråtit som den ungdom jag är mot min pappas axel och låtit all stress lämna kroppen och försvinna. Så. Ja. Nu sitter jag här och knaprar antibiotika och sorterar bland kläder och känslor och försöker att anpassa alla beslut så att jag ska må så bra som möjligt genom den här processen. Ibland får man nypa sig själv i armen, gnussa lite tills huden blir alldeles röd och påminna sig själv om att även bra saker i livet kan få göra lite ont ibland. Och att det inte är någon fara. Den smärtan är inte här för att stanna. 
Hur som. Allting löser sig, det har bara varit en tuff vecka. 
Tur då att det är söndag, hörreni.

FUCK life part 2.

Happ. Så har jag fått halsfluss då. När jag satt hos doktorn pratade jag på om att "man nästan hoppas på halsfluss för då kan man få piller och bli frisk på typ en dag", varpå han bara tittade på mig under tystnad och sedan suckande "alltså, det är ju inte så bra att hoppas på en sådan form av bakterieinfektion, Frida" och jag bara mumlade "eh. Nej. Såklart" och sedan hade jag ju det och nu kan jag inte gå på min gudsons kalas i dag och mitt eget kalas i morgon har blivit inställt (eller vänta nu, släkten kommer att komma, men JAG får inte vara där) vilket betyder att jag inte KOMMER ATT FÅ GÅ/HA NÅGOT JÄVLA KALAS för att jag flyttar igen om en vecka. Och det är klart att jag blir ledsen och arg och bitter när faktumet kvarstår att jag träffar mina bästa vänner och min familj lika ofta som jag träffar jultomten. PLUS att jag var tvungen att köpa fucking pencillin för mina födelsedagspengar.
Livet vill mig bara ont ibland alltså.

So you can hang with me.

Min vardag. Jag gestaltar den bildmässigt mycket bättre via instagram.
Så följ mig där. fridasoderlund var det sjukt komplicerade och kreativa anvädarnamnet. Xo! 

FUCK it.

Jag har bott i en resväska de senaste veckorna. Irriterat och dampigt har jag spottat ur mig att jag hatar det. Det gör jag också. På ett sätt. Men det jag hatar ännu mer är att komma tillbaka hem till det som fungerar som bas för tillfället, med en smutsig jävla resväska och se valmöjligheten hos sin egen garderob och sedan stå skakande framför spegeln och tycka att man är ful i allt. 
Jag har inga bra dagar som febersjuk hörreni. 

Ingen rubrik råder bot för innehållet.

Nu har jag suttit i en timme och 45 minuter (och säkert en sju, åtta sekunder till på det också) och dividerat huruvida jag ska gå och köpa glass eller inte. Nu är det ju dock såhär att jag kommit in i en väldigt hård och lite lätt piskande "nu ska du sluta vara tjock"-tid i mitt liv (jaja, det är så jag ser på det och nu kanske någon tycker att jag är det och någon inte tycker att jag är det men det skiter faktiskt den här tiden i mitt liv i) och därför måste jag bråka lite om det här beslutet. Den senaste tiden har jag varit löpsedels-duktig. Bara ätit LCHF-glass och naturgodis och sallader och grönt och protein på en stor jävla plastburk och en helvetes massa kvarg och gymmat som en galning och det har gått bra och så men nu vill jag FÖR FAN HA EN BEN & JERRY för jag är SJUK och TRÖTT och SUGEN och VETTE FAN ALLT.
Eh. Ja.
Och kanske är det värt att liva upp psyket lite för efter det här inlägget verkar ju som att jag behöver oroa mig lite mer över det än hullet på magen alltså. 
 

I have no fear.


Livet ibland.

Jag beställer hemkörning från sängen. Naken och febrig och med ett rivjärn i halsen. Mamma säger att jag blir så ynklig när jag är sjuk. Gnällig. Ung. Som ett barn. Jag försöker bevisa motsatsen men orkar bara hålla modet uppe i tre minuter innan jag ringer henne med gråten i halsen och beklagar mig över allt i livet som är jobbigt. Näsan och huvudet och skolan och flytten och det faktum att IKEA ändrar soffpriset med tvåtusen kronor om du vill ha klädseln i svart. 
– Jag har beställt mat på internet. Som kommer till dörren.
Jag säger det för att jag vill prata om någonting bra. Mamma skrattar.
– Vad beställde du då? 
– Fläskfilé i sötsur sås. Med räkchips på sidan.
Hon skrattar igen.
– Ja, men det låter väl bra det. Så slipper du lämna sängen.
– Mm. 
Jag kurar ihop mig under täcket. Säger hejdå till mamma och svarar på andra linjen. Mannen i telefonen säger en enda sak: "maten är här". Så jag kliver upp och hämtar den. Tar på mig en tröja först förstås. Och en kjol. Men det är på nakna fötter som jag bär in allt genom dörren. Äter i sängen. Spiller något alldeles djävulskt. Skiter i det. Dricker vatten på flaska och stökar runt efter en ipren. Hittar ingen. Blir så förbannad att ögonen tåras. 
Lägger mig igen.
Och nu vill jag bara att tiden ska gå så fort så fort så jag får lämna det här gudsförgätna blåshålet och åka hem till min familj över helgen. Och mina bästisar. Sedan är det sista ruschen innan Stockholms-äventyret.
May the force be with me.
Som en god vän skulle ha sagt. 

BOOM.


When life FUCKS you.

Jag har haft svårt att sova de senaste nätterna. Jag finner ingen ro. Vaknar med ett ryck precis när jag har somnat. Svettig och varm och skakig. Pulsen skenar så lätt och det borde väl vara lite lätt onormalt för en person som äter stressblockerare. Men jag känner igen det här beteendet. Kroppens alltså. Det blir alltid så när livet svänger fram och tillbaka. När känslorna rusar från dag till dag och byts i kroppen så ofta att jag till slut står på knä och spyr upp dem där och då. 
Jag njuter inte längre.
Inte spontant.
Jag planerar, strukturerar och anpassar. Till och med när jag ska vara impulsiv bestämmer jag när. När det finns tid för att bara vara ung och vild och galen. Till och med när jag lyssnar på musik är jag alltid på väg någonstans. På språng eller på bussen eller på tunnelbanan eller på gymmet eller i bilen eller framför spegeln eller halvt på väg i ett par strumpbyxor som det är en stor jävla reva i. När jag tittar på film gör jag det för att tvinga mig själv till sömn. För att få kroppen att slappna av. För att fördriva tiden och tristessen och kvällen med någonting.
Allt jag njöt av förr använder jag som verktyg i dag.
Jag vill inte ha det så. 
För jag minns när jag var tonåring. Hur jag kunde vrida upp volymen till de nedladdade mp3-spåren och bara lägga mig raklång på sängen. Lyssna. Känna.
Njuta.
Jag minns när jag kunde lägga mig i soffan under en filt och titta på film och verkligen bara vara där. Där med mig själv eller vem nu som kunde vara med och alla dessa popcorn med grillkrydda eller aromat.
Bara njuta.
Jag minns hur jag kunde gå hem till en vän på stappliga klackskor, dricka vin direkt ur tetran och ge mig helt ohämmat ut på stan. Utan förväntningar. 
Nu måste jag hela tiden se till att det blir värt det för nu HAR JAG FAKTISKT TAGIT MIG TID TILL DET HÄR SÅ FRIDA SKYNDA ATT KÄNNA.
Att njuta. 
Alltså. Det här äter upp mig lite. För jag vill inte titta tillbaka på mig själv version tjugo år gammal och skrika "HERREGUD, hon stannade ju aldrig upp. Hon stannade ju aldrig upp och njöt av livet. Hon var hela tiden på väg någonstans. Säg mig, VARFÖR var hon det? Varför ville hon alltid uppnå mer när hon redan hade så mycket?" 
Jag vill inte behöva vara den som säger så om mig själv om några år.
Jag har så mycket att njuta av. Att njuta med. 
I stället ligger jag här febrig om nätterna med skenande puls och dampiga händer och stirrig blick.
Så för att göra något åt situationen bokade jag in en massage på lördag och praktiskt taget KLÄMDE in den bland helgens planer och tänkte att "gud vad spontant och bra och jag får slappna av" och sen bara MEN SÅ PLANERADE JAG DET MED OCH BLEV STRESSAD ÖVER HUR JAG SKA HINNA.
Jag orkar inte. 

Det är ni och jag.

Mina bästa vänner alltså.
Vilken jävla livskvalité de är. Jag älskar dem så mycket att jag tappar andan. 

BLACK. Kan inte sova.


So we say yes. YES, I DO.

Så. Jag tog det där jobbet, precis som jag berättade för er.
Tids nog ska jag berätta exakt vad det handlar om. Än så länge har jag bara vågat berätta för dem som frågat mig rakt ut. Ansikte mot ansikte. Lite för att jag är osäker på hur mycket jag får säga, lite för att jag fortfarande känner mig rätt överväldigad av det och lite för att jag inte vet alla detaljer själv än. Men jag antar att det inte är någon hemlighet vilken roll jag kommer att spela i det, så ja... Jag ska vara redaktör för en webb-tv-satsning på Aftonbladet under hösten. Det har med nöje att göra och mycket mer än så kan jag inte säga. Inte just nu. Vi har ett möte nästa vecka och jag kliver på tjänsten första oktober. Och ja, det känns helt jävla fantastiskt. Overkligt. Lite skakande ibland. Men bara för en sekund. Aftonbladet har gjort mig till en väldigt modig människa. Jag var inte såhär stabil förr. Såhär tydlig med vad jag vill och vad jag kan och vad jag behöver. Och det faktum att jag har dem i ryggen, de här människorna och den här platsen som gett mig så mycket verktyg till att göra livet fantastiskt, det är... overkligt. OVERKLIGT. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag som alltid haft alla orden vet fan inte hur jag ska uttrycka mig för att få er att förstå.
Alltså.
Att veta att de, att Aftonbladet och mina kollegor och mina chefer, tror på den här unga, schizofrena, känslostorm till tjugoåring – på mig – är ju egentligen helt vansinnigt, men jag är så tacksam över det. Jag tror inte jag kan beskriva det bättre eller klarare eller mindre förvirrat men det här är alltså vad som väntar mig om drygt två veckor. En ny utmaning. Som webb-tv-redaktör.
Samma vecka som jag fyller 21.
Herregud.

Love ain't around.

Jag sa till en vän härom dagen att jag inte tror att jag kan bli kär. Inte just nu.

Jag är inte kapabel till det. Inte i stånd att bry mig. Och jag minns att jag var rädd för det förr. Att det skulle komma hit hän. Att jag skulle tvinga ute kärleken så länge att jag inte längre vet hur jag ska släppa den tillbaka in igen. Kanske är det precis så det är just nu, jag vet inte.

 

Alltså. Jag har hängt med några män de senaste veckorna. Vissa för första gången. Andra för sjuhundrafemtioelfte. Och jag kommer på mig själv med att gräva en skyttegrav mellan mig och honom. Ett ställe där jag kan lägga mig tillrätta med en skrapladdad bössa och rikta in mig på vad jag ska krossa om han kommer för nära. Avståndet är det viktigaste. Jag bryr mig inte om något annat än att han ska ge mig det jag har lust med.

Och att han ska ge fan i mitt hjärta. 

 

Förr var jag beroende av att vara nära. Men nu, när natten kommer tvingar jag dem bort. När alla anledningar till varför vi två är med varandra i den sekunden drunknar i det där mörkret så pressar jag dem så långt bort jag förmår. Flyttar händer och fötter och ben. Tankar och förväntningar och allt det som känns. Rullar ihop till en S-liknande form med mina knän uppdragna mot kroppen. Somnar med likgiltigheten och vaknar med nonchalans. Sedan lämnar jag dem.

 

Samtidigt. Allt som är själviskt med kärlek vill jag åt. Någon som pillar mig i håret. Som räcker mig tv-dosan. Som vet hur mycket jag älskar lätta fingertoppar mot nakna underarmar. Som frågar hur jag mår. Som svarar när jag ringer åtta på morgonen och tre på natten och femhundra gånger på eftermiddagen. Som pussar mig på pannan när jag kommer hem alldeles för sent, men som aldrig gnäller. Som låter mig vara fri. Som är okej med att jag river ut hans garderob trötta söndagar i jakt på något som är för stort för min kropp.

 

Men säg mig, vem klarar av att älska utan att få tillbaka?

För det är så det kommer att bli. För jag är inte kapabel att ge tillräckligt. Inte nu. Jag klarar inte det. Inte på samma sätt som förr. Kanske kommer jag att kasta mitt hjärta i hans famn, säga något om att han ska ta hand om det och jag kommer att vara bara, bara, bara hans, men jag kommer inte att orka bygga och kämpa och ta hand om. Jag tror inte det. Jag tror att jag kan älska, men jag kan inte ge allt. Inte utrymme, inte tid, inte bekräftelse. Jag har för mycket i livet för det just nu.

Och vem vill vara med någon som knappt har tid att ro sig själv i hamn?

 

Alltså. Jag förstår min situation. Och allt det där. Jag förstår att det faktiskt finns tider i livet när kärlek inte passar in. Inte den här sortens. Jag är där nu. Och ibland känns det lite sorgligt, det gör det.

Men ja. Det är ändå fan så mycket billigare med påslakan-set för en. 


Sittning i går.


Now.

I dag. Eller i går kanske. Eller i fredags. Mycket har förändrats inom loppet av de senaste dagarna. Tackade ja till erbjudandet och satt på en sandlåda utanför ett studentboende i går med tårar i ögonen och en röst som inte riktigt bar någonstans. Så började det plötsligt regna och jag fick för mig att börja oroa mig för vad jag gett mig in på. Slutade dock med det. Jag blir aldrig rädd längre. Så istället gick jag hem och bokade tågbiljett till Stockholm. Åker dit på torsdag. Kontrakt ska ju skrivas. Både på lägenhet och på jobbet och jag ringde pappa och frågade om IKEA har hemkörning. Det har de. Fyrahundranittiofem kronor kostar det och jag började plötsligt inreda hallen i huvudet och planera vissa jobbmoment. Slutade sedan med det med. Har en hel del att fokusera på innan det blir oktober och allt det här blir verklighet. Som skolan. Och fest. Och sittningen på fredag. Och hur jag ska klara den här ensamheten som kommer att slå till igen. För det gör den. Men det klarar jag. Jag har ju gjort det förr.

Livet alltså.

Vad fint det kan vara ibland ändå. 


Finding our voices

Jag vet inte när jag slutade titta på den, eller hur det hände. Bara att det blev så. Men med kylan mot mina nakna axlar på pappas balkong vill jag bra grabba tag i det mörkvioletta och rosa och lätt blåa och säga förlåt. Förlåt himlen, för att jag inte sett dig på ett tag. Jag vet att det varit vi väldigt ofta här i livet. Jag vet att det har varit stjärnklara nätter och mörker och solnedgångar och den här längtan som jag har i bröstet. Det här triggande begäret som jag har, det som driver mig. Som pushar mig. Som fick mig hit. Jag vet att du alltid varit den som fått gestalta den här känslan jag har. Att nå högre. Och större. Men kanske slutade jag längta när jag flyttade till Stockholm. Kanske slutade jag därmed också att titta. Jag vet inte. Men nu ser jag igen. Jag ser och jag längtar och jag tänker. Och jag är sådär förvirrad igen. Du vet.

Jag har fått allt och jag har det fortfarande kvar.

Men jag har fått distans på det.

 

Hur mitt jobb blev mitt liv. Mina kollegor min familj. Och hur den som tog hand om mig var jag. Den som slet och tröstade och berömde och klappade på axeln och vaggade till sömns ibland. Jag gjorde allt det för mig. Den enda jag hade var mig själv. Och det har inte varit lätt alla gånger, det har det inte. Så när jag kom tillbaka upp till Söderhamn och till Sundsvall för en stund och till alla dem som funnits där för mig så omringade jag mig själv med människor. Jag vägrade vara ensam. Jag ville inte. Jag orkade inte.

Kanske är det därför det blivit så mycket vodka de senaste dagarna. Vad vet jag. Men jag började snabbt släta ut de där utslitningsskadorna jag orsakat genom att vara allt för mig själv. Jag började snabbt andas lugnare och lättare och tätare på något vis.

Och jag började också förstå hur lycklig jag varit. Det var väldigt överväldigande igen. Väldigt stort. Fint. Betryggande. 

Och i dag ringde telefonen.

 

Det kom ett erbjudande igen. Bara en idiot tackar nej till det som sades. Jag vet det. Jag sa inte heller nej. Det gjorde jag inte. Jag bad om betänketid till måndag och sedan hamnade jag i den där gråzonen igen där jag famlar lite. Famlar och slåss och tänker och skrattar och funderar och gråter ibland. Det är inte konstigt att jag gör det egentligen. Jag har tagit en hel del stora beslut de senaste månaderna. Och jag är bara tjugo år gammal. Jag får inte glömma bort det. Även om håller på att bygga någonting här. För det kräver. Framgång kräver väldig mycket innan den ger någonting tillbaka. Det har jag lärt mig ändå, under det här året. Och jag tar lite stryk av det ibland och jag är inte superkvinna på något vis. Även om jag tycker det väldigt ofta.

Så jag reagerade lite lätt kaotiskt.

Ville helt hysteriskt se en fotbollsmatch i Stugsund. Gick runt på ICA Kvantum i trettiofem minuter, för att sedan komma ut med ett limstift. Rev upp en flyttkartong. Tänkte åka till Stenö havsbad och ta årets första dopp. Jag har ju för fan inte badat än. Körde runt med bilen. Stora vägar, skogsvägar och sådana jag aldrig åkt. Klöste bort nagellacket från varannat finger samtidigt som jag fnittrade lite osammanhängande. 

Sedan hittade jag mig själv ute på balkongen med händerna fjäderlätta och lugna kring räcket.

 

För det här som kom i dag, inget kunde komma bättre. Lägligare, men ändå så olägligt. Jag är stolt över det. Och glad. Och förvirrad. Och det ger mig ett verktyg att använda senare i livet. Men jag måste ändå få fundera. Överväga. Och himlen är så rosa ikväll. Så ljus för att vara september. Så penselblå på vissa ställen. Och jag fryser lite. Det gör jag. Men jag tycker om att känna något som jag inte varit med och valt. Eller bestämt. Eller tänkt eller önskat. För kylan i september är precis som du, himlen.

En bra vän ibland. Okontrollerbar. Laddad.

Och lika väl igenkännbar var i livet jag än befinner mig. 


Was drunk. Not anymore.


Krönikan från SöderhamnsNytt

– Nu ska jag provocera de jävlarna.

Jag försöker låta obrydd när jag säger det. Överskugga den sårade eftertonen. Fotografen skrattar när jag tar en bild i hissrutan. Jag skriver någonting om lunch hos Plura och jag vet att vissa av mina Facebook-vänner kommer att hata mig för det. Vissa. Inte mina riktiga och inte de som är bra. Och det är det jag intalar mig själv hela tiden. Att jag inte behöver hatarna. Att jag inte såras av att människor vill strypa de möjligheter jag har att få dela med mig av det jag älskar.

– Jag förstår inte varför de tror att de kan bestämma hur jag ska kommunicera. Jag förstår inte varför mina uppdateringar, som dessutom alltid varit många, ska upphöra bara för att jag jobbar här.

Jag säger det samtidigt som jag klampar ut genom entrédörren på markplan. Fotografen rycker på axlarna.

– Framgång provocerar.

Jag stönar uppgivet.

Sexton år gammal kommer jag in på medieprogrammet på gymnasiet. Lite som på ett bananskal får jag chansen som frilansjournalist. Här. På SöderhamnsNytt. Det blir min första framgång.

Ingen säger ett ord.

När jag kommer in på journalistprogrammet i Sundsvall förändras livet återigen. Varje dag skriver jag om plugg och tentafester och volleybollturneringar på en plan som alltid är upptagen.

Ingen säger ett ord.

När jag får mitt sommarvikariat på Söderhamns-Kuriren uppdaterar jag om bomb-bevakningar, Trönö-dagar och nyhetstips.

Ingen säger ett ord.

Så hamnar jag på Aftonbladet.

Folk gratulerar. Dunkar i ryggen. Säger att det är roligt. För mig är det livsomvälvande. Chansen att få uppfylla min dröm har kommit tidigare än jag någonsin vågat hoppats på.

Då börjar det sakta smyga på.

Glåporden. Sarkasmen. Irritationen. Som små pilar borrar folk in det i min vardag så fort de får chansen. I början blir jag chockad. Men jag skakar bort det. Vägrar låta det tynga mig. Men så börjar det ta ut sin rätt.

– Jag önskar att de kunde ta bort mig från Facebook.  Att de kunde sluta försöka ta ifrån mig vad som betyder allra mest.

Fotografen nickar.

Mina vänner berättar hur folk kommer fram till dem. Till min lillasyster. Säger ”Erkänn, hon uppdaterar lite mycket på Facebook va? Tror att hon är lite mer än någon annan?” .”Alltså Frida pratar fan stockholmska nu.”. Och de får försvara. Försvara något de inte ska behöva hävda alls.

Och det gör ont i mig.

Ibland vill jag hata er tillbaka, ni som försöker kväva mig genom att trycka ner min egen framgång i min egen hals.

Men det gör jag inte.

Det som smärtar är att känna hur ledsen jag blir ibland. Det som gör mig illa till mods är att ni ställer min familj och mina vänner till svars för min framgång. Som att det vore ett brott. Och det jag skakas av är tanken på hur ni försöker ta det här ifrån mig. Glädjen i min dröm. Hur ni försöker nedvärdera betydelsen av den till någonting helt annat. Ni kommer aldrig att lyckas. Fan ska veta annat. Men det är en skam att ni försöker.

För det här är min dröm. Min framgång.

Men det är också mitt yrke. Min arbetsplats. Det jag gör för att överleva. Det som ger mig tak över huvudet och mat i kylskåpet. Det som får mig att skratta och det som får mig att längta efter helg.

Jag är precis som er.

Men jag hatar inte.

Jag önskar att ni kunde sluta med det med.

Men det som glädjer mig är att ni är få. Att ni andra är fler. Ni som är bra. Utan ert stöd och er vilja att en gång läsa det jag skrev när jag började min bana precis här, hade jag aldrig varit där jag är i dag. Så tack. Tack för stödet. Och för livet jag har i dag.

 

(Tack för alla ord efter publiceringen på mejl, sms, Facebook och telefon. Det känns och det betyder. Så tack.) 


Highway unicorn – we love you Gaga.


Först Coldplay. Sedan Lady Gaga.
Slutet på augusti gav mig två av mitt livs finaste minnen. Tack för det.
Foto: jag.

RSS 2.0